Fandom

Svenskanoveller Wiki

Långt förspel

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Carl Johan De Geer

Som ung tyckte jag om att vara ute i gryningen. Inte genom att stiga upp tidigt, förstås, utan på det där andra sättet: jag lät bli att gå och lägga mig.
   Åh, dessa promenader på Karlavägen i Stockholm, när jag var på hemväg från min fästmö! Staden var min. Ingen människa syntes till. Solen lyste och fåglarna kvittrade. Jag njöt av den kyliga vårluften, jag protesterade genom att vara vaken, jag var inte slav under de vuxnas fåniga dygnsrytm, jag kände mig fri.
   Halvvägs mellan Karlaplan och Humlegården fanns en pissoar. Den kanske fortfarande finns där, ni får titta efter själva. En mycket liten byggnad av grönmålad metall, golvet innanför den självstängande plåtdörren bara en kvadratmeter stort, alltsammans inpyrt med en stark urindoft. Ett par små vermouthflaskor, urdruckna, brukade ligga på golvets galler. Jag försökte undvika att låta strålen träffa kapsylerna, det minns jag; det stänkte tillräckligt på skorna i alla fall.
   Men mest minns jag smärtorna. Varje gång jag passerade den där lilla plåtbyggnaden blev jag kissnödig, och varje gång jag kissade där, under dessa underbara tidiga mornar, fick jag ohyggligt ont i underlivet. Inte i själva kuken, snarare i området ovanför i nedre magtrakten. Den sista kilometern hem vacklade jag fram, nästan dubbelvikt av smärta. Det var förstås lika mycket mitt eget fel som hennes.
   Vi ägnade nätterna åt petting. Jag vet inte om sådant fortfarande förekommer, jag har en känsla av att allt sker mycket tidigare nu. Själv förblev jag oskuld tills jag var 21 år gammal, vilket också var myndighetsåldern då, på 50-talet. Då hade jag redan haft körkort i två år, bil i tre år och innan dess moped lika länge. Motorfordon var självklarheter då — de tillhörde framtiden. Att knulla var inte lika självklart. Kondomer låg i min ficka och jag hade förhoppningar, men varken de förra eller de senare ledde någonstans. En bil kunde man få för en hundralapp; det fanns ingen årlig bilbesiktning, som nu, utan jag körde omkring i skrothögar som ibland saknade både bromsar och avgasrör.
   Min fästmö, på 50-talet, hette Ellen Bengtsson. Kallad "Elle" av sina vänner. Och fästmö är det rätta uttrycket, hur fånigt det än låter; vi var ringförlovade.
   Hon blev mitt första knull.
   Så skulle man inte sagt på den tiden. Sådana saker talades det tyst om. Och sådana saker föregicks av långa förspel. Mycket långa. Flera år, i det här fallet. Elle hade härliga, stora, mjuka bröst. Dem fick jag ta på. Men nedanför midjan fick jag inte nudda. Det vill säga; inte med händerna. Det var en oskriven lag som vi egentligen aldrig talat ut om. Långt senare har en hemsk tanke slagit mig: kanske hade jag missuppfattat alltsammans. Vad jag då trodde var att jag kunde ligga ovanpå eller bredvid henne, fullt påklädd, och gnida min kropp mot hennes. Detta kunde pågå länge. Hur länge vet jag inte. Till slut fick jag utlösning. En stor våt fläck spred sig på mina byxor, och en frenetisk verksamhet startade.
   Vi försökte, med hjälp av både mina och hennes näsdukar (mina av blå- och grårutig bomull, hennes en mera feminin variant av tunt vitt tyg med spets), att torka bort det värsta från mina byxor.
   Vad Elle fick ut av det hela hade jag inga riktiga begrepp om, och det har jag inte undrat över förrän mycket senare. Efter en stund, hur lång vet jag inte, tog vi ett "nummer" till. Min iver att "komma till" var nämligen enorm; ibland låg jag på hennes säng och väntade, medan hon långsamt rökte en cigarett. Själv rökte jag inte, och jag tycket att en cigarett varade i tjugo minuter eller mer — det var rena tortyren att vänta. Efter ett par timmar var näsdukarna förbrukade och mina byxor i ett förfärligt skick.
   Jag kan inte föreställa mig hur Elle själv skulle beskriva det som skedde, om hon försökte, nu i medelåldern. Hur gammal hon är nu vet jag precis; hon är en månad äldre än jag. Smärtorna i underlivet när jag vandrade hemåt kom alltså av detta vanvettiga gnidande, där kuken skoningslöst klämdes fast mellan våra spastiskt ryckande kroppar.
   Att ordna dessa pettingkvällar var dock inte hur lätt som helst. Familjen Bengtsson bodde i en labyrintisk gammal lägenhet tätt proppad med möbler. Denna bostads uppvärmning skedde med hjälp av ett flertal kakelugnar med små kaminer framför. Dessa patenterade tillsatser — jag hade aldrig sett sådana tidigare — eldades med kol eller koks. Ibland fick jag hjälpa till att tända dem, vilket var krångligt.
   Små vedstickor måste placeras under de svarta kolstyckena, och sedan tändas. När kolen äntligen brann ordentligt, efter en lång stund, skulle ett galler skjutas in, en lucka stängas och ett spjäll öppnas en aning. Koleldarna glödde svagt i olika hörn av lägenheten, vars rum var ganska mörka.
   För att komma in i Elles sovrum, som låg längst in, måste först hennes syskon och hennes mamma passeras. Inte minst mamma. Pappan satt och läste tidningen, trött efter jobbet. Han märkte ingenting. Men mamman var mycket intresserad av sin dotters bekanta, hon ville konversera, hon ville bjuda på mat, hon ville ställa frågor, hon ville ha hjälp med eldningen... alltsammans bara plågor. Det enda som hägrade var den där sängen, den där mjuka kroppen.
   Värst var det om jag ringde på dörren och mamman öppnade. Då var artighetssamtal oundvikliga. Det gick bättre när Elle och jag anlände till lägenheten tillsammans. Då tog hon mig i handen och ledde mig raskt och skickligt förbi alla snubbelhinder, alla kolbehållare av mässing, alla vinröda eller mörkgröna soffor och fåtöljer, alla familjemedlemmar som försökte stoppa oss för att prata, ge oss mat eller bara djävlas i största allmänhet. Elles två bröder kunde vara mycket retfulla, de förstod precis situationen.
   Häromdagen mötte jag Ellen Bengtsson utanför en biograf. "Elle", sa jag häpen. "Är det verkligen du?" Hon presenterade sin nye man för mig. Han hade mustasch och var inte särskilt intresserad av samtal. Men Elle var pratsam, precis som i gamla tider. Vi stod där, på 90-talet, två stadiga bitar i övre medelåldern. Hon berättade att mamma fortfarande levde, över 90 år gammal, helt blind, och bodde i stugan på landet där vi... stopp. Nu vill jag inte gå händelserna i förväg.
   Det är inte ofta jag har mött Elle under de 35 år som gått sedan vi träffades dagligen. Hon flyttade för länge sedan från Stockholm, och vi har av en slump setts bara någon enstaka gång. Nu skildes vi åt utan att ha sagt så mycket, jag skulle ju gå på bio ensam, hon med sin man, när filmen började satt vi långt ifrån varandra. Jag sjönk allt djupare ner i fåtöljen. Filmen försvann, kanske därför att jag blundade. Minnena värkte och växte inom mig. Saker och ting började falla på plats, bitar av det stora pusslet.
   Elle var min sekreterare. Det låter konstigt, men så här var det: jag var arton år, det var 1956. Under gymnasietiden var jag aktiv i elevrådet. Med en energi som kanske bottnade i vad som kallades "mindervärdighetskomplex", ett på den tiden ofta använt uttryck, skrev jag protokoll, författade skrivelser och satt i sammanträden. Så småningom hamnade jag i styrelsen för "Sveriges Elevers Centralorganisation", och när jag blev ordförande hette sekreteraren Ellen Bengtsson. Hon gick i en annan skola, jag kände henne inte tidigare. Vi hade för övrigt inte kunnat gå i samma skola; min var bara för pojkar, hennes bara för flickor.
   Hon tycktes mig inte alls som en person med samma komplex som jag; hon var frejdig och pratsam. Efteråt undrar jag vad hon gjorde i den där tråkiga organisationen, som senare fick mig att för all framtid undvika kommittéer och möten. Nåväl, vi började gå på kafé efter sammanträdena. Vi drack te och pratade, jag spelade mer världsvan än jag var, vi gick på biografen Bostock och såg "Den stora illusionen" av Jean Renoir, med Jean Gabin och Erich von Stroheim... ett oförglömligt minne. Det var paus mitt i filmen, och vi gick ut på Lästmakargatan för att Elle skulle röka sin obligatoriska cigarett. Under filmens andra hälft höll jag henne i handen, och vi hade problem med handsvett. Film var viktigare då än nu; television fanns inte i Sverige.
   Nästa dag promenerade vi på Strandvägen, en rituell handling på den tiden, och gick på kafé. Vi satt ännu på lite avstånd från varandra.
   Dock... en ljummen försommarkväll hamnade vi på en fest tillsammans. Det måste varit i en förort; vardagsrummet hade dörrar som ledde rakt ut till en trädgård. Jag minns tydligt parkettgolvets bruna färg. Musiken som spelades var dixieland, möjligen "Black and Tan Fantasy" med Duke Ellington, vi dansade, jag var klumpig och orytmisk, tror jag... vi gick ut i trädgården, och plötsligt stod vi avsides, utom synhåll för de andra, och kysstes.
   Min förvåning var lika stor som min lycka, jag blev yr i huvudet, jag kunde inte andas, vi var nära att falla omkull, den varma vinden rufsade om våra hår, kort sagt... nästa dag förlovade vi oss, med guldringar och allt, vi kanske till och med annonserade i tidningen, det minns jag inte, men det brukade man göra på den tiden.
   Tedrickandet förflyttades från kaféerna till Elles hem, och det skedde ofta, nästan dagligen, och det var inte utan komplikationer, som jag redan berättat.
   Och livet började gå i en stilla lunk, vårt förhållande blev som ett gammalt äktenskap (vilket jag naturligtvis inte hade något begrepp om då), jag fick mina utlösningar, hon fick antagligen inga, hon gjorde ingenting utan att fråga sin mamma, jag var avundsjuk; jag hade inte något förtroendefullt förhållande till min egen mor, som inte visste någonting om mitt liv och mina tankar.
   Och så inträffade det oundvikliga till sist. Ni vet vad jag menar. Efter nära tre år hade förspelet varat länge nog.
   För femton år sedan, vid ett av dessa få tillfällen då jag mötte Elle, diskuterade vi hur det varit. Jag hävdade att hon sagt till mig, då på 50-talet, att hon frågat sin mamma om hon fick knulla med mig. Och att mamman, efter moget övervägande, sagt ja. Elle påstod, när vi alltså senare möttes som vuxna, att jag fått alltsammans om bakfoten. Beslutet hade helt och hållet varit hennes eget.
   Hur som helst; förberedelserna var omfattande. Och utgången förfärlig. Först skulle kondomer anskaffas, ett inte helt lätt företag. De kondomer av märket "Tapto" som jag inköpt på en regementsautomat under min korta militärtjänstgöring hade legat så länge i min plånbok att de inte längre var tillförlitliga. Det gällde att besöka en "sjukvårdsbutik" och sätta upp en världsvan min, och mumla fram en beställning. Varorna fanns under disken, och betingade ett pris som jag tyckte var oskäligt. Men det gällde ju en stor sak, för att uttrycka sig skämtsamt. Äntligen!
   Den stora händelsen skulle ske i familjen Bengtssons hus på landet, fem mil från Stockholm. Vi åkte dit i en fallfärdig Ford Anglia, en typ av bil som föraktfullt brukade kallas "korvstånd". Ingen sexuell anspelning, tror jag; bilen var nämligen ovanligt hög och smal, och just det här exemplaret var nära att skära ihop på vägen. Jag var smutsig men glad när vi kom fram; flera gånger hade vi fått stanna, och jag hade uppbjudit all min motorkunskap och improvisationsförmåga för att hålla motorn gående.
   Väl framme lastade vi ur mat och vin och begav oss upp till övervåningen i huset, där jag eldade en brasa i den öppna spisen. Medan värmen spred sig till våra förut huttrande kroppar drack vi vin sittande på en fårskinnsfäll. Vin Rouge d'Algerie tror jag att det var, eftersom jag just hade börjat på konstskola, skaffat svart basker och trodde mig vara bohem.
   Brasan brann fint och förvandlades så småningom till en väldigt het glödhög som också utgjorde den enda belysningen. Vi kysstes nervöst. Kläderna började åka av, för min inre syn såg jag liknande scener från de glättade sidorna i tidningen Playboy. Vinet gjorde oss yra, precis som det skulle, och allt såg bra ut. Tills...
   Tills jag försökte stoppa in den. Otränad och okunnig sona jag var visste jag inte något om det kortsiktiga förspelets nödvändighet. Jag trodde väl att det långsiktiga räckte, det som hade pågått i vad som tycktes en evighet. Det var nästan omöjligt att få in den, Ellen grät, blod rann över fällen, alltsammans blev som en smärtsam operation, kondomerna trasslade sig, ingen av oss kunde njuta ens en sekund, kvällen blev misslyckad, och inte bara den; vårt förhållande knakade i fogarna, hur mycket anade jag inte just då.
   Eftersom jag hade druckit en hel flaska vin var det inte tal om att åka in till stan igen, vi var tvungna att övernatta. Så småningom tröstade vi oss med lite av det gamla vanliga gnidandet, och när glöden hade slocknat och det började ljusna ute låg vi under ett tjockt lager av filtar och gjorde upp framtidsplaner.
   Vi var överens om att kondomerna hade varit omöjliga att hantera. Elle skulle skaffa pessar, en underbar uppfinning som gjorde livet lättare. I själva verket, berättade hon till min häpnad, hade hon redan beställt tid hos en läkare för att prova ut sitt nya redskap. Hon var en beslutsam kvinna, och hon hade bestämt sig för att lösa de sexuella problemen. Pessaret skulle hon få på ett visst datum — och detta datum låg bara någon vecka framåt i tiden. Jag såg paradisets portar öppna sig.
   En vecka senare stod jag i regn och blåst på en kullerstensgata utanför ett förfallet hus på Södermalm. Jag var genomblöt, mitt hjärta var krossat, utvecklingen hade sprungit ifrån mig på ett sätt som jag inte kunnat ana. Elle hade fått en egen lägenhet, och samma dag som hon — det vill säga i praktiken även jag — skulle flytta in i den blev hon kär i en betydligt äldre och erfarnare man. Hon bröt omedelbart vår förlovning, och här stod jag nu och tittade upp mot hennes fönster.
   Hon var där, i den nya lägenheten, med den nye mannen. Jag hade bara hunnit hjälpa henne att flytta dit några möbler, sedan hade hon fått hjälp av den där andre — och nu stod jag där som en idiot. Det var bara att vända på klacken och klafsa bort därifrån.
   Jag hade lärt mig en läxa som jag snart skulle glömma.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki