FANDOM



Av: Eva Ström

   LINDA BELL VAR INGET VACKERT BARN. Linda Bell var 7 år och dotter till en cykelreparatör och en pianolärarinna. Året var 1959. Lärarinnan: en lång mager kvinna som varje dag cyklade till sina pianolektioner hos olika familjer i staden. Cykelreparatören: en blåklädd man i en verkstad där han vistades omgiven av sina verktyg i en oljig overall. Han talade inte mycket, vilket kunde få folk att tro att han var mindre begåvad. Men Linda Bells far hade ett klart förstånd bakom sin buktiga bruna panna med tre horisontala veck.
   Linda Bell satt ofta i den mörka belamrade verkstan, tankfull, i en vrå. Hon hade en rödmålad dockvagn av trä med några lumpiga täcken i. Kanske dolde sig någon docka på botten av vagnen, men det var inte lätt att se. Hon såg inte upp när kunderna kom in för att lämna in sina cyklar. Hennes far granskade fallet och placerade cykeln ute på gården med en lapp med namn och åtgärd. Han mumlade något om vad det skulle kosta att byta slang eller sätta på en lykta. Kunderna ägnade aldrig Linda Bell något större intresse. När hon reste sig upp bredvid dockvagnen bland oljiga hjul såg man hur liten hon var, man kunde ta henne för fyra eller fem år, trots att hon fyllt sju och till hösten skulle börja skolan. Tyvärr var flickan ful. En liten blek tunnhårig dvärgflicka som aldrig log. Det fanns ingen anledning att tilltala detta tysta barn med mörkt stripigt hår, luggen uppsatt med en brun klämma. Om sommaren klädd i en tunn ljusblå klänning som hängde där bak. Benen korta och bleka. Ögonen var blå, egendomliga och liknade cykelreparatörens. De hade en sned ovanlig form, den som såg henne kunde först tro att flickan var mongoloid. Linda Bell hade ärvt mammans bleka hy och tunna läppar. Eftersom flickan i likhet med sin far knappt talade trodde många att hon var efterbliven.
   Men Linda Bell var inte efterbliven. När hon om hösten började skolan lärde hon sig läsa med kuslig snabbhet och snart stavade hon sig igenom faderns instruktionsböcker och kataloger med cykellampor och räfflade däck. Hon läste högt med låg och uttryckslös stämma och en frånvarande blick under de halvslutna, svullna ögonlocken.
   Modern intresserade sig inte mycket för flickan. Hon var inte musikalisk och ville inte lära sig spela. Hemmets stolthet, pianot, ville hon aldrig röra, inte ens hamra på tangenterna. När modern fick höra om hennes skolresultat suckade hon och sa med hopknipt stämma:
   —Det har hon efter mig, men blev sedan tyst. Om mamman var likgiltig inför Linda Bells framgångar var fadern desto stoltare.
   —Hon kan redan Fader Vår, meddelade han sina kunder och ville få flickan att sjunga Din klara sol går åter opp.
   —Sjung nu Linda Bell, ropade han in i mörkret, sjung psalmen! Men flickan var tyst och rörde inte en min. Hon höll fortfarande till i verkstan efter skolan. Fadern såg till att hon alltid läste någon bok vid reparationslampan och när kunderna kom in ropade han: Vad läser du Linda Bell? Linda Bell blev blyg och svarade inte, men höll upp sin bok så att pappan kunde se den. Det var oftast en sagobok, Linda Bell tyckte om sagor, om vackra prinsessor, drakar och troll. Var inte pappan genant i sina omsorger? Vanvårdade inte modern henne genom att inte ge henne vackrare kläder?
   Flickan var visserligen ful, men också illa klädd i ärvda kläder som inte passade henne: så gick kundernas tankar. Om Linda Bells klädsel inte var föremål för omsorger var modern desto noggrannare med sin. Eftersom hon tjänstgjorde i finare hus var det nödvändigt att smälta in i miljön och hon hade skaffat sig en marinblå dräkt, en tunn ljusblå blus med vita prickar, nylonstrumpor och högklackade svarta pumps. Hon låtsades aldrig om att hon kände sig förödmjukad då man öppnade köksingången, utan njöt av att komma in i vardagsrummen där hemmets piano, eller i exklusivare fall flygeln, var placerad. Med nervositetens värme i kroppen packade hon upp sin sneda portfölj med noter, medan en motsträvig elev slog sig ner på pianopallen. Inte förrän vid sjutiden kom modern hemcyklande. Hon tog alltid betalt per lektion och stoppade snabbt ner förtjänsten i portmonnän som om hon var rädd att man skulle ångra sig.
   Så gick åren, lugna, händelselösa. Bigarråträdet i koloniträdgården växte, alltid tog fåglarna det mesta. Det fanns ju ändå plats för grönsaker, sparris, morötter och jordgubbar. Synd att såga ner något som blommade vackert! En kväll i slutet av april hade cykelhandlaren på hemväg från kolonin köpt några rökta wienerkorvar och satte igång att visa Linda Bell hur man gjorde en potatissallad. Linda Bell satt vid köksbordet medan fadern rörde majonnäs av ägg och olja.
   När salladen var färdig dukade han fram tre tallrikar med blå bård, tog fram en kall pilsner ur skåpet och satte fram ett glas mjölk till flickan med orden:
   —Nu väntar vi bara på mamma. I samma ögonblick kom modern in genom dörren, andfådd efter sin cykeltur:
   —Gudars skymning vad jag är trött! pustade hon och slog sig ner vid bordet. Hennes dräkt nu förfärande elegant, ett stråk av något främmande i köket.
   Linda Bell försökte öppna hennes portmonnä med orden:
   —Mamma, mamma hur mycket har du tjänat? Linda Bells mor suckade och berättade om sina vedermödor samtidigt som hon bytte om till enklare kläder. Nu mer vanlig, utan fin doft av 4711, som satt i kläderna.
   Ungarna var lea och obegåvade, lärde sig inte sina läxor. Bortskämda, ropade hon, lea och bortskämda. De förstår inte musik! Pianolärarinnans utrop blev högt och gällt. Diskant. Hon slog sig otåligt ner vid köksbordet. Linda Bell och cykelreparatören lyssnade i tystnad medan de njöt av potatissalladen. Modern sköt ifrån sig tallriken.
   —Jag har ingen aptit, suckade hon. Jag har förlorat aptiten! Det tillhörde fadern och Linda Bell att duka av och diska. Modern var trött, ville vila sig. Medan far och dotter gjorde i ordning köket låg modern i sängkammaren. Jag har inte bara obegåvade elever, tänkte hon. Jag har ju också Carl Magnus! Carl Magnus var 18 år och spelade både Chopin, Bach och Schubert, stycken som fanns i pianolärarinnans fingrar som diskborsten i makens. Hon betraktade dem ungefär som förlängningar av sina fingrar, när hon försökte förmå motspänstiga elever att lära sig dem. Men Carl Magnus frågade henne om hennes "uppfattning". En het våg hade sköljt upp på hennes kinder.
   —Det är svårt att säga ... hade hon svarat.
   —Jamen spela istället, och visa mig!
   —Ska jag spela ... för dig ... Nu mumlade hon.
   —Ja, jag vill höra hur det ska låta, hur det kan låta.
   Han hade flyttat sig från henne, rest sig från pianopallen och lämnat platsen åt henne. Sedan hade han satt sig i en fåtölj några meter ifrån henne. Det var sent på eftermiddagen och solstrålarna föll in i breda gula stråk där dammet dansade.
   För första gången var inte Chopinvalsen fastlödd under fingertopparna. Den lilla osäkerheten gjorde hennes spel levande och hon kände plötsligt denna underliga böljande andhämtning i Chopinstycket, en andhämtning släkt med de sneda ljusstrålarna i vardagsrummet. När valsen klingat ut hade hon suttit kvar en stund vid pianot. Hon fick en underlig känsla av att ha blottat sig. A-moll. Hon var 49 år och kände sig underligt skamsen inför den här 18-åringen. Hon hade rafsat åt sig sina nothäften och rusat iväg.
   När hon nu låg i sovrummet och hörde cykelreparatören lugnt och vant diska tillsammans med dottern fylldes hon av en säregen och skärande ensamhet. Cykelreparatören njöt av sina wienerkorvar, av dotterns psalmsång, av sin potatissallad. Varför hade hon gift sig med honom? Vad visste han väl om musik? Och utseendet? Sjavigt klädd i sina blå arbetskläder, nerstänkt av olja, med de grova fingrarna, där han omsorgsfullt tvättade bort oljan. Hur såg hon själv ut? Hon var ju mycket yngre! Såg åtminstone så ut? Hon måste upp och se efter. Hon reste sig hastigt från bädden och rusade in i badrummet.
   Hon ställde sig framför den lilla badrumsspegeln och betraktade sitt ansikte. Hon drog läpparna från tänderna och granskade dem — börjar de inte gulna? Den ena framtanden var lite för lång och böjde sig över den andra, tandköttet hade börjat krypa upp och blottade tandhalsarna. Hon stängde igen munnen så att käkarna klapprade. Så smala läppar, smala, bleka. Från munvinklarna letade sig ett streck mot hakan som sköt fram som en skarp kant. Hon tog fram borsten och drog några snabba tag i håret. Några vita strån höjde sig över de andra bruna hårstråna, märkligt grova, och med ett ilsket ryck slet hon loss dem ur hårbottnen. Hon tog av sig blusen och sträckte fram armarna. Var de inte ännu ganska fylliga? Men när hon såg brösten hängde de
   vita och slappa i den formlösa bysthållaren, två skinnpåsar som räckte ända ner till armbågarna, täckta med lysande breda vita skinnbristningar.
   Plötsligt sköt en het våg fram genom henne, en blodröd våg av skam, men skarpare och mer självständig, med centrum djupt inne i kroppen och växte och växte tills den nådde hårrötterna som fuktades innan vågen vek och sjönk genom kroppen.
   —Herre Gud, flämtade hon, Herre Gud.
   Hon tog fram en tidning och fläktade sig. Vågen efterlämnade en klibbig värme.
   —Du är gammal nu, sade hon till sig själv.
   —Du luktar kärring! fortsatte hon hatiskt.
   —Kärringhetta! Kärringsvett!
   Och med en snabb och ilsken gest öppnade hon badrumsskåpet, tog fram en burk Niveakräm, familjens enda och gemensamma skönhetsmedel och drog med pekfingret upp en djup kladd och började med hastiga rörelser smörja kinderna. Hon hade i brådskan tagit för mycket salva och irriterat gnodde hon in överskottet på framsidan av bröstet, energiskt och snabbt så att huden rodnade.
   —Jag borde tvättat mig innan, tänkte hon, för svetten porlade ännu om henne, men det var som om hon inte längre kunde göra saker i rätt ordning, och otåligt lät hon kallvattenkranen forsa, tog tvålen och började lika hetsigt tvätta av salvan som hon nyss försökt gnida in. Hon fick för sig att pröva ett läppstift och grep ett stumpkort körsbärsrött stift med vaniljlukt och drog två raska drag över läpparna.
   Färgen fastnade i sprickorna och hon stirrade på resultatet i spe - geln, läpparna var nu ett underligt påmålat väsen som inte hade samband med hennes blekvita ansikte, och lika irriterat som hon sköljt bort hudkrämen gnodde hon bort läppstiftet. Hon torkade bort färgen med det gråsträva toalettpappret, men det tycktes bara göra det röda ännu mer ingrott, till sist tog hon tvål i handen och tvålade ordentligt in läpparna med samma ilskna flit. Tvålen kom in i munnen, smakade illa, hon fick spotta och fräsa.
   —Ingalill, ropades det från andra sidan dörren, Ingalill! Vad gör du!
   Det var maken som ville något. Varför kunde han inte låta henne vara ifred? Förstod han inte att hon behövde ett privatliv?
   Den våren fyllde Linda Bell 13 år. Hon hade börjat förändras. Den kortväxthet som förut fört tankarna till rakitis, dvärgväxt eller blodbrist tedde sig nu som en späd nätthet. Det bleka som förr såg ut som sjuklighet hade blivit fint och blomaktigt, vitsippa och duvkulla.
   Det frånvarande uttrycket förstärktes, såg hon världen genom mörka suddiga pupiller? När någon nu i verkstaden råkade titta på Linda Bell blev hon blodröd. Kunderna i verkstan började uppmärksamma Linda Bell.
   Hon trivdes fortfarande därinne, höll fortfarande gärna till i verkstan där hon brukade läsa sina läxor. Hon lärde in realskolans tyska och engelska verb med radion surrande i bakgrunden.
   En tidig kväll när Linda Bells mamma som vanligt hade lektion märkte fadern att modern glömt sin portfölj med noter hemma. Han bad dottern cykla iväg med väskan till lektionen — enligt hennes schema skulle hon vara hos Carl Magnus Irfeldt. Linda Bell cyklade iväg till adressen i kalendern. Hon klev upp för de breda trapporna som vette åt parken, där hon ibland brukade mata andfåglar. Hon var så barnslig att hon fortfarande tyckte det var roligt att se fåglarna kacklande tävla om de torra brödkanterna. Inifrån våningen hörde hon bekanta toner, det var modern som spelade Schuberts Impromptu.
   Pianolärarinnan hade inte alls ställt in sina lektioner hos Carl Magnus. Trots att hon bestämt sig för att inte längre gå dit fann hon att hon vecka efter vecka styrde sina steg mot femrumsvåningen med rummen i fil med utsikt över parken. Carl Magnus spelade nu inte längre själv.
   Han hade i grym intuition insett att han kunde förvirra sin lärarinna och njöt av det. Alltså tvingade han henne att spela lektionen igenom — för att som han sa — få höra hennes "uppfattning". Den första gången detta hände hade pianolärarinnan överträffat sig själv. Någonting hade brustit inom henne och hon hade jagat genom Chopin-valsen som hade fått en ny, andfådd och levande tolkning i ett enstaka lyckokast. Det var en föreställning hon inte kunde upprepa. Samtidigt kände hon sig tvungen att lyda den unge mannen med den gräddvite hyn.
   När det ringde på dörren reste sig pojken upp, öppnade och fick se en kortvuxen varelse med rufsigt hår, halvöppna läppar och en blå blyg irrande blick. I handen hade hon en svart sliten läderportfölj.
   —Det är till mamma, viskade flickan hest utan att lyfta blicken. När pojken tecknade åt henne att stiga in klev hon dock oförskräckt in och närmade sig vardagsrummet med den spelande modern. Hon såg mammans uppjagade blick, det konstlat anlagda läppstiftet, håret stelt och nylagt i lockar framför kinderna, händerna som rörde sig snabbt och rastlöst över klaviaturen.
   Trots sitt sömniga yttre förstod Linda Bell i ett enda blixtlikt ögonblick att den febrilt spelande modern var förälskad i sin unge elev. Att det var därför hon glömt sin svarta portfölj, insåg också flickan som höll fram väskan som för att förklara sin ankomst.
   —Mamma! Här är din portfölj!
   —Linda Bell! var allt mamman hann utbrista. Men Linda Bell hade redan vänt om, förskräckt och äcklad över att ha förstått moderns hemlighet.
   Hon sprang ut genom dörren likt en liten iller och försvann nerför trapporna.
   —Linda Bell! ropade också Carl Magnus. Stanna Linda Bell!
   Det var inte första gången han sett flickan. Från sin balkong med utsikt över parken hade han ibland fått syn på Linda Bell och undrat över denna varelse. Förtjust hade hon kastat brödkanter åt ankorna och skrattat som en barnunge. Men det barnsliga i hennes uppenbarelse hade fått honom att tänka på en växthusblomma, som alltför snabbt drivits i blom. En vacker men underligt barnslig miniatyrkvinna, inte dvärg eller troll, mer som något fint och smått, skuret i elfenben. Eller som ett minderårigt barn som drabbats av en alltför tidig pubertet.
   —Linda Bell stanna! ropade han en gång till, men flickan hade för länge sedan försvunnit på sin cykel och jagade nu mot hemmet, förskräckt och omtumlad.
   —Var det din dotter? frågade han sedan pianolärarinnan som stelt rest sig, och stod som lamslagen bredvid pianopallen med dess svängda mahognytassar. Portföljen med noter hon inte behövde hängde slankig mot hennes fötter.
   —Ja, nickade hon. Det var Linda Bell.
   —Det var en söt flicka, sa Carl Magnus. Jag har sett henne i parken ibland, när hon matar fåglar.
   —Ja, hon är så barnslig, svarade pianolärarinnan snävt, svartsjuk över att Carl Magnus berömde hennes dotter. Och hon tog sin portfölj, höll fast vid den som en livboj, och ville ge sig iväg, men Carl Magnus hindrade henne. Han ville nämligen betala. Det var ytterligare ett sätt att förnedra pianolärarinnan som inte kunde låta bli att komma. Genom att betala henne framstod den förvridna lektionen som en egenartad prostitution, vars turer var så oklara för pianolärarinnan att hon inte kunde reda ut dem för sig. Det är ju mitt yrke, sade hon till sig själv, men vagt kände hon att det i själva verket var hon som på något vis betalade, när hon nu öppnade portmonnän och tog emot pengarna.
   Linda Bell hade under tiden kommit hem, flängt uppför trapporna och stormat in i köket. Ansiktet var svullet och vått av tårar, men hon grät inte längre.
   —Pappa! ropar hon. Var är du?
   Cykelreparatören stod som vanligt i köket i färd med att laga till kvällens middag. Han skulle laga det bästa Linda Bell visste — krabbsallad med hemgjord majonnäs.
   —Jag är ju här! svarade han flickan som kastade sig ner på en stol.
   —Men Linda Bell, vad har hänt? utbrast han när han fick syn på hennes upprörda ansikte.
   —Ingenting, låtsades hon. Ingenting.
   —Såja, såja min tös, nu gör vi krabbsallad.
   —Jag vill inte ha, sade flickan.
   —Men vad är det då?
   —Ingenting, det är ingenting.
   —Vi ska snart äta!
   Men flickan bara grät och skulle inte ha någon mat.
   —Jag ska ha prov i engelsk grammatik! Jag måste plugga! Jag ska till Nina!
   Linda Bell kände att hon måste ut. Det var sant att hon skulle ha engelskprov nästa dag men hon orkade inte möta den darrande och upplösta modern. Hon ville bort, bort, bort. Klasskamraten Nina kunde kanske vara en möjlig fristad och hon tog sin gröna grammatik och kastade sig ner för trapporna. Hon slängde sig åter på cykeln och trampade andfådd iväg mot stadens utkanter där Nina bodde.
   —Linda Bell! Stanna, Linda Bell!
   När flickan hörde att någon ropade hennes namn saktade hon farten och såg sig omkring. Vem ropade efter henne? Det var en röst hon inte kände igen. När hon vred på huvudet stod Carl Magnus där. Han hade känt igen flickan och nu råkat få syn på henne när hon cyklade genom staden samtidigt som han strövade omkring i den ljusa aprilkvällen efter pianolektionen. Han fick en impuls att ropa hennes namn som om han ville ställa något till rätta.
   —Det var inte meningen att skrämma dig, sade han när han såg den förskräckta flickan stirra på honom.
   —Det gör ingenting, mumlade hon och ville fortsätta. — Vart ska du? undrade han.
   —Jag ska ... läsa ... engelska ... viskade hon, och skämdes att vara så barnslig. Skolprov och läxor!
   —Får jag se! Han tog tag i grammatiken som Linda Bell spänt fast på pakethållaren. "Poor Henry has lost his dog", slog han upp och läste.
   —Jag kan hjälpa dig! föreslog han impulsivt, som om han ville gottgöra något, han visste bara inte riktigt vad.
   —Jag kan förhöra dig!
   —Kan du? Linda Bell sken upp. Nina var trots allt inte mycket till läxhjälp.
   Carl Magnus och Linda Bell begav sig åter mot hans hem. Han ledde hennes cykel med ena handen och höll grammatiken i den andra. Linda Bell försökte så gott det gick att hålla jämna steg. Han var drygt huvudet högre än hon och hon försökte sträcka på sig så mycket som möjligt. Ändå kände hon sig som en docka.
   —Har du sett den lilla Jane? förhörde han. Och Linda Bell svarade uppmärksamt:
   —"Have you seen little Jane"?
   När de kommit uppför trappan hade Carl Magnus redan hunnit igenom sju paragrafer och häpnat över flickans förmåga att återge de engelska fraserna. Han hade felbedömt henne! Flickan var ju långt ifrån dum, men blyg, utplåningsblyg. Endast genom att ställa avgränsade frågor kunde han få hennes tunghäfta att försvinna. Och samtidigt något tillitsfullt över henne, hon följde utan att tveka honom hem, låt vara att han genom moderns pianolektioner redan var introducerad och godkänd.
   De slog sig ner i det stora vardagsrummet där Linda Bells mor några timmar tidigare nervöst spelat sina andfådda pianostycken. Det stod en skål på bordet med syrliga karameller, inlindade i genomskinlig plast.
   Carl Magnus bjöd flickan som efter lätt tvekan tog en karamell, virade av cellofanet med sina tassliknande händer och stoppade godsaken i munnen. Pojken kände ett styng i samvetet när han såg flickan suga i sig den klistrigt söta karamellen med inåtvänd blick. Han kände sig plötsligt som en ful gubbe som lurar barn med en påse godis. För att jaga bort den obehagliga tanken tog han strax tag i grammatiken och började med förnyad ambition ställa frågor, samtidigt som han inte kunde låta bli att undra hur han hamnat i denna situation.
   Om Linda Bell tyckte situationen var egendomlig lät hon det inte märkas. Det mörka engelska lädermöblemanget, den röda mönstrade mattan, kristallkronan, bokhyllan med böcker med glänsande ryggar, allt detta tilltalade henne. Möblemanget i hennes eget hem verkade nu torftigt, magert och slitet. När hon sjönk in mot den stoppade lädersoffan, så stor att hon nästan försvann i den, var obehaget hon känt förra gången i lägenheten bortblåst. Då hade hon sett den med moderns ögon, nu var hon här i egen rätt. Mer än villigt svarade hon på Carl Magnus frågor.
   Så småningom mattades takten i förhöret. Linda Bell hade krupit upp i soffhörnet och lutade huvudet mot kuddarna. Hon var inte längre rädd, det lyckade förhöret hade stärkt hennes självförtroende. Med den röda och gula karamellsaften rinnande i munnen svarade hon alltmer uppsluppet på Carl Magnus frågor, samtidigt som hon gled längre ner i soffan.
   Pojken började nu tycka det var svårt att fortsätta förhöret. Linda Bell låg nerhasad i soffan, tryggt avslappnad, med fötterna snuddande vid hans lår där han satt i soffan med boken i knäet. Flickan hade lånat moderns nylonstrumpor och Carl Magnus kunde skymta att hon flera gånger vikt upp kanten eftersom strumporna var för långa. Eftersom knappen hade ramlat av på hennes strumpebandshållare hade hon häktat fast strumpan med hjälp av en slant och Carl Magnus koncentration på de oregelbundna verben stördes av att han försökte lista ut om det var en tioöring eller en tjugofemöring. Flickan vinklade upp ena benet och Carl Magnus tog med armbågen stöd mot hennes ena lår, samtidigt som han höll ett fast grepp om boken.
   —"Give"! ropade han med nästan militärisk stämma för att motverka lusten att helt slänga undan boken medan flickan obesvärat svarade — "Give, gave, given", utan att misstycka med hans nya sittställning. Tanken på det engelska språkets verbformer började nu kännas alltmer ovidkommande för honom.
   —Linda Bell, viskade han plötsligt nu med förändrad röst. Linda Bell, du är så len. Varför är du så len?
   Flickan svarade inte utan låg blick stilla. Carl Magnus lade tyst ifrån sig boken. Han lutade sig fram och började smeka henne strax ovan midjan utanpå hennes gula ylletröja.
   —Du är så len, fortsatte han, så len och fin ... jag tror ditt skinn är lika lent ... lika fint ... Han märkte att rösten blivit tjock som om han var svullen i halsen och att flickan njöt av att bli kallad sitt namn, som en säregen form av smekning. Linda Bell kände verkligen en speciell ilning när pojken tog hennes namn i munnen. Hennes namn i hans mun, så vackerfint. Liksom ensamt och ... högtidligt.
   —Jag kan visa dig något som också är lent, fortsatte Carl Magnus. Någonting, någonting som är lika lent och fint som du ... Linda Bell ... Och han lossade på bältet i sina byxor och rotade fram sitt könsorgan ur gylfen, hans lem hade svullnat, stelnat och rest sig och klöv nu hans långa skjorta i två delar.
   —Känn här, Linda Bell, fortsatte han med en klagande jämrande röst som han knappt kände igen. Känn här på toppen, hur mjukt och lent det är.
   Och med sin andra hand tog han tag i Linda Bells skära tassliknande hand och förde den mot ollonet.
   Linda Bell såg allt detta helt tyst. De första smekningarna som Carl Magnus gett henne hade inte skrämt henne. När hon nu för första gången såg det manliga könsorganet stort och uppsvullet, med blåröda vener slingrande runt stammen fick den dvalliknande leken en ton av allvar.
   Hon ville resa sig upp, men hade samtidigt så stor respekt för pojken att hon inte vågade säga något. När han fattade tag i hennes hand och förde den mot ollonets spets kände hon verkligen hur besynnerligt len huden var där. Hon såg Carl Magnus ansikte vrida sig som i en egendomlig smärta och i detsamma träffades hon av en kraftig slemmig stråle av någonting vått och varmt som duschade över handen, fläckade hennes kjol och också med några stänk träffade den engelska grammatiken som glidit ner på golvet under soffan.
   —Å Herre Gud, stönade pojken. Herre Gud!
   Linda Bell for upp ur soffan. Också Carl Magnus hade rest sig. Han ordnade i hast sina kläder. Det var som om han försvann in i sin värld igen, den värld där han hörde hemma, med Fridolins visor och Selma Lagerlöfs skrifter i läderband på bokhyllan.
   —Du kan ta din bok, sade han bara.
   Linda Bell hade rättat till sin klädsel men fortfarande var den högra handen fylld av kletig vätska och hon visste inte hur hon skulle göra sig av med den. Pojken verkade inte vilja komma till hennes hjälp.
   —Ta boken! ropade han. Ta den snabbt!
   Linda Bell förstod att pojken ville att hon skulle försvinna så fort som möjligt. Rösten nu så annorlunda, och-ingenting-med-henne i den. Ännu med kladdig hand tog hon boken där några slemdroppar fläckat sidorna.
   Hon fick gnida handen mot pappret för att försöka torka sig ren. Och så överrumplad av situationen att hon inte ens kom sig för att stänga dörren sprang hon djursnabbt nerför trapporna mot sin cykel.
   I hemmet hade pianolärarinnan hunnit hem till sin make. Han hade sedan Linda Bell cyklat hemifrån börjat tänka efter varför dottern egentligen varit så orolig. Försummade han sin hustru så att hon trånade efter andra? Det fanns väl ingenting att klaga på i deras samliv? Saknades något ändå ... en viss finess kanske? I sin ensamhet ville han bli en ny människa som bättre skulle måna om sin hustru. Men när han såg hennes bittermagra gestalt dyka upp i farstun i marinblå utstyrsel byttes hans ömhet till ett styng av tristess. Vad ömklig hon såg ut i denna energiska grannlåt! Trumpetade ut: Här flaxar en främmande fågel, för grann för enkla omgivningar! Men cykelreparatören slog bort dessa första impulser och ville odla sitt nya lena sinnelag:
   —Välkommen hem, Ingalill! ropade han. Han försökte kasta fram det lite vårdslöst, inte skrämma med för mycket högtidlighet.
   Hustrun ryckte till. Hon brukade sällan bli tilltalad med förnamnet. Det räckte med ett — Vet — du ... eller Har — du ... eller enstaka smågrymtningar så visste hon om räkningarna var betalda eller var strumporna låg i lådan. Namnet var illavarslande. Artighet.
   —Vad vill du? frågade hon snävt och stack in huvudet i köket. Cykelreparatören hade ännu inte gett upp hoppet om sin festmåltid. Det var fint dukat med några blommor på bordet i en enkel vas.
   —Hur har dagen varit? undrade han, med samma främmande artiga ljusröst, men han hade inte behövt fråga. Han kunde själv se. Den beniga näsan sköt fram som en fågelnäbb. Pudret kunde inte dölja en flammande rodnad över ansikte och hals.
   —Du vet att jag är överansträngd, snabbväste hon och ville gå in "till sig". Hon hade en liten vacker sekretär där hon kunde syssla med viktiga papper.
   —Ja, du arbetar för mycket, för mycket, konstaterade cykelrepara tören med denna nya ovana innerlighet i rösten. Kanske ska du dra ner lite på dina lektioner? Tänka lite mer på dig själv! Inte slita och jaga så förbannat.
   Nu tändes en elak glimt i pianolärarinnans blick. Trots att hon ofta klagade över sina lektioner var det ändå hennes liv. Några bjudningar blev hon inte inviterad till, att gå och visa upp sig i kyrkokören höll hon sig för god för, och hon var heller inte road av umgänget över rabarber och brytbönor på kolonilotten.
   —Vill du ta arbetet ifrån mig? skrek hon. A, du förstår inte, förstår inte. Och hon kostade på sig en snabb dramatisk min åt cykelreparatören som fortsatte att röra sin majonnäs, vilket retade upp henne ytterligare.
   —Ja, här står du i köket och lagar mat, fortsatte hon. Tänk om du ändå kunde göra någon nytta! Medan Linda Bell ränner på stan!
   Cykelreparatören förstod att något utöver det vanliga inträffat. Hittills hade han bevarat sitt lugn. Han såg sin hustru som en för tillfället olycklig varelse som han med sina omsorger tänkt lugna och återföra till den normala jämvikten. Först en god middag, sedan kanske en promenad till kolonin där de kunde hämta lite rabarber och några körsbärskvistar. Vänliga ord, lite koltrastsång, och så kanske till kvällen ett samlag som lugnade ner de spända känslorna. Men när hustruns ord om Linda Bell träffade honom spratt han till av rädsla. Ränner på stan! Minnesbilder av flickan som bäddade sin dockvagn i cykelverkstan dök upp för honom. Den röda sagoboken med Linda-gull och Hallonmasken, prinsessorna med kronor på huvudet. Var var hon egentligen? Hon var ju hos sin klasskamrat!
   —Var är hon? mumlade han förtvivlat. Hon var ju hos Nina? Och gripen av en skarp underlig oro, okänd för honom, tog han telefonluren och ringde till Ninas familj, bara för att få höra att flickan inte var där. — Hon är inte hos Nina, Ingalill! Var kan hon vara?
   —Hon är väl ute och ränner som vanligt! Du kunde gott haft ett öga på henne, sade modern ilsket och vände på klacken, och gick in till sig och sin sekretär.
   Cykelreparatören var tillintetgjord. Han stod med festmåltiden nästan färdig, men vem skulle äta den? Själv hade han förlorat all aptit. Fylld av en suddig ångest störtade han ut i trapphuset, som om Linda Bell fortfarande skulle sitta på ett trappsteg och leka med en söndrig nalle. Han kastade sig ner i verkstan där hennes gamla kvarglömda leksaker fortfarande låg utspridda, några överblivna kritor, pusselbitar och ett hopprep med färggranna handtag. Lika planlöst sprang han upp i köket igen och hörde dörren slå igen bakom sig. Var skulle han börja leta?
   —Linda Bell, kved han. Linda Bell, var är du ...?
   I detsamma kom verkligen flickan i trapphuset. När cykelreparatören hörde stegen i trappen for han upp som en fjäder. Var det falskt alarm? Tänk om det bara var grannarna på tredje våningen som kom hem efter sin koltrastpromenad.
   Men det var verkligen flickan som nu stod i den mörka hallen, fortfarande med grammatiken i näven. Pappan flög ut i hallen beredd att möta sin dotter men hejdade sig när han såg flickans min.
   —Linda Bell ... viskade han ... Är det du ...?
   —Pappa, mumlade flickan ... jag mår så illa ... Och hon vinglade in på toaletten som om hon varit drucken och kräktes i toalettstolen. Hon spolade energiskt kranarna, sköljde munnen med vatten och skrubbade sina händer för att befria dem från det sista av den kletiga vätskan som stelnat till en klistrig smet.
   Linda Bell mådde verkligen illa. Hon hade skyndat hem från Carl Magnus med ett allt starkare illamående. Samtidigt skar henne knivaktiga smärtor bak i ryggen. En ny våg av illamående steg upp inom henne.
   —Har någon gjort dig illa? undrade fadern som knappt kunde komma över glädjechocken att åter se flickan.
   —Det är väl ingen som har gjort dig illa?
   —Nej, nej, mumlade Linda Bell. Hon mådde illa och ville bara ner i sin säng, ner i den varma sovgropen, domna bort från alltsammans.
   —Pappa, ge mig ett kräkfat, stönade hon, när hon kände en ny våg av illamående skölja genom sig.
   —Ingalill, du måste komma! ropade fadern förtvivlat. Linda Bell är sjuk! Modern kom verkligen in till Linda Bell som krupit ihop på sängen.
   —Får jag se i byxorna, befallde hon och som ett barn drog Linda Bell ner sina underbyxor där det syntes en svartröd fläck.
   —Det är regleringen som kommit igång, sade modern sakligt. Och för en gångs skull ägnade hon dottern några omsorger genom att ge henne ett par nya underbyxor och en binda.
   —De måste ligga i blöt i kallt vatten, undervisade hon. Annars går fläckarna aldrig ur.
   Cykelreparatören hade dragit sig tillbaka in till köket. Hans måltid var färdig. Den egendomliga spänningsladdade kvällen hade ändå fått en lycklig upplösning. Flickan var visserligen sjuk, men bara i en övergående kvinnlig krämpa.
   —Ska vi inte ha lite mat nu, Ingalill? ropade han.
   Och faktiskt verkade hustrun också blidkad. All nervös energi hade runnit ur henne och hon kände sig också hungrig.
   —Jag vill ingenting ha, ropade Linda Bell, när de vuxna slagit sig ner vid matbordet.
   —Men lite krabbsallad kan du väl få ner? undrade fadern. Då log Linda Bell för första gången denna kväll, men det var ett underligt leende, hon tyckte det var som om någon annan drog i läpparna på henne. Med värmedynan på magen ropade hon:
   —Jag kan inte äta. Men ge mig lite te.

Ur antologin "Noveller för världens barn", Informationsförlaget 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki