FANDOM


Av Dénis Lindbohm
Ljus ogon.png

ÖVER KOSMISKA AVSTÅND av rum och tid hade skeppet burit dem till denna Dödens plats. Där de nu hukade sig i skydd av ett glänsande svart monument kunde de se skeppet falla sönder i molekylär råsubstans. Luften kring farkosten jäste, lysande dimmor vällde utåt när materian upplöstes.
   Ran sträckte ut sin arm och drog Ila till sig. Han kunde känna hur hon darrade. I förtvivlan sökte han efter några tröstande ord, men kunde ingenting finna. Hon visste ju, så väl som han själv, att detta var Jorden, den förbjudna planeten, och hon skulle inte falla för några trösteord.
   Han tog hennes lilla mjuka hand i sin och flätade in sina sex fingrar med hennes.
  — Ila, viskade han, låt oss inte dröja här längre.
   Meningslösa ord, det visste han själv. Vart skulle de fly? Detta var inte någon skyddande vildmark och vart de än ställde stegen så skulle de komma ut mitt inne i den jordiska staden. Deras skepp hade — med nästan illvillig precision — fört dem ner mitt på en kyrkogård i hjärtat av en stad. En kyrkogård, fylld av all den svarta sorg som jordbor förlänar sina gravplatser. Det var inte någon "minnets stilla trädgård", som hemma på Sterlon. Vart ögat än vändes syntes bara dystra, sorgmättade gravstenar och monument.
   Ilas grönskimrande ögon vändes mot honom och ett svagt leende darrade över hennes mun.
  — Detta är slutet, Ran, sa hon, låt oss inte fly bort från sanningen.
  — Inte slutet, svarade han. Kära Ila, jag sände vår position.
   Hennes blick var stadig, fylld av oföränderligt ljus.
  — Du vet själv...
   Ja, han visste. Men det gjorde ont att erkänna. Deras landning måste ha observerats av jordborna och långt innan undsättning anlände skulle jordborna vara här. Och då ...
   Skeppet måste ta slut innan jordborna kom. Ran drog sakta upp induktorn med sin fria hand och höjde dess dystra mynning. Men Ilas späda fingrar grep om vapnet.
  — Vänta, viskade hon, där kommer någon. Där.
   Och hennes hand riktades över resterna av skeppet mot två mäktiga skuggor som tungt närmade sig genom dunklet.

JEFFERSSON trampade hårt på bromsen och sladdade in bakom en av polisbilarna. Han slängde upp dörren på sin sida och såg att fotografen gjorde detsamma på motsatta sidan. Det drällde av polismän kring kyrkogården, men Jeffersson fick snabbt tag på sin gamle vän, kommissarie Hartman.
  — Vad tusan är det egentligen? frågade Jeffersson.
   Hartman vände sig om från några av sina män. Hans tunga ögonlock var, för en gångs skull, vidöppna. Han såg nästan ut som en baby, med dessa ögon i sitt runda ansikte.
  — Det undrar jag också, svarade han.
   Jeffersson tittade inåt kyrkogården, vars gravstenar avtecknade sig skarpt i skenet av många strålkastare.
  — Jag hörde något om ufo, sa han.
   Hartman gjorde en grimas. Han lättade på mössan och slängde en blick uppåt kyrktornet.
  — Något i den stilen, ja, svarade han. Vi fick rapport att något skivformat hade dröst ner inne på den här kyrkogården. Vi sände en bil hit, man kunde ju inte veta. Visserligen ser folk så mycket, men i alla fall ...
   Han vände sig mot en polisman som hade skyndat till.
  — Fick ni tag på honom?
   Polismannen jakade, och av ordbytet förstod Jeffersson att polismännen skulle ta sig in i kyrkan. Han kände sig upplivad, det artade sig att bli en fin historia. Om det nu bara var något mer under det hela än bara okynniga pojkar och fyrverkeripjäser.
   Kommissarien vände sig åter mot honom.
  — Jaha, sa han, nu får vi störa kyrkofriden också. Det där, vad det nu är, har tagit sig in dit. Mystiskt. Ett hål i väggen, som om murbruk och tegel bara hade vittrat bort.
   Jeffersson höjde ögonbrynen.
  — Va för nåt?! Det låter ju som — som en dödsstråle eller något ditåt. Hör nu, ta det här i ordningsföljd. Vad såg polismännen?
  — Det vete tusan, grymtade Hartman. När de kom in på kyrkogården såg de en stor, halvt nedsmält grej. De påstod att det liknade rester efter en stor diskus, så där tio meter i genomskärning. Den lyste och ångade och löstes upp. Ja, det finns inte ett spår av den nu.
   Sedan tvekade han ett ögonblick och rättade sig:
  — Nja, spår och spår. Det finns en massa välta gravstenar och fåror i marken och ett par brutna cypresser.
   Jeffersson såg hur polismän samlades vid kyrkoporten. Hartman vinkade honom med sig och fortsatte:
  — Sen kom det underligaste. De såg två små monster kila bort mot kyrkan, små taniga figurer med kattögon. Sen kom det en blixt och efteråt fanns det där hålet i kyrkans vägg.
   Jeffersson svalde. Om det här var fakta så hade han sitt livs reportage framför sig.
  — Och mer än så vet vi inte, sa Hartman. Vi har kallat en del experter och dessutom kommer väl militären snart.
   De hann fram till porten just som den öppnades. Polismännen vek undan och släppte fram Hartman, Jeffersson och fotografen. Där var porten, hög och välvd och mycket mörk.
  — Ordna med ljus, sa Hartman.
   Ett par portabla strålkastare kom fram och bländande ljuskäglor vällde in i kyrkmörkret och framkallade reflexer i altartavlans figurmyller. Hartman steg in och Jeffersson höll sig strax bakom honom.
  — Var med nu, väste han till fotografen.
   Ljuset spelade över altarringen, över bänkarnas stela rader, över pelare och valv. Väggmålningarna glänste, det gnistrade i de tunga ljuskronorna.
  — Sök igenom alltihop, kommenderade Hartman strävt och begav sig i väg mot västra väggen. Där fanns hålet. Ett meterhögt hål, genom vilket man kunde se ut på kyrkogården. Utanför stod två polismän.
  — Sett något? frågade Hartman genom hålet, men fick nekande svar.
   Jeffersson mönstrade hålets kanter och fingrade på det lösa pulvret som vidlådde murresterna. Det var en helt förbryllande upplösningsprocess. Han kände en krypning i hårrötterna.
  — Ta en plåt av det, sa han till fotografen. Ta två, en på avstånd och en nära.
   Sedan blixtljuset hade flammat släntrade de i väg i Hartmans kölvatten bortåt koret. Och just då hördes ett högt rop, ett rop av häpnad och delvis av förskräckelse och sedan en hög röst som ropade på Hartman.
  — Det är någon därnere!
  — Var? röt Hartman och rösten ekade ihåligt under valven och framkallade spröda toner i ljuskronorna.
  — I kryptan!
   De skyndade fram. Där, bredvid altarringen, fanns nedgången till kryptan och polismän strömmade ditåt i mängder. Hartmans röst brakade åter till och rörelserna avstannade. Ansikten vändes mot honom, avvaktande.
  — Enda nedgången? frågade han kort.
   Någon bejakade detta. Hartman nickade belåtet och stannade vid luckan. Breda trappsteg i sten ledde ner mot ett kompakt mörker. En svag dunst av källarvalv hängde i luften.
  — Ljus, brummade Hartman. Jeffersson rörde vid hans arm.
  — Tänker du gå ner? frågade han.
   Hartmans ansikte låg i skugga, men ett torrt leende skymtade.
  — Vad tror du? frågade han snävt. Att vi skulle slå oss ner och dricka kaffe?
  — Vapnet, varnade Jeffersson. Tänk på hålet i muren.
  — Det ger jag ...
   Och så flödade plötsligt en strålkastares ljus ner genom den mörka öppningen och rop av häpnad och förfäran tumlade omkring varandra. Där, mitt i ljusflödet, strax nedanför trappan, raglade en varelse bort och var i nästa nu dold bakom pelarraderna. Men de hade sett honom i brännande tydlighet.
   En knappt meterhög varelse i giftgrön färg och med armar och ben som tunna rep. Huden var ett gnistrande mönster av trekantiga fjäll, fingrarna var långa och tunna som pisksnärtar och sex till antalet. Hela varelsen var inklädd i något tunt hölje, som liknade genomskinlig plast och som troligen var hermetiskt. Men det hemskaste var dess ögon, som var enorma och brann i ljuset med gröna reflexer.
  — Gode Gud, viskade Jeffersson, vilken mardröm.
   Och i samma ögonblick hördes en myndig röst borta från dörren och Jeffersson svor till, trots omgivningen. Hans oändligt dyrbara ringsideplats var annullerad. Militären var kommen.

RAN STÖNADE högt av smärta och vacklade bort under valven med Ilas stödjande armar kring sina skuldror. Det glödde som jättesolar för hans syn.
  — Mina ögon, flämtade han. De släppte på ljus.
  — De kunde inte rå för det, viskade Ila. De vet ju intet. Låt oss komma längre bort.
   Och de drog sig djupt in under valven och stirrade bort mot den plats där pelarna var som skurna ur rymdens mörker mot en bländande vit bakgrund av outhärdligt ljus.
   Ran lade sina armar omkring henne, och tillsammans lyssnade de till de grova rytanden som utgjorde språket hos varelserna däruppe. Ila rös sakta, som av köld. Men det fanns ingen köld här. En oerhörd, nästan kompakt värme trängde rätt igenom deras energiisolerande dräkter.
   Tunga, skakande steg förnams från ovan. Explosiva rytanden slog till genom luften som chockvågor.
  — Ran, viskade Ila, vad tror du de gör?
   Han dröjde med svaret.
  — De säkrar sig väl, mumlade han.
  — Säkrar?
   Han drog djupt och plågat efter andan. Det tryckte som en outhärdlig vånda därinne, en sorg och en förtvivlan som borde fått stenvalven ovanför att mjukna.
  — De fruktar oss, sa han. Vi är monster för dem. Du såg dem ju, du vet hur de ser ut — stora, oviga varelser, massiva, heta, våldsamma som naturkrafter. Och när de får se oss så fruktar de ändå. De fruktar vår främmande form.
   Han vände bort sina grönskimrande ögon från hennes lilla veka ansikte och tittade på stenväggarna.
  — Jag kan destruera en gång åt oss, sa han långsamt, men det blir inte lätt. Om jag löser materian längs ett spår snett neråt så kan vi ta oss ut under markytan. Fast patronerna räcker knappt.
  — Hur långt? frågade hon.
   Han suckade dovt.
  — Jag kan göra en lång gång, svarade han, men vi kommer upp inom staden ändå. En källare någonstans, i bästa fall.
   En serie rytanden och sedan hårt genljudande steg. Långt där borta i ljusflödet skymtade rörliga skuggor och bländvita ljusspjut splittrade mörkret.
   Ran höjde induktorn.
  — Nej, kved Ila, inte döda, Ran, inte döda!
   Hans röst var iskall:
  — Jag dödar inte. Vapnet är ställt på neutrumfacket.
   Det sjöng dovt inne i pistolen och ett bleklila sken flödade bort mot det brännande vita och förbleknade i det.

   KAPTEN RANDEN hånskrattade med öppet förakt.
  — Är ni galen, frågade han, eller livstrött? Vi skulle få släpa ut resterna efter er på en presenning. Han pekade bortåt det stora fräthålet i kyrkans vägg.
  — Titta lite på det där, uppmanade han. Där tog de sig in. Löste upp strukturen som våt sand. Doktor Sall log mycket svagt och mycket flyktigt. Han tittade inte ens i angiven riktning. Där ute stod ännu mörkret tätt över kyrkogården trots militärens mångfald av strålkastare.
  — Det var en handling av förklarlig art, sa Sall lugnt. Två stackars skrämda flyktingar
   Randens våldsamma fnysning avbröt honom, rösten följde efter som ett jordskred:
  — Skrämda?! När jag sände ner en tropp beväpnade karlar så mötte de minsann inga förskrämda flyktingar. Deras vapen blev glödheta, så glödheta att patronerna exploderade. Har ni sett de arma satarna, sett deras händer, deras ansikten?!
   Salls ton var kylig:
  — Varför sände ni beväpnade män? Ni har ju inte gjort ett enda försök att nå kontakt på civiliserat sätt.
   Randen steg sakta inpå honom. Hans röst var spänd:
  — Ni är visst civiliserad så det räcker? Ta nu och dra så långt vägen räcker!
   Sall stod kvar, inhöljd i förakt.
  — Jag är här som rekvirerad expert, svarade han. Jag tvivlar på att ni har befogenhet att ändra på den saken.
  — Det har jag kanske inte, svarade Randen i dödligt mild ton, men jag har befogenheter att hålla er ur vägen medan operationerna pågår.
   Han snurrade runt och begav sig mot kryptans nedgång, där militären hade placerat både strålkastare och tungt väpnade vakter. Sall. följde dystert efter. Han var rasande, men maktlös tills vidare, tills svar hade inlöpt på det telegram han nyss hade avsänt. Han hade tillbringat en hel timme med att försöka beveka kapten Randen, utan att komma någon vart. Och nu var det omöjligt den vägen.
   Doktor Sall stod stel intill vakterna. Han stirrade på en man i tung asbestutrustning, som just begav sig ner längs de massiva trappstenarna. Han tänkte på de ljudupptagningar han hade fått höra. De hade möjliggjorts tack vare de militära resurserna. Där hade avslöjats tunna, pipiga ljud, spröda som läten från insekter. Han undrade hur dessa små väsenden uppfattade det mänskliga talet.
   Och hur länge skulle det dröja innan svaret kom på det där telegrammet? Han tvivlade inte på att det skulle bli positivt, risken fick bli hans egen och alla vägar borde försökas.
   Vidundret i asbestdräkt släpade sig upp och befriades ur sitt hölje. En blek ung man kom i dagen. Han stönade hest.
  — Det var som en vägg, flämtade han. Jag kämpade mig framåt och så började det sticka och krypa i hela kroppen.
   Kapten Randen stirrade bistert på doktor Sall.
  — Små skrämda flyktingar, eh? hånade han. Vad är det här då? Varför tar de inte chansen till kontakt? Nej då, de släpper på en skur av gudvetvilka strålar.
   Plötsligt ryckte han till.
  — Strålar? upprepade han. För tusan, ta fram en geigermätare!
   Det blev inget utslag och Sall log förstrött.
  — Dra åt skogen! snäste Randen och vände honom ryggen.
  — Ni är mycket andaktsfull, mumlade Sall lågt. Det är väl bara tanken på konsekvenserna för er egen ställning, som avhåller er från att lägga kyrkan under granateld? Ni provar alla offensiva möjligheter. Hur vore det att låta mig få pröva en annan metod?
   Randen vände sig långsamt om. Ett underligt leende kröp upp kring hans munvinklar och gav honom ett grymt utseende i det hårda strålkastarljuset.
  — Min ställning? sa han milt. Så, ni tror det? Nå, då ska jag visa att jag inte är så förbaskat rädd om min ställning. Vet ni vad jag tar för risker nu, vilket ansvar jag påtar mig, när jag säger det här ...
   Salls axlar sjönk en aning. Han skänkte en tanke åt telegrammet, som alltså skulle bli en överloppsgärning. Han hade funnit de rätta orden och fick det rätta svaret:
  — ... bara gå ner där, bara stig på. Vägen är öppen, men kom ihåg att jag gav er alla bevis och alla varningar.
   Sall log mot honom.
  — Tack, kapten, sa han stilla.

RAN undvek Ilas blick.
  — Vad är det? frågade hon sprött. Ran, säg mig, vad är det?
   Det värkte inom honom när han hörde skälvningen i hennes stämma. Han gjorde en hjälplös gest, tvekade, höll sedan fram induktorn i förtvivlans beslut.
  — Den — kortslöts.
   Hennes ögon var förvånade, de stirrade tvivlande på honom. Så var det som om det milda skimret falnade. Hon böjde sitt huvud en smula. Rösten var tunn: -- Då finns det inte mer?
   Han suckade, en lång, plågad suck.
  — Nej, sa han pressat, det finns inte mer. Jag kan inte lösa upp en väg åt oss genom marklagren.
   Sedan var det länge tyst mellan dem, medan bullret trängde ner där uppifrån.
  — Ran, sa hon slutligen lågt, det finns en reservladdning i kolven. Han skakade långsamt på huvudet.
  — Den är för svag, mumlade han modlöst, den duger bara som signal. -- Eller som kortslutning. Han stirrade på henne, undrande.
  — Kortslutning, upprepade hon mycket lågt, så att pistolen ger ifrån sig en enda våldsam stöt av fri energi.
   Han förstod och luften stockade sig i hans strupe. Tystnaden stod tät, genomsprängd ur fjärran av jordbornas larm. Valven tycktes hänga sig på dem i omätlig tyngd.
  — Ran, hördes åter hennes röst, Ran, vad kommer de att göra med oss?
   Vad skulle han svara? Hon visste det ju själv. Antagligen ville jordborna helst ha dem levande, men jordborna var glödheta och hårda och levde i outsägligt skarpt ljus. Hur skulle en jordbo kunna förstå levnadsvillkoren för ett släkte som levde vid en betydligt lägre temperatur och i svagare ljus på en planet med lägre täthet?
  — Vi skulle, sa han tveksamt, ha vissa chanser att överleva, men du inser ju... De skulle ta fram oss i sitt ljus, omge oss med sin normala värme, röra vid oss ...
   Han tystnade. Deras ögon skimrade och utforskade valven i återskenet från flödet där borta vid trappan. Men valven var slutna.
   Hennes röst var mycket klar, alltför klar:
  — Ran, lova mig en sak?
   Hans ansikte flydde för henne, han kröp undan i vånda, hans blick irrade undan, men återvände oemotståndligt. Han sänkte sig i hennes ögons milda ljus.
  — Lova mig, viskade hon stilla mot honom, lova mig att de aldrig får oss levande.
   Och hans röst drogs ur honom, kämpande, motvilligt, på gränsen till tårar:
  — Jag lovar.
   Och sedan slöt han henne till sig, hårt. Hans armar lindades kring henne. Genom den fasta dräkten kände han hennes lilla levande kropp, förnam att hon var varm, att hon var hans genom livet så ock i döden, och hans röst sköljde över henne som en oändligt mild smekning:
  — Nej, min kära, de ska aldrig få släcka ljuset i dina ögon. Det ljuset ska leva vidare därute bland stjärnorna även om det inte kan beredas rum på denna värld för sådant ljus.

DOKTOR SALL steg ut från trappan och gick med fasta, men avvaktande steg inåt den sektor av kryptan där de främmande varelserna hade avslöjats. Han kände sig kall. Långt inne kröp det av en naturlig oro, men den oron överröstades av triumfen. Han hade fått sin vilja fram, han hade fått möjligheten.
   Han kom ut ur ljuskretsen och gick långsammare. Han anade pelarnas massiva skuggor och stod stilla en stund för att vänja ögonen. Skulle han säga något? Det var kanske meningslöst, hans röst var så mycket grövre än deras.
   Han försökte tala så mjukt som möjligt, mera med syftet att ge vänligt intryck med tonhöjd än med ordval.
  — Jag är vän. Jag vill er inget ont. Låt oss träffas.
   Han gjorde en tafatt gest utåt med händerna, rent av böjde huvudet. Han kände sig osäker, mycket osäker. Tystnaden var så kompakt, så ogenomtränglig. Han visste att lyssnarapparater följde honom och han anade kapten Randens hånleende över de nyss fällda orden.
   Det kom för honom att det är mycket lättare att vara rå och hård och behålla värdigheten, än att visa vänlighet. Det var troligen orsaken till mycken brutalitet: Prestigen.
   Han gick mycket sakta framåt, kände sig för. Det föreföll honom som om det strålade ut kyla någonstans ifrån. Och — var det inte ett grönt sken som skymtade till för ett kort ögonblick?
   Han stannade till, han höll andan och spärrade upp ögonen mot det mäktiga mörkret och ur tystnaden dallrade plötsligt mot honom som ett kort kvidande och sedan som om något mycket lätt och mycket mjukt hade fallit över hård sten.
   Han tvekade, han skälvde till. Sedan trevade han sig fram och såg, såg därnere vid sina fötter något skimmergrönt, något oändligt milt och sprött, som falnade och bleknade och försvann i den djupa natten, och han sjönk på knä.
   Han rörde vid något som var av metall, något frostkallt. Men det förvittrade och blev till stoft och han förde sina händer vidare genom mörkret. Han skalv.
   Han vidrörde det, och det han rörde vid var något mycket kallt och mycket mjukt och det var stilla.
   Han satt länge så och kölden kröp upp i hans armar och trängde in i hans kropp, men han kände det föga. Det var en klump i hans strupe, en tung klump, som inte ville gå bort hur han än svalde. Och när han omsider reste sig upp och vacklade bort mot det ljus som markerade människors värld, föll heta tårar ner på det kalla något han bar i sina händer.

Från tidskriften Häpna maj 1958.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki