FANDOM


Av Shirley Jackson

DET VAR KLART och soligt på morgonen den 27 juni med försommardagens friska värme, det var ett överflöd av blommor och gräset var saftigt grönt. Folket i byn började samlas på torget, mellan postkontoret och banken, när klockan närmade sig tio; i en del städer var det så mycket folk, att lotteriet tog två dagar och fick lov att börja redan den 26 juni, men i den här byn, där det bara bodde omkring tre hundra människor tog hela lotteriet inte mer än cirka två timmar, så man kunde sätta i gång med det klockan tio på morgonen och ändå vara klar med det hela tids nog för att byborna skulle hinna hem till middagsmålet.
   Barnen var naturligtvis de första på platsen. Sommarlovet hade nyligen börjat och de flesta hade ännu inte hunnit vänja sig riktigt vid friheten; de var hågade för att samlas i lugn och ro ett tag, innan de började med sina bullersamma lekar, och de pratade fortfarande om klassrummet och läraren, om böcker och anmärkningar. Bobby Martin hade redan proppat fickorna fulla med sten, och snart följde de andra pojkarna hans exempel, noga med att välja ut de slätaste och rundaste stenarna. Bobby och Harry Jones och Dickie Delacroix — byborna uttalade hans namn "Dellacroy" — samlade till slut en hel hög sten i ena hörnet på torget och vaktade den mot de andra pojkarnas angrepp. Flickorna stod litet avsides och pratade med varandra, medan de sneglade över axeln på pojkarna, och de riktigt små barnen rullade omkring i dammet eller tultade runt, stödda av äldre bröder eller systrar.
   Snart började männen samlas, kastade granskande blickar efter sina barn och pratade om plantering och regn, traktorer och skatter. De stod i en klunga, ett stycke från stenhögen i hörnet, och de skämtade lugnt och snarare log än skrattade. Kvinnorna i urblekta hemmaklänningar och koftor kom strax efter sina män. De hälsade på. varandra och berättade de senaste skvallerhistorierna, innan de sökte upp sina män. Snart började kvinnorna, där de stod bredvid männen, att ropa på barnen, och barnen kom motvilligt, sedan man ropat på dem både fyra och fem gånger. Bobby Martin dök undan sin mors hand, när hon grep efter honom och sprang skrattande tillbaka till stenhögen. Hans far ropade i skarp ton efter honom, och Bobby kom kvickt tillbaka och ställde sig på sin plats mellan sin far och sin äldste bror.
   Lotteriet leddes — liksom fallet var med torgdanserna, ungdomsklubben och allhelgonadagens program — av herr Summers, som hade både tid och energi att offra på medborgerlig verksamhet. Han var en fryntlig karl med runt ansikte och ägare av en kolaffär, och folk tyckte synd om honom, därför att han inga barn hade och därför att hans hustru var en riktig argbigga. När han uppenbarade sig på torget, bärande på det svarta träskrinet, stod byborna och småpratade med varandra och han vinkade och hojtade: "Jag är litet sen i dag, gott folk!" Postmästaren, herr Graves, kom i sällskap med honom bärande på en trebent stol, och så. satte man stolen mitt på torget och herr Summers placerade det svarta träskrinet på den. Byborna höll sig fortfarande på avstånd och lämnade tomrum mellan sig själva och stolen, och när herr Summers sade: "Skulle några av er vilja ge mig ett handtag?" dröjde det ett ögonblick innan herr Martin och hans äldste son Baxter, kom fram för att hålla i skrinet, så att det stod stadigt kvar på stolen, medan herr Summers plockade med papperen i det.
   De ursprungliga attiraljerna för lotteriet hade för längesedan gått förlorade och det svarta skrin, som nu stod på stolen, hade kommit i bruk t.o.m. innan gamle fader Warner, byns äldste, föddes. Herr Summers hade ofta talat med byborna om att låta göra ett nytt skrin, men ingen var hågad att bryta mot traditionerna, även om dessa inte var äldre än det svarta skrinet. Man berättade, att det nuvarande skrinet hade blivit hopsnickrat bl.a. av en del bitar ur det föregående, det som hade kommit till, då folk först började slå sig ner här på platsen. Varje år började herr Summers, när lotteriet var över, återigen att tala om ett nytt skrin, men varje år fick ämnet förfalla, utan att något hade blivit gjort. Det svarta skrinet blev mera kantstött för varje år; vid det här laget var det inte längre riktigt svart, på hela ena sidan var lackeringen avskrapad, så att man såg träets ursprungliga färg, och här och var hade det revor och fläckar.
   Herr Martin och hans äldste son, Baxter, höll stadigt fast det svarta skrinet på stolen, till dess herr Summers grundligt hade rört om papperen med handen. Eftersom man ändå hade glömt bort och lagt av så mycket av den ursprungliga ritualen, hade herr Summers lyckats genomdriva, att de träspån, som använts under generationer, utbytts mot papperslappar. Träspån hade, som herr Summers påpekat, varit mycket bra för ändamålet, då byn var liten, men nu när befolkningen omfattade över tre hundra personer och troligen skulle fortsätta att öka, var det nödvändigt att använda något som fick bättre rum i det svarta skrinet. Kvällen före lotteriet gjorde herr Summers och herr Graves i ordning papperslapparna och lade dem i skrinet, som sedan togs om hand av herr Summers kolbolag och låstes in, till dess herr Summers nästa morgon var färdig att hämta det till torget. Under resten av året ställdes skrinet åt sidan, ibland på en plats, ibland på en annan; det hade tillbragt ett år i herr Graves lada och ett annat i postkontorets källare, och ibland ställde man det på en hylla i Martins kryddbod och lät det stå där.
   Det var en hel del, som måste klaras, innan herr Summers förklarade lotteriet öppnat. Det var listor, som skulle göras i ordning — över familjefäderna, över huvudmännen i de olika hushållen inom varje familj, över medlemmarna av de olika hushållen inom varje familj. Så skulle postmästaren låta herr Summers avlägga ämbetseden i egenskap av förrättare av lotteriet; en del folk kom i håg, att lotteriförrättaren på sin tid hade utfört någon slags recitation, ett mekaniskt, tonlöst mässande, som han varje år vederbörligen hade rabblat igenom; en del av byborna ville minnas, att lotteriförrättaren bara stod som vanligt, när han läste eller sjöng den, men andra menade att man väntat sig av honom att han skulle vandra runt bland folket, men redan för många herrans år sedan hade den delen av ritualen strukits och fallit i glömska. På den tiden hade lotteriförrättaren också med en ceremoniell hälsning tilltalat varje person, som kom fram för att draga en lott ur skrinet, men det hade man också slopat med tiden, så att det nu bara ansågs nödvändigt att han fällde några ord till var och en som närmade sig. Herr Summers var verkligt duktig med det där; i sin rena vita skjorta och sina blåa bomullsbyxor och med ena handen vårdslöst vilande på det svarta skrinet verkade han som en betydelsefull person på sin rätta plats, där han oavbrutet talade till herr Graves och familjen Martin.
   Just som herr Summers äntligen slutade med läsningen och vände sig till de församlade byborna, kom fru Hutchinson i full fart nedför gränden till torget med koftan slängd över axlarna och gled in på sin plats i bakgrunden av folkskocken. "Jag hade totalt glömt bort vad det var för en dag", sade hon till fru Delacroix, som stod närmast henne, och så skrattade de båda litet grand. "Jag trodde gubben min var ute och staplade ved", fortsatte fru Hutchinson, "men så tittade jag ut genom fönstret och fick se, att pojkarna var borta, och då kom jag ihåg att det var den tjugosjunde i dag och fick fart på mig." Hon torkade händerna på förklädet, och fru Delacroix sade: "Du kom ju i tid i alla fall. De håller fortfarande på och pratar där borta."
   Fru Hutchinson sträckte på halsen för att kunna se över folkhopen och upptäckte mannen och barnen längst fram i skocken. Hon klappade fru Delacroix på armen till avsked och började tränga sig genom folkmassan. Folk släppte godmodigt fram henne och ett par av de omkringstående sade, just lagom högt för att det skulle höras över mängden, "Här har du din gumma, Hutchinson", och "Hon kom i alla fall till slut, Bill." Fru Hutchinson kom fram till sin man och herr Summers, som hade väntat, sade vänligt: "Vi trodde nästan vi skulle få lov att fortsätta utan dig, Tessie." Och fru Hutchinson svarade med ett brett grin: "Du menade väl ändå inte, att jag skulle springa ifrån disken, Joe?" och folk skrattade sakta, medan de makade sig till rätta på sin ursprungliga plats efter att ha släppt fram fru Hutchinson.
   "Ja nu", sade herr Summers allvarsamt, "är det väl bäst, att vi sätter i gång, så att vi får det här avklarat och kan fortsätta med arbetet. Är det någon som saknas?"
   "Dunbar", var det flera, som sade. "Dunbar, Dunbar."
   Herr Summer tittade på listan. "Clyde Dunbar", sade han. "Det är riktigt. Han har brutit benet, inte sant? Vem är det som drar för hans räkning?"
   "Det blir väl jag, skulle jag tro", sade kvinnan och herr Summers vände sig om och såg på henne. "Hustru drar för sin man", sade herr Summers. "Har du ingen vuxen son, som kan göra det i stället, Janey?" Fastän både herr Summers och alla andra i byn mycket väl visste svaret, hörde det till lotteriförrättarens åligganden att framställa sådana där formella frågor. Herr Summers väntade artigt intresserad på fru Dunbars svar.
   "Horace har inte fyllt sexton ännu", sade fru Dunbar i beklagande ton. "Jag får lov att ersätta gubben i år."
   "Det är riktigt", sade herr Summers. Han gjorde en anteckning på listan han hade i handen. Så frågade han: "Drar unge Watson i år?"
   En lång pojke i folkmassan sträckte upp handen. "Här är jag", sade han. "Jag drar för mor och mig själv." Han blinkade nervöst och hängde med huvudet, då flera röster ur hopen hördes säga saker som t. ex. "Jack är en prima grabb" och "Roligt att din mor har fått en karl att klara saken."
   "Jaha", sade herr Summers, "jag antar det är alltihop. Är Fader Warner här?"
   "Här är jag", sade en röst och herr Summers nickade.
   En djup tystnad föll över mängden, då herr Summers klarade strupen och tittade på listan. "Alla färdiga?" ropade han. "Nu kommer jag att läsa upp namnen — familjens överhuvud först — och männen kommer fram och tar ett papper ur skrinet. Behåll papperet hopvikt i handen, och titta inte på det, förrän alla har fått var sitt. Är allting klart?"
   Byborna hade varit med om det hela så många gånger, att de bara hörde på instruktionerna med ena örat; de flesta av dem stod stilla och fuktade sina läppar utan att se sig omkring. Så sträckte herr Summers upp ena handen och sade: "Adams." En man skilde sig från hopen och kom fram. "Hej, Steve", sade herr Summers och herr Adams svarade: "Hej, Joe." De log litet ansträngt och nervöst mot varandra. Så stack herr Adams ned handen i skrinet och tog upp ett hopvikt papper. Han höll stadigt i ena hörnet på det, när han vände sig om och hastigt gick tillbaka till sin plats i hopen, där han ställde sig en liten bit från sin familj utan att titta ned på papperet i handen.
   "Allen", sade herr Summers. "Andersson... Bentham."
   "Det är som om lotterierna kom slag i slag nu för tiden", sade fru Delacroix till fru Graves, där de stod längst bak. "Jag tycker det inte är mer än någon vecka sedan vi hade förra lotteriet."
   "Javisst går tiden fort", sade fru Graves.
   "Clark... Delacroix."
   "Där går gubben min fram", sade fru Delacroix. Hon höll andan, medan hennes man gick bort till skrinet.
   "Dunbar", sade herr Summers, och fru Dunbar gick tryggt och lugnt fram till skrinet, medan en av kvinnorna sade: "Gå på bara, Janey", och en annan mumlade: "Ja, där går hon nu."
   "Nu är det vår tur", sade fru Graves. Hon följde uppmärksamt herr Graves med blicken, där han kom fram bredvid skrinet, allvarligt hälsade på herr Summers och valde ut en papperslapp åt sig ur skrinet. Vid det här laget stod det överallt i folkhopen karlar med små hopvikta papperslappar, som de nervöst tummade i sina stora händer. Fru Dunbar stod hos sina bägge pojkar och höll själv i papperslappen.
   "Harburt... Hutchinson."
   "Fram med dig nu, Bill", sade fru Hutchinson och folk omkring henne skrattade.
   "Jones."
   "Dom påstår", sade herr Adams till Fader Warner, som stod bredvid honom, "att man tänker sluta med lotteriet uppe i byn norröver."
   Fader Warner fnös. "Dom är galna allihop", sade han. "Det är dom unga, som jämt vill ha sin vilja fram, och ingenting duger ju åt dom. Rätt vad det är, vill dom väl börja leva i grottor igen, inte arbeta alls och leva på det viset en tid. Förr i världen brukade man säga: 'När lotteriet hållits i juni, är säden snart mogen.' Men snart lär vi väl allihop äta stuvad nate och ekollon. Det kommer alltid att hållas ett lotteri", tillade han vresigt. "Det är tråkigt nog att se unge Joe Summers hålla på att skämta så där med Gud och hela världen."
   "På en del håll har man redan slutat med lotterierna", sade fru Adams.
   "Det får dom bara tråkigheter av", sade Fader Warner bestämt. "Sådana unga tokstollar."
   "Martin." Och Bobby Martin följde sin far med blicken. "Overdyke... Percy."
   "Jag önskar dom ville skynda sig", sade fru Dunbar till sin äldste son. "Jag önskar dom ville skynda sig."
   "Dom är nästan färdiga nu", sade hennes son.
   "Håll dig klar att springa hem och berätta för far", sade fru Dunbar.
   Herr Summers ropade upp sitt eget namn och gick så ordentligt fram och valde en lapp ur skrinet. Så ropade han: "Warner."
   "Det är sjuttiosjunde gången jag är med om lotteriet", sade Fader Warner, när han traskade fram genom folkmassan. "Sjuttiosjunde gången."
   "Watson." Den långa pojken gick generad genom mängden. "Var inte nervös, Jack", var det någon som sade och herr Summers tillade: "Tag det lugnt, pojken min."
   "Zanini."
   Sedan blev det en lång andlös tystnad, tills herr Summers höll upp sin papperslapp i luften och sade: "Då är allt klart, go' vänner." En minut stod alla orörliga och så vecklades alla papperslappar upp. Så började alla kvinnorna prata på en gång: "Vem är det?", "Vem har fått den?", "Är det Dunbars?", "Är det Watsons?" Och sedan började rösterna säga: "Det är Hutchinson. Det är Bill." "Bill Hutchinson har fått den."
   "Spring och berätta för far", sade fru Dunbar till sin äldste son. Folk började se sig om efter Hutchinsons. Bill Hutchinson stod lugnt och tittade på papperet i handen. Plötsligt skrek Tessie Hutchinson till herr Summers: "Du gav honom inte tid att välja det papper han ville ha. Jag såg det. Det var inte rätt gjort."
   "Tappa inte humöret, Tessie", sade fru Delacroix, och fru Graves sade: "Vi tog ju samma risk allihop."
   "Tyst med dig, Tessie", sade Bill Hutchinson.
   "Nå, tyckte ni inte alla, att det där gick ganska fort?" sade herr Summers. "Och nu får vi sätta ännu bättre fart, om vi vill bli färdiga i tid." Han tittade på nästa lista. "Du Bill", sade han, "drar ju för familjen Hutchinson. Har ni flera hushåll i familjen."
   "Där finns ju Don och Eva", skrek fru Hutchinson. "Låt dem få ta risken också!"
   "Döttrar drar med sina mäns familjer, Tessie", sade herr Summers vänligt. "Det vet du lika bra som vi andra."
   "Det var inte rätt gjort", sade Tessie.
   "Jag tror väl inte det, Joe", sade Bill Hutchinson beklagande. "Min dotter drar med sin mans familj, det är alldeles riktigt. Och jag har ingen annan familj än barnen."
   "När det gäller dragningen för familjen, så är det alltså du", sade herr Summers liksom till förklaring, "och i fråga om dragningen för hushållet så är det du också. Är det riktigt?"
   "Det är riktigt", sade Bill Hutchinson.
   "Hur många barn har du, Bill?" frågade herr Summers formellt. "Tre", sade Bill Hutchinson. "Det är Bill och Nancy och lille Dave. Och så Tessie och jag."
   "Då är det klart", sade herr Summers. "Har du fått deras lappar tillbaka, Harry?"
   Herr Graves nickade och höll upp papperslapparna. "Lägg dem i skrinet, då", instruerade herr Summers. "Tag och lägg dit Bills." "Jag anser, att vi borde börja om från början", sade fru Hutchinson, så lugnt hon förmådde. "Det var verkligen inte rätt gjort. Du gav honom inte tid att välja. Det kunde vi allihop se."
   Herr Graves hade valt ut de fem papperslapparna och lagt dem i skrinet, och nu kastade han alla de andra papperslapparna på marken, där vinden strax tog fatt dem och blåste bort dem.
   "Hör på, allihop", sade fru Hutchinson till dem som stod omkring henne.
   "Är du klar, Bill?" frågade herr Summers, och med en hastig blick på hustrun och barnen, nickade Bill Hutchinson.
   "Kom ihåg", sade herr Summers, "att ni skall taga lapparna och låta dom vara hopvikta, tills alla har fått var sin. Du får hjälpa lille Dave, Harry." Herr Graves tog handen på den lilla pojken, som villigt följde honom fram till skrinet. "Tag ett papper ur skrinet, Davy, sade herr Summers. Davy stack ned handen i skrinet och skrattade. "Tag bara ett papper", sade herr Summers. "Håll det åt honom, Harry." Herr Graves tog barnets hand, lösgjorde det hopvikna papperet ur den lilla hopknutna näven och höll i det, medan lille Dave stod bredvid och förvånad tittade upp på honom.
   "Nancys tur", sade herr Summers. Nancy var tolv, och hennes skolkamrater andades tungt, när hon med svängande kjol och litet tillgjord min gick fram och tog ett papper ur skrinet. "Unge Bill", sade herr Summers och röd i ansiktet och snubblande över sina egna tår välte Bill nästan omkull skrinet, innan han fick upp en papperslapp. "Tessie", sade herr Summers. Hon tvekade ett ögonblick, såg trotsigt omkring sig, bet så bestämt ihop läpparna och gick fram till skrinet. Hon nappade till sig ett papper och höll det bakom ryggen.
   "Bill", sade herr Summers, och Bill Hutchinson stack ned näven i skrinet, trevade runt och drog till slut ut handen med ett papper i nypan.
   Folkmassan var lugn. En flicka viskade: "Jag hoppas det inte är Nancy", och ljudet av viskningen trängde genom hela hopen.
   "Det är inte som det brukade vara", sade Fader Warner högt och tydligt. "Folk är inte längre som de brukade vara."
   "Då är allt klart", sade herr Summers. "Öppna papperen. Du kan vika upp lille Daves, Harry."
   Herr Graves vek upp papperslappen och det gick en suck av lättnad genom hopen, när han höll upp den, så att alla kunde se att den var blank. Nancy och unge Bill öppnade samtidigt sina papper och båda strålade av förtjusning, när de höll upp sina papperslappar över huvudet.
   "Tessie", sade herr Summers. Det blev en paus, och så tittade herr Summers på Bill Hutchinson och Bill vek upp sitt papper och visade det. Det var blankt.
   "Det är Tessie", sade herr Summers dämpat. "Visa oss hennes papper, Bill."
   Bill Hutchinson gick fram till sin hustru och tog papperet ur hennes hopknutna hand. Det hade en svart fläck på sig, den svarta fläck som herr Summers kvällen innan hade ritat på den med kolfirmans tjocka penna. Bill Hutchinson höll upp den och det blev litet oro bland folket.
   "Nåväl, gott folk", sade herr Summers. "Låt oss kvickt få slut på det här."
   Fastän byborna hade glömt ritualen och blivit av med det ursprungliga svarta skrinet, kom de fortfarande väl ihåg hur man använde stenarna. Stenhögen, som pojkarna tidigare hade plockat ihop, väntade; där låg stenar på marken bland de fläktande papperslappar, som hade kastats bort ur skrinet. Fru Delacroix valde ut en sten, så stor, att hon fick lov att lyfta upp den med bägge händerna och vände sig till fru Dunbar. "Kom nu", sade hon. "Skynda på."
   Fru Dunbar hade småsten i båda händerna och sade, medan hon kippade efter andan: "Jag kan inte springa alls. Du får ge dig av, så skall jag försöka hinna ifatt dig."
   Barnen hade redan plockat till sig stenar och någon gav lille Davy Hutchinson ett par kiselstenar.
   Vid det här laget hade det blivit ett tomrum runt Tessie Hutchinson, som stod där mitt på torget med armarna förtvivlat utsträckta mot byborna, när de närmade sig henne från alla sidor. "Det är inte rätt", sade hon. En sten träffade henne i huvudet.
   Fader Warner upprepade i ett: "Gå på, gå på bara, allihop!" Ste-ve Adams var i spetsen för hela hopen av bybor och fru Graves bredvid honom.
   "Det är inte rätt, det är inte riktigt", skrek fru Hutchinson och så var de alla över henne.

Originalets titel: The Lottery. Först publicerad 26 juni 1948, i tidningen "The New Yorker".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki