Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kyrie

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Poul Anderson

   På en hög bergstopp i Karpaterkedjan på månen står ett av St Marta av Betaniens kloster. Murarna är av sten; mörka och skrovliga som bergssidan själv höjer de sig mot en himmel som är evigt svart. När man närmar sig från nordpolen, på låg höjd så att man håller kraftskärmarna längs Platorutten mellan sig och meteorregnen, ser man korset överst på tornet avteckna sig mot den blå jordskivan. Men inga klockor ringer - inte där ingen luft finns.
   Där inne kan man höra dem vid bönetimmarna och i kryptorna under klostret där maskinerna arbetar för att bibehålla något som påminner om en jordisk miljö. Stannar man en stund kan man också få höra dem kalla till minnesmässa. För det har blivit tradition att be i St Martas kloster för dem som dött i rymden, och de blir fler för varje år som går.
   Det är inte systrarnas arbete. De hjälper de sjuka, de behövande, de handikappade och de sinnessjuka, alla de som rymden har brutit sönder och kastat ifrån sig. Luna är full av dem, landsförvisade för att de inte längre kan uthärda jordens tyngdkraft eller för att man fruktar att de kan bära en pestsmitta från någon okänd värld eller för att människan är så upptagen av sina gränstrakter att hon inte har någon tid över för dem som misslyckats. Systrarna är lika ofta klädda i rymddräkt som i kåpor, och bär lika ofta förbandslåda som radband.
   Men de har också tid för kontemplation. Om natten, när solbranden försvunnit för en halv månad, öppnas ka pellet och stjärnorna blickar ned genom glasdomen till ljusen. De blinkar inte och deras ljus är vinterkallt. Särskilt en av nunnorna är där så ofta som möjligt, i bön för sina egna döda. Och abedissan ser till att hon kan vara närvarande när den årliga mässan sjungs, den som hon instiftade innan hon själv avlade eden.



   


   Requiem aeternam dona eis, Domine,
   et lux perpetua luceat eis.
   Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison.



   





   Expeditionen till supernovan Sagittarius bestod av femtio människor och en låga. Skeppet tog den långa vägen från omloppsbanan kring jorden för att kunna stanna till vid Epsilon Lyrae där det plockade upp den sista medlemmen. Därifrån närmade det sig gradvis sitt mål.
   Detta är paradoxen: tid och rymd är aspekter av varandra. Explosionen hade inträffat för mera än hundra år sedan när människor upptäckte den från Sista Hoppet. De var en del av en många generationer lång ansträngning att utforska en civilisation av varelser helt och hållet olika oss; en natt höjde de blicken och såg ett ljus så starkt att det kastade skuggor.
   Den vågfronten skulle nå jorden många hundra år senare. Vid det laget skulle den vara så uttunnad att ingenting mera än ytterligare en ljus punkt skulle synas på himlen. Men under tiden kunde ett skepp som kringgick den rymd där ljuset måste kravla fram registrera den stora stjärnans död genom tiden.
   På lämpligt avstånd spelade instrument in det som föregått utbrottet, en massa av ljus som föll samman i sig själv sedan det sista atombränslet förtärts. Ett hopp, och de såg vad som hänt ett århundrade tidigare, konvulsioner, stormar av kvanta och neutroner, en strålning lika väldig som den från vår galax samlade hundra miljarder solar.
   Strålglansen bleknade och efterlämnade ett tomrum i himlarna, och Korpen rörde sig närmare. Femtio ljusår - femtio år — närmare studerade hon en krympande brandhärd i centrum av en dimma som glänste som av blixtar.
   Tjugofem år senare hade centralgloben krympt än mera, medan nebulosan vuxit och blivit mindre klart lysande. Men eftersom avståndet nu var så mycket mindre tycktes allting större och klarare. Det nakna ögat såg ett ljussken så starkt att man inte kunde se rätt in i det, och som fick konstellationerna att blekna. Teleskopen visade en blåvit gnista i hjärtat av ett lysande moln vars kanter löstes upp i spröda slöjor.
   Korpen förberedde sig för sitt sista hopp, till supernovans närmaste grannskap.
   Kapten Teodor Szili företog en sista inspektionstur. Runt honom mumlade skeppet medan det med en gravitations acceleration närmade sig den önskade relativhastigheten. Motorerna dånade, regulatorerna knäppte, ventilationssystemen prasslade. Han kände energierna vibrera i skelettet. Men metall omgav honom, naken och tröstlös. Ventilerna vette mot en drakskatt av stjärnor, Vintergatans spöklika valvbåge: mot tomhet, kosmisk strålning, köld inte långt över den absoluta nollpunkten, ofattbara avstånd till närmaste mänskliga härd. Han stod i begrepp att föra sitt folk dit ingen tidigare nått, in i förhållanden som ingen säkert kände, och det var en tung börda för honom.
   Han fann Eloise Waggoner på sin post, ett utkikshål med interkomförbindelser direkt till kommandobryggan. Musiken drog honom dit, ett triumferande, upphöjt lugn han inte kände igen. Han hejdade sig i dörröppningen och såg henne sitta med en liten bandspelare på skrivbordet framför sig.
   "Vad betyder det här?" frågade han.
   "Åh!" Kvinnan (han kunde inte tänka på henne som flicka, fast hon nätt och jämnt lämnat tonåren) hoppade till. "Jag... jag väntade på hoppet."
   "I tjänst. På post."
   "Men vad har jagatt göra?" frågade hon, mindre underdånigt än hon brukade. "Jag är ju varken besättningsman eller forskare."
   "Ni ingår i besättningen. Särskild kommunikations tekniker." "Tillsammans med Lucifer. Och han tycker om musiken. Han säger att den för oss närmare enheten än något annat han känner till hos oss."
   Szili höjde ögonbrynen. "Enheten?"
   En rodnad steg över Eloises tunna kinder. Hon stirrade i däcket och hennes händer flätades samman. "Det är kanske inte rätt ord. Frid, harmoni, helhet... Gud?... Jag känner vad han menar, men vi har inga ord som passar."
   "Hm. Nå, det är ju meningen att ni ska hålla honom lycklig." Befälhavaren betraktade henne och kände den avsmak han försökt förtränga återvända. Hon var väl en hygglig själ på sitt tafatta och hämmade sätt, antog han, men som hon såg ut! Mager, storfotad, stornäst, med glosögon och stripigt, råttfärgat hår — och, det kunde han inte förneka, telepater gjorde honom alltid illa till mods. Hon sade att det bara var Lucifers tankar hon kunde läsa, men var det sant?
   Nej. Tänk inte på sådant. Ensamhet och främlingsskap är nästan nog för att bryta ned en här ute, utan att man till dem lägger misstänksamhet mot sina medmänniskor.
   Om nu Eloise Waggoner verkligen var en människa. Hon måste i varje fall vara något slags mutation. Det måste den vara som kunde kommunicera tanke mot tanke med en levande eld.
   "Vad är det förresten ni spelar?" frågade Szili.
   "Bach. Den tredje Brandenburgerkonserten. Han, Lucifer, han tycker inte om modern musik. Det gör inte jag heller."
   Nej, självklart gör du inte det, avgjorde Szili. Högt sade han: "Nu hoppar vi om en halvtimma, som ni vet. Ingen aning om vad vi ger oss in i. Det är första gången någon varit nära en ny supernova. Allt vi är säkra på är att den hårda strålningen är så stark att vi skulle dö om skärmfälten mankerar. Annars har vi bara teorier att gå efter. Och en sammanfallande stjärna är så olik något annat någonstans i universum att jag inte riktigt litar på att teorierna stämmer. Vi kan inte sitta och dagdrömma. Vi måste förbereda oss."
   "Ja, kapten." När hon viskade förlorade hennes röst sin vanliga strävhet.
   Han stirrade förbi henne, förbi mätarnas och kontrollernas blanka ögon, som om han kunde tränga igenom stålet där bortom och se rakt ut i rymden. Där, visste han, svävade Lucifer.
   Bilden växte inom honom: ett eldklot tjugo meter i diameter, skimrande vita, röda, gyllene och kungsblå lågor som dansade som Medusas lockar, med en kometsvans som brann hundra meter bakom sig, något skinande, något storslaget, något helvetiskt. Tanken på det som höll jämna steg med hans skepp var inte det minsta av hans bekymmer.
   Han tryckte de vetenskapliga förklaringarna till sitt bröst, trots att de inte var mycket mera än gissningar. I mång-stjärnsystemet Epsilon Aurigae, i gaserna och energin som fyllde rymden kring det, hände sådant som inget laboratorium kunde imitera. Kulblixtar på en planet var kanske en motsvarighet, på samma sätt som enkla organiska föreningars uppkomst i en förhistorisk ocean är en motsvarighet till det liv som till sist utvecklas. I Epsilon Aurigae hade magnethydrodynamiken åstadkommit vad kemin skapat på jorden. Stabila plasmacentra hade uppstått, vuxit, blivit allt mera komplexa, tills de efter miljoner år blivit något man måste kalla organismer. De var ett slags kombination av jonkärnor och kraftfält. De metaboliserade elektroner, nukleoner, röntgenstrålning; de bibehöll sin sammansättning under långa livstider; de fortplantade sig; de tänkte.
   Men vad tänkte de? De få telepater som förmådde kommunicera med aurigeanerna, och som först gjort mänskligheten medveten om att aurigeanerna existerade, förklarade det aldrig klart. De var själva konstiga typer.
   Och följaktligen sade kapten Szili: "Var snäll och förmedla det här till honom."
   "Ja, kapten." Eloise sänkte ljudvolymen på bandspelaren. Hennes blick miste sitt fokus. Genom hennes öron rann ord, och hennes hjärna (hur effektiv var den som sändare?) förmedlade innebörden ut till honom som med sin egen reaktionsdrift ilade fram jämsides med Korpen.
   "Hör på, Lucifer. Jag vet att du hört det flera gånger, men jag vill vara säker på att du förstår det. Din psykologi måste vara mycket främmande från vår. Varför följde du med oss? Jag vet inte. Tekniker Waggoner säger att du var nyfiken och äventyrslysten. Är det hela sanningen?
   Det gör detsamma. Om en halvtimma hoppar vi. Vi kommer att befinna oss inom fem hundra miljoner kilometer från superrovan. Det är där ditt jobb börjar. Du kan ta dig dit vi inte vågar, observera det vi inte kan se, säga oss mera än vad våra instrument ens kan antyda. Men först måste vi se att vi verkligen upprätthåller en omloppsbana runt stjärnan. Det har med dig att göra också. Döda människor skulle inte kunna ta dig med hem igen.
   Så. För att få dig med inom hoppfältet utan att skada dig måste vi slå av sköldskärmarna. Vi kommer ut igen i ett område med dödande strålning. Du måste avlägsna dig från skeppet omedelbart, för sextio sekunder efter hoppet startar vi skärmgeneratorn. Sedan måste du undersöka området. De faror du bör leta efter — " Szili räknade upp dem. "De är bara de vi kan förutse. Det kan hända att vi råkar in i något elände vi inte förutsett. Verkar någonting hotfullt så återvänd genast, varna oss, och förbered dig för ett hopp tillbaka hit. Har du uppfattat alltihop? Repetera."
   Orden kom ryckigt ur Eloise. De var en korrekt återgivning; men hur mycket utelämnade hon?
   "Utmärkt." Szili tvekade. "Fortsätt med konserten, om ni vill. Men avbryt den vid noll minus tio minuter och håll er beredda."
   "Ja, kapten." Hon såg inte på honom. Det verkade inte som om hon över huvud taget fäste blicken någonstans. Hans fotsteg klickade längs korridoren och försvann.
   

   —Varför sade han samma saker igen? frågade Lucifer. "Han är rädd", sade Eloise.
   —?-
   "Du vet väl inte vad rädsla är", sade hon.
   —Kan du visa mig?... Nej, låt bli. Jag känner att det är skadligt. Du får inte bli skadad.
   "Jag kan ändå inte vara rädd när dina tankar håller mina."
   (Värme fyllde henne. Där fanns glädje, som lekte som små lågor över ytan på Far-som-ledde-henne-vid-handen-när-hon-bara-var-ett-barn-och-de-gick-ut-en-sommardag-för-att-plocka-vildblommor; över styrka och mildhet och Bach och Gud.) Lucifer svepte runt skrovet i en livsbejakande kurva. Gnistor dansade i hans kölvatten.
   —Tänk blommor igen. Snälla.
   Hon försökte.
   —De är som (bild, så nära en mänsklig hjärna kan komma, av fontäner blomstrande av gammastrålningsfärger i ljuset, överallt ljus). Men så små. En så kort ljuvhet.
   "Jag förstår inte hur du kan förstå", viskade hon.
   —Du förstår åt mig. Jag hade inget sådant att älska, förrän du kom.
   "Men du har så mycket annat. Jag försöker dela det, men jag är inte skapt för att förstå vad en stjärna är."
   —Och jag inte för planeter. Ändå kan vi röra varandra.
   Hennes kinder brann på nytt. Tanken rullade vidare, vävde samman sin kontrapunkt med marschmusiken. - Det var därför jag kom, förstår du det? För dig. Jag är eld och luft. Jag hade inte smakat vattnets svalka, jordens tålamod, förrän du visade mig. Du är månljus på ett hay.
   "Nej, låt bli", sade hon. "Snälla."
   Oförståelse: - Varför inte? Skadar glädjen? Ar du inte van vid den?
   "Nej, nej kanske inte." Hon kastade huvudet bakåt. "Nej! Jag vägrar tycka synd om mig själv!"
   —Varför skulle du? Har vi inte hela verkligheten att finnas i, och är den inte full av solar och sånger?
   "Jo. För dig. Lär mig."
   —Om du i din tur vill lära mig - Tanken bröts ay. En kontakt återstod, utan ord, en sådan som hon ofta föreställde sig måste finnas mellan älskande.
   Hon såg ilsket på Motilal Mazundars chokladbruna ansikte, där fysikern stod i dörren.
   "Vad vill ni?"
   Han var förvånad. "Bara se efter om allt är som det ska, miss Waggoner."
   Hon bet sig i läppen. Han hade gjort större ansträngningar än de flesta ombord att vara vänlig mot henne. "Förlåt", sade hon. "Jag menade inte att snäsa åt er. Nerver."
   "Vi är litet spända allihop." Han log. "Hur spännande den här resan än är ska det bli skönt att få komma hem igen. Inte sant?"
   Hem, tänkte hon: fyra väggar i en lägenhet över en bullrande stadsgata. Böcker och television. Kanske skulle hon få hålla ett anförande vid nästa vetenskapliga konferens, men ingen skulle bjuda henne på festerna efteråt.
   Är jag så hemsk? undrade hon. Jag vet att jag inte är mycket att titta på, men jag försöker vara trevlig och intressant. Kanske försöker jag för mycket.
   —Inte med mig, sade Lucifer.
   "Du är annorlunda", sade hon åt honom. Mazundar blinkade. "Ursäkta?"
   "Det var ingenting", sade hon hastigt.
   "Det är en sak jag har undrat över", sade Mazundar i ett försök att samtala. "Jag förmodar att Lucifer tänker gå tämligen nära supernovan. Kan ni fortfarande hålla kontakt med honom? Tidsuttänjningen, kommer inte den att förändra frekvensen hos hans tankar alltför mycket?"
   "Vilken tidsuttänjning?" Hon tvingade fram ett småskratt. "Jag är inte fysiker. Bara en liten bibliotekarie som visat sig ha en konstig förmåga."
   "Har ingen talat med er om det? Jag trodde att alla kände till det. Intensiva gravitationsfält påverkar tiden på samma sätt som höga hastigheter. Allmänt sett äger alla processer rum långsammare än i tom rymd. Det är därför ljuset från en massiv stjärna glider åt rött. Och kärnan i vår supernova har nästan tre gånger solens massa. Dessutom har den uppnått så stor täthet att dragningskraften vid ytan är, ah, otroligt stark. Följaktligen kommer det efter våra klockor att ta den oändlig tid att krympa till Schwarzschildradien, men en observatör på själva stjärnan skulle uppleva det som om hela krympningsprocessen gick ganska snabbt."
   "Schwarschildradie? Var snäll och förklara." Eloise insåg att Lucifer hade talat genom henne.
   "Om jag kan göra det utan siffror. Den här massan vi ska studera är så stor och så koncentrerad att ingen kraft är större än gravitationens. Ingenting kan göra tjänst som motvikt. Därför kommer processen att fortsätta tills ingen energi längre kan undslippa. Stjärnan kommer att ha försvunnit ur vårt universum. Teoretiskt kommer faktiskt sammandragningsprocessen att fortsätta tills stjärnans volym är noll. Men som jag sade kommer det för vårt vidkommande att ta en evighet. Och teorin tar ingen hänsyn till de kvantmekaniska förlopp som kommer att spela in mot slutet. Dem förstår vi fortfarande inte särskilt väl. Jag hoppas lära mig mer under den här expeditionen." Mazundar ryckte på axlarna. "Hur som helst, Miss Waggoner, undrade jag om frekvensglidningen inte kommer att hindra vår vän från att kommunicera med oss när han närmar sig stjärnan."
   "Det tvivlar jag på." Det var fortfarande Lucifer som talade, hon var hans instrument och aldrig förr hade hon vetat hur underbart det var att utnyttjas av någon som brydde sig om. "Telepati är inte något vågfenomen. Eftersom överföringen är omedelbar, kan det inte vara det. Inte heller förefaller det begränsas av avstånd. Det är snarare en resonans. Väl inställda på varandra är det mycket möjligt att vi två skulle kunna fortsätta på samma sätt om så hela kosmos skilde oss åt, och såvitt jag vet finns inga materiella fenomen som skulle kunna störa vår kontakt."
   "Jag förstår." Mazundar gav henne en lång blick. "Tack", sade han, illa till mods. "Ja... jag måste ge mig av till min egen plats. Lycka till!" Han försvann utan att vänta på svar.
   Eloise märkte det inte. Hennes tankar hade blivit en fackla och en sång. "Lucifer!" ropade hon högt. "Är det sant?"
   — Det tror jag. Hela mitt folk är telepater, och därför känner vi bättre till sådant än ditt folk gör. Vår erfarenhet får oss att tro att det inte finns några gränser.
   "Så du kan alltid vara hos mig? Kommer alltid att vara det?"
   — Vill du det, är jag glad.
   Kometkroppen snurrade och dansade, eldhjärnan skrattade lågt. — Ja, Eloise, jag vill mycket gärna stanna hos dig. Ingen annan har någonsin — Glädje. Glädje. Glädje.
   De valde bättre än de visste när de gav dig ditt namn, Lucifer, ville hon säga, och kanske gjorde hon det också. De trodde att det var ett skämt; de trodde att de genom att döpa dig efter djävulen skulle kunna göra dig trygg och liten som de själva. Men Lucifer är inte djävulens rätta namn. Det betyder bara Ljusbärare. Det finns till och med en latinsk bön där Jesus kallas för Lucifer. Förlåt mig, Gud, jag kan inte hjälpa att jag minns det. Har Du något emot det? Han är inte kristen, men jag tror inte att han behöver vara det, jag tror aldrig att han kan ha känt någon synd, Lucifer, Lucifer.
   Hon lät musiken strömma fram så länge hon fick lov.
   Skeppet hoppade. I en skiftning av världslinjens parametrar korsade det tjugofem ljusår i riktning mot förintelsen.
   

   Var och en av dem upplevde det på sitt eget sätt, utom Eloise som dessutom genomlevde det med Lucifer.
   Hon kände chocken och hörde den plågade metallens skri, hon kände ozonlukten och hettan och tumlade genom det oändliga fall som är tyngdlöshet. Bedövad fumlade hon med interkomen. Ord raspade fram: "...enhet har överhettat ... EMF-vågen slog över ... hur ska jag kunna veta hur lång tid det tar att laga eländet ... avvakta, avvakta ..." Över alltihop tjöt nödsignalen.
   Skräcken steg i henne tills hon grep tag om krucifixet hon bar runt halsen och om Lucifers tankar. Då skrattade hon av stolthet över hans styrka.
   Omedelbart vid ankomsten hade han ilat bort från skeppet. Nu flöt han i samma omloppsbana. Överallt omkring dem fyllde nebulosan rymden med sina virvlande regnbågar. För honom var Korpen inte den metallcylinder ett mänskligt öga skulle ha sett, utan en strålglans; kraftskärmen reflekterade ett helt spektrum. Framför dem låg supernovans kärna, liten på så stort avstånd men lysande, lysande.
   —Var inte rädd (han smekte henne). Jag förstår.
   Turbulenserna är väldiga så snart efter explosionen. Vi kom in i ett område där plasman är särskilt tät. Ni var oskyddade under ögonblicket fram till dess skyddsfältet återupprättades, och det fick er huvudgenerator utanför skrovet att kortslutas. Men ni är trygga. Ni kan reparera. Och jag, jag är i ett hav av energi. Aldrig har jag levat så fullt. Kom, simma vid min sida genom flodvågorna.
   Kapten Szilis röst slet henne tillbaka. "Waggoner! Säg åt aurigiern att sätta igång. Vi har upptäckt en strålningskälla på kollisionskurs och den kan bli för mycket för skärmarna." Han gav koordinaterna. "Vad är det?"
   För första gången kände Eloise rädsla i Lucifer. Han svängde av och pilade bort från skeppet.
   Efter en tid nådde hans tanke henne, lika klar som alltid. Hon saknade ord för den ohyggliga storslagenhet hon såg genom honom: ett millionkilometerstort klot av joniserad gas där ljuset flammade och elektriska urladdningar skuttade, mullrande genom diset kring stjärnans blottade hjärta. Det kunde inte ha givit något ljud ifrån sig, för mätt efter jordiska mått var rymden här fortfarande praktiskt taget ett vacuum; men hon hörde den mullra och kände ursinnet som spottade fram från det.
   I hans ställe sade hon: "En massa av utstött materia. Den måste ha förlorat sin vektorhastighet på grund av friktionen och de statiska gradienterna, och har dragits in i en kometbana medan den en tid hålls samman av sina inre spänningar. Som om den här solen fortfarande försökte föda planeter - "
   "Den kommer att träffa oss innan vi kan accelerera", sade Szili, "och överbelasta skölden. Kan ni några böner, så be dem nu."
   "Lucifer!" ropade hon; för hon ville inte dö, inte när han måste bli kvar.
   —Jag tror att jag kan få det att vika av tillräckligt, sade han med en hårdhet som hon inte tidigare mött hos honom. - Mina fält kan förena sig med fälten runt det; med fri en- ergi att dricka och en instabil konfiguration, ja, kanske kan jag hjälpa er. Men hjälp mig, Eloise. Kämpa vid min sida.
   Hans ljus rörde sig mot den gigantiska skepnaden.
   Hon kände hur dess kaotiska elektromagnetism klöste mot hans. Hon kände honom slungas runt och nästan slitas sönder. Smärtan var hennes. Han kämpade för att bibehålla sin egen gestalt, och kampen var hennes. De låstes samman, aurigean och gasmoln. Krafterna som formade honom grep som armar; han öste kraft ur sin kärna, släpade den väldiga, uttunnade massan med sig ned i den magnetiska storm som strömmade ut från solen; han svalde atomer och stötte dem från sig bakåt tills strålen rev över himlen.
   Hon satt i sin hytt, lånade honom den vilja att leva och segra hon kunde, och slog nävarna blodiga mot skrivbordet.
   Timmarna tjöt förbi.
   Till slut förmådde hon nätt och jämnt uppfatta det budskap som fladdrade fram ur hans utmattning: - Seger.
   "Din", grät hon.
   —Vår.
   Genom instrumenten såg människorna den lysande döden gå dem förbi. Ett glädjerop steg.
   "Kom tillbaka", tiggde Eloise.
   —Jag kan inte. Jag är för utmattad. Vi har blivit ett, molnet och jag, och faller in mot stjärnan. (Som en skadad hand, utsträckt för att trösta henne:) Var inte rädd för min skull. Medan vi närmar oss kommer jag att få ny styrka ur dess glöd, ny materia ur nebulosan. Det kommer att ta tid för mig att kretsa ut mot den här dragningskraften. Men hur skulle jag kunna göra annat än återvända till dig, Eloise? Vänta på mig. Vila. Sov.
   Hennes skeppskamrater ledde henne till sjukrummet. Lucifer sände henne drömmar om eldblommor och glädje och om solarna som var hans hem.
   Men till sist vaknade hon, skrikande. Läkaren blev tvungen att söva henne med kraftiga injektioner.
   

   Han hade inte innerst inne förstått vad det skulle innebära att möta någonting så våldsamt att själva rymden och tiden förvreds av det.
   Hans hastighet ökade skräckinjagande. Det var enligt hans egna mått mätt; från Korpen såg de honom falla under flera dagar. Materians egenskaper var förändrade. Han kunde inte trycka på hårt nog eller snabbt nog för att undkomma.
   Strålning, nakna atomkärnor, partiklar som föddes och förintades och återföddes regnade och tjöt genom honom. Hans substans skalades bort lager för lager. Supernovans kärna var ett vitt töcken framför honom. Det krympte medan han närmade sig, ständigt mindre, tätare, så klart lysande att ljus upphörde att ha någon mening. Till sist grep gravitationsfälten honom med sin fulla kraft.
   —Eloise! vrålade han i plågan av sin förintelse. - Åh Eloise, hjälp mig!
   Stjärnan svalde honom. Han var utsträckt oändligt långt, sammanpressad oändligt tunt, och med stjärnan försvann han ur tillvaron.
   

   Skeppet nosade fram genom de yttersta gränserna. Mycket kunde fortfarande stå att lära.
   Kapten Szili besökte Eloise i sjukrummet. Fysiskt höll hon på att hämta sig.
   "Jag skulle gärna kalla honom en människa", deklarerade han genom maskinernas mumlande, "men det vore inte beröm nog. Vi är inte ens av hans släkte, och han dog för att rädda oss."
   Hon betraktade honom med ögon som var torrare än som tycktes normalt. Han kunde nätt och jämnt uppfatta hennes svar. "Han är en människa. Har inte också han en odödlig själ?"
   "Mja, jo, om man tror på själar, jo, då håller jag med."
   Hon skakade på huvudet. "Men varför får han då inte gå till vila?"
   Han såg sig om efter läkaren och fann att de var ensamma i det smala metallrummet. "Vad menar ni?" Han tvingade sig att klappa hennes hand. "Jag vet; han var en god vän. Men han måste ha dött en smärtfri död. Snabbt, rent; jag skulle inte ha något emot att sluta på det sättet."
   "För honom... ja, jag antar det. Så måste det väl ha varit. Men -" Hon kunde inte fortsätta. Plötsligt slog hon händerna för öronen. "Sluta! Snälla!"
   Szili gav lugnande ljud ifrån sig och gick. I korridoren mötte han Mazundar. "Hur är det med henne?" frågade fysikern.
   Kaptenen gjorde en grimas. "Inte bra. Jag hoppas att hon inte bryter ihop fullständigt innan vi kan få henne till en psykiater."
   "Vad är det för fel?"
   "Hon tror att hon kan höra honom."
   Mazundar slog näven i handflatan. "Jag hoppades att det inte skulle vara så", andades han.
   Szili stålsatte sig och väntade.
   "Hon gör det", sade Mazundar. "Uppenbart gör hon det."
   "Men det är omöjligt! Han är död!"
   "Kom ihåg tidsuttänjningen", svarade Mazundar. "Han föll från himlen och dog snabbt, javisst. Men i supernovans tid. Inte i vår. För oss tar stjärnans slutgiltiga kollaps ett oändligt antal år. Och telepatin känner inga avståndsbegränsningar." Fysikern började gå snabbare, bort från sjukrummet. "Han kommer alltid att vara hos henne."

   Originalets titel: "Kyrie". Ursprungligen publicerad i antologin The Farthest Reaches 1968, redigerad av Joseph Elder. Översatt av John-Henri Holmberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki