Fandom

Svenskanoveller Wiki

Liftaren

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

Jag hade en ny bil. Det var en spännande leksak, en stor BMW, 3,3 liter, bred hjulbas, direktinsprutning. Den ha­de en toppfart på 200 km i timmen och fantastisk accele­ration. Karossen var ljusblå. Sätena gick i en mörkare blå färg och var av läder, äkta mjukt läder av finaste kvali­tet. Rutorna manövrerades automatiskt, liksom takluc­kan. Radioantennen for upp när jag knäppte på radion och försvann när jag stängde av den. Den starka motorn brummade och grymtade otåligt vid låg fart, men vid närmare hundra kilometer slutade brummandet och mo­torn spann belåtet.
   Jag var på väg till London ensam. Det var en härlig junidag. Man höll på med höbärgning på åkrarna och det växte smörblommor längs dikesrenarna. Jag susade fram i 110, bekvämt tillbakalutad, och höll bara ett par fingrar lätt på ratten för att hålla stadig kurs. Framför mig såg jag en man som viftade med tummen för att få lift. Jag satte foten på bromsen och stannade bilen bredvid honom. Jag stannade alltid för liftare, för jag visste precis hur det kändes att stå vid vägkanten och se bilarna fara förbi. Jag hatade förarna för att de låtsades att de inte såg mig, sär­skilt alla i stora bilar med tomma säten. De stora dyra bilarna stannade sällan. Det var alltid de mindre som er­bjöd en lift, eller de gamla rostiga eller de som redan var fullpackade med barn och föraren sade: "Vi kan nog pressa in en till."
   Liftaren stack in huvudet genom den öppna rutan och frågade: "Ska herrn till London?"
   "Ja", sade jag. "Hoppa in."
   Han klev in och jag körde vidare.
   Han var småväxt, hade råttliknande ansikte och grå tänder. Ögonen var mörka och livliga och sluga som rått­ögon, och öronen var lätt spetsiga upptill. Han hade en tygmössa på huvudet och bar en gråaktig jacka med enorma fickor. Den grå jackan, tillsammans med de liv­liga ögonen och de spetsiga öronen, fick honom att se ut som någon sorts jättestor människoråtta.
   "Vilken del av London ska ni till?" frågade jag honom.
   "Jag ska rakt igenom London och ut på andra sidan", sade han. "Jag ska till Epsom, till kapplöpningarna. Det är derby där idag."
   "Det är det, ja", sade jag. "Jag önskar jag kunde följa med er. Jag älskar att spela på hästar."
   "Jag spelar aldrig på hästar", sade han. "Jag tittar inte ens på loppen. Det är så urdumt det där."
   "Varför går ni dit då?" frågade jag.
   Det verkade som om han inte gillade frågan. Det lilla råttansiktet blev alldeles uttryckslöst och han satt och stirrade rakt fram på vägen utan att säga något.
   "Ni hjälper kanske till med att sköta totoapparaterna eller nåt i den stilen", sade jag.
   "Det är ännu fånigare", sade han. "Det är inget roligt att hålla på med dom där jäkla apparaterna och sälja bongar till lättlurade stackare. Det kan vilken idiot som helst göra."
   Det blev tyst en lång stund. Jag bestämde mig för att inte fråga honom om något mer. Jag kom ihåg hur irrite­rad jag brukade bli på den tiden jag liftade när förare hela tiden ställde frågor till mig. Vart ska ni? Varför ska ni dit? Vad har ni för yrke? Är ni gift? Har ni någon flick­vän? Vad heter hon? Hur gammal är ni? Och så vidare och så vidare. Jag avskydde det.
   "Ursäkta mig", sade jag. "Det angår inte mig vad ni gör. Men det är det att jag är författare och de flesta för­ fattare är förfärligt nyfikna."
   "Skriver ni böcker?" frågade han.
   Ja."
   "Att skriva böcker är okay", sade han. "Det är vad jag kallar ett kvalificerat yrke. Jag har också ett kvalificerat yrke. Jag föraktar dom som ägnar hela livet åt att göra simpla rutinjobb som inte fordrar nån skicklighet alls. Förstår ni vad jag menar?"
   "Ja."
   "Hemligheten med livet", sade han, "är att bli kolos­salt skicklig i nånting som är kolossalt svårt att göra." "Som ni", sade jag.
   "Just det. Som jag och ni."
   "Varför tror ni att jag är skicklig i mitt jobb?" frågade jag. "Det finns en förfärlig massa dåliga författare."
   "Ni skulle inte köra omkring i en sån här bil om ni inte var en bra författare", svarade han. "Den måste ha kos­tat en bra slant."
   "Den var inte billig."
   "Vad gör den?" frågade han.
   "Tvåhundra", sade jag.
   "Jag slår vad om att den inte gör det."
   "Och jag slår vad om att den gör det."
   "Alla bilfabrikanter ljuger", sade han. "Vilken bil man än köper så går den aldrig så fort som fabrikanterna sä­ger i annonserna."
   "Den här gör det."
   "Gasa på då och bevisa det", sade han. "Sätt i gång, gasa på så vi får se vad den går för."
   Det ligger en rondell vid Chalfont St:Peter och bortom den är det en lång och rak dubbelfilig körbana. När vi hade kommit ut ur rondellen och ut på raksträckan tryck­te jag foten mot gaspedalen. Den stora bilen for framåt som om den hade blivit stungen. På så där en tio sekun­der gjorde vi över hundrafyrtio kilometer.
   "Fint!" utbrast han. "Strålande! Ös på!"
   Jag trampade pedalen i botten och höll kvar den där. "Hundrasexti!" ropade han. "Hundrasjutti!... Hund­raåtti!... Hundraåttifem! Fortsätt! Sakta inte farten!"
   Jag låg i ytterfilen och vi susade förbi flera bilar som om de stod stilla — en grön Austin mini, en stor kräm­färgad Citroën, en vit Land-Rover, en stor lastbil med en container på flaket, en orangefärgad Volkswagenbuss...
   "Hundranitti!" ropade min passagerare och hoppade upp och ner. "Fortare! Dra på! Ta upp den i tvåhundra!"
   Just då hörde jag tjutet av en polissiren. Det var så gällt att det tycktes komma inifrån bilen och sedan dök en motorcykelpolis upp bredvid oss i innerfilen, passera­de och gjorde tecken åt oss att stanna.
   "Å, du min skapare!" utbrast jag. "Nu är det klippt!"
   Polisen måste ha varit uppe i cirka tvåhundratio kilo­meter när han passerade oss och han saktade in mycket långsamt. Till slut stannade han intill vägkanten och jag stannade bakom honom. "Jag visste inte att polismotor­cyklar kunde köra så fort", sade jag lamt.
   "Den där kan det", sade min passagerare. "Det är sam­ma märke som ni har. Det är en BMW R90S. Den snab­baste motorcykeln som finns. Det är därför dom an­vänder den numera."
   Polisen steg av motorcykeln och fällde ner stödet på den. Sedan tog han av sig handskarna och lade dem omsorgsfullt på sadeln. Han hade ingen brådska nu. Han hade oss fast och det visste han.
   "Nu är jag verkligen illa ute", sade jag. "Det här var inte bra."
   "Prata inte för mycket med honom, säg så lite som möjligt", rådde min passagerare. "Sitt still och håll tyst."
   Som en bödel som närmar sig sitt offer kom polisen långsamt vankande mot oss. Han var stor och bastant och hade kalaskula, och de blå ridbyxorna stramade över hans enorma höfter. Han hade skjutit upp skyddsglas­ögonen på hjälmen och visade upp ett illrött ansikte med breda kinder.
   Vi satt där som skuldmedvetna skolpojkar och väntade på honom.
   "Se opp för den där karln", viskade min passagerare. "Han verkar elak som fan själv."
   Polisen gick runt till min nervevade ruta och lade en köttig hand på karmen. "Varför så bråttom?" sade han. "Jag har inte bråttom", svarade jag.
   "Ni har kanske en kvinna i baksätet som ska till att föda och ni har bråttom till sjukhuset. Är det det?"
   "Nej då."
   "Eller kanske ert hus står i brand och ni måste skynda er hem för att rädda familjen ner från övervåningen?" Hans röst var farligt mild och spydig.
   "Mitt hus står inte i brand."
   "I så fall", sade han, "har ni försatt er i en riktigt svår knipa, inte sant? Vet ni vad fartgränsen är här i landet?" "Hundratio", sade jag.
   "Och har ni nåt emot att tala om för mig exakt vilken fart ni höll alldeles nyss?"
   Jag ryckte på axlarna och teg.
   När han sedan yttrade sig höjde han rösten så kraftigt att jag hoppade till. "Hundranitti kilometer i timmen!" röt han. "Det är åtti kilometer över fartgränsen!"
   Han vred på huvudet och skickade iväg en stor spott­loska. Den hamnade på stänkskärmen på min bil och började glida ner över den vackra blå lackeringen. Sedan vred han tillbaka huvudet och stirrade stint på min passa­gerare. "Och vem är ni?" frågade han skarpt.
   "Han liftar", sade jag. "Jag har gett honom lift."
   "Jag frågade inte er", sade han. "Jag frågade honom." "Har jag gjort nåt?" frågade min passagerare. Hans röst var len och oljig som hårpomada.
   "Det är mycket troligt", svarade polisen. "Hur som helst är ni ett vittne. Jag ska strax ta itu med er. Kör­kort", fräste han och sträckte fram handen.
   Jag gav honom mitt körkort.
   Han knäppte upp vänstra bröstfickan på uniformsjac­kan och tog fram det fruktade blocket med böteslappar.
   Mycket noga skrev han av namn och adress från körkor­tet. Sedan lämnade han tillbaka det. Han gick och ställde sig framför bilen, tittade på numret på nummerplåtenoch skrev upp det också. Han fyllde i datum, tidpunkt och andra detaljer om min lagöverträdelse. Sedan rev han loss lappen, men innan han räckte mig den kollade han att alla uppgifter syntes tydligt på hans genomslags-kopia. Till slut stoppade han ner blocket i bröstfickan igen och knäppte knappen.
   "Och så var det ni", sade han till min passagerare och gick runt till andra sidan av bilen. Ur den andra bröst­fickan tog han upp en liten svart anteckningsbok. "Namn?" fräste han.
   "Michael Fish", svarade min passagerare.
   "Adress?"
   "Windsor Lane fjorton, Luton."
   "Har ni nån legitimation?" frågade polisen.
   Min passagerare letade i fickorna och tog fram ett kör­kort. Polisen kollade namn och adress och lämnade till­baka det. "Vad har ni för yrke?" frågade han skarpt.
   "Jag är tråglangare."
   "Vad för slag?"
   "Tråglangare."
   "Stava det."
   "T-R-Å-G-L-A-N-G..."
   "Tack, det räcker. Och vad är en tråglangare, om jag får fråga?"
   "Det är en murarhantlangare, en som bär cementen uppför stegen till muraren. Och cementen bär han i trå- get. Det har ett långt skaft och upptill är det två träpin­nar som sitter..."
   "All right, all right. Vem är er arbetsgivare?"
   "Jag har ingen. Jag är arbetslös."
   Polisen skrev ner allt detta i den svarta antecknings­boken. Sedan stoppade han ner boken i fickan igen och knäppte knappen.
   "När jag kommer tillbaka till stationen ska jag kolla er lite närmare", sade han till min passagerare.
   "Mig? Vad har jag gjort för nåt?" frågade mannen med råttansiktet.
   "Jag gillar inte er uppsyn, det är det enda", sade poli­sen. "Och det kan ju hända att vi har en bild av er nån­stans i vårt register." Han gick runt bilen och återvände till min sida.
   "Jag antar ni förstår att ni är riktigt illa ute", sade han till mig.
   "Ja."
   "Ni kommer inte att köra den här lyxbilen igen på mycket länge, inte när vi är färdiga med er. Ni kommer inte att köra nån bil igen på flera år för den delen. Och tur är det. Jag hoppas de burar in er på ett tag dessutom."
   "Menar ni fängelse?" frågade jag förskräckt.
   "Absolut", sade han och smackade med läpparna. "I finkan. Bakom galler. Tillsammans med alla andra som bryter mot lagen. Plus dryga böter. Ingen kommer att bli gladare än jag. Vi ses inför rätta — alla tre. Ni får en stäm­ning."
   Han vände sig om och gick bort till sin motorcykel. Han fällde upp stödet igen med en spark och svingade benet över sadeln. Sedan kickade han igång den, dånade iväg och försvann utom synhåll.
   "Puh!" flämtade jag. "Nu är det verkligen klippt." "Ja, vi åkte dit", sade min passagerare. "Med dunder och brak."
   "Jag åkte dit, menar ni."
   "Just det", sade han. "Vad tänker herrn göra nu då?"
   "Jag tänker köra direkt till London och tala med min advokat", sade jag. Jag startade bilen och körde iväg.
   "Ni ska inte tro på vad han sa om att ni kommer att hamna i fängelse", sade min passagerare. "Dom burar inte in nån bara för fortkörning."
   "Är ni säker på det?" frågade jag.
   "Absolut", svarade han. "Dom kan ta ert körkort och ge er jädrans höga böter men mer blir det inte." Jag kände mig enormt lättad.
   "Apropå det", sade jag, "varför ljög ni för honom?" "Vem, jag?" sade han. "Varför tror ni att jag ljög?" "Ni sa till honom att ni var en arbetslös murarhantlangare. Men till mig sa ni att ni hade ett högt kvalificerat yrke."
   "Det har jag också", sade han. "Men man ska inte berätta allting för en snut."
   "Vad sysslar ni med då egentligen?" frågade jag. "Å", sade han knipslugt. "Så ni tror jag vill avslöja det?"
   "Är det nåt ni skäms för?"
   "Skäms för?" utbrast han. "Skulle jag skämmas för mitt jobb? Jag är så stolt över det som man nånsin kan vara!"
   "Varför vill ni inte tala om det då?"
   "Ni författare är verkligen nyfikna", sade han. "Och ni ger er nog inte förrän ni har fått veta sanningen, va?"
   "Jag är faktiskt inte alls intresserad", ljög jag.
   Han gav mig en listig sidoblick med sina små råttögon. "Det är ni nog allt ändå", sade han. "Det syns på er att ni tror jag har ett väldigt konstigt yrke och ni håller på att spricka av nyfikenhet för att få veta vad det är."
   Jag tyckte inte om att han kunde läsa mina tankar så där. Jag teg och stirrade rakt fram på vägen.
   "Och ni gissar rätt också", fortsatte han. "Jag har ett väldigt konstigt yrke. Jag har det knepigaste, konstigaste yrke som finns."
   Jag väntade på att han skulle fortsätta.
   "Det är därför jag måste vara extra försiktig när jag talar med folk, ser ni. Hur ska jag till exempel kunna veta att ni inte är en civilklädd snut?"
   "Ser jag ut som en snut?"
   "Nej", sade han, "det gör ni inte. Och det är ni inte. Det märks på långt håll."
   Ur fickan tog han upp en burk tobak och en bunt cigar­rettpapper och började rulla en cigarrett. Jag iakttog ho­nom förstulet och den snabbhet med vilken han utförde denna ganska krångliga procedur var rent otrolig. Cigar­retten rullades och var klar på cirka fem sekunder. Han drog med tungan längs kanten av papperet, tryckte ihop det och stack cigarretten mellan läpparna. Sedan, liksom från ingenstans, dök det upp en tändare i hans hand. Tändaren flammade till. Cigarretten tändes. Tändaren försvann. Det hela var en fantastisk prestation.
   "Jag har aldrig sett nån rulla en cigarrett så fort", sade jag.
   "Jaså", sade han och drog ett djupt bloss, "ni lade märke till det?"
   "Det är klart att jag gjorde. Det var rent otroligt."
   Han lutade sig bakåt och log. Han var mycket förtjust över att jag hade lagt märke till hur snabbt han kunde rulla en cigarrett. "Vill ni veta hur jag kan göra det?" frå­gade han.
   "Ja, berätta."
   "Det är för att jag har fantastiska fingrar. De här fing­rarna", sade han och höll upp båda händerna högt fram­för mig, "är snabbare och skickligare än fingrarna på värl­dens bästa pianist!"
   "Är ni pianist?"
   "Var inte fånig", sade han. "Ser jag ut som en pia­nist?"
   Jag såg på hans fingrar. De var så vackert formade, så slanka och långa och eleganta att det var som om de inte hörde till hans kropp. De såg mer ut som fingrarna på en hjärnkirurg eller en urmakare.
   "Mitt jobb", fortsatte han, "är hundra gånger svårare än att spela piano. Det kan vilken idiot som helst lära sig. Det sitter småungar och lär sig spela piano i nästan vartenda hus nuförtiden. Har jag inte rätt?"
   "Mer eller mindre", sade jag.
   "Visst har jag rätt. Men det finns inte en människa på tio miljoner som kan lära sig det jag kan. Inte en på tio miljoner! Vad sägs om det?"
   "Häpnadsväckande", sade jag.
   "Just det, det är precis vad det är", sade han.
   "Jag tror jag vet vad ni sysslar med", sade jag. "Ni gör trollkonster. Ni är trollkonstnär."
   "Jag?" fnyste han. "Trollkonstnär? Kan ni tänka er mig gå omkring på idiotiska barnkalas och trolla fram kaniner ur höga hattar?"
   "Då är ni kortspelare. Ni spelar kort med folk och ser till att ni själv får toppkort."
   "Jag! En ynklig falskspelare!" utbrast han. "Det är det simplaste fiffel och båg som finns."
   "All right. Jag ger upp."
   Jag körde långsamt nu, höll mig under sjuttio kilome­ter, för att vara riktigt säker på att inte bli stoppad igen. Vi hade kommit ut på huvudleden mellan London och Oxford och var på väg ner mot Denham.
   Plötsligt höll min passagerare upp ett svart läderbälte i handen. "Har ni sett det här förut?" frågade han. Bältet hade ett mässingsspänne av ovanlig form.
   "Vad nu!" utbrast jag. "Är det inte mitt? Jo, visst är det! Var har ni fått tag i det?"
   Han log och svängde bältet sakta av och an. "Ja, vad tror ni?" sade han. "Från era byxor förstås."
   Jag stack ner handen och trevade efter livremmen. Den var borta.
   "Menar ni att ni tog av mig bältet medan jag körde?" frågade jag alldeles paff.
   Han nickade och iakttog mig hela tiden med de där små svarta råttögonen.
   "Det är omöjligt", sade jag. "Ni måste ju knäppa upp spännet och dra ut alltihop genom hällorna hela vägen runt. Jag skulle ha sett när ni gjorde det. Och även om jag inte hade sett det skulle jag ha känt det."
   "Men det gjorde ni inte, eller hur?" sade han trium­ferande. Han lade livremmen i knäet och plötsligt dingla­de ett brunt skoband från hans fingrar. "Och det här då?" utbrast han och viftade med skobandet.
   "Vad är det med det?" sade jag.
   "Är det nån här som saknar ett skoband?" frågade han och log.
   Jag kastade en blick på mina skor. Bandet på den ena var borta. "Milda makter!" sade jag. "Hur bar ni er åt? Jag såg inte att ni böjde er ner."
   "Ni såg ingenting alls", sade han stolt. "Ni såg mig inte ens göra den minsta rörelse. Och vet ni varför?"
   "Ja", sade jag. "Därför att ni har fantastiska fingrar."
   "Just precis!" utbrast han. "Ni fattar snabbt." Han lu­tade sig bakåt, sög på sin egenhändigt rullade cigarrett och blåste ut röken i en tunn strimma mot vindrutan. Han visste att han hade imponerat stort på mig med de där två tricken och det gjorde honom mycket nöjd. "Jag vill inte komma för sent", sade han. "Vad är klockan?"
   "Ni har en klocka framför er", sade jag.
   "Jag litar inte på bilklockor", sade han. "Vad visar er klocka?"
   Jag drog upp ärmen för att titta på mitt armbandsur.
   Det var borta. Jag såg på mannen. Han såg på mig och log.
   "Ni har tagit den också", sade jag.
   Han höll fram handen och min klocka låg i hans hand­flata. "En snygg sak", sade han. "Mycket fin kvalitet. Arton karats guld. Lätt att kursa också. Det är aldrig nåt problem med att bli av med kvalitetsgrejor."
   "Jag skulle vilja ha tillbaka den, om ni inte misstyc­ker", sade jag i ganska förnärmad ton.
   Han placerade klockan omsorgsfullt på läderhyllan framför sig. "Jag skulle aldrig knycka nånting från herrn", sade han. "Ni är min kompis. Ni ger mig lift."
   "Det gläder mig", sade jag.
   "Jag svarar bara på era frågor", fortsatte han. "Ni frå­gade vad jag försörjer mig på och det är det jag visar." "Vad har ni mer plockat av mig?"
   Han log igen och nu började han ur jackfickan ta upp det ena efter det andra som tillhörde mig — mitt körkort, en nyckelring med fyra nycklar på, några pundsedlar, lite småpengar, ett brev från mitt förlag, min dagbok, en gammal pennstump, en cigarrettändare och slutligen en gammal vacker safirring, infattad med pärlor, som till­hörde min fru. Jag skulle ta med mig ringen till juvelera­ren i London därför att det fattades en pärla.
   "Det här är också en mycket fin sak", sade han och vred på ringen mellan fingrarna. "Från 1700-talet, om jag inte misstar mig, från Georg den tredjes tid."
   "Det är rätt", sade jag imponerad. "Ni har alldeles rätt."
   Han lade ringen på hyllan tillsammans med de andra föremålen.
   "Ni är alltså ficktjuv", sade jag.
   "Jag gillar inte det ordet", svarade han. "Det är ett sim­pelt och tarvligt ord. Ficktjuvar är simpla och tarvliga människor som bara gör små lätta amatörjobb. Dom snor pengar från gamla blinda damer."
   "Vad kallar ni er då?"
   "Jag? Jag är fingersmed. Jag är professionell finger­smed." Han uttalade orden högtidligt och stolt, som om han talade om att han var ärkebiskopen av Canterbury eller ordförande i Royal College of Surgeons.
   "Jag har aldrig hört det ordet förut", sade jag. "Har ni hittat på det?"
   "Nej, det har jag så klart inte gjort", svarade han. "Det är den titel dom får som har nått toppen inom yr­ket. Det finns ju guldsmeder och silversmeder till exem­pel. Dom är experter på guld och silver. Jag är expert med mina fingrar, så jag är fingersmed."
   "Det måste vara ett intressant jobb."
   "Det är ett fantastiskt jobb", sade han. "Det är under­bart."
   "Och det är därför ni går på kapplöpningar?"
   "På kapplöpningar går det som en dans", sade han. "Man står bara och väntar efter loppen och håller ett öga på dom lyckliga ostarna som köar för att hämta sina pengar. Och när man ser nån som håvar in en stor sedel­bunt följer man bara efter honom och tar för sig. Men nu ska inte herrn missförstå mig. Jag tar aldrig nånting från en förlorare. Och inte nåt från fattigt folk heller. Jag är ute efter dom som har råd, vinnarna och dom rika."
   "Det är mycket hänsynsfullt av er", sade jag. "Hur ofta åker ni fast?"
   "Åker fast?" utbrast han upprörd. "Tror ni jag åker fast? Det händer bara ficktjuvar. Aldrig fingersmeder. Jag skulle kunna ta ut löständerna ur munnen på er om jag ville utan att ni märkte nåt!"
   "Jag har inte löständer", sade jag.
   "Det vet jag", svarade han. "Annars skulle jag ha ta­git ut dom för länge sen!"
   Jag trodde honom. De där långa slanka fingrarna tycktes kunna göra vad som helst.
   Vi körde vidare en stund under tystnad.
   "Den där polisen kommer att kolla er mycket noga", sade jag sedan. "Är ni inte alls orolig för det?"
   "Ingen kommer att kolla mig", sade han.
   "Det är klart att dom gör. Han har ert namn och eradress noga antecknade i sin svarta bok."
   Mannen log åter ett av sina små knipsluga råttaktiga leenden. "Jo då", sade han. "Det har han. Men jag kan slå vad om att han inte har det hela antecknat i sitt min­ne. Jag har aldrig stött på en snut som har nåt bra min­ne. En del kan inte ens komma ihåg vad dom heter."
   "Vad har minnet med det här att göra?" frågade jag. "Det står ju nerskrivet i hans bok, inte sant?"
   "Visst, herrn, det gör det. Det är bara det att han har tappat boken. Han har tappat båda böckerna, den där mitt namn står och den där ni står uppskriven."
   Med högra handens långa smidiga fingrar höll mannen triumferande upp blocket och anteckningsboken, som han hade tagit ur polisens fickor. "Det enklaste jobb jag nånsin har gjort", sade han stolt.
   Jag var nära att svänga rakt in i en mjölkbil, så överras­kad blev jag.
   "Snuten har ingen hållhake på nån av oss nu", sade han.
   "Ni är ett geni!" utropade jag.
   "Han har inga namn, inga adresser, inget bilnummer, ingenting alls", sade han.
   "Ni är enastående!"
   "Det är nog bäst att ni viker av från den här huvudvä­gen så fort som möjligt", sade han. "Så att vi kan göra upp en liten eld sen och bränna de här böckerna."
   "Ni är en fantastisk människa", utbrast jag.
   "Tack så mycket, herrn", sade han. "Det är alltid trev­ligt att bli uppskattad."

Originalets titel: The Hitch-hiker ur novellsamlingen: The Wonderful Story of Henry Sugar and Six More publicerad 1977. Översatt till svenska av Pelle Fritz-Crone 1989.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki