FANDOM



Av: Bjørg Vik

   HERREGUD, VILKEN VÄRME, SÄGER MODERN.
   Hon har dragit sig in i den lätta skuggan från rönnarna. Stråhatten lägger pannan och ögonen i skugga. Det smala ansiktet är täckt av gulbruna prickar, även bröstet är fräknigt. Resten av kroppen är torr och ljus. Hon svettas aldrig.
   Fadern har lagt ifrån sig den två dagar gamla tidningen som han läst flera gånger. Han ligger på magen i liggstolen, den vita skärmmössan täcker huvudet, håret sticker fram en aning utanför mössan. Ryggraden pärlar av svett. Fotsulorna ser ömtåliga ut.
   Båda har ljus hy. Båda har den ganska sällsynta hårfärg som påminner om solbränt gräs. Ofta har de blivit tillfrågade om de är syskon. Var är Sara? frågar han.
   På udden.
   Han grymtar.
   Jag skulle önska att det blev regn, säger hon.
   Han flyttar på sig. Den smäckra stolen jämrar sig under kroppens tyngd. En vindstöt får tidningen att fladdra till.
   Vi skulle ha gått i fjällen i stället för att ligga här och bli levande stekta, stönar han.
   Jämt är det samma sak, säger hon. Hon viftar bort en insekt från halsen. Du vill alltid vara någon annanstans än där du är.
   Det är normalt, säger han.
   Jaså?
   Människans irrationella behov. Om du har hört talas om dem. Hon tar av sig stråhatten, snurrar hatten på pekfingret, kisar bort mot udden.
   Torkan har sugit färgerna ur den platta udden och de rundade holmarna. Den gula bergknallen är borta, smällglimmen slokar, i sprickorna står vissna grässtrån. Vid ebb blottas de grönaktiga växterna vid högvattenslinjen, gröna sammetsbårder som ständigt fuktas av sjön. Skiten från sjöfåglarna bildar en lysande skrift, ett hemlighetsfullt sjökort, på de gulbruna holmarna. En silltrut sitter några meter från dem, solljuset omsluter den vita kroppen, böjer den gula näbben.
   Akta tidningen din, säger hon. Den blåser i vattnet.
   Truten öppnar näbben ett par gånger som om den snappar efter luft. Den utstöter några mörka ljud, ett gammalt sorgset skratt. Så lättar den och glider lågt över vattnet.
   Han stryker svetten ur pannan.
   Tidningen ligger kvar och fladdrar.

   Sara sitter ute på udden.
   Hon har slutat med hästsvans och börjat med solliv. Hon är mörkhårig och brun i skinnet, hon liknar varken modern eller fadern. Färgerna och dragen är mer markerade, kroppen mycket spenslig. Revbenen är gyllene spjälor. När hon lutar sig framåt sticker kotorna på ryggen ut.
   Två skrattmåsar sitter längst ute på udden.
   Hon ser hur de putsar fjäderdräkten. Böjer nacken, borrar in näbben i bröstfjädrarna, vrider på huvudet, sticker näbben i vingarna, under vingarna och spärrar ut vingarna som för att lufta dem. De har vitt bröst och blekgrå vingar med svarta spetsar. Huvudet ser ut som det doppats i kaffe. Näbben är rödaktig. Efter att ha gjort fjädrarna rena ligger bägge stilla bredvid varandra.
   Sara bryter en brödskiva i småbitar, kastar iväg bitarna. Sedan sitter hon lika orörlig som fåglarna. Dyningar från småbåtar får blåstången att sucka. Det rasslar i vassen längs land.
   Den ena skrattmåsen närmar sig. Stjärtfjädrarna och vingspetsarna vippar. Ögonen verkar mörka med litet ljust hår på översidan så att det liknar ögonlock. Den stannar, ser sig omkring. Plockar upp en brödbit, så en till.
   Den andra fågeln ligger orörlig.

   Sara har dukat. Modern har gjort sallad och kokat ris, fadern grillar
   kycklingarna. Medan de väntar på att maten skall bli klar, leker de
   med luftgeväret de har hittat i uthuset. De röda och gula pilarna träf-
   far den hemgjorda tavlan med små försiktiga påff.
   Sara skjuter 9,4,5,7.
   Modern skjuter 2,5,3,10.
   Fadern skjuter 9,8,9,0.
   Han utropar sig själv till vinnare. Modern påpekar att hon hade det bästa skottet.
   De äter vid trädgårdsbordet. Blå rök från grillkolen driver bland
   träden. Sara plockar i salladen, tar några munnar ris, dricker saft.
   Varför äter du inte din kyckling? frågar fadern.
   Sara tuggar ihärdigt på ett salladsblad.
   Varför?
   Den ser på mig.
   Du får sluta se de där djurprogrammen på TV
   Det är du som har sagt att jag ska se dem.
   Och nu säger jag att det räcker.
   Sara nickar. Hon är fuktig i ögonen.
   Ät upp din mat.
   Modern slänger ifrån sig gaffeln.
   Tjata inte på henne, säger hon. Det är därför hon inte äter, för att du tjatar.
   Hade det kommit an på dig skulle ungen ha svultit ihjäl mitt framför ögonen på oss.
   Prat.
   Du ger henne dålig mat. Ungen är felnärd.
   Dumheter.
   De där limpskivorna med socker på är ingen riktig mat.
   Limpskivor hon äter är bättre än brödskivor hon kastar i sjön.
   De talar om dottern som om hon inte var närvarande. I all hast gnager Sara av kycklingbenet, sedan reser hon sig från bordet.
   Tack så mycket för maten.
   De grälar fortfarande medan hon går runt husknuten.

   Hon står bakom syrenbusken, den har blommat ut. Hon sticker fingret i halsen och kastar upp maten, tyst. Med tåspetsarna täcker hon över med vissna löv.
   Efter kaffet brukar fadern gå in i stugan. Han sitter vid det stora bordet och arbetar med översättningen.
   Han sitter där flera timmar varje kväll.
   Nu frågar han om Sara vill följa med ut och fiska.
   Hon skakar på huvudet.
   Det är så varmt. Jag vill bada.
   Hon kysser honom snabbt på kinden. Den lilla handen vilar en sekund eller två runt faderns nacke. Det är något nästan bävande i de starka flickögonen.
   Modern plockar ihop kopparna. Fadern går in i stugan.
   Sara går till stranden.

   Kaprifolen växer på söderväggen. Modern ser att den behöver vatten.
   Hon går till brunnen. Hon går på ett långsamt sätt som gör henne äldre än hon är. Vid brunnen växer älggräs. Hon viftar bort mygg innan hon öppnar locket och ser den skimrande ytan djupt därnere. Brunnen är nästan tom. Hinkarna blir halvfulla av brunt vatten med skräp i. Innan hon lyfter upp hinkarna, fyller hon händerna med sina bröst, hissar upp axlarna, väger dem eftertänksamt. Står i den torra hettan, i lukten av älggräs och brunnsvatten, sluter ögonen. Hon böjer sig ner och tar en hink i vardera handen.

   Han stannar på stigen.
   Han kan se vattnet, stranden, udden. En vindsurfare ute på bukten. Måsar. De brunsvedda enarna. Skinande björklöv. Gula blad. Vassen som vajar.
   Sara är på udden.
   Hon sitter på huk, den ena handen är framsträckt. En mås sitter alldeles intill henne. Ingen av dem rör sig. Han ser att det är en skrattmås. Nu nappar den något ur hennes hand och drar sig undan. Värmediset ligger som tunn ull i luften. Den lilla flickkroppen badar i ljus.
   Det verkar som om han vill ropa. Han öppnar munnen. Så stänger han den. Står kvar några minuter innan han vänder och går upp till huset.
   Modern sitter med en bok hon inte läser i.
   Han bläddrar bland sina papper, det verkar som om han letar efter något.
   Kvällsljuset är mättat och rödaktigt. Holmarna vilar mörka mot vattenytan. Diset är borta, det är varmt och vindstilla.
   Vad skulle du säga om jag sade att jag ville lämna dig? frågar hon lugnt.
   Det vet du. Hur ska det gå för Sara.
   Är det allt?
   Ja.
   Hon nickar sakta.
   Jag tror faktiskt du menar det.
   Efter en stund säger han, liksom till sina papper:
   Sara är den enda människa jag älskar.
   Hon står vid det öppna fönstret, ser mot vattnet.
   Du låter så fattig när du säger det. Jag tycker nästan synd om dig.
   Det behövs inte, säger han frånvarande. Han bläddrar energiskt i
   pappersbunten, prasslar, sorterar, kramar ihop ett par ark.
   Det röda skenet faller över viken. Vattenytan är fortfarande ljus.
   Lövträden lutar mörka mot kvällshimlen.
   Hon stryker över sina armar, krummar ryggen, som om hon fryser i den kvava sommarkvällen. Hon stänger fönstret. Han ser inte upp från sina papper, trots att han knappast ser att läsa längre.
   Brunnen är tom, säger hon.

   Värmen fortsätter.
   Dagarna står stilla och glöder över dem. Gräsmattan kring huset liknar torr tobak, på stigen spricker jorden. Träden torkar.
   Bara Sara är på stranden. Hon matar skrattmåsen varje dag, två och tre gånger om dagen. Det händer att den äter ur hennes hand.
   Arbetet går i stå för fadern.
   Denna fördömda värme, säger han.
   Han sitter i skuggan under eken, dricker öl, svettas, slår efter getingar. Det händer att han börjar med ölet redan efter frukost. Då och då sover han, skärmmössan glider fram i ansiktet, munnen är halvöppen.
   Sara har blivit smalare, säger han.
   Han griper henne om handleden, låter handen glida upp över armen, mäter tjockleken mellan två fingrar.
   Det bara verkar så för att hon är så brun, säger modern.
   Hon är smalare, säger fadern. Du är så smal att du snart inte kastar någon skugga.
   Sara glider ner på stolen, smyger sig intill den svettiga kroppen, lånar skärmmössan.
   Den känner igen mig nu, pappa.
   Vem?
   Måsen. Den kommer med en gång när den ser mig. Jag vill inte fara ifrån den.
   Fadern låter ett finger följa den beniga ryggraden.
   Sara skrattar kluckande.

   Modern och Sara hämtar vatten på en gård på fastlandet.
   En gammal kvinna sitter vid husväggen och dåsar. En hortensiabuske hänger med huvudena och dåsar tillsammans med henne. Hon talar om den torra skogen, om ladugården som står tom, om mannen som dog i vintras. Den gamla sitter halvt försjunken i sina egna tankar och upprepar tankspritt samma saker som hon sade föregående dag.
   Varje gång säger hon att Sara måste smaka på körsbären.
   De ror hemåt.
   Pappa är trött, säger modern. Han skulle inte ha tagit med sig det där arbetet. Han åtar sig alltid för mycket.
   Sara spottar körsbärskärnor i vattnet.
   Ibland blir jag liksom rädd för honom, säger Sara.
   Rädd?
   Modern ser vaksamt på henne. Hon behåller rytmen i årtagen.
   Han är min snälla pappa, och så är han en främmande man.
   Vad är du rädd för?
   Flickan funderar.
   Jag vet inte.
   De sätter vattendunkarna i skuggan.
   Fadern har börjat arbeta igen. Sara ger honom en klase mörkröda körsbär.
   Den eftermiddagen kommer inte måsen.

   Nästa dag sitter Sara på udden och väntar.
   Efteråt strövar hon omkring på stranden, går längs hela viken, ror ut till holmarna. Den syns ingenstans.
   En eftermiddag följer fadern med henne. De ror runt holmarna.
   Han berättar om stenarter, om träd, om moln. Hon vrider på huvudet,
   kniper ihop ögonen, spanar nervöst efter fågeln.
   Den är död, säger hon. Jag är helt säker.
   Prat, säger fadern. Den har bara hittat ett annat ställe.
   Jag känner att den är död, säger Sara.
   Hon börjar gråta.
   Fadern drar in årorna, lyfter henne intill sig, smeker de små hårda skuldrorna, de vassa knäna.
   På håll ser de ut som ett förälskat par.

   Under kvällen blåser det upp.
   Västvinden sveper in i viken, susar i lövkronorna. Torra grenar lossnar och skrapar mot huset. Ekollon träffar tegelpannorna med ett lätt smällande ljud.
   Någon gång frampå natten stiger modern upp. Hon rör sig tyst ute i köket, bär in en bricka i Saras rum.
   Är du vaken? frågar modern.
   Ja.
   Jag tänkte att du kanske var hungrig.
   Modern stryker Sara lätt genom håret. Hon har satt sig upp i sängen, modern sitter på sängkanten med brickan i knät. Sara äter brödskivorna och dricker mjölken.
   Hör, säger modern. Det regnar.
   Tillsammans lyssnar de på de första regndropparna som träffar taket.

   Ett par dagar efter det att de farit, hittar en fiskare fågeln.
   Han ror mellan holmarna i en gammal eka, han har ålryssjor i båten. Något vitt som guppar inne i vassen får honom att ro dit. Fågeln flyter med huvudet ner, först då han lyfter upp den i ena vingen ser han att det är en skrattmås. Han skall just till att kasta den ifrån sig, då han upptäcker de gula och röda fläckarna. Den ena i bröstet, den andra under vingen. Förvånad stryker han med fingret över de våta fläckarna och ser att det är pilar från ett luftgevär.
   Han slänger upp fågeln på land.
   Räven tar dig väl ändå, mumlar han.
   Han skakar på huvudet.
   Vattnet slår oroligt mot stenarna i vattenbrynet. Ett järngrått molntäcke närmar sig. Vassen vajar, vajar sin egen tålmodiga andning.

Ur "En kvarglömd petunia", Rabén & Sjögren 1988 - Översättning av Urban Andersson Katergori:Drama

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki