FANDOM



   Av: Peter Nådas
   
   DÅ VAR DET VÅR OCH SKRIVA KUNDE JAG REDAN.
   När jag var på väg till skolan såg jag något märkvärdigt. I en stor, svart vagn sjöd ett slags tjockflytande massa. Vagnen eldades med ved, massan lät man rinna ner i en skottkärra. Det luktade illa. Då visste jag ännu inte att detta var tjära. Men det var spännande att se hur man asfalterade vägen med den. Och hur den kallnade. Jag var på väg till skolan.
   Sedan under första rasten kom jag på att det skulle vara skojigare att se vägbyggarna än att sitta där till ingen nytta. Skriva kunde jag ju redan. Jag rev ut ett blad ur mitt skolhäfte och skrev följande:
   KÄRA FRÖKEN JAG BER ER ATT LÅTA MIN SON FÅ GÅ HEM DÄRFÖR ATT HAN HAR FÖDELSEDAG I DAG OCH DEN VILL VI FIRA!
   Och så skrev jag under med min fars namn. Med vackra tryckbokstäver.
   När lektionen började tog jag ut lappen till fröken. Fröken läste den, nickade, och lät mig gå hem. Jag var lycklig. Och jag gick inte hem. I timmar stod jag vid trottoarkanten, ända tills arbetarna slutade arbeta och gick för att tvätta sig, nakna till midjan i ett tvättfat av plåt framför det öppna verktygsskjulets dörr. Ur stora dunkar hällde de vatten på varandras armar och händer. Men det intresserade mig inte lika mycket. Bara hur den svarta massan förvandlas till väg. Jag tror att det än i dag skulle bli en bra vägarbetare av mig, om det behövdes. Jag lade allt väl på minnet. Varenda rörelse. Till och med tvättningen.
   På kvällen ringde det på dörren. Mina föräldrar sa åt mig att öppna. En elegant kvinna stod i trappan. Med hatt och handskar. Hon var väldigt lik fröken, men fröken bar aldrig så eleganta kläder. Hon var enkelt klädd. Och på något sätt verkade det osannolikt att fröken stod här. Att det var hon som ringde på.
   Och ändå. Med sin behandskade hand smekte hon mig över håret, sedan något starkare över nacken. Som fröken brukade göra. Sedan räckte hon mig en chokladkaka. Men varför? Och hon sa att hon lyckönskade mig på födelsedagen, och att hon tänkte hälsa på mig på min födelsedag, att hon gärna ville fira den med oss, och det var därför som hon tagit på sig denna vackra klänning, och det var av samma skäl som hon hade med sig chokladen också, sa fröken, och hon skrattade så glatt som man brukar vid högtidliga tillfällen.
   Vi stod i den mörka hallen.
   Dörren var fortfarande öppen, jag förmådde inte stänga den. På något sätt var jag oförmögen att röra min hand, trots att jag visste att dörren skulle stängas. Och jag fick inte fram ett ord. Fastän jag visste att jag skulle behöva säga, var så god och kom in. Men jag kunde inte uttala ett ord. Fröken låtsades inte lägga märke till någonting. Fastän jag såg att hon hade gjort det. I stället började hon gå framåt i hallen likt någon som hade varit hos oss många gånger förr.
   Ljuset sipprade ut under dörren. Frökens höga klackar klapprade mot dörren, sedan stannade hon och knackade på med sin behandskade hand. Hon knackade inte med krökta fingrar, utan visserligen lågmält, men med hela näven. Hon öppnade dörren och under en sekund dröjde hon ännu kvar i ljuset i väntan på att jag kanske skulle följa efter. Men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Fastän jag skulle ha velat att hon inte gick in där eller att något annat skulle inträffa. Sedan stängde hon dörren efter sig.
   Och det enda som var kvar i den mörka hallen var ljusstrimman som sipprade ut under dörren. Jag kände att därinne skulle nu genast inträffa någonting förfärligt. Där, varifrån ljuset kom. Men något så hemskt som jag inte ens kunde föreställa mig. Jag försökte. Men det var tyst. Som om mina föräldrar inte vore där i rummet och fröken inte hade gått in där. Kanske att det inte fanns någon i rummet. Bara ljuset som sipprade ut. Men i handen hade jag födelsedagschokladen. Trots att jag den dagen inte hade födelsedag. Den skulle inträffa först senare. Någon gång längre fram. Ännu var det tid kvar.
   Jag sprang in i badrummet. Dörren slog ljudligt igen. Jag förstod att den slog igen så ljudligt därför att jag smällde igen den efter mig. Men jag kunde inte lugna mig. Här var det ännu mörkare. I handen hade jag den mjuka chokladen. Jag snavade mot badkaret. Min handflata kände springan mellan karet och väggen dit jag alltid kikade in medan jag badade, och jag kikade utan resultat, man kunde inte se ända längst ner. Det var en mycket djup springa. Den här springan skulle vara till hjälp. Chokladen kastade jag ner i den springan, tyvärr gav den ett dovt ljud bakom karet, det hörde jag klart och tydligt, fastän jag inte ville höra detta dova ljud, därför att jag skulle ha velat att springan gick ner ända till nedre botten och chokladen föll dit ner.
   Chokladen bakom badkaret; så här var det ännu värre.
   Jag sprang vidare, in i mitt rum, också här slog dörren hårt, därför att jag slängde igen den efter mig, trots att det hade varit tillrådligt att inte väsnas med dörren utan att, mycket tyst, ta skydd bakom föremålen någonstans i mörkret. Jag stod i rummet, orörlig. Så orörlig som om jag inte ens fanns till.
   Jag fanns till. Därför att från det angränsande rummet hördes samtalet och de lågmälda skratten, men jag lyssnade förgäves, jag lyckades inte urskilja vad de talade om. Och varför skrattade de?
   Och detta hemska ville inte gå över. Och chokladen bakom badkaret. Jag darrade. Jag var rädd i onödan, ty ingen kom.
   Än i dag vet jag inte vad jag till den grad var rädd för. Och jag minns inte heller hur jag från rummets mitt kom till dörren, och hur jag, fortfarande skakande av rädsla och ändå något djärvare, tryckte ena örat mot den. Jag vet inte vad jag kan ha fruktat så mycket, eftersom mina föräldrar aldrig slog mig, aldrig straffade mig. Var det kanske inte dem jag var rädd för utan mig själv, medan jag darrande tryckte örat mot dörren. Jag vet det lika litet i dag.
   På andra sidan dörren rådde ingen upprördhet. Snarare ett slags lugnt samtal. Som om fröken inte fanns där. Eller om hon fanns där, var detta samtal ändå sådant som det brukade vara andra kvällar. Så sövande lugnt. Som något man kunde somna av, som vore det en saga. Och tyst tryckte jag ner dörrhandtaget. Plirande trädde jag in i det upplysta rummet.
   Taklampans kvällsljus. De drack te. Log. Som om inget hade hänt. Som om de inte lade märke till vad som försiggick inom mig. Som om de inte såg att jag smög mig fram till bordet, satte mig på fåtöljens karm och försiktigt böjde mitt huvud under min mors hand.
   Och min mors hand smekte min hand. Och mitt huvud. Bara så där, som av en händelse, utan att sluta tala. Sedan drog jag mig undan. Men de talade till mig, och jag kunde också säga några ord. Bara om födelsedagen talade ingen.
   Fröken gick sin väg och allt förblev som om denna kväll hade varit en likadan kväll som andra kvällar. Vi åt kvällsmat. Jag tvättade mig. De lade mig, men min mor läste inga sagor, och jag vågade inte be henne att göra det. Men hon kysste mig. Och det var som om hon redan hade läst en saga.
   Ändå var allt annorlunda.
   Jag vet än i dag inte vad de talade om i det angränsande rummet. Det är inte viktigt längre.
   Och chokladkakan bakom badkaret? Kom den i dagen vid nästa städning? Eller skulle den där springan verkligen ha varit så djup? Ännu en längre tid var jag på min vakt, beredd på att något skulle hända. Därför att chokladkakan kunde jag inte komma åt under badkaret.
   Men ingenting hände.
   
   Översättning: Ervin Rosenberg ur "Minotauros" Bonnier 2003
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki