Fandom

Svenskanoveller Wiki

Lurad

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av SHOLEM ASCH

Lurad 1.png



   BRUDTÄRNORNA hade klätt bruden färdig. Hon hade bara att sätta på sig bröllopsklänningen. Musikanterna väntade med sina instrument i händerna och fiolerna vid hakorna, och gång på gång knäppte någon bland dem, på strängarna och stämde sin fiol. Kantorn med den djupa basen suckade av otålighet, och Yankee, klarinettisten blåste lika otåligt på sitt instrument. Dirigenten stod på en stol med två fingrar utsträckta, färdig att börja slå takten; med andra handen slet han sig häftigt i skägget, som om han ville ösa ut all sin ilska över det. Brudgummen och hans fader hade ännu inte visat sig. I de upphetsade ansiktena kring bruden kunde man läsa att skulden låg hos brudgummen. Men ingen hade reda på exakt hur det låg till. Tärnorna var fulla av medkänsla för bruden som måste utstå smäleken att få vänta. De gjorde, allt som stod i deras makt för att skingra den pinsamma stämningen, skrattade med forcerad munterhet och skrek åt musikanterna att sätta i gång. Men musikanterna var oroliga och tänkte på vad de skulle gå miste om ifall bröllopet inhiberades. De motade iväg flickorna.
   —Försvinn härifrån — håll er till bruden. Dansa får ni göra hur mycket ni vill efter vigseln.
   Bruden satt och skämdes med ansiktet i händerna, och grät tyst. Hennes mor stod bakom henne, tröstade henne och klappade henne på axeln:
   —Gud ska ge dem betalt för vad de förbryter mot dig, mitt barn. Gud ska ge dem betalt.


Lurad 2.png


   I ett rum intill uppehöll sig de bägge fäderna. Eliezer, brudgummens far, en kortvuxen liten jude, satt med sitt knotiga kala huvud lutat i handen och bet sig i de torra tunna läpparna. Med den andra handen strök han sitt korta skägg. Och han teg som muren. Brudens fader var en lång och kraftig jude med långt blont skägg. Han stod bönfallande framför Eliezer:
   —Du vill väl ändå inte skämma ut mig inför hela världen. Åtta dar efter bröllopet, så snart jag har fått mitt vete sålt, ska du få dina hundra rubel. Här är min skuldsedel. Jag ber dig att ta emot den.
   Med dessa ord försökte han trycka en papperslapp i den andres hand. Den lille juden reagerade inte, gjorde inte den minsta rörelse mer än att stryka sitt skägg. Han satt orubblig. Han höjde inte blicken, vände inte på huvudet, satt bara orörlig och tyst.
   Tid efter annan stack någon as de ärade gästerna in huvudet genom dörren och ropade:
   —Hör nu far — sommardagen är lång, och brud och brudgum fastar.
   —Hör ni fäder — gästerna håller på att bryta upp. Det här är inte rätt gjort mot så mycket folk.
   Brudens far ställde sig mitt framför sin vederdeloman.
   —Vad ska jag göra? Han sitter ju bara där som en mördare !
   —Vi får väl göra så här då. Vi får väl fråga brudgummen själv om han verkligen menar att jag ska dra på mig rocken och ta min käpp och ge mig ut på gatorna för att tigga ihop hundra rubel till hemgift — nu på ögonblicket, just före vigseln. Just nu medan mitt barn sitter och väntar på att bröllopet ska börja! Det tänker jag göra! Det är just jämnt vad jag ska det! Lita på att jag tänker göra det! skrek han och tappade all behärskning.
   —Brudgummen gör som jag säger, svarade den lille juden kort.
   —Nej, jag vill höra det från hans egen mun. Han ska få säga själv att han inte vill lägga doket över brudens hår förrän han har sina hundra rubel i fickan. Brudens far stod på sig.
   —Om du nödvändigt vill, så ska du få höra det, sa den lille juden. Han reste sig, gick till dörren och ropade: David, David, kom hit ett tag!

   Brudgummen satt i kretsen av sina vänner och fördrev tiden med att diskutera några problem i Moselagen. Men hans tankar var inte hos Mose lag. Det var någonting på tok med det hela, det var tydligt. Och det kunde tänkas att bröllopet blev inhiberat. Faktiskt skulle han inte betrakta det kom någon större olycka. Det var självklart, att ifall hans far bröt förbindelsen före giftermålet, så visste fadern vad han gjorde och hade sin sons bästa för ögonen. Brudgummen kände inte bruden närmare. Han hade träffat henne en eller ett par gånger vid de förberedande underhandlingarna och när han undertecknade giftermålskontraktet och utbytte en mazel tov. Det var naturligtvis synd att behöva förödmjuka en anständig judisk familjeflicka, men fadern visste vad han gjorde och hade naturligtvis sina goda skäl. Han tyckte att det var obehagligt att affären drog så långt ut på tiden, och han gjorde ett nytt försök att koncentrera sig på visa samtal med sina vänner om Moselagen, allt under det han kastade förstulna blickar mot rummet intill där bruden väntade. Han såg ingenting annat än fållen på en vit kjol. Vid skymten av hennes bröllopsklänning kände han ett behagligt välbefinnande. För det var ju hon som var bestämd åt honom. Men ännu hade han inte påtagligare känslor för varelsen i den långa vita klänningen. Och när nu hans far ropade på honom, förstod han att hela giftermålet stod på spel, och att han skulle bli tvungen att fatta beslut. Hans hjärta slog lite snabbare.
   —David, har du lust att gifta dig med en hemgift på tre hundra rubel? frågade hans far.
   —Vem har talat om tre hundra? Fyra hundra!
   —Här har du min revers. Hans blivande svärfar ville sticka papperet i handen på honom.
   —En revers — vad har jag för glädje av en revers? Inte ett dugg. Det betyder en hemgift på tre hundra, och ifall det är det du menar, så får saken vara för mej.
   Blodet rusade upp i ansiktet på David. Han tog de tre hundra rublerna som en personlig förolämpning. En förstklassig ung man kunde få både fyra och fem hundra rubel nu för tiden. Han hade gott läshuvud och var flitig i sina studier. Hur skulle han kunna vara nöjd med tre hundra rubel? Hur många fina giftermålsförbindelser med fina familjer hade inte han avstått ifrån, bara därför att det inte bjöds mer än tre hundra rubel! Och så skulle han nu gå och gifta sig för bara tre hundra. Hur skulle han våga visa sig för sina vänner? För alla unga män på seminariet! En trehundrarubels-brudgum! Han var färdig att slita av sig bröllopsrocken på fläcken och gå sin väg tillsammans med fadern. Men han lade band på sig därför att hans vänner och bröllopsgästerna fanns i rummet bredvid. Han tvinnade upprört lockarna vid öronen och sa:
   —Min far vet bäst vad jag skall göra. Jag överlämnar avgörandet åt min far.
   Det kunde inte hjälpas. Brudens far fick lov att dra på sig sin rock, ta staven i hand och ge sig ut för att låna ihop de hundra rublerna till hemgiften. Och bruden fick lov att sitta där och vänta, med håret utslaget och hustrudoket i beredskap, till dess ett hundra rubel, hade blivit hopsamlade i silver och koppar bland hennes släktingar. Slantarna knöts i en näsduk och lades i handen på den lille utpressaren, brudgummens fader.
   —David, gå och lägg doket över brudens hår, sa den lille juden och gick fram emot brudgummen med näsduken och dess silver och koppar i handen.


Lurad 4.png


   På natten när David hade blivit ensam med sin brud blev hon plötsligt illamående och svimmade. När han hade stänkt vatten i ansiktet på henne och fått henne att vakna till medvetande igen, slog hon upp ögonen och såg på honom med en underlig och skrämd blick, som om den hade velat tigga något av honom.
   David förstod inte vad det var som kunde bekymra henne och frågade:
   —Hur är det fatt, Dvorele?
   I stället för att svara tog hon Davids hand och lade den över sitt hjärta. David kände hennes hjärta bulta som en liten hammare under sin hand och blev förskräckt. Ängsligt frågade han:
   —Är du sjuk, Dvorele? Hur är det fatt med dig?
   Dvolere teg. Hon bara såg tyst på honom med sina stora ögon. Hennes svarta pupiller tindrade emot honom från sängen och ville beveka honom till han visste inte vad. På nytt tog hon hans hand och lade den över sitt hjärta. Hon suckade i tystnaden.
   —Jag är sjuk, David.
   —Men vad är det du har? frågade han skräckslaget.
   Nu tindrade hennes ögon ännu klarare och mer bevekande.
   —Jag har svagt hjärta.
   —Svagt hjärta? Den äkta mannen började darra. Händerna skakade på honom när han drog sig undan från henne.
   —Varför har ingen sagt någonting om det förut? frågade han förbittrat.
   —Far var rädd för att du skulle bryta förlovningen.
   —En hustru. med svagt hjärta, muttrade David för sig själv.
   Han teg en stund och visste inte vad han skulle ta sig till. Det var ju mitt i natten, och han kunde inte klä på sig och ge sig iväg från henne. Han satte sig alltså ner på sängkanten.
   —Lurad, mumlade han för sig själv.
   —Jag rår inte för det. Det var far som sa att jag inte fick säga nånting. Men nu är du min man, och då måste du få reda på det. Det är därför som jag berättar det.

   David satt tyst. Han tittade ut genom fönstret med ett svagt hopp att få se en morgonstjärna. Det var självklart att han skulle flytta hem till far på morgonen. En hustru med svagt hjärta! Felet låg inte på hans sida! Han hade blivit lurad. Rabbinen gick säkert med på att bevilja omedelbar skilsmässa. Det enda pinsamma var att natten gick så långsamt och att han var tvungen att stanna här i rummet hos en främling. Hos en kvinna som han aldrig skulle träffa efter i morgon bitti. Då kände han något varmt som makade sig närmare honom, kröp bakom honom och rörde vid honom. Han ville flytta sig undan, men beröringen kändes behaglig. Så han blev sittande kvar.
   —David, är du ond? frågade hon.
   Han svarade inte. Men han tänkte: Hur kan hon rå för det, när Gud har hemsökt henne så?
   Och så tyckte han synd om henne.
   —Har du fortfarande ont i hjärtat? frågade han utan att se henne i ögonen.
   —Lite grann, svarade hon tyst.
   —Och vad kan man göra när du har ont i hjärtat ?
   —Du kan lägga en handduk med kallt vatten över det.
   —Vill du att jag ska gå efter en handduk ? frågade han, fortfarande utan att se på henne.
   —Ja, det står ett tvättfat med vatten och en handduk där borta.

Lurad 3.png

David trevade sig fram i mörkret till tvättfatet, vätte handduken och gick bort till henne med den.
   —Lägg den på mig, David, bad hon. Just här över hjärtat.
   David lade handduken över hennes hjärta och hans hand kom ofrivilligt att röra vid hennes nakna varma bröst.
   —Men man kan väl göra någonting åt svagt hjärta? Vi får vända oss till en specialist, sa han högt men liksom till sig själv.
   —Vi har redan varit hos alla läkare och specialister, men ingen kan göra någonting.

   David satt och teg. Han såg framför sig hurudant hans liv skulle bli -- med en klen hustru. Att hela sitt liv vara bunden vid en hustru som var sjuk, jämt sjuk, sjuk på sabbaten och under helgerna, alltid lika eländig. Och kanske skulle barnen få det också. Barnen skulle bli klena. Om hon alls kunde få några barn ens. I så fall skulle de få leva sitt liv på det här sättet — han ensam med en sjuklig hustru. Och på sommardagarna när judarna under sång gick och promenerade med sina unga hustrur bortom synagogan, då skulle hans hustru ligga sjuk hemma i sin säng.
   David tänkte inte längre på skilsmässa. Han såg sig själv bunden vid en sjuklig hustru och var fylld av självmedlidande. Ännu igår hade han varit en ung man utan alla bekymmer. Han hade sett framtiden i ett så ljust skimmer; nu var allting svart framför honom. Varför skulle detta komma över honom? Vad hade han gjort för ont? Han anklagade ingen. Bara sitt öde. Och återigen tyckte han uteslutande synd om sin lilla brud. Stackars liten, inte kunde han skjuta skulden på henne? Men ändå letade han efter en stråle av hopp någonstans.
   —Vad begriper läkare? sa han sturskt. Om Gud i Himlen vill det, så kan du bli alldeles frisk.
   —Alla läkarna sa, att om jag bara fick en man som var snäll mot mig, så skulle mitt hjärta bli bra igen.
   Han satt tyst, och hans hjärta genomströmmades av kärlek vid hennes ord. Hennes röst, var så mjuk, så blid att hjärtat svällde i bröstet på honom. Han mumlade för sig själv: Ja, det här är mitt öde.
   Han hörde en kvävd snyftning bakom sig.
   —Varför gråter du, Dvorele? sa han och lutade sig ned över henne. Låt bli att gråta, Dvorele.
   —Skulle jag inte gråta, jag som fått en sån börda att bära, mig som Gud har straffat så hårt? David kunde inte behärska sig längre. Han borrade ned sitt ansikte mellan hennes bröst och grät.
   —Men din börda är ju också min, Dvorele.
   Och han visste inte om de tårar han grät kom, av bitterhet eller av glädje.

Övers.: Sten Rein. Ill.: Ralph Bergholtz
Källa: All världens berättare nr 9 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki