FANDOM



   Novell av Anna Wahlgren
   
   Hon var så vacker. Jag tyckte hon var det vackraste som fanns. Först när jag gick in i affären var jag bara tio år och då verkade hon så stor. Men det var nog mest jag som var liten. För hon blev mindre och mindre för varje år. Till slut var hon så liten att jag fick böja mig ner. Då lyfte jag upp henne och höll henne så att hennes ansikte var nära mitt och lika högt uppe som mitt och så såg jag på henne och la näsan mot hennes, och då fick hon jämt tårar i ögonen. Och så skrattade hon. På en gång.
   Hon var det vackraste jag sett, jag har aldrig sett en kvinna så vacker! Det finns inga andra vackra kvinnor. Det fanns bara hon som var det, och när hon dog var det i alla fall bara hon som var det. Ingen annan är det. Ingen kan bli det heller! Hon var som den vackraste fågeln, den lilla grå, den som sjunger vackrare än någon annan … Och precis så sjöng hon. Fast långsammare. Sakta och dröjande, som vinden.
   Hennes hår blev långt. Det var lenare än silke. Till slut blev det tunt och det kom grå strån i det. Jag tog av henne ett strå som skimrade som silver.
   Hon dog och jag förlåter henne det aldrig!
   Första gången fick jag inte. Då var jag tretton år. Men jag fick se hennes tavlor, och jag fick se hennes säng. Stor var den. Man skulle kunnat ligga både på längden och tvären i den. Det fanns nästan inte plats för något annat i rummet. Det fanns ett snett litet takfönster, som solstrålarna nådde på morgonen, och de föll rakt över sängen. En gång sov hon med ansiktet fullt av sol. Håret bekransade kudden. Då hade jag fått sova hos henne. Jag vaknade före henne och vågade inte röra mig. Jag såg på de små dunen vid hennes överläpp, som solen belyste, och jag önskade att jag haft en liten fjäder att kittla henne med, så att hon måste nysa. Jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv.
   Sedan vaknade hon. Jag hoppade upp ur sängen. Just hoppade, tvärs över henne och ner på golvet; och det blev kallt, plötsligt, för solen nådde inte dit. Jag hämtade hennes vin. När jag fyllde glaset var solflödet där. Vinet blev ljusrött. – Titta! sa jag.Hon svarade: – Det är solen.
   Det visste jag ju. Ändå sa hon det på ett sätt så att världen öppnade sig för mig, allt som var vackert och levande och ljust. – Det finns så många världar, sa hon, men det är bara en som räknas: den där man är lycklig! Och hon sa: – Du gör mig lycklig.
   Det var ofattbart! Skulle jag kunna göra henne lycklig? ?ndå trodde jag henne. Hon sa det ju. Jag trodde på allt hon sa. Fast jag trodde inte det var jag. Jag trodde hon var lycklig ändå. Född lycklig, uppvuxen lycklig, levande lycklig. Inte var det jag!
   Staden avskydde jag. Jag ville bort därifrån. Jag förstod mig inte på det där sättet att leva. Det var roligt när man var yngre, liten, och fann nöje i att reta folk, men det är en övergående fröjd. Skulle man sitta där och jobba där och dö där? De byggde sitt köpcentrum vid torget. Det var väl det livet skulle handla om. Folk jagade. En del hade det bättre än andra, men nu skulle alla ha det lika bra. Lika dåligt. Snävare ochsnävare blev det. Jag ville bort därifrån, ut i vida världen. Jag förstod inte att hon hade kommit just dit, att hon levde just där! Gatorna var trånga, luften trång, kläderna på kroppen trånga som tankarna i huvudet, allting trångt, snöpt, snävt. Det var inte mitt liv och min framtid. Aldrig!
   —Du ska följa med mig härifrån, sa jag. Hon skrattade. Och hon sa det igen: – Det finns bara en värld som räknas. Du kommer att finna den, du också.
   Det kommer jag visst inte! Jag blir inte lycklig. Jag ramlar inte över någon mening med livet, i stor stil. Jag sjunger inte som någon fågel och jag står inte och stirrar på björkarna som speglar sig i vattnet eller på solen som lyser in genom fönstret, och jag förlåter henne aldrig att hon dog! Hon kunde ha hjälpt mig. Hon kunde varit hos mig nu. Det är möjligt att jag ljuger. Hon skulle ha varit sjuttio år. Kan man älska en människa som är sjuttio år? Möjligen inte medan hon lever, möjligen är man så jävla fåfäng att man inte står ut med vad folk ska säga och förfasar sig och säger sig att inte kan väl jag, en man i mina bästa år, släpa på en käring som är sjuttio! Men det kan man säga medan alternativen finns. Hon dog. Hon är borta, hon finns inte mer!
   Hon skulle ändå aldrig ha följt med mig. Hon skulle aldrig ha lämnat den där världen där hon levde. Hon bar sig åt som om hon funnit paradiset på jorden. Hur nu paradiset kunde befinna sig i den där jäkla hålan, det övergick mitt förstånd, den hålan där jag var född och hade växt upp och snarast möjligt ville lämna; men där låg det. Enligt henne. Det var inte sant. Hon bar det med sig. Det var hon som kom meddet. Det var hon som var paradiset själv! Hon var en lycklig människa. Hon var …
   Det finns bara en värld som räknas.
   Inte fan fann jag den. Och jag skiter i den, jag skiter i hela jävla världen! Det gör jag inte.
   Kalla kriget. Det fanns idioter som köpte hus. Varenda människa skulle ha hus, plötsligt, och fint skulle det vara. Finare än grannens. De satte sig i skuld upp över öronen och hade avbetalningsplaner på tjugo eller trettio år, som om det skulle finnas ett enda år till! Som om världen skulle stå kvar i tjugo, trettio år till, det var ju löjligt! Jag förstod inte hur det såg ut i hjärnorna på dem, om de hade några kvar. Men de fick rätt. De skar guld med täljknivar på sina hus. Jag gjorde det också omsider, till båtnad för Monika, min fru, som jag blev skild ifrån för dyra pengar. Världen stod kvar. Men lyckliga var de inte. Jag har inte sett en enda lycklig människa, utom och efter henne … Inte fan hittar jag hennes värld! Kalla kriget blev kalla hjärtat. Det är där vi är. Jag vet inte om något annat. Jag ser inget annat. Hon skulle inte dött ifrån mig …
   —Vill du sova hos mig? Jag höll på att falla död ner. – Jag ska berätta en saga för dig, sa hon. Vi klär av dig och lägger dig i min säng. Hjärtat höll på att slå ihjäl mig. Det kändes som om jag hade feber. Ansiktet var en sollampa. Brännhet var jag som en kamin. Och så frös jag. Allt på en gång. Jag kunde inte ens förmå mig att stamma.
   Hon vek upp täcket och lakanet i den stora sängen och reste på kuddarna. Hon rörde sig med en oändlig grace. Jag var yr av hennes dofter. Hos henne doftade också vinet.
   Herregud, jag var tretton år! Hon skulle berätta en saga. Jag skulle ligga naken intill henne. Onanerat hade jag gjort i långliga tider redan, inte minst med henne som förebild – men inte alltid med henne som förebild. Hon var helig. Hon var stor, vacker och lycklig, det var ett ljus som strålade ut från henne, och då runkar man inte hur som helst. Det går lättare ibland med snusk och fula bilder. På den tiden slutade porrskildringarna med att de flämtande tu drog för sängförhängena. Det som inte stod utsagt fyllde man i med fantasins hjälp, och fantasin har nog aldrig varit särskilt ädel hos trettonåriga pojkar. Hon fanns där, över alltsammans, starkare än allt annat, men hon var ett vanskligt runkobjekt. Nu skulle jag ligga där! Hon hade själv sagt det!
   Hon hjälpte mig av med kläderna. Hon gjorde det sakligt, moderligt, ungefär som om hon inte gjorde annat om kvällarna än klädde av trettonåriga pojkar, som råkade gå förbi, eller som om hon hade en hel drös med söner i den åldern som hon brukade stoppa i säng. Hade hon kysst mig på kuken skulle jag inte blivit förvånad, även om jag hade dött på fläcken.
   Och hon la mig under det uppvikta täcket och lakanet mot de resta kuddarna och hon la sig själv. Hon hade burit en vit morgonrock. Under den var hon naken. Gud förlåte mig, men den gången vågade jag inte titta. Jag skulle förmodligen inte överlevt.
   Så vände hon sig och sträckte sig, obeskrivligt mjukt och graciöst, efter karaffen med det rubinröda vinet. – Nej, sa hon, du får ingenting! Mitt hjärta sjönk ner i knäna, där det fortsatte slåss och bråka, men det var vinet hon menade. – Jo, ändrade hon sig, en droppe ska du få.
   Jag låg snällt som hon hade lagt mig, platt på rygg. Jag tror till och med jag hade knäppt mina händer över täcket i en blandning av hyckleri och förväntan. Min kuk var tyst, märkligt nog, den hade väl fått en chock, så jag visste att täcket var slätt och fint. Annars skulle jag skruvat runt mig till sidan. Munnen saknade saliv.
   Hon tog glaset, som var fyllt med det röda vinet, och doppade ett finger i det. Hon hade alldeles vita händer med långa, tunna fingrar, och topparna var lena som av siden. En sådan sidentopp färgade hon nu röd. Sedan strök hon droppen mot min överläpp, just i bågen. Jag förde ut tungan och anade den blodröda smaken, och aldrig, aldrig i mitt liv har vin smakat mig så mycket och så gott som då. Hennes vin! Det var som om allt hon rörde vid blev så mycket mer än det egentligen var. Det var hennes värld, den där enda som räknas, den där man är lycklig; det påverkade allt. Vinet, sängen, hennes hud, glaset, butiken, minsta kaffekopp hon behagade lyfta, allt.Och nu böjde hon sig ner. Lätt, lätt som om hon var en liten silkesservett som skulle torka mig om munnen, kysste hon mig. Då blundade jag, faständet var det sista jag ville. Jag stod inte ut.
   —Det är en ond saga, sa hon. Den är hemlig, och du får lova att aldrig berätta den för någon enda människa i hela världen. Du får bara berätta den för fåglarna och träden, men det behöver du egentligen inte, för de känner redan till den.
   Och hon berättade. Jag tror att det var om sig själv hon berättade, men jag förstod det inte, även om jag på något märkligt sätt ändå visste det. Jag vet det fortfarande inte riktigt säkert. Jag vet egentligen ingenting, inte sedan hon dog! Vem i helvete ska man anklaga, vem ska man döda och hata och slå, vem ska man bestraffa för att hon dog? Vem?
   Hon berättade om en kvinna som blev bortgift med en man som slog henne medvetslös, knullade och slog, och till sist blev den kvinnan tokig. Hon berättade om en harmynt liten gosse och en flicka som föddes och dog, och om hur likstelheten släppte så att man kunde värma hennes händer och få värme tillbaka från dem. Och hon berättade om ytterligare en liten pojke, som tyckte mycket om mattor. När han blev stor skulle han handla med mattor och resa över hela världen och köpa de vackraste av silke, men han blev aldrig stor. Han dog när han var tretton år, likagammal som jag själv.
   —Flygande mattor? frågade jag. – Ja, sa hon, flygande mattor. Och hon lyfte mitt huvud och lät silkesservetten åter, fuktig som dagg, beröra min mun.
   Det är klart att jag försökte förföra henne. Efter frejdig, klen förmåga. Jag klättrade på henne som en liten bacill. Hon flöt ut under mig, hennes hår, hennes hud; hon var ett rike. Hon doftade och log. Emellanåt skrattade hon åt mig. Jag som brukade bli rasande förnärmad när folk skrattade åt mig, särskilt min bror, som konstant tyckte jag var löjlig, och så flickorna förstås, jag tyckte hennes skratt var underbart. Hon fick skratta åt mig så mycket hon ville. Det gjorde mig bara lyckligare. Så jag fortsatte klättra på henne, och mina händer var överallt, fastän de inte hade en aning om vad jag skulle göra. Ibland trasslade de in sig i hennes hår. Det berodde inte på att jag försökte smeka hennes huvud utan på att håret var så långt. Det nådde nedanför midjan på henne, och hon kunde skyla sig med det, om hon ville. Det ville hon inte. Men hennes hår fanns överallt, det var mina händer som ställde till det så; det skymde hennes kropp och jag försökte få undan det men ju mer jag försökte desto mer trasslade jag in mig. Jag föste och härjade med hennes hår och till slut skrattade hon högt. Hon hade ett makalöst skratt. Det var som hennes sång fast snabbare, ännu mera kvillrande, jublande ljust. Hon tog sitt hår, om båda sidor om huvudet, och samlade det i två långa, lena tåtar som hon band ihop i en rosett under hakan. Gud, vad vacker hon var! Då blev jag stilla ett ögonblick och lugnade mig och bara drunknade i hennes ögon, för ingen människa har sett på mig som hon. Jag stirrade in i dem som rakt in i himlen eller avgrunden eller det heliga. Så då kom jag av mig en smula och hon slutade skratta och blicken förändrades och hon såg på mig nästan vemodigt, och hon bad mig ge henne vinet.
   När hon reste sig på armen flöt håret ur rosetten. Axeln var vit och rund när hon drack. Jag hade kuken mot hennes rygg och handen fladdrade strax nedanför, över det lena klot som var ena halvan av hennes stjärt, och min hand var galen. Sekunden efteråt rann säden ur mig, men min lilla kuk som knappt hade hunnit växa till sig slaknade inte för det. Den var sanslös. Det fick den vara. När hon hade druckit av vinet och sjunkit ner igen emot den stora bländvita kudden satte jag igång att klättra igen. Jag begravde ansiktet mellan hennes bröst, som var tunna och små men ljuvliga, och kämpade som en liten galning för att komma in i henne. Men hon öppnade sig inte för mig. Hon låg där som om hon knappt tycktes märka mina ansträngningar. Hon låg där med sina ögon och sitt leende. Och plötsligt gjorde hon en åtbörd som om hon ville resa sig igen. Jag som hade hunnit få en gedigen respekt för hennes vindrickande, till vilket hon fick lust i de mest oförutsebara ögonblick och som endast hon själv bestämde över, flyttade mig genast för att ge henne möjlighet att sträcka sig efter glaset. Men hon tog det inte. I stället förde hon mig varligt över på rygg.
   —Min älskade lilla pojke, sa hon. Min lilla, lilla pojke.
   Det var naturligtvis djupt kränkande, och jag rodnade säkert. Jag kände mig löjlig. Men det for sekundsnabbt förbi. Det var omöjligt att framhärda i löjlighet inför hennes blick. Den utstrålade en sådan ömhet, men också något mer – en sökande, forskande nyfikenhet. Hon avfärdade mig inte som en liten pojke. Hon såg något hos mig, i mig, som jag inte såg själv. Eller också var det just det jag såg: mig själv. Jag som var jag, som ingen människa, allra minst mina föräldrar, min bror eller mina systrar någonsin hade sett. Hon såg det. Alltihop slog naturligtvis över åt andrahållet. Jag ville plötsligt gråta. Det var som om någonting släppte, något jag burit på jämt och ständigt och antagit att man fick släpa på livet ut; ensamhet, vad som helst, jag vet inte vad man ska sätta för namn på det; detta att man är någonting som aldrig passar in, som inte hör hemma, inte stämmer, inte är som andra, som är fel, som är sekunda, defekt. Man kan göra en stolthet av det och skaffa sig en styrka som bär huvudet högt, men innerst inne river sorgen i en, en skoningslös, hänsynslös sorg, som hela tiden förhånar en.
   —Min älskade lilla pojke, sa hon. Hon var den enda människa som någonsin har älskat mig!
   Hon drack flera flaskor vin om dagen. Jag tyckte aldrig det var märkligt. Hon var inte påverkad. Jag såg det i varje fall inte. Hon berättade för mig att vinet förhöjde hennes sinnen, så att hon aldrig glömde eller förbisåg hur lycklig hon var. Jag begrep antagligen ingenting, men jag tyckte ingen kunde förklara saker så bra som hon. Jag ansåg att jag begrep. Jag begrep allt, även det oförklarliga, hos henne.
   Jag älskade att vara där. Jag längtade efter det. Jag gick i skolan med ett leende. Ingen visste. Jag visste allt. Hemma utarbetade jag snabbt en metod att komma iväg utan att någon upptäckte det. Jag bäddade upp min säng med en elegant figur av kuddar och kläder, som jag la åt olika håll olika nätter, så att det skulle se sannolikt levande ut. Vid middagen bemödade jag mig om att vara trevlig. Den intogs vid köksbordet under skarpt överinseende av min far och tystnad från min mor. Jag var så trevlig, så trevlig. Sedan diskade jag. Efter det deklarerade jag under idoga gäspningar att jag var trött.
   —Det är för att han växer, sa min mor; och så fick jag vara i fred.
   Jag skötte också skolarbetet minutiöst. Ingenting fick läggas mig till last. Jag var beredd till vilka offer som helst, bara jag fick ha mina nätter utan att någon kom på mig – och det gjorde ingen, under över alla under.
   —När du kommer, ska du komma klockan tio, sa hon, men om det inte lyser i butiken då, ska du inte komma alls.
   Jag förstod. Allt var så rätt. Allt hon bjöd och förbjöd var rätt. Det dröjde flera år innan jag blev svartsjuk.
   Nätterna som följde klättrade jag på som förut. Poff, sa mina utlösningar, och hon skrattade lika ljuvligt, ömt och förtjust varje gång. Jag började leka. Jag var så barnslig och så lycklig.
   Jag gömde mig mellan hennes ben. Hennes lår var vita och doftade berusande. Jag dök upp under täcket nere vid hennes fötter och dök ner igen. Jag var en grävling. Jag borrade in näsan i hennes armhåla, där värmen var sanslös och ljuv. Jag slingrade in mig i hennes armar och gjorde henne till en båt. Jag var ett skepp på ett gungande hav. Poff, sa det då och då, och torr var jag i halsen, men leken var lycklig och självklar.
   Andra nätter var jag stilla. Somliga nätter somnade jag bara, som en liten gris. Jag låg på hennes arm i värmen och dofterna och somnade, och när jag vaknade fanns alltsammans kvar. Jag vaknade i det så som jag somnat i det. De morgnarna gick jag inte, jag flög. Samtidigt var jag arg på mig själv för att jag hade missat klättrandet. Tidvis var klättrandet och ansträngningarna min enda föresats; jag drevs av en vilja att tränga in i henne som var starkare än någonting av människan uppfunnet. Tidvis tycktes det mig omöjligt och fel, särskilt då hon var helig för mig och stor. Men mitt normala beteende var att klättra.
   Inte förrän jag slutade med det, öppnade hon sig för mig.
   Jag glömmer aldrig den natten så länge jag lever. Och den stod inte ensam. Den följdes av en natt till, tio, hundra till, hundratals! Jag har inte förstått vad det var jag levde i, hur stort det var; ändå visste jag att det jag kom nära var det största. Men jag har aldrig förstått det förrän jag förlorade det!
   Jag var fjorton år. Det var just den dagen. Natten var sen, för mina föräldrar hade i något anfall av generositet beslutat att hålla en fest till min ära. Släkten samlades, kacklade och söp. Jag fick presenter. Som vanligt uppförde jag mig exemplariskt, och man glömde mig snart. Bland annat fick jag en yllehalsduk som min mor hade stickat. Den skulle jag ha under mina morgonpromenader. Jag hade dragit en vals om att jag tyckte om att klara huvudet, som det hette, på morgnarna innan det var dags att gå till skolan. På så sätt kunde jag förklara att jag ibland kom störtande till frukosten utifrån med blossande kinder i stället för sömndrucken från mitt rum. De trodde mig. Jag hade en klar känsla av att det hörde samman med disken. Annat var det med min bror, som de hade eviga bekymmer med! Jag var honom så tacksam för det.
   Så jag fyllde mina plikter, packade upp presenter och tackade, gick runt och konverserade, svarade på frågor och var artig, fyllde på kaffe och bjöd runt fat, och de glömde snart bort mig som påstods vara orsaken till kalaset.
   Min far råkade i stort gräl med sin bror, min farbror, som kommit resandes långväga ifrån och därför förväntade sig särdeles idog uppmärksamhet, vilket han inte ansåg sig få. - Vafan skulle jag komma hit för? skrek han, fullare än en bomb och uppenbarligen beredd att döda.
   Min mor gick emellan, förskräckt som hon alltid var när ett bråk seglade upp, och resten av släkten trädde lugnande fram och hyschade ljudligt och länge, vilket hade rakt motsatt effekt mot den önskade. Min farbror tog stolen, som han suttit på, och drämde den i pianot, medan han vräkte ur sig allehanda eder. På mindre än två minuter hade han sagt upp bekantskapen med släkten, förklarat sig redo att skiljas från sin fru, förneka sina barn samt skaffa nya, som bättre förstod att respektera honom.
   Mina kusiner fnittrade i köket. Jag tänkte på nattens kommande händelser. De stod där omkring mig och visste ingenting. De var äldre än jag men de hade inte det jag hade, och de kände inte det jag kände. Jag var så förtvivlat lycklig att jag ville sprängas. Jag sov hos en kvinna! Natt efter natt! Flera gånger i veckan! Gud, om jag skulle sagt det till dem! En av dem var femton och yppig och hette Josefin, och hon tittade på mig liksom flera meter uppifrån, fast hon inte var längre än jag, och hennes
   blick som var lika begåvad som en åsnas sa att jag var liten, mesig, dum och löjlig; och en sådan värme spred sig i mitt bröst att jag måste le. Det var inte för henne, det var för vad jag hade, som hon inte visste något om; och det jag hade var att jag var älskad.
   —Vad flinar du åt? sa hon missnöjt utmanande. – Det säger jag inte, svarade jag. Då hoppade plötsligt rösten en oktav. Det gav henne anledning att tuta ur sig sitt stötiga, flabbiga skratt. En bråkdels sekund blev jag ursinnig och fick lust att klippa till henne. Men det gick över. Allt var strunt, dumt, jämfört med det jag hade!
   I vardagsrummet fortsatte min farbror att gapa, och alla var nu mycket upprörda över pianot. Männen undersökte det som om det hade varit en krockskadad bil. – Det här går då inte att spela på mer! – Det blir inte billigt, det här, du Harry. – Det finns inga chanser att laga det. Det är färdigt för skroten.
   Sedan kom anklagelserna. De var inte nådiga. Min mor och de andra tanterna, som hade bevittnat undersökningen av pianot mörka i ansiktena som tjärat trä, förde ett liv utan like. HUR kunde han bära sig åt på det viset och TÄNK vad han nu hade ställt till och FY vad barnen skulle bli ledsna! Spriten kom på tal. Normalt var ju min farbror en anständig person, men här fick man se vad spriten kunde ställa till. Tänka sig att en vuxen människa bara kunde ge sig till att, etcetera!
   Det slutade med att farbror Harry gick sin väg i natten, och det oroade mig, eftersom uppståndelsen kunde betyda att man såg om sitt hus och skulle märka att jag försvann. Nu kom man plötsligt ihåg min födelsedag, och farbror Harrys beteende blev extra förkastligt: – Att bara ställa till någonting sådant på Gunnars födelsedag!
   Jag gick sent.
   Kusinerna var kvar. Farbror Harry hade kommit tillbaka. Sur och stolt deklarerade han att han skulle låta laga pianot, varefter han hällde i sig några groggar. Friden var hjälpligt återställd, även om alla demonstrativt vände sig ifrån honom och kacklade enbart med varandra. Jag såg honom när jag gick. Han utgjorde en ömklig anblick, fet och ansvälld, röd och trött, insjunken i den förödmjukelsens tystnad där inte ens hans raseri hade tagits på allvar som det skrik av ensamhet det var.
   Han hängde sig ett år senare.
   —Nu är du inte tretton år längre, sa hon. Det är en märklig dag!
   Jag förstod inte riktigt vad hon menade, även om dagens innebörd var viktig nog för mig, men när vi la oss – och den natten la vi oss tillsammans, och det var inte hon som klädde av mig utan jag själv – påminde hon mig om den onda sagan, som hon hade berättat.
   Hon sa: – Den pojken, som dog, var tretton år. När de öppnade hans hjärta, hade det kvävts.
   —Kvävts? sa jag och ville inte alls tänka på honom, och ändå ville jag det visst; jag låg på hennes arm och kunde tänka på vad hon ville, för tiden var som vanligt oändlig.
   —Någonting sjukt hade vuxit sig fast vid det, sa hon. Hela bröstkorgen var fullt av det, och han kunde inte andas.
   Ögonblicket därefter gled jag in i henne.
   Det gick för mig ögonblickligen men själva utlösningen uppfattade jag knappast. I stället genomfors jag av en orgasm som var nära att utsläcka medvetandet hos mig och den bara pågick, så länge som världen funnits och människor älskat; den varade som oändligheten själv bortom tid och rum. Jag vet inte om jag skrek eller grät eller rörde mig överhuvudtaget, men jag dog och föddes, jag dog och föddes. Det är vad jag vet. Hade någon i den stunden, just efteråt, när min hud var ny och kroppen född och huvudet skälvde som av blommor, gett mig ett annat namn och en ny plats på jorden, skulle jag inte ha blivit det minsta förvånad. Det märkliga var i stället att världen stod kvar, att jag låg i denna säng i detta rum och att väggar stängde in det, liksom taket avgränsade det från himlen. Det var det obegripliga. Att jag var fjorton år och hette Gunnar hade ingen kunnat lura i mig då. Jag var man. Jag var också ande. Jag var född.
   Jag kom till sans efter en tidrymd som kan ha varat tre minuter eller en kvart eller tre timmar. Då låg jag med läpparna mot hennes kind. Jag såg hennes långa ögonfransar vid de slutna ögonlocken. Jag trodde först att hon sov.
   Vid hennes tinning formade sig svettpärlor som krusade hennes hår, just vid fästet. Hon hade korta hårstrån där, strån som aldrig ville växa. De hade tagit till sin uppgift att omrama hennes panna. De krusade sig ömt som i en lek. Täcket hade hamnat på golvet. Hennes kropp låg naken intill mig. Jag fick en känsla av att jag samtidigt kunde se henne uppifrån. Jag visste så väl hur hon såg ut, jag kände varje skugga, varje fjun, varje linje, varje rörelse. Nu hade jag också känt hennes inre, hennesmörka, varma, våta rum. Där fanns slutgiltigt hennes själ. Det kändes så. Hon hade öppnat sig för mig sökande, inte mottagande. Hon hade velat, sökt och behövt. Hon älskade mig. Det var det. Och jag älskade henne.
   Stolt, ja, man; mogen nu, vetande. Men det var så mycket mera. I min kropp dröjde länge, länge kvar minnet av hennes resning. Detta var inte att knulla tills det gick för en; detta var inte något fysiskt allmängods. Det var ofattbart mycket mer. Hur själva samlaget hade sett ut hade jag inte mycken aning om – mitt medvetande släcktes ut. Eller nära, i samma stund jag gled in i henne; det jordiska medvetandet, det som skymmer.
   Hon sov inte. Hon såg på mig. Inför hennes blick sviktade jag.
   Jag förnam hennes doft. Den var annorlunda nu. Den var starkare och upphetsande. Jag förstod inte att den doften var vår, att den var min också. Jag hade blandat mina dofter med hennes, mitt köns och min säds. Jag hade varit inne i henne. Jag greps av en oemotståndlig lust att få det bekräftat. Jag ville smaka henne, suga henne, drunkna i henne; jag ville dränka mitt ansikte i henne. Jag ville födas på nytt i henne och få stanna kvar där, dröja och växa som ett foster i en livmoder i vatten som luktade starkt. Jag öppnade ögonen igen. Hon hade vänt ansiktet tillbaka. Ett hastigt ögonblick fick jag för mig att hon var förlorad. Vad väntade hon på? Vinet? Dagen? Att jag skulle gå?
   Omedelbart blev jag våldsamt upphetsad. Det var ett egendomligt, förtvivlat raseri. Det spred sig över magen, testiklarna, ljumsken. Hon log, svagt, hon tycktes försjunken i sig själv; jag stod inte ut med det. Den gången klättrade jag inte. Jag kände mig större än hon, starkare, obeveklig. Krafter styrde mig som jag inte känt.
   Med min arm förde jag undan hennes ben. Jag la mig över henne hårt. Jag var tung och hon var liten. Jag grep om hennes huvud och tvingade henne att se på mig. Hon gjorde det. Hennes blick var orädd, men det fanns en skymt av oförstående i den, eller var det tvärtom bekräftelse? Hon var alltid en gåta för mig, samtidigt som hon var det mest förtrogna i världen!
   Jag grep om hennes höfter och skinkor och trängde in i henne brutalt. Mina händer var stora, hårt omslutande. Jag förvånades själv över att de räckte till och inte svek. Jag pressade mig ner i henne och in i henne, och mina händer lyfte henne så att hon måste möta mig och uppsluka mig. Jag låg som en sprättbåge med huvudet bakåt och bröstet rest, och mina lår skalv av muskelanspänningen. Hon var dunmjuk. Det var som om hon var utan botten och hennes kropp utan muskler. Jag kastade ner huvudet igen och stirrade på henne. Hennes ansikte var blekt, men leendet fanns där. Läpparna var våta. Tänderna glimrade mellan dem. Tungan var rosenröd. Jag sög den i mig. För första gången i historien gick det inte för mig omedelbart. Jag kunde fortsätta. – Jag ska ha dig, sa jag. Jag ska älska dig så att du aldrig lämnar mig. Hör du det! Jag ska ha dig. Du ska inte lämna mig!
   Orden forsade ur mig lika jämnt och obrutet som jag knullade henne. Mina händers grepp låste henne under mig liksom mina ögon låste hennes blick. Och varje gång jag sa att jag skulle ha henne, gjorde jag henne till min med ännu en inmutning. Jag tänkte inte sluta knulla henne förrän hon var min. Det var den tanke jag hade. Jag var man. Jag var en man som ägde en kvinna, som behärskade och tog, som ställde villkoren och kraven, som begärde och tog sig rätt. Hon var min. Hon skulle vara min, om jag så skulle döda henne på kuppen! Det var allvar. Hade honförsökt gå, skulle jag ha dödat henne.
   Inte förrän hon skalv i hela kroppen och började darra i långa konvulsioner och höll mig så hårt att hennes händer och naglar, till min stolthet efteråt, lämnade märken i mina sidor, mjuknade jag i en våg av ömhet och böjde mig ner mot hennes ansikte, där tunn saliv rann ur hennes mungipa. Jag drack den. Åter var jag trygg. Jag hade vunnit en seger. Den var så självklart lugn, fjärran triumf. Den var som en stilla sötma i min kropp. Jag kysste henne längs hårfästet, utmed de krusiga, sirliga små lockarna, och deras sälta förstärkte min ömhet. Hon var en liten flicka, ett barn. Hon var min.
   Och jag rörde mig sakta igen. Jag drog mig halvt ur henne och återvände till hennes djup. Jag gungade med henne på ett hav som glödde. Jag kände så mycken kärlek och ett oerhört lugn. Mina händer höll henne inte längre. De vilade över hennes axlar. Hon mötte mig i varje våg. Hon mötte mig och följde mig och hon skulle aldrig, aldrig lämna mig. När orgasmen kom arbetade sig ett vrål upp genom strupen på mig som ur innanmätet av en brinnande vulkan. Jag hörde det. Det tog inte slut förrän lungorna var tömda. Det var min kropp som sjöng i en hetta starkare än eldens, och när mina lungor tömts var min kropp också tömd. Jag hade fyllt henne. Hon var havet och elden, och hon var min.
   Jag återfördes till ordningen. Jag vet inte hur hon bar sig åt, men något gjorde hon, i kärlek, omärkligt, för när jag lämnade henne den natten var jag fjorton år igen, nätt och jämnt, och det bekom mig inte. Allt var som vanligt på den punkten. Jag fick komma tillbaka, men inte när som helst, och hon låg med andra, men jag var inte svartsjuk. Hon var skicklig. Hon kunde behandla mig som en man och se mig som man, och jag svär på att hon gjorde det. Men hon kunde också bemöta mig som den pojke jag var.
   —Du ska gifta dig, sa hon till mig. Men jag vill se den kvinnan!
   Jag förstod. Hon ville att jag skulle få det bra. I kraft av ålder och visdom tänkte hon på förhand kontrollera den saken. Ja, hon var skicklig, och hon var det i kärlek. Hon var både mor och älskarinna, både syster och vän.
   Men jag tog ju inte dit Monika. Livsavgörande, betydelsefulla saker stupar ofta på någon praktisk futilitet. När jag träffade Monika tedde det sig så oformligt omständligt att släpa iväg med henne till henne. Vi besökte mina föräldrar i staden och tillfället fanns, men då kom jag ihåg ett telefonsamtal att ringa och sedan skulle tåget gå. Lika bra, sa jag mig sedan. Företaget skulle ändå ha varit omotiverat. Och vad skulle jag ha sagt till Monika?
   —Jag sörjde, sa hon när jag kom, efteråt när förälskelsen lagt sig och troheten med den och besvikelsen kommit tillsammans med saknaden.
   —Du vet att jag inte tar emot gifta män.
   Men det var just vad hon gjorde. Hon tog emot mig som vuxen man liksom hon tagit emot mig som fjortonårig pojke, och jag hade inte ens vett att begripa att för mig utfärdades undantagstillstånd: jag fick både dricka av hennes vin och ligga med henne, fastän jag var gift. För det grälade hon på mig:
   —Du borde inte utnyttja att jag älskar dig!
   Då skrattade jag, som det barn jag var och förblev; tills hon dog förblev jag det.
   De visste inte vad hon dog av, men det pratades ju om att det var vinet.
   Så länge jag bär min vrede för att hon dog och anklagar henne för att hon svek mig, kan jag vägra se min egen skuld. Men orden finns där: Jag sörjde.
    Ur novellsamlingen "Var inte rädd för att dö, min älskade. Var rädd för att inte leva", ISBN: 9789197773652,
http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:SWCSna6B6P4J:www.annawahlgren.com/index.php/view/svenska/manadens-kronika-juli-2013+Kvinnan+som+sj%C3%B6ng+som+en+f%C3%A5gel%E2%80%9D&cd=1&hl=sv&ct=clnk&gl=se

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki