Fandom

Svenskanoveller Wiki

Lövsoparen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av A.M. Burrage (Alfred McLelland Burrage)

Miss Ludgates egendomligaste karaktärsdrag, tyckte Tessa Winyard, var hennes vänlighet mot tiggare. Den var mer än anmärkningsvärd hos en natur som förvisso till sitt yttre bar likheter med en bergskedja full av oväntade toppar och dalar; för det fanns hos henne ett visst drag av snålhet. Det skymtade fram här och där, lät sig följas en liten sträcka för att sedan försvinna, som en tunn och undanglidande åder i ett marmorblock. Ena veckan kunde hon betala hushållsräkningarna utan att blinka, nästa kunde hon sjuda i stilla raseri över dem, ifrågasätta minsta post och föreslå de mest befängda inknappningar som hon skulle ha varit den första att fördöma senare om hushållerskan mrs Finch någonsin hade tagit henne på orden. Hon var rik nog att vara likgiltig, men gammal nog att vara nyckfull.
   Miss Ludgate var ytterst återhållsam med gåvor till de lokala välgörenhetsinrättningarna, och beställsamma personer som av och till kom stickande med insamlingslistor och vackra ord om behjärtansvärda önskemål gick ofta tomhänta från henne. Hon angav klara och trovärdiga skäl till att hålla hårt i börsen. Sjukhus borde vara statsunderstödda; understödsprogram för ortens fattiga tog ifrån dem deras initiativkraft; vi hade egna hedningar att omvända och behövde inte skicka några missionärer utomlands. Ändå var hon ibland överväldigande rundhänt i sina ryck av givmildhet mot enstaka personer, och hennes vänlighet mot kringvandrande tiggare var vida känd inom deras skrå. Grannarna hade inget gott att säga om detta, för de menade att hon uppmuntrade tvivelaktiga existenser att söka sig till trakten.
   När Tessa Winyard samtyckte till att gå en provmånad hos miss Ludgate visste hon att den gamla kunde bli svår att dra jämnt med, och hon betvivlade att hon skulle kunna behålla platsen som sällskapsdam och i ännu högre grad att hon skulle vilja det. Kontakten hade inte förmedlats via någon annons som hon läst och svarat på. En gift brorsdotter till miss Ludgate som Tessa kände hade rekommenderat den unga flickan för sin åldriga släkting och hade samtidigt kunna ge Tessa en vink om den gamla damens nycker och hur de borde tas. Hon hade alltså inte kommit till huset som en fullständig främling utan ganska välunderrättad.
   Tessa förtrollades av huset från första stund hon satte sin fot i det. Hon hade en inrotad romantisk svaghet för gamla herrgårdar, och fast ingenting återstod av det ursprungliga kloster det fått sitt namn efter var Billingdon Abbots gammalt nog för att hon skulle dyrka det. Gården var huvudsakligen tidigt 1600-tal, men någon 1700-talsägare som delat sin samtids vurm för italiensk arkitektur hade täckt fasaden med stuck och låtit bygga till en pelarentré. Antagligen var det samme ägare som hade uppfört ett lusthus utformat som ett grekiskt tempel vid slutet av en gång som ringlade sig mellan hasselnötsbuskar, och som var ansvarig för den konstgjorda ruinen — vilken tiden sedan dess hade skänkt en övertygande patina — intill den vassbevuxna fiskdammen bakom huset. Tessa, som visste en del om denna episod, tänkte att samme romantiske lantjunkare säkerligen också hade lejt en falsk "eremit" att meditera vid bluffruinen under månskenskvällar.
   Parken kring huset var tätt bevuxen med träd och förlänade därmed huset självt en anstrykning av tungsinne och den ofrånkomliga lätta stämningen av fukt och mörker. Här och där, på de mest oväntade ställen, fanns gudastatyer, de flesta trasiga och alla mycket smutsiga. Varje gång Tessa upptäckte ett av dessa stenspöken spratt hon till och genomfors av en överraskad ilning. Bakom en krök på en skuggig gång möttes man av en Hermes utan näsa; en Demeter som blivit av med ena handen stod till hälften dold av lagerträd och sörjde alltjämt sin Persefone; en dansande faun hade stelnat mitt i ett krumsprång vid grinden till den muromgärdade köksträdgården; vid en liten stenbassäng grinade en satyr liderligt på sin piedestal som om han väntade på att en najad skulle dyka upp ur vattnet.
   Husets inre verkade först lite skrämmande på Tessa. Hon älskade vackra ting men kände gärna en viss bävan för möbler och tavlor som hon tyckte utstrålade en kylig skönhet och en självmedvetenhet om sitt inneboende värde. Allt glänste och blänkte utan en fläck eller ett dammkorn, och salongerna gav ett intryck av paradsalar redo att visas upp för allmänheten.
   Hallen var fyrkantig med läktare som löpte runt om, och man kunde se ända upp till den översta våningen dit trappan ledde i tre avsatser. Två rustningar fronterade varandra över parkettgolvets vida yta och på väggarna hängde tre eller fyra porträtt av Lely och Kneller, en gång berömda som avbildare av sköna hovdamer men föga uppskattade av dagens samlare. Matsalen var lång och spartansk, de enda möblerna var ett bord i cromwellstil med tillhörande stolar och en stram skänk med blänkande silverkandelabrar. Två stora sextonhundratalsporträtt av okända holländska mästare var de enda prydnader som förunnats de boaserade väggarna, och förhängena för fönstren gick i samma bruna färg som den enda mattan vilken doldes nästan helt av det långa bordet.
   Mindre karg men nästan lika stram och värdig var salongen där Tessa tillbringade mesta tiden med miss Ludgate. Vardagsrummet hade en mjukare atmosfär; där fanns sådana mänskliga inslag som fotografier av levande människor, sykorgar, inbjudande fåtöljer — det kändes kvinnligt och ombonat. Men miss Ludgate föredrog som oftast att trona i den stora salongen med Gainsboroughs "Porträtt av miss Olivia Ludgate", chippendalemöblerna och vitrinskåpet med de ovärderliga porslinspjäserna. Det var som om hon visste att hon endast var sina klenoders förvaltare och ville ha dem för sina ögon när hennes förvaltarskap nu gick mot sitt slut.
   Hon måste vara en bra bit över de åttio, tänkte Tessa; för hon var mycket liten och vissnad och skröplig, med den nästan genomskinliga sprödhet som kännetecknar vissa kvinnor i mycket hög ålder. Vinter som sommar bar hon inomhus en vit ylleschal, tjock eller tunn efter årstiden, som till färgen och i viss mån också i strukturen liknade hennes mjuka och fortfarande tjocka hår. Ansiktet och händerna hade fått ålderdomens gulbruna ton, men händerna med deras nät av blå ådror var små och tunna så att fingrarna tycktes svikta under de minsta ringar. Hennes ögon var blå och alltjämt skarpa, och den en gång vackra munnen hade stramats åt av överläppens rynkor och fått ett permanent bistert drag. Rösten hade förskonats från ålderns spruckna pipighet och hon talade alltid mycket långsamt och precist, som en som visste att hon skulle bli åtlydd om hon bara gjorde sig förstådd och därför var noga med att alltid göra sig förstådd.
   Tessa tillbringade sin första vecka med miss Ludgate utan att komma underfund med om hon tyckte om den gamla damen eller om hon var rädd för henne. Inte heller blev hon klokare på miss Ludgates känslor gentemot henne. Deras förhållande var ungefär som om Tessa hade varit ett barn och miss Ludgate en ny guvernant som kunde misstänkas för att vara sträng. Tessa visade sin bästa sida, gjorde som hon blev åtsagd och tänkte sig för innan hon talade, precis som barn bör göra men sällan gör. Emellanåt kunde hon förundra sig över att miss Ludgate inte hade sett sig om efter en äldre sällskapsdam, för under den första veckans svalt opersonliga umgänge förstod hon inte vilket tomrum i huset hon kunde fylla och på vad sätt hon kunde göra skäl för lön och logi.
   I själva verket förhöll det sig så att miss Ludgate ville ha en ung person i sin närhet även om de inte kunde ha mer gemensamt än att de båda var människor och kvinnor. Tjänstefolket var samtliga gamla trotjänare som hoppades bli ihågkomna i testamentet och därför höll fast vid henne. Hennes släktingar var få och fullt upptagna av sitt. Herrgården och mestparten av de tillgångar på vilkas avkastning hon levde hade redan en arvinge som hon utsett i samma testamente som försäkrade henne en livränta på egendomen. Därigenom slapp hon alla genomskinliga uppvaktningar från penningsugna brorsbarn, men det gjorde henne också mycket ensam och hungrande efter ungdomligt sällskap.
   Nu var det så att Tessa spelade piano faktiskt riktigt bra och hade sinne för god musik. Detsamma var fallet med miss Ludgate, som hade kunnat traktera instrumentet med nära nog samma skicklighet ända tills reumatismen hade betvingat hennes fingrar. Den mäktiga flygeln, som hållits skrupulöst väl-stämd, stod följaktligen inte längre tyst och miss Ludgate kunde åter njuta av ett glädjeämne som länge varit henne förmenat. Det bör tilläggas att Tessa var tjugotvå och fast på intet sätt bildskön begåvad med ett utomordentligt behagligt utseende som förhöjdes av den hälsa hon utstrålade och hennes ungdomliga fräschör. Hon var som mest till fördel i skenet från levande ljus, när hennes smäckra händer — de skulle i varje fall ha väckt en konstnärs beundran — fladdrade som vita fjärilar över klaviaturen.
   Hon hade varit hos miss Ludgate i en vecka när den gamla damen för första gången tilltalade henne med förnamnet. Och hon tillade: "Jag hoppas du tänker stanna hos mig, kära du. Det kan nog bli tråkigt för dig och säkert kommer du ofta att tycka att jag är besvärlig. Men jag ska inte lägga beslag på hela din tid och du ska nog kunna hitta både vänner och möjligheter att roa dig."
   Tessa stannade alltså, också när provmånaden var slut. Hon var en varmhjärtad flicka, generös med sin vänskap men alltid uppriktig. Hon försökte tycka om alla som tyckte om henne, och för det mesta kunde hon det. Det vore inte lätt att analysera beskaffenheten av vänskapen mellan de två kvinnorna, men förvisso fanns den där och ibland kunde de nå varandra över barriären mellan ungdom och ålderdom. Miss Ludgate ingav Tessa en märklig ömhet. Trots sin rikedom och sitt dominanta sätt var hon i sin ensamhet en patetisk människa. Hon kom Tessa att tänka på någon stackars fattig skådespelerska som i kronjuveler av billigt glas spelade rollen av en drottning utdelande befallningar robotlikt åtlydda av de andra komedianterna; medan livets hårda verklighet väntade på henne efter ridåfallet — regnvåta gator, en torftig måltid, ett kallt kyffe till hyresrum.
   Det fyllde Tessa med vemod att här vid hennes sida andades och levde en människa som klamrade sig fast vid livet fast hon snart måste följa naturens lagar och släppa taget. Tessa tänkte ibland: Om femtio år är jag sjuttiotvå och det finns inget skäl till att jag inte skulle leva så länge. Hon undrade plågad hur det måste kännas att inte med tillförsikt kunna se en månad framåt och att varje afton sväva i ovisshet om det skulle komma någon morgondag.
   Tessa skulle säkerligen ha funnit tillvaron mycket trist om inte miljöombytet hade varit så överväldigande. Hon hade vuxit upp på en prästgård i en syskonkull om sju bröder och systrar som hade övertagit varandras kläder, slitit hål på mattorna, misshandlat de enkla möblerna och krossat allt ömtåligt utom sina föräldrars hjärtan, en stimmande skara som på något sätt hade hankat sig fram till vuxen ålder. Den ovana noblessen i tillvaron hos miss Ludgate var en krydda i enformigheten:
   I ett brev till sin "älskade mor" skrev Tessa följande:

När jag kommer hem igen tycker jag säkert att våra kära gamla rum verkar så ofattbart små. I början när jag kom hit till herrgården kändes den så kolossal, varje rum var stort som i en kasern — inte för att jag någonsin satt min fot i en kasern! Men jag har börjat vänja mig nu, och huset är faktiskt inte så enormt som jag först tyckte. Ofantligt jämfört med vårt, naturligtvis, men inte så stort som lord Branbournes herresäte eller ens överste Exteds.
   Egentligen är det faktiskt ett förtjusande gammalt ställe och kunde vara hämtat ur en sådan där bok med ett Mysterium och en Lönndörr och där hjältinnan är en guvernant som gifter sig med den unge greven. Men något mysterium har jag inte hört talas om, hur roligt det än hade varit, och även om jag hade varit guvernant här så finns det inga unga grevar på miltals avstånd. Men det borde åtminstone finnas det gängse spöket, fast eftersom jag inte hört ett ord om något sådant så saknas väl det med! Jag vill inte fråga miss Ludgate, för även om hon är en raring så finns det i alla fall saker jag inte kan förmå mig att fråga henne om. Antingen tror hon på spöken och då skulle hon inte våga knysta om dem, eller också gör hon det inte och då skulle hon bli rasande på mig för att jag pratade strunt. Det är klart att jag vet att allt sådant där är strunt, men visst vore det trevligt att höra att det spökar här, till exempel någon snäll gammal Vita Damen från Queen Annes dagar. Men om det inte spökar något annat här så spökar det sannerligen av luffare så det räcker.

Hon fortsatte brevet med att beskriva hur de dagligen fick talrika besök av dessa den engelska landsbygdens nomader som tigger och stjäl sig fram på sin väg från fattighus till fattighus — dessa egensinniga, ologiska och vilsekomna individer som föredrar det djupaste elände och de svåraste strapatser framför det relativa välstånd hederligt arbete ger. Tre, fyra sådana gäster var det dagliga genomsnittet, och ingen gick tomhänt från dörren. Mrs Finch hade mycket bestämda förhållningsorder och hon verkställde dem med den obrottsligt lydiga undersåtens uttryckslösa uppsyn. Fanns det ingen mat att avvara erbjöds det angenämare alternativet pengar, som kunde omsättas i sprit på närmaste värdshus.
   Tessa stötte ständigt på dessa vagabonder vid huset. Det var både män och kvinnor, en rik provkarta på de mest skiftande individer; några försökte fortfarande klänga sig fast vid de sista resterna av en vittrande självrespekt, andra var motbjudande, dolskt flinande förbrytartyper som saknade modet att sträcka sig längre än till snatteri. De flesta ansiktena var antingen ondskefulla eller med den halvimbecilles rullande ögon och lystna, slappa mun; men gemensamt för dem alla var osnyggheten och den fräcka attityden.
   Tessa blev van vid deras oförtäckt utmanande blickar, de familjära nickarna, de oblyga flinen. På sina olika sätt lät de henne förstå att hon var en nolla och att om hon avskydde att se dem så desto bättre. De visste att hon bara var en enkel anställd som kunde avskedas närsomhelst, medan de av något fördolt skäl alltid var välkomna gäster. Tessa kände avsmak inför dessa landstrykare och deras fräcka miner och var inom sig rasande på miss Ludgate för att hon uppmuntrade dem. De var samhällets kloakråttor, vidriga och rovlystna, som förde sin smitta från by till by och från stad till stad.
   Hon visste en del om hur svårt anständiga fattiga människor kunde ha det. Under sin uppväxt på en kyrkogård på landet hade hon kommit i nära kontakt med lantarbetare och hantverkare och sett det tragiska armodet i deras hem men också deras självständighet och tappra kamp för tillvaron. På miss Ludgates ägor fanns det mer än en familj som livnärde sig på bröd och potatis och ändå hade det knappt med bådadera. Likväl visade den gamla damen ingen medömkan med dem, men över dem som inte förtjänade det strödde hon håvor utan gräns. I dikena utanför parken kunde man alltid hitta en eller annan limpa som kastats där av någon luffare som festat kräsligare på vad ett besök vid köksdörren hade inbringat.
   Det anstod inte Tessa att ta upp saken med miss Ludgate. Hon visste att hon i så fall — som tjänstefolket uttryckte det — kunde räkna med att få foten omgående. Emellertid yppade hon sina tankar för mrs Finch vars plikt det var att tillhandahålla mat och dryck eller, i brist på sådana varor, pengar.
   Fåmäld som sig borde i hennes ställning men ändå med en underström av värme svarade mrs Finch först med ett enda innehållsladdat ord: "Order!" Efter några ögonblick tillfogade hon: "Frun har sina egna goda skäl att göra det — det tror hon i alla fall."
   Det var på sensommaren som Tessa flyttade in på Billingdon Abbots och den doftande lavendeln, höstens första förebud, blommade redan i parken. Det blev september och de gula stänken visade sig i trädkronorna. Taggiga kastanjehöljen sprack upp och lät sina blänkande bruna frukter falla till marken. Från dammarna och forellbäcken steg på kvällarna bleka töckenslöjor. Det kom ett kyligt bett i luften.
   Från sitt fönster kunde Tessa varje morgon på träden se årets obönhörliga gång. Dag för dag bleknade de gröna nyanserna och de gula blev starkare. Sedan började det gula vika för mörkgult och brunt och rött. Endast järnekarna och lagerträden höll stånd mot den allt hårdare attacken.
   Så kom en afton när miss Ludgate för första gången visade sig i sin vinterschal. Hon föreföll nedstämd och var fåordig under middagen, och när hon efteråt i salongen hade tagit fram en miniatyrkortlek och lagt ut den för sin kvällspatiens stödde hon plötsligt armbågarna mot bordet och lutade huvudet i händerna.
   "Mår miss Ludgate inte bra?" frågade Tessa oroligt.
   Hon tog bort händerna och visade sitt vissnade gamla ansikte. Ögonen var förmörkade, fulla av förtvivlan och skräck.
   "Jag mår som jag brukar, kära du", svarade hon. "Du får ha tålamod med mig. Det är min svåra tid som kommer nu. Överlever jag november så klarar jag mig ett år till. Men jag vet inte ännu — jag vet inte."
   "Inte kommer ni att dö i år", sa Tessa med det tonfall av glad tvärsäkerhet som hon funnit ha en sådan lugnande inverkan på uppskrämda barn.
   "Dör jag inte i höst blir det nästa, eller någon annan höst", mumlade den gamla stämman darrande. "Det blir på hösten jag dör. Det vet jag. Det vet jag."
   "Men hur kan ni veta det?" frågade Tessa och fann precis rätta balansen mellan medkänsla och stilla skepsis.
   "Jag vet det. Vad spelar det för roll hur jag vet det?... Har träden tappat mycket löv än?"
   "Knappast alls", sa Tessa. "Det har ju varit så vindstilla." "Löven kommer snart att falla", sa miss Ludgate. "Mycket snart ..."
   Rösten tonade bort men efter en liten stund ryckte hon upp sig och grep sig an med de små spelkorten.
   Två dagar senare regnade det häftigt från morgonen ända in på eftermiddagen. Just som dagsljuset började avta blåste det upp, nästan till storm, och svärmar av gula löv sjönk mot jorden genom det snett nedpiskande regnet, kretsande och virvlande efter blåstens nycker. Miss Ludgate satt och iakttog dem med ögon som var förpinade av den djupaste hopplöshet, tills lamporna tändes och gardinerna drogs för.
   Under middagen mojnade blåsten och regnet upphörde. Efteråt kikade Tessa ut mellan gardinerna och såg trädens silhuetter orörliga mot himlen och några stjärnor som blinkade matt. Det artade sig trots allt att bli en vacker afton.
   Liksom förut hämtade miss Ludgate fram sin patienslek, och Tessa satte sig med en bok och väntade att bli ombedd att gå till flygeln. Tystnad rådde i rummet utom när ett kort då och då klatschade lätt mot den polerade bordsskivan eller när Tessa med ett svagt prassel vände sida i boken.
   ... Tessa kunde inte avgöra när hon först hörde det. Antagligen hade ljuden ute i trädgården sakta smugit sig in i hennes medvetande, och när de till slut fångade hennes uppmärksamhet så att hon undrade vad de berodde på hade hon ingen aning om hur länge de egentligen hade hållit på.
   Tessa slog igen boken med ett finger mellan bladen och lyssnade. Ljuden var frasande, torra, utdragna och rytmiska. De följde på varandra med regelbundna mellanrum. Det lät på sätt och vis som när en kvinna lojt borstar sitt långa hår. Vad var det? Något hårt och ändå böjligt som skrapades mot en ojämn yta? Så förstod Tessa. På den långa gången som löpte längs hela husets baksida höll någon på att sopa upp de nerfallna löven med en kvast. Men att sopa löv så här dags!
   Hon fortsatte att lyssna. Nu när hon hade förstått ljudens ursprung var de inte att ta miste på. Hon skulle inte ha behövt sväva i tvivelsmål om det inte hade varit mörkt ute; det var hennes undermedvetna som först hade förkastat möjligheten av att en trädgårdsarbetare kunde visa en sådan plikttrohet vid en sådan tid på dygnet. Hon tittade upp i avsikt att fälla någon kommentar till miss Ludgate — och sa ingenting.
   Miss Ludgate satt spänt lyssnande med ansiktet till hälften vänt mot fönstret; hon hade höjt huvudet och blicken var riktad uppåt. Varje linje i hennes kropp var stelnad i en plågad orörlighet och uttryckte en oro som det var hemskt att se hos en så gammal människa. Nu lyssnade Tessa inte bara, hon iakttog också.
   Så bröts den absoluta stillheten i det onaturligt tysta rummet. Miss Ludgate vred på huvudet och vände mot sin sällskapsdam ett vitt ångestfyllt ansikte med ögon som var utan allt hopp. Med ens förändrades hennes utseende. Tessa förstod att den gamla damen hade märkt att hon lyssnade till ljuden utifrån gången och att hon av någon anledning var förargad över att hon hade hört dem. Men varför? Och varför denna skräck i det stackars vita gamla ansiktet?
   "Vill du inte spela någonting, Tessa?"
   Trots att det lät som en fråga var det en direkt befallning. Tessa förstod att hon skulle dränka det sopande ljudet utifrån därför att miss Ludgate av någon besynnerlig anledning inte ville höra det. Alltså spelade hon lydigt sådana stycken som krävde flitigt användande av fortepedalen.
   Efter en halvtimme reste sig miss Ludgate, svepte schalen tätare om axlarna och linkade mot dörren med ett godnatt till Tessa.
   Tessa dröjde sig kvar i rummets ensamhet och satte sig vid flygeln igen. Det gick en liten stund innan hon började leka lätt och tankspritt med tangenterna. Varför ogillade miss Ludgate att hon hade hört det där sopande ljudet från gången därute? Det hade upphört nu, annars skulle hon ha kikat ut för att se vem som var så flitig. Hade miss Ludgate någon besynnerlig motvilja mot att nerfallna löv låg kvar, och skämdes hon över att hon höll en trädgårdsarbetare sysselsatt så här sent? Men det var inte likt miss Ludgate att bry sig om vad folk tyckte om henne; dessutom steg hon upp sent på mornarna och det skulle finnas gott om tid att sopa undan löven innan husets härskarinna fick syn på dem. Och varför hade miss Ludgate varit så utom sig av skräck? Hade det något att göra med hennes märkvärdiga övertygelse att hon skulle dö på hösten?
   När Tessa gick till sitt sovrum log hon stilla åt att hon hade trott sig ana något fördolt hos en stackars förvillad själ som var över åttio år gammal. Hon hade bara varit med om att miss Ludgate haft ett av sina vanliga besynnerliga ryck, och dem kunde ingen makt i världen förklara.
   Kvällen var alltjämt lugn och lovade en lika lugn natt.
   I natt faller det inte många fler löv, tänkte Tessa medan hon klädde av sig.
   Men nästa morgon när hon strosade ut i trädgården före fru-kost var den långa gången längs husets baksida fortfarande full av dem, och Toy, andre trädgårdsmästaren, var i full färd med skottkärra och en björkriskvast av det slag som man på medeltiden föreställde sig att häxorna använde för att komma till Blåkulla.
   "Oj då!" hälsade Tessa. "Det måste ha fallit en faslig massa löv i natt!"
   Toy gjorde en paus i sopandet och skakade på huvudet.
   "Nävars, fröken. De häringa lilla fällt allt rätt tidit på kvälln i går."
   "Men de sopades väl upp? Jag hörde någon i farten här efter nio. Var det inte ni?" Toy flinade.
   "Hå, som om nån av oss skulle jobba efter nio, lilla fröken!" sa han. "Nä minsann, här har ingen vart förrns nu. Och otacksamt är det, vill jag lova. Hinner knappt sopa undan förrns det kommit nytt. Det ska jag säga att här kunde inte hunnra karar hålla snyggt i trägårn så här års."
   Tessa återvände tankfullt till huset. Sopningen höll på hela dagen i etapper, för löven fortsatte att falla, och på ödetomten bortom köksträdgården brände man dem i ett bål vars dofter kom glidande på vinden mot huset.
   Samma kväll lät miss Ludgate tända en brasa i vardagsrummet och förklarade för Tessa att de skulle sitta där före och efter middagen. Emellertid rök det in, och efter att ha hostat och gruffat och läxat upp mrs Finch för att skorstensfejarna var så slöa och okunniga gick den gamla damen tidigt till sängs.
   Tessa tyckte det var för tidigt att gå och lägga sig. När hon var ensam erinrade hon sig en bok som hon hade glömt i salongen och som hon tänkte det kunde vara trevligt att fördriva en stund med vid brasan i vardagsrummet. Hon hade knappt tagit två steg över tröskeln till salongen förrän hon tvärstannade och lyssnade. Det var ingen tvekan om vad hon hörde. Trots det som Toy hade sagt, och fast klockan nu var gott och väl halv tio, var det någon som sopade gången utanför.
   Hon smög fram till fönstret och kikade ut mellan gardinerna. Månen sken klart och spred sitt silver över trädgården men hon kunde inte se någonting. När hon nu stod tätt intill fönstret kunde hon emellertid tydligare höra varifrån ljuden kom; det var tydligen från ett ställe längre bort på gången som skymdes av fönsterkarmen. Alldeles intill salongen fanns en dörr som ledde ut till trädgården, men av något skäl som hon inte kunde förstå kände hon en egendomlig motvilja mot att gå ut och titta på den gåtfulle arbetaren. Med den mest besynnerliga kalla ilning kände hon att hon absolut föredrog att se honom — första gången i varje fall — på håll.
   Så erinrade hon sig ett lämpligt fönster i andra våningen, och efter någon tvekan tassade hon uppför trappan dit och gick in i en korridor till vänster om trappavsatsen. Här föll månskenet in genom ett fönster och kastade en blekblå fyrkant på motsatta väggen. Tessa fumlade med hasparna, sköt sakta och tyst upp nederdelen av fönstret och böjde sig ut.
   På gången under henne, men några meter till vänster, helt nära gaveln, stod en man som långsamt och rytmiskt förde en kvast fram och tillbaka. Oavbrutet kom kvasten svepande över grusgången med ett torrt prasslande ljud, och den svängde fram och åter med samma gravitetiska regelbundenhet som pendeln i en gammal väggklocka.
   Från sin utkikspunkt kunde hon inte urskilja många detaljer hos gestalten nedanför. Det föreföll vara en grovarbetare, för det fanns någonting över silhuetten som förde tanken till gamla och säckiga kläder. Men framför allt vilade det något besynnerligt, något egendomligt och onaturligt över scenen hon blickade ner på. Hon visste att det var något som saknades, något vars frånvaro hon borde ha märkt vid första ögonkastet, men för sitt liv kunde hon inte komma på vad det var.
   Något oerhört väsentligt fattades därnere, alla hennes sinnen skrek åt henne att det felades något som i alla rimligheters namn borde ha funnits där, men hon kunde inte komma på vad det var trots att det var lika uppenbart som ett flammande bål i nattmörker att det saknades en bit i bilden, en bit som skulle ha funnits där men inte gjorde det. Hon visste att hon bevittnade ett flagrant brott mot någon naturlag, men vilken lag det kunde vara visste hon inte. Med ens kände hon sig yr och illamående och drog in huvudet.
   Allt det fega hos henne manade henne att gå till sängs, att glömma vad hon hade sett och att avstå från att försöka minnas vad hon inte hade sett. Men den andra delen av hennes jag, den Tessa som föraktade feghet och som när det gällde kunde visa prov på stort mod, gick till motattack. Med dämpad röst började hon tala med sig själv, som hon alltid gjorde i stunder av villrådighet inför en avgörande situation.
   "Tessa, din kruka! Hur vågar du vara rädd! Gå genast ner och se vad det är som är så konstigt med honom. Han kan inte äta upp dig!"
   Inneslutna i samma kropp smög sig alltså den fega Tessa och den modiga Tessa nerför trappan igen, och den modiga hälften av henne bannade deras gemensamma hjärta för att det bultade så hårt och försökte göra henne svag. Men hon drog undan riglarna från dörren och steg ut i månskenet.
   Mannen med kvasten var alltjämt i fullt arbete borta vid gaveln, alldeles där gången slutade och där det fanns en grön grind till stallinhägnaden. Det låg tjockt med löv på gången, och när flickan dröjande närmade sig med händerna tryckta mot bröstet såg hon att mannen hade föga framgång med sitt arbete. Kvasten steg och sjönk och hördes tydligt svepa genom de vissna löven men ändå låg dessa orubbade kvar. Ändå var det inte detta som hade pockat på hennes uppmärksamhet när hon stod i fönstret. Det var fortfarande detta ogripbara något som saknades.
   Hennes steg var närmast ljudlösa på den lövtäckta gången, men mannen med kvasten uppfattade dem när hon fortfarande var drygt tio meter från honom. Han stannade upp i sitt arbete och vände sig mot henne.
   Det var en lång mager man med vitt utmärglat ansikte, och ögonen som riktades mot henne var utstående som väldiga, sprickfärdiga bubblor. Det var ett härjat, plågat ansikte han visade Tessa, ett ansikte vars bitterhet var sådan att den väckte avsky och gränslös fasa — men inte medlidande. Han var klädd i de uslaste trasor som tycktes ha kastats på måfå över den urgröpta kroppen. Händerna som kramade kvastskaftet var ofattbart magra. Han var så smal, så tunn, tänkte Tessa, att han nästan var ... hon hejdade sin tanke, för det bjöd emot att släppa fram ordet som ville tvinga sig på henne. Ja — han var nästan genomskinlig, tänkte hon och kände äckel över ordet som hade fått en ny och kväljande innebörd för henne.
   De såg på varandra under en bråkdel av en evighet som inte lät sig mätas i sekunder; och sedan hörde Tessa hur hon skrek.
   I ett enda nu stod det glasklart för henne vad det var för egendomligt och dödligt skrämmande med gestalten framför henne — denna detalj som hon hela tiden visste hade saknats men som hon ändå inte hade kunnat se. Månskenet flödade över gången men den okände hade ingen skugga. Och direkt efter denna ohyggliga upptäckt såg hon murgrönan sakta röra sig på väggen genom denna skepnad. När sedan insikten slog in över henne att denna varelse inte var av denna världen och att den kom ur det ondas djup och skriket steg upp ur hennes strupe — fann hon sig, och detta var inte mindre fasansfullt, alldeles ensam. Platsen där varelsen hade stått var tom; där fanns bara månskenet och det glesa täcket med döda löv.

Tessa hade inget minne av hur hon tagit sig in i huset igen. Plötsligt stod hon där bara i hallen, matt och flämtande och snyftande. Just som hon gick mot trappan såg hon ett ljussken dansa över väggen ovanför henne och undrade vilka nya fasor som väntade. Men det var bara mrs Finch som kom nerför trappan i morgonrock och med ett ljus i handen, en oväntad men mycket tröstande syn.
   "Å, är det miss Tessa", utbrast mrs Finch lugnad. Hon sänkte ljuset och såg forskande på den snyftande flickan. "Men kära nån, hur är det fatt? Å miss Tessa, miss Tessa! Hon har väl aldrig varit ute!"
   Tessa snyftade och hulkade och försökte tala.
   "Jag såg ... jag såg ..."
   Mrs Finch skyndade nerför de återstående trappstegen och slog armen om den skakande flickan.
   "Seså, seså, min kära lilla flicka! Jag vet vad hon såg. Hon skulle aldrig gett sig till att gå ut. Jag har också sett det en gång — men bara en gång, gudilov."
   "Men vad är det?" stammade Tessa.
   "Tänk inte på det nu, lilla hon. Och lugna sig nu. Det är ingen fara mer. Det är inte henne han vill åt. Det är frun han vill åt. Kära miss Tessa, hon har inget att vara rädd för. Var stod han när hon såg honom?"
   "Alldeles där gången slutar, nära stallgrinden."
   Mrs Finch höjde händerna i luften.
   "Å, stackars frun — stackars frun! Då har hon inte mycket tid kvar! Slutet är nära nu!"
   "Jag står inte ut längre", snyftade Tessa; men sedan kom hon på andra tankar och tryckte sig hårt intill mrs Finch. "Jag måste få veta. Jag får ingen ro förrän jag får veta. Berätta allt."
   "Kom med in till mig, lilla hon, så ska jag sätta på lite te. Det kan vi nog båda behöva. Men det är bäst om hon inget får veta. I varje fall inte i kväll — inte i kväll, miss Tessa."
   "Jag måste, annars får jag ingen frid", viskade Tessa.
   Brasan flammade alltjämt bakom eldskärmen i hushållerskans rum, för det var bara en liten stund sedan mrs Finch hade gått upp och lagt sig. Det fanns fortfarande varmt vatten i mässingskitteln och på några minuter var teet klart. Tessa smuttade på drycken i sin kopp och kände hur tillförsikten sakta återvände, och efter en stund gav hon mrs Finch en avvaktande blick.
   "Miss Tessa", sa den gamla hushållerskan, "jag ska tala om det för henne om det kan vara till någon tröst. Men inte ett ord till frun att jag någonsin berättat det."
   Tessa böjde lätt på huvudet och lovade.
   "Lilla hon har undrat varför frun är så rundhänt mot vareviga landstrykare även om det långtifrån alltid går någon nöd på dem", började mrs Finch med låg röst. "Skälet finns i det jag nu har att berätta. Miss Ludgate har inte alltid varit sådan — inte förrän för så där en femton år sedan.
   Hon var gammal redan då men energisk för sin ålder och väldigt road av att hålla på i trädgårn. Det var sent en eftermiddag på hösten. Hon höll på att klippa några sena rosor när en tiggare dök upp vid köksdörren. Han såg sjuk ut, eländig och utsvulten — men miss Tessa såg honom ju. Det var en otäck typ, fick vi veta efteråt, men jag tyckte synd om honom och tänkte just ge mig till att sticka åt honom lite mat utan att ha fått lov till det, när miss Ludgate kommer ångande. 'Vad är det fråga om här?' fräser hon.
   Karln gnällde något om att han inte kunde få något arbete.
   'Arbete!' fnyser frun. 'Ni vill inte ha något arbete — ni vill ha allmosor. Vill ni ha mat ska ni få det', säger hon, 'men först får ni göra rätt för er. Där är en kvast', säger hon, 'och där är en gång full med nerfallna löv. Börja sopa i bortre änden och när ni sopat ända fram kan ni komma och tala med mig.'
   Ja, karln tog kvasten och efter en stund hörde jag miss Ludgate ropa och jag kvickade mig ut. Där låg karln mitt på gången som han hade börjat sopa, han hade bara fallit ihop. Jag visste inte då att han var döende men det var han, och han gav miss Ludgate en blick jag aldrig ska glömma.
   'När jag sopat gången ända fram', säger han, 'så kommer jag och hämtar er och vi ska kalasa ihop. Se bara till att vara beredd när jag kommer.' Det var hans sista ord. Socknen såg till att han kom i jorden. Och miss Ludgate var så uppskärrad att hon sa till att alla tiggare som kom skulle få någonting utan att det krävdes av dem att de skulle ta ett enda handtag.
   Men när löven började falla nästa höst kom han tillbaka och började sopa alldeles där gången börjar, ungefär på samma ställe han dött på. Allihop här har hört honom och de flesta av oss har sett honom. År efter år har han kommit tillbaka och sopat med sin kvast som bara ger ifrån sig ett svepande ljud och inte rubbar ett löv. Men för varje år har han kommit närmare och närmare slutet på gången, och när han kommer ända fram — ja, då skulle jag inte vilja vara i fruns kläder hur mycket pengar hon än har."
   Tre kvällar senare, alldeles innan det var dags för middagen, fullbordade lövsoparen sitt värv. Detta givetvis under förutsättning att man sätter tilltro till mrs Finchs berättelse.
   Tjänstefolket hörde att köksdörren vräktes upp, och när två av dem rusade ut i farstun såg de att dörren stod på vid gavel men kunde inte se någon. Miss Ludgate befann sig redan i salongen men Tessa var fortfarande uppe och klädde om sig. Kort därpå gick mrs Finch till salongen för att dryfta något ärende med sin husmor; och hennes skrik gav de andra i huset en föraning om vad som hade hänt. Tessa nåddes av skriken, och på några ögonblick var hon inne i salongen.
   Miss Ludgate satt upprätt i sin favoritfåtölj. Ögonen var öppna men hon var stendöd, och i de stelt stirrande ögonen fanns något som Tessa inte uthärdade att se: skräck, och ett slags definitiv uppgivenhet.
   Hon vände bort sin egen blick och såg på mattan någonting som fick henne att böja sig ner och ta upp det.
   Det var ett litet gult löv, tunt och fuktigt och naggat, och utan det hon själv hade upplevt och det som mrs Finch hade berättat skulle hon säkert ha undrat hur det hade kunnat hamna där. Nu släppte hon det med en rysning, för det såg ut som om det hade naggats av björkriset på en kraftig kvast.

Originalets titel "The Sweeper", Fontana's "Great Ghost Stories" Volume 9, 1973 under pseudonymen "Ex-Private X", Översatt av Lars Hansson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki