Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kyssas

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Bo Widerberg

MEDAN VI ÄNNU är mycket unga kan det hända oss, detta: att vi plötsligt önskar att vi redan var mycket gamla.
   Jag minns sommaren då vi hängde nere vid båtbryggan i parken om kvällarna; man kunde ro ut över kanalens vatten i båtar som fanns att hyra för en billig penning. Vi som var kvar i staden sedan de andra rest till badorter och sommarstugor brukade samlas här, sedan vi slutat våra jobb och varit hemma och ätit. Vi var pojkar och flickor och vi träffades här kväll efter kväll, utan att egentligen lära känna varandra — möttes vi under dagen hälsade vi väl inte ens. Men en hel sommar stod vi tillsammans på bryggan i skymningen och ropade åt dem som rodde ut på vattnet. Vi hyrde båtarna för en timme och blev borta i två tre. I de varma kvällarna rodde vi under de hängande träden, förbi kanalkröken in i parkens hjärta dit stadens brus inte nådde, under den låga träbron vid växthusen där man fick huka sig ner i båten för de rostiga spikarnas skull och förbi terrassen där folk satt i tunna kläder och drack kaffe (jag minns det spröda ljuset från skedarna som klingade mot koppar och fat och lyktorna som hängde där uppe, med färg som gula citroner i den blåa luften).
   Det var pojkar i en båt och flickor i en annan — det var en oskriven lag. Men vi pojkar låg och drömde om den kvällen då vi äntligen skulle vara ensamma med en flicka i båten. Hon skulle sitta i aktern och se på oss där vi satt och rodde, och allt skulle vara enkelt då vi släppte årorna och lät oss driva med strömmen in under de stora trädens skuggande tak; inte många ord skulle behöva sägas då. Å, vi drömde där vi låg i båten, ensamma bland de andra pojkarna ...!
   Då skymningen tätnade stod vi i flockar på bryggan och såg de sista roddarna hoppa ur sina båtar. Våra rörelser blev oroligare i det tilltagande mörkret; under de andras bävan kunde det hända att en pojke och en flicka lösgjorde sig ur klungorna och drog sig upp i parken för att vara ensamma med varann.
   En kväll satt hon i min båt, i aktern på den lilla kudden, med klänningen nerdragen till anklarna och hakan vilande på knäna. Jag tyckte hon såg lite spefullt på mig, som om hon tänkte: Vad skall du hitta på att säga nu då...? Men det var inte svårt för mig att tala till henne. Jag minns inte vad vi pratade om, men jag vet samtidigt att jag inte sade samma saker som jag brukade säga till de andra flickorna på bryggan, och jag fick inte de svaren heller. Jag kommer inte ihåg mycket av den kvällen, men jag minns att vi satt länge i gungorna på en lekplats som vi kom igenom på vägen hem från parken. Vi satt och svängde oss sakta fram och tillbaka i gungorna och berättade för varandra om oss själva, och det blev sent på natten innan jag kom hem.
   Efter den kvällen drog vi oss mer och mer ifrån de andra vid bryggan; omärkligt drog jag henne bort från dem. För mig var det som om bryggan bara hade varit en väntstation där jag hoppats på att något skulle hända mig som plötsligt förde mig därifrån. Nu, när jag mött henne, hade kvällarna i parken förlorat sin lockelse. Kanske var jag också rädd att mista henne till någon av de andra pojkarna. Jag hade börjat gå på biblioteket och låna böcker. Nu tog jag henne med dit, och snart blev det så att vi träffades där om kvällarna sedan vi slutat våra jobb, liksom vi tidigare på sommaren hade gått ner till bryggan. Biblioteket låg alldeles intill parken och när vi gick hem brukade vi ta vägen över parkbron. Från den höga bron såg vi den lilla gruppen vid vattnet, men vi gick aldrig dit ner. Hon stod bredvid mig, med de röda låneböckerna i sin kasse: när vi gick därifrån tyckte jag hon bar den svängande. Inte förrän nu ser jag henne på ett annat sätt. Då tvivlade jag aldrig på att hon läste böckerna, men nu tror jag att hon lånade dem bara för att inte såra mig. Jag tror inte hon läste en enda av dem.
   Jag minns inte när jag kysste henne första gången, underligt nog minns jag det inte, men jag kommer ihåg ett annat tillfälle då jag försökte kyssa henne — för att väcka henne ur det tillstånd av försjunkenhet som hon plötsligt kunde glida bort i. Hon kunde bli alldeles frånvarande; med ens var hon långt borta någonstans dit bara hon själv hittade; stirrade framför sig med ögon vidgade som i skräck och munnen halvöppen, med läpparna skilda som till en fråga. En gång försökte jag kyssa henne när hon satt så, men när jag närmade mig henne var det som om hon blivit skrämd: hon slog armarna om mig och klamrade sig intill mig. Då upptäckte jag hennes mun: den stod öppen, stum och stor. Det föll mig plötsligt in att hon höll den öppen för att hon inte vågade sluta den, att hon inte vågade sluta munnen av rädsla för att läpparna skulle gå sönder. Jag var rädd för henne och frågade vad det var med henne. Det var som om min röst hade väckt henne ur en dröm. Hon vaknade upp och skämtade bort alltsammans. Men jag blev skrämd av hennes mun då. Sedan dess var det som om jag var rädd för den.
   Det förvånar mig hur otydlig hennes bild är för mitt minne. Det jag kommer ihåg är de sidor av henne som lämnade mig undrande då och som jag först långt senare fattat innebörden i. Något som förbryllade mig var hennes rädsla för hösten. Hon kunde plötsligt tala om för mig hur rädd hon var för att sommaren skulle ta slut — det var som om hon bad mig hålla den kvar. Det var en önskan som fanns hos mig också, att sommaren skulle räcka i all evighet — den finns väl hos de flesta människor— men det var inte så med henne: hon var besatt av sin idé. För henne var det en fråga av avgörande betydelse; hon kunde omöjligt foga sig i att sommaren skulle ta slut. Nu förstår jag att jag aldrig lärde känna henne. Allt jag minns av henne är lösryckta fragment ur hennes beteende: ord hon sagt som följt mig genom åren, och rörelser hon gjort som stelnat i mitt medvetande och står där, stumt bedjande om min tydning. Men den sista kvällen minns jag med en skärpa som gör vad som hände då mera levande för mig än det mesta som rör sig omkring mig i detta nu. Den kvällen mötte jag henne på gatan när jag var nere för att hämta mjölk. Hon var på väg hem till sig men jag övertalade henne att komma med mig upp och äta i stället. Mamma öppnade och blev glad över att se henne i dörren. Mamma och hon kom bra överens, och pappa tyckte också om henne. När han såg dem vid sidan av varandra brukade han säga att han omöjligt kunde se vilken av dem som var yngst, ett skämt som gjorde mig orolig; jag såg på mammas mun och på hennes och tänkte: kanske är mina läppar för unga för hennes. Ja, det var särskilt munnen: den såg äldre ut än hon själv. Sedan brukade han säga till mig när inte hon hörde på: Henne skall du hålla fast vid. Det är en tös att ta vara på! Den kvällen stod jag i dörren till köket och såg dem hjälpas åt med maten, mamma och hon. Jag kunde inte ta ögonen från dem. Jag såg dem där, i rörelse sida vid sida, och tänkte: de är mina, de tillhör mig; och jag visste inte vem jag höll mest av, mamma eller henne.
   När pappa kom hem hjälptes hon och jag åt att duka medan mamma vispade grädde till efterrätten och pappa tvättade sig, och sedan åt vi alla fyra. Vid bordet skämtade pappa med henne som han alltid gjorde, och hon låtsades bli förnärmad; men så brast hon plötsligt i skratt och vi skrattade allesammans där ute i köket. Sedan förbjöd mamma henne att hjälpa till med disken och körde henne från köket. Vi hade tänkt stanna hemma med mamma och pappa hela kvällen och dricka kaffe senare, och pappa och jag blev kvar i köket hos mamma och torkade disk. Jag gnodde med handduken över ett fat när jag gick över tröskeln för att se vad hon hittade på. Hon stod vid spegeln i hallen. Jag stannade häpen och såg på henne. Utan att märka min närvaro fixerade hon sin bild inne i spegeln. Hon förde fingertopparna över ansiktet som om hon känt över ett främmande ansikte. Hon vidgade ögonen och slöt dem igen.
   Jag blev förvånad över hennes beteende men tyckte det hela såg lustigt ut. Jag tänkte skämta med henne och fråga för vem hon spelade teater, då jag såg hur hon putade våldsamt med läpparna och närmade sig spegelglaset — som ville hon förena sig med bilden som mötte henne där inifrån. Jag såg hur underläppen hängde stor och svällande. Plötsligt pressade hon sin öppna mun mot glaset. Hon stod med armbågarna och handflatorna tryckta mot väggen som en levande ram kring spegeln och munnen hårt pressad mot glaset, och jag märkte hur jag stelnat i min rörelse och inte vågade andas av rädsla för att skrämma henne. När hon drog tillbaka läpparna stirrade jag som förhäxad på dem: som om jag var förvånad över att de var hela. Det blev bara en fuktig fläck kvar där de mött glaset; hade jag väntat finna blod där? Hon suddade snabbt ut avtrycket med klänningsärmen och i samma ögonblick fick hon syn på mig. Hon rodnade inte fastän hon måste ha förstått att jag sett på hela tiden; hon bara såg mig stint i ögonen. Sedan grep hon min arm och sade: Vi går ut. Snälla du ta på dig så går vi ut.
   Det var en augustikväll med mild ljum skymning. Vi gick över kyrkogården, tysta; inom mig kände jag hela tiden en oro som jag tyckte var för stor för mig. Det var kanske böckerna som jag läste: det fanns ett annat sätt att se än det jag lärt mig. Jag såg på henne som gick bredvid mig, och jag undrade för mig själv om hennes oro var av samma slag som min. Sedan minns jag hur hon stannade till när vi skulle gå ut från kyrkogården. Hon stod där med klinkan nertryckt utan att öppna grinden, med huvudet hängande som i plötslig sorg. Jag sträckte fram händerna i en frågande gest, som en som vill hjälpa men inte vet på vilket sätt: därför att han inte vet vad det är han skall bringa hjälp för. Jag kan se bilden ännu så här långt efteråt: när jag frågade vad det var såg hon på mig och ruskade sakta på huvudet. Du förstår inte, sade hon bara. Men jag måste ha anat att i det ögonblicket var det inte en flicka som stod framför mig utan en kvinna, redan.
   Vi gick in i parken, och från den höga bron såg vi båtarna, små på vattnet. Jag hade inte tänkt gå ner till bryggan, men hennes steg ledde oss dit. Det fanns ingen båt inne, och vi fick vänta en stund. När jag såg mig om upptäckte jag nya ansikten, pojkar och flickor som vänt tillbaka till staden i god tid före skolans början. Jag kände igen en pojke som jag inte sett till sedan vi var klasskamrater i folkskolan. Han kom bort till oss och pratade. När vi fick vår båt hoppade han ner: Jag skall ro åt er. Så tog han årorna och hon och jag satte oss i aktern. Medan han rodde pratade vi med varandra, han och jag, och hon satt tyst intill mig och lyssnade. Han hade varit vid ett badortshotell och spelat piano; han hade gjort grova pengar men det mesta hade gått åt där uppe förstås; han pratade om hur han badat i saltvatten hela sommaren; han hade kommit hem till stan i dag och tyckte det var hopplöst att vara tillbaka. Han berättade om saker han varit med om, medryckande; det var en berättartalang, det mindes jag från skolan. Vi drev bortom kanalkröken i båten.
   Jag hörde på honom, och hon lyssnade väl också. När han tänkte ro tillbaka erbjöd jag mig att ta årorna, och han satte sig, inte i aktern bredvid henne utan i fören bakom mig. När jag rodde hade jag henne framför mig, med munnen stor och starkt lysande på ansiktets fläck, lite blek i kvällen. Jag såg henne sitta där lugn; det var som om hans närvaro dämpat spänningen mellan oss, tyckte jag.
   När vi hoppat upp på bryggan fick jag vänta på gubben som var inne och hämtade växel i sitt kyffe, medan de andra båda gick före längs trappan upp i parken. Jag minns mycket tydligt hur jag stod på bryggan och väntade på växelpengar. När jag såg utåt vattnet var det som om jag inte märkte dem som stod omkring mig; jag såg över deras huvuden båtarna där ute, på väg in till bryggan med årorna drypande av vatten, blankt i skenet från lamporna uppe i parken, och medan jag stod så förstod jag plötsligt hur rädd jag var för hösten. Jag visste med ängslan att jag måste bli äldre, steg för steg äldre; jag skulle bli tvungen lämna allt detta bakom mig. Jag kände det som om en mycket svår tid väntade mig. När jag fått mina pengar och gick uppför vände jag mig om på ett trappsteg och hade alltsammans nedanför mig: lyktornas spegelbilder som gungade på vattnet, båtarna som vaggade in mot bryggan, de låga rösterna från dem som stod flockade där och svällde ut över räcket till en tung klase av längtan. Att bli äldre, frågade jag mig själv, är det till sist detta: inte våga handla av rädsla för att handla fel. Jag fortsatte längs trappan och när jag kom upp i parken såg jag att hon och han stod längre bort, i skuggan under de stora träden, och kysste varandra.
   Ännu efter så lång tid minns jag ljudet från spårvagnen som gnisslade ute på gatan kort och häftigt innan den avlägsnade sig, sjungande i skenorna. När de hörde mina steg i gruset gick de redan sida vid sida, i små cirklar som när man väntar på någon och är otålig att komma i väg: nu var de glada över att jag äntligen kom. Vi gick ut ur parken, och genom en svagt upplyst gata, med kyrkogårdsmuren på ena sidan, hade vi staden. Jag såg ljusen där framme och undrade om de förstod att jag sett dem kyssas. När vi kom under en gatlykta såg jag att hennes mun blödde: det sipprade mörkt från underläppen. Jag räckte henne min näsduk och sade: Du blöder på läppen; hon tog emot den och torkade sig om munnen; när hon räckte den tillbaka sade hon: Du förstår inte...
   Men när jag såg att hennes läpp sprungit i blod förstod jag att det inte bara var smärta jag kände, främst var det kanske befrielse. Jag förstod hur länge jag anat att munnen måste brista; och fast det betydde att jag aldrig mer skulle kyssa den var det som en befrielse att se den blöda. Vi gick tysta, alla. Jag såg staden framför mig, och snart hade jag den omkring mig: med alla konturer skärpta. När vi korsade torget såg jag träden över mitt huvud: gröna, och jag tänkte: de kunde lika gärna vara gula. Men när jag förstod hur långsamt de skulle gulna fattade jag, för första gången riktigt, hur lång tid det skulle ta innan jag blev vuxen, och plötsligt önskade jag att jag redan var mycket gammal.

Ur novellsamlingen Kyssas Bonnier, 1952.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki