Fandom

Svenskanoveller Wiki

Lekkamraterna

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   av: Niels E. Nielsen


Lekkamraterna.png


   —VART ska vi gå hän?
   Tom sparkade upp ett litet moln av den torra sandjorden mellan ljungen.
   —Jamen ...? — Det kom ett förundrat uttryck i Marys sexåriga ansikte — Till äventyrsdalen? Det ska vi väl?
   —Han skämtar bara! — Dick var nio år och den äldste. Myndigt satte han sin ett år yngre bror på plats. — Han vet det så väl.
   —Ja, sa Mary lugnad.
   Tysta gick de vidare över heden, en del av det mörka och ensliga nordskotska höglandet som från de kala granithöjderna norr om Glenmore sluttade österut mot kusten vid Moray Firth. Bakom dem reste sig Ben Mores tunga stenmassiv mot sommarmorgonens klara ljus. Norrut lyste flera småsjöar, tarns, mot himlen som underfundiga blå ögon under höjdernas rynkade bryn.
   —Jag kan se far i tornet!
   Mary tittade tillbaka mot det ranka ståltornet på Ben Mores hjässa, varifrån en radarantenn vände sig mot himlen som ett lyssnande öra.
   —Han pejlar ner 9.15-raketen från San Francisco, anmärkte Tom sakkunnigt; naturligtvis visste han allt om tjänsten på den ensligt belägna pejlingsstationen, som 300 kilometer norr om Edinburgh tog den första kontakten med de landande raketplanen när de kom vinande söderut via polarrutterna.
   —Ja, och där är den! nickade hans bror.
   Svindlande högt i det blå ljöd en metallisk ton, en mäktig orgelklang, som om Guds hand grep i en bassträng utspänd mellan himmel och jord. Deras skarpa ögon kunde nätt och jämnt urskilja en glimt av eld.
   Så var farkosten förbi, i sin långa dykning mot Edinburgh.
   —Vad ska vi leka i dag?
   Lilla Mary drog dem otåligt i armarna. Raketer kom det så många. Och det här var ingen vanlig dag. Lärarinnan på den ensliga stationen, fröken Guern, hade blivit förkyld och hade gett dem fritt. Mor hade brett en bastant packe smörgåsar åt dem, och så hade de förtjusta stuckit i väg — ut på heden som även nu under raketernas eldglimtar låg folktom, ett paradis för barn.
   Ett uråldrigt landskap fullt av skuggor, dimmor och gäckande solstrimmor, av små hemlighetsfulla floddalar och vindpinade kullar; som skapat till att leka allt möjligt i, rövare och soldater, feer och troll, allt det som rör sig i barns livliga fantasi.
   Inte för intet befolkade de gamla höglandsbönderna och fåraherdarna detta land med gnomer, troll, nissar och ghosts. En underlig, nästan bortglömd sagovärld, som det dock levde kvar en efterklang av, märkbar för barn och barnsliga själar. Vem kunde säga om inte någon av skuggorna från en flock ripor kunde vara en gnom på väg till nedgrävda guldskatter? Ja, eller ett troll eller rent av en fe!
   Barnen på den avsides belägna stationen på Ben More kände inte till städernas television och film. Med skarpa instinkter och levande fantasi anade de allt detta. Och då de jämt och ständigt tjatade på sin mor om att hon skulle berätta sagor, letade hon ur minnet fram rester av höglandets krönikor och fabler och berättade dem för barnen, medan solen, stor och röd, gick ner bakom de mörka hedarna där högst en gammal fåraherde vandrade, knastig och urtidsaktig som ett förstenat träd.
   —Trollgubben från de blå bergen, föreslog Tom.
   —Det lekte vi förra gången, invände Mary. Och förra gången igen lekte vi Snövit!
   —Vad ska vi då leka? Tom tänkte intensivt.
   —Jag vet det ... Mary log hemlighetsfullt.
   De var nu på väg mot en låg granitås som klövs av små ljungklädda dalar där man dold för hela världen kunde uppleva tusen äventyr.
   De stora atlantiska molnen kom seglande från väster som bländande vita sagoslott. En ensam duvhök kretsade i luften, som var ren som nyfallen snö. Den eviga blåsten strök omkring som en stor vädrande hund och galopperade glatt bort över höjderna.
   —Säg det nu! utbrast Dick lite förargat.
   Marys blå ögon tindrade. Hon njöt av att reta dem en aning. Tom följde höken med blicken.
   —Varför händer det inte längre sånt som i sagorna? sa han.
   —Därför att det inte gör det, svarade Dick resignerat. Nu är det bara raketer och de är urtråkiga!
   —Jamen det gör det likaväl, sa Mary häftigt. Jag var ute i äventyrsdalen i går då ni hade lektioner hos fröken Guern. Och då var det nån där!
   —Vad då för nån?
   Bröderna stannade. De visste att hon mycket bättre än de kunde hitta på nya sällsamma historier. De väntade med spänning.
   —De kom ner från himlen. — Långsamt släppte hon ut hemligheten. — De kom i ett sagoslott ... Eller också var det en vit trollhäst -- eller en eldsprutande drake!
   —Sånt snack, jäntunge!
   Men de var ändå inte alldeles säkra. De stirrade ut över det mäktiga landskapet och tänkte på äventyrsdalen, där bergtrollen och Lock Shins röda trollgubbe vandrade livslevande omkring bland jättestora ormbunkar och fladdrande girlander av smaragdgrön mossa.
   —Varför pratade du inte med — dom där? Dick gick vidare. Han verkade inte fullt övertygad.
   —Det gjorde jag med! — Mary dansade av triumf. — Men de var
   visst lite rädda för mig. De hade bråttom också. De grävde upp växter och samlade blommor och ormbunkar.
   —Hur såg de ut? Tom var nyfiken men dolde det.
   —Åh — hon tvekade lite — de ... de liknade allt möjligt. Feer och kungasöner och trollgubbar.
   —Man kan inte likna allt möjligt, invände Tom förnumstigt.
   —De kunde, sa Mary bestämt. De liknade hela tiden något annat! Men de var mycket vänliga då jag inte gjorde dem nåt. De sa att jag kunde få följa med på en tur till månen med det där sagoslottet!
   Hon pekade lugnt upp mot den bleka dagmånen som stod i öster bakom Ben Mores topp.
   —Förstod du vad de sa? flämtade Tom.
   —Inte riktigt, medgav hon. Men det var som om de pratade inne i mitt huvud ... Men jag hade inte tid. För det var nästan kväll och jag skulle hem och äta!
   De begrundade saken. De kikade upp mot den vita månen. Varför inte? De hade ännu inte smittats av de vuxnas skepsis. De vandrade i barndomens morgonland, där världen ligger daggvåt och full av under framför ens fötter och där kvittrande gråsparvar är lika märkliga som — ja, som feer och kungasöner som kommer ner från himlen och inviterar en på en tripp till månen!

   KVICKT sprang de det sista stycket till äventyrsdalen, deras privata kungarike bland gråstenskullarna. Men nere i själva dalen gick de mycket tyst och försiktigt. — Var de månne där, kungasönerna och trollgubbarna? Nej, allt var som vanligt, en solig liten sänka mellan låga gröngrå stenhöjder, där djupgrön mossa och små alar klamrade sig fast i skrevorna. En liten bäck porlade nerför dalens vänstra sida, bara en fingerdjup strimma kristallklart vatten med smak av torv och rök och granitens mörka kyla.
   Men vattnet och det vindskyddade läget lockade ändå fram några plättar av silkesmjukt gräs mellan ljungens oansenliga revor, och små tusenskönor och maskrosor stod som sändebud från mildare luftstreck. Därför tyckte barnen att denna pyttelilla oas i det kärva höglandet var själva Edens lustgård. Och ovanför fanns en rund plätt himmel, blå som en dröm. Och här var så tyst och lugnt, en tusenårig frid, som bara stördes av bäckens porlande, en spröd silverklocka som entonigt pinglade och pinglade i skaparens hand. Allt var så skönt.
   —Här är ju ingen, sa Tom förargat; han hade väntat sig ett juvel-gnistrande kungafölje.
   —Nej — Mary drog på det — men de sa inte heller att de skulle komma tillbaka.
   —Du har nog drömt alltihop! Dick var framme igen med sin storebrorskepsis.
   —Har jag visst inte! svarade flickan ilsket. Sagoslottet landade precis där!
   Hon pekade med en ljusröd finger på en gräsplätt mitt i dalen, just där det fanns mest blommor. Pojkarna stirrade och andades djupt.
   —Där kan ni själv se! skrek Mary triumferande. De var fullständigt övertygade.
   För stod inte dessa ödmjuka örter där och vittnade? Det var som om det från himlen fallna sagoslottet hade lånat dem sina färger. De förut så oansenliga blommorna prunkade med en prakt som inte ens Amazonas fantastiska orkidéer kunde uppvisa. På den cirkelrunda plätten, en sex sju meter tvärs över, tycktes en stump av regnbågen ha fallit ner och delat med sig av sina färger till de små blommorna. I mitten flammade mörk orangefärgade blomster som en sol om aftonen. Därifrån strålade det ut färger som inget jordiskt språk har namn på, säregna dämpade norrskensfärger, isblått som en glimt från Nordens jöklar, glödande vitt, nyanser i opal och ultramarin, som om en fe hade rört vid dessa jordiska växter med färgernas trollspö.
   —Feernas blommor! jublade Mary.
   Som i en dröm gick de alla tre bort och satte sig mitt i färgriket. Mary rörde varsamt vid blommorna och nändes inte plocka några. Pojkarna undersökte nyfiket jord, sten och strån. Ingenting var svett, förändrat eller bränt. Det fanns inte en fördjupning i den något fuktiga marken. Bara dessa blommor som man snarare skulle vänta att finna vid tröskeln till landet Fata Morgana än i denna lilla förgätna nord-skotska dal.

   EN STUND satt de försjunkna i förundran. Då och då sneglade de upp mot de klarblå molnen, som om de väntade att få se något äventyrligt komma dalande, den flygande kofferten eller fågel Fenix. Så småningom glömde de dock alltsammans och började leka i det sköna solskenet. De befolkade dalen med fantasins trollkraft och sprang obekymrat omkring bland blå drakar, skälmska tomtenissar och feer från Törn-rosas slott. En krokig trädrot blev en gnom, de regnbågsfärgade blommorna blev alfer. De var barn och ännu inte utdrivna ur sagans paradis.
   Då solen stod som högst åt de smörgåspaketets innehåll och diade som kalvar bäckens vatten som smakade som inget annat vatten på jorden. Sedan dåsade de en stund i solstrimman innan de började leka igen.
   Dalen var blå och fridfull.

   MARY slog sömnigt upp ögonen. Hon låg ett tag och stirrade rakt upp i himlens djupa brunn. Men i djupet dansade en lyktgubbe, en fallande stjärna ...
   —De är här! tjöt hon förtjust. Se!
   Pojkarna vaknade. Hänförda såg de gästerna anlända. Det skedde med blixtsnabb fart. Ena sekunden var det bara en liten liten lyktgubbe i det blå, i nästa svävade sagoslottet, den vita hästen eller elddraken redan en tum över marken, just där regnbågsblommorna stod. Ingen jordisk farkost skulle kunna prestera en sådan lodrät dykning och en sådan inbromsning. Det var som om fenomenet inte vägde något. Lätt som en ljusplätt svävade det i dalen.
   Barnen stirrade och visste knappt vad det var de såg — en gnistrande kristallblomma, en stjärnkatedral, graciöst svävande, spridande väldoft och kylig skönhet och regnbågens sjufärgade prakt. Vuxna människor skulle antagligen ha kallat det för en hallucination, för de skulle inte ha kunnat placera denna företeelse någonstans inom det mänskliga vetandets gränser. De skulle sannolikt ha direkt förnekat dess existens. Men barnen visste ingenting om vetenskap och naturlagar. De upplevde detta utan att reflektera och betraktade det blott och bart som en fortsättning på förmiddagens lekar.
   —De kommer, viskade Tom andlöst.
   —Samma som i går, upplyste Mary glädjestrålande. Nu kan ni själv se — de liknar faktiskt allt möjligt!
   Och det var sannerligen underliga besökare som steg ut ur sagoslottet eller regnbågsskeppet. Där var bländande vita mantlar och purpurröda kappor, där var svävande blå moln och glitter som av rimfrost. De såg en skymt av ett ofattbart stort knä, av en hand, en höft, sköna som om de var mejslade i marmor. Där fanns stora ögon, mörka och milda som lärkans drillar. Där fanns allt detta — eller kanske något helt annat. Endast då barnen ansträngde sig riktigt och tänkte på feerna och de muntra alferna, kunde de urskilja fasta konturer i allt detta prunkande och gnistrande ljus.
   Och ändå såg de främlingarna tydligare än någon skeptisk vuxen. Och de hörde rösterna som var som binas dämpade surrande och som cellons mjuka klanger.
   —Vi går bort och hälsar på, föreslog Mary.
   De reste sig och traskade förväntansfullt bort mot främlingarna. Ett ögonblick var det som om mantlarna och purpurkapporna stelnade, skenet mörknade och sagoslottet skälvde som en hind i skogen i flyktens första dröjande andetag. Då ropade Mary lugnande och klockrent till dessa sagans okroppsliga skepnader, hon gav dem namn — månmannen, de vilda svanarna, den tappre skräddaren, flickan som ler rosor och gråter pärlor och alla de andra fantastiska figurerna i landet bortom de blå bergen, till vilket endast barn och benådade diktare har tillträde — där som de yttersta stjärnorna står.
   Och besökarna lugnade sig. En hand fattade tag i flickans lilla smutsiga näve; en jättes hand, varm och varsam som en solstråle. Cellotoner, mjuka som svart sammet, ljöd omkring dem. De stirrade med ögonen på skaft, fast beslutna att få ut något av detta ovanliga besök. Pojkarna strök nyfiket över de vackert veckade mantlarna och log mot varandra. För ibland kändes det som svalt siden, ibland som ingenting.
   —Tack för blommorna! — Mary pekade bort mot det fantastiska kalejdoskopet mitt i dalen. — Ska ni ha några med er hem?
   Det skulle de. Långsamt vandrade något som påminde om påfågels-fjädrar, fladdrande jättekolibrier och stora gyllene augustimånar omkring i dalen, plockade ljung och tusenskönor, rörde vid det klara källvattnet och kastade i färggranna stenar. Precis som man gör när man nyfiket strövar på en främmande planet där allt är nytt som på skapelsens första morgon. Och Mary skuttade förtjust åstad vid sin varma jättehand, och pojkarna assisterade hjälpsamt de nya vännerna som liknade ljusets riddare, anden från Aladdins lampa eller de kloka och vackra invånarna i Ungdomslandet östan om sol och västan om måne.
   Barnen pladdrade på, och de gyllene jättebina, violoncellerna och klangen från stora klockor svarade. De förstod varandra förträffligt, för de talade ju allihop sagans språk, det som talas av barn och diktare och gäster från de yttersta stjärnorna, långt bortom evighetens avgrunder.

   TILL SIST tycktes gästerna vara klara för uppbrott. Som en svärm surrande trollsländor och fladdrande norrsken samlades de kring skeppet, det svävande sagoslottet eller elddraken. Då drog Mary förmanande i sin stora föreslagares hand och pekade på månen som vandrade mot väster över Skottlands mjölkvita moln. Hade de inte lovat henne en tur till månen?
   En gyllene cello ljöd, jättehanden vinkade och barnen steg oförskräckt in i salar av kristall, in i tysta rum som i det inre av såpbubblor. Och det hördes inget dån från raketmotorer, inga rasslande hjul och dunkande cylindrar. Det hördes bara ett svagt porlande som från bäckens klara vatten, och redan svävade feernas slott tusen mil ovanför klotet, redan såg de genom de glasklara väggarna den stora svävande plastiska globen under sig, sakta rullande genom mörkrets avgrund över en stjärnmatta vars prakt inget jordiskt öga hade skådat.
   —Det är mycket bättre än en tur till zoologiskan, mumlade Dick förtjust.
   Tom och Mary nickade. Ozonaktiga fläktar strök genom sagoskeppet och fyllde deras lungor med syre. Om deras nya vänner själva andades är ovisst, men de visste i varje fall vad dessa barn från en främmande primitiv planet hade behov av.
   Glada följde de purpurkapporna, marmorknäna och ljusriddarna från rum till rum. Deras ljusa röster ekade som fågelkvitter från osynliga väggar och klingande valv, bakom vilka tusen jättestjärnor tindrade och jord och måne dansade i väg i en evig menuett. Men världsalltets dödsbringande kyla var utestängd. Överallt var det varmt, och syret susade svagt som fjärilsvingar i deras lungor. Skeppet var tyngdlöst, men ändå kände de hela tiden ett tydligt ned. Deras nya vänner varnade dem omtänksamt för tyngdlöshetens äcklande svindel.
   De urskilde inte väggar eller dörrar. Ifall de gick genom ogenomskinligt ljus eller fastare material hade de ingen aning om. Det var dem också likgiltigt. Över deras huvuden lyste ishårda stjärnor och en väldig måne och en ännu väldigare, blåskimrande jord med grå oceaner, vita polarkalotter och drivande molnstrimmor. De hade alltför bråttom med att se och prata för att tänka på vart färden gick.

   TILL SLUT dukade främlingarna fram en måltid och beseglade vänskapen med en uråldrig gest: de bröt ett bröd — bröd så lätt och närande som honung — tillsammans med barnen och satte framför dem gnistrande skålar med maträtter. Barnen smakade sig försiktigt fram genom de olika anrättningarna. Okända men angenäma förnimmelser gled över deras tunga — doften av nyslaget hö, nykärnat smörs arom, kornets fylliga smak. Och ändå ingenting av detta. Det var en måltid i sagans rike. Maten tyngde inte i deras mage, och de åt rysligt mycket utan att känna det minsta magknip.
   Jättehänder pekade. Purpurkappor skälvde som av ohörbart skratt. Och där såg de sannerligen månen, dit Mary hade önskat komma!
   Ett väldigt, vitaktigt klot svävade till synes precis utanför det fantastiska skeppet — det fyllde hela synfältet. Det var som om klotets dödskalleansikte stirrade rakt in i deras, ärrigt efter fruktansvärda sår, upprivet i skyhöga kaotiska berg och djupa kratrar. Allt var svart och vitt i solens skarpa ljus, en värld utan nåd av glimrande mineraliskt slagg. Barnen ryste, som allt levande måste rysa inför den fullständiga livlösheten. Men så ljöd de gyllene violoncellerna, och de kände sig trygga igen. Det var ju bara månen, den välkända gamla månen!
   —Ja, nu har ni faktiskt tagit oss med till månen, suckade Mary djupt. Bor ni själva där?
   Det gjorde de visst inte. En fulländad marmorhand pekade mot öster, mot Orions flammande stav. Där hade resan börjat ...
   Jättehänderna pekade på nytt.
   I det svindlande djupet under dem rullade den blå hemplaneten fram. Just nu klöv solfältets flimrande gräns igenom den lilla plätt av klotet som var Skottland. Dicks geografikunskaper var tillräckliga för att han skulle kunna peka ut en rödskimrande rubin för de andra. Det var Ben More som lyste i solens sista glöd.
   —Vi måste hem, sa han. Nu är det kväll vid Ben More, och mor har börjat laga kvällsmat!
   Och de purpurfärgade mantlarna skälvde, bina surrade — ja, nu måste de hem! Ljusskepnaderna skyddade dem, jättehänder bar dem så att de inte kände dykningens ilning i ryggmärgen, inte anade att de störtade som meteorer ner mot de mörka hedarna vid Glenmore.
   Lite yra men mycket nöjda stod de plötsligt i äventyrsdalen. Ännu ett ögonblick såg de eldhästen sväva över de regnbågsskimrande blommorna. Så ljöd de mörka celloklangerna till avsked, så log de blida stjärnögonen — och en fladdrande låga, ett skimmer av norrsken jagade fram över kvällshimlen. De var borta.

   MÄTTA på upplevelser vandrade de hemåt över heden, medan solen dalade i väster som en blodröd ballong. Från de ensliga mossarna skriade grågässen mot höglandets flammande solnedgång. Och riporna pep från sänkorna.
   —En fin dag, summerade Dick.
   —Just det ...
   Tom gick och nynnade en namnlös liten sång, en efterklang av äventyret som lyste i hans minne.
   —Där ser ni själv! — Mary skuttade i väg mellan bröderna. — De finns till, feerna och de vilda svanarna och månmännen!
   Bröderna log lite åt hennes hänförelse, men förnekade det inte. Inte heller då hon vid kvällsvarden berättade för föräldrarna om dagens upplevelser, de surrande bina och regnbågsblommorna och månmännen från Orions flammande stav.
   —Vilken fantasi! — Mor log mot far. — Jag tror att barn upplever mycket mer än vi vuxna, Jim.
   Far nickade över den välstekta biffen som hon satte fram till honom.
   —Säkert, min vän. Men jag har faktiskt också haft ett par små upplevelser i dag! Två gånger kom det under några korta ögonblick några utslag på radarskärmen som jag aldrig förr har sett — men kanske det var soleruptioner eller en meteor.
   Barnen åt med glupande aptit. Men Tom hann i alla fall titta på sin bror och knipa ihop ena ögat.
   Senare lekte de ofta i äventyrsdalen. Men aldrig mer jagade en eldhäst fram över heden vid Ben More, aldrig mer kom de fantastiska lekkamraterna på besök från Orions flammande stav.

Källa: Häpna nr 5 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki