FANDOM


Av Ray Bradbury
Lekplatsen.JPG
TUSEN GÅNGER FÖRE och efter sin hustrus död såg Charles Underhill helt enkelt inte Lekplatsen på väg till och från förortståget. Han varken gillade eller ogillade Lekplatsen, han visste knappast att den existerade.
   Men just denna morgon hade hans syster Carol, som suttit på den tomma platsen mitt emot honom vid frukostbordet varje dag under sex månader, börjat tala om den.
  — Jim är nästan tre år nu, sade hon. Så i morgon tänker jag låta honom börja på Lekplatsen.
  —  Lekplatsen? sade Underhill.
   På kontoret gjorde han en minnesanteckning och strök under med svart bläck: SE PÅ LEKPLATSEN.
   När dånet från tåget dött bort i hans öron, tog Underhill den vanliga vägen hem genom staden med tidningen hårt tryckt under armen. Han var fast besluten att denna gång inte glömma bort att se på det där stället. Och så begav det sig att han denna eftermiddag klockan tio minuter över fem kom fram till det kalla järnstängslet och den öppna grinden vid Lekplatsen, där han en lång stund stod som fastfrusen och stirrade på det hela...
   Först verkade det som om det absolut inte fanns någonting att se. Och sedan när han slutat ägna sig åt sin vanliga inre monolog och i stället riktade sin uppmärksamhet utåt mot scenen framför honom, började någonting långsamt glida in i fokus, som en oskarp grå televisionsbild.
   Först märkte han otydliga röster, som svaga undervattensrop. De lösgjorde sig från en serie obestämda ränder och sicksacklinjer och skuggor. Sedan var det som om någon hade sparkat till apparaten, för ett vrål kastades mot honom med full ljudstyrka, och bilden klarnade med ett ryck. Nu såg han barnen! De störtade fram över Lekplatsen, slogs, hamrade på varandra, klöstes, ramlade, med alla sår blödande eller färdiga att börja blöda eller täckta av färska sårskorpor. Ett dussin kattor som kastats in bland sovande hundar kunde inte ha vrålat högre. Med otrolig skärpa såg Underhill minsta skråma och obetydligaste sårskorpa på knän och ansikten.
   Han uthärdade blinkande den första ljudstöten. När hans ögon och öron vägrade att göra tjänst längre blev de avlösta av hans näsa.
   Han drog in den stickande lukten av salvor, plåster, kamfer och desinfektionsmedel, som var så stark att han fick en bitter smak i munnen. Jodvinden blåste genom järnstängslets nätverk, som glänste matt i det grå ljuset från en mulen dag. De kringstörtande barnen var ett slags helvete lössläppt i ett jättestort elektriskt Fortunaspel. De påminde om utstötta kulor, där de kolliderade och slog emot varandra och samlade en enorm och hittills ouppnådd poängsumma brutaliteter med sina träffar och bommar, utfall och störtningar.
   Inbillade han sig det, eller hade verkligen ljuset innanför Lekplatsen en egendomlig intensitet? Varje barn tycktes äga fyra skuggor, en mörk och tre svaga halvskuggor, vilket gjorde det omöjligt att säga åt vilket håll deras snabba kroppar rusade, förrän de störtade mot sina mål. Ja, det sneda och tryckande ljuset gjorde att Lekplatsen verkade djup, långt borta och utom räckhåll för honom. Eller kanske det berodde på det hårda järnstängslet med dess metallnät, som inte var olikt stängslet i en zoologisk trädgård bakom vilket allt kan hända.
   En lidandets fålla, tänkte Underhill. Varför måste barnen fördärva varandras tillvaro? Denna ständiga tortyr. Han hörde sig själv sucka med oändlig lättnad. Tack, gode Gud, barndomen var för honom ett passerat stadium. Inga mera nyp, blånader, besinningslösa utbrott och krossade drömmar.
   En vindstöt slet tidningen ur hans hand. Han jagade den nedför trappstegen till Lekplatsen. Med ett fast grepp om tidningen drog han sig snabbt ut igen. För under det korta ögonblick han var utlämnad åt Lekplatsen hade han känt sin hatt bli för stor, rocken för otymplig, bältet för löst, skorna för stora. Han hade känt sig som en liten pojke lekande affärsman i sin fars kläder. Grinden bakom honom hade höjt sig hopplöst högt, medan himlen pressade en enorm tyngd av gråhet mot hans ögon, stanken av jod drog genom hans hår som om en tiger stod och flåsade på honom. Han snavade och var nära att ramla när han sprang tillbaka.
   Han stod utanför Lekplatsen som någon som just hämtat sig från en chock eller dragit sig upp ur ett fruktansvärt kallt hav.
  — Hej, Charlie.
   Han hörde rösten och vände sig om för att se vem som ropade på honom. Högst uppe på rutschbanan av metall satt en pojke i nioårsåldern och vinkade: — Hej, Charlie!
   Charles Underhill höjde handen. Men .jag känner inte den pojken, sade han sig själv. Och varför använder han mitt förnamn?
   Pojken log där högt uppe i den disiga luften och nu knuffades han av de andra och kanade skrikande nedför rutschbanan.
   Underhill började fundera över det han såg. Lekplatsen var en enorm industri med smärta, sadism och sorg som enda produkter. Stod man här en halvtimma såg man inte ett enda ansikte bakom inhägnaden, som inte vid något tillfälle darrade, grät, rodnade av ilska, bleknade av rädsla. Vem tordes säga att barndomen var den bästa tiden i ens liv, när den i själva verket var den mest förfärande, den mest skoningslösa perioden. Den barbariska tid, då det inte fanns någon polis som kunde skydda en, bara självupptagna föräldrar i den fullvuxna världen. Nej, om han finge göra som han ville — han vidrörde det kalla stängslet med sin hand — skulle han sätta upp en ny skylt här: TORQUEMADAS PLATS.
   Och den där pojken, han som ropat på honom, vem var han? Någonting verkade bekant, kanske hörde han ett glömt eko av en gammal vän, kanske var det sonen till en far, märkt av framgångens magsår.
   Det här var således Lekplatsen, där min son skall leka, tänkte Underhill. Så här ser den ut.

Han hängde sin hatt i hallen, och betraktade som hastigast sin magra person i den vattniga spegeln. Underhill kände sig kulen och trött. När hans syster kom in och hans son kom trippande på små mulfötter, hälsade han ganska förstrött på dem. Pojken klättrade osäkert på honom och lekte att han var Kung över Kullarna. Och fadern betraktade änden av sin cigarr som han långsamt tände, klarade slutligen strupen och sade: — Jag har tänkt på den där Lekplatsen, Carol.
  — Jag tar Jim dit i morgon, sade hon.
  — Det menar du väl inte? Den där lekplatsen.
   Hans sinnen gjorde uppror. Platsens lukt och utseende stod fortfarande levande för honom. Denna värld full av ålande lemmar, skärsår och svullna näsor, och med en luft som var lika mättad av smärta som en tandläkares mottagning, hade på honom verkat dunkelt skrämmande.
  — Vad är det för fel med just den lekplatsen? frågade Carol.
  — Men har du inte sett den? Han hejdade sig förbryllad. För fan, jag menar barnen där. Det är ett slags avgrundshål.
  — Alla barnen kommer från bättre familjer.
  — De knuffas och slåss som gestapoglin, sade Underhill. Jag skulle hellre skicka min pojke till en kvarn för att malas till mjöl mellan ett par tvåtons kvarnstenar! Jag blir kall bara jag tänker på att Jim skulle leka där.
  — Du vet mycket väl att det är den enda parken som ligger bekvämt till på flera kilometers omkrets.
  — Det struntar jag i, men jag struntar inte i att jag såg ett dussin olika typer av slagträn och klubbor och luftbössor. Efter en dag skulle Jim bäras hem på bår. De skulle griljera honom med ett äpple i mun.
   Hon började skratta. — Så du överdriver.
  — Jag menar allvar!
  — Du kan inte leva Jims liv åt honom. Han måste lära sig den hårda vägen. Han måste lära sig att ta emot lite stryk och klå upp andra. Pojkar är sådana.
  — Och jag tycker inte om sådana pojkar.
  — Det är den lyckligaste tiden i deras liv.
  — Nonsens. Jag brukade se tillbaka på barndomen med verklig saknad. Men nu förstår jag att jag var en sentimental idiot. Man gjorde inte något annat än vrålade och störtade fram i en nattmara och kom hem dränkt i ångestsvett från huvud till fot. Om jag på något sätt kan bespara Jim det, så skall jag göra det.
  — Det är opraktiskt och gudskelov omöjligt.
  — Nu tillåter jag inte att han ens kommer i närheten av det där stället, hör du det? Han får hellre växa upp till en neurotisk enstöring.
  — Charlie!
  — Du skulle ha sett de där små odjuren. Jim är min son, inte din. Kom ihåg det.
   Han kände pojkens magra ben på sina axlar och hans smala fingrar som rufsade om i hans hår. — Jag vill inte ha honom slaktad.
  — Han kommer bara att råka ut för det i skolan i stället. Det är bättre att han blir lite tilltufsad nu, när han är tre, så att han blir förberedd.
  — Jag har tänkt på den saken också. Underhill höll fast vid sin sons fotleder, som dinglade som små, varma, tunna korvar på hans båda kavajuppslag. Jag ska skaffa en informator åt honom.
  — Oh, Charles!
   De talades inte vid under middagen.
   Efter middagen tog han Jim med sig på en kort promenad, medan hans syster diskade. De gick förbi Lekplatsen under det suddiga ljuset från gatlyktorna. Kylan började komma nu på septemberkvällarna som höstens första förebud. Nästa vecka skulle barnen krattas in från parken som lika många löv. De skulle skyfflas in i skolorna, och deras eld och energi skulle förbrukas för mera konstruktiva ändamål. Men de skulle komma tillbaka hit efter klasstimmarna, rusa och slåss och kollidera med varandra. De skulle bete sig som projektiler, och alla deras miniatyrkrig skulle lämna förödelse efter sig.
  — Vill gå in, pappa, sade Jim. Hans ögon strålade av intresse, när han såg en stor pojke sparka en liten pojke och den lilla pojken sparka en ändå mindre pojke för att utjämna det hela.
  — Leka, pappa.
  — Kom nu, Jim, du ska aldrig hamna i den där röran, om jag kan hindra det. Underhill drog bestämt i den lilla armen.
  — Jag vill leka. Jim började gråta. Hans ögon smälte bort från hans ansikte, som antog en rödgul färgton.
   Några av barnen hörde gråten och tittade dit. Underhill fick en skrämmande vision av en kull rävar, som överraskats och plötsligt såg upp från de håriga vita resterna av en död kanin. Glasgula, illvilliga ögon, spetsiga hakor, vassa, vita tänder, motbjudande stripigt hår, tröjor som rishögar, järnfärgade händer, täckta av spår efter dagens bataljer. Deras vittring nådde ut till honom, svart lakrits och pepparmynta och lemonad, äckligt sött och kringrört så att hans mage vände sig. Och genom detta trängde senapsstanken från någon som behandlade en tidig förkylning och den kvalmiga odören av hud, som bolmade av brännande kamfersalvor under bindorna. Denna efterhängsna och på något sätt deprimerande lukt av pennor, krita, gräs och taveltorkare framkallade, vare sig den var verklig eller inbillad, på ett ögonblick gamla minnen. Popcorn maldes mellan deras tänder, sega gröna karameller sipprade fram under deras sugande. Gud!
   De såg Jim, och han var något nytt för dem. De sade inte ett ord, men medan Jim grät allt högre, och Underhill med handkraft släpade honom som en säck cement längs trottoaren, följdes han av barnens lysande ögon. Underhill var frestad att skaka näven mot dem och ropa: — Era odjur! Min son kommer ni inte att få tag på!
   Och sedan hände det med en förunderlig brist på sammanhang att pojken längst uppe på den blåskimrande rutschbanan av metall, det var så högt uppe att det nästan verkade som det kom från molnen, med sitt på något sätt bekanta ansikte ropade till honom och vinkade:
  — Hej, Charlie...!
   Underhill stannade, och Jim slutade gråta.
  — Vi träffas senare, Charlie...!
   Och då liknade plötsligt ansiktet där uppe på den höga och övergivna rutschbanan Thomas Marshall, en gammal affärsvän, som bodde på andra sidan kvarteret, men som han inte hade sett på åratal.
  — Vi träffas senare, Charlie. Senare, senare? Vad menade fårskallen?
  — Jag känner dig, Charlie! ropade pojken. Hej!
  — Vafalls? flämtade Underhill.
  — I morgon kväll, Charlie, hej! Och pojken föll av rutschbanan och låg och kippade efter andan med ansiktet som en vit ost efter fallet, medan barnen kastade sig över honom.
   Underhill stod obeslutsam fem sekunder eller längre, tills Jim funderade på att börja gråta igen. Då började han vandra hem i den första höstkylan, släpande på Jim och följd av de gula rävögonen.

Nästa kväll slutade Underhill tidigt på kontoret och tog tre-tåget hem, så att han kom fram till Green Town tjugofem minuter över tre. Det fanns gott om tid för honom att insupa höstsolens skarpa strålar. Egendomligt hur hösten plötsligt kommer på en enda dag, tänkte han. Ena dagen är det sommar och den följande... hur skulle man kunna beskriva det exakt? Kanske låg det i temperaturen eller kunde man lukta sig till det? Eller var det ålderns avlagringar, som stöttes bort från ens ben under natten, spolades runt genom blodet och hjärtat och kom en att rysa en aning, eller frysa? Ett år äldre, ett års döende, berodde det på något sådant?
   Han gick upp mot Lekplatsen och planerade för framtiden. Hans son skulle få en informator, det var hans fasta beslut. Ingen av de där förfärliga skolorna för honom. Det skulle visserligen fresta på hans bankbok, men Jim skulle i alla händelser växa upp till en lycklig pojke. De skulle välja och vraka hans vänner. Kom det någon stridslysten kamratplågare skulle han kastas ut i det ögonblick han så mycket som rörde vid Jim. Och Lekplatsen? Kom inte på fråga!
  — Nej, se Charles.
   Han såg plötsligt upp. Framför honom vid grinden till inhägnaden stod hans syster. Han märkte genast att hon kallade honom för Charles i stället för Charlie. Förra kvällens skärmytsling var inte helt glömd. — Carol, vad gör du här?
   Hon rodnade skuldmedvetet och såg in genom stängslet.
  — Du har väl inte..., sade han.
   Hans ögon letade mellan de kravlande, springande, skrikande barnen. — Menar du att du...?
   Systern nickade, halvt road. — Jag tänkte att om jag tog hit honom tidigt...
  — Innan jag kom hem, så skulle jag aldrig få veta det. Är det du menar? Jo, så var det.
  — Gode Gud, Carol, var är han?
  — Jag kom just nu för att se efter honom.
  — Menar du att du lämnat honom här hela eftermiddagen?
  — Bara för fem minuter medan jag handlade.
  — Och du lämnade honom. Milde Herre! Underhill grep henne om handleden. Men raska på då! Leta reda på honom och hämta ut honom!
   De stirrade in genom maskorna i nätet mot en fläck där ett dussin pojkar rusade på varandra, flickor knuffades, och två skränande barnskaror turades om att dra sig tillbaka och sedan snabbt störta mot varandra och kollidera.
  — Han är där, jag vet att han är där! sade Underhill.
   Just då sprang Jim över den öppna platsen, snyftande och jämrande, med sex pojkar efter sig. Han ramlade, reste sig, föll igen, skrek, och pojkarna bakom sköt bönor på honom ur blåsrör av metall.
  — Jag skall köra upp de där blåsrören i näsorna på dem! sade Underhill. Spring, Jim! Spring!
   Jim nådde fram till grinden. Underhill fångade upp honom. Det var som att hålla i en skrynklig, dyblöt tygpacke. Jims näsa blödde, hans byxor var sönderrivna, han var täckt av smuts.
  — Där har du din Lekplats, sade Underhill, nedsjunken på huk med pojken i famn och stirrande upp mot sin syster. Där har du dina söta, lyckliga, oskyldiga små lamm, dina förbannade fascister av god familj. Om jag finner att du en enda gång till släpper in min pojke på det här stället kommer du att få ångra det. Kom med nu, Jim. Och ni, era små fähundar, ge er iväg! röt han.
  — Vi har inte gjort någonting, sade barnen.
  — Hej, Charlie! sade den främmande pojken, som stod avsides. Han vinkade avmätt och log.
  — Vem är det där? frågade Carol.
  — Hur i helvete skall jag veta det? sade Underhill.
  — Vi träffas senare, Charlie. Hej så länge, ropade pojken och gled bort. Underhill marscherade hem med syster och son.
  — Var snäll och släpp min armbåge! sade Carol.

Han darrade, han skalv oavbrutet av vrede när han lagt sig. Han försökte med kaffe, men ingenting hjälpte. Han ville banka loss svamphjärnorna på de där vanskapta ynglen. Vad för slags barn var det som föddes i den här generationen? Ett gäng knivskärare och kriminella busfrön, en drös blödande, imbecilla bödlar med iskallt vargblod i ådrorna. Han kastade huvudet våldsamt fram och tillbaka på den heta kudden. Till slut reste han sig och tände en cigarrett, men det hjälpte inte. Han och Carol hade haft ett våldsamt gräl, när de kom hem. Han hade rutit åt henne, hon hade skrikit tillbaka, det var som en påfågelstupp och en påfågelshöna som skrek ute i vildmarken, där respekten för lag och ordning var något helt okänt.
   Han skämdes. Man bekämpade inte våld med våld, inte om man var en gentleman. Man talade lugnt. Men Carol hade inte gett honom en chans, för helvete! Hon ville att pojken skulle sättas i ett skruvstäd och krossas. Hon ville att han skulle pryglas fram från lekplats till kindergarten, småskola, folkskola och läroverk. Om han hade tur i läroverket skulle misshandeln och sadismen förfinas. Havet av blod och saliv skulle dra sig tillbaka utefter åldrandets strand.
   Jim skulle lämnas vid randen av sin mannaålder med gu'vet vilken syn på livet. Kanske skulle han vilja vara en varg bland vargar, en hund bland hundar, ett odjur bland odjur. Men det fanns redan tillräckligt av sådant i världen. Blotta tanken på de följande tio, femton årens tortyr kom Underhill att vrida sig. Han kände sin kropp genomborrad, bränd, mörbultad, vriden, skändad och märkt. Han darrade som ett gelé i en cementblandare. Jim skulle aldrig överleva. Jim var för ömtålig för sådana fasor.
   Underhill gick genom husets nattmörka rum och tänkte på sig själv, sonen, Lekplatsen och sin fruktan. Han vände och vred på allt detta i sitt inre. Hur mycket, frågade han sig, hur mycket av allt detta beror på att man står ensam, hur mycket beror på att Anne är död, hur mycket är verkligt med Lekplatsen och barnen? Hur mycket existerar och hur mycket är nonsens? Han ryckte i de fina vik-tema på vågskålen och såg visarnålen svänga, stanna, svänga igen. Fram och tillbaka, mjukt mellan midnatt och gryning, mellan svart och vitt, mellan kallt förnuft och naket vansinne. Han skulle kanske inte hålla så hårt fast vid pojken. Han skulle släppa. Och ändå fanns det inte ett ögonblick då han inte såg Anne i Jims smala ansikte, i ögonen, i munnen, i näsborrarnas båge, i blodets rörelser under den tunna huden. Jag har rätt att vara rädd, tänkte han. Jag har all rätt. Om man har två oskattbara porslinsföremål och ett går sönder, hur skall man då kunna vara någonting annat än förlamad av skräck? Nej, tänkte han, och vandrade långsamt fram och tillbaka i hallen, jag kan tydligen inte göra annat än fortsätta vara rädd och vara rädd för att jag är rädd.
  — Du behöver inte tassa runt huset hela natten, ropade hans syster från sin säng, när hon hörde honom passera den öppna dörren. Du ska inte vara barnslig, Charlie. Jag är ledsen om jag verkar diktatorisk och kall, men du måste bestämma dig. Jim kan helt enkelt inte ha en informator. Anne skulle velat att han gick i en vanlig skola. Och han måste tillbaka till den där Lekplatsen i morgon och fortsätta att gå där, tills han lärt sig att stå på sina egna ben och tills alla de andra barnen känner honom, sedan kommer de inte att hacka så mycket på honom.
   Underhill sade ingenting. Han klädde sig tyst, i mörkret och en trappa ner, öppnade därpå ytterdörren. Klockan var omkring fem minuter i midnatt när han snabbt vandrade nedför gatan i skuggan av de höga almarna och ekarna. Han försökte hinna före sin vrede. Han visste att Carol naturligtvis hade rätt. Sådan var världen. Man levde i den, man måste acceptera den. Men just det var det stora kruxet. Han hade redan gått genom ekluten, han visste vad det innebar att vara pojke bland lejonen, hans egen barndom hade stått upp för honom under de sista timmarna, det var en tid av skräck och våldsamheter. Nu kunde han inte stå ut med tanken att Jim skulle genom allt detta, dessa långa år. Särskilt som det gällde ett ömtåligt barn. Det var inte ditt fel om dina ben var tunna och ditt ansikte blekt, stackars Jim, men kunde du ändå vänta dig annat än att bli plågad och jagad?
   Han stannade vid Lekplatsen, som fortfarande var upplyst av den stora lampan högt uppe. Grinden var stängd för kvällen, men den där enda lampan var tänd till tolv. Han ville riva ner den avskyvärda platsen, slita upp järnstängslet, krossa rutschbanorna och säga till barnen: — Gå hem! Lek på er egen gård!
   Hur listigt ordnat var det inte med den kalla, djupa Lekplatsen. Man visste aldrig var någon bodde. Pojken som slog ut ens tänder — vem var han? Ingen visste. Hur skulle man hitta honom? ingen visste. Han kunde ju komma hit ena dagen, slå ett mindre barn halvt fördärvad och nästa dag springa till en annan lekplats. De skulle aldrig finna honom. Från lekplats till lekplats kunde han sprida sina brottsliga knep, och alla skulle glömma honom, därför att ingen kände honom. Han kunde återvända till Lekplatsen en månad senare, och om det lilla barn han slagit ut tänderna på var där och kände igen honom, så kunde han förneka det. "Nej, det var inte jag. Måste varit någon annan. Det är första gången jag är här! Inte jag!" Och när någon vänt ryggen till, så klipp till honom. Och spring bort genom namnlösa gator, en namnlös person.
   Vad kan jag göra? frågade sig Underhill. Carol har varit mer än frikostig med sin tid, det är inte något tvivel om att hon varit bra för Jim. En massa kärlek, som hon kunde använt i ett äktenskap, har kommit honom till del i åratal. Jag kan inte ständigt fortsätta att motverka henne i den här frågan, och jag kan inte be henne ge sig iväg. Det kanske skulle hjälpa om man flyttade till landet? Nej, det skulle bli för dyrt. Men jag kan heller inte lämna Jim här.
  — Hej, Charlie, sade en lugn röst.
   Underhill snurrade runt. Innanför Lekplatsens stängsel sittande i smutsen och ritande diagram med fingret bidade den allvarliga nioåriga pojken. Han såg inte upp. Han sade "Hej, Charlie" och satt där bara lugnt bakom det hårda järnstaketet.
   Underhill sade: — Hur vet du vad jag heter?
  — Jag vet. Pojken lade bekvämt benen i kors och log lugnt. Du har en massa trassel.
  — Hur kom du in där så sent? Vem är du?
  — Mitt namn är Marshall.
  — Naturligtvis! Du är Tom Marshalls son, Tommy! Jag tyckte väl att du verkade bekant.
  — Mer bekant än du tror. Pojken skrattade tyst.
  — Hur mår din far, Tommy?
  — Har du sett honom på sista tiden? frågade pojken.
  — På gatan som hastigast för två månader sedan.
  — Hur såg han ut?
  — Vafalls?
  — Hur såg herr Marshall ut? frågade pojken. Det verkade egendomligt att han inte ville säga "min far".
  — Han såg ut att må bra. Hur så?
  — Jag antar att han är lycklig, sade pojken. Underhill såg att pojkens armar och ben var täckta av sårskorpor och rispor.
  — Skall du inte gå hem, Tommy?
  — Jag slank ut för att träffa dig. Jag visste att du skulle komma. Du är rädd. Underhill visste inte vad han skulle säga.
  — De där små vidundren, sade han till slut.
  — Kanske kan jag hjälpa dig. Pojken ritade en triangel i dammet. Det var löjligt. — Hur?
  — Skulle du inte ge vad som helst för att rädda Jim från det här? Du skulle byta plats med honom om du kunde? Underhill nickade förstenad.
  — Kom hit i morgon vid fyratiden. Då kan jag hjälpa dig.
  — Hur kan du hjälpa mig?
  — Det får jag inte säga, sade pojken. Det har med Lekplatsen att göra. Alla ställen där det finns en massa ondska, där skapas makt. Du kan känna det eller hur?
   Ett slags varm vind rörde sig över den öppna platsen under den enda lampan högt uppe. Underhill rös. Ja, till och med nu vid midnatt verkade Lekplatsen ondskefull, för den brukades till ondskefulla ting. — Är alla lekplatser som den här?
  — En del. Kanske det här är den enda som är just så här. Kanske beror det bara på hur du ser på den, Charlie. Allting är som du vill att det skall vara. Det finns många som tycker att det här är en prima lekplats. Och de har också rätt. Jag tänkte säga att Tom Marshall var som du. Även han oroade sig för Tommy Marshall och Lekplatsen och barnen. Han ville rädda Tommy från smärtor och bekymmer.
   Hans sätt att tala om folk som om de var långt borta berörde Underhill obehagligt.
  — Så vi gjorde ett avtal, sade pojken.
  — Med vem?
  — Med Lekplatsen, skulle jag tro, eller med vem det nu är som sköter den.
  — Och vem är det?
  — Jag har aldrig träffat honom. Där borta under läktaren finns ett kontor. Hela natten lyser det med ett klart blått sken, lite konstigt. Det finns ett skrivbord där utan några papper och en tom stol. På skylten står det Föreståndare; men ingen ser någonsin till honom.
  — Han måste vara här.
  — Jo. Annars skulle jag inte vara där jag är, sade pojken, och det finns andra som heller inte skulle vara där de är.
  — Väldigt vad du talar som en vuxen.
   Pojken verkade smickrad. — Vill du veta vem jag verkligen är? Jag är inte Tommy Marshall. Jag är fadern, Tom Marshall.
   Han satt där i dammet utan att röra sig, under det avlägsna ljusskenet med den sena vinden blåsande kallt damm. — Jag är Tom Marshall, fadern. Jag vet att det blir svårt för dig att tro på. Men det är sant. Jag var orolig för Tommy. Precis lika bekymrad som du är nu. Så jag gjorde det här avtalet med Lekplatsen. Det finns andra som gjort likadant här. Om du ser efter noga, så skall du finna dem bland de andra barnen. Man märker dem på uttrycket i ögonen.
   Underhill blinkade. — Du gjorde nog bäst i att springa hem och lägga dig.
  — Du vill tro mig. Du vill att det skall vara sant. Jag såg det just nu i dina ögon! Om du kunde byta plats med Jim så skulle du. Du skulle vilja bespara honom hela pinan, låta honom vara i ditt ställe, fullvuxen och med det svåraste arbetet klart och avslutat.
  — Alla anständiga föräldrar har omtanke om sina barn.
  — Du har det mer än andra. Du känner varje bett och varje spark. Kom i morgon. Även du kan göra ett avtal.
  — Byta plats?
   Det var en otrolig, oroande, men egendomligt tillfredsställande tanke. — Vad skulle jag göra då?
  — Du behöver bara bestämma dig.
   Underhill försökte få sin nästa fråga att låta mycket likgiltig, nästan som ett skämt, men det sjöd inom honom. — Vad betalar man?
  — Ingenting. Du måste bara leka på Lekplatsen.
  — Hela dagen?
  — Och gå i skolan naturligtvis.
  — Och växa upp igen?
  — Ja, och växa upp igen. Kom hit klockan fyra i morgon.
  — Jag måste arbeta i stan i morgon.
  — I morgon, sade pojken.
  — Du borde nog vara hemma och i säng vid det här laget, Tommy.
  — Mitt namn är Tom Marshall. Pojken satt kvar. Lekplatsens lampa slocknade.

Vid frukosten talades Underhill och hans syster inte vid. Ofta brukade han ringa henne mitt på dagen för att småprata, men nu gjorde han det inte. Men klockan halv två, efter en dålig lunch, ringde han hem. När Carol svarade, lade han på luren. Fem minuter senare ringde han igen.
  — Charlie, var det du som ringde för fem minuter sen?
  — Ja, sade han.
  — Jag tyckte jag hörde dig andas innan du lade på. Vad är det du vill, min vän? Hon lät lugn och resonabel.
  — Jag ringer bara.
  — Det har varit förfärligt de sista dagarna, eller hur? Du förstår väl vad jag menar, eller hur, Charlie. Jim måste gå till Lekplatsen och få lite törnar.
  — Lite törnar, ja.
   Han såg blodet och de hungriga rävarna och den sönderslitna kaninen.
  — Han måste lära sig att ta emot och ge igen, sade hon, och slåss om det behövs.
  — Slåss om det behövs, mumlade han.
  — Jag visste väl att du skulle förstå mig.
  — Du har rätt, han måste offras.
  — Charlie, du är då för lustig.
   Han harsklade sig. — Då har vi bestämt det då.
  — Ja.
   Jag undrar hur det blir, tänkte han.
  — Annars är allting som det ska? frågade han i telefonen. Han tänkte på diagrammet i dammet, pojken som satt där med sina gåtfulla anletsdrag.
  — Ja, sade hon.
  — Jag har tänkt, sade han.
  — Tala högre.
  — Jag kommer hem klockan tre, sade han långsamt och tvingade fram orden som en man, som fått ett slag i magen och flämtar efter andan. Vi ska göra en promenad, du och Jim och jag, sade han med slutna ögon.
  — Underbart!
  — Till Lekplatsen, sade han och lade på.

Nu var det ordentlig höst, med verklig kyla i luften. Träden hade bränts röda under natten och börjat släppa löven, som sänkte sig i spiraler runt ansiktet på Underhill, medan han gick uppför trappan till huset. Där stod Carol och Jim ordentligt påklädda mot den skarpa vinden och väntade på honom.
  — Hej, ropade de till varandra och det blev allmänt omfamnande och kyssande. De skrattade, och han kände hur skräcken kröp in i honom när han tänkte på vad som skulle följa. Klockan var nästan fyra. Han såg på den blågrå himlen, vilken när som helst kunde börja ge ifrån sig smält silver, en himmel med lava och sot och en våt vind. Han höll systems arm mycket fast medan de gick. — Bevars vad du verkar vänlig, sade hon leende.
  — Äsch dumheter, sade han och tänkte på något annat. -- Vad? De var framme vid Lekplatsens grind.
  — Hej, Charlie. Långt borta, överst på den förfärliga rutschbanan stod pojken Marshall och vinkade. Nu log han inte.
  — Vänta här, sade Underhill till sin syster. Det dröjer bara ett ögonblick. Jag skall ta in Jim.
   Han fattade den lilla pojkens hand. — Kom så går vi, Jim. Håll dig tätt intill pappa.
   De klev nedför de hårda cementstegen och stod på grusplanen. Framför dem slingrade sig diagrammen i magiska mönster, rutorna i enorma hopphagar, underliga siffror och trianglar och rektanglar, som barnen klottrat på den otroligt dammiga marken.
   Från himlen blåste en kraftig vind mot honom och han darrade. Han grep än hårdare om sin lilla pojkes hand och vände sig till systern. — Adjö, sade han, för han trodde på det nu. Han var på Lekplatsen och trodde på den. Ingenting var för bra för Jim. Ingenting i denna hemska värld! Och nu skrattade hans syster efter honom. — Charlie, din stolle!
   Sedan sprang de, sprang över den upptrampade marken, mitt i ett stenigt hav, som trängde sig mot dem från alla sidor. Nu grät Jim. "Pappa, pappa!" och barnen rusade för att möta dem, pojken på rutschbanan skrek, hopphagarna virvlade, en känsla av övernaturlig skräck grep honom. Men han visste vad han måste göra och vad som skulle hända. Långt över fältet for fotbollar, bollträn ven, knytnävar blixtrade, och dörren till föreståndarens kontor stod öppen, bordet var tomt, stolen tom, en ensam lampa brann därinne.
   Underhill snavade, slöt sina ögon och föll, skrek till, hans kropp drog ihop sig i het smärta. Han formade egendomliga ord, allting virvlade.
  — Jaså, där är du, Jim, sade en röst.
   Och han klättrade, klättrade med slutna ögon, klättrade på metallklingande stegpinnar, tjöt och vrålade, så det gjorde ont i halsen. Underhill öppnade ögonen.
   Han var överst på rutschbanan. Den gigantiska, blå metallrutschen som verkade vara kilometerhög. Barnen tryckte mot hans rygg, barn slog honom för att han skulle fortsätta. Åk på då! Ge dig av!
   Och han såg. Där på väg bort över fältet gick en man i svart överrock. Där vid grinden var en kvinna som vinkade, och mannen stod där med kvinnan, båda såg på honom, vinkade och ropade: — Ha så roligt. Ha riktigt roligt nu, Jim!
   Han skrek. Han såg på sina händer och förstod. De små händerna, de tunna händerna. Han såg mot marken långt där nere. Han kände näsan blöda, och där bredvid honom var Marshalls pojke. — Hej! skrek de andra och slog honom på munnen. Bara tolv år kvar här! skrek den andre genom larmet.
   Tolv år! tänkte Underhill. Tolv år i det här helvetet. Och tid är något helt annat för barn. Ett år är som tio år. Nej, det var inte tolv års barndom som låg framför honom, utan ett århundrade, ett århundrade i helvetet.
  — Ge dig av!
   Bakom honom stank det av desinfektion, av jordnötter, tuggummi och blått bläck, det luktade draksnören och glycerintvål, sår och kollodium. Han blev nypt, bultad och knuffad. Knytnävar höjdes och sänktes. Han såg rävansiktena och borta vid stängslet mannen och kvinnan som viftade. Han skrek, täckte för ansiktet, knuffad och blödande, vid randen av ingenstans. Med huvudet före sköt han iväg nedåt med tio tusen vrålande monster bakom sig. En tanke blixtrade genom hans hjärna, innan han hamnade på botten i en vidrig hög av klor.
   Detta är helvetet, tänkte han, detta är helvetet!
   Och ingen i den heta, myllrande massan sade emot honom.

Originalets titel: "The Playground", först publicerad i pärm-upplagan av Ray Bradbury's legendariska bok Fahrenheit 451, publicerad 1953.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki