Fandom

Svenskanoveller Wiki

Liemannens bild

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Stephen King

—Vi flyttade den förra året och det var verkligen ett helt företag, sa mr Carlin, medan de gick uppför trapporna. Vi var tvungna att flytta den för hand, förstås. Det var enda sättet. Vi hade försäkrat den hos Lloyds innan vi ens tog den ur lådan i vardagsrummet. Det var det enda bolaget som ville försäkra den för det belopp vi hade tänkt oss.
   Spangler sa ingenting. Karlen var en idiot. Johnson Spangler hade för länge sedan lärt sig att det enda sättet att tala med en idiot på var att strunta i honom.
   —Försäkrade den för en kvarts miljon dollar, fortsatte mr Carlin, när de kommit till avsatsen på andra våningen. Munnen förvreds i en halvt bitter, halvt humoristisk grimas. Och den kostade en vacker slant också.
   Han var en liten man, lite rundlagd, med oinfattade glasögon och en solbränd flint som glänste som en fernissad volleyboll. En rad rustningar som vaktade över de mahognyfärgade skuggorna i korridoren på andra våningen stirrade orörliga på dem.
   Det var en lång korridor, och Spangler kastade en kyligt professionell blick på väggarna och tavlorna. Samuel Claggert hade köpt in ofantliga mängder, men han hade inte gjort några bra köp. Som så många andra uppkomlingar inom industrivärlden under slutet av 1800-talet hade han inte varit mycket mer än en lumpbodsfantast utklädd till samlare, en kännare av missfoster på duk, skräpromaner och poesisamlingar i dyra skinnband, och förfärliga skulpturer — och allt detta ansåg han vara Konst.
   Väggarna där uppe var behängda med — dekorerade var kanske ett mer passande ord — imiterade marockanska draperier, oräkneliga (och utan tvekan anonyma) madonnor som höll oräkneliga gloriaförsedda barn i famnen medan oräkneliga änglar flaxade omkring i bakgrunden, groteska ornamenterade kandelabrar, och en monstruös och obscent utsirad kristallkrona med en liderligt flinande nymfett överst.
   Naturligtvis hade den gamle piraten hittat några få intressanta föremål; sannolikhetsprincipen krävde det. Och om Samuel Claggert Memorial Private Museum (guidade visningar varje hel timma — inträde vuxna 1 dollar, barn 50 cent, vämjeligt) var till 90 procent uppenbart skräp så fanns där alltid de två andra procenten, med saker som Coombs långa bössa över spisen i köket, den märkliga lilla camera obscura i salongen, och så förstås ...
   —Delverspegeln flyttades från bottenvåningen efter en ganska tråkig...olyckshändelse, sa mr Carlin abrupt, tydligen inspirerad av ett förskräckligt stirrande porträtt av ingen speciell som hängde i slutet av nästa trappavsats.
   —Det har alltid varit andra — skarpa ord, förhastade uttalanden — men detta var ett försök att verkligen förstöra spegeln. Kvinnan, en miss Sandra Bates, kom in med en sten i fickan. Lyckligtvis var hennes träffsäkerhet dålig och hon spräckte bara ett hörn på ramen. Spegeln skadades inte. Flickan Bates hade en bror...
   —Det finns ingen anledning att ge mig endollarvisningen, sa Spangler lugnt. Jag känner till Delverspegelns historia.
   —Är den inte fascinerande? Carlin sneglade underligt på honom. Den engelska hertiginnan 1709...och matthandlaren från Pennsylvania 1746...för att nu inte nämna...
   —Jag känner till historien, upprepade Spangler lugnt. Det är hantverket som jag är intresserad av. Och så förstås frågan om dess äkthet...
   —Äkthet! Mr Carlin skrockade torrt. Det lät som om ben hade rört på sig i garderoben under trappan. Den har undersökts av experter, mr Spangler.
   —Det blev Lemliers Stradivarius också.
   —Sant, sant, sa mr Carlin och suckade. Men ingen Stradivarius har någonsin haft riktigt den där ... skakande effekten som Delverspegeln har.
   —Det är riktigt, sa Spangler på sitt lätt föraktfulla sätt. Han förstod nu att det inte fanns något sätt att stoppa Carlin; dennes sinne var helt i takt med tidsåldern.
   —Riktigt.
   De gick uppför trapporna till tredje och fjärde våningen under tystnad. När de närmade sig taket till den oregelbundna byggnaden blev det tryckande hett i de mörka gallerierna där uppe. En krypande stank åtföljde hettan, en stank som Spangler kände väl eftersom han tillbringat hela sitt vuxna liv med att arbeta i den — lukten av sedan länge döda flugor i dunkla vrår, av fuktig röta och träbockar bakom putsen. Lukten av gammalt. Det var en vanlig lukt i museer och mausoleer. Han föreställde sig att en liknande lukt skulle komma från en grav där en ung jungfruelig flicka legat död i fyrtio år.
   Där uppe hade minnesmärkena staplats huller om buller i bästa lumphandlarstil. Mr Carlin förde Spangler genom en labyrint av statuariska porträtt i spruckna ramar, pompösa guldöverdragna fågelburar, det trasiga skelettet av en gammal tandemcykel. Han förde honom till väggen längst bort, där en trappstege hade ställts upp under luckan i taket. Ett rostigt hänglås hängde i luckan.
   Till vänster stirrade en imiterad Adonis skoningslöst på dem med tomma pupillösa ögon. En arm var utsträckt och en skylt hängde från handleden där det stod: TILLTRÄDE ABSOLUT FÖRBJUDET.
   Mr Carlin tog fram en nyckelknippa ur kavajfickan, valde ut en och klev uppför trappstegen. Han hejdade sig på tredje steget. Flinten glänste svagt i dunklet.
   —Jag tycker inte om den där spegeln, sa han. Jag har aldrig gjort det. Jag är rädd att titta i den. Jag är rädd för att jag en dag ska 'råka titta i den och få se....det som resten av dem såg.
   —De såg ingenting annat än sig själva, sa Spangler.
   Mr Carlin började säga något, hejdade sig, skakade på huvudet och började fumla ovanför sig medan han böjde huvudet för att få in nyckeln ordentligt i låset.
   —Det borde bytas ut, muttrade han. Det är — förbaskat!
   Låset gick plötsligt upp och gled ur haken. Mr Carlin gjorde en fumlig rörelse för att fånga det och ramlade nästan ned från stegen. Spangler fångade det behändigt och tittade upp mot honom. Han klamrade sig ängsligt fast vid översta delen av stegen. Ansiktet var vitt i det bruna halvdunklet.
   —Ni är nervös, eller hur? sa Spangler i en milt frågande ton.
   Mr Carlin sa ingenting. Han verkade paralyserad.
   —Kom ner, sa Spangler. Snälla ni, innan ni faller ner.
   Carlin klättrade långsamt ner medan han klamrade sig fast vid varje stegpinne som en man som balanserar över en avgrund. När hans fötter vidrörde golvet började han pladdra som om golvet varit elektrifierat och och han blivit påslagen som en lampa.
   —En kvarts miljon, sa han. Försäkring för en kvarts miljon dollar bara för att ta den där ... saken nerifrån och dit upp. Den förbannade saken. De var tvungna att montera upp ett speciellt block och en talja för att få in den i vindsrummet däruppe. Och jag hade hoppats — det var så att jag nästan bad om det — att någons fingrar skulle vara hala...att repet skulle vara för svagt...att saken skulle falla och gå sönder i tusen bitar.
   —Fakta, sa Spangler. Fakta, Carlin. Inga billiga kioskromaner, inga billiga sensationshistorier eller likaledes billiga skräckfilmer. Fakta. För det första: John Delver var en engelsk hantverkare med normandiskt påbrå, som tillverkade speglar under det vi kallar den elisabetanska perioden i Englands historia. Han levde och dog odramatiskt. Inga pentagram som hushållerskan kunde sudda ut var klottrade på golvet, inga svavelosande dokument med blodfläckar på de prickade raderna återfanns. För det andra: Hans speglar har blivit samlarobjekt först och främst beroende på det faktum att de är utmärkt hantverk och att en typ av kristall använts som har en lätt förstorande och förvanskande effekt på ägarens öga — ett tämligen avslöjande kännemärke. För det tredje: Bara fem Delvers finns kvar, vad vi vet — två av dem i Amerika. De är ovärderliga. För det fjärde: Denna Delver och en annan som förstördes under londonblitzen har fått ett ganska oförtjänt rykte, till stor del beroende på lögner, överdrifter och slumpen...
   —För det femte, sa mr Carlin. Ni är en dryg typ, eller hur?
   Spangler tittade med lätt förakt på den blinde Adonis.
   —Jag hade hand om den visningen som Sandra Bates bror var med på, när han tittade i er dyrbara Delverspegel, Spangler. Han var kanske sexton, och kom tillsammans med klassen. Jag höll på och berättade historien om glaset och hade just kommit till den del som ni skulle uppskatta — jag lovsjöng hantverket, glasets egen perfektion — när pojken sträckte upp handen. "Men varför är det en svart fläck i övre vänstra hörnet?" frågade han. " Den ser ut som ett fel. "
   Och en av hans vänner frågade honom vad han menade, och då började killen Bates berätta det, men så hejdade han sig. Han tittade väldigt noga på spegeln och gick ända fram till det röda repet runt den -- men så såg han sig om som om det han hade sett hade varit någons spegelbild — någon i svart, någon som stod bakom honom. "Det såg ut som en man", sa han. "Men jag kunde inte se ansiktet. Det är borta nu." Och så var det inte mer med det.
   —Fortsätt, sa Spangler. Det kliar i fingrarna på er att få berätta för mig att det var Liemannen — jag antar att det är den gängse förklaringen, eller hur? Att slumpvis utvalda människor ser Liemannens bild i spegeln? Kläm fram det nu! National Enquirer skulle älska det! Berätta för mig om de fruktansvärda följderna och låt mig få förklara dem. Blev han påkörd av en bil sedan? Hoppade han ut genom fönstret? Vad?
   Mr Carlin skrockade lite ömkligt.
   —Ni borde veta bättre, Spangler. Har ni inte två gånger berättat att ni är känner till allt om Delverspegeln. Det blev inte några fruktansvärda följder. Det har aldrig blivit några. Det är därför Delverspegeln inte förekommer i söndagsbilagorna som Kooh-i-noor-diamanten eller faraonernas förbannelse. Det här är vardagsmat jämfört med dem. Ni tycker att jag är en idiot, eller hur?
   —Ja, sa Spangler. Kan vi gå upp nu?
   —Visst, sa mr Carlin häftigt. Han klättrade uppför stegen och stötte upp takluckan. Ett klickande ljud hördes när den av motvikten drogs upp i dunklet, och så försvann mr Carlin bland skuggorna. Spangler följde efter. Den blinde Adonis stirrade ovetande framför sig.

Gavelrummet var fruktansvärt hett och lystes endast upp av ett spindelvävsförsett flervinklat fönster som silade det skarpa ljuset utifrån till ett smutsigt mjölkfärgat dunkel. Spegeln stod lutad i ett hörn som vätte mot ljuset, och fångade upp det mesta av det så att den kastade en pärlemorskimrande fläck bort mot väggen längst bort. Den hade ordentligt fästs i en träram. Mr Carlin tittade inte alls på den. Han undvek ostentativt att titta på den.
   —Ni har inte lagt något dammskydd över den, sa Spangler och nu var han för första gången arg så att det syntes.
   —Jag tänker på den som ett öga, sa mr Carlin. Rösten var fortfarande liksom uttömd, tom. Om det får vara öppet, alltid vara öppet, så kanske det blir blint.
   Spangler brydde sig inte om vad han sa. Han tog av sig kavajen, vek omsorgsfullt in knapparna och torkade med oändlig varsamhet bort dammet från glaset konvexa yta.
   Den var äkta. Det rådde inga som helst tvivel om det, och han hade egentligen heller aldrig hyst några. Den var ett perfekt exempel på Delvers speciella begåvning. Det skräpiga rummet bakom honom, hans egen spegelbild, Carlins halvt bortvända gestalt — allt var klart, skarpt, nästan tredimensionellt. Spegelns svaga förstoringseffekt skänkte en lätt böjd effekt åt allting och det skapade nästan en fyrdimensionell förvrängning. Den var....
   Han avbröt sig i sina tankar och blev arg igen.
   —Carlin.
   Carlin sa ingenting.
   —Carlin, förbannade idiot, ni sa ju att flickan inte skadat spegeln!
   Inget svar.
   Spangler stirrade frostigt på honom i spegeln.
   —Det finns en bit friktionstejp uppe i vänstra hörnet. Spräckte hon den? För Guds skull, människa, säg något!
   —Ni ser Liemannen, sa Carlin. Rösten var dödligt kall och helt utan lidelse. Det finns ingen friktionstejp på spegeln. Lägg handen över den...gode Gud!
   Spangler virade omsorgsfullt övre delen av rocken runt handen, sträckte ut den och pressade den varligt mot spegeln.
   —Ser ni? Ingenting övernaturligt. Den är borta. Handen täcker den.
   —Täcker den? Kan ni känna tejpen? Varför drar ni inte bort den?
   Spangler tog försiktigt bort handen och tittade in i spegeln. Allting i den verkade vara lite mer förvrängt; rummets underliga vinklar tycktes gira helt vansinnigt som om de just var i färd med att glida in i en osedd evighet. Det fanns ingen svart fläck på spegeln. Den var fläckfri. Han kände plötsligt en ohälsosam skräck stiga upp inom sig och föraktade sig själv för att han kände den.
   —Det var likt honom, eller hur? frågade Carlin. Han var mycket blek och stirrade rätt ner i golvet. En muskel ryckte spasmodiskt på hans hals. Medge det, Spangler. Det såg ut som om en figur med huva stod bakom er, eller hur?
   —Det såg ut som friktionstejp som täcker en kort spricka, sa Spangler mycket bestämt. Varken mer eller mindre.
   —Killen Bates var väldigt stor, sa Carlin snabbt. Hans ord verkade falla ner i den heta stillastående atmosfären, som stenar i mörkt vatten. Som en fotbollsspelare. Han hade en tröja med text och ett par mörkgröna kakibyxor på sig. Vi var halvvägs framme vid den övre halvan av utställningen när...
   —Jag blir illamående av hettan, sa Spangler lite ostadigt. Han hade tagit fram en näsduk och torkade sig på halsen. Ögonen gled med ryckvisa rörelser över den konvexa ytan på spegeln.
   —...när han sa att han ville ha ett glas vatten...ett glas vatten, för Guds skull!
   Carlin vände sig om och stirrade vilt på Spangler.
   —Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna veta?
   —Finns det något badrum? jag tror att jag
   —Hans tröja.. Jag hann precis få syn på hans tröja som gick ner för trappan....så
   —...mår illa.
   Carlin skakade på huvudet som för att klara det och stirrade ner i golvet igen.
   —Naturligtvis. Tredje dörren på vänster hand, andra våningen, om ni går mot trappan. Han tittade bönfallande upp.
   —Hur skulle jag kunna veta.
   Men Spangler hade redan klättrat nerför stegen. Den vajade under hans vikt och för ett ögonblick trodde Carlin — hoppades — att han skulle falla. Han gjorde det inte. Carlin iakttog genom den öppna fyrkanten i golvet hur han klev ner med handen lätt för munnen.
   —Spangler... ? Men han var borta.

Carlin hade hört hur fotstegen ekade allt svagare tills de dog bort. När de var borta började han darra våldsamt. Han försökte röra sina egna fötter mot luckan, men de var som fastfrusna. Bara den där sista hastiga glimten av pojkens tröja.... Gud!
   Det var som om jättelika osynliga händer tog hans huvud i ett järngrepp och tvingade honom att titta upp. Carlin som inte ville se stirrade in i spegelns glänsande djup.
   Det fanns ingenting där.
   Rummet återgavs troget; de dammiga konturerna hade förvandlats till skinande oändlighet. En bit från en halvt bortglömd Tennysondikt dök upp och han mumlade den högt: "Skuggorna gör mig halvt sjuk, sa Jungfrun av Shalott..."
   Och fortfarande kunde han inte titta bort utan var fången i en stillhet som andades. Ur ett av hörnen på spegeln hade ett malätet buffelhuvud kikat på honom med platta obsidianögon.
   Pojken hade velat ha ett glas vatten och dricksvattenfontänen låg på första våningen. Han hade gått ner och
   Och hade aldrig kommit tillbaka.
   Någonsin.
   Någonstans.
   Precis som hertiginnan som hade tagit en paus medan hon piffade upp sig framför spegeln före en soirée och beslutat sig för att gå tillbaka till vardagsrummet för att hämta sina pärlor. Precis som matthandlaren som hade gett sig ut på en åktur och endast lämnat efter sig en tom vagn och två stumma hästar.
   Och Delverspegeln hade varit i New York från 1897 till 1920 då domare Carter... Carlin stirrade som hypnotiserad på de grunda djupen i spegeln. Under dem höll den blinde Adonis vakt.
   Han väntade på Spangler lika mycket som Bates familj måste ha väntat på sonen, lika mycket som hertiginnans man måste väntat att hustrun skulle komma tillbaka från salongen. Han stirrade in i spegeln och väntade.
   Och väntade.
   Och väntade.

Originalets titel: "The Reaper's Image" först publicerad i Startling Mystery Stories, vårnumret 1969. Översatt till svenska 1990 av Karl G. och Lillian Fredriksson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki