FANDOM


Av: Ray Bradbury

Likkistan 1


   I flera dagar hade det varit ett oherrans hamrande och bultande. Det hade kommit bud med metallstycken och besynnerligheter, som Charles Braling med feberaktig iver hade burit in i sin dilla verkstad. Han var en man som gick på gravens brädd, och det fasligt nära ändå, och han tycktes ha mycket bråttom med att mellan sina skrällande hostattacker och spottloskor sätta ihop sin sista uppfinning.
   —Vad är det du håller på med? frågade hans yngre bror, Richard Braling, som i flera dagar med stegrad nyfikenhet hade hört allt oväsen det och nu stack in huvudet genom dörren till verkstaden.
   —Dra åt helsicke och lämna mig ifred, sa Charles Braling.
   Han var sjuttio år, darrhänt och dräglande för det mesta. Med händer som skakade slog han i spikarna på sina platser och lika darrhänt och kraftlöst lät han hammarslagen Lalla på en stor stock och slog därpå ner en metallbit i en invecklad maskin. Kort sagt, allt var en enda karusell av arbete.
   Richard tittade surmulet på en lång stund. Det rådde ett bittert hat mellan bröderna. Det hade pågått i många år, och det faktum att Charlie nu skulle till att dö hade inte förändrat deras känslor för varandra. Richard gladde sig över broderns nära förestående död — om han nu överhuvud tänkte på den. Men han kände sig oroad av sin gamla brors feberheta iver.
   —Äh, tala om det, sa han utan att flytta sig från dörren.
   —Om du nödvändigt ska veta det, brummade gamle Charlie och passade in en besynnerlig manick i lådan framför sig, så kommer jag att vara död inom några veckor och jag håller på med ... med min egen likkista!
   —Likkista! Men kära Charlie, det där ser då inte ut som nån likkista. Nä, hör du, tala om vad det är som du håller på med egentligen.
   Gubben trevade med skakande händer längs insidorna på kistan — så är det i alla fall, som sagt.
   —Men skulle det inte vara bekvämare att köpa en?
   —Inte en sån här inte. Det finns ingenstans där man kan få tag på en sån här och kommer aldrig att finnas heller. Det kommer att bli en verkligt prima kista!
   —Du ljuger så klart! Richard klev närmare. Den här kistan är ju drygt tolv fot lång. Sex fot längre än vad som brukas.
   —Såå? Gubben skrattade tyst.
   —Och genomskinligt tak! Vem tusan har hört talas om en likkista med ett lock som man kan se igenom? Vad kan ett lik ha för nöje av ett genomskinligt kistlock?
   —Bekymra dej inte om det du, gnolade gubben muntert. Och alltjämt nynnande fortsatte han med sitt hamrande.
   —Den här kistan är allt väldigt tjock, skrek den yngre brodern genom larmet. Den måste vara fem fot tjock. Förbaskat onödigt!
   —Jag skulle önska att jag fick leva så länge att jag hann ta patent på den här fina lådan, sa Charlie.
   Den skulle bli en gudagåva till alla fattiga på jorden. Tänkt vad den skulle göra dom flesta begravningar billiga. Men det är ju så sant, du vet ju inte på vilket sätt, du, eller hur? Så dum man kan vara! Men jag talar inte om , det för dej. Om den här kistan skulle bli en massproduktion — lite dyr i början visserligen — men när den väl hade tillverkats i enorma mängder, jisses vad med pengar folk skulle spara in!
   —Dra åt skogen! Den yngre brodern rusade ut ur verkstaden.

   Livet hade inte varit angenämt. Unge Richard hade alltid varit en sån odåga att han aldrig haft två slantar i fickan samtidigt att skramla med. Alla sina pengar hade han fått av sin äldre bror Charlie, som var nog ofinkänslig att påminna honom om den saken ständigt och jämt. Richard ägnade åtskilliga timmar åt sina hobbies ; han älskade att trava buteljer med franska vinetiketter i trädgården. »Jag tycker om det sätt dom glittrar på», brukade han säga där han satt och läppjade, läppjade och satt. I hela grevskapet fanns, det ingen som kunde få askpelaren på en femtiocentscigarr att hålla sig kvar så länge som-han. Och han visste hur han skulle hålla händerna så att diamanterna gnistrade i ljuset. Men han hade inte köpt vare sig vinet, diamanterna eller, cigarrerna — ingalunda! Alltsammans var presenter. Han fick aldrig köpa någonting själv. Allt fick han. Han måste be om vartenda dugg, t. o. m. om brevpapper. Han tyckte själv att han var en martyr som hade måst stå ut med att ta emot saker och ting från den där skröpliga brodern så länge. Allting som Charlie tog i blev pengar, allting som Richard någonsin hade företagit sig ifråga om en maklig karriär misslyckades.
   Och nu höll den där gamle mullvaden till Charlie på att hamra ihop en ny uppfinning, som förmodligen skulle ge utdelning långt efter sen hans ben hade multnat i jorden!
   Nåja, så gick två veckor.
   En morgon stapplade den gamle brodern upp för trappan och stal verket i den elektriska grammofonen. En annan morgon plundrade han trädgårdsmästarens växthus. Och en annan morgon åter tog han emot en leverans från en kemikalieaffär. Allt som unge Richard kunde ta sig för var att sitta och stadigt hålla kvar den långa grå askpelaren på sin cigarr, medan dessa surrande förberedelser ägde rum.
   —Nu är det klart! skrek gamle Charlie den fjortonde dagens morgon och föll död ner.

Likkistan 2


   Richard rökte slut sin cigarr, och, utan att visa hur upprörd han var i sitt innersta, la han ifrån sig cigarren med den långa gråvita askpelaren — två tum lång och nytt rekord och reste sig.
   Han gick fram till fönstret och betraktade solstrålarnas lekfulla reflexer bland champagnebuteljerna ute i trädgården.
   Han tittade upp mot översta trappsteget, där hans bror Charlie fridfullt låg utsträckt mot räcket. Sedan gick han bort till telefonen och slog likgiltigt ett nummer.
   —Hallå, är det Green Lawns bår- hus. Det här är från Bralings. Vill ni vara vänliga och skicka hit en kärra. Just det ja. För min bror Charlie. Ja. Tack, tack.
   När bårhuspersonalen höll på att bära ut Charlie till sin kärra fick de sina instruktioner.
   —Vanlig kista, sa unge Richard. Inga speciella begravningsceremonier.
   Lägg honom i en kista av furu. Han skulle själv helst velat ha haft det så — så enkelt. Adjö.
   —Sisådärja, sa Richard och gnuggade händerna. Nu ska vi ta oss en titt på den där »kistan», som käre Charlie har byggt. Jag tror inte att han kommer att- märka att han inte blir begravd i sin speciallåda. Hehe!
   Han gick ner för trappan och in i verkstaden.
   Kistan stod framför de franska fönstren som, stod på vid gavel. Locket var tillslutet, färdigt och putsat, och allt var ordentligt och fint hopsatt som verket i ett schweizerur. Den var stor och vilade på ett mycket långt bord på trissor för att lättare kunna manövreras.

Likkistan 3


   Han kikade genom glaslocket. Kistans inre var sex fot långt. Det måste vara gott och väl tre fot över i vardera ändan. Tre fot i bägge ändarna, täckta med panel som han på något sätt måste öppna för att få tag i ja, vad?
   Pengar förstås. Det skulle just vara likt Charlie att sno pengarna med sig i graven och lämna honom, Richard, utan ett öre att köpa sig en flaska för. Den gamla skurken!
   Han lyfte på glaslocket och trevade med handen utan att kunna hitta några dolda knappar. Det fanns en anvisning, omsorgsfullt präntad med bläck på vitt papper och fastsatt med häftstift på den satinklädda väggen. Där stod:
BRALINGS EKONOMISKA LÅDA. Ensamrätt, April, 1946. Lätt att sköta. Kan med tanke på framtiden användas flera gånger av begravningsentreprenörer- och familjer.
   Richard fnös. Vem inbillade sig Charlie att han drev med?
   Det stod något mer på lappen också.
BRUKSANVISNING: Placera helt enkelt kroppen i kistan.
   Så idiotiskt! Placera kroppen i kistan! Naturligtvis! Hur skulle det annars gå till? Han kisade uppmärksamt och läste slutet på bruksanvisningen:
PLACERA HELT ENKELT KROPPEN I KISTAN — OCH SÅ BÖRJAR MUSIKEN ATT SPELA.
   —Nä, nu ... Richard stirrade med gapande mun på anvisningen. Försök inte inbilla mig att allt det här har varit för en. - Han gick ut genom den öppna dörren till verkstaden och ut på den tegelklädda terrassen utanför och ropade på trädgårdsmästaren i växthuset.
   —Rogers!
   Trädgårdsmästaren stack ut huvudet.
   —Vad är klockan? frågade Richard.
   —Tolv, svarade Rogers.
   —Då kan ni komma hit upp kvart över tolv och se efter att allt är som det ska vara, Rogers, sa Richard. Ja, herrn, sa trädgårdsmästaren. Richard gick tillbaka in i verkstaden. -- Vi ska nog ta reda på saken, sa han lugnt.
   Det kunde inte vara något farligt att lägga sig i lådan och prova av den. Han la märke till att det fanns små lufthål i sidorna. Även om locket var tillslutet skulle man få luft. Och Rogers skulle ju för övrigt komma upp om ett par minuter. PLACERA HELT ENKELT KROPPEN I KISTAN — OCH SÅ BÖRJAR MUSIKEN ATT SPELA. Det var faktiskt ganska barnsligt av gamle Charlie! Richard segade sig upp.
   Det såg ut som om han var i färd med att krypa ner i ett badkar. Han kände sig naken och iakttagen. Han stack ner sin ena blanka sko i kistan, böjde knät och hivade sig upp och muttrade några anmärkningar i största allmänhet. Sedan lyfte han in det andra knät och andra foten och hukade sig ner som för att känna efter badvattnets temperatur. Han jämkade sig tillrätta och skrockade lätt och låtsades att han var död, att folk fällde tårar över honom, att rykande stearinljus belyste kistan och att jorden hade stannat i sitt lopp; därför att han hade kilat vidare. Han tog på sig ett långt, blekt utseende, slöt ögonen och höll tillbaka skrattet bakom de hoppressade darrande läpparna. Han knöt händerna och märkte att de kändes vaxartade och kalla.
   Pfuii! Pang! Någonting viskade i kistväggen. Pang!
   Locket smällde igen över honom!
   Om någon just då kommit in i rummet, skulle han ha trott att det var en galen karl som sparkade, dunkade, skrek och väsnades inne i ett klädskåp. Det hördes ljud som av en dansande och skuttande kropp. Dunkar och knytnävsslag. Så hördes ett skrik och ett slags flämtningar som från en skräckslagen människas lungor. Det prasslade av papper och det hördes ett genomträngande gällt ljud som från en mängd visselpipor. Slutligen kom det ett verkligt skrik. Och sedan -- tystnad.
   Richard Braling låg i kistan och hämtade andan. Han lät alla muskler slappna av. Han började småskratta för sig själv. Kistans lukt var ingalunda obehaglig. Genom de små hålen fick man tillräckligt med luft för att kunna andas. Han behövde bara sträcka upp händerna utan sparkningar och bultningar så skulle locket öppna sig.
   Han måste vara lugn. Han sträckte upp armarna.
   Kistlocket var låst.
   Nåja, än var det ingen fara på taket. Rogers skulle komma upp om ett par minuter. Det fanns ingenting att vara rädd för.
   Musiken började spela.
   Den tycktes komma någonstans från huvudändan på kistan. Det var modern musik. Orgelmusik, mycket stilla och melankolisk, den påminde om gotiska valv och långa svarta spiror. Den doftade av jord och lövsus. Den ekade som mellan stenväggar. Den var så sorglig, att man nästan ville gråta, när man hörde den. Det var musik om odlade blommor och mörk purpur och om blåskimrande fönsterrutor.
   Det var sjunkande sol och kalla vinddrag. Det var gryning med tät dimma och en avlägset tjutande mistlur.
   —Charlie, Charlie, Charlie, din gamla idiot! Det här var alltså din underliga kista! Tårar av skratt strömmade ur ögonen på Richard. Bara en kista, som spelar sin egen begravningsmusik. O du min heliga mormor!
   Han låg och lyssnade uppmärksamt. Musiken var vacker och han kunde ingenting ta sig till, förrän Rogers kom och släppte ut honom. Ögonen irrade planlöst, fingrarna trummade mjuka rytmer på sidendynorna. Han la benen lättjefullt i kors. Genom glaslocket kunde han se solstrålarna falla in genom de franska fönstren, dammkornen dansade på dem. Det var en ljuvlig blå dag.
   Gudstjänsten tog vid.
   Orgelmusiken tystnade och en blid röst sa:
   —Vi har samlats här, vi som älskade, vi som kände den hädangångne, för att ägna honom vår sista hyllning ...
   —Charlie! Förbaske mej, är det inte din röst! Richard var förtjust. Du. milde! En mekanisk begravning! Orgelmusik och predikan. Och Charlie som höll liktalet över sig s j älv!
   Den blida rösten fortsatte:
   —Vi är djupt bedrövade över hans bortgång, vi som kände och älskade
   —Nä, vad nu då? Richard ryckte till, förbluffad. Han trodde knappt sina öron. Han upprepade ord för ord för sig själv vad han hade hört.
   —Vi är djupt bedrövade över Richard Bralings bortgång, vi som kände och älskade honom.
   Det var vad rösten hade sagt.
   —Richard Braling, sa mannen i kistan. Men det är ju jag som är Richard Braling.
   En felsägning förstås. Rena lapsusen. Charlie hade menat »Charles» Braling, naturligtvis. Javisst. Så klart.
   Så var det förstås. Säkert. Självfallet. Visst. Tacka för det!
   —Richard, var en bra karl, fortsatte rösten. Så länge vi lever kommer vi aldrig att träffa på hans like.
   —Mitt namn igen!
   Richard började skruva på sig i kistan, obehaglig till mods.
   Varför kom aldrig Rogers?
   Det kunde knappast vara ett misstag, att Charles använde samma namn två gånger. Richard Braling. Richard Braling. Vi har samlats här ... Vi kommer att sakna ... Vi är djupt bedrövade ... Ingen bättre karl ... Inte hans like så länge vi lever ... Vi har samlats här ... Den bortgångne chard Braling. Richard Braling. Pfui!!! Pang!
   Blommor! Sex dussin ljusblå, röda, gula, skimrande blommor dök upp bakom kistan på dolda fjädrar.
   Den ljuva doften av nyplockade blommor fyllde kistan. Blommorna vaggade sakta inför hans förvånade ögon och- slog svagt mot glaslocket. Nya dök upp till dess att kistan var täckt med kronblad och färger och ljuva dofter. Gardenior och dahlior och påskliljor, darrande och skinande.
   —Rogers!
   Predikan fortsatte:
   —Richard Braling var i hela sitt liv en kännare av stora och ädla ting ...
   Musiken suckade, steg och sjönk, avlägset.
   —Richard Braling njöt av livet som man njuter ett utsökt vin genom att bara läppja på det ...
   En liten lucka i kistväggen flög upp. En, blank metallarm flög ut. En nål stack Richard i bröstet, men inte så djupt. Han skrek till. Nålen hann fylla honom med. en färgad väska innan han hann hejda den. Sedan flög den in i sin behållare igen och luckan slog igen.
   —Rogers!
   En växande förlamning. Plötsligt kunde han inte röra på fingrarna eller armarna eller vrida på huvudet. Benen kändes kalla och stela.
   —Richard Braling älskade vackra ting. Musik. Blommor, sa rösten.
   Den här gången skrek han inte. Han kunde bara tänka namnet. Tungan låg orörlig i hans bedövade mun.
   En annan lucka flög upp. Metalltänger dök fram på, hävarmar av stål. Hans vänstra handled genomborrades av en stor, sugande nål.
   Blodet började pumpas ur kroppen på honom.
   Han hörde en liten pump arbeta någonstans.
   —Kommer att sakna Richard Braling bland oss ...
   Orgeln snyftade och snörvlade.
   Blommorna blickade ner på honom och nickade med sina lysande huvuden.
   Sex svarta och smala ljus höjde sig ur gömda stakar och stod bakom blommorna, fladdrande och flämtande.
   En ny pump började arbeta. Medan blodet pumpades ur den ena sidan av hans kropp, genomborrades hans högra handled, en nål kördes in i den, och den andra pumpen började pumpa in formalin i honom.
   Pump, paus, pump, paus, pump, paus, pump, paus.
   Kistan började röra på sig.
   En liten motor puf fade och tuffa-de. Rummet gled förbi på båda sidor om honom. Små hjul roterade. Det behövdes inga likbärare. Blommorna vajade medan kistan sakta rullade ut på terrassen under en klarblå himmel
   Pump, paus, pump, paus.
   —Vi kommer att sakna Richard Braling
   Vacker, stilla musik.
   Pump, paus.
   »Ah, sweet mystery of life, at last ...» löd sången.
   —Braling, finsmakaren
   »Ah, at last I have the secret of it all ...»
   Han stirrade och stirrade med ögon blinda som ägg på den lilla lappen som han skymtade genom ögonvrån.
BRALINGS EKONOMISKA ,LIKKISTA... BRUKSANVISNING: PLACERA HELT ENKELT KROPPEN I KISTAN — OCH SÅ BÖRJAR MUSIKEN SPELA.
   Ett träd vajade förbi över hans huvud. Kistan rullade sakta genom trädgården, bakom några buskar och bar rösten och musiken med sig.
   —Nu har den stund kommit, då vi måste överantvarda stoftet av denne man till jorden ...
   Små blänkande spadar sprang fram från kistans sidor.
   De började gräva.
   Han såg spadarna kasta upp jord. Kistan började sjunka. Dunkade, sjönk, grävde, dunkade, sjönk, grävde, dunkade, sjönk ännu mer.
   Dunk, paus, dunk, paus, pump, paus, dunk, paus, pump, paus.
   —Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.
   Blommorna vaggade och vajade. Kistan stod nu djupt nere.
   Musiken spelade.

   Det sista Richard Braling såg var spadarnarna på den Bralingska ekonomiska likkistan som sträckte sig upp och fyllde igen hålet efter sig.
   —Richard Braling, Richard Braling, Richard Braling, Richard Braling ...
   Grammofonskivan hade halkat tillbaka i samma spår.
   Men ingen brydde sig om det. Det var ingen som hörde det.

Övers.: Bengt Axelsson III.: Jan Thomaeus
Källa: All världens berättare nr 9 1949

Likkistan 4

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki