FANDOM



Av Dan Höjer

Jag ska snart dö. Därför berättar jag den här historien. Den som inte tror på den har sig själv att skylla. Men jag svär på mina fäders grav att vartenda ord är sant. Att jag inte sagt någonting tidigare beror på att jag inte vågat. Vad skulle folk tro? Att jag blivit tokig, antagligen.
   Jag var 13 år och hade fått mitt första sommarjobb. Alla mina drömmar hade gått i uppfyllelse. För det första låg arbetsplatsen i Stockholm, vilket bara det var som en saga för en norrlandstjej som jag. Men det mest fantastiska var att jag hade fått jobbet som hästskötare på Skansen bland tusentals sökande.
   Jag älskade hästar mer än något annat på jordens yta. De fullblod vi hade hemma på gården tyckte jag ofta var mer mänskliga än många människor jag kände. Hemma i Piteå var hästarna mina allra bästa vänner. Det var hos dem jag fick värme och tröst när något hade gått fel. De var de enda som riktigt förstod och kunde lyssna utan att ställa en massa dumma frågor.
   Månaderna före Stockholmsresan gick jag som i ett lyckorus. Jag bara väntade på att äntligen få sätta mig på tåget söderut. Mina kamrater var nog rejält trötta på det eviga tjatet om Skansen innan jag ens åkt iväg.
   Nedfärden kommer jag inte ens ihåg. Jag måste ha varit så pirrig inför allt det nya. Det var första gången jag lämnade Piteå, och dessutom reste jag ensam. Jag vinkade av föräldrarna och min avundsjuka lillebror. Och möttes många timmar senare av en kvinna från Skansen på Stockholms central. Hon tittade strängt på mig innan hon sa goddag. Sedan gav hon sig av. Kvinnan hade bråttom till någonting och satte mig i en taxi som for iväg genom staden.
   Ögonen stod rakt ur sina hålor och jag kände mig oerhört vuxen och världsvan. Allt var så högt och stort, och det fanns så mycket jäkt och stress i den enorma huvudstaden. Det var just det jag berättade för kompisarna när jag kom tillbaka. Om alla höga hus, om att jag nigit för kungen när han besökte Skansen, och om alla djuren. Men det enda som var riktigt viktigt, det enda som upptog mina tankar vågade jag inte berätta, inte för någon. Och jag har aldrig talat om det, inte förrän nu.
   Jag fick bo i en liten stuga nära Seglora kyrka, mitt på området. Och jag fick sköta mig själv och ta hand om hästarna precis som jag var van vid hemifrån. Allt flöt på precis som jag hade förväntat mig.
   Allra mest spännande var nätterna. När portarna stängdes för besökare fanns bara jag och några till kvar på hela Skansen. Då passade jag på att bekanta mig med de andra djuren. Jag tjattrade med aporna, brummade med brunbjörnarna som gärna ville ha sällskap. Och nu när jag har blivit så gammal kan jag avslöja att jag även simmade med sälarna. Besöken i sälbassängen var väldigt förbjudet, men det är nog det bästa jag har gjort i livet. Varje natt smög jag ner i vattnet och lekte med sälungarna som blev mina vänner. När jag hälsade på något år senare är jag säker på att de kände igen mig bland alla besökare. Det visade de tydligt.
   En natt var helt annorlunda. Den lugna känslan var som bortblåst och det låg någonting otäckt i luften. Djuren gnydde från sina burar. Varghonan vandrade utmed stängslet och morrade ilsket, rävarna ylade. Och när jag gled ner till sälarna grymtade de och drog sig in i ett hörn av bassängen. De hade inte alls lust att leka.
   Förvånad steg jag upp, torkade mig och drog på mig kläderna. Och då stod han bara där. Personen som förändrade mitt liv, han som jag tänkt på varenda minut sedan dess. En liten kille som såg ut att vara i tioårsåldern. Han stod där blickstilla och bara stirrade, liksom bedjande som om han hoppades att jag inte skulle springa min väg. Men jag stod kvar och glodde tillbaka.
   Han såg ut att komma från en annan tid. Kläderna var gamla och slitna och frisyren var inte alls modern. Håret spretade åt alla håll och jag tänkte att han säkert hade klippt sig själv.
  — Hej, sa han piggt och plirande. Vad det badas här då. Damen simmar ju som en riktig säl.
   Han skrattade åt sitt skämt. Kluckande, med ett djup som om skrattet kommit från en fullvuxen karl.
   Det var lite otäckt men i nästa sekund blev han vänlig och berättade att han kommit till Skansen med en gård som plockats ner från södra Sverige. Ingen hade brytt sig om att titta i vedboden som byggarna lastade upp på ett flak. Därinne satt han sedan hela vägen till Stockholm, sa han.
   Han hade en blick som sög sig fast. Jag kommer aldrig att glömma hans mörkgröna ögon som inte släppte mig ur synhåll en enda sekund.
  — Mitt namn är Olof Björnsson från Utby socken, sa han och sträckte fram en hand som var isande kall. Sedan bockade han djupt.
  — Oj, sa jag. Fryser du?
  — Nej, men jag har ingen att leka med. Det är mitt stora problem. Faktiskt min levnadsplåga, men det är ingenting för er att betunga ert vackra huvud med. Säg mig istället, vad heter unga fröken?
  — Du får gärna säga Maja-Klara, sa jag.
  — Angenämt.
  — Va?!? Va sa du?
  — Jag tackar för förtroendet att få kalla er vid förnamn.
   Jag stod som ett frågetecken. Men avbröts i tankarna av hans snärtiga röst som plötsligt befallde.
  — Nu går vi till älgarna, sa han och började traska iväg.
   Det var moltyst när vi vandrade. Han gick något steg före och jag följde efter lite nervös, men samtidigt väldigt nyfiken.
  — Du passar här, sa han plötsligt.
  — Varför då, frågade jag.
  — Du simmar med sälarna. Sånt gillar jag. Nu ska du få se på konster.
   Det var märkligt att han ville just till älgarna. Bland alla de djur jag bekantat mig med på Skansen var älgarna de som jag fått sämst kontakt med. Det var som om de drog sig undan när jag närmade mig. Men nu när Olof Björnsson var med, stod de helt stilla och lät sig klappas under mularna.
  — Titta nu, sa han. Och så gjorde pojken något jag aldrig kommer att glömma.
  — Guld, droppar, kula koppar, sa han med hes röst och slängde ut med armen. Det var som en trollformel, och plötsligt lystes den närmaste älgen upp som en valborgsmässobrasa, men eldsflammorna var guldfärgade.
   Jag ryggade tillbaka. Vad är det som händer? Så vackert, tänkte jag. Vem är han som kan trolla på det viset.
  — Trollälgar, sa han. De gör så där ibland när de vill vara märkvärdiga.
   Jag darrade i hela kroppen och var tvungen att sätta mig ner på marken för att inte ramla omkull. Det var något otäckt med pojken samtidigt som han kändes vänlig. Han hjälpte mig upp och bar mig in i sin stuga som låg alldeles i närheten. När jag väl satt där på sängkanten slog det mig att den lilla taniga pojken hade burit mig utan att ge ifrån sig ett enda ljud. Trots att jag var både längre och tyngre än han själv.
   Så började han koka ihop någonting på spisen. Han rörde i grytan och sjöng med mörk röst. Entonigt lät det, entonigt och sövande. Det var någonting med sången och ångorna som steg ur grytan som gjorde att jag kände mig alldeles bedövad. Långsamt gled jag in i något slags mellanting mellan sömn och vakenhet. Kroppen kändes tung och orörlig och som genom ett töcken såg jag hur han skramlade och pysslade vid spisen.
   Plötsligt vände han sig om och stirrade på mig. Det lugna i hans ansikte var som bortblåst. Kvar fanns bara sorg, som hos en liten pojke som tappat bort sig och inte hittade sina föräldrar. Ögonen flackade och han såg rent förskräcklig ut. Det var som om han skämdes för vad han tänkte ta sig till.
  — Äntligen, nu ska vi bli lekkamrater, kamrater i eviga tider, tjöt han för full hals.
   I nästa stund kände han med handen i bakfickan och plockade upp ett litet, litet korn. Han visade stolt upp det, men fick kämpa för att få det över grytkanten. Trots att kornet inte var större än en halv spelkula verkade det oerhört tungt. Och, det hade en otrolig verkan. När det nådde vattenytan började soppan bubbla och sjuda så att hela bunken fick liv och for hit och dit över den gamla vedspisen. Och i ett slag hade hela rummet fyllts av ljus. Pojken log ett fasansfullt leende och skrek.
  — Nu! Nu är det dags!
   Jag blev livrädd och plötsligt var jag klarvaken. Ljusskenet hos älgarna hade känts vänligt, men detta var annorlunda. Det kändes skräckinjagande och farligt.
   Någonting inom mig sa att jag måste bort — fort. Jag reste mig och sprang genom rummet mot där jag trodde att dörren och räddningen fanns. Men på just det stället stod pojken och spärrade vägen, och såg inte alls vänlig ut längre.
  — Leka, leka! skrek han med hög och pipig röst. Och ansiktet förvreds i ett dödskallegrin. På några sekunder förvandlades pojken till gammal gubbe, och jag såg hela hans liv spelas upp framför mig.
  — Nu ska vi leeeeeka!!!
   Det var det sista jag hörde. Sedan slängde jag mig ut genom fönstret och slog i knät mot en trädrot utanför. Det värkte i benet och därför märkte jag först inte vad som just hänt bakom mig. När jag vände mig om undrade jag först om jag hade drömt alltihopa. Där pojkens hus stått alldeles nyss fanns ingenting. Jag såg mig omkring för att upptäcka vittnen som kunde förklara varför det inte fanns något glassplitter på marken trots att jag hade krossat rutan. Men ingen människa fanns inom synhåll.
   Det var skrubbsåret på knät som gjorde mig säker. Jag hade inte bara fantiserat, det kände jag på värken.
   Dagen efter blev jag helt övertygad. I en av dagstidningarna kunde jag läsa rubriken:

12-åring spårlöst försvunnen på Skansen



Jag läste om en förtegen poliskommissarie som inte ville uttala sig om händelsen. Men han berättade ändå att de utredde flera fall med försvunna barn på Skansen. Polisen hade vissa misstankar mot en luffare som hade synts i området. Kanske hade han kidnappat barnen för att pressa föräldrarna på pengar.
   Från den dagen höll jag mig inne om nätterna. Jag visste något som poliserna inte hade en aning om. Jag visste att de barn som försvunnit aldrig skulle komma tillbaka. De var kidnappade som lekkamrater till dödsriket. Att jag inte berättade kanske ni förstår. Ingen skulle ha trott mig.
   Däremot gick jag varje kväll flera varv i parken för att se till att inga barn hängde sig kvar vid djuren. Jag räddade flera från en säker död. Och sedan jag lämnade Skansen i augusti har jag inte läst om några nya försvinnanden. Men det kanske beror på att polisen vill dölja det som hänt.
   Hur som helst. Detta är en varning. Gå aldrig ensam om natten på Skansen. Och se upp för små lintottar med kalla handslag.
   Nu är det äntligen skrivet. Nu tänker jag somna in och förhoppningsvis vakna hos Olof Björnsson från Utby. För han var faktiskt riktigt trevlig, när han inte försökte att lura mig i en för tidig grav.
   God natt, god sömn.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki