Fandom

Svenskanoveller Wiki

Lögner

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Frans Eemil Sillanpää

I.


   JAG TALAR ALLTID OM MIG SJÄLV, emedan det faller sig naturligast för mig — jag gör det fast jag har på känn, att mina läsare börjar tröttna på det. Talade jag om en "han", så måste jag ändå oftast tala om en person med samma namn som mitt, eftersom ett diktat namn är tråkigt utom då även själva personen är diktad.
   Så är det inte i detta fall. Här är det fråga om mig själv, fast det som skall förtäljas hänför sig till en ålder, då jaget icke är så utpräglat än. Tilldragelsen har långa tider varit nästan borta från mitt medvetande, instängd någonstans, där själen förvarar sina oangenäma barlaster — och där det, tyvärr, också finns mycket sådant, som jag aldrig kommer att skriva några berättelser om. Till och med sådant, som jag inte har mod att ta upp ens till mitt eget medvetande, för att inte tala om andras.
   Också denna historia gjorde mig generad på sin tid, fast jag nu, vid mogen ålder, börjat anse den vacker på sätt och vis.
   Jag har ju rätt ofta skildrat sommarnaturen i det finska inlandet, men jag tycker jag aldrig kommer ens tillnärmelsevis så långt jag ville i denna strävan. Jag kommer aldrig att kunna skriva en bok, där doften av de örter, som det talas om på sidorna, stiger fram mellan bladen. Vad är det väsentligaste, det innersta i den doft, som strömmar över gårdsplan och stigar kring ett ödemarkstorp, då den heta sommardagen tynat bort och aftonen är när, i hömånaden, men innan höbärgningen börjat. Om jag räknar upp namnen på tusen blommande örter, ger det knappast en antydan därom. Borta är ännu de i och för sig knappast förnimbara dofterna från de avlägsna svedjelanden, dessa dofter som också de ha sammansatts av många olika beståndsdelar, beroende av, vad den hemlighetsfulla och ljuvliga elden finner på sin väg. Solen har hela dagen famnat jorden och vattnen och luften, dess strålar har intensivt gått över allt detta och det har avlat både dofter och sådant som människan, en naturens vandrare, inte förmår fånga med de sinnen hon har.
   Utom dofterna är det synerna, de fjärran blånande skogarna, de skumma djupen i en grästorva, man böjer sig ner mot ... Det är också ljuden: trastens sång som man svårligen kan tro vara kommen ur en fågels strupe. Kons mäktiga aftonråmande från en avlägsen by, ett rop, som man stannar vid för att grunna över vad det var och för att vänta på att det skall upprepas, ett fågelläte som börjar och hör upp igen, det surrande ljudet från en tung insekt, när den flyger upp från marken. Du är en människa med det du vet, och du står mitt inne i allt. Och dig är gott att vara.
   Nere på den lilla träbron står en liten gosse — han är inte tio år än — och han befinner sig just i detta tillstånd. Uppe på backen står bostaden, hans hem. Där finns far och mor, nyss har där kanske också suttit en som de intresserat språkat med; man har upplevat en livlig och uppiggande stund tillsammans med en gäst, man är lite trött och svalkar sig efter den, alldeles på samma sätt som man gör när man kommit från bastun. Och alldeles på samma sätt som han brukar göra efter bastubadet har även den lille mannen sprungit ner till bron, som är altaret för hans omedvetna naturdyrkan. Vetskapen om att far och mor fortfarande
   språkar med gästen är för honom liksom en ljuvlig borgen för att han skall få stanna ännu en stund. Själen liksom kryper ihop och skälver av välbehag, och sinnena vilar i alla sommaraftonens ljuvligheter. Överfullast är platsen därborta, där kvarnrännorna börjar. Där finns alar och häggar, där finns höga hundlokor med ett övermått av blommor, som just håller på att slå ut, där finns mjuka tuvor med starr. Kvällen blir redan sen; det är icke ofta gossen dröjt sig kvar här ute så pass länge som nu, och det är som om det hemlighetsfulla livet i det han ser framför sig skulle förtätas och få ökad intensitet varje glidande stund.
   Och gossens egen tanke börjar även den leta efter någonting, som kunde ge en förtätad form åt allt det han sett och upplevat i kväll. Gästen däruppe på backen har säkert gått hem redan. Far och mor väntar visst någonting av honom, han borde visst ha någonting med sig, då han kommer tillbaka från denna aftonutflykt.
   Gossen tittar åter åt kvarnrännorna till, där den riktiga natten redan tycks råda. Han känner nog någonstans i utkanterna av sitt medvetande, att han ingenting ser där, men den vidgade blicken stirrar ändå ditåt; det är som om den allra största rännan därborta skulle förvandlas till någonting. Och den tar form av en ande, en vålnad, klädd i sin färglösa nattluftskåpa. Den fanns inte där, men gossen stirrar oavbrutet på den. Tills han springer hem och under tiden liksom söker kvarhålla denna syn och denna stämning, och så berättar han öppet och frimodigt, att nu har också han sett den. Vad har han sett? Och var? Bredvid kvarnen — och den tittade så här, just så här åt vänster till.
   Far och mor, som gossen hört berätta många spök- och andehistorier på fullt allvar, sådana som de hört av andra men också sådana som de själva varit med om, ser nu betydelsefullt på varann och säger bara: Jaså du såg den nu, så så, nå, gå nu strax och lägg dig.
   Och gossen tycker sig nästan höra, hur de om en stund säger till varann:
   —Vad var det egentligen med honom i kväll, hur kom han att berätta sånt? Just denna föräldrarnas blick och dessa ord, som han inbillade sig att de sagt, sköt saken ner någonstans i det undermedvetnas djup .. .

II.

   En annan gång, då medvetandet mottog en liknande barlast, tog däremot mor själv del i förloppet av alla krafter, visserligen utan att ana det själv och utan att någonsin efteråt få något hum om det. Jag blev ju sedan med tiden en sådan där, som skrev alla möjliga historier, och gjorde det i långt större skala än mor kanske önskade.


   Jag hade under mitt andra och samtidigt sista år i folkskolan en mycket gudlig lärarinna. Hon var för övrigt späd och vek på allt sätt, så att pojkarna gjorde nästan vad de ville med henne. Emellertid var jag för min del nästan likadan som hon på den tiden, en snäll, storögd ende-son med gott läshuvud, så att jag förstås blev lika gudlig som lärarinnan. Jag bönföll intensivt Gud om nästan vad som helst. I synnerhet bad jag, att de berättelser, jag sände in till barntidningen Koitto, skulle bli tryckta. Denna bön blev dock icke hörd, förrän under min lyceitid, då jag lämnat bönerna därhän och inskränkte mig till intensiva önskningar.
   Av ovannämnda anledning kom hela min litterära produktion vid den tiden att bestå av religiös psalmdiktning, likaså försökte jag mig på prosa i samma stil. Och skickade flitigt in mina alster till Koitto. Och väntade fåfängt på att de skulle tryckas. "Skoleleven Emil Sillanpää" fann ingen nåd inför redaktrisen Alli Trygg-Helenius. Men en gång ingick i tidningen en historia — jag minns inte längre ett jota av innehållet — med bokstäverna S. E. S. under. Det var ju alldeles tydligt initialerna till Skoleleven Emil Sillanpää! Det hade varit härligt om jag verkligen kunnat kalla dem mina! En sådan vacker berättelse, som fyllde spalt
   efter spalt, och där stod S. E. S. Jag lade bort tidningen, vandrade omkring på gården en stund och gick ånyo in för att titta.
   Jag tror att det som nu skedde är långtifrån ovanligt. Jag började småningom tro, att berättelsen verkligen var skriven av mig. "Trons makt." Visserligen talade jag ännu inte om det för någon, och det hade mycket lätt kunnat gå så, att saken stannat vid detta, att den slocknat utan vidare. Men nu hade mina föräldrar, båda två men i synnerhet min mor, en mänsklig svaghet mycket utpräglad. De hade alltid och överallt mina stora andliga gåvor för ögonen och sökte skaffa mig så många fördelar som möjligt genom dem. Något som åter äcklade mig alldeles ofantligt och i förbigående sagt haft ett ödesdigert inflytande på hela mitt liv. Denna äcklande känsla fick sedan ett mycket kraftigt uttryck i mina första noveller ...
   Nu kom mor underfund med att jag skrev religiös lyrik. Det var ju obeskrivligt märkvärdigt, att jag kunde göra någonting sådant. Redan det vittnade ju om en alldeles enastående begåvning, att jag, just när jag vaknat ur sömnen, genast kunde säga vad sju meter tyg kostade, då sex meter kostade sextio penni: till och med för gammalt folk tog det ju en god stund att räkna ut det, och pojken var genast färdig med svaret. Men att kunna skriva psalmer, det var nästan skrämmande. Lärarinnan måste strax få se dem.
   Lärarinnan läste dikterna, gav dem sedan tillbaka till mor och frågade samtidigt, om jag månntro hade skrivit någonting annat också. Mor kom och sökte ivrigt pressa mera av mig. Samtidigt kom hon ihåg en sak. Jag hade en gång med Koitto i handen så där i förbigående sagt någonting om, att den där historien, den hade jag skrivit. Nu kom mor ihåg det och började ansätta mig med frågor, vilken av berättelserna i Koitto det var. Jag snäste till: "Ingen alls." Men då kom hon själv ihåg vilken det var. Samtidigt fladdrade hennes kjolar redan ute på gården, och med Koitto i handen rände hon i väg till lärarinnan (som förresten bodde vid samma gårdsplan fast i en annan byggnad).
   Lärarinnan, som varit mycket rörd av min psalmdiktning, torde redan vid mors besök ha förhållit sig lite kyligare till denna prosa, författad av S E. S. Hon hade gjort diverse frågor, som mor alls inte kunnat svara på. Hon var naturligtvis förvånad över detta S., ty jag hette ju redan på den tiden faktiskt F E. S. Fast jag var "Skoleleven Emil Sillanpää". Då jag på eftermiddagen samma dag rörde mig ute på gården, ropade lärarinnan på mig och frågade, om jag verkligen skrivit berättelsen som mor visat henne. Jag ville gärna se mig själv i det ögonblick, då jag medgav att jag gjort det och dessutom redogjorde för hur det förhöll sig med detta S. som lärarinnan var så förvånad över. Jag kände tydligt, att hon inte trodde mig. Men varken den gången eller senare rotade hon mer ingående i saken. Kanske kom hon sig inte för att skriva till Koittos redaktion för att ta reda på hur det förhöll sig.
   I varje första kärlek — i den verkliga första kärleken, den som man inte skriver poesi om — finns alltid någonting hjälplöst, ofta också någonting, som senare äcklar en. Om det första umgänget med muserna torde man oftast kunna säga detsamma. Så förhöll det sig också med mitt.

Källa: Ur "Mot uppenbarelsen och andra noveller" (Holger Schildts förlag), översättning Ragnar Ekelund.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki