FANDOM



   Av: Harry Harrison
   
   Manicken var helt tveklöst en leksak, inte en verklig, fungerande apparat. Men vad som fick den att lyfta – det kunde få vilken vetenskapsman som helst att gnugga geniknölarna…
   
   Eftersom det fanns väldigt få vuxna i publiken, och överste "Biff" Hawton var närmare två meter lång, så kunde han studera varenda liten del av demonstrationen. Barnen – och de flesta föräldrarna – gapade med storögd förundran. Biff Hawton var alltför luttrad för att låta sig imponeras. Han stannade kvar för att han vill veta vad det var för trick som fick manicken att fungera.
   "Ni får alla förklaringar här i er instruktionsbok," sa mannen som demonstrerade och höll upp ett glassigt illustrerat häfte med ett diagram i fyrfärgstryck. "Ni vet alla att man kan plocka upp saker med magneter och jag slår vad om att ni också vet att själva jordklotet är en stor magnet – det är därför kompassnålen alltid pekar åt norr. Nå… den förunderliga atomrymdvågsattraheraren fångar upp dessa rymdvågor. Vi omges alla av jordens magnetvågor, osynliga för ögat. Atomundret rider på dessa vågor, precis som ett fartyg rider på havets vågor. Får jag be om er uppmärksamhet…"
   Varenda blick var riktad mot honom när han ställde den kitschiga modellen av en rymdraket på bordsskivan och tog ett steg tillbaka. Den var gjord av valsad plåt och verkade lika oförmögen att flyga som en burk skinka – som den faktiskt liknade en hel del. Varken vingar, propellrar eller jetmotorer trängde igenom dess målade yta. Den vilade på tre gummihjul och från dess nederdel stack det ut två isolerade metalltrådar. De här sladdarna löpte längs den svarta bordsskivan och slutade i en kontrolldosa som mannen som demonstrerade höll i handen. En indikatorlampa, en strömbrytare och ett vridreglage verkade vara de enda kontrollerna.
   "Jag slår på strömbrytaren och skickar därmed en ström till vågreceptorerna," sa han. Strömbrytaren klickade och lampan blinkade med en jämn puls. Sedan vred mannen långsamt på reglaget. "Våggeneratorn behöver en liten knuff här eftersom vi har att göra med hela jordens dragningskraft…"
   Ett unisont "ahhh" svepte genom publiken när rymdvågsattraheraren darrade till lite och sedan långsamt lyfte från bordet. Mannen tog ett steg bakåt och leksaken steg högre och högre och guppade svagt på de osynliga magnetiska kraftvågorna. Långsamt vreds strömmen ner och den landade åter på bordet.
   "Bara $17.95," sa den unge mannen och placerade en stor prisskylt på bordet. "För hela setet bestående av atomundret, kontrolldosan, batteri och instruktionsbok…"
   När det såg prisskylten skingrades åskådarna och barnen rusade under stoj och stim bort till de elektriska modelltågen. Demonstratörens ord dränktes i oväsendet och följdes av en dyster tystnad. Han lade ner kontrolldosan, gäspade och satte sig på bordskanten. Överste Hawton var den ende som stod kvar.
   "Kan du berätta hur den där manicken fungerar?" frågade översten och gick fram. Demonstratören sken upp och tog upp en av sina leksaker.
   "Om ni tittar här, herrn…" Han öppnade en lucka med gångjärn högst upp. "Här ser ni de båda rymdvågsspolarna i varsin ände av skeppet." Med en penna pekade han ut märkligt formade plastbitar med ett par centimeters diameter som lindats – till synes slumpmässigt – med ett par varv koppartråd. Bortsett från de båda spolarna var modellens innandöme tomt. De båda spolarna hade kopplats ihop och ett par andra sladdar gick ut genom skeppets botten och bort till kontrolldosan. Biff Hawton betraktade skeptiskt både prylen och demonstratören, som fullständigt ignorerade detta tecken på misstro.
   "Inuti kontrolldosan sitter batteriet," sa den unge mannen och öppnade den för att visa ett helt ordinärt ficklampsbatteri. "Strömmen går genom strömbrytaren och kontrollampan till våggeneratorn…"
   "Du menar alltså," avbröt Biff, "att när strömmen går från detta femtoncentsbatteri till de där meningslösa spolarna så händer absolut ingenting. Berätta nu vad som verkligen får den att lyfta. Om jag ska punga ut med arton dollar för lite metallskrot så vill jag i alla fall veta vad jag får."
   Demonstratören rodnade. "Jag är ledsen, herrn," stammade han. "Jag försökte inte dölja något. Som andra trolleritrick kan jag inte avslöja detta förrän ni har köpt det." Han lutade sig fram och viskade förtroligt. "Vi skulle kunna göra så här. Den här saken är alldeles för dyr och vi har inte lyckats sälja en enda. Chefen sa att jag kan sälja den för tre dollar till den rätte köparen.. Om ni vill köpa den för det priset…"
   "Såld, grabben!" sa översten och lade upp tre dollarsedlar på bordet. "Så mycket kan jag tänka mig att betala oavsett hur den fungerar. Pojkarna där hemma kommer att tycka att det är en kul grej." Han trummade försiktigt på raketen. "Nå, vad får den nu att lyfta?"
   Demonstratören såg sig oroligt omkring och pekade. "Trådar!" sa han. "Eller rättare sagt en svart tråd. Den går från överdelen på modellen, genom en liten ögla i taket och ner till min hand där jag fäst den i min ring. När jag backar så lyfter modellen. Så enkelt är det."
   "Alla goda illusioner är enkla," grymtade översten och följde den svarta tråden med blicken. "Så länge man har tillräckligt med grannlåt för att distrahera åskådaren."
   "Om ni inte har ett svart bord går det bra med en svart duk," sa den unge mannen. "Och ett dörrhål passar bra för öglan. Se bara till att rummet bakom är mörkt."
   "Nu räcker det, grabben. Jag är inte född i farstun. Jag har varit med förr."

***


   Biff Hawton testade tricket nästa pokerkväll. Alla i gänget var i missilbranschen och de tjoade och jublade är han introducerade demonstrationen.
   "Låt mig kopiera diagrammet, Biff. Jag skulle behöva några av de där magnetvågorna i den nya metallfågeln."
   "De där ficklampsbatterierna är billigare än raketbränsle, det här är framtiden!"
   Det var bara Teddy Kaner som avslöjade tricket när modellraketen lyfte. Han var amatörtrollkarl och såg tråden direkt. Han höll tyst av professionell artighet och log ironiskt när de övriga tystnade en efter en. Översten var en god underhållare och han hade riggat upp scenen väl. Han övertygade dem nästan om rymdvågsattraheraren innan han var färdig. När modellen hade landat och han hade stängt av kontrolldosan reste de sig alla och trängdes runt bordet.
   "En tråd," ropade en av ingenjörerna nästan med lättnad och de föll alla in i ett förlösande skratt.
   "Synd," sa projektets chefsfysiker. "Jag som hoppades att lite rymdvågsattraktion kunde lösa våra problem. Låt mig försöka flyga med den."
   "Teddy Kaner först," kungjorde Biff. "Han avslöjade det medan alla ni andra lät er luras av det blinkande ljuset, men han hade hyfs nog att inte säga någonting."
   Kaner lät ringen med den svarta tråden glida på fingret och rörde sig bakåt.
   "Du måste slå på strömmen först," sa Biff.
   "Jag vet," log Kaner. "Men det är en del av illusionen – spelet och vilseledandet. Jag ska prova den kall först så att jag kan få den att röra sig upp och ner jämnt. Sedan kör jag hela programmet."
   Han rörde försiktigt handen bakåt på ett sätt som inte skulle väcka någon uppmärksamhet. Modellen lyfte från bordet – för att direkt dunsa ner i igen.
   "Tråden gick av," sa Kaner.
   "Du ryckte i stället för att dra jämnt," sa Biff och knöt ihop trådändarna. "Låt mig visa hur det går till."
   Tråden brast igen när Biff försökte, vilket ledde till uppsluppna skratt. Någon nämnde pokerpartiet.
   Det var den sista gången som poker nämndes den kvällen. För mycket snart upptäckte de att tråden bara höll när maskinen var påslagen med två och ett halvt volts spänning i de löjliga små spolarna. När strömmen var frånslagen var modellen för tung för att kunna lyftas. Tråden brast varje gång.

***


   "Jag tycker fortfarande det är en knäpp idé," sa den unge mannen. "Ena veckan demonstrerar vi leksaksskeppen för varenda bortskämd unge inom hundra mils radie. Sedan säljer vi dem för tre dollar när de måste ha kostat minst hundra att tillverka."
   "Men du sålde väl tio av dem till intresserade personer?" frågade den äldre mannen.
   "Jag tror det. Jag fick tag på några flygofficerare och en missilöverste häromdagen. Sedan var de en tjänsteman från patentverket. Som tur var kände han inte igen mig. Sedan var det de där båda professorerna från universitetet."
   "Då är det inte längre vårt problem utan deras. Allt vi behöver göra är att luta oss tillbaka och vänta på resultaten."
   "Vilka resultat?" De här människorna var inte intresserade när vi bankade på deras dörrar med faktiska bevis. Vi har fått patent på spolarna och kan bevisa för vem som helst att det uppstår en viktreduktion när de är igång…"
   "Visst uppstår det verkligen en viktreduktion, men vi vet fortfarande inte vad som orsakar den. Ingen kan väl vara intresserad av något sådant – en obetydlig viktreduktion i en klumpig modell som inte ens är tillräcklig för att lyfta generatorn. Ingen som forskar på bränsleförbrukning eller lyftteknik kommer att ta sig tid att prata med en galning som tycker sig ha funnit en lucka i Newtons lagar."
   "Och det tror du att de kommer att göra nu?" undrade den unge mannen otåligt.
   "Det vet jag att de kommer att göra. Trådens dragkraft har anpassats exakt till modellens vikt. Tråden kommer att brista om du försöker lyfta modellen utan den. Men du kan lyfta modellen efter att en del av dess vikt har reducerats av spolarna. Det kommer att störa dessa herrar. Ingen kommer att be dem att lösa eller att bry sig om problemet. Men det kommer att gnaga på dem eftersom de vet att den här effekten omöjligen kan existera. De kommer direkt att inse att magnetvågsteorin är nonsens. Eller kanske sann? Det vet vi inte. Men de kommer allihop att fundera och grubbla över det. Någon kommer att experimentera hemma i källaren – bara som en hobby förstås – och hitta orsaken till avvikelsen. Och han eller någon annan kommer att lista ut vad som får spolarna att fungera. De kanske till och med kommer på något sätt att förbättra dem!"
   "Och vi har patenten…"
   "Just det. Deras forskning kommer att föra dem bort från konventionella raketmotorer till ett forskningsfält som möjliggör rymdfärder på allvar."
   "Och när det blir dags för tillverkning kommer de att göra oss rika," sa den unge mannen cyniskt.
   "Vi kommer alla att bli rika, grabben," sa den äldre mannen och klappade honom på axeln. "Om tio år kommer världen inte att vara sig lik."
   
   Originalets titel: Toy Shop, publicerad i "Analog" april 1962. Översättning: Anders P. Nilsson (2012)
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki