Fandom

Svenskanoveller Wiki

Leendet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ray Bradbury

Kön hade bildats på stadens torg klockan fem på morgonen, medan tupparna gol långt ute på den rimfrosttäckta landsbygden, och det fanns inga eldar. Först hade dimtussar klängt sig fast överallt bland de förstörda byggnaderna men när solen gick upp vid sjutiden började de skingras. Nere på gatan samlades människor i små grupper på två eller tre till marknadsdagen, till festdagen.
   Den lille pojken stod alldeles bakom två män som hade samtalat högt i den klara luften och allt de sade lät dubbelt så högt på grund av kylan. Den lille pojken stampade med fötterna och andades på sina röda nariga händer och tittade upp på karlarnas smutsiga kläder av säckväv och längs den långa raden av män och kvinnor framför honom.
   "Vad har du ute att göra så tidigt, pojke?" sade mannen bakom honom.
   "Jag har min plats i kön", sade pojken. "Varför ger du dej inte av och lämnar din plats åt nån som sätter värde på det här?"
   "Låt pojken vara i fred", sade mannen framför och vände sig plötsligt om.
   "Jag skämtade bara." Mannen bakom lade sin hand på pojkens huvud. Pojken skakade kallt av sig den. "Jag tyckte bara att det var konstigt att en pojke var uppe ur sängen så tidigt."
   "Den här pojken är en förståsigpåare på konst, kan jag tala om", sade pojkens försvarare, en man som hette Grigsby. "Vad heter du, pojke?"
   "Tom."
   "Tom ska spotta rejält och mitt i prick, eller hur, Tom?"
   "Ja, det ska jag!"
   Ett skratt drog genom kön.
   Längre fram sålde en man hett kaffe i spruckna koppar. Tom tittade dit och såg den lilla varma elden och kaffet, som bubblade i en rostig panna. Det var inte riktigt kaffe. Det var gjort av något bär som växte på ängarna utanför staden och såldes för en penny koppen för att värma magarna på dem, men det var inte många som köpte — få människor hade råd till det.
   Tom stirrade fram mot den punkt där kön slutade på andra sidan en sönderbombad stenmur.
   "Dom säjer att hon ler", sade pojken.
   "Ja, det gör hon", sade Grigsby.
   "Dom säjer att hon är gjord av oljefärg och duk."
   "Det är riktigt. Och det är därför jag tror att hon inte är originalet. Jag har hört att originalet målades på trä för länge sen."
   "Dom säjer att hon är fyrahundra år gammal."
   "Kanske mer. Ingen vet säkert vad vi har för år i år."
   "Det är tvåtusensextiett?"
   "Dom påstår det, ja. Dom lögnarna. Inte annat än vi vet kan det vara tretusen eller femtusen. Allting var en enda jäkla röra därborta en lång tid. Det enda vi har kvar nu är lump och trasor."
   De hasade fram över gatans kalla stenar.
   "Hur länge till dröjer det innan vi får se henne?" frågade Tom oroligt.
   "Bara ett par minuter. Dom har satt opp henne mellan fyra mässingsstolpar med sammetsrep mellan, fint så det förslår, för att hålla folk på avstånd. Kom ihåg nu, Tom — inga stenar; dom tillåter inte att man kastar sten på henne."
   "Nä då, sir."
   Solen steg högre på himlen och förde med sig en värme som fick karlarna att ta av sig sina smutsiga rockar och flottiga hattar. "Varför står vi här i kön allihop?" frågade Tom till sist. "Varför har vi kommit hit allihop för att spotta?"
   Grigsby tittade inte på honom utan bedömde hur högt solen stod. "Jaa, Tom, det finns många skäl." Tankspritt trevade han efter en ficka som var borta för länge sedan och efter en cigarrett som inte fanns där. Tom hade sett samma gest oräkneliga gånger. "Det hänger ihop med hat, Tom. Hat mot allting i Det Förflutna. Jag frågar dej, Tom — hur hamnade vi i ett sånt här tillstånd, med städer som är bara skrot, vägar som är förvandlade till flisor av bomberna och hälften av alla majsåkrar lysande av radioaktivitet om nätterna? Är inte det en eländig soppa — jag bara frågar?"
   "Jo, det är det väl, sir."
   "Så här ligger det till, Tom. Man hatar vad det än var som ställde till så att vi alla fick allting förstört för oss. Det är den mänskliga naturen. Tanklöst, kanske, men i alla fall den mänskliga i naturen."
   "Det finns knappt nån eller nånting som vi inte hatar", sade Tom.
   "Det har du rätt i! Hela den förbannade surven av människor i Det Förflutna som styrde världen. Så därför står vi här en torsdagsmorron med tarmarna klistrade till ryggraden och fryser och bor i grottor och röker inte och dricker inte, gör ingenting utom att vi har våra fester. Tom — våra fester."
   Och Tom tänkte på festerna under de senaste åren. Det året då de rev sönder alla böckerna på torget och brände dem och alla var fulla och skrattade. Och teknikens fest i fjol, då de släpade fram den sista bilen och drog lott och varje lycklig vinnare fick slå ett slag med släggan på bilen.
   "Om jag minns det, Tom? Om jag minns det? För tusan, jag fick ju slå sönder vindrutan — hör du, vindrutan! Herregud, det var ett vackert ljud! Krasch!"
   Tom kunde höra glaset rasa ner i glittrande högar.
   "Och Bill Henderson, han fick krossa motorn. Han gjorde ett finfint jobb, verkligt effektivt. Pang!"
   "Men allra bäst", mindes Grigsby, "var den gången när dom förstörde en fabrik som fortfarande försökte tillverka flygplan.
   Ja, jösses, vad det kändes skönt att spränga den i luften!" sade Grigsby. "Och sen hittade vi rätt på det där tidningstryckeriet och ammunitionsfabriken och sprängde dom på en gång. Förstår du, Tom?"
   Tom grubblade. "Ja, jag tror det."
   Klockan var tolv på dagen. Nu stank ruinstadens odörer i den varma luften och osynliga ting kröp och kravlade bland de sönder-rasade byggnaderna.
   "Kommer den aldrig tillbaka, sir?"
   "Vad då — civilisationen? Ingen vill ha den. Inte jag?"
   "Jag skulle kunna trivas med somligt i den", sade en karl bakom en annan karl. "Det fanns en del vackert i den."
   "Grubbla inte på sånt", skrek Grigsby. "Det finns inte rum för sånt heller."
   "Åjo", sade karlen bakom karlen. "En vacker dag kommer det nån med fantasi och lappar ihop den. Sanna mina ord. Nån som har hjärta."
   "Nej", sade Grigsby.
   "Jo, säjer jag. Nån som har sinne för det vackra. Han skulle kunna ge oss en sorts begränsad civilisation, den sorten som vi kunde leva i, i fred."
   "Innan man visste ordet av skulle det bli krig!"
   "Men nästa gång skulle det kanske bli annorlunda."

Äntligen stod de ute på torget. På avstånd syntes en ryttare som kom ridande in i staden. Han höll ett papper i handen. Mitt på torget var det inhägnade området. Tom, Grigsby och de andra samlade saliv i munnen och rörde sig framåt — rörde sig framåt, redo och med uppspärrade ögon. Tom kände sitt hjärta bulta mycket hårt och ivrigt och marken brände under hans bara fötter.
   "Nu sätter vi i gång, Tom, och spottar på!"
   Fyra poliser stod vid hörnen av det inhägnade området, fyra män med ett gult snöre runt handlederna för att visa deras laga makt över andra människor. De stod där för att hindra stenkastning.
   "På det här sättet", sade Grigsby i sista ögonblicket, "tycker alla att dom har haft sin chans mot henne — förstår du det, Tom? Gå fram nu!"
   Tom stod framför tavlan och tittade på den en lång stund. "Spotta, Tom!"
   Han var torr i munnen.
   "Seså, Tom? Raska på?"
   "Men", sade Tom långsamt, "hon är ju vacker!"
   "Pass på, jag ska spotta för din räkning!" Grigsby spottade och salivklumpen flög genom solljuset. Kvinnan på porträttet log lugnt och hemlighetsfullt mot Tom och han tittade tillbaka på henne med bultande hjärta och ett slags musik i öronen.
   "Hon är vacker", sade han.
   "Rör på dej nu innan polisen —"
   "Lystring!"
   Kön blev tyst. I ena ögonblicket gormade de över Tom som inte fortsatte framåt, i nästa ögonblick vände sig alla om mot ryttaren. "Vad heter den, sir?" frågade Tom lågt.
   "Tavlan? Mona Lisa, tror jag, Tom. Ja, Mona Lisa."
   "Jag har ett tillkännagivande", sade ryttaren. "Myndigheterna har beslutat att från och med klockan tolv i dag ska porträttet här på torget överlämnas till befolkningen, så att den kan deltaga i förstörandet av —"
   Tom hann inte ens ropa till förrän folkmassan skrikande och fäktande tvingade honom fram mot porträttet. Det hördes ett vasst ljud av något som revs itu. Poliserna flydde. Hopen var i fullt uppror och människornas händer liknade fåglar som hackade på porträttet. Tom kände hur han pressades nästan rätt igenom den trasiga tavlan. Blint härmande de andra sträckte han fram handen, grep fatt i ett stycke oljemåltid duk, ryckte till, kände duken ge efter och ramlade sedan omkull och fick några sparkar så att han rullade ut i utkanten av folkmassan. Blodig och med sönderrivna kläder såg han gamla gummor tugga på bitar av tavlan, såg karlar bryta sönder ramen, sparka boll med trasor av duken och slita sönder dem till konfetti.
   Endast Tom stod en bit ifrån och teg på det myllrande torget. Han tittade ner på sin hand. I den kramade han en bit av duken och gömde den tätt mot sitt bröst.
   "Hallå, Tom!" ropade Grigsby.
   Snyftande sprang Tom sin väg utan ett ord. Han sprang nerför den bombärriga vägen, ut på ett fält och över en grund bäck utan att se sig tillbaka och med handen hårt knuten och instoppad under rocken.
   I solnedgången kom han till den lilla byn och fortsatte igenom den. Klockan nio var han framme vid den förstörda bondgården. På baksidan, i den halva silon, i den delen av den som fortfarande stod upprätt och var överspänd med tältduk, hörde han ljudet av sovande människor, av sin familj — sin far, mor och bror. Snabbt och tyst gled han in genom den lilla dörren och lade sig flämtande ner.
   "Tom?" ropade hans mor i mörkret.
   "Var har du varit?" fräste hans far. "I morron ska du få stryk." Någon sparkade till honom. Hans bror, som hade fått stanna hemma och arbeta på deras åkerlapp.
   "Sov nu", ropade modern lågt.
   En spark till.
   Tom låg och hämtade andan. Allt var tyst. Handen höll han pressad mot bröstet, hårt, hårt. En halvtimme låg han på det viset med slutna ögon.
   Så kände han något, och det var ett kallt, vitt ljus. Månen steg , mycket högt upp och den lilla fyrkanten av ljus trängde in i silon och kröp långsamt fram över Toms kropp. Då, och först då, slappnade hans hand. Tom lyssnade till dem som sov runt omkring honom och långsamt, försiktigt, drog han fram handen. Han tvekade, höll andan och öppnade därpå avvaktande handen och vecklade ut det lilla stycket målad oljeduk.
   Hela världen sov i månskenet.
   Och där, i hans hand, låg Leendet.
   Han tittade på det i det vita ljuset från midnattshimlen. Och gång på gång tänkte han tyst för sig själv: Leendet, det vackra Leendet.
   En timme senare kunde han fortfarande se det, också sedan han omsorgsfullt hade vikt ihop det och gömt undan det. Han blundade, men Leendet fanns där i mörkret. Och det fanns alltjämt kvar, varmt och milt, när han föll i sömn och världen blev tyst och månen seglade först uppför och sedan nerför den kalla himlen mot morgonen.

Ur "Det eviga regnets dag", Norstedts 1963. Översättning Torsten Blomqvist.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki