Fandom

Svenskanoveller Wiki

Lekkamraterna 2

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: A.M. Burrage

   Även om alla som kände Stephen Everton var ense om att han var den sista människa under solen som borde få uppfostra ett barn, så hade Monica tur som hamnade hos honom; annars skulle hon antagligen ha fått svälta eller kommit på något hem för föräldralösa och husvilla barn. Visst hade hennes far, poeten Sebastian Threlfall, haft många tillfälliga bekanta. Nästan alla kände honom en smula, och ända fram till den stund då ett anfall av delirium blev hans död hade han lyckats upprätthålla en nimbus som en av de intressantaste av stamgästerna på Café Royal. Men folk brukar inte springa benen av sig för att ta hand om tillfälliga bekantskapers efterlevande barn, i synnerhet när sådana barn kan misstänkas för att ha ärvt mer än ett rimligt mått av mänskliga svagheter.
   Om Monicas mor var praktiskt taget ingenting känt. Ingen tycktes kunna säga om hon levde eller var död. Förmodligen hade hon för länge sedan övergivit Threlfall för någon kavaljer som ville och kunde erbjuda regelbundna måltider.
   Everton kände inte Threlfall bättre än hundra andra kände honom och hade inte haft en aning om hans dotters existens förrän faderns död blev det nya samtalsämnet i författar- och konstnärskretsarna. Folk undrade tankspritt vad det skulle bli av "ungen", och medan de fortfarande undrade tog Everton hand om henne i all tysthet.
   I Who's Who står det att läsa om Evertons födelseår, hans akademiska antecedentia (Winchester och Magdalen College, Oxford), vilka böcker han publicerat och hans intresse för skridskoåkning och bergsklättring; men det är nödvändigt att få en lite mindre ytlig bild av mannen. Han var vid denna tidpunkt bortåt de femtio och såg tio år äldre ut. Han var lång och mager, med slät, lite rosig hy, ovalt ansikte, romersk näsa, blå ögon som blickade milt genom tjocka linser och tunna raka läppar hoppressade över de lätt utskjutande tänderna. Pannan gick direkt över i hjässan, för han var skallig förutom en mörk, tämligen gråsprängd krans som han alltid hade mycket kortklippt. Han lyckades att på en gång se prudentlig och hetlevrad ut, blid akademiker och intensiv handlingsmänniska: lite av en mamsellaktig Sherlock Holmes, kunde man kanske säga.
   För världen var han känd som författare av böcker om historiska kriser. Det var åbäkiga volymer med åbäkiga titlar, skrivna för forskare av en forskare. De skänkte honom berömmelse och inte så lite pengar. Pengarna kunde han ha klarat sig utan, eftersom han hade ärvt en smärre förmögenhet. Han var en sval och behärskad natur, ungkarl, en man med regelbundna och måttliga vanor, nogräknad, tillbakadragen och med spartanska krav på livet.
   Ingen lär väl någonsin få veta varför Everton adopterade den föräldralösa dottern till en man som han bara varit flyktigt bekant med och varken tyckt om eller respekterat. Han var inte förtjust i barn och hans lynne var snarare sardoniskt än känslosamt. Min egen, synnerligen osäkra förmodan är att han som så många barnlösa män hade sina egna teorier om hur barn ska uppfostras och att han ville pröva dem i praktiken. Visst är emellertid att Monicas barndom, som redan tidigare hade varit egenartad nog, övergick från det tragiska till det groteska.
   Everton flyttade Monica från rummet i Bloomsbury, där hyresvärdinnan som redan hade en stor skuld att kräva hade undrat hur hon skulle bli av med barnet. Monica var då åtta år och på sitt lilla sätt världserfaren. Hon hade levt med superi och fattigdom och smuts, hade aldrig lekt med något annat barn, hade bara sett livets avigsida; och blivit förfaren i att härma faderns lumpna knep och lurendrejerier. Hon var allvarlig och butter, blek och långtifrån söt, detta barn som aldrig upplevt barndomen. När hon sa någonting, vilket var så sällan som möjligt, var rösten hård och sträv. Hon var, stackars liten, så charmlös hon kunde bli.
   Hon följde med Everton utan frågor eller invändningar. Hon var lika ointresserad av vem som gjorde anspråk på henne som om hon hade varit ett livlöst kolli på en bagageinlämning. Hon hade tillhört sin far. När han nu hade försvunnit åt sitt eget håll fick vem som ville göra henne till sin egendom. Everton tog henne till sig med en kylig vänlighet som varken rymde kärlek eller medömkan; i gengäld gav hon honom varken kärlek eller tacksamhet, men hon gjorde som hon blev tillsagd, ungefär som en lejd hemhjälp.
   Everton ogillade moderna barn, och det han ogillade hos dem skyllde han på de moderna skolorna. Det kan ha varit därför han inte satte Monica i skola; eller också ville han se hur ett barn skulle klara sin utbildning på egen hand. Monica kunde redan läsa och skriva, och med den bakgrunden gav han henne fri tillgång till sitt stora bibliotek där det fanns böcker av nästan varje tänkbart slag, alltifrån tunga luntor fyllda med teoretiska resonemang till moderna dussinromaner som köpts och lämnats där av miss Gribbin. Everton förbjöd ingenting och rekommenderade ingenting, observerade bara hur trädet utvecklade sig när det fick växa naturligt utan att tuktas och beskäras.
   Miss Gribbin var Evertons sekreterare. Hon var typen för en sådan urgröpt, plattbröstad, medelålders könlös kvinna som lugnt kan dela tak med en ungkarl utan att det viskas ett ord om skandal om någon av dem. Till hennes plikter lades nu att hon skulle undervisa Monica i vissa elementära ämnen. Sålunda fick Monica veta att en man som hetat Vilhelm Erövraren hade kommit till England år 1066; men för att få veta vad för slags människa denne Vilhelm hade varit fick hon gå till biblioteket och läsa de motstridiga skildringar av honom som olika historiker hade gett. Av miss Gribbin lärde hon sig bara oomtvistliga fakta; i övrigt fick hon söka sig fram på egen hand. I biblioteket fann hon sig omgiven av alla verklighetens och fantasins riken, alla med dörren inbjudande på glänt.
   Monica tyckte om att läsa. Det var faktiskt nästan hennes enda förströelse, för Everton kände inga andra barn i hennes ålder och behandlade henne som en vuxen medlem av hemmet. Så kom det sig att hon läste allt från översättningar av Iliaden till H.C. Andersen, från bibeln till de nutida kvinnliga romanfabrikanternas machverk om kärlek.
   Fastän Everton iakttog henne noga och ansatte henne med skenbart oskyldiga frågor gavs han aldrig en möjlighet att skåda in i hennes tankevärld. De grumliga föreställningar hon kanske hade om en sällsam värld som omgav huset i Hampstead — en värld befolkad av gudar och feer och demoner, och tysta starka män som älskade lättsinniga unga kvinnor — behöll hon för sig själv. Fåordighet var ett utmärkande drag för henne, och Everton konstaterade att hon aldrig lekte.
   Till skillnad från de flesta unga varelser visade hon inget intresse för lekar. Kanske hade livets realiteter berövat henne lusten för det medan hennes far levde. De flesta ensamma barn hittar på sina egna lekar och skapar sig en låtsastillvaro av stor rikedom. Men Monica gjorde aldrig några spratt, visade aldrig någon barnslig tillgivenhet, grät sällan och skrattade ännu mer sällan; hon var som ett håglöst djur i bur och gick omkring i huset som en liten lydig robot. Ibland kände Everton ett sting i samvetet inför sin försökskanin och blev nästan rädd ...
   
När Monica var tolv flyttade Everton från Hampstead till ett ensligt hus i det inre av Suffolk; det ingick i ett arv han nyligen hade fått. Det var en hög, sträng 1700-talsbyggnad på krönet av en kulle omgiven av sumpiga åkrar och vindpinade bokdungar. En gång hade det varit en herrgård, men nu återstod inte mycket av de ursprungliga ägorna. En kort uppfartsväg, kantad av vildvuxna barrträd, ledde från de massiva gjutjärnsgrindarna fram till en rundel av gräs och blomrabatter vid huset. På baksidan fanns en lika vildvuxen trädgård, knappt två tunnland stor, där ogräs och ringblommor tagit herraväldet. Rummen var stora och ljusa, men ändå var huset dystert som om det för länge sedan hade gripits av svårmod och inte kunnat komma över det.
   Att Everton bosatte sig där hade flera orsaker. I nära ett år hade han förgäves försökt hyra ut det eller sälja det, och när han fann att han inte skulle ha någon svårighet att göra sig av med huset i Hampstead hade han fattat sitt beslut. Den gamla herrgården, som låg nära två kilometer från en enslig by i Suffolk, skulle ge honom all den ensamhet han behövde. Dessutom var han orolig för sin hälsa — han hade aldrig haft starka nerver — och hans läkare hade anbefallt den stärkande luften i East Anglia.
   Det bekymrade honom inte det minsta att huset var för stort för honom. Hans möbler fyllde samma antal rum som de hade fyllt i Hampstead, och de andra lät han stå tomma. Han avstod också från att utöka antalet tjänstefolk utan nöjde sig med de tre som skötte huset och trädgårdsmästaren. Miss Gribbin, som nu var mer oumbärlig än någonsin, följde med honom; och med kom också Monica, som inför denna nya livsform visade samma oberörda passivitet som Everton hade frapperats av första gången han mötte henne.
   Vad miss Gribbins plikter mot Monica beträffade blev de alltmer en sinekur. "Lektionerna" upptog nu bara en halvtimme om dagen. Ju äldre Monica blev, desto lättare kunde hon själv söka sin förkovran i det stora biblioteket. Mellan Monica och miss Gribbin fanns varken kärlek eller tillgivenhet, inte ens på ytan. De hade båda sina skyldigheter mot Everton och därmed sina skyldigheter mot varandra. Dem fullgjorde de, och det var all kontakt mellan dem.
   I början trivdes både Everton och miss Gribbin bra i huset. Det stod i samklang med deras egna naturer som båda var lika nyktra och fjärran från överdåd. När Monica blev tillfrågad om hon också tyckte om huset sa hon bara "Ja" i en ton av kompakt likgiltighet.
   För alla tre förflöt dagarna i stort sett på samma sätt som de hade gjort i Hampstead. Men sakta började Monica undergå en förändring, så svag och obestämd att det dröjde veckor innan vare sig Everton eller miss Gribbin märkte den. Det var framåt kvällen en dag i början av våren som Everton första gången blev medveten om något ovanligt i Monicas beteende.
   Han hade förgäves sökt i biblioteket efter en av sina egna böcker — "Det engelska samväldets nedgång" — och när han gick på jakt efter miss Gribbin träffade han i stället på Monica nedanför den långa ektrappan. Han frågade henne i förbigående om boken, och hon svarade med en rapphet och ett leende som båda var lika överraskande:
   "Å den! Den har jag hållit på att läsa. Jag glömde den nog i klassrummet. Jag ska gå och titta."
   Det var många ord för att komma från henne, men Everton ägnade det knappt en tanke just då. Något annat hade fångat hans uppmärksamhet.
   " Var glömde du den?" frågade han.
   "I klassrummet", upprepade hon.
   "Jag känner inte till något klassrum", sa Everton kyligt. Han avskydde alla felaktiga benämningar, om det så också bara gällde ett rum. "Miss Gribbin brukar läsa med dig antingen i biblioteket eller i matsalen. Om det är något av de rummen, så var Snäll och använd rätt benämning på det."
   Monica skakade på huvudet.
   "Nej, jag menar klassrummet — det stora tomma rummet intill biblioteket. Det heter så."
   Everton visste vilket rum hon syftade på. Det vette mot norr och verkade mörkare och dystrare än något av de andra rummen i huset. Han hade förstrött undrat varför Monica valde att tillbringa så mycket av sin tid i ett alldeles kalt rum med inget annat att sitta på än det nakna trägolvet eller en fönsterbänk utan dynor, och han hade tänkt att det väl berodde på hennes sällsynta förmåga att uppföra sig olikt alla andra.
   "Vem säger att det heter så?" frågade han.
   "Det heter så", log Monica.
   Hon pilade uppför trappan och var snart tillbaka med boken som hon räckte honom med ännu ett leende. Han hade redan börjat förundra sig. Det var en angenäm överraskning att se henne röra sig så snabbt i stället för att slött dra benen efter sig som hon annars brukade när hon skulle utföra en befallning. Och på en kort stund hade hon lett mot honom flera gånger. Nu slog det honom att hon sedan en tid hade verkat gladare och lyckligare än hon någonsin gjort i Hampstead.
   "Hur kom du på att du skulle kalla det där rummet för klassrummet?" frågade han och tog boken från henne.
   "Det är klassrummet", sa hon envist med tonvikt på verbet för att försöka dölja att hon slingrade sig undan.
   Mer fick han inte ur henne. Inför hans fortsatta frågor bleknade alla leenden bort och det lilla vita charmlösa ansiktet blev fullkomligt uttryckslöst. Han förstod att det var lönlöst att pressa henne, men hans nyfikenhet hade väckts. Han hörde sig för hos miss Gribbin och hushållerskan och fick veta att ingen brukade kalla den långa tomma lokalen för klassrummet.
   Alltså måste Monica själv ha hittat på den benämningen. Men varför? Hon var ju så fjärran från allt vad skola och klassrum hette. Någon fantasiföreställning hade slagit rot i hennes lilla huvud. Everton kände sitt intresse sporrat. Han var som en läkare som kommit på ett abnormt symptom hos en patient.
   "Monica verkar mycket gladare och piggare än hon brukat", utlät han sig för miss Gribbin.
   "Ja", instämde sekreteraren. "Jag har märkt det. Och så har hon börjat leka. Har ni inte hört hur hon dansar omkring och sjunger?"
   Everton skakade på huvudet och såg intresserad ut.
   "Nej, det har jag inte. Kanske min närvaro verkar som en hämsko på hennes — hm — upprymdhet."
   "Jag har hört henne i det där tomma rummet som hon envisas med att kalla klassrummet. Hon tystnar när hon hör mig komma. Naturligtvis har jag inte lagt mig i det på minsta sätt, men jag skulle önska att hon inte pratade med sig själv. Jag tycker inte om när folk gör det. Det känns på något sätt så ... så obehagligt."
   "Det visste jag inte att hon gjorde", sa Everton långsamt.
   "O jo, riktigt långa samtal. Jag har aldrig uppfattat vad det är hon säger, men ibland kunde man tro att hon var omgiven av en hel skara kamrater."
   "I det rummet?"
   "För det mesta", nickade miss Gribbin.
   Everton betraktade sin sekreterare med ett litet eftertänksamt leende.
   "Det är alltid ytterligt intressant med utveckling", sa han. "Jag är glad att Monica verkar trivas här. Det gör vi väl allihop."
   Det fanns en tveksam ton i hans röst när han yttrade de sista orden, och i miss Gribbins instämmande fanns samma brist på övertygelse. Everton hade i själva verket börjat undra om det varit till fördel för hans hälsa att han flyttat hit. De första veckorna hade luftombytet haft en bra inverkan på hans nerver; men nu hade de gamla besvären kommit smygande igen. Hans fantasi hade börjat spela honom spratt, diffusa, förvridna inbillningsfoster hade tvingat sig in i hans tankar. Ibland när han satt uppe sent och skrev — som han brukade medan han höll sig vaken med starkt kaffe — hade han drabbats av de mest plågsamma nervösa symptom; de var svåra att analysera och omöjliga att betvinga, och de hade varje gång tvingat honom till sängs med känslan att ha dukat under för något övermäktigt.
   Samma kväll hade han återigen en upplevelse av det slaget.
   Det var nära midnatt när han blev medveten om ett obehag som inte kunde betecknas som annat än rädsla. Han satt och skrev i ett litet förrum till salongen; det var där han hade inrättat sitt arbetsrum. Först var förnimmelsen knappt märkbar. Det var alltid så, trycket kom smygande över honom, ökades sakta steg för steg.
   Det började med att tystnaden i huset gjorde honom distraherad. Mer och mer fångade den in hans uppmärksamhet, slöt sig som något påtagligt omkring honom, blev ett fängelse med massiva, allt högre murar.
   Pennans raspande hjälpte först mot oron. Han skrev ord och strök över dem bara för att höra det lugnande ljudet. Men snart togs denna tröst ifrån honom, för han tyckte sig ana att det svaga, oavbrutna skapandet drog uppmärksamhet till honom. Ja — så var det. Han var iakttagen.
   Everton blev sittande orörlig med pennan stilla över det halvskrivna arket. Den här förnimmelsen hade han haft förr. Han var iakttagen. Av vad? Och från vilket hörn av rummet?
   Han tvingade läpparna till ett osäkert leende. Ena stunden sa han till sig själv att han betedde sig löjligt; i nästa frågade han sig uppgivet hur man skulle kunna betvinga sina nerver.
   Erfarenheten hade lärt honom att det enda som hjälpte — och det bara tillfälligt — var att gå och lägga sig. Ändå förblev han sittande: det kändes viktigt att tränga djupare in i sig själv, att locka den oklara förnimmelsen att förtätas till något igenkännligt.
   Inbillningen sa honom att han var iakttagen och fast han kallade det inbillning var han rädd. Det som bultade så snabbt i bröstet var hans hjärta som varskodde honom om fara. Men han satt blickstilla, angelägen att få veta i vilken vrå av rummet ingivelsen skulle placera dessa inbillade "iakttagare" — för han kände att det var mer än ett ögonpar som riktades mot honom.
   Först misslyckades experimentet. Att sitta så stelt, att vara så spänd — det spärrade tankarna. När han insåg detta tvingade han sig att slappna av, bemödade sig att ge tankarna just ett sådant fritt spelrum som en hypnotisör kanske skulle ha krävt av honom eller någon som experimenterade med telepati.
   Nästan genast tänkte han på dörren. I fantasin lät han blicken svänga åt det hållet som när en kompassnål svänger mot den magnetiska nordpolen. Med sin inbillnings ögon såg han dörren. Den stod halvöppen och i öppningen trängdes många ansikten. Vad för sorts ansikten kunde han inte avgöra. Det var ansikten bara; mer avslöjade inte fantasin. Men han kände med visshet att dessa spioner var skygga, att de på något sätt kände samma fruktan för honom som han för dem — att han bara behövde vrida på huvudet och se på dem med sina kroppsliga ögon för att de skulle skingras.
   Dörren var bredvid honom. Han vände sig plötsligt åt sidan och kastade en snabb blick mot den ur ögonvrån.
   Fantasin kunde ha gäckats med honom hur mycket den ville, men det med dörren hade inte varit något spratt. Den stod halvöppen fast han kunde ha svurit på att han hade stängt den när han gick in i rummet. I öppningen syntes ingenting, bara en massiv pelare av mörker som fyllde rummet mellan golvet och överstycket. Men även om han inte såg någonting när han vred på huvudet fångade hans medvetande en svag glimt av någonting som försvann, som pilade bort ljudlöst och otroligt snabbt, som en forell i klart och grunt vatten.
   Everton reste sig, sträckte på sig och tryckte knogarna mot sina värkande ögon. Han måste genast gå till sängs, tänkte han. Att han drabbades av de här sinnesvillorna var illa nog; att uppmuntra dem var galenskap.
   Men när han gick uppför trappan kände han att han fortfarande inte var ensam. Skygga, bävande, färdiga att smälta in i skuggorna på väggen om han vände på huvudet, kom de efter honom, ljudlöst viskande, hand i hand och arm i arm, iakttagande honom med den skrämda, försagda nyfikenheten hos — barn.
   
Kyrkoherden hade kommit på besök till Everton. Han hette Parslow och var en typisk landsortspräst av det fattigare slaget, en lång, knotig, ovårdad och bekymrad man omkring de fyrtiofem, påtagligt generad av det eviga problemet att få en snålt tilltagen lön att räcka till.
   Everton tog emot honom med oklanderlig hövlighet men med en viss kyla i vilken det låg underförstått att han inte ansåg sig ha något gemensamt med sin besökare. Parslow var tydligen besviken över att "de nya" inte gick i kyrkan och inte visade något märkbart intresse för församlingen. De två männen gjorde halvhjärtade och fåfänga försök att finna något ämne som angick dem båda. Det var först när kyrkoherden stod i begrepp att gå som han nämnde Monica.
   "Ni har visst en liten flicka?" sa han.
   "Ja. Min lilla adoptivdotter."
   "På så vis! Jag kan tänka mig att det är ensamt här för henne. Jag har själv en liten flicka i samma ålder. Hon är borta på sin skola just nu men hon kommer snart hem till påskferien. Jag vet att hon skulle tycka det vore väldigt roligt om er lilla — hm — skyddsling ville komma hem till oss på prästgården och leka med henne ibland."
   Förslaget fyllde inte Everton med någon större entusiasm och hans tack var knapphändigt. Visserligen var den andra lilla flickan kyrkoherdedotter men kunde ha påverkats av andra moderna barn och smitta Monica med den näsvishet och det vulgärspråk han avskydde så. Han beslöt att ha så litet med prästgården att göra som möjligt.
   Monica blev för honom alltmer fascinerande att studera. Förändringen hos henne var nu nästan lika påtaglig som om hon just hade kommit tillbaka från en termin i skola. Hon förbluffade och mystifierade honom med att använda uttryck som hon knappast kunde ha snappat upp från någon i huset. Det var inte den nutida självsäkra ungdomens jargong som flöt så lätt från hennes läppar utan sådana harmlösa men originella ord och fraser som han mindes från bättre kretsar i sin egen ungdom. Till exempel sa hon en morgon att trädgårdsmästaren Mead var en baddare på att beskära träden.
   En baddare! Uttrycket förde Everton långt tillbaka på de gångna årens raka väg; faktiskt ända tillbaka till en barnkammare i ett präktigt och burget hus vid ett litet planterat torg i Belgravia i London — det var där han första gången hade hört det ordet. Hans tioåriga syster Gertrude, beryktad på den tiden för alla slanguttryck hon sög i sig, förkunnade att hon höll på att bli en baddare på franska. Ja, en baddare var man på den tiden när man var duktig i någonting; nu hette det visst "fena" eller, lika simpelt som andefattigt, "jävel". Vem sa "baddare" nuförtiden? Det var åratal sedan han hade hört det uttrycket användas.
   "Var har du lärt dig att säga så?" frågade han i en så egendomlig ton att Monica tittade förskräckt på honom.
   "Men heter det inte så?" sa hon ivrigt. Hon kunde lika gärna ha varit ett barn som kommit till en ny skola och var rädd för att hon inte bemästrade de rätta modeuttrycken på stället.
   "Det är ett slangord", sa puristen kyligt. "Det var vanligt förr och betecknade någon som var skicklig på något. Hur har du snappat upp det?"
   Hon log utan att svara; leendet var gåtfullt, nästan kokett på ett barnsligt sätt. Tystnaden hade alltid varit hennes tillflykt, men det var inte längre en butter tystnad. Hon hade förändrats så snabbt och så märkligt att hennes adoptivfar kände sig helt förbryllad. Förgäves sökte han korsförhöra henne, och senare på dagen rådfrågade han miss Gribbin.
   "Flickan läser någonting som hon håller hemligt för oss", sa han.
   "Just för ögonblicket", svarade miss Gribbin, "slukar hon Dickens och Stevenson."
   "Men var i all världen snappar hon då upp sina uttryck?"
   "Det vet jag inte", sa sekreteraren lite irriterat. "Och lika lite vet jag hur hon har lärt sig att göra 'vaggan' och andra sådana konster med snören."
   "Ni menar den där leken när man snor ett snöre mellan fingrarna? Håller hon på med den?"
   "Häromdagen kom jag på henne när hon hade snott till något mycket invecklat. Hon ville inte tala om hur hon hade lärt sig det. Jag frågade faktiskt tjänstefolket men ingen av dem hade visat henne det."
   Everton rynkade pannan.
   "Och mig veterligt finns det ingen bok i biblioteket om hur man gör konster med ett snöre. Tror ni att hon i smyg kan ha lärt känna något av barnen i byn?"
   Miss Gribbin skakade på huvudet.
   "Det skulle hon dra sig för. Och förresten går hon sällan till byn ensam."
   Därmed dryftades saken inte mer, tills vidare. Med forskarens hela nyfikenhet observerade Everton barnet så noga han kunde utan att göra henne misstänksam. Hon utvecklades fort. Naturligtvis måste hon utvecklas, men sättet det skedde på gjorde honom brydd och undrande; det stred mot de teorier han hade uppställt. Den försummade plantan inte bara växte, den visade också tecken till ans och tuktan. Det var som om Monica stod under något inflytande som inte härrörde vare sig från honom eller någon annan i hushållet.
   Vintern höll envist i sig, med mörka regniga dagar som tvingade miss Gribbin, Monica och Everton att hålla sig inomhus. Han hade alla tillfällen att hålla ett vakande öga på flickan, och när han en kulen eftermiddag gick förbi rummet som hon kallade klassrummet blev han stående med spända öron tills han plötsligt blev obehagligt medveten om att han uppförde sig som en tjuvlyssnare. Psykologen och gentlemannen utkämpade en kort strid ur vilken gentlemannen tills vidare utgick som segrare. Everton tog några tunga steg mot dörren och slängde upp den.
   Förnimmelsen han fick när han steg över tröskeln var otydlig men lätt oroande — och ingalunda ny för honom. Flera gånger på sistone, men oftast sedan det blivit mörkt, hade han stigit in i ett tomt rum och fått känslan att andra hade uppehållit sig där alldeles nyss. Med sitt uppdykande hade han inte stört bara en eller två utan en hel skara. Ingenting hördes, han anade bara tydligt att de skingrades, flydde snabbt och tyst som skuggor till obegripliga gömställen där de höll andan och iakttog honom och väntade på att han skulle ge sig av. Det var samma spända stämning som nu mötte honom och han såg sig omkring som om han väntade sig att få se fler barn än bara det enda som stod mitt i rummet, eller något skvallrande spår efter andra som gömt sig. Om inte rummet hade varit fullkomligt tomt på möbler skulle han säkert ofrivilligt ha spanat efter skor som stack fram under bord eller soffor, efter någon klänningsfåll som inte helt hade dragits undan.
   Men bortsett från Monica var det långa rummet tomt från vägg till vägg, från tak till golv. Mitt emot honom föll duggregnet i lysande prickar mot de höga fönstren. Monica stod med ryggen mot den bleka dagern, vänd mot honom. Hon tittade upp mot honom just som han kom in, och han hann precis se hur leendet bleknade bort på hennes läppar. Han förstod också, på en snabb och nästan omärklig rörelse hon gjorde med axlarna, att hon gömde något för honom i händerna som hon höll bakom ryggen.
   "Hej på dig du", sa han med tilltvingad fryntlighet, "vad håller du på med?"
   "Ingenting", sa hon — men inte lika trumpet som hon förr skulle ha svarat.
   "Ånej", sa Everton. "Du pratade med dig själv, Monica. Det borde du låta bli. Det gagnar ju ingenting till och det är en farlig ovana. Det kan påverka förståndet om man håller på."
   Hon slokade lite med huvudet.
   "Jag pratade inte med mig själv", sa hon lågt och lite lekfullt men med märkbar skärpa.
   "Skoja inte nu. Jag hörde dig."
   "Jag pratade inte med mig själv."
   "Men vad kunde du annars ha gjort? Det finns ju ingen annan här."
   "Inte nu."
   "Nu? Vad menar du?"
   "De försvann. Du skrämde väl bort dem."
   "Vad menar du?" upprepade han och tog några steg mot henne. "Och vilka syftar du på med 'de'?"
   I nästa ögonblick förebrådde han sig sin dumhet. Han hade talat så myndigt och allvarligt och nu stod flickan där och nästan skrattade åt honom. Det var som om hon jublade över att hon lurat honom att ta en låtsaslek på allvar.
   "Du skulle ändå inte förstå", sa hon.
   "Jag vet nog vad jag förstår — att du spiller din tid på en massa dumheter. Vad är det du gömmer bakom ryggen?"
   Hon sträckte genast fram sin högra hand och öppnade den. Där vilade en fingerborg. Han såg på den och sedan på henne.
   "Varför gömde du den för mig? Det fanns väl ingen anledning?"
   Hon såg på honom igen med det där nya svaga, hemlighetsfulla leendet innan hon svarade.
   "Vi lekte med den. Jag ville inte att du skulle få veta."
   "Du lekte med den, menar du. Och varför ville du inte att jag skulle få veta?"
   "Jo — om dem. För jag trodde att du inte skulle förstå. Och det gör du inte."
   Han insåg att det inte nyttjade något till att verka ond eller visa otålighet. Han valde att tala lugnt och stilla, försökte till och med visa sig förstående.
   "Vilka är 'de'?" frågade han.
   "Å, det är de bara. Andra flickor."
   "Jag förstår. Och de kommer och leker med dig? Och de springer sin väg så fort jag visar mig, för de tycker inte om mig. Är det så det är?"
   Hon skakade på huvudet.
   "Nej då, de tycker inte alls illa om dig. Jag tror inte de tycker illa om någon. Men de är så blyga. Mig var de blyga för väldigt länge. Jag visste ju att de fanns där men det dröjde så länge, så länge innan de ville komma fram och leka med mig. Det dröjde flera veckor innan jag ens kunde se dem."
   "Jaså minsann. Säg mig, hur ser de ut?"
   "Äsch, som flickor brukar. Och de är så hemskt snälla. Några av dem är lite äldre än jag och några är lite yngre. De har vita klänningar, rätt långa och med skärp om midjan."
   Everton sänkte huvudet begrundande. Det där har hon hämtat från några illustrationer i biblioteket, tänkte han.
   "Du vet väl aldrig vad de heter?" frågade han och hoppades att angelägenheten inte sken igenom i det lugna tonfall av faderligt intresse han lade sig vinn om.
   "O jo. En heter Mary Hewitt — det är nog henne jag tycker bäst om — och så är det Elsie Power och —"
   "Hur många är de?"
   "Sju. Det är så lagom. Och vi leker här i klassrummet. Det är så roligt att leka. Tänk om jag ändå hade kunnat det förr." "Och ni har lekt med fingerborgen?"
   "Ja. Gömma fingerborgen, kallar de det. En av oss gömmer den och så försöker vi andra hitta den, och den som hittar den gömmer den igen."
   "Du menar att du själv gömmer den och sedan letar rätt på den."
   Leendet vek genast från hennes ansikte, och han förstod på blicken i hennes ögon att det var slut på förtroendena.
   "Där ser du!" ropade hon. "Du förstår ju inte. Det var väl ändå det jag trodde."
   Men Everton trodde att han förstod. Nu log han plötsligt själv, av lättnad.
   "Jaja, det är väl inte så farligt", sa han. "Men om jag var du skulle jag inte hålla på för mycket med de här lekarna."
   Därmed lämnade han henne. Men nyfikenheten frestade honom, och inte förgäves, att dröja kvar och lyssna en stund vid dörren han stängt efter sig. Han hörde Monica viska:
   "Mary! Elsie! Kom nu. Det är ingen fara. Han har gått nu."
   Han ryckte häftigt till: en annan viskning hade svarat, helt olik Monicas. Sedan måste han le åt sin överspända reaktion. Om Monica spelade alla möjliga roller var det naturligt att hon försökte ställa om rösten efter dem. Han gick ner i bottenvåningen försjunken i grubblerier som ledde fram till vissa intressanta slutsatser. Lite senare lät han miss Gribbin ta del av dem.
   "Jag har kommit på varför Monica blivit så förändrad. Hon har hittat på några låtsasvänner till sig — andra små flickor förstås."
   Miss Gribbin spratt till där hon satt och läste dagstidningen.
   "Såå?" utbrast hon. "Men är det inte ett ganska osunt tecken?"
   "Nej, det vill jag nog inte påstå. Att ha låtsasvänner är faktiskt ganska vanligt bland barn, särskilt hos flickor. Jag minns att min syster hade en sådan och att hon blev väldigt förtörnad när ingen av oss andra ville ta det på allvar. I Monicas fall vill jag nog säga att det är helt normalt — normalt men intressant. Hennes fantasifulla läggning är säkert ett påbrå från fadern, och nu håller hon sig, kan ni tänka, med sju låtsasväninnor som har namn och allt. Saken är ju ganska begriplig: eftersom hon är ensam, utan några jämnåriga kamrater, har hon hittat på mer än bara en 'vän'. Och jag kan tala om att allihop är fint och prudentligt klädda — precis som i de victorianska böcker hon hittat i biblioteket."
   "Det kan inte vara nyttigt", sa miss Gribbin och snörpte på munnen. "Och jag kan inte förstå hur hon har lärt sig vissa uttryck och ett speciellt sätt att tala, och leka —"
   "Allt det där har hon hämtat ur böckerna. Och så låtsas hon för sig själv att det är 'de' som har lärt henne det. Men det intressantaste med den här historien är att den har gett mig min första påtagliga erfarenhet av telepati, vars existens jag hittills ställt mig ganska tvivlande till. Redan innan jag visste om att Monica hade hittat på den här nya leken har jag vid flera tillfällen haft en tydlig förnimmelse av att det funnits en hel skock med småflickor häri huset."
   Miss Gribbin ryckte till och stirrade på honom. Hon öppnade munnen som om hon stod i begrepp att tala, men det verkade som om hon åtrade sig när hennes läppar redan hade börjat forma det första ordet.
   "Monica hittade på de här 'vännerna' och har på telepatisk väg gjort också mig medveten om dem", fortsatte han leende. "På sistone har jag faktiskt varit riktigt orolig för mitt sinnestillstånd. "
   Mrs Gribbin reste sig häftigt som om hon blivit våldsamt upprörd, men pannan var slät och munnen hade ett stilla bittert drag.
   "Mr Everton", sa hon, "jag önskar att ni inte hade berättat det här för mig." Det ryckte kring läpparna. "Ser ni", tillade hon osäkert, "jag tror inte på tankeöverföring."
   
Till påsken, som inföll tidigt det året, kom lilla Gladys Parslow hem till prästgården. Hennes ankomst kungjordes kort därpå för Everton i en inbjudan från kyrkoherden: lilla Monica var välkommen på te och att leka med hans lilla dotter påföljande onsdag.
   Everton blev både irriterad och rådvill. Här hotade nu en störande faktor, en påverkan från omvärlden som riskerade att kullkasta hans experiment med Monicas uppfostran. Naturligtvis kunde han helt enkelt avböja prästens inbjudan så kyligt och korthugget att han kunde vara säker på att den inte skulle upprepas; men han hade inte kraften att göra sig oemottaglig för andras kritiska åsikter. Han var känslig och ville ogärna framstå som en knöl och allra minst som en löjlig figur. Han följde minsta motståndets lag och intalade sig att ett enda barn, inte äldre än Monica och dessutom i sitt eget hem, inte kunde utöva någon märkbar påverkan. Det slutade med att han gav Monica lov att gå.
   Själv verkade Monica tilltalad av att få komma till prästens men uttryckte sin glädje på ett fåmält, återhållsamt, vuxet sätt. Miss Gribbin följde henne ända fram till prästgården en ljusfattig och råkall eftermiddag och överlämnade henne på slaget fyra till ensamjungfrun som tog emot i dörren.
   När miss Gribbin återvände avlade hon rapport för Everton. En tanke som hon tyckte var komisk hade fallit henne in, och när hon stod inför Everton lät hon höra ett av sina sällsynta skratt.
   "Jag lämnade henne bara vid dörren", sa hon, "så jag fick aldrig se när hon mötte den andra lilla flickan. Det hade jag gärna stannat och sett. Det måste ha varit lustigt."
   Everton irriterades av att det lät på henne precis som om Monica var ett fångat djur som just för första gången i sitt liv hade förevisats en artfrände. Liknelsen, det måste Everton medge för sig själv, var så träffande att han hajade till. Han kunde inte värja sig mot ett hugg i samvetet, och kanske var det nu som han för första gången frågade sig om han hade varit rättvis mot Monica.
   Inte en enda gång hade han reflekterat över om hon var lycklig. Sanningen var att han förstod sig så föga på barn att han trodde att kroppslig grymhet var den enda grymhet de kunde ha ont av. Skulle han tidigare ha brytt sig om att fråga sig om Monica var lycklig hade han sannolikt avfärdat frågan kort med tanken att hon inte hade rätt att vara någonting annat. Han hade gett henne ett gott hem, rentav en tillvaro i överflöd, och därtill alla möjligheter att utveckla sitt intellekt. Och sällskap hade hon ju haft: honom själv, miss Gribbin och i begränsad utsträckning tjänstefolket ...
   Och så nu denna bild som miss Gribbin hade frammanat under sådant omotiverat skratt. Den lilla varelsen som för första gången mötte en annan liten varelse av sitt eget slag och stod där förvirrad och inte visste vad hon skulle göra eller säga. Det var gripande — gripande och skrämmande. Betydde de där låtsas-vännerna, undrade Everton, att Monica hade behov som han inte visste något om — och aldrig brytt sig om att fråga efter?
   Han var inte någon hjärtlös människa och det värkte i honom när han tänkte att han kanske hade gjort sig skyldig till hjärtlöshet. Han avskydde ju moderna barns fasoner och sätt att uppföra sig — men kanske lydde de bara någon obeveklig utvecklingslag? Tänk om han i själva verket hade satt sig upp mot naturen när han avskärmat Monica från att umgås med dem? Tänk om det trots allt var så att Monicas enda möjlighet att bli normal låg i att hon fick fria tyglar att rida med på sin generations tidvattensvåg?
   Han gick av och an i det lilla arbetsrummet och kom fram till en kompromiss. Han skulle iaktta Monica mycket vaksammare och fråga ut henne när han fick tillfälle. Om han då förstod att hon inte var lycklig och att hon verkligen behövde andra barns sällskap, så skulle han se vad han kunde göra.
   Men när Monica kom hem från prästgården var det uppenbart att hon inte hade haft roligt. Hon var dämpad och mycket fåordig om hur det hade varit. Det var påtagligt att de två små flickorna inte hade samsats särskilt bra. Tillfrågad erkände Monica att hon inte tyckte om Gladys — något vidare. Hon sa detta mycket tankfullt, med en liten paus före de båda sista orden.
   "Varför tycker du inte om henne?" frågade Everton utan omsvep.
   "Jag vet inte. Hon är så konstig. Inte som andra flickor." "Och vad vet du om andra flickor?" undrade han, lätt road. "Nja, hon är inte alls som —"
   Hon tvärtystnade och sänkte blicken.
   "Inte som dina 'vänner', menar du?"
   Hon gav honom ett snabbt, forskande ögonkast och vände åter blicken mot golvet.
   "Nej", sa hon, "inte det minsta."
   Och det kunde man ju förstå. Everton avstod från att ansätta henne med fler frågor och nickade att hon kunde gå. Hon pilade genast iväg till det stora tomma rummet för att där söka det egendomliga kamratskap som räckte för henne.
   Med detta slog sig Everton för ögonblicket till ro. Monica var fullt till freds som hon hade det och kände inget behov av Gladys och antagligen inte heller av några andra jämnåriga. Hans experiment med henne artade sig bra. Hon hade hittat på sina egna små kamrater och hade ivrigt sprungit iväg för att leka med sina fantasiskapelser.
   Detta är utmärkt, reflekterade Everton, han kunde inte ha önskat sig bättre; tills han med en bestört ilning insåg att det inte var normalt och inte sunt.
   
Även om Monica alldeles påtagligt var föga hågad att träffa Gladys Parslow mera, krävde artigheten att kyrkoherdens lilla dotter bjöds in på svarsvisit. Sannolikt var Gladys Parslow lika ovillig att komma som Monica att ta emot henne. Men sträng fadersvilja såg till att hon infann sig den eftermiddag och vid det klockslag som skriftligen hade bestämts, och Monica tog emot henne med en kylig värdighet som mildrades lite av ett slags vuxen älskvärdhet.
   Monica drog iväg med sin gäst till det stora tomma rummet och det var det sista Everton och miss Gribbin såg av Gladys Parslow den eftermiddagen. När gonggongen tillkännagav att det var tedags dök Monica upp ensam och berättade i dämpad ton att Gladys redan hade gått hem.
   "Bråkade du med henne?" frågade miss Gribbin hastigt. "N-nej."
   "Varför gick hon då?"
   "Hon var dum", sa Monica lugnt. "Det var bara det." "Det kanske var du som var dum. Varför gick hon?" "Hon blev rädd."
   "Rädd!"
   "Hon tyckte inte om mina vänner."
   Miss Gribbin utbytte en blick med Everton.
   "Hon tyckte inte om en liten dum flicka som pratar med sig själv och inbillar sig allt möjligt. Inte undra på att hon blev rädd."
   "Hon trodde inte de var riktiga först och skrattade åt mig", sa Monica och satte sig.
   "Det är klart hon gjorde!"
   "Och sedan när hon såg dem —"
   Miss Gribbin och Everton avbröt henne samtidigt genom att lika häpna på en gång upprepa hennes sista två ord.
   "Och när hon såg dem", fortfor Monica oberörd, "så tyckte hon inte om det. Jag tror hon blev rädd. I alla fall sa hon att hon inte ville stanna och sprang hem. Jag tycker hon är fånig. Vi skrattade åt henne allihop när hon hade gått."
   Hon talade på sitt vanliga sakliga sätt, och om hon inom sig gladdes åt den upprördhet som hennes sista ord så påtagligt hade väckt hos miss Gribbin så röjde hon det inte på minsta sätt. Miss Gribbin visade omedelbart tecken på vrede.
   "Så stygg du är som kommer med sådana lögner! Du vet mycket väl att Gladys inte kan ha sett dina 'vänner'. Du skrämde henne helt enkelt med att låtsas att du talade med personer som inte fanns där och det är rätt åt dig att hon aldrig mer kommer hit och leker med dig."
   "Det vet jag att hon inte gör", sa Monica. "Och hon såg dem, miss Gribbin."
   "Hur vet du det?" insköt Everton.
   "Det märkte jag på henne. Och hon talade också med dem, det gjorde hon när hon rusade på dörren. Först var de väldigt blyga för att Gladys var med. De ville inte komma fram på en lång stund, men jag tiggde och bad och till slut gjorde de det."
   Med en blick hejdade Everton ännu ett utbrott från miss Gribbin. Han ville få veta mer och lade sig därför vinn om ett visst mått av saktmod och fördragsamhet. "Varifrån kom de?" frågade han. "Utifrån, genom dörren?"
   "Nej då. Där de alltid kommer ifrån."
   "Och var är det?"
   "Jag vet inte. Det verkar inte som om de själva visste det.
   Det är alltid från något annat håll än dit jag tittar. Är det inte konstigt?"
   "Mycket! Och försvinner de på samma sätt?"
   Monica lade pannan i tankfulla och mycket allvarliga veck. "Det går så fort att man inte kan se vart de tar vägen. När du eller miss Gribbin kommer in —"
   "Ja, jag har förstått att de alltid flyr när vi närmar oss. Men varför?"
   "Därför att de är så blyga, så förfärligt blyga. Men inte så blyga som de var i början. Snart kanske de vänjer sig vid er och inte alls tycker det gör någonting."
   "En hugnesam tanke!" sa Everton med ett torrt skratt.
   När Monica var färdig med teet och hade lämnat dem, vände sig Everton till sin sekreterare.
   "Det är fel att förebrå barnet. De här varelserna hon har fantiserat ihop är fullkomligt verkliga för henne. Hennes suggestionskraft har varit stark nog att i viss mån få mig att förnimma dem. Lilla flickan Parslow, som är yngre och mottagligare, ser dem faktiskt. Det är ett uppenbart fall av telepati och självsuggestion. Jag har aldrig forskat i sådana ting, men nog menar jag att de här företeelserna har ett visst vetenskapligt intresse."
   Miss Gribbins läppar smalnade och han såg att hon genomfors av en lätt rysning.
   "Kyrkoherden kommer att ta illa vid sig", var allt hon sa.
   "Det kan inte hjälpas. Kanske är det bäst som skett. Om Monica inte tycker om hans lilla dotter så bör de nog inte vara tillsammans mer."
   Icke desto mindre kände sig Everton lite besvärad när han på sin promenad följande morgon mötte kyrkoherden. Om denne visste att hans dotter hade lämnat Evertons hus så abrupt föregående dag skulle han antingen vilja framföra en ursäkt eller kanske kräva en sådan, allt efter hur han bedömde det inträffade. Everton hade ingen lust att befatta sig med ursäkter i någondera riktningen, han önskade inte diskutera barns nyckfullhet och överhuvudtaget ville han ha så lite med kyrkoherden att göra som han anständigtvis kunde. Han skulle ha gått förbi med den lätta bugning artigheten krävde, men som han befarat hejdade kyrkoherden honom.
   "Jag hade tänkt komma och tala med er", sa Parslow.
   Everton stannade med en ohörbar suck och reflexionen att detta oförmodade möte kanske trots allt hade besparat honom någonting.
   "Ja?" sa han.
   "Jag följer med åt ert håll om ni tillåter." Kyrkoherden gav honom ett bekymrat ögonkast. "Det är någonting ni absolut måste få veta. Jag vet inte om ni redan anat det eller om ni redan vet. Om inte, så vet jag inte hur ni kommer att ta det. Nej, sannerligen."
   Everton såg förbryllad ut. Vilket barn kyrkoherden än tänkte ge skulden för att Gladys hade gett sig av så huvudstupa, så fanns det väl inget rimligt skäl till detta gravallvar i både uppsyn och ord.
   "Såå?" sa han. "Är det så viktigt?"
   "Jag tror det, mr Everton. Ni vet naturligtvis om att min lilla flicka lämnade ert hus i går eftermiddag en smula brådstörtat?"
   "Ja, Monica berättade att hon hade gett sig av. Om de inte kunde samsas var det säkert det bästa hon kunde göra, även om det kanske låter ogästvänligt av mig att säga så. Förlåt mig, men kyrkoherden tänker väl inte dra in mig i ett bråk mellan två barn?"
   Nu var det kyrkoherden som såg konfunderad ut.
   "Det hade jag inte för avsikt", sa han, "och jag visste inte om att det hade varit något bråk. Jag tänkte be er förlåta Gladys. Det finns en viss ursäkt för hennes oartighet. Hon blev så skrämd, stackars liten."
   "Då är det min tur att beklaga. Jag hörde Monicas version av vad som hände. Monica har fått rå sig själv rätt mycket, och eftersom hon inte haft några lekkamrater i sin egen ålder så tycks hon ha hittat på några sådana."
   "Ack ja!" sa kyrkoherden med en djup suck.
   "Tyvärr", fortfor Everton, "har Monica en viss och inte alldeles angenäm förmåga att överföra sina fantasier på andra. Jag har ofta tyckt att jag har känt närvaron av en hel skara barn i huset, och jag är nästan säker på att miss Gribbin har känt detsamma. Tyvärr var det nog så att när er lilla flicka kom för att leka med henne i går eftermiddag så skrämde Monica henne genom att presentera sina 'vänner' och genom att tala med inbillade och följaktligen osynliga små flickor."
   Kyrkoherden lade en hand på Evertons arm.
   "Det ligger mer i det än så. Gladys är inte mycket för att fantisera, hon är tvärtom en liten människa som står med fötterna på jorden. Mig veterligen har hon aldrig ljugit för mig. Vad skulle ni säga, mr Everton, om jag sa att Gladys försäkrar att hon såg de där andra barnen?"
   Everton genomfors av en kall ilning. En hemsk aning, diffus och nästan konturlös, började tränga fram i hans tankars innersta och dunklaste vrår. Han försökte slå bort den, försökte le och låta obesvärad.
   "Det skulle inte förvåna mig det minsta. Ingen vet hur långt telepati och självsuggestion kan leda. Om nu jag själv kan förnimma närvaron av barn som Monica har skapat i sin fantasi så är det väl inte så underligt att er dotter, som torde vara mottagligare och mer lättpåverkad än jag, skulle kunna se dem?"
   Kyrkoherden skakade på huvudet.
   "Menar ni verkligen det?" sa han. "Tycker ni inte att det låter lite långsökt?"
   "Allt vi inte förstår måste verka långsökt. Om någon hade vågat tala om radio för trettio år sedan —"
   "Mr Everton, vet ni att ert hus har varit en flickskola?"
   Återigen kände Everton den där obehagliga diffusa ilningen.
   "Det visste jag inte", svarade han och lät alltjämt oberörd.
   "Min faster, som jag aldrig såg, gick där. Faktum är att hon dog där. Det var sju som dog. Difteri härjade där för många år sedan. Det blev slutet för skolan, den måste slå igen kort därefter. Visste ni det, mr Everton? Min faster hette Mary Hewit —"
   "Herregud!" utbrast Everton häftigt. "Herregud!"
   "Nå! Börjar ni förstå nu?"
   Everton kände sig plötsligt lite yr och strök med handen över pannan.
   "Det är ... ett av namnen som Monica nämnde för mig", sa han matt. "Hur kunde hon ha vetat det?"
   "Ja hur? Mary Hewitts bästa vän var Elsie Power. De dog bara några timmar efter varandra."
   "Men det namnet ... nämnde hon också ... och att de var sju. Hur kunde hon ha vetat det? Inte ens folket här på trakten kan ha kommit ihåg namnen efter så många år."
   "Gladys kom ihåg dem. Det var delvis därför hon blev rädd. Och ändå tror jag att hon kände bävan snarare än rädsla, för hon förstod instinktivt att även om barnen som kom för att leka med lilla Monica inte var av denna världen så var de snälla barn, välsignade barn."
   "Vad är det ni säger?" utbrast Everton häftigt.
   "Var inte rädd, mr Everton. Ni är inte rädd, eller hur? Om de som vi kallar döda fortfarande finns i vår närhet, vad vore då naturligare än att dessa barn kom tillbaka för att leka med en ensam liten flicka som inte har några levande lekkamrater? Det låter kanske ofattbart, men hur ska det annars förklaras? Hur skulle Monica ha kunnat hitta på de där två namnen? Hur skulle hon ha kunnat veta att sju små flickor en gång dog i ert hus? Bara de mycket gamla här på trakten minns det, och inte ens de skulle kunna säga hur många som dog eller vad någon av dem hette. Har ni inte märkt en förändring hos er skyddsling sedan hon började vara tillsammans med sina ... lätsaskamra-ter, som ni trodde?"
   Everton nickade tungt.
   "Jo", svarade han frånvarande, "hon började kunna alla möjliga slags märkvärdiga fraser, barnsliga sätt att bete sig som hon aldrig visat förr, och lekar ... Jag begrep ingenting. Vad i herrans namn ska jag göra?"
   Kyrkoherdens hand vilade alltjämt på Evertons arm.
   "Om jag var ni skulle jag sätta henne i skola. Att stanna här är nog inte så bra för henne."
   "Inte bra för henne! Men ni säger ju att barnen —"
   "Barnen? Jag kunde lika gärna ha sagt änglar. De kommer aldrig att göra henne något ont. Men Monica har fått gåvan att kunna se och kommunicera med ... med varelser som andra inte kan se och höra. Det är inte en gåva som bör uppmuntras. Med tiden kanske hon kommer att se och kommunicera med andra varelser — förtappade själar som inte är Guds barn. Kanske mister hon den här förmågan om hon får vara tillsammans med jämnåriga. Barnen som finns här kom till henne därför att de kände att hon behövde dem, det är jag övertygad om."
   "Jag måste tänka", sa Everton.
   Förvirrad av sina tankar återtog han promenaden. På några ögonblick hade hela hans livsuppfattning förändrats, hade klarnat som om han varit blind från födelsen och nu förunnades att skönja den första glimten av ljus. Framför honom fanns inte längre en hög och kal mur utan en slöja genom vilken han dunkelt men otvetydigt kunde skymta liv. Ljudet av hans steg mot marken blev till ett taktfast budskap: "Det finns ingen död. Det finns ingen död."
   
Efter middagen samma afton tog han Monica i enrum och talade med henne på ett sätt han aldrig förr hade gjort. Han visade en egendomlig blyghet för henne, och handen han höll på hennes späda axlar låg där tafatt.
   "Vet du vad jag tänker göra med dig, unga dam?" sa han.
   "Jag tänker skicka iväg dig till en skola."
   Hon stirrade på honom och ljusnade i ett litet leende. "Oj!
   Menar du verkligen det?"
   "Vill du?"
   Hon rynkade pannan och betraktade eftertänksamt sina
   fingertoppar.
   "Jag vet inte. Jag vill inte skiljas från dem."
   "Vilka?" frågade han.
   "Å, det vet du!" sa hon lite skyggt och tittade bort.
   "Du menar dina ... vänner, Monica?"
   "Ja."
   "Vore det inte roligt med andra lekkamrater?"
   "Jag vet inte. Dem älskar jag, förstår du. Men de sa ... de sa att om du ville ha mig att gå i skola så borde jag göra det. De kanske blir ledsna på mig om jag ber dig att få stanna. De ville att jag ska leka med andra flickor som inte är ... är som de. För ser du, de är annorlunda än barn som alla kan se. Och Mary sa åt mig att inte ... inte uppmuntra någon annan som var annorlunda, som de."
   Everton drog djupt efter andan.
   "Vi ska pratas vid i morgon om lämplig skola", sa han. "Marsch i säng nu, Monica. Och sov gott, min lilla vän."
   Han tvekade, så vidrörde han hennes panna med sina läppar. Hon ilade bort mot dörren, nu nästan lika blyg som Ever-ton själv, och med en knyck på huvudet kastade hon undan det långa håret, men på tröskeln tittade hon hastigt tillbaka mot honom med ögon som var sällsamt blanka, ögon där det fanns något han aldrig förr sett i dem.
   Sent den aftonen gick Everton in i det stora rummet som Monica hade kallat klassrummet. Månskenet genom ett av fönstren låg som en flagga över golvet; ingenting mötte blicken. Men i de djupa skuggorna dolde sig små skygga varelser, och med något sinne — ännu outvecklat och utan namn — var Everton starkt medveten om deras närvaro.
   "Barn!" viskade han. "Barn!"
   Han blundade och höll fram händerna. De var fortfarande skygga och avvaktande, men han tyckte sig känna att de kom lite närmare.
   "Var inte rädda", viskade han. "Jag är bara en mycket ensam människa. Var hos mig när Monica rest."
   Han tystnade och väntade. Just som han skulle gå förnam han små mjuka händer mot sin arm. Han tittade sig genast om, men ännu var inte tiden inne då han kunde se dem. Han såg bara fönstrens kors, skuggorna vid väggarna och flaggan av månsken.

Novellen är översatt till svenska av Lars Hansson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki