FANDOM



Av: Fritiof Nilsson Piraten

   I
   Per Åstradsson, den tjocke kyrkovärden i Karsta, vandrade en septemberdag upp till Billebjerg, hans eget ägande och lagfarna berg.
   Billebjerg är ett ansenligt skånskt berg; det reser sig väl femtio meter högt över de omgivande fälten och är flera gånger så långt. Mot söder stupar bergväggen lodrät och under den frodas bokskogen. I norr går sädesfälten i en jämn sluttning nästan ända upp till krönet.
   Kyrkovärden var inte den man, som i onöd gick upp på ett berg; också hade han giltiga skäl för bergsbestigningen den här gången. En av hans söner hade nämligen rapporterat, att en okänd, besynnerligt utseende man gått stigen upp till berget med ett metspö på axeln.
   Kyrkovärdens nyfikenhet fick sin rikliga lön, när han äntligen kom upp till Billebjerg. Ty där uppe, med benen dinglande över avgrunden, satt en herre med ett långt bambuspö i handen och metade. Och vatten fanns inte på en halv mils omkrets! Kyrkovärden kastade en blick ned i djupet och såg ett stort, brokigt flöte, som gungade i en grön bokkrona.
   Den främmande fiskarens klädsel var ägnad att väcka uppmärksamhet. Han bar hög hatt, som glänste i solskenet. Rocken och byxorna var svart-vitrutiga. Han var tjock som kyrkovärden själv och hans mäktiga våmm, som på ett oroväckande sätt vällde ut över branten, omgärdades av en svart sammetsväst. Tvärsöver västen bar han en kedja av hoplänkade silverpengar.

Bombi 5


   Ingen sade god dag. Främlingen bolmade på en svart cigarr och stirrade på flötet där nere i boktopparna. Kyrkovärden ville visst inte visa sig angelägen.
   Tiden gick. Främlingen metade, kyrkovärden såg på. Efter en dryg timma sade kyrkovärden:
   "De e vackert vär ida'."
   "Schön", svarade främlingen.
   Därpå fortsatte de, den ene att meta, den andre att se på.
   Så småningom såg kyrkovärden allt sitt husfolk församlat på Billebjerg. Där var kyrkovärdsmoran och de fem barnen, de två drängarna och pigan. Tysta stod de alla och bligade på den excentriske fiskaren.
   Först fram mot kvällen nappade det. Åskådarna stod med ögonen på skaft, när främlingen försiktigt halade upp reven. På kroken hängde en silverglänsande liten fågel, som inte gav ett ljud ifrån sig.
   "Va e de för nåt", sporde kyrkovärden.
   "Det varna silberr von Pillepjerg", sade främlingen.
   Kyrkovärden gapade av förvåning. Han fick hålla den vackert arbetade fågeln i sin hand och övertyga sig om att den var av tungt, lödigt silver.
   Främlingen lät dyrgripen försvinna i sin ficka och beredde sig att kasta ut på nytt. Men därav blev intet, ty kyrkovärden dekreterade:
   "Nu får de va nock me de häringa fisket. Berget e mitt." Främlingen gick därifrån med sitt metspö på axeln.
   De följande tre dagarna låg allt lantbruk nere på Karsta nummer ett. Husbonden och allt hans folk metade på Billebjerg. Trots allt tålamod fick de likväl intet napp. Men på söndagen, när kyrkovärdsmor skulle duka helgdagsbordet, fann hon att det fäderneärvda matsilvret var stulet. De tunga skedarna och gafflarna, knivarna och de två stopen, allt var borta. Och kyrkovärden begrep, att han blivit grundlurad, att den mystiske främlingen haft en kollega, som passat på att plundra gården, medan dess invånare stod uppe på Billebjerg och begapade silvermetet.
   Det blev ingen anmälan till länsman, ty kyrkovärden skämdes för mycket över sin enfald. Han anbefallde de sina och tjänstefolket den strängaste tystnad. Men naturligtvis blev saken bekant. Och ett hejdlöst skratt rungade genom hela Färs härad. Kyrkovärden döptes till Silverfiskaren och det fick han heta till sin död.

Bombi 6


   Det var väl en fjorton dagar efter silvermetet på Billebjerg som Bombi Bitt en kväll signalerade från syrenbuskaget nedanför mitt kammarfönster. Jag fick upp fönstret, riggade repstegen och klättrade ned. (På den tiden hade jag ej lärt mig inse, att även en trappa kan ha sin romantik.)
   "Om du svärjer på o hålla käft, ska du få höra", sade Bombi Bitt.
   Han var laddad med viktiga nyheter och stod på ett ben av pur meddelsamhet. Han grep mig i armen och fortsatte:
   "Du! Tysken bor hemma hos Franskan. Han som fiska på Billebjerg. De kom med häst o vagn, han o en trollare, som kan äta ell o ta pengar i luften. Ja va inne o skulle göra mej go vän me dom i da, men tysken sparka ut mej. Han e djävli. De gör ont ännu. De hade en hel gris me sej, som de har knyckt, o den har Franskan styckat o saltat ner o gömt i jordkällaren därhemma. Nu e de i Bjersjö o köper brännevin o Franskan e me. Vill du som ja? Nåt djävelskap har de för sej."
   Och han utvecklade sin plan: Hur vi skulle spionera på tysken och trollaren från loftet hemma hos Franskan och försöka omintetgöra deras planer.
   Han hatade tysken av allt sitt hjärta. Han bröt en syrenkvist och slog den mot låret så att bladen yrde omkring.
   "Den tyske djävelen. Han sparka' mej! Men sparkar bäst som sparkar sist. Om inget annat hjälper så ska ja tala me Vricklund. Han e värre än alla tyskar."
   Han väste fram orden.
   "Kom så går vi, Bombi Bitt", sade jag, "så vi e framme innan de kommer hem från Bjersjö."
   En timmes vandring förde oss till vadstället vid Franskans stuga. På stenbron — stora stenar lagda med en alns mellanrum tvärsöver ån — tog vi oss torrskodda över ån och gick den smala vägen längs gärdesgården upp mot stugan. Där var allt mörkt.
   "Gå tyst", viskade Bombi Bitt och smög fram till dörren, där han böjde sig ned och kände under tröskeln. "De e bra, nyckeln ligger här. Då e de inte hemma. Men vi får gå in genom taket för e nyckeln rörd så förstår Franskan att ja e hemma. 0 för resten står stegen te loftet ute i huggehuset. Den vågar vi inte flytta in i farstun."
   Bakom stugan växte en apel, som sträckte en gren in över halmtaket. Via apeln praktiserade vi oss upp på taket där Bombi Bitt lyfte ett flak av den hopfiltrade halmen, en lucka, stor nog att släppa oss in på loftet. Trots mörkret ute gapade hålet i taket svart som kol mot oss.
   "De va ett bra knep de här med luckan", viskade jag beundrande.
   "Den e bra o ha", svarade Bombi Bitt. "Den går på riktiga läderhängslor i en sparre breve' o den märks inte ett dugg när den e stängd. Du e den förste som har reda på den utom ja själv."
   Bombi Bitt slöt omsorgsfullt luckan efter oss. Mörkret på den trånga vinden var fullständigt. Endast ett par kattögon glänste i det svarta.
   "Kiss, kiss, kiss", sade Bombit Bitt och de gulgröna lysande punkterna kom skuttande till honom, ty katten var hans vän.
   Vi vågade ej tända ljus, ty vindsgluggen kunde ses från Bjersjövägen, där vägen gick över backen vid Brinka kvarn. Det var likväl ej svårt att lokalisera sig på vinden för den som kände den sparsamma möbleringen: en halmsäck (Bombi Bitts nattläger), ett trasigt dragspel och en hög bränntorv, staplad till torkning vid den murade skorstenen.
   "Håll mej i handen", sa Bombi Bitt. "Vi ska bara akta oss för o trilla ner i farstun."
   Snart var vi placerade på vår observationspost, låg framstupa sida vid sida på det tunna brädgolvet, där Bombi Bitt — tydligen ej för första gången — tog ur två lösa knastar. På det sättet skulle vi få två ypperliga titthål, när det blev tänt där nere i stugan. Framför oss låg katten. Den spann, när Bombi Bitt då och då strök den över ryggen. Så låg vi länge och väntade, förskräckligt länge, tyckte jag. Det var kvävande varmt under halmtaket.
   Äntligen hördes ljudet av en vagn, som skramlade över vadstäl let, och strax därefter stannade en skjuts utanför dörren. Katten andades ljudligare än Bombi Bitt och jag.
   Dörren flög upp och en fläkt av frisk luft drog över vinden. Från mörkret nere i förstugan ljöd en hes basröst:
   "Lys fer satan. Her er schwart så man icke kan en hand se." Franskans gälla stämma svarade:
   "Lugna sej, Wolff. Bara ja får komma in o hitta stickorna så ska de snart bli ljus i saken."
   Wolff brummade. Utanför stugan hörde vi hans kamrat svärja över hästen, när han spände ifrån. I rummet nedanför trevade Franskan omkring en liten stund, innan hon fann tändstickorna och tände en fotogenlampa, som stod på bordet vid fönstret. När lampan tagit sig, kunde vi se allt vad som tilldrog sig där nere.
   Tysken, som Franskan kallat för Wolff, föreföll stor som en elefant där han rörde sig i det lilla rummet. Han sopade ned några brödkanter från bordet och krängde pustande av sig sin svartvitrutiga rock, som han omsorgsfullt vek ihop och lade på bordet. Ovanpå rocken ställde han sedan cylinderhatten. I hatten placerade han sina lösmanschetter och bredde slutligen en tidning över alltsammans. Så vrok han sig ovanpå sängen, som skrek och knakade under hans tyngd. Hans tjocka mage räckte halvvägs till taket. Han bet av en stor, mörk cigarr och spottade snoppen i taket så det small. Franskan skyndade fram med en tändsticka och han blåste några väldiga rökmoln mot taket. Talade sedan:
   "Na, mutter Franska, kaffe, varm kaffe! Jak hava fein konjak och branntwein."
   "De ska snart vara färdit, Wolff", svarade Franskan beskäftigt.
   Och hon skyndade att göra upp eld i järnspisen och få fram kaffekvarnen ur väggskåpet. Kaffe var för henne mat och kaffe med brännvin en festmåltid.
   Medan Franskan malde kaffet låg Wolff med slutna ögon och ur hans mun steg cigarröken som ur en skorsten. Silverpengarna i klockkedjan gled upp och ned över den svarta västen, följande den tunga antihämtningen.
   Wolff hade ett frånstötande ansikte. Kinderna var pussiga och blåröda. Pannan vanställdes av ett rött ärr, som tagit bort halva det vänstra ögonbrynet. Over svarta, stubbade mustascher krökte sig en liten näsa som en klo. När han rullade cigarren mellan de köttiga läpparna, kunde man skymta gula, kraftiga tänder, som föreföll i stånd att bita av spik. Trots dubbelhakan syntes strupen vara vissen och förtorkad, där den slank ned i en omfångsrik, låg, dubbelvikt krage.
   När trolliren kom in, skrek Franskan:
   "Sitt här, Riomio!" och röjde undan en del grejor från en gungstol, som inte kunde gunga därför att den stod klämd mot byrån. Riomio satte sig utan att taga av sig sin sexpence. Han var i allt en kontrast till Wolff. En mager, klen gestalt med insjunket bröst, klädd i grå yllesweater och mörka benkläder. Hans ansiktsform påminde om en vessla. Den spetsiga näsan var scharlakansröd som om den saknat hud. I övrigt var ansiktet blekt och grådaskigt. De tunna läpparna hanterade en tänd cigarett utan hjälp av händerna. Ibland kastade han om cigaretten och höll elden inne i munnen. Röken blåste han ut i vassa strålar genom både ögon, öron, näsa och mun. Han var en riktig trollare.
   Franskan klarade kaffet och Riomio tog upp några flaskor ur en nattsäck. Wolff välte sig på sidan i sängen och de började pokulera.
   "Na, Riåmiå", sade Wolff, "wie micket väger ten silberr i ten kirke?"
   "Precis vet ja inte, men bara ljusstakarna har ja hört ska va tunga som fan. Kyrkesilvret i Tosterup går inte å för hackor, så mycke e säkert."
   Franskan upplyste, att kyrksilvret vägde åtminstone fyrtio kilo efter vad hon en gång hört av ringareas.
   Wolff svalde en hel mugg konjak.
   "Firti kilå", ropade han. "Herr Gott. Firti kilå pur silberr. Tet vara unnatyrlich, tet vara skandal att så micket liggar unrentabel. Vi knipsa tet, Riåmiå, vi knipsa tet!"
   "Kom ihåg, att ja ska va me", avbröt Franskan vasst. "Natyrlich, mutter, natyrlich. Jak vara en erlik man, nicht wahr? Vi dela alla: Riåmiå, du och jak. Klar."
   "De e solklart att Franskan ska ha sin del", bekräftade Riomio.
   "Ja försök inte o lura mej för då skyr ja ingenting", sade Franskan. "Mer kaffe, Wolff? Men här pratar vi som vi hade de under naglarna redan. De gäller o ta sej in i kyrkan osså för ekeportarne e min liv fyra tum tjocka."
   "Puh!" Wolff skrattade. "Ten bondkirke mit portar. Jak hava ingått i Englands Bank, mutter ..."
   Han tystnade plötsligt. Några torvbitar hade lossnat ur högen uppe på vinden och rullade ut på brädloftet.
   Riomio sprang upp som en stålfjäder.
   "Vem e på loftet?" frågade han skarpt.
   Wolff vrålade:
   "Er tet ten verdammte knabe, ten slingel, so — bei Gott! Kopf ab, Kopf ab!"
   Han gjorde en gest som en torgmadam, när hon vrider halsen av en kyckling.
   Franskan skyndade mot dörren.
   När torven rasade var min första impuls att genast fly genom lönnluckan i taket. Men Bombi Bitt slog armen om halsen på mig och andades med munnen inne i mitt öra:
   "Bara var tyst, Eli. Vi kommer ju alltid åsta' om de behövs." Jag inbillade mig att min hjärtklappning åstadkom lika mycket buller som torvbitarna nyss.
   I samma ögonblick som Franskan öppnade dörren grep Bombi Bitt katten i nackskinnet och kastade ned den i förstugan.
   "Din förbannade katt", skrek Franskan. "Ska du hoppa i huvudet på folk."
   Hon öppnade ytterdörren och sparkade ut katten.
   "De va katten som va oppe på loftet i torvhögen. Ja visste väl att där inte kunde va nån."
   "Djävla djur. Såna skulle aldrig få va i hus", sade Riomio och
   satte sig åter i gungstolen.
   "Skyt ten katt", rådde Wolff.
   De återtog det avbrutna samtalet.
   "Nä, o komma in i kyrkan de e ingen konst", förklarade Riomio. "De går me en stor kofot. 0 sen e saken klar."
   "Klar", inföll Franskan. "Har du sett kistan i sakristian, som silvret ligger inlåst i, Riomio? Kistan e stor o tung som den vore å sten o där e åtta tjocka järnband omkring den. 0 inte bara de. Men låset biter inga dyrkar på. För låset e gjort å samme mekaniker, som gjorde klockeverket i Lunds domkyrka för så många hundra år sen så Gu vet om Vår Frälsare va född."
   "Vi tar hela kistan me oss då", sade Riomio.
   "Du er praktisk kerl, Riåmiå, Prosit!"
   Wolff tog en djup klunk ur sin mugg och Riomio tände en ny cigarrett. Franskan drack kaffe och brännvin på bit. Tefatet höll hon med vänster hand som en kypare bär en bricka och för varje gång hon förde fatet till munnen, fick hon med högra handen stryka undan en sträv, svart hårtest, som från pannan föll ner över ansiktet.
   "Ta hela kistan ja, Riomio", sade hon. "Men de kommer o märks för mycke."
   "Tror du inte de märks att allt silvret e borte, ditt nöt."
   "Tet mercks, allt vill merckas. Fråga er blott ner tet vill merckas. Hör mal! Vi gera ten affär sonntag natt klockan tolf, ner dumme menscher icke våga in i en kirke. Tet vill ferst da bemerckas nesta sonntag. Vi ero da ur landet och mit oss ten kiste. Nicht wahr?"
   "Söndag natt klockan tolv, just när de spökar", sade Riomio, "de e rätta tiden. 0 vi får en vecka på oss o komma i väg. Precis va vi behöver."
   "Den Wolffen, den Wolffen", sekunderade Franskan. "Han har uträkningar. Måtte Vår Herre bara låta folk ha hälsan, så de inte blir nåt lik i nästa vecka, så ska nog allt gå väl. För ringaren går då inte i kyrkan mer än han e tvungen te."
   Hon satt en stund tyst och tillade sedan:
   "Allt de silvret e nog värt sina tusen kroner."
   Wolff kastade en snabb blick på henne.
   "Ja, ungefer. Åttahondra a tosen kråner."
   Med en gäspning konstaterade han härefter att konjaken var slut. Riomio sög i sig en halv cigarrett i ett enda bloss och rullade sedan in sig i ett smutsigt täcke på golvet. Så släckte Franskan lampan.
   Vi vågade ej röra oss förrän huset genljöd av Wolffs snarkningar. Det tog oss en grundlig tid att komma ut. Men ut kom vi och ner på marken så tyst att en modern hotellråtta kunnat avundas oss.
   Den friska nattluften var som en svalkande dryck. Jag kände mig öm i hela kroppen och mitt högra öga sved av tobaksrök, som stigit upp genom titthålet.
   Bombi Bitt följde mig över vadstället. När vi skildes, sade han: "Nu ska tysken få se vem han har sparkat. Vill du va me om alltihop? Men ja vill bestämma."
   "Ska du gå till kommissarien o tala om de?" frågade jag.
   "Te länsmannen!"
   Hans röst blev hård som en prövad mans.
   "Aldrig! O du har lovat o hålla käft, Eli, kom ihåg de. Vet du inte att länsmannen bara plågar de fattia? Mej slår han te me pisken var gång han kör förbi mej. Nä, ja ska fundera ut ett annat sätt. I da e de freda! På sönda kommer ja o hämtar dej. Go natt, Eli!"
   Jag sprang hela vägen hem. Tankar virvlade i mitt huvud som händelser i en rafflande följetong. När jag somnat, drömde jag vilda drömmar.
   
   II
   På söndagsmiddagen dök Bombi Bitt upp med ett paket under armen. På min fråga förklarade han, att paketet var en liter brännvin, som han lånat av Vricklund.
   "Nu går vi te ringareas", kommenderade han.
   Utan frågor följde jag chefen för företaget.
   Elof, ringare och dödgrävare i Tosterup, bodde ensam i ett litet hus vid ekallén, som från stora vägen leder till kyrkan. Han stod den eftermiddagen ute i trädgården och reparerade en bikupa. Hans yrke hade hos honom utplånat all respekt för vilodagens helgd. Dessutom var han puckelrygg och tog sig under skydd av lytet många friheter inför församlingen.
   Bombi Bitt ropade genom hagtornshäcken:
   "God da' Elof!"
   Elof vände sig om.
   "Vad vill du?"
   "De e Eli o ja. Vi har hitt en liter brännevin i en grop på vägen te Bjersjö. De e nog en tatter som har glömt den där. Om Elof bjuder på honung o kaffe så får Elof ta brännevinet."
   Inför denna utsikt till ett värdigt söndagsfirande släppte Elof genast sina verktyg. Ett sorgligt faktum var att denne kyrkans tjänare var så svag för rusgivande drycker att klockaren måste vidtaga särskilda försiktighetsåtgärder vid sin förvaltning av nattvardsvinet.
   Medan Bombi Bitt styrde med kaffe ute i köket, tog Elof sig några klara.
   "De måtte va en full tatter, som glömmer sånt brännevin i en grop", sade han belåtet. "De e tiedubbelt."
   När kaffet var färdigt övergick Elof till kaffegök såsom varande mera hälsosamt. Bombi Bitt och jag frossade på honung. Elof hade ställt fram en hel kruka på bordet och i den doppade vi stora grovbrödsskivor. Snart var vi klibbiga i hela ansiktet.
   Så småningom verkade brännvinet på Elof. Först blev han högtidlig och stramade upp sig på ett löjligt sätt i sin länstol. Därefter kom han i det stadiet att han inte skulle dricka en droppe mer, absolut inte. För varje gök ristade han därför med tumnageln en skåra i etiketten för att kontrollera att han inte tog för mycket nästa gång. Sedan blev han mycket pratsam och berättade en massa historier om dödgräveri. Mitt i en berättelse om en kista, som en snål bonde gjort av så maskstunget trä att den höll på att äta sig upp ur jorden igen, avbröt Bombi Bitt.

Bombi 7


   "Eli o ja har slatt vad. Eli säger, att kyrkenyckeln väger över två kilo o de säjer ja e lögn."
   "De ska vi snart bevisa", skrek Elof och flög bort till det gamla golvuret och fick upp dörren till det.
   Där inne hängde den stora portnyckeln och bredvid den en mindre nyckel med konstrikt utskuret ax, nyckeln till silverkistan.
   Elof vägde portnyckeln på ett besman. Han blundade med ena ögat och synade skalan noga och avgjorde:
   "Tjugotre skålpund o sex."
   Nyckeln kastade han vårdslöst tillbaka i klockfodralet och lagade sig därpå en ny kaffegök.
   "Han yrar", viskade Bombi Bitt, "den väger min själ inte tre skålpund ens. Men nu vet vi var nycklarna e."
   I skymningen blev Elof sentimental och pratade virrigt om en fästmö, som rest till Amerika. Han fick fram en flöjt ur bordslådan och försökte spela ett känsligt stycke. Men hur han blåste lyckades han ej få fram en ton, ty han blåste i fel ända på flöjten. Slutligen hällde han resten av brännvinet i sin kopp och förväxlade sedan kaffekitteln och gräddkannan och fyllde koppen med grädde. Han var bortom svart och vitt.
   Den där gräddgöken blev som en slaktsup för Elof. När han fått den i sig var hans ansikte flammande rött. Han sluddrade:
   "Måttlighet va... arar längst." Efter flera försök lyckades han komma upp ur länstolen och raglade sedan omkring med den tomma literbuteljen i handen. Han erbjöd en grotesk syn. Han var som en klubba som balanserar på sitt skaft. Buteljen försökte han ställa på kanariefågelburen men både buren och flaskan föll i golvet och fågeln pep ynkligt. När han miste det stöd, buteljen utgjorde, tog han en kraftig överhalning och hamnade på rygg i sängen men föll omedelbart över på ena sidan av samma skäl som en modern garderobkoffert inte kan stå på vilken sida som helst. Redan i fallet snarkade han.
   Jag lade örngottet till rätta under .Elof och svepte en filt om honom. Hans ansikte var nu likblekt och munnen stod vidöppen som gapet på en hungrig fågelunge. Bombi Bitt städade och utplånade alla spår efter kalaset.
   När vi efter någon timme lämnade Elofs stuga hade vi de båda nycklarna med oss.
   Det var alldeles mörkt under de gamla ekarna i allén, trots att himmeln var klar och det var fullmåne. Over oss rasslade löven för en lätt vind.
   Vid kyrkogårdsmuren tog vi av åt vänster och gick utmed muren tills vi kom till södra hörnet där muren går ända ned till ån. Där stannade Bombi Bitt och började rycka i en stor, flat sten, som stod lutad mot muren. När stenen gled nedför strandskoningen blottade den en djup urholkning i muren. Sannolikt hade väl någon gång en bit av muren givit vika för det underminerande vattnet och rasat. Från detta gömställe drog Bombi Bitt fram först två stora fläsksidor, sammanlänkade med en repstump, och därefter två duktiga skinkor. Fläsket syntes elfenbensvitt där det låg i det mörka gräset. Jag gapade av förvåning.
   "Va ska vi me de här fläsket", sporde jag.
   "E de du eller ja som bestämmer?" frågade Bombi Bitt häftigt. "Trodde du kyrksilvret va här?"
   Jag gjorde inga vidare frågor.
   Bombi Bitt stack in sin arm i hålet i muren och tog fram en klumpig tingest, som han förklarade vara en blindlykta, gjord av en urholkad rova och en ljusbit.
   "Ta du skinkorna", sade han, "så tar ja sidfläsket. Fläsket e tungt. Ja hade o göra halva natten me å få hit allt. Nog väger de förti kilo."
   Han axlade repet och återvände längs muren med blindlyktan i handen och en fläsksida dinglande vid vardera sidan. Jag följde med en skinka i var hand. Och så kom vi genom gånggrinden, som alltid stod öppen, in på kyrkogården. Där låg kyrkan badande i månsken. Torngluggarna var som sotfläckar på den vita kalken. Cypresser, kängaskar och gravvårdar kastade skarpa skuggor på den raka grusgången framför oss.
   "Bombi Bitt, ja e rädd."
   "Va fan e du rädd för?"
   "Bombi Bitt, där hänger en man i träet här te vänster."
   Bombi Bitt stannade och knäade så att fläsksidorna stötte mot gruset.
   "Asch, de e bara en cypress", sade jag.
   "De visste ja väl hela tiden", sade han ogenerat och fortsatte gången fram.
   Vi bekämpade lyckligt alla gångens skuggor och nådde kyrkporten, där Bombi Bitt stack den stora nyckeln i nyckelhålet och vred till. Ett gnissel, som kunnat väcka döda, hördes.
   "Måtte de bara inte höras ner te byn", sade han.
   Och millimeter för millimeter vred han därefter försiktigt nyckeln tills porten gav efter och släppte in oss i vapenhuset. Där inne var mörkt och kallt som i ett gruvschakt.
   Bombi Bitt satte nyckeln i kläm när han sköt igen porten, så att denna ej skulle gå i baklås.
   "För", sade han, "e vi inlåsta här när tysken kommer så e vi dödens kattungar."
   Han strök eld på en sticka, för att tända blindlyktan och just då brakade det till i bjälkverket ovanför oss. Jag högg honom i armen så att stickan släcktes.
   "De spökar."
   "De finns inga riktia spöke", sade han tappert. "De va bara som de knaka i bjälkarna."
   För att elda sitt mod läste han en formel, som han lärt av Vricklund.

   Spöke finns de många
   Somma går i lakan
   Alla går med bröånga.
   Alla skräms me spisrakan.

   Så blev då lyktan tänd och vi öppnade dörren till templet. På tröskeln blev vi stående. En hemsk tystnad, som blott fördjupades av dödsurens tickande i bänkarna, härskade där inne. I fonden låg koret höljt i ett dunkel, som suddade ut alla konturer så att man endast anade altarrunden. Men långskeppet var praktfullt belyst av floder av månljus, som strömmade in genom de höga spetsbågsfönstren. Här och där effektfulla, skarpa skuggor, återgivande tandade bänkkrön och sirliga gallerverk. Mittpå stengången bröts det blåvita ljuset av en färgskimrande fläck från en målad fönsterbild. Däröver glänste matt en väldig, mångarmad mässingskrona, som tycktes sväva fritt i rummet. De höga väggarna och mursträvorna försvann som i en dunkel, stjärnlös himmel, ty valvet var mörkt och outgrundligt.

Bombi 8


   Bombi Bitt klampade ut på stengolvet men stannade som nitad fast. Uppe vid altaret, från det ogenomträngliga dunklet, hördes tydliga fotsteg. Mitt blod frös och jag blev torr i halsen av skräck. En tanke flög genom min hjärna: det vore ändå väl om det vore tysken!
   Bombi Bitt mumlade sakta:
   "Fader vår som est i himlom en helig allmännelig skapare ej heller hans oxe ej heller hans åsna ..."
   Jag tappade den ena skinkan, som med en duns föll i golvet. Strax ljöd en dov duns borta från altaret.
   "De e bara som de ekar", sade Bombi Bitt lättad och orden repeterades genast från koret.
   Han stampade i golvet och omedelbart efter hördes en stampning från altaret.
   "Nu hör du väl själv de e eko", sade han och skrattade högt: ha, ha, ha!
   Men skrattet fastnade i hans hals, ty från vinklar och vrår och valv, från läktare och vapenhus svarade en rullande skrattsalva. Det lät så obeskrivligt hemskt med det skrattet i kyrkan.
   Försiktigt vandrade vi uppför altargången och närmade oss altarrunden. I belysning av det ynkliga sken, blindlyktan spred, såg vi den nötta, röda sammetsklädseln. Genom den högra dörren trädde vi in i sakristian, som inte verkade på långt när så högtidlig som själva kyrkan. Där fanns ett bord med stolar och hängde kläder på en spik i väggen. Och där stod den stora silverkistan. Från ett fönster högt uppe på motsatta väggen eklärerades den av månen.
   Bombi Bitt satte ifrån sig lyktan och kastade fläsksidorna på golvet och ovanpå dem lade jag skinkorna. Sedan knäböjde Bombi Bitt framför kistan och prövade den konstrika nyckeln i låset. Det knäppte i fjädrar och gnisslade i tappar, lät som en speldosa utan toner.

Bombi 9
Tre gånger gick nyckeln runt och så var kistan öppen. Framför oss låg kyrkans klenoder. De praktfulla, sjuarmade ljusstakarna räckte nästan ända upp till kistans överkant. De båda lampetterna till predikstolen hängde på spikar på ena gaveln. Vi plockade upp dyrgriparna och ställde dem försiktigt på golvet; stakar och lampetter, den väldiga, slitna kalken med de vackra linjerna, den kupiga oblatasken, dammiga rökelsekar och det tunga relikskrinet med bilder av längesedan glömda helgon.


   När kistan var tom tog Bombi Bitt skinkorna och fläsksidorna och stuvade ned dem i kistan.
   "Stopp", sade jag, "där ligger en bok i ena hörnet."
   "Den får bli där den e", svarade han. "De e säkert en bibel, o de kan göra dom gott o få ett Guds ord. 0 nu önskar ja tysken o trollaren smakelig spis på deras eget fläsk."
   Med dessa ord låste han kistan och stoppade nyckeln på sig.
   "Nu får tysken för gammal ost, ser du Eli. Här kommer han o tror att han ska anamma allt Tosterups kyrksilver o så får han bara samma fläsk, som han har knyckt en gång förr. För fläsket har ja tatt i Franskans jordkällare."
   "Ja men om de bryter opp kistan här?"
   "Då får de inte mer än fläsket i alla fulla fall."
   "Ja men kyrksilvret, ska vi ta de me oss?"
   "Nej, de vågar vi inte, för länsmannen kan hitta de hos oss o då kommer vi på Malmöhus för evi tid. Men ja har funderat ut nåt annat. Vi tar o gömmer allt silvret under altaret där inne. De blir skojit. När kistan e väck så e de naturlitvis ingen som kommer på den tanken att de stora stakarna kan stå inunder altaret i stället för ovanpå."
   Jag fann Bombi Bitts plan genialisk.
   Vi började med att bära ut de tunga stakarna. Icke utan stor bävan beträdde vi altarrunden, ty altaret är heligare än allt annat i en kyrka. Jag lyfte det tunga antependiet, som räckte ända till golvet och var styvt av silver- och guldbroderier, och Bombi Bitt sköt stakarna in under altaret. Härefter stuvade vi de andra silversakerna på samma ställe. På golvet stod lyktan och kastade en matt ljuskägla på silverkorset i antependiets mitt och rovans halvt genomskinliga väggar lyste i mörkret som svagt glödande järn.
   Bombi Bitt gjorde en mönstringsrond i sakristian och sedan tog vi lyktan med oss och lämnade kyrkan samma väg vi kommit. Bombi Bitt hade just stängt porten och tagit ur nyckeln då tre hårda knackningar hördes inifrån. Förföljda av andar sprang vi som vansinniga nedför stora gången, över kyrkogården och ut genom grinden och vågade inte stanna förrän vi kommit till ringarens hus.
   När vi hämtat andan spottade Bombi Bitt och sade:
   "Tvi fan! De va kanske bara en hackspett. Nu går ja in o hänger nycklarna hos Elof."
   Vi gick ej den vanliga vägen till Franskans stuga utan tog en omväg på andra sidan ån, ty vi måste undvika att möta tysken och hans sällskap. Längs markvägar, stigar och dikesrenar närmade vi oss målet. Det lyste ur Franskans fönster och vi satte oss därför att vänta på en sten i kanten av en aldunge invid ån. Bombi Bitt tände sin pipa, som vi rökte växelvis. Inte ett ord yttrades. Våra tankar var helt upptagna av det stora äventyret, under det vi bevakade det upplysta fönstret.
   Två pipor hade vi hunnit med, då ljuset plötsligt försvann. Kort därpå hördes en vagn köra över vadstället och uppför backen på andra sidan. Vi stannade tills vi hört skjutsen taga av på stora vägen och gick sedan fram till stugan, där Bombi Bitt kände efter under tröskeln. Nyckeln fanns inte där. Han bultade hårt på dörren men fick intet svar.
   "De vill helst vara ensamma när de kommer hem o därför har de tatt nyckeln me sej. Kom nu så går vi ner i jordkällaren ett tag. Ja har gömt lit mat där."
   Källaren var grävd i en snårbeväxt backe några hundra alnar från stugan och ingången doldes så väl av ett stenkummel att endast den invigde kunde finna den. Luften i den lilla, låga jordkulan var rå och fuktig och Bombi Bitt hade svårt att få eld på sin lykta. När det äntligen lyckats slog vi oss ned på kanten av saltkaret, som innehöll de fläskstycken, Bombi Bitt lämnat kvar. Med glupande aptit åt vi bröd, ost och korv och rökte därefter en pipa. Vi vågade likväl ej dröja alltför länge med att installera oss på loftet.
   Uppe på loftet, där en smal månstrimma föll in genom den öppna takluckan, demonstrerade Bombi Bitt en sinnrik anordning. Genom en takbjälke, som samtidigt bildade karm åt dörren från förstugan till rummet, hade han borrat ett hål ned i dörrens överkant. En järnbult, som han filat till av en harvpinne, passade i hålet.
   "Du förstår, Eli", sade han. "Ja vill gärna se tyskens min när han öppnar kistan o hitter fläsket. Men sen ska ja be o få komma väck medesamma. Då sticker jag ner järnpinnen i hålet o innan de hinner sparka ut dörren så e vi långt härifrån!"
   Jag beundrade hans uppfinningsrikedom.
   Vi satte oss vid luckan och stirrade ut i den månljusa natten ända tills vi hörde vagnen komma nedför backen till vadstället. Då stängde vi luckan och kröp tyst bort till titthålen.
   Lampan tändes där nere och vi såg Franskan stå vid bordet och taga av sig en svart schalett, som dolde hela ansiktet. På bordet stod cylinderhatten. Utifrån hördes Wolffs och Riomios röster, men det var omöjligt att uppfatta vad de sade.
   Franskan ropade i dörren:
   "Kom in me kistan nu!"
   Åter hördes rösterna utifrån och sedan kom de båda bovarna in med den stora silverkistan, som nätt och jämnt fick rum mellan dörren och sängen. Wolff bar en svart kalott på huvudet. Han satte sig stånkande på sängkanten och torkade pannan med en stor, röd näsduk. Riomio tände en cigarrett.
   "Den Wolffen", sade Franskan smickrande.
   Hon stod med händerna i sidan och såg på kistan med giriga blickar.
   "Han e spissialist på lånar. Den stora kyrkeporten fick han opp som ett nix."
   "Ten bondlås, ja", brummade Wolff, "men ten kiste er was anders. Tet wara en kunstlås. Na, Riåmiå, fersek att hava ten kiste öffen! Kann Riåmiå icke kana ingen mensch."
   Riomio tog upp ett knippe dyrkar ur fickan och provade den ena dyrken efter den andra i låset. Han bände och vred och emellanåt lade han örat intill låset för att lyssna. Franskan åsåg hans operationer med intensivt intresse. Bombi Bitt avvaktade resultatet med järnbulten i hand.
   "De e lögn", sade Riomio till slut och reste sig. "De går inte." "Ja ska ha min part", skrek Franskan och hennes mörka ögon gnistrade. "Om vi så ska sätta ell på kistan."
   "Och på Nyset mit was och hava tet brandtorps ever oss was? Schön!"
   "Om ni vill hålla er riktit tysta bägge två", inföll Riomio, "så ska ja försöka ett knep, som ja har lärt i Italien en gång. De brukar inte klicka. Ja ska blåsa opp låset."
   "Famos", sade Wolff.

Bombi 10


   Riomio gjorde några gester mot kistan som om han velat hypnotisera ett levande väsen. Därpå föll han på knä och satte munnen till nyckelhålet och visslade gällt. Men kistan förblev låst. "Ja, nu vet ja ingen rå", sade Riomio.
   Franskan blev utom sig.
   "Ja ska hämta yxan."
   Hon sprang ut till huggehuset. Wolff och Riomio växlade en blick av samförstånd.
   "Yxan va inte där. Den e väck. Var kan den va?" sade Franskan, när hon kom tillbaka. "Men här e en hammare."
   Riomio tog hammaren och hamrade av alla krafter på en dyrk, som han stuckit in i låset. Intet resultat.
   "Slå itu hela kistan!" uppmanade Franskan.
   "Slå itu järnbanden med den här hammaren!" svarade Riomio. "Du e dummare än ja trodde, Franska."
   Nu råkade Franskan i fullkomligt raseri. Hennes fingrar krökte sig. Rösten blev väsande som ett djurläte.
   "Nu förstår ja, era djävlar. Ni vill lura mig. Ni vill lura en ensam, fatti, värnlös änka."
   Tårarna började rinna utför hennes smutsiga kinder.
   Wolff reste sig. Hela hans imponerande stofthydda vittnade om kränkt värdighet. Rösten var djup och sorgsen.
   "Na, mutter, icke tessa ord. Jak vill ingen mensch lyra. Jak vara en erlik mann. Jak vara en liberal mann. Du vill hava ten hele kiste, bitte. Komm, Riåmiå. Adieu, mutter!"
   Han satte på sig cylinderhatten och tog ett steg mot dörren. Men Franskan kastade sig emellan och spärrade utgången.
   "Nej, jösses", snyftade hon. "Ja kan inte ha kistan här. Hit kommer ju länsmannen först, så snart de har watt nånting." Wolff gjorde en beklagande gest.
   "Na, mutter", återtog han. "Jak vara en erlik, en liberal mann. ak vara also en gut mann. Jak vill bezahla. Tvåhondert kråner. All min geld."
   Han tog upp sin plånbok och räckte Franskan två hundrakronsedlar. Hon slet dem till sig och stoppade dem innanför halslinningen. "Trehundra ska ja ha åtminstone", sade hon girigt.
   Wolff ryckte beklagande på axlarna och Riomio bedyrade, att han för sin del inte hade en skilling.
   Franskan lät höra en resignerad suck och öppnade dörren. De båda skälmarna bar ut kistan och återvände sedan. Riomio tog upp en flaska ur bakfickan och sade:
   "En skål innan vi skiljs, Franska, o tack för denne gången. Wolff o ja får skynda oss nu."
   Flaskan gick laget runt.
   "Den konjaken som e över får väl ja?" frågade Franskan.
   "De va meningen", svarade Riomio, flott såsom den där gjort en god affär.
   Franskan följde sina gäster ut. En klatsch med piskan och i skarpt trav körde Wolff och Riomio därifrån.
   När Franskan kom in igen tog hon fram de båda sedlarna ur barmen och lade dem hopvikta i en liten bleckask, som hon gömde i ett hål i muren under fönsterkarmen.
   Inom några minuter sov Franskan djupare än de flesta oskyldiga.
   Bombi Bitt följde mig ända hem.
   "På slutet gick de ju inte precis som ja hade beräknat", anmärkte han, "men de va nästan ändå bättre som de gick. De va en bra affär för Franskan, fast tysken hade säkert mer pengar på sej."
   Innan vi skildes kom vi överens att ej träffas den följande veckan. Det vore bättre att vi ej blev sedda tillsammans.
   På morgonen frågade min fader med sträng uppsyn:
   "Hur dags kom du hem i natt, Eli?"
   "De vet ja inte", svarade jag sanningsenligt. "Ja har ingen klocka."
   Min fader gav mig en rungande örfil, som jag visligen emottog utan anmärkningar. Vilket billigt pris för nattens upplevelser!
   
   III
   Veckan gick utan något dödsfall i församlingen och kyrkans portar förblev låsta.
   På söndagsmorgonen beredde jag min moder stor glädje genom att uttrycka en önskan att få gå i högmässan.
   "Visst får du gå med mig i kyrkan, Eli. Det var riktigt snällt av dig."
   Det väckte uppseende, att prosten Hagel kom åkande i skarpt trav i den stora kaleschen väl en timme innan gudstjänsten skulle börja. Det är nog någon som blivit hastigt sjuk, sade man. Och man undrade vem det kunde vara.
   På väg till kyrkan mötte mor och jag en ryttare. Det var kyrkovärdens son. Han höll in hästen ett ögonblick, men var så upphetsad att han glömde hälsa. Det hade varit inbrott i kyrkan, sade han. Allt silver var stulet. Nu var han på väg till länsmannen. Och han galopperade vidare. Vi påskyndade våra steg.
   På kyrkogården bildade Elof medelpunkten i en stor folksamling. Han var stundens hjälte. Det var han, som upptäckt stölden. Han stod där bredbent och kaxig, med skärmmössan på nacken. Med tummarna instuckna i västens ärmhål intog han en imponerande ställning. Under halvslutna ögonlock överfor han de nyfikna, som alltjämt ökade skaran omkring honom. Så var det någon, som framkastade en fråga. Det var vad Elof väntat på. Han spottade en tunn, tobaksbrun stråle och återupprepade:
   "Ja kom in i sakristian, förstår ni, precis som vanligt, o skulle hämta stakarna o de andra silvret in te altaret. Då ser ja ingen kista. Va fan, tänkte ja, har jag gått fel? Men när ja sen hade blundat o titta igen, så såg ja ju att kistan va väck. O de va som om ja fått ett slag på skallen me en klubba. Ja sto där en lång stund o visste inte va jag skulle tro. Sen sprang ja förstås te klockaren o han skicka bud te prosten. Vi har fått bud te länsmannen me. Vem som har gjort de så e där livsstraff på o stjäla i en kyrka."
   "Va kyrkporten låst?" frågade någon i hopen.
   "Jagu va den så låst", utbrast Elof indignerad. "Ja öppna den själv ida på morronen. 0 här har ja nyckeln te kistan."
   Han gjorde en handrörelse mot innerfickan.
   Nu stannade en gigg utanför grindarna. Det var länsman Altberg som anlände. Han kom trippande uppför gången till kyrkan, en liten axelbred, undersätsig man med rund, framskjutande mage. Hans ansikte var blårött, men de stora mustascherna och pipskägget var blonda, nästan vita. Han fläktade sin skalliga hjässa med den guldgalonerade mössan.
   I kyrkporten uppenbarade sig prosten, hög och majestätisk, och de båda myndighetspersonerna möttes. Länsmannen bockade.
   "De var längesedan kommissarien var i Herrans hus", sade prosten strävt.
   Länsmannen kände gliringen och skiftade färg av förtrytelse, men det var omöjligt att se om det var kinderna som rodnade eller skägget som vitnade. Som han ej fann bättre svar slog han med flata handen på sin läderportfölj och sade:
   "Jaha, nu ska här hållas polisförhör."
   "Nej", genmälte prosten myndigt, "nu ska här hållas gudstjänst, för tiden är inne."
   Därvid blev det. Elof ringde samman och menigheten fyllde kyrkan till sista plats. Det var så mycket folk som om det varit biskopsvisitation. När jag, efter att ödmjukt ha dolt mitt ansikte i handen och räknat till trettio, vände mig mot orgelläktaren, upptäckte jag Bombi Bitt där uppe. Hans huvud vilade på läktarskranket, där det sken som en eldtopp mot det mörka orgelskåpet i bakgrunden.
   Prostens predikan blev ord och inga visor. Han ljungade mot den överhandtagande vildheten och laglösheten. Han talade om kyrkans helgd, som nyss blivit så grovt kränkt. Han erinrade om att överheten ej bär svärdet förgäves. Och i detta fall fick ingen slapphet och dådlöshet visas. (Här slog han den knutna handen i predikstolen så att länsmannen vaknade i sin bänk.) Slutligen följde en bön att kyrkans klenoder måtte återfinnas och den brottslige undfå sin näpst. Ty utan straff fanns ingen verklig förlåtelse. "Låtom oss bedja!"
   Omedelbart efter gudstjänsten tog polisundersökningen sin början. Men tyvärr fick jag ej stanna kvar för min kära moder. Jag fick inte ens tillfälle att växla ett ord med Bombi Bitt.
   Med middagståget på måndagen kom en riktig detektiv från Malmö. Han for genast till kyrkan, där han mätte upp hela sakristian och undersökte den med ett förstoringsglas. Sedan cyklade han runt socknen och förhörde alla människor utom Bombi Bitt och mig. Franskan var en av de första, som underkastades förhör. Hon utfrågades i detalj om sina göranden och låtanden vid tiden före och efter stölden, om vad hon visste om de båda mystiska logerarna med mera. Franskan var durkdriven. Hon uppgav sanningsenligt allt vad hon visste kunde bevisas. Där utöver teg hon och intog den ensamma, värnlösa kvinnans säkra position. Husundersökningen hos henne bragte intet av intresse i dagen.
   Slutligen stannade misstankarna på Wolff och Riomio. Huvudsakligen därför att de båda var kända fängelsekunder. De efterlystes i tidningarna såsom tyske undersåten, före detta domptören Julius Wolff och svenske undersåten Hasse (Hans) Johansson-Ros, känd under artistnamnet Riomio. De båda kumpanerna spårades till Köpenhamn. På båten från Malmö hade de blivit sedda med en stor koffert eller kista, klädd med säckväv. Köpenhamnspolisen underrättades. Och efter några dagar meddelade tidningarna, att Wolff och Riomio anhållits på ett illa känt hotell i Köpenhamn. Efter ytterligare några dagar meddelades att de anhållna blivit försatta på fri fot. De hade bedyrat sin oskuld. När det komprometterande resgodset på båten fördes på tal, hänvisade de till en stor reskoffert på hotellrummet. Hotellet genomletades från källaren till vinden, pantbanker och tjuvgömmor undersöktes, men av kistan och kyrksilvret fanns inte ett spår.
   Detektiven från Malmö lämnade Tosterup. Dessförinnan för klarade han, att det mest mystiska i hela affären var de stora flottfläckar, som tjuven eller tjuvarna lämnat efter sig på golvet i sakristian.
   Till slut resignerade man inför det faktum, att kyrksilvret var borta. Prosten tog sina egna silverkandelabrar till kyrkan för att det inte skulle se så tomt ut på altaret. Vid nattvardsgång lånades kalken från annexförsamlingen.
   
   IV
   En dag i slutet av oktober satt Bombi Bitt och jag under den stora boken ute på fäladen. Solen sken. Luften var klar och lätt som en frostdag. En vipa kretsade under gälla visslingar kring det stora trädet, som i ensamt majestät stod på en kulle på heden.
   Bombi Bitt talade under det han sprätte med käppen bland bokollonen, som täckte marken.
   "De e besynnerligt. Om ja har femti riksdaler i fickan o inte har reda på de, så e ja fatti. Har ja reda på de, så e ja rik. Om du har reda på de, så kan du ta femtilappen o då har du femti riksdaler. Men om ingen nånsin får reda på de så e de ingen femtilapp. Kan du begripa de; en femtilapp, som inte e nån femtilapp? För en femtilapp ska va värd femti riksdaler, men en femtilapp som aldrig nån får reda på e inte värd ett dugg. J a tänker på kyrkesilvret. Där står stakarna o allt de andra under altaret, men egentligen e de väck. Om de får stå där i evighet så e du o ja kyrketjuvar o Vricklund har sagt att den siste som ble hängd på galgbacken i Karsta va en kyrketjuv."
   "Men om en evighet e både du och ja döa", invände jag.
   "De e vi", bekräftade Bombi Bitt, "men silvret e lika förbannat knyckt. Där går Franskan o tror att tysken o trollarea har tatt de, o de bägge tror väl att fan har tatt de. Silvret e borta o vi har inte tatt de. Ingen har tatt de. Men ja får ingen frid förrän de förbannade silvret e framme igen. Men hur? Ja kan inte skaffa en liter brännevin till o för resten e de inte säkert att de går me Elof en gång till."
   Bombi Bitt sög på sin snugga och funderade skarpt. Slokhatten hade han skjutit bak i nacken. Hans käpp arbetade rastlöst bland bokollonen. Efter en stund sprang han upp och slog hatten i backen.
   "Nu vet ja", skrek han. "Ja ska drömma fram silvret."
   "Du vet väl inte va du kan drömma", sade jag häpen.
   "Nej, men ja vet ja kan säja att ja har drömt. Ja går te prosten o talar om att ja har haft en sån där uppenbarelse i en dröm o att ja har sett kyrkesilvret i ett ljus ifrån himmelen o att ja vet var de e. Då får prosten ta vittne me sej o följa me te kyrkan o så pekar ja ut var silvret e. De e ingen konst. Men du e tvungen till o gå me te prosten, för annars kanske ja inte blir insläppt. Ja kommer i morron. Fråga din far, om du får följa me. Nu får ja gå, för ja har lovat Vricklund o dra slipstenen. Han ska slipa knivar."
   Bombi Bitt vandrade bort över fäladen och något senare lämnade jag själv den stora boken och gick hem. Jag gick in på kontoret och framförde mitt ärende till min fader så försiktigt som möjligt.
   "Far", sade jag. "Ja mötte Bombi Bitt på vägen o fast ja försökte komma undan så va han så envis så ja kunde inte låta bli o prata me honom. Han sa att han hade drömt i natt var kyrkesilvret va o att han kunde peka ut de precis. Han trodde de va synd o tala om var silvret e för nån annan än prosten, men han vågar inte gå ensam till prosten. 0 nu vill han att ja ska gå med honom i morron."
   Min fader skrev ett minnestal över sifferkolumnen, som han höll på att addera, och såg upp.
   "Vad säger du, pojke. Har Bombi Bitt drömt om kyrksilvret. Det låter konstigt. Månne inte Franskan har sin hand med i spelet ändå. Gå in till mor så länge. Jag kommer strax."
   Far och mor höll överläggning. Far ville sända bud till länsman Altberg. Men mor var av annan mening.
   "Hela den här historien med inbrottet i kyrkan och flottfläckarna på golvet i sakristian är så besynnerlig", sade hon. "Om kyrksilvret försvunnit som i en dröm så är det inte märkvärdigare att det återfinnes i en dröm. Jag tycker, att Eli får följa med Bombi Bitt till prosten."
   Det var sagt.
   Morgonen därpå gästade Bombi Bitt för första gången mitt föräldrahem, där han bjöds på kaffe i köket. Min kära moder övervakade själv den enkla ceremonien.
   "Stackars gosse", sade hon ömt.
   Som den utmärkta husmoder hon var avvärjde hon ögonblicket därefter Bombi Bitts försök att taga fem bitar socker till kaffet. Sedan försökte hon — som den äkta kvinna hon var — att preja Bombi Bitt angående hans dröm om kyrksilvret. Men Bombi Bitt svarade undvikande att han ej trodde det vara rätt att tala om någonting för någon annan än prosten själv.
   Bombi Bitt fick till skänks en avlagd kavaj, som mor letade fram. För övrigt var han modest i sin klädsel: Slokhatten, en blå skjorta och svarta långbyxor, vars rämnor botats med säkerhetsnålar.

Bombi 11


   När vi kom till prästgården, stod prosten i brygghuset och övervakade drängen, som skållade en nyslaktad gris. Vi bockade höviskt och stod sedan med mössan i hand. Först då grisen blivit väl rakad — en operation, som utfördes med en tom ansjovisburk — fick vi komma till tals med prosten. Jag förde ordet.
   "Ja skulle hälsa så mycket från far o mor. De e så att Bombi Bitt ..."
   "Edvin", rättade prosten.
   "De e så att Edvin här har drömt så besynnerligt så han ville tala me prosten om de. Men han våga' inte gå ensam utan ville tvunget att ja skulle gå me o de fick ja för far."
   "Följ med mig in", sade prosten.
   Inne i studerkammaren fick Bombi Bitt och jag sätta oss i soffan. Prosten själv tog plats i en länstol framför oss.
   "Tala om för mig nu, vad du drömt, Edvin", sade han.
   "De va inte i natt utan natten förut igen", började Bombi Bitt. "När jag skulle lägga mej om kvällen, tyckte ja de fukta från takskägget o därför flytta ja min säck och la den längs gaveln i stället. På de viset kom ja o ligga i öster o väster liksom en kyrka står o ja har tänkt de kanske va därför ja drömde som ja gjorde. Vricklund har själv sagt, att ..."
   "Berätta nu om din dröm", avbröt prosten.
   "Jo, jag tyckte ja såg ett stort vitt moln o mitt i de molnet va där ett stort hål. Om en stund kom där ut en ängel me stort, vitt skägg genom hålet o ängeln kom fram o tog mej i handen o ledde mej in genom hålet. Först så kom vi te en stor, grön äng, där de va fullt me gula o röda o blåa blommor. Sen kom vi te en bred å. 0 fast där inte va nån bro över ån så gick vi högt över vattnet o ble inte ett dugg våta om fötterna. Sen kom vi ut på en väg o när vi hade gått ett stycke kom vi te en kyrka o då såg ja att de va Tosterups kyrka. För resten stod Elof på kyrkegården o grävde en grav, så ja kunde inte ta fel. 0 fast vi gick så nära Elof som så här, såg han oss inte utan vi va osynliga. Ängeln ledde mej rätt igenom kyrkeportarna, fast de va låsta, o in i kyrkan. 0 där inne på ett ställe stod allt de stulna kyrkesilvret. De syntes så tydligt, så tydligt, för rakt genom kyrketaket sken där ett ljus direkt ifrån himmelen o ner på silvret. Ja såg både stakarna o den där burken o skålen. Ängeln peka' på silvret o sa: Här ser du kyrkesilvret, Bombi Bitt. De e gömt för människors ögon, men Gud ser allt o de e inte hans mening att de ska stå på de här viset utan att de ska nyttjas till hans ära o därför har han utvalt dej till sitt ringa redskap. Nu ska du gå te prosten Hagel o tala om för honom, var silvret e o din belöning ska bli stor både i himmelen o på jorden. Gud ber hälsa så mycket te prosten. Sela, sela. 0 me desamma va ängeln försvunnen o kyrkan o alltihop o ja såg bara de stora, vita molnet o hålet i mitten, som ble allt mindre o mindre. 0 te slut va där inget hål alls o då vakna ja."
   "Talar du sanning nu, Edvin?" frågade prosten skarpt.
   "Om de e sant vet ja inte", svarade Bombi Bitt, "för de e ju bara som ja har drömt. Precis var silvret stod i kyrkan kan ja inte säja, men om jag fick komma in i kyrkan så e ja säker på att ja skulle kunna peka ut de."
   Prostens stränga ögon fixerade länge Bombi Bitt. Men denne uthärdade den forskande blicken utan att slå ned ögonen. Efteråt talade han om för mig att han i den stunden tänkt på Vricklunds Elisa i stället för på kyrksilvret och drömmen och att det därför ej varit någon konst att låta bli att blinka.
   Prosten gick in i salen bredvid kammaren och genom dörren kunde Bombi Bitt och jag höra honom samtala med prostinnan. Av deras samtal uppfattade vi likväl endast slutet, då prostinnan med höjd röst yttrade:
   "Det där begriper du väl att Edvin inte kan ha hittat på själv. Det är ju knappt han kunnat lära sig läsa innantill."
   Prostinnan kom därefter in till oss i studerkammaren. Hon var en liten fet, fryntlig gumma, som led av andtäppa.
   "Hur står det till hemma, Eli?" frågade hon. "Hoppas att far är fri från sin reumatism. Stackars Edvin! Går du barfota så här långt fram i oktober."
   "De har ju inte börjat o snöa ännu", genmälde Bombi Bitt.
   "Tänk en sådan märkvärdig dröm du haft, Edvin", fortsatte prostinnan. "Berätta den för mig, är du snäll. Prosten har skickat bud till länsmannen och till Åstradsson i Karsta och om en timmes tid får ni bägge två åka med prosten och mig till kyrkan."
   Bombi Bitt upprepade sin berättelse om drömmen och den lilla prostinnan slog ihop sina händer, när Bombi Bitt bestämt påstod, att ängeln bett honom hälsa från Gud till henne också.
   Den vänliga prostinnan bjöd oss saft och vatten och kakor och så blev det tid att vi skulle fara till kyrkan. Prosten kom in och sade:
   "Nu, gossar, får ni båda två åka med till kyrkan och du, Edvin, får tillfälle att visa, om det ligger någonting i din dröm. Drömmar är oftast betydelselösa och foster av en omedveten fantasi. Och du skall inte inbilla dig, att jag tror på din dröm. Men i den här saken får vi inte lämna något oförsökt. Ty Herrens vägar äro underliga."
   I prostens kalesch åkte vi till kyrkan. I baksätet satt prosten och prostinnan, på det lilla kontrasätet jag och Bombi Bitt. Vi två var omåttligt stolta. Vi inbillade oss, att de vägfarande, som hälsade på prosten, hälsade på oss också. Deras hälsningar besvarade vi med en vårdslös honnör.
   På kyrkogården väntade länsman Altberg och kyrkovården Per Åstradsson och Elof var där med kyrknyckeln.
   Prosten talade:
   "Jag har låtit kalla er hit med anledning av ett barns dröm. Kanske var det orätt av mig att upptaga er tid med det här. Men jag kände det vara min plikt att grundligt undersöka saken. Edvin kom till mig i dag och berättade, att han sett kyrksilvret i en dröm och att han trodde sig kunna upptäcka det. Bäst att ni själva får höra honom berätta. För min del betvivlar jag ej, att gossen drömt det."
   "Det här får vi ta till protokollet", sade länsmannen. "Lagen ska ha sin gång."
   Ur sin portfölj tog han fram papper och penna och gjorde sina anteckningar, medan Bombi Bitt för tredje gången berättade sin underbara dröm.
   Kyrkovärden var den förste, som uttalade sin mening.
   "Det där kan pojken inte ha drömt, om de inte vore sant." Men länsman Altberg var mera kritisk:
   "Med min vana att bedöma rapporter märker ja genast, att det hela är lögn. Han säger att ängeln hade stort skägg. Men skäggiga änglar finns mig veterligen inte. Det strider mot all logik. Har den viktiga detaljen kunnat undgå prosten?"
   "Visserligen ej", svarade prosten förargad, "men jag har aldrig hört någon fordra logik av en dröm."
   "De va kanske en profet", inföll Elof.
   "Tig", sade prosten.
   "Hur står det till med mor Åstradsson?" frågade prostinnan. "Har det lyckats med hennes gäss i år?"
   "Det här ordbytet tjänar till intet", avgjorde prosten myndigt. "Det viktigaste är inte vad gossen drömt utan om han kan taga reda på kyrkans klenoder. Låt oss gå in."
   Elof öppnade porten och genom vapenhuset tågade vi alla in i kyrkan.
   "Var det den här vägen ängeln och du gick in, Edvin?" frågade prosten.
   "De va de", svarade Bombi Bitt tvärsäkert, "för ja minns att vi gick uppför gången. 0 silvret e nog nånstans framme vid altaret, för i sakristian va de inte."
   Med Bombi Bitt i spetsen gick vi sakta upp mot altaret.
   "Tänk vad det alltid är högtidligt i kyrkan, även en vardag", sade prostinnan.
   I samma ögonblick halkade hon på en stearinfläck under den stora ljuskronan och högg prosten i armen för att inte falla. "Gå försiktigt, människa", sade prosten nervöst.
   Vid altarrunden stannade Bombi Bitt och lade sin slokhatt på golvet.
   "Om ja bara tordes gå innanför skranket", sade han, "så skulle ja försöka. Ifall ja stänger ögonen kanske ja kan se allt omigen som när jag drömde."
   "Gå du bara, mitt barn", uppmuntrade prosten.
   Genom den lilla grinden till höger i skranket klev Bombi Bitt in på altarrunden. Runt skranket stod vi andra. Seansen började. Med slutna ögon och utsträckta armar famlade Bombi Bitt längs skranket. Hans ansikte lyste av förklarat sken, som kom sig av ett med möda återhållet löje. Han trevade för sig med fötterna som en blind. När han kom till länsman Altberg sade han:
   "Här e de bestämt."
   Och därvid petade han länsmannen i magen, så att denne hickade.
   "Hut, din drummel", skrek länsmannen.
   "Tänk på var kommissarien är", sade prosten.
   "Precis nu såg ja silvret, men de försvann igen, när kommissarien skrämde mej", klagade Bombi Bitt.
   Prostinnan gav länsmannen en ogillande blick.
   Bombi Bitt fortsatte längs skranket och närmade sig altaret. "De gör så ont i huvudet", jämrade han. "Men nu — nu ser ja desamma som i drömmen. Ja ser silvret."
   Han stod nu mittför altaret.
   "De bränns, de bränns", sade han, liksom man säger i en hittelek. "Här e de, ja ser de klart. Hjälp mej, hjälp mej."
   Hans händer trevade på antependiet. Elof skyndade fram till altaret och vek upp den tunga brokadduken. På det dammiga golvet under altaret lyste kyrkans silver, de stora stakarna, skrinet och oblatasken, kalken, rökelsekar och lampetter. Alla förstummades inför miraklet. En knappnåls fall mot golvet skulle ha verkat irriterande. Så fullkomlig var tystnaden. Den bröts äntligen av prostens röst.
   "Låtom oss tacka Gud."
   Prosten knäppte sina händer och sänkte huvudet i tyst bön. Andakten avbröts av prostinnan, som hade en praktisk läggning. "Hur ofta städar Elof under altaret?" frågade hon.
   "Ja trodde inte altaret va ihåligt", svarade Elof fräckt.
   Därpå tog han försiktigt upp dyrgriparna och ställde dem på altaret.
   Bombi Bitt stod bredbent med händerna i byxfickorna och betraktade den återfunna skatten. Plötsligt kände han ett hårt grepp om sitt vänstra öra. Det var länsman Altberg.
   "Nu, din slyngel", röt denne, "kanske du vill tala om för mej var kistan finns också. Vet du det ena, så vet du det andra. Jag har hela tiden gett mej fan på att Franskan och du var med om kuppen."
   Här ingrep prosten med hela sin stränga myndighet:
   "Inga svordomar i Herrens hus, kommissarien. Det förbjuder jag. Och släpp pojken! Hur vill kommissarien få någon klok människa att tro att pojken kunnat släpa bort den tunga kistan?"
   Länsmannen mörknade av harm över tillrättavisningen men släppte sitt tag i Bombi Bitts öra. Djärv av prostens medhåll kved Bombi Bitt med låtsad ynklighet:
   "Ja ska bekänna vartenda dugg, kommissarien. Kistan den stoppa' ja i byxfickan o så reste ja te Köpenhamn o sålde den för tusen riksdaler. Men silvret tyckte jag inte de va lönt o ta så de lät ja stå i kyrkan."
   Prostinnan fnittrade och Elof brast ut i ett gapskratt, som han hastigt svalde vid en blick från prosten. Länsmannen gick sin väg efter en stel bugning mot prosten. Denne lade handen på Bombi Bitis röda huvud.
   "Edvin", sade han, "glöm ej att tacka Gud för att han i sin nåd använt dig såsom ett redskap till förverkligandet av sina syften. Och så kommer du till högmässan på söndag och deltager i församlingens tacksägelser. Din belöning skall nog ej utebli, min stackars gosse."
   Bombi Bitt tackade och gick.
   På söndag visade sig de goda Tosterupsborna ovanligt kyrksamma. När Elof ringde samman, fylldes kyrkan till sista plats. Bombi Bitt var dagens hjälte och intog en hedersplats i kyrkovänd Åstradssons bänk.
   Allas blickar sökte sanndrömmaren. Genom ett av de höga fönstren sken höstsolen över bänken, där han satt, och hans hår, som dagen till ära var vattenkammat, lyste som en kalott av koppar.
   Efter gudstjänstens slut kallades Bombi Bitt fram till altarskranket. Mot vanligheten hade han skor på fötterna, men de var så stora att de släpade på stengolvet, när han gick. Han var synbart generad över att vara föremål för allas intresse. Han tummade sin svarta slokhatt och petade sig då och då i näsan.
   Prosten slog upp en protokollsbok och läste därur:
   "Beslöt kyrkorådet vid detta extra sammanträde att tilldela gossen Edvin en penningbelöning stor etthundra kronor för det han genom en dröm upptäckt kyrksilvret; och skulle summan användas till bemälte gosses uppfostran."
   "Med församlingens tack", fortsatte prosten, "överlämnar jag härmed dess belöning i guld. Måtte det lända dig till välsignelse. Kyrkorådet kommer sedan att förvalta medlen åt dig."
   Han lade en liten lärftspåse i Bombi Bitts hand. Bombi Bitt stirrade, än på penningpåsen och än på prosten. Han kom sig inte för att säga tack ens.
   Så förflöt en stund under tystnad.
   "Är det något särskilt du önskar, min gosse?" frågade prosten till slut. "Säg fritt ut bara. Kunna vi uppfylla din önskan, så göra vi det gärna."
   Då lyfte Bombi Bitt sitt anlete mot prosten och sade:
   "Ja vill gärna slippa o gå o läsa för prästen."
   Prosten höll på att tappa underkäken och blev mörkröd i pannan.
   "Otacksamme pojke", stötte han fram.
   I detsamma försvann Bombi Bitt. Innan någon tänkte på att hejda honom hade han snabbt som en vessla kilat nedför stora gången och ut genom vapenhuset. Församlingens blickar, som nyss varit riktade på en sanndrömmare, var koncentrerade på ett par stora, svarta skor, som stod i koret framför prosten. För att underlätta sin flykt hade Bombi Bitt hoppat ur skorna.
   Bombi Bitt var som sagt försvunnen. Men på kvällen träffades han och jag under den stora boken på fäladen. Han hade med sig lärftspåsen med guldmynten i. Påsen lade vii en tom konservburk och grävde ned burken under en stor rot. Så var vi ägare till en nedgrävd skatt. Vår lycka var fullkomlig.


Illustrerad av Stig Södersten, ur novellsamlingen "Bombi Bitt och jag" utgiven första gången 1932.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki