FANDOM


Lull 1.png


Av Aldous Huxley

Den historia som Aldous Huxley här berättar har en faktisk historisk bakgrund. Den som vill lära känna den hänvisas till Nord. Familjebok, som bl. a. förmäler att Lull (namnet uttalas Lolj) ljöt martyrdöden 1315. Han var då 80 år gammal.

HAVET andades lugn, och omsluten av dess genomskinliga vatten rörde sig galären i samma långsamma sovande livsrytm. Genom famnar, av det kristallklara Medelhavet gungade fartygets långa mörka skugga lättjefullt fram och tillbaka över den vita sandbotten — mycket långsamt, en knappast märkbar förflyttning av den mörkgröna fläcken. Ibland gled fiskar förbi, stundom tvekande, med lättjefullt vibrerande fenor, stundom utan ansträngning och otroligt snabbt och synbarligen alltid lika ändamålslöst störtande framåt vare sig de var i vila eller i rörelse. Liksom änglarnas föreföll också deras liv mystiskt och ofattbart.
   Ombord på fartyget var det tyst. Nere i sitt stinkande fängelse under. däck sov roddarna fastkedjade i sittande ställning på sina trånga bänkar. Uppe på däck låg sjömännen och sov eller satt i grupper och spelade tärning. Fördäck tycktes vara reserverat för förnäma passagerare. Där vilade en man och en kvinna på sina bäddar, och deras halvnakna lemmar rodnade i den granna skugga, som det stora röda soltältet kastade över dem.
   Sjömännen hade hört att det var en adelsman och hans älskarinna, som de fått ombord. De hade börjat sin resa i Scanderon och var på väg tillbaka till Spanien. Stolta som synden var dessa spanska adelsmän. Han behandlade männen som slavar eller hundar. Kvinnan var nog bra, men de kunde hitta ett lika vackert ansikte och lika vackra bröst hemma i Genua. Om någon så mycket som tittade på henne på en halv skeppslängds håll, bliv hennes ägare rasande. Han hade slagit en man som smålog mot henne. Förbannade katalonier. De unnade honom hjortens horn likaväl som dess temperament.
   Det var fruktansvärt hett även under soltältet. Mannen vaknade upp ur sin oroliga sömn och sträckte handen efter en silverbägare med en blandning av vin och vatten, som stod på ett litet bord bredvid honom. Han drack en klunk. Det var varmt som blod och kunde inte svalka hans strupe. Han vände på sig, och stödd på armbågen betraktade han sin följeslagerska. Hon låg på rygg och andades lugnt med halvöppen mun, fortfarande sovande. Han lutade sig fram och nöp henne i bröstet så att hon förskräckt for upp ur sin slummer med ett skrik av smärta.
   —Varför väckte du mig? frågade hon.
   Han skrattade och ryckte på axlarna. Han hade egentligen ingen annan anledning att väcka henne än att han ogillade att hon sov lugnt, medan han låg vaken pinsamt medveten om hettan.
   —Det är hetare än någonsin, sa han med dyster tillfredsställelse över att hon nu skulle få lida samma obehag som han. Vinet svider i halsen istället för att, släcka törsten.
   Kvinnan tjurade.
   —Du gjorde mig illa, sa hon. Och jag har fortfarande inte fått veta varför du väckte mig.
   Han log — denna gång vänligt och liderligt.
   —Jag vill kyssa dig, sa han.
   Han strök med handen över hennes kropp som man smeker en hund.
   Plötsligt stördes eftermiddagens lugn. Larm och oväsen skar genom luften. Gälla skrik trängde igenom det dova mullret av basröster och trumslag.
   —Vad är det som står på inne i stan? undrade kvinnan ängsligt.
   —Gud vet, svarade mannen. Kanske hundhedningarna försöker ställa till bråk med våra män.
   Han reste sig och gick fram till relingen. Fyrahundra meter därifrån reste sig över buktens lugna vatten den lilla afrikanska staden, vid vilken han kastade ankar. I solljuset framstod allt med hård och skoningslös skärpa. Himmel, palmer, vita hus, kupoler och torn såg ut som gjutna i emaljerad metall. En rygg av låga, röda bergknallar sträckte sig åt båda hållen. Solskenet gav samma detaljskärpa åt allt i sceneriet, så betraktaren inte fick något intryck av avstånd. Det hela föreföll platt som en målning.
   Den unge mannen återvände till sin bädd under soltältet och lade sig ner. Det var hetare än någonsin, det tycktes honom åtminstone vara det efter' den ansträngning han gjort då han rest på sig. Han tänkte på skuggan av cypresser — smala ogenomträngliga strimmor av mörker. Han tänkte också på den mer diffusa gröna svalkan i kastanjedungar. Och han tänkte på människor som han mindes sittande under träden — unga människor klädda i bjärta färger, vilkas liv bara var glädje och behag. De sjöng visor, och han kom ihåg deras röster och ljudet av strängaspel. De doftade parfym, och om man närmade sig, kunde man känna den berusande doften av kvinnokropp. Han tänkte på historierna de berättade. Särskilt en av dem kom han väl ihåg. Den handlade om en trollkarl, som påstod sig kunna förvandla en bondhustru till ett sto, och om hur han lurade mannen och roade sig med kvinnan i hans åsyn, och de förtjusande ursäkter han framförde, när hon inte kunde förändra sin skepnad. Han skrattade för sig själv, när han tänkte på det och sträckte ut handen och rörde vid sin älskarinna. Hennes bröst kändes mjuka mot hans fingrar och fuktiga av svett, och han fick en obehaglig känsla av att hon höll på att smälta i värmen.

Lull 2.png


   —Varför tar du på mig? frågade hon.
   Han svarade inte utan vände sig bara bort. Han undrade hur det kunde komma sig att folk gick igen i sina kroppar. Det verkade egendomligt med tanke på maskarnas arbete. Och antag att man gick igen i den kropp man hade som gammal. Han ruskade på sig och försökte föreställa sig hur kvinnan bredvid honom skulle se ut när hon var sextio, sjuttio år gammal. Hon skulle vara obeskrivligt frånstötande. Män blev också avskyvärda som gamla. De luktade illa, och deras ögon blev rinnande och röda som rådjursögon. Han bestämde sig för att ta livet av sig innan han blev gammal. Han var tjuguåtta nu. Tolv år till. Sedan fick det vara nog. Hans tankar blev suddiga och gled över i sömn.

Kvinnan såg på honom där han låg. Hon tyckte om honom, fast han var grym ibland, Han var så olik andra män hon känt. En gång när hon var sexton år och nybörjare i kärleksaffärer, hade hon trott att alla män var druckna, när de älskade. Och att alla var smutsiga och råa. Hon hade känt sig överlägsen dem. Men denne man förstod hon inte. Hans tankar var alltid dunkla. Hon kände sig oändligt underlägsen honom. Hon var rädd för hans uppflammande grymhet, men hon tyckte om honom. Han fick göra med henne vad han behagade.
   Långt bortifrån hördes rytmiskt plaskande .av åror. Någon ropade, och från oväntat nära håll svarade sjömännen.
   Den unge mannen vaknade med ett ryck.
   —Vad är det? frågade han och såg förebrående på kvinnan som om han ansåg att det var hennes fel att hans sömn blivit störd.
   —Jag antar att det är båten som kommer tillbaka från land, sade hon.
   Båtens besättning kom ombord, och det slocknade livet blommade hastigt upp omkring dem. Fartyget utgjorde brännpunkten dit alla drogs. Till och med den unge kataloniern sögs in i virveln, trots att han hatade dessa stinkande genuesare. Alla talade i mun på varandra, och i den allmänna villervallan av frågor och svar var det omöjligt att få fram något sammanhang. Tydligast, genomträngande det övriga oväsendet, hördes den lilla kajutpojkens röst. Han sprang runt till alla och upprepade varje gång:
   —Jag slog till en av dem mitt i pannan med en stor sten. Å vad han blödde!
   Och han dansade runt i vild förtjusning. Kaptenen höjde handen och befallde tystnad.
   —En i taget! röt han.
   Och när ordningen blivit någorlunda återställd, tillade han grymtande:
   —Ni är som en massa hundar om ett ben. Du får berätta, pojke!
   —Jag slog till en av dem, sa pojken. Någon gav honom en örfil och han tystnade.
   När kajutpojken kommit till slutet av historien genom labyrinter av utvikningar och över oräkneliga hinder av avbrott och förbättringar, återvände spanjoren till sin följeslagerska under soltältet. Han hade återfått sin vanliga likgiltighet.
   —I det närmaste slaktad, sa han slött som svar på hennes ivriga frågor. Han pekade mot staden. Man misshandlade en gammal man, som kommit för att predika tron och lämnade honom död på stranden. Våra män måste ge sig iväg.
   Mer fick hon inte ur honom. Han lade sig ner och låtsades sova.

Fram mot kvällen fick de besök av kaptenen. Det var en vacker, högväxt man. I öronen hade han guldringar, som glittrade fram ur det rufsiga svarta håret.
   —Den gudomliga försynen, sa han högtidligt efter de vanliga artigheterna, har uppdragit åt oss att utföra en märklig bedrift.
   —Verkligen? sa den unge mannen.
   Kaptenen lade av sitt pompösa sätt. Det var uppenbart att han noga förberett dessa gudfruktiga meningar som flöt så smidigt ur hans mun. Men nu var han ivrig att fortsätta sin berättelse, och det var i mer vardaglig stil han fortsatte:
   —Om ni kände dessa vatten lika bra som jag — och jag har seglat på dem i tjugo år nu — så skulle ni ha hört om den här helige mannen, som de här — må Gud straffa deras själar för det — förbannade araberna har slagit ihjäl. Jag har hört talas om honom mer än en gång i mina dar, och man har inte alltid talat vackert om honom. För sanningen att säga gör han med sina predikningar mer skada för kristna köpmän än nytta för dessa svarta hundhedningar. Lämna bina ifred och om du dessutom kan få lite honung av dem så desto bättre, brukar jag säga. Men han gick omkring bland bikuporna med en käpp och rörde upp svårigheter för sig själv, och för andra också. Lämna dem i fred åt deras fördömelse och försöka få ut. det mesta möjliga av dem på den här sidan helvetet, det är mitt råd. Men han har i alla fall dött den heliga martyrdöden. Gud välsigne honom! En martyr är något märkligt; och inte förstår vi vad de menar .med allt vad de säger och gör.

Man påstår också att han kunde göra guld. Och nog förefaller det mig som om det varit Gud mer till behag, om han hade stannat hemma och gjort guld i stället och delat ut bland de fattiga, så att det inte längre behövts något arbete för folk att slita ut sig på för några brödbitar. Ja han var duktig på att göra guld och mycket lärd också. Man kallade honom den upplyste doktorn. Men jag kallar honom fortfarande bara för Lull, kort och gott. Min far brukade berätta om- denne Lull, att det lär inte ha funnits någon bättre än han.
   Min far var skeppsbyggare på Minorca på den tiden. Hur länge det är sedan? Femtio, sextio år kanske. Han kände honom, och det var en riktig vildhjärna på den tiden. Han var värre än någon annan både då det gällde fruntimmer, dryckjom och tärningsspel. Och dessemellan skrev han poesi, och det var mer än de andra kunde. Men plötsligt slutade han med allt det där. Han gav bort allt han ägde, slutade umgås med sina kamrater och blev eremit uppe bland bergen, där han levde som en räv i sitt gryt högt över vindalarna. Och det gjorde han bara för en kvinnas och sin dåliga mages skull.
   Kaptenen gjorde en paus och hällde i vin åt sig.
   —Vad gjorde den där kvinnan då? undrade den unga flickan nyfiket.
   —Det var inte alls något som hon gjorde utan snarare något hon inte gjorde, svarade kaptenen och såg på henne. Hon höll Lull ifrån sig, utom en enda gång, och det var det som fick honom att slå in på martyrernas vägar. Men jag ga händelserna, i förväg:
   Det var en dam av ganska förnäm släkt på ön, Castellos, tror jag det var. Jag kommer inte ihåg hennes förnamn. Anastasia, eller något i den stilen. Lull förälskar sig i henne, suckar och hänger efter henne i jag vet inte hur många månader och år. Men hennes dygd står sig som ett domstolsbeslut. Nog av, vad som till sist inträffar, är följande. Historien kom ut, när allt var över, och han hade blivit eremit. Det gick till så här.
   Hon låter honom till sist få komma och bestämmer plats och tidpunkt: hennes sovrum i skymningen. Man kan tänka hur han tvättar sig, lockar håret, parfymerar sig; rakar hakan, tuggar anis och försöker med mysk få bort den getlukt, som möjligen kan sväva omkring honom. Så ger han sig iväg i full extas och med en försmak av ofattbara njutningar. När han anländer, finner han henne en smula melankolisk. Man skulle väl ha väntat sig ett leende vid ett sådant tillfälle. Han kastar sig i alla fall för hennes fötter och förklarar sin sorgliga situation för henne, berättar att han suckat i sju år och inte sovit en blund på hundratals nätter, att han pinats till en skugga av sig själv. Kort sagt, han går under om hon inte visår honom en smula bevågenhet. Fortfarande melankolisk svarar hon att hon är redo att kapitulera och att hon är helt och hållet hans. Därefter låter hon honom göra med sig vad han behagar, men hon är fortfarande sorgsen. Du är min, säger han, bara min, och han snör upp hennes gorgorett för att bevisa det. Men han tar fel. En annan älskare fanns redan i hennes famn, en vars kyssar varit passionerade, ja så brinnande av passion att han kysst bort halva hennes vänstra bröst. Från bröstvårtan och nedåt var det bortgnagt av kräfta.
   Man kan se lika sorgliga saker varenda dag var som helst på gatorna eller vid kyrkdörrarna, där tiggarna håller till. Jag kan försäkra att det är en otäck syn — maskätet kött. Men inte tillräckligt, det får ni väl ändå medge, för att man skall bli eremit. Emellertid, som jag sa, han hade en ömtålig mage. Utan tvivel, var det Guds avsikt att göra en helig martyr av honom. Och om han inte hade haft så ömtålig mage, skulle han fortfarande ha levat som en oduglig gammal rucklare eller också ha dött i mycket förskämd luft i stället för att passera paradisets port balsamerad med härlighet.

Lull 3.png



   Jag vet inte vad som hände mellan hans eremitperiod och hans martyrskap. Jag såg honom först för en tjugo år sedan nere i Tunis. Man höll som vanligt på att sätta honom i fängelse eller rycka skägget av honom för hans predikningars skull. Den här gången ser det ut som om man gjort. martyr av honom på allvar. Må han bedja för våra själar vid Guds tron. Jag skall i hemlighet låta hämta hans kropp i natt. Den ligger på stranden på andra sidan piren. Det kommer att räknas som en märklig bedrift att återföra ett så heligt lik till kristenheten. En mycket märklig bedrift.
   Kaptenen gnuggade händerna.

Det var efter midnatt, men ombord på galären var det fortfarande liv och rörelse. Man väntade att båten med martyrens' lik skulle komma när som helst. En säng, draperad med svart tyg och med ett par ljus brinnande i vardera änden hade satts ut på akterdäck, där kroppen skulle placeras. Kaptenen kallade på den unge spanjoren och hans älskarinna för att de skulle få se likbåren.
   —Det är ett gott arbete, sa han med berättigad stolthet. Jag tror inte någon kunde ha ordnat en bättre viloplats för en martyr. Den kunde inte ha blivit bättre ens i land med alla de anordningar som man kan få där. Men vi sjömän åstadkommer lite av varje av nästan ingenting. En säng, en bit tjärat bomullstyg och fyra talgljus från hyttlanternorrna, och se där... en likbår för en konung!
   Han skyndade iväg, och snart kunde den unge mannen och hans flicka höra honom svära och ryta ut order någonstans under däck. I den vindstilla luften brann ljusen nästan utan att flämta och stjärnorna speglade sig som långa smala strimmor av eld i vattenytan, som låg blank utan någon krusning.
   —Om det bara funnes doftande blommor. Och om man kunde höra lutspel här, utbrast den unge spanjoren. Då skulle själva natten skälva av lidelse. Kärleken skulle komma osökt en natt som den här, i dessa mörka vatten och med stjärnorna i fridfull sömn.
   Han la armen om henne och böjde sig ned för att kyssa henne. Men hon vände bort ansiktet, och han kunde förnimma att det gick en -skälvning genom hennes kropp.
   —Inte i natt, viskade hon. Jag tänker på den stackars döde mannen. Jag skulle hellre vilja be.
   —Nej, nej, ropade han. Glöm honom, och tänk bara på att vi är vid liv och att vi inte har någon tid att förlora.
   Han drog in henne i mörkret under landgången, satte sig på en tågrulle, tryckte henne intill sig och kysste henne våldsamt. Först låg hon stilla i hans armar men så småningom rycktes hon med av hans lidelse.
   Årplask gav tillkänna att båten närmade sig. Kaptenen ropade ut i mörkret:
   —Fick ni tag på honom?
   —Ja, vi har honom här, var svaret.
   —Fint, kom dikt intill, så hissar vi upp honom. Vi har likbåren färdig. Han ska få vila värdigt i natt.
   —Men han är inte död, ropade en röst tillbaka ur mörkret.
   —Inte död? upprepade kaptenen som träffad av blixten. Men likbåren då?
   En tunn svag röst sa:
   —Ert arbete är inte förgäves, min vän. Det dröjer inte länge innan jag behöver er. bår.
   En smula generad och i något blidare ton sa kaptenen:
   —Helige fader, vi trodde att hedningarna gjort det värsta, och att den allsmäktige Guden redan givit er martyrkronan.

Båten hade kommit fram ur mörkret. i aktern låg den gamle mannen med det vit håret och skägget fläckade av blod och med dominikankåpan sönderriven och nedsmutsad. När kaptenen fick honom inom synhåll tog han av sig mössan och föll på knä.
   —Välsigna oss, helige fader, bad han.
   Den gamle lyfte handen till välsignelse.
   De fick honom ombord och. lade honom på hans egen begäran på likbåren som ju var avsedd för hans döda kropp.
   —Det blir onödigt besvär, sa han, att lägga mig på någon annan plats, eftersom jag ju ändå snart skall ligga där.
   Och där låg han alldeles stilla under de fyra ljusen. Man kunde ha trott att han var död, om inte hans ögon hade lyst så skarpt när han slog upp dem.
   Han visade bort alla från akterdäcket utom den unge spanjoren.
   —Vi är landsmän, sa han, och båda är vi av ädelt blod. Jag vill hellre ha er här än någon av de andra.
   Sjömännen böjde knä i bön och försvann, och efter en liten stund hörde man att ankaret lättades. Det var säkrast att ge sig iväg före gryningen. Som sörjande stod spanjoren och hans älskarinna på var sin sida om båren. Den ännu inte döde mannens kropp låg stilla under ljusen. Martyren låg tyst en stund. Sedan öppnade han ögonen och såg på den unge mannen och kvinnan.
   —Även jag, sa han, har väl varit förälskad en gång. I år firar min sista jordiska passion jubileum. Femtio år har gått sedan jag sist traktade efter köttets lusta, femtio år, sedan Gud öppnade mina ögon för det fruktansvärda fördärv som människan dragit på sig.
   Ni är unga och era kroppar är rena och vackra, utan utslag, bölder eller koppor som vanpryder deras åtråvärda skönhet. Men kanske är era själar på grund av er yttre stolthet så mycket mer ruttna innanför.
   Och dock skapade Gud allting fullkomligt. Det är bara olyckorna och den onda viljan som åstadkommer alla brister. Alla metaller skulle vara guld om inte deras element visade ond vilja i strävan att förenas. Och det är likadant med människorna. Passionens brinnande svavel, visdomens salt och själens kvicksilver -- allt kunde förenas till ett gyllene väsen, oförstörbart och utan röta. Men elementen förenas i ondo och inte i kärlekens rena harmoni. Guld blir sällsynt medan järn, bly och giftig koppar, som lämnar en bitter eftersmak av ånger, är vanliga överallt.
   Gud öppnade mina ögon för detta, innan min ungdom var helt förruttnad. Det var för ett halvt århundrade sedan, men jag kan ännu minnas henne, Ambrosia, minnas hennes bleka sorgsna ansikte, hennes nakna kropp och den fruktansvärda sjukdomen, som förtärde hennes bröst.
   Sedan dess har jag försökt ändra det onda, försökt så gott jag kunnat att återupprätta något av den ursprungliga fullkomligheten i denna fördärvade värld. Jag har försökt återge all metall dess rätta natur, göra guld av de falska, overkliga och tillfälliga metallerna, av bly, koppar, tenn och järn. Och jag har försökt mig på en svårare alkemi, den att förvandla människorna. Jag dör nu under mina ansträngningar att rensa ut den orenaste slaggen av vantro ur dessa hedningars själar. Om jag lyckats? Jag vet det inte.

Galären hade börjat röra sig och vände stäven ut mot havet. Ljusen flämtade i den vind som uppstod av farten och kastade svaga, fladdrande skuggor över martyrens ansikte. Det var tyst en stund på akterdäck. Årorna gnisslade och plaskade, ibland hördes slavdrivarens befallningar nerifrån, följda av svordomar och slag. Den gamle talade igen, nu svagare och liksom för sig själv:
   —Jag har varit med om det i åttio år, sade han. Åttio år i detta frätande hav av hat och strid. Man måste bevara sin kärna av guld ren och oblandad, det. lilla centrum av fullkomlighet varmed vi alla är födda. Alla andra metaller, de må vara hårda som stål eller skinande som mässling, skall smälta för livets förtärande bitterhet. Hat, lust, vrede ... dessa usla passioner kommer att bryta ner viljan av stål och den yttre krigiska ståten av mässing. Det fordras den rena kärlekens och den rena kunskapens guld för att motstå dem.
   Gud har utsett mig till ett ämne — om än svagt — att rena och förvandla åtminstone en smula falsk metall till oförstörbart guld. Men det är ett hårt och otacksamt arbete. Människan har gjort världen till ett helvete och satt onda gudar att styra. Djuriska gudar, som frossande njuta av alltings dödskamp medan de som hatiska älskare, vilkas lust förbytts i grymhet, stirra på den plågade världen.\
   Liksom i feber drivs vi genom livets vanvett. Törstande efter ondskans dyiga vatten när febern kommer, törstande efter de hägringar han själv i vansinne skapar sig, rusar människan' mot det okända. Och hela tiden gnager en förtärande kräfta i hennes inälvor. Den kommer till slut att döda henne, när feberns upphetsning inte längre eggar henne att fortsätta. Hon blir liggande, skräpande ner marken som en samling ruttenhet och skräck, tills den renande elden kommer och sopar bort fasorna.
   Feber och kräfta, syror som bränner och fräter... Jag har genomlevt det i åttio år. Tack, gode Gud, nu är det slut.
   Kaptenen kom försiktigt tassande över akterdäck och drog spanjoren med sig för ett förtroligt samtal.
   —Tror ni att han kommer att dö i natt? frågade han. Den unge mannen nickade.
   —Må han vila i frid, sa kaptenen fromt. Men skall jag frakta hans kropp till Minorca eller till Genua? I Minorca skulle de ge mycket för att ha en egen martyr. Men det skulle också öka Genuas ära att äga en så helig relik, fastän han på intet sätt är förknippad med den platsen. Det är det som är mitt problem. Antag att människorna hemma i Genua inte- vill ha honom, eftersom han är från Minorca och inte en av dem. Då skulle jag göra mig löjlig, om jag förde honom dit med pomp och ståt. Det är invecklat, mycket invecklat. Jag skulle tro att det är bäst att jag först går till Minorca. Hur tycker ni att jag skall göra?
   Spanjoren ryckte på axlarna
   —Jag har inget råd att ge; sa han.
   —Herre Gud, sa kaptenen när han gick vidare. Livet är en trasslig härva att reda ut.

Lull 4.png


   Publicerad i All Världens Berättelser 12 1949. Övers.: Teddy Brunius och Lennart Lagerwall Ill.: Gunnar Lindvall

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki