FANDOM


Av: Folke Isaksson
   
   PÅ ETT HOTELL I Perpignan hade han mött henne. Det befanns att hon var från Trieste. Denna speciella afton då svalka låg på från bergen talade de med ord som lätt berörde varandra om Duino. Det var midsommardagen.
   När han nu sitter i pensionatsfönstret under väggklockans sömnlösa steg och återerinrar sej detta nära och otänkbara förflutna är det just sådana antydningar han minns, de har ännu för honom en innebörd av löfte, det är som att befinna sej någonstans före besvikelsen. Därför tycker han också att han återigen upplever oron som alltid för honom blandar sej med löften om glädje och njutningar, som smaksätter dem, och som hade hettat i honom tillsammans med vinet denna afton vid Pyrenéernas fot då triestinans ansikte snuddade honom med sina ord som dröjde vid hans drag med en sensualitet som genast intresserade honom.
   Han hade kommit till pensionatet genom snön, gått från stationen, med bil kom man inte fram. Nu hade han skaffat sej snuva, var melankolisk eftersom han skulle skriva en bok och huvudet värkte fullständigt olitterärt. Värdinnan hade tänt den stora brasan och värmens tragiska och förlorade kringfladdrande i skuggor eller stammande lågor gjorde honom böjd för sentimentalitet.
   Snön hade fortsatt att falla. Midsommaren snöade bort i dess mummel. Han hade blivit en smula sömnig men bestämde sej tamt för att gå upp till det första kapitlet fast han kände på sej att det inte riktigt gillade att bli skrivet. Han hade för länge sedan ätit, böcker hade han lovat sej själv att avhålla sej ifrån tills han hade utökat deras antal med en ny. Då tänkte han på henne igen, efter att ha gått en sväng runt namnet. Det var en tanke skadlig för arbete och jämvikt.
   Men för jämvikt var han inte svag och inte disponerad. Än förde
   honom vågskålen plötsligt upp i ett ryck av framgång eller åtminstone välbefinnande, än sjönk den suckande; och i denna labilitet trivdes han att röra sej, likgiltig som han menade sej vara för sitt personliga liv och angelägen bara om rörelsen. Nu hade han slungats dit, till brasan, till vintern, snuvan och vemodet, om det var att stiga eller falla ville han lämna därhän men när han såg ut märkte han hur skymningen föll, snön drev som gråa jalusier och drog för utsikten för honom. Rörelsen hade uppfångat honom någonstans, hade lyft honom från Perpignan där snön bara fanns som en dekorativ kuliss på de avlägsna pyrenéiska sluttningarna och inplacerat honom i denna förbistring, innanför väggar av storm och mörker och saknad.
   Det var ännu en stund tills han skulle bli tretti år. Han ansåg sej ändå vara slutgiltigt bestämd till vissa attityder. Det var inte så att hans erfarenheter hade nödsakat honom att välja vissa förhållningssätt, och då just dessa aviga, men hans väsen var från början inställt på någon sorts vrånghet, overklighet, orimlighet och den hade han blivit löjligt trogen.
   Nu hade han låtit midsommaren brinna ihop som en näve gräs och fast han visste att det var hans livs enda sommar, en pinsamt pubertal övertygelse, gjorde han ingenting för att hålla den kvar. La Triestina, som han kallade henne, och han hade mötts tillfälligtvis i en hotelldörr och talat om Duino, ett alldeles averotiserat samtalsämne, och samtidigt hade de mött varandra ute på den yttersta udden av sej själva, längst bort från vardag och angelägenheter och så långt ute mot havet att de inte kunde vara säkra på väder och vind, inte på något, inte på sej själva.
   
Hon hade farit ned till det verkliga havet på midsommardagen. Till plagen. Han hade gått i de smalaste, svalaste prången under siestan och tänkt på hennes kropp som redan kom honom till mötes i en våg av beröringar. Han tänkte sej henne med en salt smak och fann ett nöje i det. Värmen hade kommit tillbaka efter regnen.
   Hela eftermiddagen låg han på sängen i sitt rum och försökte läsa Conrad medan en bitanke låg och lekte med ett vagt novellmotiv och en annan handlade om La Triestina och småningom helt sköljde över det litterära. Han åt jordnötter. Den röda staden skälvde i middagshettan, taken jämrade sej och dammet i stadsparken orkade knappast virvla upp när något förkommet barn hastade in i skuggan under palmerna.
   Svagt skymtade han världen som alltid, i halvdunkel. Om dagen föredrar han skuggan, den liknar natten. En tanke släpar sej långsamt över golvet. Han går till tvättstället och fuktar pannan. Då är också besvikelsen redan där, som en kväljning. Varför har jag aldrig lärt mej det, säjer han sej, lärt mej leva. Och besvikelsen över det är så snabb och så smärtsam att han hinner gråta en tår i det högra ögat. Han ser sej i spegeln, utan att riktigt se. Snart är han bara trött.
   Vad det verkliga är sällsynt. Och om det någonsin funnits, om det händelsevis vandrat förbi fönstren på väg mot någon annan dal så utplånar snön genast dess fotspår och också städerna sover, alltför långt borta och insövda i overklighetens narkos.
   Han satt redan nere i restaurangen och hade valt diner när hon kom tillbaka från plagen. Ännu så långt efteråt, på andra sidan så mycken overklighet och så mycket hav som hans förhoppningar drunknat i känner han hennes ankomst förmedla sej till honom. Han blir varm mellan låren.
   Kring hennes linjer fanns det när hon inträdde så plötsligt en avvaktande uppmärksamhet. Hon tycktes vara både divaaktig, kallhamrat erotisk och samtidigt eller nästan strax därefter barnslig, enkel, alldeles anspråkslös som om hon kommit direkt in från en av Vermeers interiörer. Det var kanske ändå mest detta innerliga som fascinerade honom hos la Triestina fast det tycktes vara svårt att nå fram till, blygsamt men också återhållet, hemlighållet.
   Han kände värmen spridas i honom, en annan sorts värme än midsommardagens. Han väntade vid hennes gränser, kände deras lockelse som en blå horisonts när hon såg på honom och gav sej tid, med likgiltighet i blicken men med ett kvardröjande vemod och sedan gick upp på sitt rum. När hon kom tillbaka, hon hade bytt, vred han på huvudet och bad henne slå sej ned vid hans bord.
   Vad kunde hon säja till honom som inte tystnaden uttryckte på ett bättre sätt. De talade engelska eller franska, om klimatet, om landskapet, om maten, med ord som fick tala för sej själva och inte betydde något, som tjänare, medan deras ögon rörde vid varandra. Och även om de inte hade något språk riktigt gemensamt och aldrig heller skulle ha någon erfarenhet så kunde det ändå lysa i detta värdelösa konverserande av en enstaka sats som liksom mot deras vilja ändrade riktning och betydelse och var naken, med en rymd omkring sej av hav, sol och kropp som den hon medförde till bordet och blandade med vinets, salladens, blommornas. Och redan la han handen över hennes och lät den sova i ett ögonblick som för att förbereda en djupare sömn.
   Kvällarna var oerhört stora, öppna och doftande och låg avskilda från alla andra kvällar i världen. De svallade mellan havet och bergen: när man stod i de ljumma fönstren kunde man höra deras fräsande, ett stillastående som samtidigt var rörelse. Hennes andning när hon sov hos honom var lik dessa kvällar.
   Hur hon kom till honom spelar ingen roll. Men så självklart var det att nästan inte en smekning behövde förtydliga och hon lade av sej kläderna långsamt och som om de hade hört samman med hennes hud, så ljudlöst, i det mörka hörnet vid tvättstället. Han låg vänd mot väggen, hörde vattnet i ledningarna, suset i öronsnäckan, vinden som blåste berg och hav och uppfriskade genom jalusierna och ett tåg någonstans, bilhorn, glas och människor och åter vattnet som spann i sina kommunikationer, hans sömns sorl som invävde honom i en kokong av motstånd så att han undrade vem hon skulle möta.
   Han minns mycket tydligt all denna otydlighet. Hur handen lekte sej ner efter hennes sida och skar sej i höften, hennes lår som var svala som glas, håret emellan dem som svedde själva livslinjen inne i hans hand. Och när den brann som ett träd störtade han och försökte ta stöd mot henne. Och båda föll med en hastighet som nästan inte gick att fördra men som också var skön. Varje kropp slog som en våg med sin inneslutna kraft och sin strängt avgränsade självständighet, de arbetade som två muskler intill varandra, oberoende, tills en nästan mekanisk rörelse som länge var utanför dem, som väntade bredvid sängen någonstans i rummet, slöt dem i sin behärskning och förde dem långt bort över Perpignans tak som ett brinnande skepp.
   Hon smakade salt. Han satte tungan till hennes bröst och kände deras skälvning överföras till honom själv. Han vaktade på hennes leende och när det kom, som en sista utlösning, smakade det på samma sätt, men också av plagen, midsommarens lojhet, som om ingenting hade hänt henne. Så var det, så skulle det vara. Just då skulle han inte heller ha välkomnat henne utan bara de förnimmelser hon erbjöd honom; så strängt innesluten hade han blivit av sina egna nerver som gömde honom allt slutgiltigare under sina allt mera förfinade reaktioner.
   Naturligtvis visste han att han skulle förlora, det var en visshet som i viss mån gjorde det möjligt för honom att ge sej in i leken. När han någon gång, när kvällen hade blivit sval och låg och andades i långa dyningar, och han höll sitt ansikte för sej själv och älskade det med sina händer som berörde den milda och oroliga munnen, så sade han sej visserligen att det var genom henne som det hade vågat vara vackert. Men han visste dunkelt, som om det var frågan om en konspiration, att det vackra i hans ansikte bara fanns där för att han redan hade lämnat henne och minnet var så behagligt.
   Men allt detta var kanske alltför utspekulerat för att ändå vara annat än en omdiktning, både av henne och av de känslor han kände för henne.
   När kvällarna kom kunde de ännu finna varandra. Innanför deras ljumma förhängen möttes de i ett till hälften förbjudet rum där halvljuset tillfälligtvis skymde undan tveksamheten hos henne. Och i samlaget var det inte längre på samma sätt han nådde henne men det var ändå förblindande, de höll varandra uppe med oändlig möda som om de höll på att sjunka eller skulle falla åt var sitt håll. Och denna ständiga fara som de löpte drev dem närmare in mot den eld de fortfarande närde till varandra, de föll trötta åter och åter in mot varann och slutade nästan alltid i fullständig utmattning och låg stilla, plötsligt i någon minut nära och begripliga medan luften kom in sval som de färska fikonen de köpte nere på gatan och med en encyklopedi av associationer för honom, doftande av snö och syrener...
   De milda timmarna var kortare än de andra. Havet var snart lika chimäriskt som bergens svalka. Oleandern brann och luften krympte samman allt mera kring de älskande som om inte längre kärleken fanns utan bara de själva. Mellan dem hade det inte kunnat finnas ord, nu började de tala och varje ord gjorde dem avlägsnare. Han hörde när hon talade för fönstret, för skymningen, för allt som inte var han och snart började hon tala sitt eget språk som han inte förstod utom till orden. Och när hon både använde ord och tonfall kunde han inte förstå, hon försvann i en hel trafik av förvrängningar och dialekter som stötte samman med staccaton och jagade varandra. Men en vila var det när hon sjöng.
   Midsommardagarna brann. Som en eld på vattnet, som en nattlig eld. Och sedan lade sej vågorna snällt tillrätta, väl hopvikta, mörkret slöt sej och gnisslade inte när det stängdes för kvällen. Men ett segel slog någonstans, så lät det i tystnaden, och en åra lyfte sej ut ur skymningen och pekade obönhörligt på henne. Det var två dagar kvar.
   Redan kände han hur landskapet började svika honom, hur det ställde sej alltmera främmande och inte svarade på tilltal. Han var för svag för att av sej själv, med sina egna önskningars auktoritet forma det till den grace och den lyriska älskvärdhet som han behövde för att sedan kunna styra det med sina kommentarer som om det inte vore ett livs levande och egenmäktigt landskap utan en landskapsskildring i en bok.
   Kanske hade det varit på samma sätt med la Triestina. Han tänkte efter, det kostade honom möda, han fick bygga upp hennes ansikte i minnet med bilder från enstaka situationer som ännu var verkliga men lösryckta ur sammanhanget. Hennes ansikte till exempel en afton när hon förde det in i en bukett rosor och liksom navigerade det bland skygga törnen för att slutligen framkomma till skönhetens destination, där hon glömde sej länge. Hennes ansikte under coitus, sammandraget som en påminnelse om hennes dödsmask. Men eljest kunde han knappast veta vad som var hennes drag och hans önskningar om henne. Och därför kunde han kanske, om han nu ställde sej kritisk, tolka hennes frånvaro, hennes hemlighetsfulla och utsökta avlägsenhet som förargade honom och fängslade honom, tolka den som om den i själva verket berodde av honom, hade skapats av honom för att han önskade henne långt borta och inte ville hennes närhet.
   Näst sista dagen var det ändå på sätt och vis hon som inte ville. De hade varit ute med den skrangliga spårvagnen som gör några s över det buteljgröna och bruna landskapet och småningom på något sätt ringlar sej ner till plagen där havet ligger och andas med ett stim av skratt och reflexer på sin yta. En rumba flabbade i luften när de vandrade ner över sanden, lite högtidliga av det kommande avskedets svalka. Une si jolie petite plage. Ett vitt segel satt längst inne i horisonten som en avlägsen ensam badhandduk. De avsmakade vattnet med tårna, det var friskt, salt, läskande.
   Som femhundra eller tusen andra låg de och värmde sej i sanden för att sedan lättare kunna avkyla sej i havet som låg och skällde med små strandvågor där barnen red. Sakta som en viskning förde han sin hand över hennes rygg, blåste hennes öra fullt med tilltal, ord som läppjade vatten och luft på samma vis som de dumma vågorna. Ett moln gick förbi och blåste honom över handen, gjorde hennes huvud motspänstigt. Hon vred det ur hans smekning, reste sej långsamt men sprang sedan plötsligt, och innan han visste det var hon långt ute i vattnet, försvann i ett plaskande av vatten och sol och flöt utåt med långa, lugna simtag som en dyning.
   Han lät henne vara. Han blundade, kände hur värmen sövde i huden, hur ögonen slöt sej i en violett dröm som gjorde allt otydligt och oangeläget. Hans händer rörde sej i denna varma skugga av dåsighet som han själv, solens enformighet och vattnet, hade försänkt honom i, rörde sej som om deras vilja låg långt utanför hans kontroller, rörde sej främmande men ändå med sakkunskap över hans mjukaste punkter. Där låg händerna och lekte som någon annans händer. De prövade armarnas insida, lårens, ryggens kupering och knäveckens prasslande gömmor utan att han kunde annat än slumra djupare, lyft och sänkt av vågspelet som pumpade någonstans bredvid honom med jämna lungrytmer.
   Med ens satte han sej upp, kände badbyxan, kände sanden. Hon var ingenstans, inte i sanden, inte i vattnet. Han kände en rysning av overklighet som om la Triestina överhuvudtaget aldrig hade funnits för att hon just nu inte fanns där han hade bestämt sej för att hon borde vara. Han såg henne redan som död och önskade att han hade öppnat sin människas alla dörrar för den förförande fågel som hon hade varit innan allt så torftigt hade blivit för sent för deras möte. Sedan började han söka efter henne.
   Långt därifrån fann han henne, orörlig, fördjupad i sej själv. När han tilltalade henne svarade hon med ett ansikte som bara kunde viska och när han bad henne komma följde hennes kropp med, inte hon. Hur långt ut hade hon egentligen simmat? Inte ens i spårvagnen hade han kommit henne närmare, skramlet av skenor och semestermänniskor stegrade sej långt utanför henne, hon var lika innesluten i sej själv som han vid plagen nyss och först i hotellvestibulen vaknade hon. Sa till om räkningen till påföljande dag. Den yttersta.
   Men denna dag, den näst sista, var hon eljest mjuk, smeksam och tillgiven, bara med skuggningar av ett flyktigt vemod som han också kände. Det var som aftonens vind. De satt vid bordet, de gick en promenad i parken, de gick som vanligt upp till hans rum.
   Det var redan svalare. La Triestina satt vid fönstret, halvt mot staden, halvt mot honom, nynnade och sjöng med en mildhet som inneslöt hela rummet i sitt temperament och var menad för honom, för rummet, för ingenting, medan hon log som en älskande och ändå ironiskt åt rokokotextens behag som på en gång var känsla och etikett:
   

   Que ne suis-je la fougere.
   Ou, sur la fin d'un beau jour,
   se repose ma bergere,
   sous la garde de l'amour.
   Que ne suis-je...
   
Det fanns ett skimmer i hennes ansikte som han inte kunde tyda när hon artikulerade dessa ord som egentligen var en mans till en kvinna men som Pergolesis toner gjorde så kvinnliga eller bara vemodiga, milda, bestrålade, som det borde vara vid detta avsked då de åter skulle ingå i sej själva.
   Men först måste de ändå mötas igen på det sätt som är möjligt, där alltid något möts. Hon hade redan dragit för förhängena, skymningen föll i rummet som en glömska som redan hade börjat.
   Regnet kom lite senare, som ett regn i hans eget land. Han gick igenom sina regn, hastigt som man far med handen genom håret. Barndomens regn som var en del av sagorna och som en tröst för det onda i dem. Regn som uppsköt sommaren på alltför många skoltak, regn över uniformer. Det var regn i alla horisonter och in i ögonen: dimmor som flöt över Kanalen och blev regn i Calais och spleen i Paris, åskskurar i Haute Savoie, svarta skyar som flög för att dö bland bergen, en liten klocka som gick vilse i mullren. Regnen vid Po som var gråare än lera. Allt detta kunde han minnas.
   Vad mindes hon? Hennes händer tycktes inte minnas någonting annat än det som nu gällde. Han kände dem på sitt bröst och sökte upp dem där, de sammanfördes till en trygghet som bara kunde vara kort men där de ändå kunde vila. Att vara en rastplats för varandra, tänkte han och regnet blev, som för att han just hade velat det, tätare. De sov i dess skymning. Det var en smak av höst i luften, det tickade runt omkring dem i tak och i väggar av regn; regn och tystnad spann vila och ensamhet omkring dem.
   En så artistisk borttoning var helt efter hans sinne för perfektioner. Han kunde ju bara möta någon under riskfria omständigheter, när allt var abstraherat till skönhet och till och med kroppens spontanitet var planlagd till de rätta ögonblicken. Men vad han också kunde bli trött på sådana falskheter. Och när han tänker så vid hennes sida och känner tanken driva bort därför att allt redan är avslutat, känner han också sorgen i sin likgiltighet, den korta sorgen över likgiltigheten men starkare den banala sorgen över den han inte får älska, över allt han inte kan älska, vill älska men mest över henne som är så nära, så fjärrran för honom.
   Och för en stund besegras han av sin egen oresonlighet. Han börjar tala, han river upp hela denna väv av förlorade dagar då de haft ett slags liv tillsammans, önskar tiden tillbaka, drömmer om att äntligen få vara verklig, ber all sin misstro ifrån sej. Men det tror hon inte på. Och när han förirrat sej in i de banalaste självmotsägelser och inte kommer ut ler hon som från andra sidan havet och skrattar som han just då vet att han alltid ska minnas det. Och detta att bara veta det sämsta får honom att gråta.
   Hon lät honom gråta, lät honom gömma gråten i regnet. Kanske låg hennes händer och väntade på att han också skulle överlämna sej riktigt åt gråten, som ett första och sista och avgörande medgivande som inte skulle göra något möjligare men ge honom en tydligare skugga av mänsklighet. Men han grät inne i sin gråt och därför låg hon fullkomligt stilla och lät honom fortsätta tills den kunde avrundas. Då vände sej kvinnan från Trieste mot hans ynklighet som hon inte lät honom märka och sökte honom med det deltagande som kom av att hon förstod allting om honom och saknade honom.
   Hon torkade hans ögon, som man torkar ett barns. På något sätt var det redan dag. Nu fanns bara tillgivenheten kvar i rummet. Lusten hade flytt. Popplarna utanför skälvde och sände den vidare mot havet för att dö. Det var tid att sova. Det var tid att skiljas.
   Han slumrade redan, vänd mot väggen med en barnslig trubbighet i ansiktet. Försiktigt smög hon sej ur sängen. Regnet hade för länge sedan upphört. Hon satt på sängkanten och drog på sej strumporna med ett litet veck som smög sej runt mellangärdet. Lite morgonsol strimmade sej in och fångade henne i sin spegel där hon ännu måste dröja och betrakta sej själv och det småleende som också hennes kropp kunde tänka omkring henne och som han inte kunde se. I så fall skulle han kanske stanna ännu någon dag i staden. Så ämnar hon. Och då skulle han kanske möta det overkliga i henne med en igenkännande glädje, med den solidaritet de solitära kan känna för varandra och han skulle vara överraskad på ett primitivt sätt som när man möter en främling i skogen eller en grön flod i snön.
   Men han sover, morgonen är inte hans tid. Hastigt klär hon sej för att inte mer ropas tillbaka. När hon är färdig står hon stilla vid hans sömn en sekund, snuddar handen mot hans huvud. Går.
   Han vaknade febrig, alldeles ur form. Rummet var kväljande. Det var mitt på dagen. Och när han sent omsider kom ner efter att ha tagit alldeles för många huvudvärkstabletter och frågade efter la Triestina, upplystes han artigt: Nej madame har gått för länge sedan. Hon for säkert ner till plagen som vanligt. En härlig dag eller hur ...
   Efter en halvtimme hade han packat.
   
Utanför pensionatets fönster faller snön tätare. Dit har den våg han färdats på fört honom, från njutningens kust till besvikelsens. Vintern är lik honom, inte midsommaren. Han är hemma nu när snön viner och elden i brasan försjunker i sej själv.
   Och där sitter han som en annan Tonio Kröger, gammal innan han ännu hunnit med att vara ung och i sin erfarenhet oerfaren, oprövad, obekant och utan att ens kunna förmänskliga sin spleen med ironi eller gemytlighet. När värdinnan gläntar på den gnällande dörren och frågar om han önskar något har han heller inte ens det allra ytligaste bevis att ge för att han existerar, inte ett leende. Det har så lång väg att gå att det alltid måste komma när dörren redan stängts, när det inte mera behövs.
   Så flyttar sej vintern allt närmare och närmare honom. I det inre rummet har en dam börjat treva sej fram på en bälgorgel, i ett beckmörker av toner. En radio brusar upp och slocknar någonstans. Röster med vinterkläder på. Långt borta tåget.
   Strax ska han gå upp till sitt rum. Förkylningen har han nästan inte tänkt på. Men när hans tanke nu fullbordat denna väldiga minnesslinga som i sitt svall bär bruset av hav och pyreneiska berg så återvänder den till det triviala. Och la Triestina försvinner när hans huvud börjar värka och ingen vind från det läkande havet ligger på. Han går fram till fönstret och ser ut. Vintern tätnar.
   Vad det nu har blivit svårt att skönja hennes ansikte genom dessa vandrande jalusier av mörker och snö. Vad viskar hon för honom i en dröm som han inte mera kan utforska? Nu minns han ju bara hennes gång förbi, som ett fartygs overkliga passerande, hennes flykt, hennes frånvaro, sömnen som hade sin lampa oändligt långt borta från hans axlar, som blinkade sitt avstånd, leende i de gråa flödena av död, vinter, orimlighet som kom honom att drunkna medan hennes huvud flöt förbi som om det aldrig hade varit annat än inbillat, önskat och lika konstlat som alla hans försök att närma sej livet.
   
   Ur "BLM" nr 7/1952

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki