FANDOM



Av Roald Dahl

Det var en varm sommarkväll, och Klausner promenerade snabbt genom grinden, runt ena husgaveln och in i trädgården på baksidan. Han fortsatte genom trädgården tills han kom till ett träskjul, och han låste upp dörren, gick in och stängde dörren bakom sig.
   Skjulets inre bestod av ett omålat rum. Till vänster mot ena väggen stod en lång hyvelbänk och mitt på den bland ett virrvarr av sladdar, batterier och små skarpa verktyg tronade en ungefär en meter lång, svart låda som såg ut som en barnkista.
   Klausner gick fram till lådan. Locket till den var öppet och han böjde sig ner och började rota och kika i den bland en mängd olikfärgade trådar och silverrör. Han tog upp en papperslapp som låg bredvid lådan, studerade den noggrant, lade ner den, tittade ner i lådan och började fingra på trådarna. Han drog försiktigt i dem för att pröva att de var ordentligt kopplade, tittade på papperet igen, så ner i lådan, sedan åter på papperet och kontrollerade varenda tråd. På det sättet höll han på i en timmes tid.
   Sedan sträckte han ut ena handen till framsidan av lådan där det satt tre rattar, och så började han vrida på dem medan han samtidigt tittade efter hur mekanismen inuti lådan fungerade. Hela tiden pratade han dämpat med sig själv, nickade och log ibland, och hans händer rörde sig hela tiden, fingrarna for snabbt och skickligt omkring inne i lådan, munnen förvreds på ett egendomligt sätt när något var fint eller svårt att göra och så sade han: "Ja, ja ... Och så den här ... Jo, jodå... Men är det rätt? Är det det — var är mitt diagram? ... Å, ja ... Naturligtvis ... Jo, jo ... Det är riktigt ... Och nu ... Bra, mycket bra ... Ja ... Ja, ja, ja." Han koncentrerade sig intensivt och hans rörelser var snabba. Det var något angeläget i hans sätt att arbeta, något andlöst, en undertryckt upphetsning.
   Plötsligt hörde han fotsteg på grusgången utanför, och han rätade på sig och vände sig hastigt om när dörren öppnades och en lång man kom in. Det var Scott. Det var bara Scott, doktorn.
   "Ser man på, ser man på", sade doktorn. "Jaså, det är här ni gömmer er på kvällarna."
   "God afton, doktor Scott", sade Klausner.
   "Jag råkade gå förbi", sade doktorn, "så jag tittade in för att höra efter hur ni hade det. Det var tomt i huset, så jag fortsatte hit ner. Hur går det med halsen nu då?"
   "Den är bra. Det är inget fel med den."
   "Eftersom, jag ändå är här kan jag ju lika gärna ta och titta på den."
   "Å, besvära er inte med det. Jag är alldeles bra nu igen."
   Doktorn började märka spänningen i rummet. Han tittade på den svarta lådan på hyvelbänken och sedan såg han på mannen. "Ni har hatten på er", sade han.
   "Å, har jag det?" Klausner lyfte upp handen, tog av sig hatten och lade den på hyvelbänken.
   Doktorn gick närmare och böjde sig ner för att titta i lådan.
   "Vad är det här?" frågade han. "Håller ni på att göra en radio?"
   "Nej. Det är bara som jag har lite skoj för mig."
   "Den ser ganska komplicerad ut inuti."
   "Ja." Klausner verkade spänd och disträ.
   "Vad är det?" frågade doktorn. "Den ser riktigt skräckinjagande ut, tycker jag."
   "Det är bara ett litet experiment."
   "Jaha?"
   "Det har att göra med ljud, ingenting annat."
   "Herregud, människa! Får ni inte nog av det hela dan i ert arbete?"
   "Jag tycker om ljud."
   "Ja, det verkar så." Doktorn gick fram till dörren, vände sig om och sade: "Nu ska jag inte störa er längre. Det var roligt att höra att ni är bra i halsen igen." Men han stod kvar och tittade på lådan, konfunderad av dess ovanligt invecklade innehåll och nyfiken att få veta vad hans egendomlige patient hade för sig. "Vad ska den användas till egentligen?" frågade han. "Ni har gjort mig nyfiken."
   Klausner tittade på lådan och sedan på doktorn och började försiktigt klia sig på högra örsnibben. Det blev en paus. Doktorn stod vid dörren och väntade leende.
   "All right, då ska jag tala om det för er om ni är intresserad." Det blev tyst igen och doktorn märkte att Klausner inte riktigt visste hur han skulle börja.
   Han bytte fot, ryckte i örsnibben, tittade på sina fötter och slutligen sade han långsamt: "Jo, det är så här — det är egentligen en mycket enkel teori. Människoörat — ni vet ju att det inte kan uppfatta allting. Det finns ljud som är så låga eller höga att örat inte kan höra dem."
   "Ja, ja", sade doktorn. "Jovisst."
   "Nå, vi kan inte höra toner som har mer än femtontusen svängningar i sekunden — grovt räknat. Hundar har bättre hörsel än vi. Det finns visselpipor, förstår ni, som har en så hög ton att man inte kan höra den. Men en hund kan höra den."
   "Ja, jag har sett en sån", sade doktorn.
   "Visst har ni det. Och högre upp på skalan, högre än den där visseltonen, finns det ännu en ton — svängningar om ni så vill, men jag föredrar att kalla det en ton. Man kan inte höra den heller. Och ovanför den finns det en till och så ännu en, och så fortsätter det uppför skalan allt högre och högre och högre, en aldrig sinande ström toner — en oändlig mängd toner — det finns en ton, om bara våra öron kunde uppfatta den, som är så hög att den svänger en miljon gånger i sekunden och en annan en miljon gånger högre än den — och så vidare och så vidare, högre och högre, så långt det finns tal — det vill säga i all oändlighet, i evighet — bortom stjärnorna."
   Klausner började bli allt ivrigare för varje ögonblick. Han var liten till växten och klen, nervös och ryckig, och händerna var i rörelse hela tiden. Det stora huvudet lutade ner mot vänstra axeln, som om halsen inte var tillräckligt stark att bära upp det ordentligt. Ansiktet var slätt och blekt, nästan vitt, och de ljusgrå ögonen, som blinkade och plirade bakom ett par stålbågade glasögon, flackade hit och dit och hade ett förvirrat och frånvarande uttryck. Det var en liten bräcklig och ryckigt nervös man, drömmande och tankfull, som plötsligt kunde bli uppjagad och ivrig. När doktorn nu tittade på det där egendomliga, bleka ansiktet och de ljusgrå ögonen kände han att det hos denna lilla person fanns något som liksom gav intryck av avstånd, av ett enormt, omätligt avstånd, som om hans tankar rörde sig någonstans långt bortom den plats där kroppen befann sig.
   Doktorn väntade på att han skulle fortsätta. Klausner suckade och knäppte ihop händerna hårt. "Jag tror", sade han och nu talade han långsammare, "att det hela tiden finns en hel värld av ljud omkring oss som vi inte kan höra. Det är möjligt att det uppe i de där höga, ohörbara regionerna finns helt ny, fantastisk musik med utsökta harmonier och våldsamma, skärande dissonanser, ett slags musik som är så mäktig att vi skulle bli galna av den om bara våra öron var så beskaffade att vi kunde höra den. Det kan finnas precis vad som helst — efter vad vi vet kan ..."
   "Ja", sade doktorn. "Men det är inte särskilt sannolikt."
   "Varför inte? Varför inte?" Klausner pekade på en fluga som satt på en liten rulle koppartråd på hyvelbänken. "Ni ser den där flugan, va? Vad för slags ljud gör den flugan nu? Inget — som man kan höra. Men det är inget som hindrar att den just nu kan vissla en mycket hög ton eller skälla eller kraxa eller sjunga en sång. Den har ju en mun, inte sant? Den har en hals!"
   Doktorn tittade på flugan och log. Han stod fortfarande vid dörren med handen på dörrvredet. "Jaha", sade han. "Och nu tänker ni kontrollera hur det är med det?"
   "För någon tid sen", sade Klausner, "gjorde jag ett enkelt instrument med vars hjälp jag kunde konstatera att det finns en mängd egendomliga, ohörbara ljud. Jag har ofta suttit och tittat på nålen på det instrumentet när den inregistrerar ljudvibrationer i luften som jag själv inte kan höra. Och det är de ljuden jag vill lyssna på. Jag vill veta var de kommer ifrån och vem eller vad som frambringar dem."
   "Och den där apparaten där borta", sade doktorn, "är det med hjälp av den som ni ska kunna höra de där ljuden?"
   "Kanske det. Vem vet? Hittills har jag inte haft någon tur. Men jag har ändrat en del saker i den och i kväll ska jag göra ett nytt försök. Den här apparaten", fortsatte han och tog i den med båda händerna, "är konstruerad på så sätt att den ska kunna uppfånga ljudvibrationer som har så högt svängningstal att de inte kan uppfattas av ett människoöra och omvandla dem till en skala av hörbara toner. Jag ställer in den nästan som en radio."
   "Hur menar ni?"
   "Det är inte så invecklat. Låt oss säga att jag vill lyssna på en fladdermus' pip. Det är ett ljud med ganska högt svängningstal ungefär trettitusen svängningar i sekunden. Det kan inte ett vanligt människoöra uppfatta. Men om en fladdermus flög omkring här inne i rummet och jag ställde in apparaten på trettitusen skulle jag mycket tydligt kunna höra hur fladdermusen pep. Jag skulle till och med höra den rätta tonen — fiss eller B eller vad det nu kan vara — men bara på mycket lägre tonhöjd. Förstår ni?"
   Doktorn tittade på den långa, svarta, kistliknande lådan. "Och nu tänker ni pröva den i kväll?"
   "Då önskar jag er lycka till." Han kastade en blick på sin klocka. "Å, tusan, är hon så mycket!" utbrast han. "Då måste jag rusa. Adjö och tack för upplysningarna. Jag måste titta in igen någon gång och höra hur det gick." Doktorn gick ut och stängde dörren efter sig.
   Klausner knåpade med trådarna i den svarta lådan en stund till, sedan rätade han på sig och viskade dämpat men samtidigt exalterat: "Nu ska vi försöka igen ... Vi ska ta ut den i trädgården den här gången — då kan det hända — då kan det hända att mottagningen blir bättre. Nu ska vi ta och lyfta upp den - försiktigt... Å, du milde, vad den var tung!" Han bar lådan till dörren, fann att han inte kunde öppna dörren utan att sätta ner den, bar den tillbaka till hyvelbänken, öppnade dörren och bar den sedan med en viss svårighet ut i trädgården. Försiktigt satte han lådan på ett litet träbord som stod på gräsmattan. Han återvände till skjulet och hämtade ett par hörlurar. Så kopplade han sladden från hörlurarna till apparaten och satte på sig lurarna. Hans handrörelser var snabba och precisa. Han var upphetsad och andades hastigt och ljudligt genom munnen. Hela tiden sade han små tröstande och uppmuntrande ord till sig själv som om han var rädd — rädd för att apparaten inte skulle fungera och rädd också för vad som skulle kunna hända om den gjorde det.
   Han stod där i trädgården bredvid bordet, så blek, liten och mager att han såg ut som ett litet lungsiktigt, förläst barn. Solen hade gått ner. Det var vindstilla och inte ett ljud hördes. Från den plats där han stod kunde han se över ett lågt staket och in i nästa trädgård där en kvinna just då promenerade med en blomsterkorg på armen. Han iakttog henne en stund utan att ägna henne den minsta tanke. Så vände han sig mot lådan på bordet och knäppte på en knapp på framsidan. Han förde vänstra handen till volymkontrollen och den högra till ratten som reglerade en nål över en stor skala på mitten som liknade stationsskalan på en radio. Skalan var graderad i en lång serie tal som började på femtontusen och fortsatte upp till en miljon.
   Och nu böjde han sig fram över apparaten. Han höll huvudet på sned i en spänd, lyssnande attityd. Med högra handen började han vrida på ratten. Nålen förflyttade sig långsamt över skalan, så långsamt att han knappt såg att att den rörde sig, och i hörlurarna uppfattade han ett svagt, oregelbundet knastrande.
   Bakom detta knastrande ljud kunde han höra en avlägsen, surrande ton som kom från själva apparaten men det var allt. Medan han lyssnade blev han medveten om en egendomlig sensation, en känsla av att öronen började sträcka sig ut från huvudet, att båda öronen stod i förbindelse med huvudet via en tunn, styv tråd som var som en tentakel, och att trådarna blev allt längre, att öronen försvann allt högre upp mot ett hemligt och förbjudet territorium, ett farligt ultraljudsområde där inga öron hade varit förut och inte heller hade rätt att vara.
   Den lilla nålen kröp långsamt över skalan och plötsligt hörde han ett skrik, ett fruktansvärt, genomträngande skrik, och han hoppade till och tog tag i bordskanten med händerna. Han stirrade sig omkring, som om han väntade sig att få se den person som hade skrikit. Det syntes ingen utom kvinnan på granntomten, och det var absolut inte hon. Hon stod framåtböjd och klippte av gula rosor och stoppade dem i korgen.
   Åter hördes det — ett skarpt och kort, omänskligt skrik, mycket klart och hårt. Själva tonen hade en lätt metallisk klang som han aldrig hade hört maken till tidigare. Klausner såg sig omkring, instinktivt spanande efter varifrån ljudet kunde komma. Kvinnan på granntomten var den enda levande varelsen inom synhåll. Han såg henne böja sig ner, ta en rosenstjälk mellan fingrarna och knipsa av den med en sax. Åter hörde han skriket.
   Det kom i exakt samma ögonblick som stjälken klipptes av.
   Nu rätade kvinnan på sig, lade saxen i korgen tillsammans med rosorna och vände sig om för att gå sin väg.
   "Mrs Saunders!" ropade Klausner och hans röst var gäll av upphetsning. "Å, mrs Saunders!"
   Och när kvinnan såg sig om upptäckte hon sin granne som stod där på gräsmattan — en fantastisk, gestikulerande liten gestalt med hörlurar på huvudet — och ropade åt henne med en röst som var så hög och gäll att hon blev skrämd.
   "Klipp av en till! Snälla ni, klipp av en till med detsamma!" ¤Hon stod stilla och stirrade på honom. "Varför det, mr Klausner?" sade hon. "Vad är det?"
   "Snälla ni, gör som jag ber er om", sade han. "Klipp bara en enda ros till!"
   Mrs Saunders hade alltid tyckt att hennes granne var en ganska besynnerlig person, och nu verkade det som om han hade blivit fullständigt tokig. Hon undrade om hon skulle springa in i huset och hämta sin man. Nej, tänkte hon. Nej, han är ofarlig. Jag kan gott göra honom till viljes. "Visst, mr Klausner, om ni vill så", sade hon. Hon tog saxen ur korgen, böjde sig ner och klippte av en ros till.
   Ännu en gång hörde Klausner det där hemska, omänskliga skriket i hörlurarna, och åter kom det precis i samma ögonblick som stjälken klipptes av. Han tog av sig hörlurarna och sprang fram till staketet som skilde de två trädgårdarna åt. "Det är bra", sade han. "Det räcker. Inte fler. Inte fler nu, tack."
   Kvinnan stod där och tittade på honom med en gul ros i ena handen och en sax i den andra.
   "Jag ska berätta något för er, mrs Saunders", sade han, "något som ni inte kommer att tro på." Han lade händerna på staketet och kikade uppmärksamt på henne genom de tjocka glasögonen. "Ni har i kväll plockat en korg rosor. Med en vass sax har ni klippt av stjälkarna på levande varelser, och varenda ros som ni tog skrek på det hemskaste sätt. Visste ni det, mrs Saunders?"
   "Nej", sade hon. "Det visste jag verkligen inte."
   "Det råkar vara sant", sade han. Han andades ganska snabbt men han försökte lägga band på sin upphetsning. "Jag hörde hur de skrek. Varje gång ni klippte av en hörde jag hur den skrek av smärta. Det var ett ljud med mycket hög tonhöjd, ungefär hundratrettitvåtusen svängningar i sekunden. Ni hade inga möjligheter att höra det själv. Men jag hörde det."
   "Gjorde ni verkligen det, mr Klausner?" Hon bestämde sig för att skyndsamt söka sin tillflykt till huset.
   "Ni kan naturligtvis säga", fortsatte han, "att en rosenbuske inte har något nervsystem att känna med, ingen strupe att skrika med. Och det har ni rätt i. Det har den inte. Inte på samma sätt som vi människor i alla fall. Men hur kan ni veta, mrs Saunders" — och nu lutade han sig långt över staketet och talade i hest viskande ton — "hur vet ni att en rosenbuske inte känner så mycket smärta när man klipper av stammen på den som ni skulle känna om man klippte av er handled med en häcksax? Hur kan ni veta det? Den lever ju, inte sant?"
   "Ja, mr Klausner. O, ja — och god afton." Hon vände sig hastigt om och sprang genom trädgården till huset. Klausner återvände till bordet. Han satte på sig hörlurarna och stod och lyssnade en stund. Han kunde fortfarande höra det svaga, knastrande ljudet och surret från själva apparaten, men ingenting annat. Han böjde sig ner och tog tag om en liten vit bellis som växte på gräsmattan. Han tog den mellan tummen och pekfingret och drog den långsamt uppåt och åt sidan tills stjälken bröts.
   Från det ögonblick då han började dra i den och ända tills stjälken bröts hörde han — uppfattade han mycket tydligt i hörlurarna — ett svagt, gällt skrik som var egendomligt livlöst. Han tog en bellis till och gjorde samma sak igen. Åter hörde han skriket, men nu var han inte så säker på att det uttryckte smärta. Nej, det var inte smärta, det var förvåning. Eller var det det? Det uttryckte egentligen inte någon av de känslor eller sinnesrörelser som brukar finnas hos mänskliga varelser. Det var bara ett skrik, ett obestämt, kallt skrik — en enda, känslolös ton som inte uttryckte någonting. Det hade varit samma sak med rosorna. Han hade tagit fel när han sade att de skrek av smärta. En blomma kände förmodligen inte smärta. Den kände något annat som man inte visste det minsta om — något som kunde heta "tyrta" eller "sporka" eller "plinotas" eller vad som helst.
   Han rätade på ryggen och tog av sig hörlurarna. Det började bli mörkt och han kunde se små ljusprickar i fönstren i husen runt omkring. Försiktigt lyfte han upp den svarta lådan från bordet, bar in den i skjulet och ställde den på hyvelbänken. Så gick han ut, låste dörren efter sig och promenerade upp till huset.
   Nästa morgon steg Klausner upp så snart det blev ljust. Han klädde på sig och gick direkt till skjulet där han tog apparaten och bar ut den. Han tryckte den mot bröstet med båda händerna och vacklade lite under dess tyngd. Så gick han förbi huset, ut genom grinden och tvärs över vägen till parken. Där stannade han och såg sig omkring och sedan fortsatte han tills han kom till ett stort träd, en bok, och han ställde apparaten på marken tätt intill trädstammen. Sedan skyndade han sig tillbaka till huset och hämtade en yxa i källaren och tog den med sig till parken. Han lade yxan på marken bredvid trädet.
   Så kikade han åter nervöst åt alla håll genom sina tjocka glasögon. Det syntes inte en människa. Klockan var sex på morgonen.
   Han satte på sig hörlurarna och kopplade på apparaten. Han lyssnade en stund på. det svaga, välbekanta surret, sedan tog han upp yxan, ställde sig bredbent och svängde yxan så hårt han orkade mot foten av trädstammen. Bladet skar djupt in i trädet och fastnade där, och i samma ögonblick som hugget utdelades hörde han ett synnerligen egendomligt läte i hörlurarna. Det var ett nytt läte som inte liknade något av dem han hade hört förut — ett hest, tonlöst, enormt läte, ett brummande, lågt, klagande ljud som inte var snabbt och kort som rosornas läte utan utdraget som en snyftning. Det varade drygt en minut och var kraftigast i det ögonblick då yxan träffade och blev sedan gradvis allt svagare tills det dog bort helt.
   Klausner stirrade skräckslagen på det ställe där yxbladet hade sjunkit in i trädets kropp, och sedan tog han försiktigt om yxskaftet, lirkade loss bladet och kastade yxan på marken. Med fingrarna rörde han vid skåran som yxan hade gjort i träet, kände på kanterna och försökte pressa ihop dem för att sluta till såret medan han ideligen sade: "Träd — o, träd lilla — jag är så ledsen, förlåt mig — men det kommer att läkas — det kommer att läkas fint ..."
   Han stod en stund med händerna på den stora trädstammen, så vände han sig plötsligt bort och skyndade i väg ut ur parken, tvärs över vägen, genom grinden och tillbaka till huset. Sedan gick han till telefonen, tittade i telefonkatalogen, slog ett nummer och väntade. Han höll luren hårt i vänstra handen och trummade otåligt på bordet med den högra. Han hörde telefonsignalen i andra ändan, så knäppningen när luren lyftes upp och en mansröst, en sömnig röst som sade: "Jaa — hallå."
   "Doktor Scott?" sade han.
   "Ja. Det är jag."
   "Doktor Scott. Ni måste komma med detsamma — så fort som möjligt, är ni snäll."
   "Vem är det jag talar med?"
   "Det här är Klausner och ni kommer väl ihåg vad jag talade om för er i går kväll angående mina ljudexperiment och att jag hoppades kunna ..."
   "Ja — javisst, men vad är det nu då? Är ni sjuk?"
   "Nej, jag är inte sjuk men ..."
   "Ni ringer mig halv sju på morgonen och är inte sjuk?" sade doktorn.
   "Var snäll och kom. Kom genast. Jag vill att någon ska höra det. Det gör mig galen! Jag kan inte tro det ..."
   Doktorn hörde den vilda, nästan hysteriska tonen i mannens röst, samma ton som han var van att få höra hos folk som ringde upp och sade: "Det har hänt en olycka. Kom genast." Långsamt sade han nu: "Vill ni verkligen att jag ska stiga upp och komma nu?"
   "Ja, nu. Genast, snälla ni."
   "All right då — jag kommer."
   Klausner satte sig bredvid telefonen och väntade. Han försökte komma ihåg hur trädets skrik hade låtit, men kunde inte det. Han kom bara ihåg att det hade varit enormt och förfärligt, och att han till och med hade mått illa av fasa. Han försökte tänka sig vad för slags läte en människa skulle ge ifrån sig om hon måste stå fastvuxen vid marken medan någon högg en vass yxa i benet på henne så att bladet skar djupt in och kilade fast sig i såret. Samma slags ljud kanske? Nej. Helt annorlunda. Det läte som trädet hade frambringat var värre än något känt mänskligt läte därför att det var så hemskt, så tonlöst och omänskligt. Han började undra över andra levande väsen och kom omedelbart att tänka på ett vetefält, ett högt, gult, levande vetefält och på slåttermaskinen som gick över det och mejade stråna, femhundra strån i sekunden varenda sekund. Å, gud i himlen, hur skulle det låta? Femhundra vetestrån som skrek på en gång, och varje sekund ytterligare femhundra som mejades och skrek och — nej, tänkte han, jag vill inte gå till ett vetefält med min apparat. Jag skulle aldrig kunna äta bröd efter det. Men tänk på potatis och kål och morötter och lök? Och äpplen då? Nej, äpplen är det ingen fara med. De ramlar ner av sig själva när de är mogna. Äpplen klarar sig bra om man bara låter dem falla av i stället för att riva ner dem från grenarna. Men med grönsaker är det en annan sak. Med potatis till exempel. En potatis skulle säkert skrika och det skulle också en morot och en lök och ett kålhuvud...
   Han hörde att det knäppte till i grinden utanför, och han rusade upp och gick ut och såg den högreste läkaren komma uppför gången med en liten svart väska i handen.
   "Nå", sade doktorn. "Nå, vad är det nu då?"
   "Följ med mig, doktorn. Jag vill att ni ska höra det. Jag ringde till er eftersom ni är den enda som jag har berättat det för. Det är borta i parken på andra sidan vägen. Kommer ni med nu?"
   Doktorn tittade på honom. Han verkade lugnare nu. Han visade inga tecken till vansinne eller hysteri utan var bara orolig och uppskärrad.
   De gick över vägen in i parken, och Klausner gick före fram till den stora boken där den långa, kistliknande lådan stod — och yxan.
   "Varför tog ni ut den hit?" frågade doktorn.
   "Jag ville ha ett träd. Det finns inga stora träd i trädgården." "Och yxan då?"
   "Det ska ni få se om ett ögonblick. Men var nu vänlig och sätt på er de här hörlurarna och lyssna. Lyssna noga och tala sen om för mig precis vad ni hör. Jag vill vara alldeles säker ..."
   Doktorn log och tog upp hörlurarna och satte dem över öronen.
   Klausner böjde sig ner och knäppte på knappen på apparatens framsida. Sedan tog han yxan och ställde sig bredbent, beredd att hugga till. Han tvekade ett ögonblick. "Kan ni höra något?" frågade han doktorn.
   "Vad säger ni?"
   "Kan ni höra något?"
   "Bara ett surrande ljud."
   Klausner stod där med yxan i händerna och försökte förmå sig att svinga den, men tanken på det läte som trädet skulle komma att ge ifrån sig fick honom att dröja igen.
   "Vad väntar ni på?" frågade doktorn.
   "Ingenting", svarade Klausner, och så höjde han yxan och svingade den mot trädet, och just som han gjorde det tyckte han att han kände, nej, kunde han svära på att han kände hur marken som han stod på rörde sig. Han kände en lätt förskjutning i jordskorpan under fötterna, som om trädets rötter flyttade på sig nere i marken, men det var för sent att hejda hugget och yxbladet träffade trädet och sjönk djupt ner i det. I samma ögonblick hördes högt uppe ett knakande ljud av trä som splittrades och prasslet av blad som svepte mot varandra, och de tittade upp båda två och doktorn skrek: "Se upp? Spring, människa! Skynda er undan!"
   Doktorn hade slitit av sig hörlurarna och sprang sin väg i full fart, men Klausner stod som förlamad och stirrade upp på den närmare tjugu meter långa grenen som långsamt sjönk neråt och med ett knakande bröts och splittrades på det tjockaste stället närmast trädstammen. Grenen föll ner med ett brak och Klaus-ner hoppade undan i sista ögonblicket. Den hamnade rakt på den svarta lådan och krossade den i småbitar.
   "Gode gud!" skrek doktorn när han kom springande tillbaka. "Det var nära ögat! Jag trodde ni skulle få den på er!"
   Klausner stirrade på trädet. Hans stora huvud lutade åt ena sidan och i det släta, vita ansiktet syntes ett uttryck av intensiv förfäran. Långsamt gick han fram till trädet och bände varsamt loss yxbladet från stammen.
   "Hörde ni det?" sade han och vände sig mot doktorn. Rösten var knappt hörbar.
   Doktorn var fortfarande andfådd av språngmarschen och upphetsningen. "Hörde vad då?"
   "I hörlurarna. Hörde ni något när yxan träffade trädet?"
   Doktorn började gnida sig i nacken. "Nja", sade han, "egentligen ..." Han tystnade, såg fundersam ut och bet sig i underläppen. "Nej, jag är inte säker. Jag kan inte säga säkert. Jag tror inte att jag hade hörlurarna på mig i mer än en sekund efter hugget."
   "Nej, nej, men vad hörde ni?"
   "Jag vet inte", svarade doktorn. "Jag vet inte vad jag hörde. Antagligen braket när grenen bröts av." Han talade snabbt och lät ganska irriterad.
   "Hur lät det?" Klausner böjde sig en aning framåt och stirrade på doktorn. "Säg exakt hur det lät."
   "Ja, jag vet ta mig fan inte det", sade doktorn. "Jag var mer intresserad av att komma undan. Nu struntar vi i det här." "Doktor Scott, hur-lät-det?"
   "Hur i herrans namn ska jag kunna veta det när halva trädet höll på att ramla ner på mig och jag måste springa för livet?" Doktorn var påtagligt nervös. Klausner hade märkt det nu. Han stod orörlig .och spände ögonen i doktorn och var tyst i över en halv minut. Doktorn bytte ideligen fot, ryckte så på axlarna och vände sig om till hälften för att gå. "Ja, nu är det bäst vi går tillbaka", sade han.
   "Hör på ett slag", sade den lille mannen och nu sköt det plötsligt upp en stark rodnad i det vita ansiktet. "Ni måste sy ihop såret." Han pekade på den andra skåran som yxan hade gjort i trädstammen. "Sy ihop det där kvickt."
   "Var inte fånig", sade doktorn.
   "Gör som jag säger. Sy ihop det." Klausner grep tag om yxskaftet och han talade dämpat i en konstig, nästan hotfull ton.
   "Var inte fånig", sade doktorn. "Jag kan inte sy i trä. Kom nu så går vi."
   "Jaså, ni kan inte sy i trä?"
   "Nej, naturligtvis inte."
   "Har ni någon jod i väskan?"
   "Än sen då?"
   "Pensla då såret med jod. Det kommer att svida, men det kan inte hjälpas."
   "Hör nu, mr Klausner", sade doktorn och åter vände han sig om som för att gå. "Låt oss inte göra oss löjliga. Nu går vi tillbaka till huset och så ..."
   "Pensla-såret-med-jod."
   Doktorn tvekade. Han såg hur Klausner tog ett stadigare grepp om yxskaftet. Han kom till den slutsatsen att det enda alternativet var att springa i väg så fort som möjligt, och det ville han verkligen inte göra.
   "All right", sade han. "Jag ska pensla det med jod."
   Han hämtade sin svarta väska som låg i gräset ungefär tio meter bort, öppnade den och tog fram en flaska jod och lite bomull. Han gick fram till trädet, drog korken ur flaskan, hällde lite jod på bomullen, böjde sig ner och började badda skåran. Han höll ett öga på Klausner som stod orörlig med yxan i händerna och tittade på.
   "Se till att det kommer ända in."
   "Ja", sade doktorn.
   "Och så det andra — det där strax ovanför!"
   Doktorn gjorde som han blev tillsagd.
   "Så där, ja", sade han. "Nu är det klart."
   Han rätade på sig och granskade mycket allvarligt sitt verk. "Det där blir nog bra."
   Klausner gick närmare och undersökte eftertänksamt de två såren.
   "Ja", sade han och nickade och hans stora huvud rörde sig långsamt upp och ner. "Ja, det där blir bra." Han tog ett steg bakåt. "Kommer ni och tittar på dem i morgon igen?"
   "Jadå", sade doktorn. "Naturligtvis."
   "Och penslar på lite mer jod?"
   "Om det är nödvändigt, ja."
   "Tack så mycket, doktorn", sade Klausner och så nickade han igen och släppte yxan, och i samma ögonblick log han, ett vilt, extatiskt leende, och snabbt gick doktorn fram till honom, tog honom försiktigt i armen och sade: "Kom, nu måste vi gå." Och så promenerade de i väg tillsammans, gick tysta och med tämligen raska steg genom parken över vägen och tillbaka till huset.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "The Sound Machine".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki