FANDOM



Av: W. E. Johns

Biggles 10


   Biggles landade och stannade tvärt framför hangaren. — Är löjtnant Batson och löjtnant Healy hemma ännu? frågade han sergeanten då han klättrade ur sittrummet. — Vi blev skingrade bland molnen efter ett nappatag med några Albatrosser.
   —Löjtnant Healy kom in för fem minuter sedan, sir. Han gick över till mässen, men jag har ännu inte sett till löjtnant Batson, svarade sergeanten.
   Biggles tände en cigarrett och betraktade ängsligt himlen i öster. Han var förargad över att hans grupp hade skingrats, fastän det efter en luftträffning inte var något ovanligt att maskinerna kom hem var för sig. Han drog en lättnadens suck, då han hörde den musikaliska låten från en Bentley-motor, och började gå mot mässen i sakta mak, då och da kastande en blick över axeln på den hastigt annalkande Camelen. Plötsligt stannade han och tittade på vindflöjeln. — Vad tänker den unge dåren göra, försöker han landa med sidvind, muttrade han och vände för att se på landningen.
   Camelen rätade ut alldeles för högt för en god landning och föll snabbt då den förlorade hastigheten. Planet studsade och studsade mot hjulen och svängde sedan runt i en vid halvcirkel för att slutligen stanna, inte femtio meter från Biggles. Han öppnade munnen för att ryta en skarp tillrättavisning åt piloten men slöt den lika hastigt och sprang i vild fart mot maskinen, följd av flygsergeanten och åtskilliga mekaniker. Han nådde Camelen först och från fotsteget svingade han sig raskt upp till sittrummet. En blick var tillräcklig. Han hävde sig över flygkroppen och lösgjorde säkerhetsbältet, som fasthöll den hopsjunkna figuren på pilotens plats.
   —Försiktigt, sergeant, försiktigt, sade Biggles lågt, då de lyfte den sårade piloten ur planet och varligt lade ner honom på gräset. Han drog häftigt andan da han såg hur blodig handen, som han hållit under den sårades rygg, blivit.
   —Har dom träffat dej, gosse, viskade han, föll ned på knä och lutade sig ner mot det askgrå ansiktet.
   —Jag — fick — hem — kärran — Biggles, viskade Batson ivrigt.
   —Säkert gjorde du det, nickade Biggles, som kämpande mot en snyftning tvingade sig att le. — Vad var det, gosse — luftvärn?
   Piloten såg på sin gruppledare med uppspärrade ögon. — Det var mitt fel, viskade han svagt. — Jag gick ner — efter Rumplern — med den gröna — — stjärten. Trodde — jag gjorde — — klokt. Han log blekt. Albatrossen — väntade — ovanför. Det var — en fälla. De fick mig — Biggles. Jag går — — längst upp.
   —Inte du, sade Biggles raskt och vinkade bort Batsons mekaniker, som stod och mumlade halvhögt utan sammanhang.
   —Det blir mörkt tidigt. Var är du, Biggles. — Jag — kan inte se dig, fortsatte den sårade mannen, medan hans hand fumlade efter den andre pilotens.
   —Jag är här, gamle gosse. Var inte orolig, jag är hos dig, sade Biggles sakta, som en mor till ett oroligt barn.
   —Var inte ledsen. Få den där — Rumplern — åt mej — — Biggles.
   —Jag skall få honom, oroa dej inte. Jag skall hämnas, svarade Biggles med darrande läppar.
   Under en minut härskade tystnad endast avbruten av en mans snyftningar någonstans i bakgrunden. Den sårade mannen öppnade sina ögon, som dödens närhet redan gjort glasaktigt klara.
   —Det blir — förbaskat — mörkt — Biggles, andades han svagt. — För-bas-kat — — mörkt -
   Chefen nalkades de två och reste upp Biggles, sakta men bestämt. — Ge dej av ner, gamle gosse, sade han vänligt efter en hastig blick på mannen på marken. Pojken är borta nu.
   Ett ögonblick stod Biggles och såg genom ett flor av tårar ned på ansiktet på den man, som han varit fästad vid med vänskapsband sådana som endast kriget kan knyta.
   —Jag ska hämnas dig, Batty, sade han mellan tänderna och började sakta gå bort mot hangarerna.

   Rumplern med den gröna stjärten var en fara i skyn, som Biggles väl kände till. Den var av en långsam, omodern typ och den tycktes vara ett lättfångat byte för nybörjarna, som var omedvetna om dess rätta syfte, vilket var att locka just sådana piloter inom skotthåll för de hajliknande Albatrossernas Spandau-kulsprutor. En gång, för flera månader sedan, hade Biggles varit nära att falla i fällan. Han gick ner mot den gamla tyska tvåsitsaren, då en känsla av fara kom honom att se sig om. Den syn som då mött honom hade kommit honom att burdus rusa tillbaka till de egna linjerna som om hin varit honom i hälarna — vilket också varit fallet.
   Sådana dödsfällor var ganska vanliga, men honom lockade de numera inte för ett ögonblick. — Gå aldrig ner efter en tysk, var varningen som mötte varje nykomling till Frankrike, men — hur ofta hade den inte givits förgäves? De gamla piloterna, som dyrt köpt sin erfarenhet, vakade över de yngre, för så vitt dessa inte, liksom Biggles, varit lyckliga nog att en gång komma undan. Ty hade de väl fått en sådan läxa var det heller ingen risk för att de skulle glömma den.
   Och nu hade den grönstjärtade Rumplern dödat Batty, eller åtminstone varit orsaken till hans undergång och det var ungefär samma sak, resonerade Biggles. Att Batson låtit locka sig i fällan, trodde han inte ett ögonblick. Pojken — för att begagna hans egna ord — hade försökt »handla klokt», men misslyckats i sin avsikt att förstöra lockbetet. Och nu hade Biggles lovat att göra slut på den grönsvansade Rumplern.
   Det skulle inte bli någon lätt uppgift att lösa. Först måste han finna lockbetet och det skulle inte bli svårt. Men ovanför Rumplern, bidande tiden, cirklade svärmar av Albatrosser, där giriga ögon väntade på, att villebrådet skulle nalkas betet.
   Biggles satt ensam i ett hörn av hangar C. och ältade problemet, obekymrad om mekanikernas ängsliga blickar och viskande samtal. Batsons död hade skakat honom våldsamt och han kände sig sjuk, sjuk av kriget, trött på flygning och trött på hela livet. Vad tjänade allting till? Hans stund skulle snart komma, förr eller senare, det visste han säkert. Han gjorde inget försök att bedraga sig därvidlag. Så ryckte han plötsligt upp sig och kallade på sergeanten i en ton, som inte inbjöd till någon långsamhet.
   —Låt oss gå och se på löjtnant Batsons maskin, sade han skarpt.
   —Jag har undersökt den, sir, svarade sergeanten raskt. — Den är fortfarande O.K. Knappast träffad; bara en salva genom bakre flygkroppen rätt genom pilotens plats.
   —Bra. Jag tar den, sade Biggles kallt. — Kom och starta den.
   —Men ni ska väl inte — — ska — — —?
   —Gör vad ni är befalld, bet Biggles av. — Jag tänker flyga den där maskinen från och med nu tills — Biggles såg sergeanten i ögonen, tills — nå — ni förstår, vad jag menar, slöt han.
   Sergeanten nickade. — Mycket bra, sir, sade han kort.
   Fem minuter senare tog Biggles upp den döde pilotens Camel. Flygsergeanten och en grupp mekaniker bevittnade under tystnad hans avfärd. — Tokig som en bärsärk. Gud hjälpe varje tysk han träffar på i dag, anmärkte en barhuvad cockney.
   —Tyst där och tillbaka till arbetet, röt sergeanten. — Vad gapar ni alla efter?
   Major Mullen skyndade fram på flygfältet. — Vem är det som gått upp i den där maskinen, sergeant? frågade han kort.
   —Kapten Bigglesworth, sir.
   Chefen såg sorgset efter den hastigt försvinnande Camelen. — Jag förstår, sade han sakta och så ännu en gång: — Jag förstår.

   Att hitta den grönsvansade Rumplern visade sig besvärligare än Biggles hade väntat. Vid slutet av veckan sökte han fortfarande och alltjämt flög han Batsons maskin. Och varje pilot inom femtio mils avstånd kände till hans sökande. Major Mullen hade protesterat. Han hade faktiskt gjort allt utom att ge en formell order, som förbjöd Biggles att använda maskinen. Han var en klok man och med hänsyn till den pressande tjänst under vilka piloterna levde avstod han i regel från att ge en order, som han visste inte skulle bli åtlydd. — Så Biggles fick fortsätta sitt sökande utan hinder.
   Rumplern hade blivit en fix idé hos honom. Åtta timmar om dagen genomkorsade han luftrummet mellan Lille och Cambrai på jakt efter den och om natten under sömnen sköt han ner den i flammor väl hundra gånger. Han hade blivit en enstöring och talade knappast ens med Mac eller Mahoney, vilka ängsligt gav akt på honom och i hemlighet sökte hjälpa honom i hans sökande. Han stod i tur för tjänstledighet men vägrade att söka sådan, och fastän han knappast brydde sig om att inregistrera sina segrar, steg hans poäng hastigt. Hans krigsrapporter voro magra och innehöll intet utöver nakna fakta.
   Ingen man kunde länge förbli i ett sådant sinnestillstånd. Chefen visste det, men gjorde ingenting, hoppades bara att piloten skulle finna sitt byte innan hans nerver föll samman som ett korthus.
   En morgon, då Biggles just fyllt sina tankar efter två timmars patrullering och höll på att värma motorn igen, landade en D. H. 9-a och spanaren hoppade ur och sprang mot hangarerna. Biggles såg ointresserat hur han talade med sergeanten, som pekade i hans riktning. Spanaren vände och skyndade mot Camelen.
   —Är ni Bigglesworth? överröstade han motorn. Biggles nickade.
   —Jag har hört, att ni letar efter en grönsvansad Rumpler? Biggles nickade igen, nu ivrigt.
   —Jag såg den för tio minuter sedan, nära Talcourtle-Chateau.
   —Tackar, sade Biggles hjärtligt och släppte på gasen.

   Han upptäckte Rumplern innan han nådde fronten, åtminstone antog han det, då han såg de stora, vita molnen, som härrörde från det brittiska luftvärnet. En närmare granskning visade, att han hade rätt. Den befann sig alldeles över sin egen sida av fronten på ungefär 2,500 meters höjd, tydligen sysselsatt med artilleriobservationer. Biggles fortsatte och underkastade himlen en noggrann granskning. Men han kunde ingenting upptäcka. Han steg stadigt högre, hela tiden hållande ett vaksamt öga på den gröna. Men några Albatrosser högst uppe stod alltjämt inte att upptäcka.
   —Om jag inte visste, att ni är där, så skulle jag säga, att det inte fanns en fiende i skyn, muttrade han i det han satte kurs mot sydost, parallellt med fronten. Med ögat hela tiden på Rumplern kunde han ha fastslagit minuten då den tyske observatören upptäckte honom, ty maskinen började plötsligt närma sig helt sorglöst som om den vore omedveten om hans närvaro. Den var ett, till synes värnlöst offer för jaktplanspiloten.
   För en så erfaren flygare som Biggles var inviten för påtaglig. Om mannen i Rumplerns bakre sittrum inte var världens sämste observatör, skulle han inte ha undgått att se honom, och i så fall skulle han inte ha uraktlåtit att skyndsammast lägga så stort avstånd som möjligt mellan sig och den farlige motståndaren. Ty ett spaningsplans första plikt var att föra sitt arbete i säkerhet och lämna striden åt sådana maskiner som var avsedda för detta. Och det här var en gammal och jämförelsevis omanövrerbar maskin, föga lämpad att ta ett nappatag. — Bah, fnös Biggles förnärmad vid tanken att han togs för en dumsnut. — Var så god och stig på, sade spindeln till flugan. Ja, jag kommer, men jag kommer inte genom stora porten. Han såg uppåt, framom Rumplern, men solen var rätt emot, så han fortsatte, fortfarande stigande, och hade snart lämnat den gröna långt efter sig.
   Vid 5,000 meter vände Biggles in över fiendens land för att själv komma mellan solen och Rumplern, som nu bara var en fläck i fjärran. Hans spanande öga urskilde en prick högt ovanför det fientliga planet. Ni är där i alla fall, mumlade han bistert. — Hur många? — en — två — tre — han höjde blicken ytterligare, fyra — fem — sex — sju. Sju tycks vara litet för mycket för en ensam Camel, men vi får se —.
   Han antog, att de lägst belägna Albatrosserna hade ungefär hans egen höjd. De andra fyra voro 700 meter högre upp. Då han hade »fällans» karaktär klar för sig, började han utföra den plan han gjort upp. Han hade redan placerat sig själv »i solen» och i denna position var det otroligt att han själv skulle bli upptäckt av någon av de fientliga piloterna. Han fortsatte att stiga högre tills han var i samma höjd som den längst upp kretsande fientliga formationen och sedan började han försiktigt närma sig dem, vändande då de vände men hela tiden hållande sig mellan dem och solen.
   Han var övertygad om att Rumplerns besättning uteslöt varje fara rätt ovanifrån med tanke på de eskorterande Albatrosserna och piloterna på fiende-jaktplanen skulle ha sina ögon på maskinen nedanför. På dessa fakta hade Biggles grundat sin plan. Om han lyckades närma sig osedd skulle han bli i stånd att utföra en blixtattack, innan fienden märkt hans närvaro. Blev han däremot sedd skulle hans stora höjd ge honom sådan extra hastighet, att han nådde linjerna innan de kunnat fånga honom.
   Han visste, att han endast skulle få tid till en salva mot Rumplern. Om han misslyckades med den var det uteslutet att han skulle stanna för ett nytt försök, för då skulle Albatrosserna vara på honom som en hord rasande vargar. Rumplern flög nu över ingen-mans-land och Biggles närmade sig med varje nerv lika spänd som wiren på hans Camel.
   Lockbetet, som litade på sin eskort, drog sig lättjefullt mot de engelska linjerna och det var detta, Biggles väntat på, för att han vid slutet av sin dykning skulle vara över på sin egen sida — antingen oskadad eller som ett krossat vrak. Med läpparna hårt sammanpressade under den påfrestande spänningen närmade han sig och hade slutligen Albatrosserna mellan sig och Rumplern. Då satte han Camelens nos mot marken. — Nu, Batty, nu gäller det, mumlade han hest och pressade höjdspaken framåt med bägge händerna.
   Det föreföll som om den övre gruppen Albatrosser störtade emot honom. Tvåhundra — femtio meter och de hade ännu inte märkt honom. Själv kunde han se varje detalj av maskinerna, till och med piloternas ansikten. Han rusade rätt igenom klungan som en blixt — nedåt — nedåt. Han visste, att de voro efter honom nu, men han såg sig inte om. — De måste räta upp ett slag då de kommer till andra gruppen, annars riskerar de en kollision. Kom an ni bara, gnisslade han mellan tänderna i det han störtade genom den andra gruppen. Han tog sikte på den gröna, men sköt inte ännu, för han var alltjämt för långt borta. Hastigare — hastigare — hastigare. Vinden ven om hans öron, skrek gällt som tusen avgrundsandar, och av det ohyggliga lufttrycket trycktes hans huvud tillbaka, tätt emot stödet.
   På femtio meters avstånd från den gröna lät Biggles kulsprutorna spela och hans läppar skildes i ett skoningslöst leende, då han såg hur kulorna perforerade den förhatliga maskinen i hela dess längd. Observatören hoppade till och föll sedan ihop. Rumplern stegrade sig först, ett säkert tecken på att piloten blivit träffad.
   Eldgivningen varade ungefär en sekund och först då en kollision syntes oundviklig, drog han höjdspaken tillbaka. Camelens underrede tycktes nästan tangera Rumplern, innan planet rätade upp sig och han bet läpparna blodiga medan han väntade på kraschen som skulle underrätta honom om att vingarna bräckts genom trycket av den våldsamma zoomen. Innan han nått toppen av den drog han återigen spaken framåt och började en zig-zagflygning över sina egna linjer.
   För första gången sedan han börjat sin halsbrytande störtdykning, såg han sig om. Av Rumplern syntes ingenting, men ett ofrivilligt rop gick över hans läppar, då han fick se två Albatrosser, en utan det övre vingparet, störta ned i våldsamt spinn; antingen resultatet av en kollision eller av en alltför häftig dykning, det kvittade honom lika. De fem återstående Albatrosserna voro redan på återväg till de egna linjerna, följda av ett ursinnigt bombardemang från luftvärnet.
   Var fanns Rumplern? Han såg nedåt. Ahl Han hann just se den störta alldeles bakom främre engelska löpgravarna. Små myrliknande varelser tycktes redan på väg att krypa till den. En del tittade uppåt och vinkade. Biggles log. — Pojkarna fick litet förströelse, tänkte han i det han sköt upp glasögonen och trött strök sig över ansiktet. Ett ljud, som liknade en snyftning, drunknade i motorns dån. — Nu är den saken klar, sade han och styrde Camelen hemåt.

   Då fanjunkaren, som hade vården om soldatgravarna vid Laricourts kyrkogård, morgonen därpå öppnade grindarna, föll hans blick på ett underligt föremål, som nyligen blivit planterat mitt emot det vanliga lilla vita korset på en nyuppkastad jordkulle.
   —Vad i hela världen är det där, korpral, sade han — Jag försäkrar att det inte fanns där i går Korpralen tog några steg närmare.
   —Det var där de begravde flyglöjtnanten förra veckan, fanjunkaren, svarade han. — Det ser ut som en bräckt aeroplan-propeller.
   —Det är bra, låt den vara. Jag tror, att någon av hans vänner satt dit den. — Framåt ma-arsch!

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki