FANDOM


Av Ray Bradbury
Leende.JPG
DET MAN FÖRST lade märke till i huset var tystnaden. När herr Greppin kom in genom ytterdörren, som tyst och väloljad gled upp och sedan igen, var det som man öppnat och stängt en dröm. Gångjärnen vred sig på smorda mellanlägg av gummi, långsamt och overkligt. Den dubbla mattan i hallen hade han nyligen själv lagt dit och den dämpade alla ljud av hans rörelser. När vinden skakade huset sent på nätterna, skramlade inte en takränna och inte ett skjutfönster. Han hade själv kontrollerat fönsterluckorna. Sommardörrarna med sina metallnät hade säkrats med skinande nya, starka haspar, och värmepannan knackade inte mera, utan sände en sakta viskande varm vind genom varmluftskanalerna och fläktade sakta hans byxuppslag, där han nu stod och värmde sig efter kylan i skymningen.
   Han mätte tystnaden med sitt öras känsliga instrument och nickade belåtet, därför att tystnaden var så hel och fulländad. Det hade verkligen varit nätter, när råttorna sprungit i mellanväggarna, och det hade behövts fällor och förgiftat bete innan väggarna blev stumma. Till och med farfarsklockan hade tystnat, dess mässingspendel hängde stelfrusen och skinande bakom glaset i dess långa likkista av cederträ.
   De väntade på honom i matsalen.
   Han lyssnade. De gav inte ett ljud från sig. Bra. Utmärkt. De hade således lärt sig att tiga. Man måste lära folk, men det lönade sig — inte ett knäpp hördes från knivar och gafflar vid bordet. Han tog av sig sina tjocka grå handskar, hängde upp överrockens grå pansar och stod där med ett uttryck av brådska och obeslutsamhet och tänkte på vad som borde göras.
   Herr Greppin gick vant och säkert in i matsalen, där de fyra satt och väntade vid bordet utan att röra sig eller säga ett ord. Det enda ljudet var tassandet från hans egna skor på den djupa mattan.
   Hans ögon riktades som vanligt instinktivt mot den gamla damen, som presiderade vid bordet. När han gick förbi viftade han med ett finger nära hennes kind. Hon blinkade inte.
   Tant Rose satt orubblig vid bordsändan. Om ett dammkorn seglat ned från takregionerna, följde hennes öga då dess bana? Rörde sig ögat i sin polerade fattning med kall och stel precision? Och om dammkornet landade på hennes fuktiga ögonhinna — ryckte det i ögonlocket? Drog musklerna ihop sig? Slöts ögonfransarna?
   Nej.
   Tant Roses hand låg på bordet som en del av bordsilvret, utsökt, fin, gammal och anlupen. Hennes byst gömdes bakom en sky av luftigt linne. Den hade inte blottats på åratal, varken för kärlek eller diande barn. Den var en mumie, svept och för evigt dold. Under bordet ledde hennes tunna ben i höga knäppkängor upp i dräktens könlösa rör. Man föreställde sig att hennes ben slutade vid kjortelfållen, sedan vidtog en skyltdocka från ett varuhus — bara vax och ingenting mer. För många år sedan måste hennes make ha handskats med henne precis som han handskats med en skyltdocka, och hon måste ha svarat med samma slags kyliga vaxartade rörelser, med det mått av hänförelse och det gensvar, som man kunde vänta sig från en docka. Och hennes make, som drivits på flykten utan slag eller hårda ord, hade vänt sig bort under täcket och legat skälvande av stegrad åtrå för att sedan så småningom börja förlägga sina kvällspromenader till små ställen på andra sidan staden bortom ravinen, där fönstrens skära gardiner glödde med friskare elektricitet, och en ung dam öppnade om man ringde.
   Så det här var tant Rose, som stirrade rakt på Greppin och — han kvävde ett skratt och slog hånfullt hop sina händer — där syntes de första spåren av en mustasch av damm på hennes överläpp.
  — Godafton, tant Rose, sade han och bockade. God afton, farbror Dimity, sade han nådigt. Nej, nej, inte ett ord! Inte ett ord från någon av er.
   Han bugade ännu en gång: — Ah, godafton kusin Lila och kusin Lester.
   Lila satt till vänster med ett hår, som liknade gyllene spån från ett mässingsrör i en metallsvarv. Mitt emot henne satt Lester, och hans hår spretade åt alla håll. Båda var unga, han fjorton och hon sexton. Farbror Dimity, deras far (men far var ett otäckt ord) satt bredvid Lila. Han hade fått denna mindre fina placering för länge sedan, därför att tant Rose sagt att draget från fönstret kunde vara farligt för hans nacke om han satt vid bordsänden. Ah, denna tant Rose!
   Greppin drog till sig en stol och satte sig beslutsamt. Armbågarna placerade han utan ceremonier på bordsduken.
  — Det är någonting jag vill ha sagt, förkunnade han. Det är mycket viktigt. Det här har fått hålla på i veckor, och jag kan inte fortsätta längre. Det finns någon som jag älskar, men det har jag visst berättat för länge sedan. Det var den dagen jag fick er alla att le. Kommer ni ihåg?
   Ögonen på de fyra vid bordet blinkade inte, händerna förblev orörliga.
   Greppin blev inåtvänd. Dagen då han fick dem alla att le. Det var för två veckor sedan. Han hade kommit hem, tittat på dem och sagt: — Jag skall gifta mig!
   De hade alla börjat väsnas som om någon slagit sönder ett fönster.
  — Vad var det du skulle och med vem? skrek tant Rose.
  — Med Alice Jane Bellerd! hade han sagt och stelnat en aning.
  — Gratulerar, sade farbror Dimity,...mja...hoppas jag, tillade han och tittade på sin fru. Han hostade: — Är det inte lite väl tidigt, min son? Han tittade på sin fru igen: — Ja, ja, jag tror att det är lite väl tidigt. Jag skulle inte tillråda det än, inte riktigt just nu.
  — Huset är alldeles förfärligt, sade tant Rose. Vi kan inte rusta upp det än på ett år.
  — Det sa du i fjol och året innan, sade Greppin. Och i alla händelser är det mitt hus, kom det hårt från honom.
   Tant Rose hade klämt ihop käften: — Efter alla dessa år. Ska vi bli utkastade, ja jag har då aldrig...
  — Ni kommer inte att bli utkastade, var inte såna idioter, sade Greppin uppretat.
  — Så ja, Rose, sade farbror Dimity med svag stämma.
   Tant Rose lät armarna hänga. — Efter allt jag har gjort för...
   I det ögonblicket visste Greppin att han måste få iväg dem, varenda en. Först skulle han få dem tysta, sedan skulle de tvingas att le. Sedan skulle han bära ut dem som kappsäckar. Han kunde inte låta Alice Jane flytta in i ett hus fullt av sådana här surkart, där tant Rose följde efter en vart man gick, även när hon inte följde efter en. Och där barnen förolämpade en, sedan de fått ett ögonkast av sin mor, och där fadern, som inte var stort mer än ett tredje barn, omsorgsfullt inriktade sina råd på att han skulle förbli ungkarl. Greppin stirrade på dem. Det var deras fel att hans kärlek och hans liv hade spårat ur. Om han gjorde någonting med dem, så skulle hans skimrande varma drömmar om mjuka kroppar, öppna mot kärlekens extas bli förverkligade. Då skulle han få ett hus åt sig och Alice Jane. Ja, Alice Jane.
   Tant, farbror och kusiner måste bort. OM han sade till dem att ge sig iväg, som han ofta hade gjort, så skulle minst tjugo år förflyta innan tant Rose samlat ihop sina solblekta luktpåsar och antika grammofoner. Och då skulle Alice Jane för länge sedan ha rest sin väg och försvunnit för alltid.
   Greppin tittade på dem, medan han drog till sig förskäraren.

Greppins huvud värkte av trötthet. Han öppnade ögonen med svårighet. Var var han? Kors, han hade slumrat till!
   Allt det där hade hänt för precis två veckor sedan. I kväll var det två veckor sedan han hade det där samtalet om giftermål, flyttning och Alice Jane. Det var för två veckor sedan han hade fått dem att le.
   Nu när han vaknat upp ordentligt, log han mot de tysta och orörliga gestalterna. De log tillbaka på ett egendomligt tilltalande sätt.
  — Jag avskyr dig. Du är en gammal hynda, sade han direkt till tant Rose. För två veckor sedan skulle jag inte vågat säga det till dig. Men i kväll...
   Han drog triumferande på rösten, när han vände sig om: — Farbror Dimity, sade han, om jag nu skulle få ge dig ett gott råd, min gode man...
   Han småpratade, plockade upp en sked, låtsades äta persikor från en tom tallrik. Han hade redan ätit på restaurang nere i stan. Grisstek, potatis, paj och kaffe. Men nu låss-åt han desserten, därför att han tyckte det var roligt. Hans käkar härmade tuggande rörelser.
  — Så i kväll flyttar ni en gång för alla ut. Jag har väntat i två veckor och tänkt över det här. På sätt och vis tror jag att jag haft er kvar här så länge för att jag ville hålla ett öga på er. När ni väl är borta, kan jag inte vara säker på att...
   Här lyste hans ögon av skräck: — Ni skulle kunna komma tassande och ge ljud från er om nätterna, och jag skulle inte kunna stå ut med det. Jag tål inte ljud i det här huset, inte ens när Alice flyttar in...
   Den dubbla mattan under hans fot var tjock och ljudlös och lugnande.
  — Alice vill flytta in i övermorgon. Vi skall gifta oss. Tant Rose blinkade ondskefullt och misstroget mot honom.
  — Ah! skrek han och flög upp, sedan sjönk han ner igen. Han skrattade. — Nu ser jag, det var en fluga.
   Han såg flugan krypa med långsam precision över tant Roses gulbleka kind och sedan flyga bort. Hur var det, blinkade inte hennes öga till just nu?
  — Tror du inte att jag någonsin kommer att gifta mig, tant Rose? Tror du att jag inte skulle rå med ett äktenskap, kärlek och kärlekens plikter? Tror du att jag är omogen, att jag inte kan sköta en kvinna? Tror du att jag är ett barn, som bara dagdrömmer?
   Han lugnade sig med en ansträngning och skakade på huvudet. -- Det var ju bara en fluga. Och kan en fluga få en att tvivla på kärleken? Eller var det du, tant Rose, som gjorde tvivlet till en fluga och en blinkning? Förbannelse!
   Han pekade på de fyra runt bordet: — Jag skall se till att värmepannan blir hetare. Om en timma tänker jag flytta ut er från det här huset en gång för alla. Förstår ni? Bra. Jag ser att ni fattar.
   Det började regna utanför, ett kallt, intensivt hällande, som sköljde över huset. Ett irriterat drag syntes i Greppins ansikte. Ljudet av regn var det enda, han inte kunde hindra, det enda, som inte kunde avhjälpas. Det fanns inte någon möjlighet att skaffa sig nya gångjärn eller smörjmedel eller haspar för sådant. Man skulle förstås kunna bekläda hela yttertaket med mjuk väv för att mildra ljudet — visst kunde man det. Men det skulle kanske vara att gå till överdrift. Nej, det fanns inte något sätt att ta bort ljudet av regn.
   Nu ville han ha tyst, och i detta ögonblick önskade han tystnad mer än han gjort någonsin förut. Varje ljud var en fara. Så varje ljud måste kvävas, bearbetas, elimineras.
   Trummandet från regnet var som en otålig mans knogar. Han började minnas igen.
   Han kom ihåg fortsättningen på den där timmen för två veckor sedan, när han fick dem att le...

Han hade tagit förskäraren och gjort sig beredd att skära upp fågeln på bordet. Familjen hade samlats i vanlig ordning, alla bar sina allvarliga, puritanska masker. Om barnen log, så trampade tant Rose på leendet som om det var en otäck insekt.
   Tant Rose kritiserade vinkeln på Greppins armbåge, när han skar upp fågeln. Kniven, förkunnade hon, var inte tillräckligt vass. Jaha, knivens skärpa... Lydigt brynte han kniven och högg in på fågeln igen. Efter någon minut hade han skurit upp det mesta av den, och då såg han långsamt upp på deras högtidliga, kritiska ansikten, som liknade puddingar med agatögon. Efter att ha stirrat på dem en stund som om han överraskats med en naken kvinna i stället för med en plockad rapphöna, höjde han kniven och vrålade hest:
  — Varför i Herrans namn kan ingen av er le? Jag ska få er att le! Han höjde kniven några gånger som ett trollspö. Och snart — vilket under! — så log alla.

Han bröt itu sitt minne, skrynklade till det, gjorde en boll av det, kastade bort det. Han reste sig snabbt, gick ut i hallen och bort till köket, trevade sig nedför den skumma källartrappan och öppnade luckan till värmepannan. Skickligt fick han elden att brinna med en väldig låga.
   Han gick åter upp och såg sig omkring. Nu skulle folk få komma och göra rent det tomma huset, tänkte han, heminredare skulle ta ned de mörka draperierna och sätta upp nya färgstarka vävnader. Nya, tjocka, orientaliska mattor på golven. Det skulle garantera tystnad. Men för allt detta behövdes minst hela nästa månad, om inte resten av året.
   Han tryckte händerna mot öronen. Tänk om Alice Jane skulle höras, när hon rörde sig i huset?
   Sedan skrattade han. Det var så komiskt. För problemet var redan löst. Han behövde inte befara något ljud från Alice. Det var löjligt enkelt. Han skulle ha all tänkbar glädje av Alice Jane och ingenting, som kunde störa hans drömmar och komfort.
   Ytterligare en sak behövdes för att göra tystnaden fullständig. Överst på dörrarna, som vinden ibland fick att slå igen med en smäll, skulle han montera in moderna, pneumatiska stängare, sådana där de har på biblioteksdörrar, som väser svagt, när deras hävarmar drar igen dörren.
   Han passerade matsalen. Gestalterna kring bordet hade inte rört på sig. Deras händer låg i samma läge som förut men deras bristande intresse för honom var inte ohövligt menat.
   Han gick uppför halltrappan för att byta innan han flyttade på familjen. När han plockade ut knapparna från sina fina manschetter lade han huvudet på sned och lyssnade.
   Musik.
   Först fäste han sig inte vid det. Sedan bleknade han, medan han långsamt lyfte ansiktet mot taket.
   Uppifrån huset hördes musik, ton följde på ton, så klagande och regelbundet att det skrämde honom.
   Varje ton kom som om man knäppt på en enda harpsträng. I den fullständiga tystnaden växte detta obetydliga ljud över sina egna proportioner, som om det blivit storhetsvansinnigt över att ha all denna tystnad att breda ut sig i.
   När han slet upp dörren lät det som en explosion. I nästa ögonblick rusade han uppför den vindlande trappan till vinden. Han kände sig som en mus, som sprang inne i en kyrkklocka. Högt uppe i klockan ljöd den enda harpsträngen. Det drog honom uppåt, det var som en navelsträng, det skänkte hans rädsla näring och liv. Han försökte slita av navelsträngen med sina händer, men han kunde inte. Det var som om någon hade ryckt i strängen bara för nöjet att se honom sprattla.
   Åter en av dessa fruktade toner. En till och en till.
  — Nej, håll tyst! ropade han. Inget ljud i mitt hus. Sedan två veckor tillbaka ska det vara tyst. Tyst!
   Han störtade in på vinden.
   Lättnad kan förbytas i hysteri.
   Regndroppar föll från en spricka i taket, slog hårt mot en hög svensk kristallvas och åstadkom den starka och entoniga melodin. Han krossade vasen med en våldsam spark.

När han en stund senare drog på sig en gammal skjorta och ett par byxor i sitt rum, skrattade han. Musiken hade tystnat, sprickan hade tätats och vasen låg i tusen bitar. Tystnaden rådde åter.
   Det finns tystnader av många slag. De har alla sin egen karaktär. Där finns sommarnattens mjuka tystnad, som inte alls är någon tystnad utan lager på lager av sjungande insekter och det svaga ljudet av ensliga små elektriska lampor, som svajar i cirklar över öde landsvägar och sprider ringar av ljus, som begärligt sugs upp av natten. Sådan är sommarnattens tystnad, som kräver slöhet och likgiltighet av åskådaren för att kunna uppfattas som sådan. För egentligen är det ingen tystnad alls. Och så finns det förstås vinterns tystnad, men det är en tystnad lagd i kista, redo att bryta sig lös vid vårens första förebud. Nej, inte heller den har gjort sig förtjänt av namnet tystnad. Bland andra tystnader finns den mellan två älskande, när det inte behövs några ord. Hans kinder får färg, hon sluter ögonen. Det är en mycket vacker tystnad, även om den aldrig blir fullständig, eftersom kvinnor alltid fördärvar den genom att klaga över att de kra mas för mycket eller för lite. Han log. I fråga om Alice Jane var det ingen risk för den saken. Han hade tänkt på allt.
   Någon viskade!
   Han hoppades att grannarna inte hört honom vråla som en dåre.
   En svag viskning.
   På tal om tystnader... Bästa tystnaden var den, som i varje detalj skapats av en mänsklig hjärna. Då skulle man kunna gardera sig mot såväl regndroppsljud mot kristall som mot insekternas elektriska surrande. Människans intellekt kunde gardera sig mot varje ljud, varje överraskning, tills man nått en så fullständig tystnad att man kunde höra cellerna i ens hand utföra sina funktioner.
   En viskning igen.
   Han skakade på huvudet. Det fanns ingen viskning. Det fick inte finnas någon i hans hus. Svetten började drypa ner utefter hans kropp, hans haka hängde, och ögonen började röra sig i sina hålor.
   Viskningar. Tysta mumlande rykten.
  — Jag säger ju att jag skall gifta mig, sade han kraftlöst.
  — Du ljuger, sade viskningen.
   Hans huvud föll framåt som om han fått en snara om halsen. Hakan mot bröstet.
  — Hon heter Alice Jane... han formade orden med mjuka våta läppar och orden saknade kraft. Ett av hans ögonlock började rycka som om han blinkade fram ett budskap på kod till någon osedd gäst. — Du kan inte få mig att sluta älska henne. Jag älskar henne...
   Viskningar.
   Han tog blint ett steg framåt.
   Uppslaget på hans byxben darrade när han nådde fram till gallret som låg över varmluftstrumman. En het luftström blåste upp hans byxor. Viskningarna.
   Värmepannan.
   Han var på väg ned, när någon knackade på ytterdörren. Han lutade sig mot den. — Vem är det?
  — Herr Greppin?
   Greppin drog efter andan. — Ja?
  — Var vänlig och släpp in oss.
  — Vem är det?
  — Polisen, sade mannen utanför.
  — Vad vill ni? Jag äter middag just nu.
  — Vi vill bara tala med er. Grannarna har ringt till oss. De sa att de inte hade sett er tant och farbror på två veckor. Och de hörde något för en tid sen...
  — Jag försäkrar att allting är som det ska. Han skrattade forcerat.
  — Låt oss prata om det här när ni har öppnat.
  — Jag beklagar, envisades Greppin. Jag är trött och hungrig. Kom tillbaka i morgon. Jag skall tala med er då om ni önskar.
  — Vi insisterar på att få komma in, herr Greppin.
   De började slå på dörren.
   Greppin vände sig mekaniskt och gick stelt genom hallen förbi den gamla klockan, in i matsalen utan ett ord. Han satte sig utan att se på någon av dem. Sedan började han tala — först långsamt sedan snabbare.
  — Det är några bråkstakar där ute. Kan du inte tala med dem, tant Rose? Du kan väl be dem ge sig iväg, kan du inte? Vi äter ju. Ni andra ska äta och se trevliga ut, så går de nog om de kommer in. Tant Rose, du talar väl säkert med dem? Och nu är det en del jag måste säga till er eftersom det händer så mycket...
   Utan anledning började några heta tårar falla. Han såg på dem medan de trängde ned i den vita linneduken, bredde ut sig och försvann.
  — Jag känner ingen som heter Alice Jane Bellerd. Jag har aldrig känt någon som hetat Alice Jane Bellerd! Det var alltsammans bara... Jag sa att jag älskade henne och ville gifta mig med henne för att på något sätt få er att le, det var enda skälet. Jag kommer aldrig att få en kvinna. Jag har vetat i åratal att jag inte kommer att få en. Vill du vara snäll och ge mig potatisen, tant Rose?
   Ytterdörren splittrades och föll in. Hallen fylldes av ett tungt och dämpat kringtrampande. Männen störtade in i matsalen.
   En tveksam paus.
   Polisinspektören tog snabbt av sig uniformsmössan.
  — Jag ber om ursäkt, sade han. Det var inte alls meningen att vi skulle komma och störa i middagen. Utan vi...
   Poliserna hade stannat så plötsligt att deras rörelse skakade hela rummet. Och detta fick tant Roses och farbror Dimitys kroppar att glida ned på mattan, där de låg med sina strupar uppskurna som halvmånar från öra till öra — och både hos dem och barnen vid bordet skapade det en illusion av ett leende under deras hakor. Trasiga leenden som hälsade de sena gästerna välkomna och berättade allt för dem med en enkel grimas...

originalets titel: The Smiling People", först publicerad i novellsamlingen Dark Carneval 1947.
Originalet på engelska: http://mirandamolina.tumblr.com/post/20184278361/the-smiling-people-ray-bradbury

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki