Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kyrkvaktmästaren

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Somerset Maugham

DET HADE varit dop på eftermiddagen i St. Peters vid Neville Square och Albert Edward Foreman bar fortfarande sin kyrkvaktmästarskrud. Den nya, vars veck var så styva som om materialet hade varit brons i stället för alpacka, reserverade han för begravningar och bröllop (kyrkan var en societetskyrka, mycket anlitad för sådana ceremonier) och nu hade han bara sin näst bästa. Han bar den belåtet som en värdig symbol för sitt ämbete. Utan dräkten på sig (det vill säga när han tog av den för att gå hem) hade han en obehaglig känsla av någon brist i toaletten. Han vårdade den omsorgsfullt och pressade den själv. Under de sexton år han hade varit kyrkvaktmästare hade han haft en hel rad skrudar men aldrig kunnat förmå sig att kasta bort dem när de var utslitna; hela serien låg ordentligt inslagen i brunt papper i en låda i klädskåpet i sängkammaren.
   Utan att göra sig någon brådska lade han trälocket över marmordopfunten, flyttade undan en stol som hade ställts fram för en gammal dam som var ofärdig och väntade på att prästen skulle bli klar i sakristian så att han kunde städa där och gå hem. Till slut kom prästen ut i koret, bugade sig för högaltaret och fortsatte neråt mittgången. Han hade inte lagt av prästrocken.
   Varför kan han inte ge sej i väg? tänkte kyrkvaktmästaren. Begriper han inte att jag vill hem till te?
   Prästen, en rosig energisk herre i fyrtioårsåldern, var nyutnämnd och Albert Edward saknade alltjämt hans företrädare, en prästman av den gamla skolan som höll sina predikningar i lugn och ro med en silverklingande röst och gick på middagar hos sina förnäma församlingsbor. Han tyckte om att ha ordning i kyrkan men jäktade aldrig, i motsats till den nye som skulle lägga sin näsa i blöt i allt. Men Albert Edward var tolerant. St. Peters låg i en distingerad stadsdel och församlingsborna var fint folk. Den nye prästen kom från East End och man kunde inte begära att han utan vidare skulle anpassa sig efter de diskreta former som rådde i en societetsförsamling.
   Han lär sej nog så småningom, tänkte Albert Edward.
   När prästen hade kommit så långt ner i mittgången att han kunde tilltala kyrkvaktmästaren utan att behöva höja rösten mer än som passade för en gudstjänstlokal stannade han.
  — Vill Foreman vara snäll och komma in i sakristian ett slag. Det var något jag skulle säja.
   Albert Edward närmade sig och de gick tillsammans tillbaka uppför mittgången.
  — Ett fint dop, inte sant? anmärkte kyrkvaktmästaren. Tänk att barnet slutade skrika så snart kyrkoherden tog honom!
  — Det har jag ofta märkt att de gör, sa prästen småleende. Och jag är ju ganska van vid barn.
   Han var i hemlighet stolt över att han bara genom sättet att hålla ett barn kunde få det att tystna och var inte okunnig om den roade beundran varmed mödrar och sköterskor bevittnade hur han lyfte armen ur mässkjortan och tog barnet. Kyrkvaktmästaren visste att han tyckte om att bli komplimenterad för denna talang.
   Prästen gick före Albert Edward in i sakristian. Albert Edward blev lite förvånad över att få se de båda kyrkvärdarna sitta där. Han hade inte sett dem gå in. De nickade vänligt till honom.
  — God dag, mylord, god dag, sir, hälsade han.
   Båda var äldre herrar som hade varit kyrkvärdar nästan lika länge som Albert Edward hade varit kyrkvaktmästare. De satt vid ett vackert klosterbord som gamle kyrkoherden för många år sen hade fört hem från Italien. Prästen slog sig ner i den tomma stolen mellan dem. Albert Edward stod på andra sidan bordet och undrade med en viss känsla av obehag vad det var fråga om. Han mindes fortfarande den gången organisten hade råkat illa ut och de hade varit tvungna att tysta ner saken. I en församling som denna kunde de inte tillåta någon skandal. Prästens röda ansikte hade ett uttryck av beslutsam välvilja men de andra såg lite generade ut.
   Han har tjatat på dem, tänkte kyrkvaktmästaren. Han har försökt få dem till något som de inte vill. Så är det, sanna mina ord!
   Men Albert Edwards allvarliga, distingerade drag förrådde inte hans tankar. Han stod där vördnadsfull men inte ödmjuk. Han hade varit betjänt innan han fick sin kyrkliga syssla, men bara i finare hus, och hans meritlista var fläckfri. Han hade börjat som springpojke i en stor affärsmans hus och så småningom avancerat från fjärde till första betjänt; så hade han varit ensam hovmästare hos en änkenåd och hovmästare med två man under sig hos en ambassadör i disponibilitet tills platsen i St. Peters blev ledig. Han var lång och mager, allvarlig och värdig, och såg ut, om inte som en hertig, så åtminstone som en skådespelare av gamla skolan som har specialiserat sig på hertigroller. Han var taktfull, finkänslig och säker och hans karaktär var utan fläck.
   Kyrkoherden kom genast till saken.
  — Det är en ganska obehaglig sak vi måste tala med er om, Foreman. Ni har varit här många år och både hans nåd och generalen tycker nog som jag att ni har skött er till allas belåtenhet.
   De båda kyrkvärdarna böjde på huvudet.
  — Men häromdagen kom något mycket ovanligt till min kännedom som jag ansåg mej skyldig att meddela kyrkvärdarna. Jag upptäckte till min häpnad att ni varken kunde läsa eller skriva.
   Kyrkvaktmästarens min visade inget tecken till förlägenhet.
  — Det visste gamle kyrkoherden, svarade han, och han tyckte att det gjorde ingenting. Han brukade säja att det var alldeles för mycket kunskaper i världen för hans smak.
  — Det var då det konstigaste jag nånsin har hört! utbrast generalen. Menar ni att ni har varit kyrkvaktmästare här i sexton år och inte lärt er läsa eller skriva?
  — Jag kom i tjänst när jag var tolv år, sir. Kokerskan på min första plats försökte en gång lära mej, men jag hade tydligen svårt att fatta och sen kom så mycket emellan att jag aldrig fick tid. Jag har aldrig haft något behov av att kunna det. Jag tycker att ungdomarna nuförtiden spiller en massa tid på läsning som de kunde använda till något nyttigare.
  — Men vill ni inte veta vad som händer? frågade den andre kyrkvärden. Behöver ni aldrig skriva ett brev?
  — Nej, mylord, jag klarar mej ändå. Och de sista åren har det blivit så mycket bilder i tidningarna så jag kan följa med ganska bra. Gumman är duktig till att skriva och om jag behöver skriva ett brev så gör hon det åt mej.
   Kyrkvärdarna gav prästen en bekymrad blick och tittade sedan ner i bordet.
  — Jaha, Foreman, jag har talat med herrarna här om saken och de håller med mej om att det är en omöjlig situation. I en kyrka som St. Peters vid Neville Square kan vi inte ha en kyrkvaktmästare som inte kan läsa eller skriva.
   Albert Edwards smala bleka ansikte fick en röd nyans och han flyttade på sig lite men utan att svara.
  — Foreman förstår att jag har ingen anmärkning att göra. Ni sköter ert arbete fullt tillfredsställande, jag uppskattar på det högsta både er karaktär och er duglighet, men vi får inte ta risken att något ska inträffa på grund av er beklagliga okunnighet. Det är både försiktighetsskäl och en principsak
  — Kan inte Foreman lära sej? frågade generalen.
  — Tyvärr inte nu längre, sir. Jag börjar bli gammal och om jag inte kunde få bokstäverna i mitt huvud då jag var pojke är det nog inte stora utsikter att det ska lyckas nu.
  — Vi vill inte vara oresonliga mot Foreman, sa prästen. Men kyrkvärdarna och jag har fattat vårt beslut. Ni får tre månader på er, och om ni efter den tiden inte kan läsa och skriva måste ni tyvärr sluta.
   Albert Edward hade aldrig tyckt om den nye prästen. Han hade från början sagt att det var ett misstag att ta honom till St. Peters. Han var inte av den typen som passade en så förnäm församling. Kyrkvaktmästaren sträckte på sig en smula. Han visste sitt värde och han tänkte inte låta någon sätta sig på näsan på honom.
  — Förlåt, sir, men det är nog ingen idé. Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Jag har hållit på i många år utan att kunna läsa och skriva och fast jag inte vill berömma mej själv - för eget beröm är inget att fästa sej vid - kan jag nog säja att jag har gjort min plikt på de poster där det har behagat Försynen att placera mej, och även om jag kunde lära mej nu så vet jag inte om jag vill.
  — I så fall beklagar jag att Foreman måste sluta.
  — Jag förstår fullkomligt, sir. Det ska bli mej ett nöje att inlämna min avskedsansökan så snart jag har hittat någon som kan överta min plats.
   Men när Albert Edward med sin vanliga artighet hade stängt kyrkdörren efter prästen och kyrkvärdarna kunde han inte bibehålla den attityd av orubblig värdighet varmed han hade mottagit slaget. Hans läppar darrade en smula och han återvände långsamt till sakristian för att hänga upp sin skrud på den vanliga kroken. Han suckade när han tänkte på alla stora begravningar och fina bröllop han hade bevittnat. Han städade undan, tog på sig kavajen och gick med hatten i hand nerför mittgången. Han låste kyrkdörren efter sig. Han gick tvärsöver torget, men försjunken i dystra tankar som han var slog han inte in på gatan som ledde hemåt och en kopp starkt gott te, utan gick åt fel håll. Han gick långsamt och med tungt hjärta. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Det var inte så trevligt att återvända till betjänt- och hovmästarplatser; efter att i så många år ha varit sin egen herre - ty prästen och kyrkvärdarna fick säga vad de ville, så var det i alla fall han som hade skött St. Peters - kunde han knappt förnedra sig till att ta plats. Han hade sparat lite pengar, men inte tillräckligt för att leva sysslolös på, och för resten blev det dyrare att leva för varje år. Han hade aldrig trott att han skulle ställas inför en sådan situation. Kyrkvaktmästarna i St. Peters hade liksom påvarna i Rom sin tjänst på livstid. Han hade ofta tänkt på de vackra ord prästen skulle infoga i sin aftonsångspredikan söndagen närmast efter hans död, då han skulle tala om deras bortgångne kyrkvaktmästare, Albert Edward Foreman, hans långa och trogna tjänst och exemplariska karaktär. Han drog en djup suck. Albert rökte inte och var absolutist, dock med ett visst spelrum såtillvida som han tyckte om ett glas öl till middagen och en cigarrett då han var trött. Han kom att tänka på att en cigarrett just nu skulle vara en tröst och som han inte hade några på sig såg han sig om efter en butik där han kunde köpa en ask Gold Flake. Det fanns ingen i närheten varför han fortsatte en bit på den långa gatan. Butiker fanns det många, men inga cigarraffärer.
   Konstigt! tänkte Albert Edward.
   För att vara alldeles säker vände han och gick tillbaka. Nej, det fanns ingen. Han stannade och såg eftertänksamt åt båda hållen.
   Jag kan inte vara den enda som är röksugen här på gatan, tänkte han. En liten affär här kanske inte vore så tokigt. Man kunde sälja tobak och karameller.
   Han ryckte till.
   Vilken idé! tänkte han. Vilka infall man får när man minst väntar det!
   Han vände och gick hem och drack sitt te.
  — Så tyst du är i dag, Albert, anmärkte hans hustru.
  — Jag tänker, sa han.
   Han övervägde saken ur alla synpunkter och dagen därpå gick han tillbaka till samma gata. Han hade turen att hitta en ledig butikslokal som såg ut att passa precis. Tjugofyra timmar efteråt hade han hyrt den och efter ytterligare en månad hade Albert Edward Foreman för alltid lämnat St. Peters, Neville Square, och etablerat sig som tobaks- och tidningsförsäljare. Hans hustru ansåg att det var en fruktansvärd deklassering efter kyrkvaktmästartjänsten, men han påpekade att man måste följa med sin tid, kyrkan var inte som den hade varit förr och i fortsättningen tänkte han ge kejsaren vad kejsaren tillhörde. Albert Edward förtjänade pengar. Han förtjänade så mycket att han efter ett år fann att han borde skaffa en affär till och ha någon som skötte den. Han tog reda på en annan lång gata utan någon cigarraffär och när han fann både den och en ledig butik så gjorde han slag i saken. Även nu hade han lycka med sig. Så konstaterade han att om han kunde ha två butiker kunde han lika gärna ha ett halvt dussin. Han började ströva omkring i London och hyra lediga lokaler på alla långa gator som saknade en cigarraffär. Efter tio år hade han inte mindre än tio butiker och förtjänade pengar som gräs. Varje måndag gick han från den ena affären till den andra och hämtade veckans kassa som han satte in på banken.
   En dag då han var inne och avlämnade en sedelbunt och en stor påse silvermynt meddelade kassören att bankdirektören ville tala med honom. Han visades in till direktören som räckte honom handen.
  — Mr Foreman, jag skulle vilja tala med er om era insättningar. Vet ni precis hur mycket det är?
  — Åja, någorlunda, fast inte på öret.
  — Exklusive vad ni har satt in i dag är det något mer än trettiotusen pund. Det är en stor summa att ha på en bankräkning och jag skulle vilja föreslå er en investering.
  — Jag vill inte gärna ta några risker. Jag vet ju att pengarna är säkra i banken.
  — Ni behöver inte oroa er. Ni kan få en förteckning på absolut guldkantade papper. Där får ni större ränta än vi kan lämna på insättningarna.
   En skugga flög över mr Foremans distingerade drag.
  — Jag vet ingenting om aktier och obligationer så jag skulle bli tvungen att överlämna alltsammans åt er.
   Bankdirektören smålog.
  — Vi ordnar det hela. Ni behöver bara underteckna ett papper nästa gång ni kommer in.
  — Det kan jag ju göra, sa Albert osäkert, men hur ska jag veta vad jag undertecknar?
  — Ni kan väl läsa innantill? sa bankdirektören lite kort. Mr Foreman log ett avväpnande leende.
  — Det är just vad jag inte kan, sa han. Jag förstår att det låter konstigt, men faktum är att jag inte kan läsa eller skriva; jag kan bara skriva mitt namn och det har jag lärt mej sen jag började med affären.
   Bankdirektören blev så häpen att han rusade upp.
  — Det var då det besynnerligaste jag nånsin har hört!
  — Ja, så är det i alla fall. Jag fick inte tillfälle att lära mej förrän det var för sent och då ville jag inte av någon anledning. Jag är nog en smula envis av mig.
   Bankdirektören stirrade på honom som om han hade varit ett förhistoriskt monstrum.
  — Menar ni verkligen att ni har byggt upp denna stora affär och samlat en förmögenhet på trettiotusen pund utan att kunna läsa eller skriva? Herregud, människa, vad skulle ni inte vara om ni kunde det'
  — Det kan jag tala om, sa mr Foreman med ett svagt leende över sina alltjämt aristokratiska drag. Då skulle jag vara kyrkvaktmästare i St. Peters, Neville Square.

Ur Mina favoritnoveller, Bonniers 1954. Översättning: Nils Holmberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki