FANDOM



   Av: Robert A Henlein
   
   Bob Wilson såg inte cirkeln växa.
   Vad det beträffar såg han inte heller främlingen som steg ut ur cirkeln och ställde sig att stirra på Wilsons nacke - stirra och andas tungt, som om han var drabbad av någon stark och ovan känsla.
   Wilson hade inget skäl att misstänka att någon annan befann sig i hans rum; tvärtom hade han alla skäl i världen att anta motsatsen. Han hade låst in sig på rummet för att i en koncentrerad ansträngning avsluta sin avhandling. Det måste han göra - i morgon var den sista dagen att lämna in den, och så sent som i går hade avhandlingen inte varit mer än en titel: "En undersökning rörande vissa matematiska aspekter på en stringent metafysik".
   Femtiotvå cigarretter, fyra kannor kaffe och tretton timmars oavbrutet arbete hade lagt sju tusen ord till titeln. Vad beträffade resonemangets hållbarhet var han alldeles för utmattad för att bry sig om den. Få det gjort, det var hans enda tanke, få det gjort, lämna in den, ta tre rejäla järn och sov i en vecka.
   Han tittade upp och lät blicken vila på garderobsdörren, bakom vilken han gömt undan en nästan full ginflaska. Nej, förmanade han sig själv, en drink till så blir du aldrig klar, gamle gosse.
   Främlingen bakom honom sade ingenting.
   Wilson fortsatte skriva: " - och inte heller är det rimligt att anta att varje tänkbart förhållande nödvändigtvis också är ett möjligt förhållande ens när det är möjligt att matematiskt formulera en exakt beskrivning av förhållandet. Ett typexempel är begreppet 'resor i tiden'. Resor i tiden kan tänkas och deras nödvändiga egenskaper kan formuleras inom ramen för varje teori rörande tiden; formuleras på ett sådant sätt att varje teoris specifika paradoxer kan undvikas. Icke desto mindre känner vi vissa egenskaper hos tidens empiriska natur som gör det i sig tänkbara förhållandet omöjligt. Varaktighet är ett av medvetandets attribut, inte ett som kan hänföras till den materiella tillvaron. Varaktighet har inte något Ding an sich. Följaktligen - "
   En av skrivmaskinens typarmar fastnade och ytterligare tre hann klumpa ihop sig med den. Wilson svor trött och sträckte ut handen för att rätta till det tredskande maskineriet. "Strunta i det", hörde han en röst säga. "Det är ändå rena smörjan."
   Wilson satte sig upp med ett ryck och vred långsamt på huvudet. Han hoppades innerligt att det fanns någon bakom honom. Om inte...
   Lättad fick han syn på främlingen. "Gudskelov", sade han för sig själv. "Jag trodde nästan att jag fått nippran." Hans lättnad förbyttes i häftig irritation. "Vad i helvete gör du i mitt rum?" frågade han. Han sköt tillbaka stolen, reste sig och gick bort till den enda dörren. Den var fortfarande låst och reglad på insidan.
   Fönstren var ingen hjälp; de satt i väggen intill hans skrivbord och tre våningar över en livligt trafikerad gata. "Hur kom du in?" tillade han.
   "Genom den där", svarade främlingen och krökte tummen mot cirkeln. Wilson lade märke till den för första gången, blinkade och tog en andra titt. Den hängde där mellan dem och väggen, en stor skiva av ingenting, i just den färg man ser när man kniper ihop ögonen hårt.
   Wilson skakade energiskt på huvudet. Cirkeln fanns kvar. "Jösses", tänkte han, "jag hade rätt från början. Undrar när jag blev fnoskig." Han gick fram mot skivan och sträckte ut handen för att röra vid den.
   "Låt bli!" snäste främlingen.
   "Varför det?" sade Wilson irriterat. Men han hejdade sig ändå.
   "Jag ska förklara. Men vi kan väl ta en drink först." Främlingen gick rakt fram till garderoben, öppnade den, sträckte sig in och tog utan att ens titta fram ginflaskan.
   

   "Hördu!" ropade Wilson. "Vad tar du dig till? Det där är min sprit."
   "Din sprit-" Främlingen gjorde en paus. "Ursäkta. Du tar väl inte illa upp om jag tar mig ett glas?"
   "För all del", medgav Bob Wilson surt. "Häll upp ett åt mig också."
   "Visst", instämde främlingen. "Sedan ska jag förklara."
   "Det är allt bäst att du har en bra förklaring", sade Wilson hotfullt. Men han drack ändå och betraktade främlingen.
   Han såg en man som var ungefär lika stor och ungefär lika gammal som han själv - kanske lite äldre, fast det kunde vara ett intryck som mest kom sig av att främlingen bar tre dygns skäggstubb. Mannen hade ett blått öga och en nyligen spräckt och rejält uppsvälld överläpp. Wilson bestämde sig för att han inte gillade karlens ansikte. Ändå var det något bekant över ansiktet; han kände att han borde känna igen det, att han sett det många gånger förut under andra omständigheter.
   "Vem är du?" frågade han plötsligt.
   "Jag?" sade hans gäst. "Känner du inte igen mig?"
   "Jag är inte säker", medgav Wilson. "Har vi någonsin träffats förut?"
   "Nja - inte precis." Den andre tvekade. "Strunt i det - du skulle ändå inte förstå."
   "Vad heter du?"
   "Vad jag heter? Mm... Kalla mig Joe, du."
   Wilson satte ifrån sig glaset. "Okej, Joe Vad-du-nu-heter, låt höra en förklaring nu, och se till att den duger."
   "Det ska bli", sade Joe. "Den där prylen jag kom igenom" - han pekade på cirkeln - "det är en Tidsport."
   "En vadå?"
   "En Tidsport. Tiden flyter fram på bägge sidor om Porten, men några tusen år isär - precis hur många tusen år vet jag inte. Men ett par timmar framåt är Porten öppen. Man kan stiga in i framtiden bara genom att gå genom cirkeln." Främlingen hejdade sig.
   Bob trummade på skrivbordet. "Fortsätt. Jag lyssnar. Det är en bra historia."
   "Du tror mig visst inte. Jag ska visa dig." Joe reste sig och steg på nytt fram till garderoben, där han tog Bobs hatt, hans enda och omhuldade hatt som han misshandlat till dess nuvarande bucklade storslagenhet genom sex års student-och doktorandliv. Joe kastade den mot den ogripbara cirkeln.
   Den slog emot ytan, fortsatte igenom utan att möta något märkbart motstånd och försvann ur synhåll.
   Wilson reste sig upp, gick omsorgsfullt runt cirkeln och granskade det nakna golvet "Ett bra trick", medgav han. "Nu får du gärna lämna tillbaka hatten."
   Främlingen ruskade på huvudet. "Du kan hämta den själv när du går igenom."
   "Va?"
   "Just det. Hör på nu -" Främlingen upprepade kortfattat sin förklaring om Tidsporten. Wilson, hävdade han, hade ett tillfälle som bara kommer en gång per årtusende - om han bara skyndade sig och klättrade igenom cirkeln. Dessutom var det, trots att Joe inte kunde ge någon detaljerad förklaring för ögonblicket, av största vikt att Wilson steg igenom.
   

   Bob Wilson hällde upp ett till järn åt sig, och sedan ett tredje. Han började känna sig både väl till mods och på diskussionshumör. "Varför?" frågade han kort.
   Joe såg irriterad ut. "Fan också! Går du bara igenom så behövs inte de här förklaringarna. Men - " Enligt Joe fanns det en gammal man på andra sidan som behövde Wilsons hjälp. Med Wilsons hjälp skulle de tre styra landet. Exakt hur Wilson skulle hjälpa till kunde eller ville Joe inte tala om. Istället betonade han de enastående möjligheterna till grandiosa äventyr. "Inte vill du väl slava ihjäl dig med att undervisa dumskallar i någon avkrok", envisades han. "Det här är ditt livs chans. Ta tag i den!"
   Bob Wilson medgav för sig själv att en doktorsgrad och en lärartjänst inte var hans bild av idealtillvaron. Trots det var det ett bättre sätt att försörja sig än att behöva arbeta för sitt uppehälle. Hans blick föll på den nu bedrövligt decimerade ginflaskan. Det förklarade saken. Han reste sig ostadigt.
   "Nej, min bäste broder", proklamerade han, "jag tänker inte ge mig in i din karusell. Vet du varför?"
   "Varför?"
   "Därför att jag är berusad, så enkelt är det. Du är inte alls här. Den där är inte här." Han gjorde en vidlyftig gest mot cirkeln. "Här finns ingen annan än jag, och jag är full. Har jobbat för hårt", tillade han urskuldande. "Tänker gå och lägga mig."
   "Du är inte full."
   "Jag är visst full. Sex salta loskar i en loskaks."
   Joe grep honom i armen. "Du får inte", sade han.
   "Låt honom vara!"
   De vände sig bägge. Mitt framför dem, rakt framför cirkeln, stod en tredje man. Bob såg på nykomlingen, såg tillbaka på Joe, blinkade och försökte se dem klart. De var mycket lika varandra, tänkte han, tillräckligt lika för att vara bröder. Eller kanske såg han dubbelt. Onyttigt med gin. Borde bytt till rom för länge sedan. Bra med rom. Tål att dricka eller bada i. Nej, förresten, det var gin - han menade Joe.
   Så fånigt! Joe var ju den med blåtiran. Han undrade hur han alls kunnat bli förvirrad .
   Men vem var då den här andra typen? Borde inte ett par polare kunna ta sig ett stilla glas tillsammans utan att folk lade sig i?
   "Vem är du?" frågade han med lågmäld värdighet.
   Nykomlingen vred på huvudet och såg sedan på Joe.
   "Han känner mig", sade han menande.
   Joe granskade honom långsamt. "Ja", sade han, "ja, jag gör väl det. Men vad tusan har du här att göra? Och varför försöker du sabotera planen?"
   "Vi har inte tid med några långrandiga förklaringar. Jag vet mer än du - det måste du medge - och därför kan jag bättre bedöma saken än du. Han ska inte gå genom Porten."
   "Jag medger inte alls - "
   Telefonen ringde.
   "Svara", beordrade nykomlingen.
   Bob var nära att protestera mot den befallande tonen, men bestämde sig för att inte göra det. Han saknade det flegmatiska temperament som är nödvändigt för att man ska kunna strunta i en ringande telefon. "Hallå?"
   "Hallå", fick han till svar. "Är det Bob Wilson?"
   "Ja. Vem är det jag talar med?"
   "Strunt i det. Jag ville bara vara säker på att du var där. Jag trodde nog att du skulle vara det. Du ligger alldeles rätt, grabben, alldeles rätt."
   Wilson hörde ett kluckande skratt och så klicket när luren lades på. "Hallå", sade han. "Hallå!" Han tryckte ner klykan ett par gånger och lade sedan på.
   "Vem var det?" frågade Joe.
   "Ingenting. Någon knäppskalle som tror att han är lustig." Telefonen ringde igen. Wilson tillade: "Där är han igen", och lyfte luren. "Hördu, din sabla idiot, jag har annat att göra än att svara på dina löjliga - "
   "Men Bob, då", sade en sårad kvinnlig röst.
   "Va? Jaså, är det du, Genevieve. Du - ursäkta. Du måste verkligen förlåta - "
   "Det är då det minsta man kan vänta sig!"
   "Du förstår inte, raring. Det är en kille som fånat sig på telefonen och jag trodde att det var han som ringde igen. Du vet väl att jag inte skulle prata så där till dig, Bullungen."
   "Nej, verkligen inte. Särskilt inte efter allt du sade till mig i eftermiddags, och med tanke på allt vi betyder för varandra."
   "Vadå? I eftermiddags? Sa du nu i eftermiddags?"
   "Javisst. Men vad jag ringde om var det här: du glömde kvar hatten hemma hos mig. Jag såg den några minuter efter att du hade gått och tänkte bara att jag skulle ringa och säga var den är. Och förresten", tillade hon kokett, "så fick jag en ursäkt att höra din röst igen."
   "Visst. Fint", sade han med mekanisk röst. "Du, raring, jag har det lite stökigt just nu. Trassligt hela dagen, och ännu trassligare blir det. Jag hör av mig i kväll, så kan vi reda ut alltihop. Men jag vet att jag inte glömt kvar din hatt hemma hos mig - "
   "Din hatt, dumsnut!"
   "Åh, visst ja! Vi ses i kväll i alla fall. Hej." Han lade snabbt på. Milde tid, tänkte han, den där tjejen håller på att bli ett problem. Hallucinationer. Han vände sig mot sina två besökare.
   "Okay, Joe, jag är beredd om du är det." Han var inte säker på precis när eller varför han bestämt sig för att stiga igenom tidsprylen, men han hade gjort det. Och vem trodde den här andra typen han var, som försökte lägga sig i ens valfrihet?
   "Fint!" sade Joe lättat. "Stig bara igenom. Svårare är det inte."
   "Ånej, försök inte!" Det var den allestädes närvarande främlingen. Han steg emellan Wilson och Porten.
   Bob Wilson såg honom i ögonen. "Hör på nu! Här dräller du bara in som om jag vore någon lodis vem som helst. Passar inte galoscherna så kan du hoppa i sjön - och behöver du hjälp så säg bara till! Har du någon som tänker hjälpa dig att ta mig? "
   Främlingen sträckte ut handen och försökte gripa honom i kragen. Wilson drämde till men det var inget vidare slag. Det gick inte snabbare än paketpost. Främlingen böjde sig under det och gav Wilson en munfull knogar - stora, hårda knogar. Joe ryckte snabbt in för att hjälpa Bob. De bytte slag medan Bob entusiastiskt men måttligt effektivt försökte delta. Det enda av hans slag som träffade, träffade Joe, som teoretiskt var hans bundsförvant. Men han hade i alla fall avsett det för den tredje mannen.
   Det var Bobs miss som gav främlingen en chans att pricka in en perfekt vänsterkrok i Wilsons ansikte. Den landade flera centimeter för högt, men i Bobs oklara tillstånd räckte den trots det till att få honom att sluta ta någon aktiv del i det som pågick.
   

   Bob Wilson blev långsamt medveten om sin omgivning. Han satt på ett golv som kändes aningen ostadigt. Någon stod böjd över honom. "Hur är det med dig?" frågade gestalten.
   "Bra, antar jag", svarade han tjockt. Munnen gjorde ont; han förde handen till den och fick den kladdig av blod. " Jag har ont i huvudet."
   "Det förvånar mig inte. Du kom igenom med skallen först. Jag tror du slog i huvudet när du landade."
   Wilsons tankar började mödosamt samla sig. Kom igenom? Han såg mer ingående på sin hjälpare. Han såg en medelålders man med gråsprängt, buskigt hår och kort, prydligt klippt skägg. Han var klädd i något som Wilson tyckte såg ut som en lila pyjamas.
   Men rummet han befann sig i störde honom ännu mer. Det var runt, och taket var så omärkligt krökt att det var svårt att säga hur högt det var. Ett stadigt, matt ljus som saknade synlig källa fyllde rummet. Frånsett en hög avsats eller ett talarstolsliknande föremål nära den motsatta väggen fanns det inga möbler. "Kom igenom? Kom igenom vad?"
   "Porten, förstås." Det var något egendomligt med mannens accent. Wilson kunde inte placera den, bortsett från känslan att engelska inte var ett språk han var van vid att tala.
   Wilson såg sig över axeln dit mannens blick var riktad och fick syn på cirkeln. Det fick hans huvud att värka ännu värre. "Herre Gud", tänkte han, "nu är jag spritt språngande galen. Varför vaknar jag inte?" Han ruskade på huvudet för att få det att klarna.
   Det var ett misstag. Överdelen av hans skalle flög inte loss - inte riktigt. Och cirkeln stannade kvar där den var, en enkel skiva som hängde i luften; dess platta djup var av det icke-synligas obestämbara färger och former. "Kom jag igenom den där?"
   "Ja."
   "Var är jag?"
   "I Portens Hall i Norkaals Höga Palats. Men viktigare är när du är. Du har färdats lite över trettio tusen år framåt."
   "Nu vet jag att jag är galen", tänkte Wilson. Han reste sig ostadigt och gick mot Porten.
   Den äldre mannen lade en hand på hans axel. "Vart tänker du ta vägen?"
   "Tillbaka."
   "Ha inte så bråttom. Visst kommer du att återvända - det har du mitt hedersord på. Men låt mig plåstra om dig lite först. Och du borde vila. Jag har en del saker att förklara för dig, och när du sedan återvänder är det ett ärende du kan uträtta åt mig - till din fördel lika väl som min. Vi har en storslagen framtid att se fram emot, min unge vän - en storslagen framtid!"
   Wilson hejdade sig osäkert. Den äldre mannens enträgenhet var vagt oroande. "Jag tycker inte om det här."
   Den andre såg grunnande på honom. "Skulle du inte vilja ha dig en drink innan du ger dig iväg?"
   Det skulle Wilson utan minsta tvekan. I just det här ögonblicket föreföll en rejäl drink vara det mest åtråvärda man kunde tänka sig i hela världen - eller i hela tiden. "Låt gå för det."
   "Följ med mig." Den äldre mannen ledde honom förbi föremålet nära väggen och genom en dörr som ledde till en korridor. Han gick snabbt; Wilson fick skynda på stegen för att hålla sig jämsides med honom.
   "Vad heter du förresten", frågade han medan de fortsatte längs den långa korridoren.
   "Vad jag heter? Du kan kalla mig Diktor - det gör alla andra."
   "Okay, Diktor. Vill du veta vad jag heter?"
   "Vad du heter?" Diktor skrattade. "Det vet jag redan. Du heter Bob Wilson."
   "Hur - Visst ja, jag antar att Joe talade om det för dig." "Joe? Jag känner ingen som heter så."
   "Gör du inte? Han verkade känna dig. Hördu - det var kanske inte dig jag skulle träffa."
   "Jodå. Jag har väntat på dig - på sätt och vis. Joe... Joe - Visst ja!" Diktor småskrockade. "Jag glömde bort det ett ögonblick. Han sade visst åt dig att kalla honom Joe."
   "Heter han inte det'?"
   "Det är inte sämre än något annat namn. Här är det." Han viftade in Wilson i ett litet men trivsamt rum. Det innehöll inga som helst möbler, men golvet var mjukt och varmt som levande hud. "Sätt dig. Jag kommer om ett ögonblick."
   Bob såg sig om efter något att sitta på och vände sig sedan för att be Diktor om en stol. Men Diktor hade gått, och vad mera var hade dörren de kommit in igenom försvunnit. Bob satte sig ner på det bekväma golvet och försökte låta bli att oroa sig.
   Diktor kom nästan genast tillbaka. Wilson såg dörren utvidga sig för honom, men förstod inte hur det gick till. Diktar hade med sig en behagligt kluckande karaff och en bägare. "Skål på dig", sade han hjärtligt och hällde generöst upp. "Botten upp."
   Bob tog emot bägaren. "Dricker du inte själv?"
   "Om en stund. Jag ska bara ta en titt på dina blessyrer först."
   "Okay. " Wilson stjälpte i sig den första drinken nästan oanständigt snabbt - det smakade fint, nästan som skotsk whisky, tänkte han, men mjukare och inte så torrt - medan Diktor skickligt arbetade med salvor som först brände men sedan lenade "Har du något emot om jag tar mig er till?"
   "Varsågod."
   Bob drack den andra bägaren långsammare. Han drack inte ur; bägaren föll ur hans domnade fingrar och spillde ut en rödaktig, brun fläck på golvet. Han snarkade.
   

   När Bob Wilson vaknade kände han sig prima och fullständigt utvilad. Utan att veta varför var han på gott humör. Han låg avkopplad, med ögonen fortfarande slutna, och ägnade några ögonblick åt att låta själen krypa in i kropp-pen. Det här skulle bli en fin dag, kände han. Ja, för tusan - han var ju klar med den där sabla avhandlingen. Ånej, förresten, det var han inte alls! Han satte sig upp med ett ryck.
   Åsynen av de främmande väggarna omkring honom förde honom tillbaka till nuet. Men innan han hann oroa sig - omedelbart, faktiskt - utvidgade sig dörren och Diktor steg in. "Känns det bättre?"
   "Jodå, visst. Men vad handlar allt det här om?"
   "Det blir snart dags för den saken. Men hur vore det med lite frukost?"
   I Wilsons värdeskala hamnade frukost omedelbart efter livet självt och före chansen att vinna odödlighet. Diktor ledde honom till ett annat rum - det första av de han sett som hade fönster. Faktiskt var halva rummet öppet, en balkong som hängde högt över ett grönt landskap. En mjuk, varm sommarbris svepte genom rummet. De åt luxuöst, på romerskt sätt, medan Diktor förklarade.
   Bob Wilson lyssnade inte direkt med odelat intresse till
   förklaringarna, för hans uppmärksamhet stördes av de tjänsteflickor som serverade måltiden. Den första kom in med en stor fruktbricka buren på huvudet. Frukten var enastående. Flickan också. Hur han än granskade henne kunde han inte finna något fel på henne.
   Och hennes klädsel inbjöd till granskning.
   Hon steg först fram till Diktor och föll med en enda, graciös rörelse ner på knä, tog brickan från huvudet och höll fram den åt honom. Han tog en liten, röd frukt och viftade bort henne. Så bjöd hon Bob att ta för sig på samma tilltalande sätt.
   "Som jag sade", fortsatte Diktor, "är det varken säkert varifrån de Höga kom eller vart de tog vägen när de försvann när de lämnade jorden. Själv misstänker jag att de försvann i Tiden. Hur som helst härskade de i över tjugo tusen år och utplånade totalt den mänskliga kulturen i den form du känner den. Ännu viktigare för dig och mig är deras inverkan på det mänskliga psyket. En ensam och driftig nittonhundratalsmänniska kan åstadkomma praktiskt taget vad som helst här - Hör du på?"
   "Va? Jovisst, visst. Hördu, det där är en rätt snygg tjej." Hans blick vilade fortfarande på utgången hon försvunnit igenom.
   "Vem då? Jaså, jo, jag förmodar det. Hon är inte ovanligt vacker om man jämför med kvinnorna här."
   "Det är svårt att tro. Jag skulle inte ha något emot att lära känna henne bättre."
   "Tycker du om henne? Varsågod, hon är din."
   "Hursa?"
   "Hon är slav. Bli inte upprörd nu. De är slavar av naturen. Tycker du om henne får du henne gärna. Det skulle göra henne glad." Flickan hade just återvänt. Diktor ropade på henne på ett språk Bob inte kände igen. "Hon heter Arma", sade han till Bob, och talade några ord till henne.
   Arma fnittrade. Så blev hon snabbt allvarlig, kom fram till Wilson och föll ner på knä med sänkt huvud och bägge händerna kupade framför sig. "Rör vid hennes panna", instruerade Diktor.
   Bob lydde. Flickan reste sig och stod lugnt väntande bredvid honom. Diktor talade till henne. Hon såg förvånad ut, men lämnade rummet. "Jag sade åt henne att du ville att hon skulle fortsätta servera frukost trots hennes nya ställning."
   

   Medan måltiden fortsatte att serveras återupptog Diktor sina förklaringar. Nästa rätt bars in av Arma och en annan flicka. När Bob såg den andra flickan gav han ifrån sig en låg vissling. Han insåg att han förilat sig lite när han låtit Diktor ge honom Arma. Antingen hade kvinnofägringen förbättrats otroligt mycket, tänkte han, eller också lade Diktor ner enormt arbete på att välja sina tjänare.
   " - och följaktligen", sade Diktor, "är det nödvändigt att du genast återvänder genom Tidsporten. Din första uppgift är att ta den här andra killen med dig hit. Sedan har du bara en uppgift till, så är allt fina fisken. Efteråt delar vi lika, du och jag. Och det finns massor att dela på, som - Du hör ju inte på!"
   "Visst gör jag det, chefen. Jag har hört vartenda ord." Han fingrade sig på hakan. "Du råkar väl inte ha en rakhyvel jag kunde få låna? Jag skulle vilja raka mig."
   Diktor svor lågmält på två språk. "Sluta stirra på flickorna och hör på istället. Vi har arbete att göra."
   "Visst, visst. Det fattar jag - och jag är den du behöver. När sätter vi igång?" Wilson hade bestämt sig - närmare bestämt ögonblicket efter att Arma kommit inbärande med fruktbrickan. Han kände sig som om han vandrat rätt in i en osedvanligt behaglig dröm. Kunde samarbetet med Diktor få drömmen att fortsätta, så låt gå. At helvete med hans akademiska karriär!
   Det enda Diktor ville var hur som helst att han skulle återvända dit han kommit ifrån och övertyga en annan kille om att komma igenom Porten. Det värsta som kunde hända honom vore att hamna tillbaka på nittonhundratalet. Vad kunde han förlora?
   Diktor reste sig upp. "Skall vi sätta igång nu?" sade han kort, "innan du blir distraherad igen. Följ mig!" Han gav sig av i rask takt med Wilson i hälarna.
   Diktor ledde honom till Porthallen och stannade. "Allt du behöver göra", sade han, "är att stiga igenom Porten. Du kommer att vara tillbaka i ditt eget rum, i din egen tid. Övertyga mannen du träffar där att komma igenom Porten. Vi behöver honom. Kom sedan tillbaka själv."
   Bob höll upp ena handen och knep ihop tummen och pekfingret. "Lita på mig, chefen. Det är så gott som klart redan. Han steg fram mot Porten.
   "Vänta!" befallde Diktor. "Du är inte van vid tidsresor. Jag varnar dig för att du kommer att få ditt livs chock när du stiger igenom. Den här andre killen - du kommer att känna igen honom."
   "Vem är han?"
   "Det tänker jag inte tala om, för du skulle inte förstå. Men det kommer du att göra när du ser honom. Kom bara ihåg det här - det finns en del verkligt bisarra paradoxer som har med tidsresor att göra. Låt ingenting du får se rubba dig. Gör som jag säger så går alltihop fint."
   "Jag oroar mig inte för några paradoxer", sade Bob självsäkert. "Var det allt? Jag är beredd."
   "Ett ögonblick." Diktor steg bakom den upphöjda plattformen. Ett ögonblick senare dök hans huvud upp över kan ten på den. "Jag har ställt in kontrollerna. Allt klart. Ge dig iväg!"
   Bob Wilson steg igenom det fält som kallades Tidsporten.
   Förflyttningen gav inga särskilda känsloförnimmelser. Det var som att stiga igenom en förhängd dörröppning in i ett mörkare rum. På andra sidan hejdade han sig ett ögonblick och lät ögonen vänja sig vid det svagare ljuset. Han såg att han verkligen befann sig i sitt eget rum.
   Där fanns en man som satt vid skrivbordet. Det hade Diktor haft rätt i. Alltså måste det vara honom han skulle skicka tillbaka genom Tidsporten. Diktor hade sagt att han skulle känna igen honom. Då så, låt se vem det var.
   Han kände en flyktig irritation över att hitta någon i sitt rum, vid sitt skrivbord, men kom på bättre tankar. När allt kom omkring var det bara ett hyresrum; när han försvann hade det naturligtvis hyrts ut igen. Han hade ingen möjlighet att avgöra hur länge han varit borta - det kunde redan vara i mitten av nästa vecka!
   Killen såg vagt bekant ut, trots att han bara kunde se ryggen på honom. Vem var han? Borde han tala till honom, få honom att vända sig om? Han kände en oklar ovilja att göra det innan han visste vem det var. Den känslan förklarade han för sig själv med att säga sig att han borde veta vem han hade att göra med innan han försökte få honom att göra något så bisarrt som att gå igenom Porten.
   Mannen vid skrivbordet fortsatte att skriva, och gjorde så en paus för att döda en cigarett genom att lägga den i askfatet och sedan krossa den med en pappersvikt.
   Den gesten kände Bob Wilson igen.
   En kall kåre löpte nedför hans ryggrad. "Tänder han en ny", viskade han för sig själv, "på det sättet jag tror att han kommer att tända den - "
   Mannen vid skrivbordet tog fram en ny cigarrett, knäppte till den i ena änden, vände på den och gjorde likadant med andra änden, rätade ut och tryckte till papperet i ena änden med vänstra tumnageln och satte den sedan i munnen.
   Wilson kände blodet bulta i halsen. Den som satt där med ryggen mot honom var han själv, Bob Wilson!
   Han kände att han var nära att svimma. Han slöt ögonen och höll sig fast i en stolsrygg. "Jag visste det", tänkte han, "alltihop är vansinne. Jag har blivit galen. Jag vet att jag är galen. Något slags personlighetsklyvning. Jag borde inte ha jobbat så hårt."
   Skrivmaskinsknattret fortsatte.
   Han tog sig samman och tänkte över saken. Diktor hade varnat honom för att han skulle få en chock, en chock som inte gick att förklara i förväg därför att han inte skulle ha trott på förklaringen. "Nå, antag att jag inte är tokig. Om tidsresor alls är möjliga finns det inget skäl till att jag inte skulle kunna resa tillbaka i tiden och se mig själv göra någonting jag gjort i det förflutna. Och är jag inte galen är det det jag gör."
   "Och skulle jag vara tokig spelar det ingen som helst roll vad jag gör!"
   "Och dessutom", sade han sig själv, "är jag nu tokig kan jag kanske fortsätta att vara tokig och gå tillbaka genom Porten! Nej, det är ju alldeles vrickat. Men det är resten också - äsch, åt helvete med alltihop!"
   Han smög försiktigt framåt och kikade över axeln på sin dubbelgångare. "Varaktighet är ett av medvetandets attribut, inte ett som kan hänföras till den materiella tillvaron", läste han.
   "Det avgör saken", tänkte han. "Precis där jag började, och ser mig själv skriva min avhandling."
   Skrivmaskinen fortsatte: "Varaktighet har inte något Ding an sick. Följaktligen - " En tangent fastnade och andra klumpade ihop sig ovanpå den. Hans dubbelgångare vid skrivbordet svor och sträckte ut handen för att rätta till typarmarna.
   "Strunta i det", sade Wilson av en plötslig impuls. "Det är ändå rena smörjan." Den andre Bob Wilson rätade på sig med ett ryck och såg sig sedan långsamt om. Ett förvånat uttryck förbyttes i irritation. "Vad i helvete gör du i mitt rum?" frågade han. Utan att vänta på något svar reste han sig upp, gick snabbt till dörren och granskade låset. "Hur kom du in?"
   "Det här", tänkte Wilson, "kommer att bli jobbigt."
   "Genom den där", svarade Wilson och pekade på Tidsporten. Hans dubbelgångare såg dit han pekat, stirrade häpet och steg sedan försiktigt fram och började röra vid den.
   "Låt bli!" ropade Wilson.
   Den andre hejdade sig. "Varför det?" frågade han.
   Wilson visste inte säkert varför han måste hindra sitt andra jag från att röra vid Porten. Men han hade en stark känsla av hotande katastrof när han såg det på väg att ske. Han vann tid genom att säga: "Jag ska förklara. Men vi kan väl ta en drink först." En drink var hur som helst en god idé. Han hade aldrig behövt en mer än han gjorde just nu. Utan att tänka på saken gick han till sitt vanliga gömställe i garderoben och plockade fram flaskan han väntade sig att hitta där.
   "Hördu!" protesterade den andre. "Vad tar du dig till? Det där är min sprit."
   "Din sprit - " Så tusan heller! Det var hans sprit. Nej, det var det inte; det var deras sprit. Satan också! Det var alldeles för rörigt för att försöka reda ut. "Ursäkta. Du tar väl inte illa upp om jag tar mig ett glas?"
   "För all del", sade dubbelgångaren motvilligt. "Häll upp ett åt mig också."
   "Visst", sade Wilson, "sedan ska jag förklara." Det skulle vara alldeles för svårt att förklara innan han fått ett glas i sig, kände han. Som det var nu kunde han inte ens förklara det för sig själv.
   "Det är allt bäst att du har en bra förklaring", varnade honom den andre och granskade ingående Wilson medan han tömde sitt glas.
   

   Uppfylld av motstridiga och nästan outhärdliga känslor lät sig Wilson granskas av sitt yngre jag. Kunde inte den dumme idioten känna igen sitt eget ansikte när han såg det framför sig? Kunde han inte se vad det handlade om, hur i hela världen skulle han då klara av att förklara det för honom?
   Han hade glömt att han under alla omständigheter var nätt och jämnt igenkännbar, mörbultad och orakad som han var. Ännu viktigare hade han glömt att tänka på, att ingen människa någonsin ser sitt eget ansikte, ens i spegeln, på samma sätt som man betraktar en annans ansikte. Ingen mentalt frisk människa väntar sig någonsin att se någon annan bära det egna ansiktet.
   Wilson kunde se att den andre var förbryllad över hans utseende, men det var lika klart att han inte kände igen honom. "Vem är du?" frågade den andre plötsligt.
   "Jag?" svarade Wilson. "Känner du inte igen mig?"
   "Jag är inte säker. Har vi någonsin träffats förut?"
   "Nja - inte precis", tvekade Wilson. Hur bär man sig åt för att tala om för någon att de var en bit närmare varandra än tvillingar? "Strunt i det - du skulle ändå inte förstå."
   "Vad heter du?"
   "Vad jag heter? Mm..." Oj, oj! Det här verkade bli jobbigt! Hela situationen var löjlig. Han öppnade munnen och försökte säga "Bob Wilson", men gav upp med en känsla av fullständig meningslöshet. Som så många gånger tidigare fann han sig tvingad att ljuga därför att sanningen helt enkelt inte skulle accepteras. "Kalla mig Joe, du", avslutade han lamt.
   Plötsligt kände han sig förbluffad av sina egna ord. Det var nu han insåg att han verkligen var "Joe", den Joe han tidigare stött på. Han hade redan förstått att han dykt upp i sitt eget rum just vid det ögonblick han slutat skriva på sin avhandling, men han hade ännu inte hunnit tänka igenom saken ordentligt. När han hörde sig själv kalla sig Joe drabbades han som av ett slag i ansiktet av insikten att detta inte bara var en snarlik scen, utan samma scen han genomlevt en gång tidigare - frånsett att han den här gången såg den ur en annan synvinkel.
   Åtminstone trodde han att det var samma scen. Var den i något avseende annorlunda? Han kunde inte vara säker eftersom han inte ord för ord kunde minnas hur samtalet utspunnit sig.
   Han kände sig villig att ge tjugofem dollar kontant, plus moms, för en komplett utskrift av den scen som låg slumrande någonstans i hans minne.
   Men stopp ett tag - han var inte utsatt för något tvång. Det var han säker på. Allt han gjorde och sade var följden av hans egen fria vilja. Även om han inte mindes manus, var det vissa ting han verkligen kom ihåg att "Joe" hade sagt. "Mors lilla 011e", till exempel. Det räckte om han reciterade en barnramsa så skulle han ha stoppat det här hopplösa ekorrhjulet. Han öppnade munnen -
   "Okay, Joe Vad-du-nu-heter", sade hans andra jag och satte ifrån sig glaset som nyss innehållit ett par deciliter gin, "låt höra en förklaring nu, och se till att den duger."
   Han öppnade munnen igen för att besvara frågan, och stängde den så. "Tag det nu bara lugnt", sade han sig själv. "Du har din fria vilja. Vill du läsa upp en barnkammarramsa, så gör det bara. Svara honom inte; läs upp ramsan - och bryt den här onda cirkeln."
   Men inför den andres ovänliga, misstänksamma blick fann han sig fullständigt oförmögen att komma ihåg någon barnkammarramsa. Hans tankar fastnade helt.
   Han kapitulerade. "Det ska bli. Den där prylen jag kom igenom - det är en Tidsport."
   "En vadå?"
   "En tidsport. Tiden flyter fram på bägge sidor om Porten, men några tusen år isär - " Medan han talade kände han svetten bryta fram på kroppen; han var rätt säker på att han förklarade med exakt samma ord som han hört när han fått samma förklaring. " - in i framtiden bara genom att gå genom cirkeln." Han avbröt sig och torkade sig i pannan.
   "Fortsätt", sade den andre obönhörligt. "Jag lyssnar. Det är en bra historia."
   Bob undrade plötsligt om den andre mannen verkligen kunde vara han själv. Karlens dumma, arroganta trosvisshet gjorde honom ursinnig. Nå, han skulle allt visa honom. Plötsligt steg han fram till garderoben, tog fram sin hatt och slängde den genom porten.
   Den andre betraktade uttryckslöst hattens försvinnande, reste sig sedan upp och gick runt Porten med de omsorgsfulla stegen hos en smått berusad person som är fast besluten att inte visa sitt tillstånd. "Ett bra trick", berömde han sedan han förvissat sig om att hatten var borta. "Nu får du gärna lämna tillbaka hatten.
   Wilson skakade på huvudet. "Du kan hämta den själv när du går igenom", sade han frånvarande. Han grubblade över hur många hattar det fanns på andra sidan Porten.
   "Va?"
   "Just det. Hör på nu - " Wilson gjorde sitt bästa för att övertygande förklara vad det var han ville att hans tidigare jag skulle göra. Eller, snarare, att lirka med honom. Förklaringar, i någon ärlig betydelse av ordet, kunde inte komma på fråga. Han skulle hellre ha försökt förklara tensorkalkyl för en australisk urinnevånare - och det trots att han inte själv begrep sig på den sortens matematik.
   Den andre var inte hjälpsam. Han verkade mer intresserad av att smutta på ginen än av att följa med i Wilsons osannolika framställning.
   "Varför?" avbröt han grälsjukt.
   "Fan också!" svarade Wilson. "Går du bara igenom så behövs inte de här förklaringarna. Men - " Han fortsatte med en sammanfattning av Diktors förslag. Irriterat insåg han att Diktor varit ytterst skissartad i sina förklaringar. Han tvangs begränsa sig till enbart de tyngsta bitarna i den logiska delen av resonemanget, och istället koncentrera sig på det känslomässiga. Här var han på säker mark - ingen visste bättre än han själv hur dödstrött den tidigare Bob Wilson varit på det akademiska livets futtigheter och inskränkta atmosfär. "Inte vill du väl slava ihjäl dig med att undervisa dumskallar i någon avkrok", avslutade han. "Det här är ditt livs chans. Ta tag i den."
   Wilson såg stint på den andre och tyckte sig ana en positiv reaktion. Han verkade avgjort intresserad. Men mannen ställde omsorgsfullt ifrån sig glaset, stirrade på ginbuteljen och svarade till slut :
   "Nej, min bäste broder, jag tänker inte ge mig in i din karusell. Vet du varför?"
   "Varför?"
   "Därför att jag är berusad, så enkelt är det. Du är inte alls här. Den där är inte här." Han gjorde en vidlyftig rörelse mot Porten, föll nästan omkull och återfick mödosamt kontrollen över sig. "Här finns ingen annan än jag, och jag är full. Har jobbat för hårt", mumlade han. "Tänker gå och lägga mig."
   "Du är inte full", protesterade Wilson utan större hopp. "Satan också", tänkte han, "folk som inte tål sprit borde låta bli att dricka."
   "Jag är visst full. Sex salta loskar i en loskaks." Han snubblade bort mot sängen.
   Wilson grep tag i armen på honom. "Du får inte."
   "Låt honom vara!"
   Wilson svängde på klacken, såg en tredje man stå framför Porten - och kände med en plötslig chock igen honom. Hans eget minne av händelseförloppet var långt ifrån klart, eftersom han varit aningen påverkad - näst intill dödfull, medgav han när han första gången upplevt den här speciella eftermiddagen. Han insåg att han borde ha förutsett den tredje mannens ankomst. Men minnet hade inte förberett honom på vem denne skulle visa sig vara.
   Han kände igen sig själv - ännu en kopia.
   Ett ögonblick stod han tyst, försökte ta in detta nya faktum och tvinga in det i något någorlunda rimligt sammanhang. Han slöt hjälplöst ögonen. Det här var faktiskt lite för mycket. Han kände att han skulle vilja byta några uppriktiga ord med Diktor:
   "Vem är du?" Han öppnade ögonen och fann att hans andra jag, det berusade, tilltalade hans senaste upplaga.. Nykomlingen vände sig bort från sin utfrågare och såg skarpt på Wilson.
   "Han känner mig."
   Wilson tog tid på sig med svaret. Det här började råka ur kontroll. "Ja," medgav han, "ja, jag gör väl det. Men vad tusan har du här att göra? Och varför försöker du sabotera planen?"
   Hans kopia avbröt honom. "Vi har inte tid med några långrandiga förklaringar. Jag vet mer än du - det måste du medge - och därför kan jag bättre bedöma saken än du. Han ska inte gå genom Porten.
   Den andres nonchalanta överlägsenhet retade Wilson. "Jag medger inte alls - " började han.
   Han blev avbruten av telefonens ringande. "Svara!" snäste Nummer Tre.
   

   Den lullige Nummer Ett såg stridslysten ut men svarade. "Hallå?... Ja. Vem är det jag talar med? ... Hallå .... Hallå!" Han tryckte ner klykan ett par gånger och slängde på luren.
   "Vem var det?" frågade Wilson, lite irriterad över att inte själv ha hunnit svara.
   "Ingenting. Någon knäppskalle som tror att han är lustig. I det ögonblicket ringde telefonen igen. "Där är han igen!" Wilson försökte svara, men hans berusade motsvarighet hann före och sköt undan honom. "Hördu, din sabla idiot, jag har annat att göra än att svara på dina löjliga... Va? Jaså, är det du, Genevieve. Du - ursäkta. Du måste verkligen förlåta - ... Du förstår inte, raring. Det är en kille som fånat sig på telefonen och jag trodde att det var han som ringde igen. Du vet väl att jag inte skulle prata så där till dig, gullungen... Vadå? I eftermiddags? Sa du nu i eftermiddags?... Visst. Fint. Du, raring, jag har det lite stökigt just nu. Trassligt hela dagen, och ännu trassligare blir det. Jag hör av mig i kväll, så kan vi reda ut alltihop. Men jag vet att jag inte glömt kvar din hatt hemma hos mig - ... Ah, visst ja! Vi ses i kväll i alla fall. Hej."
   Det äcklade nästan Wilson att höra sitt tidigare jag underkasta sig det där klättriga fruntimrets önskemål. Varför lade han inte bara på i örat på henne? Kontrasten mot Arma - där hade han en verklig läckerbit! - var drastisk; den gjorde honom mer beslutsam än någonsin att genomföra planen, vad nu än den senast anlände varnat för.
   Sedan han lagt på betraktade honom hans tidigare jag, samtidigt som han på ett markerat sätt ignorerade den tredje kopians närvaro. "Okej, Joe, jag är beredd om du är det", meddelade han.
   "Fint!" instämde Wilson lättat. "Stig bara igenom. Svårare är det inte."
   "Ånej, försök inte!" Nummer Tre spärrade vägen.
   Wilson började diskutera, men hans druckne kamrat hann före. "Hör på nu! Här dräller du bara in som om jag vore någon lodis vem som helst. Passar inte galoscherna så kan du hoppa i sjön - och behöver du hjälp så säg bara till! Har du någon som tänker hjälpa dig att ta mig?"
   De började byta slag nästan genast. Wilson närmade sig försiktigt och väntade på en öppning som skulle ge honom chansen att slå ut Nummer Tre med ett avgörande slag.
   Han borde ha hållit ett öga på sin berusade sammansvurne. En vild rallarsving från denne nuddade vid hans redan skadade anletsdrag och gjorde fruktansvärt ont. Hans överläpp, sönderslagen, uppsvullen och öm sedan det tidigare slagsmålet, tog emot slaget och blev till en outhärdlig plåga. Han grimaserade och hoppade undan.
   Ett ljud skar genom dimman av smärta, ett dovt smackande! Han tvingade ögonen att fungera och såg två mansfötter försvinna genom Porten. Nummer Tre stod fortfarande bredvid Porten. "Se där vad du ställt till med!" sade han bittert till Wilson och gned knogarna på vänsterhanden.
   Den uppenbart orättvisa anklagelsen kom i precis fel ögonblick: Wilsons ansikte kändes fortfarande som en sadists experimentlaboratorium. "Jag?" sade han ilsket. "Det var du som slog igenom honom. Jag rörde aldrig vid honom."
   "Jo, men det är ditt fel. Hade du inte lagt dig i skulle jag inte ha behövt göra det."
   "Jag lägga mig i? Du din skenheliga - det var du som trängde dig in och försökte lägga krokben för mig. Och det påminner mig - du är skyldig mig en vettig förklaring, och den ska jag ta mig tusan få också. Vad menar du med - "
   Men hans motsvarighet avbröt honom. "Lägg av", sade han dystert. "Det är för sent nu. Han är igenom."
   "För sent för vadå?" ville Wilson veta.
   "För sent att sätta stopp för hela den här händelsekedjan."
   "Varför skulle vi det?"
   "Därför", sade Nummer Tre bittert, "att Diktor utnyttjat mig — jag menar utnyttjat dig... oss — som en sabla idiot, som idioter. Sade han inte åt dig att han skulle se till att du blev högsta hönset där borta" — han nickade mot Porten - "så säg?"
   "Jo", medgav Wilson.
   "Det där är bara skitprat. Allt han vill är att få oss så hopplöst invecklade i den här Tidsporten att vi aldrig klarar av att räta ut oss."
   Wilson kände ett plötsligt tvivel dra genom hjärnan. Det kunde vara sant. Säkert var att det som hänt hittills inte verkade särskilt vettigt. Varför skulle när allt kom omkring Diktor behöva hans hjälp, och behöva den så mycket att han erbjöd sig att dela lika något som alldeles uppenbart var värt en hel del? "Hur kan du veta det?" frågade han.
   "Varför gå in på det?" svarade den andre trött. "Kan du inte bara ta mitt ord för det?"
   "Varför skulle jag det?"
   Hans dubbelgångare betraktade honom med ett uttryck av total uppgivenhet. "Om du inte kan tro mig på mitt ord,
   vems ord kan du då tro på?"
   Frågans ofrånkomliga logik gjorde bara Wilson irriterad. Han ogillade under alla omständigheter den här kopian av honom som så envetet lade näsan i blöt; kravet att han blint skulle lyda honom gick honom på nerverna. "Jag kommer från Missouri", sade han. "Jag vill se själv" Han gick mot Porten.
   "Vart tänker du ta vägen?"
   "Igenom! Jag tänker ta rätt på Diktor och prata ut med honom."
   "Gör inte det!" sade den andre. "Vi har kanske fortfarande en chans att bryta kedjan." Wilson kände sig och såg ut att vara envis. Den andre suckade. "Gör som du vill, då", kapitulerade han. "Det är din begravning. Jag tvår mina händer."
   Wilson hejdade sig just som han skulle stiga igenom Porten. "Är det? Hmm — hur kan det vara min begravning om det inte samtidigt är din?"
   Den andre såg oförstående ut. Så flög ett plötsligt uttryck av oro över hans ansikte. Det var det sista Wilson såg av honom innan han steg igenom.
   

   När Bob Wilson steg ut på andra sidan var Portens Hall tom på andra invånare. Han såg sig om efter sin hatt, men fann den inte; så gick han runt podiet på jakt efter utgången han mindes. Han stötte nästan ihop med Diktor.
   "Där är du ju!" hälsade honom den äldre mannen. "Utmärkt! Utmärkt! Nu är det bara en småsak kvar att klara av, så är allt som det ska. Jag är verkligen nöjd med dig, Bob, verkligen nöjd."
   "Jaså, det är du?" sade Bob stridslystet till honom. "Då är det verkligen synd att jag inte kan säga detsamma om dig. Jag är inte det minsta nöjd. Vad menar du med att slänga in mig i den här... den här sabla karusellen utan att varna mig? Vad är meningen med allt det här larvet? Varför sade du ingenting?"
   "Lugn nu, lugn", sade den äldre mannen, "hetsa inte upp dig. Säg som det är nu, skulle du ha trott mig om jag talat om för dig att du skulle tillbaka för att träffa dig själv? Var ärlig nu!"
   Wilson medgav att han inte skulle ha trott det.
   "Där ser du", fortsatte Diktor med en axelryckning, "det skulle inte ha hjälpt om jag talat om det för dig. Hade jag talat om det skulle du inte ha trott mig, eller med andra ord skulle du ha trott något som inte var sant. Är det inte bättre att vara okunnig än att tro något som inte är sant?"
   "Jag antar det, men — "
   "Vänta! Jag lurade dig inte avsiktligt. Jag lurade dig inte alls. Men hade jag talat om hela sanningen för dig, skulle du ha blivit lurad eftersom du skulle ha förkastat sanningen. Det var bättre att du fick se sanningen med egna ögon, för annars — "
   "Stopp! Stopp ett tag!" avbröt Wilson. "Nu gör du mig förvirrad igen. Jag är villig att glömma det som varit, bara du lägger korten på bordet nu. Varför skickade du alls tillbaks mig?"
   "Glömma det som varit", upprepade Diktor. "Om vi bara kunde det ändå. Men det kan vi inte. Det var därför jag skickade tillbaka dig - för att du över huvud taget skulle kunna komma genom Porten den första gången."
   "Hursa? Stopp ett tag - jag hade ju redan kommit igenom Porten."
   Diktor skakade på huvudet. "Hade du verkligen? Tänk efter ett tag. När du kom tillbaka till din egen tid och din egen lägenhet fann du ditt tidigare jag där, eller hur?"
   "Mm - ja."
   "Han - ditt tidigare jag - hade inte gått igenom Porten än, eller hur?"
   "Nej. Jag - "
   "Hur kunde du ha kommit igenom Porten om du inte övertygade honom att gå igenom den?"
   Bob Wilson kände tankarna börja snurra. Han började undra vem som egentligen gjorde vad med vem och vem som fick betalt. "Men det är ju omöjligt! Nu säger du att jag gjorde något därför att jag skulle komma att göra något."
   "Ja, men var det inte så? Du var själv där."
   "Nej, det gjorde jag - nej... jo, kanske, men det var inte så det kändes."
   "Varför skulle det göra det? Det var en fullständigt ny erfarenhet för dig."
   "Men... men -" Wilson drog ett djupt andetag och fick kontroll över sig själv. Så tänkte han tillbaka på sina akademiska filosofistudier och halade fram den tes han kämpat med att formulera. "Det negerar alla rimliga kausalitetsteorier. Du vill få mig att tro att kausalitet kan vara fullständigt cirkulär. Jag gick igenom därför att jag återvände efter att ha gått igenom i syfte att övertyga mig själv om att gå igenom. Det är ju löjligt."
   "Men var det inte det som hände?" Wilson hade inget svar klart på den kommentaren. Diktor fortsatte: "Oroa dig inte över det. Den sorts kausalitet du är van vid duger gott inom sitt eget fält, men den är bara ett specialfall inom ramen för en allmän regel. Kausalitet inom ett varande behöver inte vara och är inte begränsad av mänsklig tidsuppfattning."
   Wilson tänkte igenom det ett ögonblick. Det lät bra, men det var något lömskt över det. "Vänta ett tag", sade han. "Hur är det med entropin? Den kommer du ändå inte undan."
   "Herre du milde", protesterade Diktor. "Håll klaffen nu, är du hygglig. Du påminner mig om den där matematikern som bevisade att flygplan inte kan flyga." Han vände på klacken och gick mot dörren. "Kom nu. Vi har saker att göra."
   Wilson skyndade efter honom. "Så här får du inte bete dig. Vad har hänt med de andra?"
   "Vilka andra?"
   "De andra två av mig. Var är de? Hur ska jag ta mig ur den här härvan?"
   "Du är inte inne i någon härva. Känner du dig som fler än en person, kanske?"
   "Nej, men - "
   "Oroa dig inte då."
   "Men jag måste oroa mig. Vad har hänt med killen som kom igenom precis före mig?"
   "Det kommer du väl ihåg. Men för all del - " Diktor skyndade vidare, ledde honom längs en sidokorridor och fick en dörr att öppna sig. "Tag dig en titt därinne", föreslog han.
   

   Wilson lydde. Han såg in i ett litet fönsterlöst, omöblerat rum, ett rum han kände igen. På golvet låg en annan upplaga av honom själv och snarkade regelbundet.
   "Första gången du kom igenom Porten", förklarade Diktor vid hans sida, "tog jag dig hit in, lade om dina blessyrer och gav dig en drink. Drinken innehöll ett lugnande medel som kommer att få dig att sova i ungefär trettiosex timmar, en sömn du var i stort behov ay. När du vaknar kommer jag att ge dig frukost och förklara för dig vad som måste göras."
   Wilsons huvud började värka igen. "Gör inte så där", tiggde han. "Prata inte om den där killen som om han vore jag. Det här är jag, som står här."
   "Tänk som du vill", sade Diktor. "Det där är mannen som du var. Nog kommer du väl ihåg vad som kommer att hända honom?"
   "Ja, men du gör mig yr. Stäng dörren, är du hygglig."
   "Okay", sade Diktor och gjorde honom till viljes. "Vi har ändå bråttom. När väl en sådan här händelsekedja är upprättad finns det ingen tid att förlora. Kom nu."
   Han ledde vägen tillbaka till Porthallen.
   "Nu vill jag att du återvänder till nittonhundratalet och skaffar oss en del saker, saker som inte går att få tag på på den här sidan men som kommer att bli väldigt användbara för oss när det gäller att, mja, utveckla - ja, det är ordet - utveckla det här landet."
   "Vad då för saker?"
   "En hel del saker. Jag har skrivit en lista åt dig - några böcker, lite alldeles vanliga prylar. Vill du ursäkta ett ögonblick, jag måste justera Portkontrollerna." Han steg bakifrån upp på podiet. Wilson följde honom i hälarna och upptäckte att strukturen var lådliknande, öppen upptill och med upphöjt golv. Man kunde se Porten om man kikade över de höga sidorna.
   Kontrollerna var unika.
   Fyra färgade klot, stora som spelkulor, hängde på kristallstavar som relativt varandra var arrangerade som de fyra. huvudaxlarna i en tetraeder. De tre klot som avgränsade tetraederns bas var rött, gult och blått; det fjärde, i spetsen, var vitt. "Tre rumskontroller, en tidskontroll", förklarade Diktor. "Den är mycket enkel. Man använder här-och-nu som nollpunkt, och flyttar man sedan någon av kontrollerna ut från centrum flyttar man därigenom motsvarande koordinat hos Porten längre från här-och-nu. Framåt eller bakåt, till höger eller vänster, uppåt eller nedåt, till det förflutna eller framtiden - alltihop kontrolleras genom att man flytta rätt kula inåt eller utåt längs staven."
   Wilson studerade systemet. "Jaha", sade han, "men hur kan man veta var andra sidan av Porten är? Eller när? jag ser inga graderingar."
   "Det behövs inga. Man kan se var man är. Titta." Han rörde vid en punkt under kontrollerna på den sida som vette mot Porten. En lucka rullade undan och Wilson såg att där fanns en liten bild av porten. Diktor gjorde ytterligare en justering och Wilson fann att han kunde se rätt genom bilden av Porten.
   Han såg in i sitt eget rum, som om han sett genom fel ände på en kikare. Han kunde urskilja två gestalter, men skalan var för liten för att han skulle kunna se klart vad de gjorde. Inte heller kunde han se vilka versioner av honom själv de var, om de nu alls var han själv! Han fann det ordentligt oroande. "Stäng av den", sade han.
   Diktor gjorde det och sade: "Jag får inte glömma bort att ge dig listan." Han fumlade i ärmen och drog fram en papperslapp som han räckte Wilson. "Här - ta den."
   Wilson tog mekaniskt emot den och stoppade den i fickan. "Vart jag än vänder mig", började han, "så springer jag på mig själv. Jag gillar det bara inte. Det är störande. Jag känner mig som en hel kull experimentdjur. Jag begriper knappt vad det handlar om och nu vill du slänga mig genom Porten igen med en massa halvdana ursäkter. Säg som det är istället. Tala om för mig vad det går ut på."
   För första gången såg Diktors ansikte upprört ut. "Du är en dum och okunnig snorvalp. Jag har berättat så mycket du kan begripa. Det här är en epok i historien som ligger helt och hållet utanför din fattningsförmåga. Det skulle ta dig veckor att ens börja begripa den. Jag erbjuder dig en halv värld för några timmars samarbete, och du står där och käbblar emot. Tag dig samman nu. Låt se - vart ska vi skicka dig?" Han sträckte sig mot kontrollerna.
   "Bort frän kontrollerna!" sade Wilson häftigt. Han började få en första glimt av en idé. "Vem är du egentligen?"
   "Jag? Jag är Diktor."
   "Det var inte det jag menade, och det vet du mycket väl. Var har du lärt dig engelska?"
   Diktor svarade inte. Hans ansikte blev uttryckslöst.
   "Fram med det nu", envisades Wilson. "Här har du i alla fall inte lärt det, den saken är klar. Du kommer från nittonhundratalet, gör du inte?"
   Diktor log surt. "Jag undrade just hur lång tid det skulle ta dig att komma på det."
   Wilson nickade. "Jag är kanske inte så klyftig, men jag är inte så dum som du tror heller. Fram med resten av historien nu.
   Diktor skakade på huvudet. "Den hör inte hit. Och förresten slösar vi tid." Wilson skrattade. "Den ursäkten har du försökt lura på mig en gång för många. Hur kan vi slösa bort tid när vi har den där?" Han pekade på kontrollerna och på Porten där bortom. "Har du inte ljugit för mig kan vi använda vilken mängd tid som helst, när som helst. Nej, jag tror jag begriper varför du haft så bråttom med mig. Antingen vill du få mig ur bilden här, eller också är det något djävligt farligt med det du vill få mig att göra. Och jag vet precis hur jag ska få reda på vilket det handlar om - du följer med mig."
   "Du vet inte vad du säger", sade Diktor långsamt. "Det är omöjligt. Jag måste stanna här och sköta kontrollerna."
   "Det är just vad du inte ska göra. Du skulle kunna skicka igenom mig och sedan tappa bort mig. Jag föredrar att ha dig där jag vet var du är."
   "Kommer inte på fråga", svarade Diktor. "Du blir tvungen att lita på mig." Han böjde sig på nytt över kontrollerna.
   "Bort därifrån!" skrek Wilson. "Bort innan jag klipper till dig." Inför Wilsons hotande knytnäve drog sig Diktor bort från kontrollpanelen. "Så där ja. Det var bättre", tillade Wilson när bägge ännu en gång stod på golvet i hallen.
   Tanken som hållit på att växa fram hos honom tog slutgiltig form. Han visste att kontrollerna fortfarande var inställda på hans rum i hyreshuset där han bodde - eller hade bott - på nittonhundratalet. Att döma av det han sett genom kontrollpanelen var tidkontrollen inställd på att ta honom tillbaka till samma dag 1952 han startat från. "Stå där", befallde han Diktor. "Jag vill ta en titt på en sak."
   Han gick bort till Porten som för att inspektera den. Men i stället för att hejda sig när han nådde fram till den fortsatte han igenom.
   Han var bättre förberedd på det han fann på andra sidan än han varit vid de bägge tidigare tidsöverföringarna "tidigare" i så måtto att de inträffat tidigare längs hans minnesspår. Inte desto mindre är det aldrig särskilt lugnande för nerverna att stöta på sig själv.
   För han hade gjort det igen. Han var tillbaka i sitt eget rum, men det fanns redan två av honom här. De var strängt upptagna av varandra; han hade några sekunder på sig att bli klar över vem som var vem. Den ene hade en enorm blåtira och svullen fläskläpp. Dessutom var han i stort behov av rakning. Det avslöjade honom. Han hade redan passerat Porten åtminstone en gång. Den andre, som visserligen också behövde raka sig, visade inga spår av något slagsmål.
   Nu hade han identifierat dem och visste var och när han befann sig. Alltihop var fortfarande fördömt förvirrande, men i skenet av sina tidigare - nej, inte tidigare, ändrade han sig - andra erfarenheter av tidsöverföring hade han en bättre uppfattning om vad han skulle vänta sig. Han var tillbaka vid början igen och den här gången skulle han en gång för alla sätta stopp för alltihop.
   De två andra grälade. En av dem raglade berusat mot sängen. Den andre grep tag i armen på honom. "Du får inte."
   "Låt honom vara!" utbrast Wilson.
   De bägge andra svängde runt och skärskådade honom. Wilson såg hur den nyktrare av dem granskade honom och såg hur hans förbluffade ansiktsuttryck förändrades till häpet igenkännande. Den andre, den tidigaste Wilson, verkade inte kunna se honom klart alls. "Det här kommer inte att bli lätt", tänkte Wilson. "Killen är ju totalpackad." Han undrade hur någon kunde vara dum nog att dricka. på tom mage. Det var inte bara dumt, det var slöseri med god sprit.
   Han undrade om de lämnat en droppe kvar åt honom.
   "Vem är du?" frågade hans berusade dubbelgångare.
   Wilson vände sig mot "Joe". "Han känner mig", sade han menande.
   "Joe" studerade honom. "Ja", medgav han, "ja, jag gör väl det. Men vad tusan har du här att göra? Och varför försöker du sabotera planen?"
   Wilson avbröt honom. "Vi har inte tid med några långrandiga förklaringar. Jag vet mer än du - det måste du medge - och därför kan jag bättre bedöma saken än du. Han ska inte gå genom Porten."
   "Jag medger inte alls - "
   Telefonsignalen avbröt diskussionen. Wilson var lättad över avbrottet, för han insåg att han börjat på fel bog. Var det möjligt att han verkligen var så korkad som den här typen verkade vara? Såg han ut så här när andra tittade på honom? Men tiden var för knapp för självrannsakan och osäkerhet. "Svara!" befallde han Bob (Berusad) Wilson.
   Den druckne såg stridslysten ut men följde uppmaningen när han såg att Bob (Joe) Wilson var på väg att hinna före till telefonen. "Hallå... Ja. Vem är det jag talar med?... Hallå... Hallå!"
   "Vem var det?" frågade "Joe".
   "Ingenting. Någon knäppskalle som tror att han är lustig." Telefonen ringde igen. "Där är han igen!" Den berusade grep tag i luren innan de andra hann fram. "Hördu, din sabla idiot, jag har annat att göra. än att svara på dina löjliga... Vadå? Jaså, är det du, Genevieve. Du - ursäkta. Du måste verkligen förlåta - ... Du förstår inte, raring - " Wilson ägnade inte mycket uppmärksamhet åt telefonsamtalet - han hade hört det för många gånger redan, och hade för mycket att tänka på. Hans tidigaste gestalt var alldeles för berusad för att vara resonabel, insåg han; han måste koncentrera sig på något argument som kunde övertyga "Joe" - annars var han i minoritet. "Vi ses i kväll i alla fall", avslutades samtalet. "Hej."
   Nu måste det ske, tänkte Wilson, innan den här dumskallen hinner öppna munnen. Vad skulle han säga? Vad skulle låta övertygande?
   Men den berusade upplagan talade först. "Okay, Joe", sade han, "jag är beredd om du är det."
   "Fint!" sade "Joe". "Stig bara igenom. Svårare är det inte."
   Det här höll på att gå åt skogen, stick i stäv med vad han planerat. "Åh nej, försök inte!" utbrast han och ställde sig hastigt framför Porten. Han måste få dem att fatta, och det snabbt.
   Men han fick ingen chans att göra det. Den berusade svor åt honom och slog sedan till; Wilson blev ursinnig. Med plötsligt uppflammande fröjd insåg han att han länge velat smälla till någon. Vilka trodde de egentligen att de var när de lekte kurragömma med hans framtid?
   Den berusade var klumpig; Wilson steg in under hans gard och slog till honom hårt i ansiktet. Slaget var kraftigt nog för att kunna stoppa en nykter man, men hans motståndare ruskade bara på huvudet och stack fram hakan igen. "Joe" steg närmare. Wilson bestämde sig för att han snabbt måste bli kvitt sin ursprunglige motståndare för att sedan kunna ägna sig åt "Joe" - den klart farligaste av de två.
   Ett ögonblicks osäkerhet hos de båda allierade gav honom chansen. Han tog ett steg tillbaka, siktade noggrant och slängde ivrig en lång vänsterkrok, ett av de hårdaste slag han någonsin slagit. Det lyfte den andre från golvet.
   När slaget träffade insåg Wilson hur han stod relativt Porten, visste med bitter visshet att han ännu en gång spelat igenom scenen till dess oundvikliga slut.
   Han var ensam med "Joe"; den tredje hade försvunnit genom Porten.
   Den första impuls han kände var den ologiska men mycket mänskliga och mycket vanliga känslan av titta-nu-vad-du-har-fått-mig-att-göra. "Se där vad du ställt till med!" sade han ilsket.
   "Jag?" protesterade "Joe". "Det var du som slog igenom honom. Jag rörde aldrig vid honom."
   "Jo", tvingades Wilson medge. "Men det är ditt fel", tillade han, "hade du inte lagt dig i skulle jag inte ha behövt göra det."
   "Jag lägga mig i? Du din skenheliga - det var du som trängde dig in och försökte lägga krokben för mig. Och det påminner mig - du är skyldig mig en vettig förklaring, och den ska jag ta mig tusan få också. Vad menar du med - "
   "Lägg av", hejdade honom Wilson. Han avskydde att ha fel och avskydde ännu mer att tvingas medge att han hade fel. Nu insåg han att det varit hopplöst ändå från början. Han kände sig nedtyngd under antihops totala meningslöshet. "Det är för sent nu. Han är igenom."
   "För sent för vadå?"
   "För sent att sätta stopp för hela den här händelsekedjan." Nu insåg han att det alltid varit för sent, oberoende av när det var, vilket år det var eller hur många gånger han återvände för att försöka hejda den. Han kom ihåg att han gått igenom den första gången, han hade sett sig själv sova på andra sidan. Händelserna måste linka sin gilla gång.
   "Varför skulle vi det?"
   Det var meningslöst att förklara, men han kände ett behov av att rättfärdiga sig. "Därför", sade han, "att Diktor
   har utnyttjat mig - jag menar utnyttjat dig... oss som en sabla idiot, som idioter. Sade han inte åt dig att han skulle se till att du blev högsta hönset där borta, så säg?"
   "Jo — "
   "Det där är bara skitprat. Allt han vill är att få oss så hopplöst invecklade i den här Tidsporten att vi aldrig klarar av att räta ut oss."
   "Joe" såg skarpt på honom. "Hur kan du veta det?"
   Eftersom det mest var en aning kände han att han inte hade någon förnuftig förklaring. "Varför gå in på det?" undvek han. "Kan du inte bara ta mitt ord för det?"
   "Varför skulle jag det?"
   "Varför skulle du det? Din sabla pappskalle, fattar du ingenting? Jag är du själv; äldre och mer erfaren - du måste tro mig." Högt svarade han: "Om du inte kan tro mig på mitt ord, vems ord kan du då tro på?"
   "Joe" grymtade. "Jag kommer från Missouri", sade han, "jag vill se själv."
   Wilson var plötsligt medveten om att "Joe" var på väg in genom Porten. "Vart tänker du ta vägen?"
   "Igenom! Jag tänker ta rätt på Diktor och prata ut med honom."
   "Gör inte det!" tiggde Wilson. "Vi har kanske fortfarande en chans att bryta kedjan." Men det envisa, tjuriga uttrycket i den andres ansikte fick honom att inse hur meningslöst det var. Han var fortfarande insnärjd i det oundvikliga; det måste hända. "Gör som du vill, då", suckade han. "Det är din begravning. Jag tuår mina händer."
   "Joe" hejdade sig vid Porten. "Är det? Hmm - hur kan det vara min begravning om det inte samtidigt är din?"
   Wilson stirrade mållöst medan "Joe" steg igenom Porten. Vems begravning? Han hade inte tänkt på det på riktigt det sättet. Han kände en plötslig impuls att rusa in genom Porten, hinna ikapp sitt andra jag och vaka över honom. Den sabla idioten kunde ju göra vad som helst. Tänk om han lyckades bli dödad? Hur skulle det då gå för Bob Wilson? Han skulle förstås vara död.
   Eller skulle han? Om nu en man flera tusen år in i framtiden blev dödad, skulle det då innebära att han dog år 1952? Plötsligt insåg han det absurda i situationen och kände sig enormt lättad. "Joe"s handlingar kunde inte innebära någon fara för honom; han mindes allt som "Joe" hade gjort - skulle göra. "Joe" skulle råka i gräl med Diktor och i sinom tid återvända genom Tidsporten. Nej, han hade återvänt genom Tidsporten. Han var "Joe". Det var svårt att komma ihåg det.
   Ja, han var "Joe". Liksom han var den förste killen. De skulle gå igenom sina mönster, in och ut och runt, och till slut befinna sig här, i form av honom. Det måste de göra.
   Stopp ett tag - i så fall var ju hela röran uträtad. Han hade kommit undan Diktor, sorterat ut alla sina skilda personligheter och var tillbaka där han börjat utan några bestående men annat än lite skäggstubb och kanske ett ärr på läppen. Dags att raka sig och återgå till arbetet, grabben.
   Medan han rakade sig stirrade han på sitt ansikte och undrade hur han kunnat undgå att känna igen det första gången. Han måste medge att han aldrig tidigare betraktat det objektivt. Han hade alltid tagit det för givet.
   Nu fick han ont i nacken av att försöka se på sin egen profil ur ögonvrån.
   När han steg ut ur badrummet fick han syn på Porten. Av någon anledning hade han förmodat att den skulle ha försvunnit. Det hade den inte. Han betraktade den, gick runt den och undvek omsorgsfullt att röra vid den. Skulle den förbannade tingesten aldrig försvinna? Den hade fullgjort sin uppgift; varför stängde inte Diktor av den?
   Han stod framför den och kände en plötslig våg av den sorts tvångstanke som får människor att hoppa från höga höjder. Vad skulle hända om han steg igenom? Vad skulle han få se? Han tänkte på Arma. Och den där andra - vad var det hon hette? Kanske hade inte Diktor talat om det för honom. Den andra tjänsteflickan, hur som helst, den andra han sett.
   Men han hejdade sig och tvingade sig att sätta sig ner bakom skrivbordet. Skulle han stanna kvar här - och självklart skulle han det, den saken hade han bestämt sig för - måste han avsluta avhandlingen. Han måste ju äta; för att få ett hyggligt jobb behövde han sin examen. Var var han nu?
   Tjugo minuter senare hade han kommit till slutsatsen att avhandlingen måste skrivas om från början till slut. Hans huvudtema, den empiriska metodens tillämpning på den spekulativa metafysikens problem och dess uttryck i formler, var såvitt han kunde se fortfarande hållbart, men han hade samlat en stor mängd nya och ännu inte smälta data som måste tas med. När han läste om sitt manuskript förvånades han av hur dogmatisk han hade varit. Gång på gång hade han fallit i den kartesianska fällan att inbilla sig att klara resonemang också måste vara riktiga resonemang.
   Han försökte sätta upp stolpar till en ny version av avhandlingen, men upptäckte att det fanns två problem han måste behandla som han ännu avgjort inte hade klara för sig: jagproblemet och problemet med den fria viljan. När det funnits tre av honom i rummet, vilken av dem hade då varit hans jag - varit han själv? Och varför hade han varit oförmögen att förändra händelsernas gång?
   Ett absurt självklart svar på den första frågan slog honom genast. Jaget var han själv. Jag är jag, ett obevisat och obevisbart konstaterande, direkt upplevt. Hur var det då med de andra två? Nog hade de varit lika säkra på att de var sig själva - det kom han ju ihåg. Han kom på ett sätt att formulera det: Jaget är medvetandepunkten, den senaste punkten i en ständigt allt längre serie punkter längs minneslinjen. Det lät som en generell formulering, men han var inte säker; innan han kunde lita på den måste han försöka formulera den matematiskt. Språket innehöll så många fallgropar.
   Telefonen ringde.
   Han svarade frånvarande: "Ja?"
   "Är det du, Bob?" "Ja. Vem är det?"
   "Det är ju Genevieve, hör du väl, raring. Vad är det med dig idag? Det är andra gången du inte känner igen mig på rösten."
   Irritation och hopplöshet steg inom honom. Här var ytterligare ett problem han inte klarat av att lösa - nå, nu skulle han i alla fall ta itu med det. Han besvarade inte hennes klagomål. "Hör du, Genevieve, jag har ju sagt åt dig att inte ringa mig när jag arbetar. Hej då!"
   "Det var det - Tror du verkligen att du kan tala till mig i den tonen, Bob Wilson? För det första har du inte alls arbetat idag. Och för det andra, hur kan du inbilla dig att du kan prata omkull mig ena timmen och vara oförskämd mot mig i nästa? Jag är inte alls säker på att jag vill gifta mig med dig längre."
   "Gifta mig? Var har du fått något så löjligt ifrån?"
   Telefonen hackade i flera sekunder. När den lugnat sig en aning fortsatte han: "Tag det bara lugnt. Vi lever inte på artonhundratalet, vet du. Du kan inte bara anta att en kille som bjuder ut dig några gånger tänker gifta sig med dig."
   En kort tystnad följde. "Så det är så det är", kom svaret till slut med en röst så kall och hård och satmarig att han nästan inte kände igen den. "Nå, det finns faktiskt metoder att ta itu med karlar som du. I det här samhället är kvinnor inte alldeles rättslösa."
   "Det vet du säkert bäst", svarade han ursinnigt. "Så många år som du hängt vid universitetet."
   Luren klickade i örat på honom.
   Han torkade svetten ur pannan. Det där fruntimret, det visste han, var fullt kapabelt att ställa till en hel massa trassel för honom. Han hade blivit varnad långt innan han alls börjat ha något med henne att göra, men han hade varit så säker på att han skulle kunna ta hand om sig själv. Han borde ha vetat bättre - men så hade han ju inte heller väntat sig något fullt så gruvligt som det här.
   Han försökte komma igång med sin avhandling igen, men kunde inte koncentrera sig. Inlämningstiden klockan tio nästa morgon verkade rusa rätt emot honom. Han såg på armbandsuret. Det hade stannat. Han ställde det efter skrivbordsklockan - kvart över fyra på eftermiddagen. Inte ens om han satt uppe hela natten hade han minsta chans att kunna skriva klar avhandlingen ordentligt,
   Och så det här med Genevieve -
   Telefonen ringde igen. Han lät den ringa. Den fortsatte; han lade av luren. Han tänkte inte prata med henne igen.
   Han tänkte på Arma. Det var en ordentlig flicka med rätt inställning. Han gick fram till fönstret och stirrade ner på den smutsiga, bullrande gatan. Halvt undermedvetet jämförde han den med det gröna och fridfulla landskap han sett från balkongen där han och Diktor ätit frukost. Det här var en skitig värld full med hopplösa människor. Han önskade nästan plågsamt intensivt att Diktor varit ärlig mot honom.
   En tanke bröt igenom ytan i huvudet på honom och rusade envetet runt. Porten var fortfarande öppen. Porten var fortfarande öppen! Varför oroa sig för Diktor? Han var herre över sig själv. Återvänd och se vad som händer - allt att vinna, inget att förlora.
   Han steg fram till Porten men tvekade framför den. Var det klokt att göra det? Hur mycket visste han när allt kom omkring om framtiden?
   Han hörde fotsteg komma uppför trappan och längs korridoren. Nej - jo, de stannade utanför hans dörr. Plötsligt var han övertygad om att det var Genevieve; det fick honom att bestämma sig. Han steg igenom.
   Porthallen var tom när han anlände. Han skyndade runt kontrollådan till dörren och hann just i tid för att höra: "Kom nu. Vi har saker att göra." Två gestalter var på väg bort genom korridoren. Han kände igen dem bägge och tvärstannade.
   Det var bra nära, sade han sig själv; jag får helt enkelt vänta tills de är ur vägen. Han såg sig omkring efter någon plats att gömma sig men fann ingenting annat än kontrollådan. Den var ingen hjälp; de skulle komma tillbaka. Men -
   Han steg in i kontrollådan medan en plan långsamt tog form i hans tankar. Visade det sig att han kunde klara av kontrollerna skulle Porten kanske ge honom det övertag han behövde. Först måste han slå på den där kameraprylen. Han trevade där han mindes sig ha sett Diktor slå på den, och stack sedan handen i fickan efter en tändsticka.
   Istället drog han fram en papperslapp. Det var listan som Diktor givit honom, sakerna han skulle skaffa på nittonhundratalet. Fram tills nu hade det hänt för mycket för att han skulle ha tittat igenom den.
   Medan han läste kröp ögonbrynen upp för pannan på honom. Det var en konstig lista, tänkte han. Undermedvetet hade han väntat sig att den skulle uppta tekniska uppslagsverk, typexempel på moderna apparater, vapen. Men där fanns ingenting sådant. Ändå fanns det ett slags galen logik i listan. När allt kom omkring kände Diktor de här människorna bättre än han gjorde. Kanske var det just sådant här som behövdes.
   Han ändrade sina planer, förutsatt att han nu kunde kontrollera Porten. Han beslöt sig för att företa ytterligare en färd tillbaka och köpa det som stod på Diktors lista - men det skulle bli han själv som drog nytta av det, inte Diktor. I halvmörkret fumlade han i kontrollhytten efter knappen eller kontrollen till "fönstret". Med handen rörde han vid en mjuk massa. Han grep tag i den och drog fram den.
   Det var hans hatt.
   Han satte den på huvudet, gissade att Diktor stoppat undan den där, och stack fram handen igen. Den här gången hittade han en liten anteckningsbok. Den såg ut som ett fynd - kanske var det Diktors egna anteckningar om hur man hanterade kontrollerna. Han öppnade den ivrigt.
   Den innehöll inte vad han hoppats. Men den innehöll sida efter sida av handskrivna anteckningar. På varje sida fanns tre spalter: den första på engelska, den andra med internationella fonetiska symboler, den tredje med en fullständigt okänd skrift. Han behövde inte vara något geni för att se att det var en ordbok. Han stoppade den i fickan med ett brett leende. Det kunde ha tagit Diktor månader eller till och med år att arbeta ut förhållandet mellan de bägge språken; i det avseendet skulle han kunna rida på Diktors axlar.
   I det tredje försöket hittade han kontrollen och fönstret lyste upp. Än en gång kände han det säregna obehag han känt tidigare, för åter såg han in i sitt rum och åter fanns där två gestalter. Den scenen ville han inte återvända till, det var han bergsäker på. Försiktigt rörde han vid en av de färgade kulorna.
   Bilden försköts, gled ut genom hyreshusets väggar och stannade i luften tre våningar över universitetsområdet. Han var glad över att ha fått Porten ut ur huset, men tre våningar var för högt att hoppa. Han fumlade med de bägge andra kulorna och kom fram till att den ena av dem fick bilden i fönstret att röra sig mot eller från honom medan den andra fick den att röra sig uppåt eller nedåt.
   Han ville ha en någorlunda omärklig plats att placera Porten på, någonstans där den inte skulle locka till sig nyfikna. Det var inte så lätt, eftersom han inte kunde komma på någon idealisk plats, men han kompromissade med en återvändsgränd, en liten gatstump som bildats mellan universitetets transformatorstation och bakre väggen i biblioteket. Försiktigt och klumpigt manövrerade han sitt flygande öga till platsen där han ville ha det och satte försiktigt ner det mellan de bägge byggnaderna. Så justerade han positionen tills han stirrade rätt in i en tom vägg. Det fick duga!
   Han lämnade kontrollerna som de stod, skyndade ut ur båset och steg utan ceremonier tillbaka in i sin egen tid.
   Han slog näsan i tegelväggen. "Kanske lite för exakt", mumlade han medan han försiktigt ålade ut ur utrymmet mellan väggen och Porten. Porten hängde i luften ungefär en halvmeter från väggen och parallellt med den. Men han hade nog med utrymme, beslöt han - han behövde inte återvända och justera kontrollerna. Han lämnade försiktigt gränden och skar över universitetsområdet mot studentbutiken, utan att slösa någon tid. Så steg han in och gick fram till kassan.
   "Tjänare, Bob."
   "Mors, Soupy. Tar du en check?"
   "Hur mycket?"
   "Tjugo dollar."
   "Tja, det gör jag väl. Har du täckning?"
   "Knappast. Du känner väl mig."
   "Jag kan ju investera i den som kuriosum." Han räknade fram en tia, en femma och fem endollarsedlar.
   "Gör det", föreslog Wilson. "En vacker dag blir min autograf en dyrgrip för samlarna." Han lämnade över checken, tog pengarna och begav sig till bokhandeln i samma byggnad. Där såldes de flesta böckerna på listan. Tio minuter senare hade han lagt sig till med:
   Fursten av Niccolo Machiavelli,
   Det politiska rävspelet av James Farley,
   Mein Kampf (oavkortad) av Adolf Schickelgruber,
   Hur man vinner vänner och inflytande av Dale Carnegie.
   De andra titlar han ville ha fanns inte i bokhandeln; han gick från bokhandeln till universitetsbiblioteket och lånade Tomtmäklarens handbok, Musikinstrumentens historia och ett praktverk med titeln Klädstilarnas utveckling. Den sista boken var elegant bunden och full av vackra färgplanscher; den var klassificerad som referensbok. Han blev tvungen att argumentera en stund för att få låna den på tjugofyra timmar.
   Vid det laget var han rätt nedtyngd av böckerna. Han lämnade universitetsområdet och gick till en pantbutik där han köpte två begagnade men kraftiga resväskor. I den ena av dem lade han ner böckerna och fortsatte sedan till den största skivaffären i staden där han ägnade tre kvart åt att välja och vraka bland skivorna med tonvikten vid swing och schlager - alltihop starkt känslomättat. Han glömde inte den klassiska och halvklassiska musiken, men valde den efter samma principer - varje stycke skulle vara sensuellt och fängslande snarare än tankeväckande. Följaktligen omfattade hans urval så föga besläktade verk som Marseljäsen, Ravels Bolero, fyra Cole Porter-album och En fauns eftermiddag.
   Trots biträdets envisa uppfattning att han behövde en elektrisk skivspelare envisades han med att köpa marknadens bästa mekaniska. Till slut fick han som han ville, skrev ut en check på varorna, packade alltihop i väskorna och bad biträdet ringa en taxi.
   Checken gav honom ett ögonblicks obehag. Eftersom den han växlat i studentbutiken tömt hans konto saknade den fullständigt täckning. Han hade bett biträdet ringa banken, eftersom det var vad han absolut inte ville att han skulle göra. Det hade fungerat. Och på köpet, tänkte han, måste han ha satt världsrekord i att smita från betalningen - trettio tusen år.
   När taxin stannade mitt emot gränden där han parkerat Porten hoppade han ur och skyndade in.
   Porten var borta.
   Han stod där i flera minuter och visslade lågt medan han - ofördelaktigt - bedömde sina själsegenskaper, sin tankeförmåga och så vidare. Straffet för checkbedrägeri kändes inte längre fullt lika hypotetiskt.
   Han kände någon röra vid sin ärm. "Hördu, grabben, ska vi åka någonstans? Mätaren går fortfarande."
   "Va? Visst." Han följde med föraren, klättrade tillbaka in i bilen.
   "Vart ska vi?"
   Det var frågan. Han kastade en blick på klockan och insåg att det normalt pålitliga instrumentet gått igenom upplevelser som gjorde den tid det visade fullständigt ointressant. "Vad är klockan?"
   "Kvart över två." Han ställde klockan. Kvart över två. Just nu pågick en synnerligen förvirrad diskussion i hans rum. Dit ville han absolut inte - inte ännu. Inte förrän hans blodsbröder blev klara med sina egendomliga lekar med Porten. Porten!
   Den skulle stanna i hans rum till någon gång efter kvart över fyra. Höll han bara tiden - "Kör till hörnet av Fjärde och McKinley", sade han och angav korsningen närmast huset där han bodde.
   Väl framme betalade han taxiföraren och släpade in bagaget på bensinstationen vid hörnet, där föreståndaren lät honom lämna kvar det och lovade att titta till det. Han hade nästan två timmar på sig. Särskilt långt från huset ville han inte gå, av rädsla att något oförutsett skulle förstöra hans planering.
   Det slog honom att han helt nära hade åtminstone en sak som borde klaras av och att han hade tillräckligt mycket tid på sig för att hinna med det. Raskt promenerade han ett par kvarter, glatt visslande, och steg in i ett hyreshus.
   När han knackade på dörren till lägenhet 211 öppnades den först en springa, sedan helt. 'Bob, raring! Jag som trodde du arbetade idag."
   "Hej, Genevieve. Nejdå - jag har all tid i världen."
   Hon kastade en blick över axeln. "Jag vet inte om jag borde släppa in dig - jag trodde inte att det skulle komma någon, så jag har varken diskat eller bäddat. Jag höll just på att måla mig."
   "Äsch, bekymra dig inte om det." Han sköt upp dörren helt och steg in.
   När han kom ut igen såg han på klockan. Halv fyra - gott om tid. Han strosade längs gatan med samma uttryck i ansiktet som en kanariefågel som just ätit upp en katt.
   Han tackade bensinstationsföreståndaren och gav honom en slant för besväret. Nu hade han ett tiocentsmynt kvar. Han såg på myntet, flinade för sig själv och stoppade det i telefonautomaten utanför bensinstationen. Han slog sitt eget nummer. "Hallå", hörde han.
   "Hallå", svarade han. "Ar det Bob Wilson?"
   "Ja. Vem är det jag talar med?"
   "Strunt i det", småskrattade han. "Jag ville bara vara säker på att du var där. Jag trodde nog att du skulle vara det. Du ligger alldeles rätt, grabben, alldeles rätt." Med ett leende lade han på luren.
   Tio över fyra var han för nervös för att vänta längre. Kämpande med de tunga väskorna tog han sig bort till huset, låste upp och hörde telefonen ringa där uppe. Han såg på klockan - kvart över fyra. I tre ändlösa minuter väntade han i entrén, sedan släpade han sig uppför trapporna och längs korridoren fram till sin egen dörr. Han låste upp den och steg in.
   Rummet var tomt, och Porten fortfarande där.
   Utan att hejda sig ett ögonblick, full av oro för att Porten skulle fladdra till och försvinna medan han korsade golvet, skyndade han fram till den, tog ett säkrare grepp om väskorna och steg igenom.
   Porthallen var tom, och han kände sig lättad. Vilken tur, sade han tacksamt för sig själv. Bara fem minuter, det är allt jag begär. Fem minuter utan att bli avbruten. Han ställde ner väskorna intill Porten för att snabbt kunna ge sig av igen. När han gjorde det såg han att en av väskorna hade ett stort hål vid ena hörnet. Genom öppningen syntes en halv bok, prydligt avskuren som med en skärmaskin. Han såg att det var Mein Kampf.
   Förlusten av boken gjorde honom ingenting, men innebörden i det fick honom att känna sig lite illamående. Tänk om han inte fallit rätt igenom Porten första gången han blivit slagen genom den? Tänk om han slagit emot kanten, hälften i och hälften utanför? Den avsågade mannen - fast utan något hokuspokus.
   Han torkade sig i ansiktet och gick till kontrollpanelen. I enlighet med Diktors enkla instruktioner förde han samman alla de fyra kloten i tetraederns mitt. Han tittade över väggen till manöverutrymmet och konstaterade att Porten försvunnit helt. "Stämmer!" tänkte han. "Allting står på noll - ingen Port." Han flyttade den vita kulan en aning. När han slog på fönstret såg han att miniatyrbilden visade Porthallen själv. Gott och väl så långt - men han skulle aldrig kunna avgöra vilken tid Porten var inställd på enbart genom att titta på Hallen. Han rörde en av rumskontrollerna en smula; bilden fladdrade förbi palatsväggarna och hängde i öppna luften. Han förde tillbaka den vita tidkontrollen till noll och nuddade den sedan en anings aning. I bilden blev solen till ett lysande streck över himlen; dagarna fladdrade förbi som ljuset från en svag lampa. Han ökade tidsavståndet en smula, såg marken bli brunbränd, snötäckt och till slut grön på nytt.
   Försiktigt, med högra handen stödd mot den vänstra, fick han årstiderna att marschera förbi. När han blev medveten om röster någonstans på avstånd hade han räknat till tio vintrar. Han hejdade sig och lyssnade, ställde så mycket snabbt tillbaka rumskontrollerna på noll medan han lät tidkontrollen stå inställd som den gjorde - på tio år i det förflutna - och ilade ut ur manöverbåset.
   Han hann nätt och jämnt gripa tag i väskorna, lyfta dem upp och svänga dem igenom Porten samtidigt som han själv steg igenom. Den här gången var han extra försiktig med att inte komma åt cirkelns rand.
   Precis som han avsett befann han sig fortfarande i Porthallen, men hade han nu bara tolkat kontrollerna på rätt sätt var det tio år innan de händelser som han nyss deltagit i ägde rum. Han hade tänkt sig ett större avstånd än så till Diktor, men det hade han inte hunnit med. Men, tänkte han, eftersom Diktor både enligt vad han själv medgivit och enligt vad som bevisades av den lilla anteckningsbok Wilson tagit från honom i själva veriset kom från nittonhundratalet, var det mycket möjligt att tio år skulle räcka. I den här tiden fanns kanske inte Diktor. Gjorde han det kunde han alltid fly genom Tidsporten. Men innan han företog några fler hopp var det klokast att rekognoscera lite.
   Plötsligt föll det honom in att Diktor kanske betraktade honom genom fönstret i Tidsporten. Utan att tänka på att snabbhet inte var något skydd - eftersom fönstret gick att använda för att betrakta vilken punkt i tid och rum som helst - släpade han raskt in sina bägge väskor i skydd av manöverbåset. Väl bakom de skyddande väggarna lugnade han ner sig en smula. Spioneri kunde fungera åt bägge hållen. Han fann kontrollerna stå på noll; på samma sätt som tidigare ställde han in bilden på tio år fram i tiden och letade sedan försiktigt med rumskontrollerna på noll. Det var mycket svårt; den tidsskala han måste utnyttja för att kunna söka igenom flera månader på några minuter fick figurer som kanske visade sig i bilden att blixtra förbi med en hastighet som gjorde att hans ögon inte ens uppfattade dem. Flera gånger tyckte han att han anade skuggor som kunde vara människor, men när han slutade röra tidkontrollen kunde han aldrig återfinna dem.
   Irriterad undrade han varför den som byggt den fördömda maskinen inte försett den med graderingar och nå- got slags finkontroller - en ratt eller något liknande. Inte förrän långt senare insåg han att Tidsportens skapare kanske inte hade något behov av så grova hjälpmedel. Han skulle ha gett upp, var på vippen att ge upp, när av en ren slump ytterligare en meningslös titt i bildfönstret råkade avslöja en figur i fältet.
   Det var han själv, bärande på två väskor. Han såg sig själv stiga rakt in i blickfältet, bli större och försvinna. Han tittade upp över väggen, halvt om halvt beredd att se sig dyka upp ur Porten.
   Men ingenting steg ut ur Porten. Det förvånade honom tills han mindes att det var inställningen i andra änden, tio år in i framtiden, som avgjorde när han stigit ut. Men han hade funnit det han sökt; nu lutade han sig tillbaka och såg på. Nästan omedelbart dök Diktor och en annan upplaga av honom själv upp i bilden. När han såg scenen spelas upp mindes han situationen. Det var Bob Wilson nummer tre, just i färd med att gräla med Diktor och fly tillbaka till nittonhundratalet.
   Så var det med den saken - Diktor hade inte sett honom, visste inte att han olovandes använt Tidsporten, visste inte att han gömde sig tio år in i det "förflutna", skulle inte leta efter honom där. Han ställde tillbaka kontrollerna på noll och avfärdade saken.
   Men annat pockade på hans uppmärksamhet, i synnerhet mat. Nu när han tänkte efter var det självklart att han borde ha tagit med sig mat för åtminstone en eller ett par dagar. Och kanske en revolver. Han måste medge att han inte varit särskilt företänksam. Men han förlät sig med lätthet - det var svårt att tänka framåt när framtiden hela tiden hoppade på en bakifrån. "Då så, Bob", sade han högt till sig själv, "låt oss se efter om infödingarna verkligen är vänliga, som det stod i broschyren."
   En försiktig forskningsfärd genom den lilla del av Palatset han var bekant med visade inga tecken vare sig på människor eller liv av något annat slag, inte ens insekter. Byggnaden var död, steril, lika stillastående och obebodd som ett skyltfönster. En gång ropade han bara för att få höra en röst. Ekot fick honom att rysa; han gjorde inte om det.
   Palatsets arkitektur förbryllade honom. Det saknade inte bara motstycke i hans erfarenhet - något annat hade han inte väntat sig - utan verkade också med enstaka undantag fullständigt olämpligt för mänskliga behov. Väldiga salar, stora nog för tio tusen personer samtidigt - om där nu funnits några golv de kunnat stå på. För ofta fanns det inga golv i ordets normala betydelse: jämna eller någorlunda jämna plana ytor. När han följde en korridor kom han plötsligt fram till en av de väldiga, mystiska öppningarna i byggnaden och ramlade nästan ut genom den innan han insåg att vägen tagit slut. Försiktigt kröp han fram och såg över kanten. Korridormynningen var belägen högt uppe i en av byggnadens murar; under honom svängde muren in så att hans blick inte ens hade en vertikal yta att följa. Långt under honom svängde väggen tillbaka och mötte sin motsvarighet från andra sidan - inte anständigt, i ett horisontellt plan, utan i en spetsig vinkel.
   Runt omkring i väggarna fanns andra öppningar, öppningar lika omöjliga för en människa att använda sig av som den han satt hopkrupen i. "De Höga", viskade han för sig själv. All hans självsäkerhet hade försvunnit. Han följde sina steg tillbaka genom det fina dammet och nådde Porthallens nästan trivsamma välkändhet.
   Vid nästa försök provade han bara de korridorer och utrymmen som uppenbart verkade avpassade för människor. Han hade redan bestämt sig för vad de delarna av Palatset måste vara - tjänstebostäder, eller, troligare, slavbostäder. Genom att hålla sig till de områdena återvann han modet. Fastän helt övergivna verkade de rum och korridorer som tycktes ha byggts för människor vänliga och inbjudande i kontrast mot resten av den väldiga byggnaden. Det eviga ljuset från osynliga källor och den obrutna tystnaden bekom honom illa, men inte i lika hög grad som han upprördes av de gigantiska och obegripligt formade utrymmen som tillhört "de Höga".
   Han hade nästan givit upp hoppet om att finna någon väg ut ur Palatset, och funderade på att än en gång återvända i sina spår, när korridoren han gick längs svängde och han fann sig stå utomhus i klart solljus.
   Han stod överst på en bred och brant ramp som solfjäderslikt fortsatte ner till byggnadens fot. Framför och under honom, åtminstone en halv kilometer bort, mötte rampens beläggning gräsets och buskarnas och trädens grönska. Det var samma fridfulla, yppiga och välbekanta scen som han sett ut över när han åt frukost med Diktor - för några timmar sedan, om tio år.
   En kort stund stod han tyst, drack in solljuset och sög i sig den uppmuntrande skönheten i den varma vårdagen. "Allting kommer att bli bra", jublade han. "Det är ett härligt ställe."
   Långsamt rörde han sig nedför rampen och sökte med blicken efter människor.
   Han var halvvägs nere när han såg en liten gestalt dyka upp bland träden i en glänta intill rampens fot. Förtjust och glad ropade han till den. Barnet - han såg att det var ett barn - tittade upp, stirrade ett ögonblick på honom och flydde sedan tillbaka in i skydd av träden.
   "Du är otålig, Robert - otålig", förmanade han sig själv. "Skräm dem inte. Ta det lugnt." Men han blev inte modstulen. Där det fanns barn skulle det också finnas föräldrar, ett samhälle, möjligheter att ta sig fram för en begåvad ung man med stora planer. Han fortsatte i lugn takt nedför rampen.
   Där barnet försvunnit dök en man upp. Wilson stod stilla. Mannen betraktade honom och närmade sig tvekande ett eller ett par steg. "Kom hit!" lockade Wilson med vänlig röst. "Jag tänker inte göra dig illa."
   Mannen kunde knappast ha förstått orden, men han närmade sig långsamt. Vid beläggningens kant stannade han, såg på den och vägrade gå vidare.
   Någonting i mannens uppförande fick det att klicka till i hjärnan på Wilson, passade ihop med vad han sett i Palatset och med det lilla Diktor talat om för honom. "Om nu inte", sade han sig, "den tid jag ägnade åt grundkursen i antropologi var alldeles bortkastad, så är det här Palatset tabu, rampen jag står på är tabu och, eftersom jag står här, är jag tabu. Spela ut korten nu, grabben, spela bara ut."
   Han steg fram till kanten av rampen och var noga med att inte stiga av den. Mannen föll ner på knä och kupade händerna framför sig med böjt huvud. Utan att tveka rörde Wilson vid hans panna. Mannen reste sig med strålande ansikte.
   "Det här är ingen sport", sade Wilson. "Ni borde åtminstone göra lite motstånd." Hans Fredag böjde huvudet med ett förbryllat uttryck och svarade med djup, melodisk röst. Orden var flytande och främmande och lät som en versrad ur någon sång.
   "Den där rösten borde du göra pengar på", sade Wilson beundrande. "Det finns stjärnor som klarar sig med mindre. Men strunt i det - stick iväg nu och hämta någonting att äta. Mat." Han pekade på munnen.
   Mannen såg tvekande ut och talade igen. Bob Wilson stack handen i fickan och drog fram den stulna anteckningsboken. Han slog upp "äta" och slog sedan upp "mat". Det var samma ord. "Blellan", sade han omsorgsfullt.
   "Blellaaaan?"
   "Blellaaaaaaaan", instämde Wilson. "Du får ursäkta brytningen. Skynda på nu."
   Han försökte hitta "skynda" i ordboken, men det stod där inte. Antingen fanns inte begreppet på det här språket, eller också hade inte Diktor ansett det värt att anteckna. Men det ska vi snart ordna till, tänkte Wilson - finns inte ordet ska jag lära dem det.
   Mannen gav sig av.
   Wilson slog sig ner med korslagda ben och fördrev tiden med att studera anteckningsboken. Hur snabbt han skulle kunna bli någonting här, avgjorde han, berodde enbart på hur lång tid det tog honom att upprätta full kommunikation. Men han hann bara slå upp några vanliga substantiv innan hans första bekantskap återvände, den här gången i sällskap.
   Processionen leddes av en mycket gammal man, vithårig men skägglös. Alla männen var skägglösa. Han gick under ett soltak som bars av fyra ynglingar. Ensam av de många människorna bar han tillräckligt mycket kläder för att kunna passera annat än på badstranden. Han var till synes obekvämt klädd i något slags toga, som såg ut att i sin ungdom ha varit en randig markis. Det var uppenbart att mannen var ledaren.
   Wilson slog snabbt upp ordet för "hövding".
   Ordet för hövding var "diktor".
   Det borde inte ha förvånat honom, men gjorde det. Naturligtvis var det logiskt att anta att ordet "diktor" var en titel snarare än ett egennamn. Men det hade helt enkelt inte fallit honom in. Diktor — hans Diktor — hade lagt till en not under ordet. "Ett av de få ord", läste Wilson, "som visar tecken på att härröra från de döda språken. Detta ord tycks tillsammans med ett par dussin andra och språkets gram- matiska struktur vara den enda länken mellan de "Övergivnas" språk och engelskan."
   Hövdingen stannade framför Wilson, precis bortom beläggningen. "Okay, diktor", befallde Wilson, "ner på knä. Du är inget undantag." Han pekade på marken. Hövdingen knäböjde. Wilson rörde vid hans panna.
   Maten de hade tagit med sig var riklig och mycket välsmakande. Wilson åt långsamt och värdigt, hela tiden medveten om hur viktigt det var att inte förlora ansiktet. Medan han åt sjöng hela sällskapet för honom. Deras sång var utsökt, det måste han medge. Han undrade en smula över deras uppfattning om harmonier, och sedd som helhet gav föreställningen ett lätt primitivt intryck, men deras röster var klara och melodiska och de sjöng som om de tyckte om att göra det.
   Konserten gav Wilson en idé. När han stillat sin hunger lyckades han med hjälp av den oumbärliga lilla anteckningsboken få hövdingen att förstå att han och hans flock skulle vänta där de stod. Så återvände Wilson till Porthallen där han hämtade grammofonen och ett dussin sorterade skivor. Han underhöll dem med en inspelad konsert med "modern" musik.
   Deras reaktion överträffade hans förhoppningar. Begin the Beguine fick tårarna att strömma nedför den gamle hövdingens ansikte. Första satsen i Tjajkovskijs Pianokonsert nummer ett i B moll gjorde dem nästan utom sig. De skakade. De höll sig för huvudena och stönade. De tjöt ut sin uppskattning. Wilson undvek att spela andra satsen för dem och gav dem istället chansen att hämta sig till Boleros rytmiska monotoni.
   "Diktor", sade han — och han tänkte inte på den gamle hövdingen — "Diktor, gamle gosse, du visste precis vad du gjorde när du gav mig den där shoppinglistan. När du väl dyker upp — om du någonsin gör det — kommer jag att äga det här stället."
   Wilsons upphöjelse till maktens tinnar tog snarare formen av en triumfprocession än av en maktkamp; den var knappast dramatisk. Vad än de Höga gjort med mänskligheten hade de kvarlämnat bara en fysisk likhet men ett i grunden förändrat temperament. De lydiga och vänskapliga barn Wilson hade att göra med hade föga gemensamt med de aggressiva, vulgära, levnadsglada och dynamiska massor som en gång kallat sig själva för Förenta Staternas folk.
   Jämförelsen var som mellan mjölkkor och vildbuffel, eller mellan en cockerspaniel och en varg. Kamplusten hade lämnat dem. Det var inte så att de saknade intelligens eller civilisation; det var konkurrensdriften som försvunnit, önskan att få makt.
   Den hade Wilson monopol på.
   Men till och med han tappade intresset för ett spel han alltid vann. När han väl befäst sin ställning som härskare genom att bosätta sig i Palatset och presentera sig som de försvunna Högas ställföreträdare ägnade han sig en tid åt en rad projekt i syfte att föra kultur en "fram till nuet" - att återuppfinna musikinstrument, upprätta ett postsystem, på nytt utveckla tanken på mode och införa ett tabu mot att bära samma klädstil längre än en säsong. I det sista projektet låg en hel del list. Han tänkte sig att om han fick kvinnorna att utveckla ett sinne för att visa upp sig skulle det tvinga männen att arbeta hårdare för att tillfredsställa kvinnornas önskningar. Vad den här kulturen saknade var gåpåaranda - den var på väg utför. Han försökte ge dem den drivfjäder de själva saknade.
   Hans undersåtar uppfyllde hans önskningar, men förbryllat, som hundar som lär sig konster inte därför att de förstår dem utan därför att deras husse och gud begär det av dem.
   Snart tröttnade han.
   Men mysteriet med de Höga, och i synnerhet mysteriet med deras Tidsport, fanns kvar och upptog hans tankar. Hans natur var blandad, till hälften en småskojares, till hälften en filosofs. Nu blev det filosofens tur att dominera.
   Det var en intellektuell nödvändighet för honom att i tanken konstruera en fysisk-matematisk modell av de fenomen Tidsporten uppvisade. Till sist lyckades han formulera en, kanske inte den bästa, men en som uppfyllde alla krav . Tänk er en plan yta, ett pappersark, eller ännu hellre en silkesnäsduk - silke, därför att det saknar stelhet, är lätt att vika och samtidigt bibehåller alla ett tvådimensionellt kontinuums relationella attribut i sin yta. Låt trådarna i väven vara tidens dimension - eller riktning och låt trådarna i varpen representera de tre rumsdimensionerna.
   En bläckfläck på näsduken får vara Tidsporten. Genom att vika ihop näsduken kan man få fläcken att hamna över vilken annan punkt som helst på tyget. Pressa samman de bägge punkterna mellan tummen och pekfingret; kontrollerna är inställda, Tidsporten är öppen och en mikroskopisk invånare på silkesnäsduken kan krypa från det ena vecket till det andra utan att passera över någon annan punkt på tyget.
   Modellen är ofullständig; bilden är statisk - men en fysisk bild begränsas med nödvändighet av sinneserfarenheterna hos den person som tänker sig den.
   Han kunde inte bestämma sig för om tanken på att vika den fyrdimensionella rumtiden - tre rumsdimensioner, en tidsdimension - över sig själv så att Porten var "öppen" gjorde det nödvändigt att anta existensen av ytterligare dimensioner att vika den genom, eller inte. Det verkade så, men å andra sidan kunde det helt enkelt vara en intellektuell brist i den mänskliga hjärnan. Det enda som behövdes för "vikningen" var tomrum, men "tomrum" var självt ett begrepp som totalt saknade innebörd - han var tillräckligt mycket matematiker för att veta det.
   Behövdes det högre dimensioner för att "innehålla" en fyrdimensionen rumtid, då måste rummets och tidens dimensioner med nödvändighet vara oändligt många; varje steg skulle kräva ett nästa steg i vilket det inrymdes.
   Men "oändligt" var ytterligare ett meningslöst begrepp. "Öppen serie" var en smula bättre, men inte mycket.
   När han tänkte igenom saken tvingades han dra slutsatsen att det förmodligen fanns åtminstone en dimension utöver de fyra hans sinnen kunde uppfatta - Tidsporten själv.
   Han utvecklade en avsevärd skicklighet i att hantera kontrollerna till den, men hade aldrig ens den blekaste aning om hur den fungerade, eller hur den kunde byggts. Det föreföll honom som om de varelser som byggt den måste ha kunnat ställa sig utanför de begränsningar som stängde honom inne för att kunna förankra Porten i rumtidens struktur. Men han kunde inte konkretisera tanken.
   Han misstänkte att de kontroller han såg helt enkelt var de bitar som råkade skjuta ut i det rum han upplevde. Palatset självt var kanske inte mer än en tredimensionell del av en mer komplicerad byggnad. Det förhållandet skulle kunna förklara arkitekturens annars obegripliga natur.
   Han blev besatt av en överväldigande önskan att lära sig mer om dessa säregna varelser, "de Höga", som dykt upp och behärskat mänskligheten och byggt sitt Palats och sin Port och försvunnit igen och i vars svallvågor han slungats ut ur sin plats i tillvaron och nästan trettio årtusenden genom tiden. Inga bilder av dem fanns kvar, inga spår av deras skrift, ingenting av det de skapat utöver Norkaals Höga Palats och Porten. Och en känsla av oersättlig förlust i hjärtat på det släkte de härskat över, en förlust som uttrycktes i deras ord för sig själva - de Övergivna.
   Med kontroller och bildskärm jagade han bakåt genom tiden på jakt efter Byggarna. Det var ett långsamt arbete, som han redan tidigare upptäckt. En förbiilande skugga, en mödosam finjustering - och misslyckande.
   En gång var han förvissad om att han verkligen sett en skugga i fönstret. Han satte tillbaka kontrollerna mycket nog för att vara säker på att han på nytt passerat skuggan, beväpnade sig med mat och dryck och väntade.
   Han väntade i tre veckor.
   Skuggan kunde ha passerat under de timmar han tvingades sova. Men han kände sig säker på att han var i rätt period. Han fortsatte att vaka.
   Så såg han den.
   Den rörde sig mot Porten.
   När han tog sig samman befann han sig halvvägs genom korridoren som ledde bort frän Hallen. Han insåg att han skrikit högt. Han darrade fortfarande.
   Lite senare tvingade han sig att återvända till Hallen och med bortvänd blick stiga in i kontrollbåset och skjuta tillbaka kulorna till nolläge. Han backade snabbt ut och gick från Hallen till sin lägenhet. Det dröjde mer än två år innan han på nytt rörde vid kontrollerna eller steg in i Hallen.
   Det hade inte varit fruktan för något fysiskt hot som skakat hans förnuft. Inte heller hade det varit varelsens utseende - han mindes över huvud taget inte hur den sett ut. Det hade varit en känsla av oändligt tung sorgsenhet som på ett ögonblick strömmat genom honom, en känsla av tragik, av outhärdlig och ofrånkomlig sorg, av omätlig trötthet. Han hade vidrörts av känslor många gånger för starka för hans andliga kapacitet, känslor han inte var bättre rustad att uppleva än vad ett ostron är rustat att spela fiol.
   Han kände att han lärt sig allt om de Höga en människa kunde lära sig och fortfarande uthärda. Han var inte längre nyfiken. Skuggan av den indirekt upplevda känslan förstörde hans sömn och fick honom genomblöt av svett att vakna ur sina drömmar.
   Ett annat problem oroade honom - problemet med honom själv och hans strövtåg genom tiden. Det störde honom fortfarande att han när han farit tillbaka så att säga träffat sig själv, talat med sig själv, slagits med sig själv.
   Vilken av dem var egentligen han själv?
   Han var dem alla, det visste han, för han mindes sig ha varit var och en av dem. Men hur var det med de gånger då mer än en varit närvarande?
   Av ren nödvändighet tvingades han utvidga icke-identitetsprincipen - "Ingenting är identiskt med någonting annat, inte ens med sig självt" - till att omfatta också jaget. I en fyrdimensionell tumtid är varje händelse något fullständigt unikt, med sina unika rumskoordinater och sin tidpunkt. Den Bob Wilson han var just nu var inte den Bob Wilson han varit för tio minuter sedan. Var och en var en särskild del i en fyrdimensionen process. Den ena liknade den andra i många avseenden, liksom en brödskiva liknar skivan intill. Men de var inte samma Bob Wilson - de skildes åt av tid.
   När han gått bakåt och mött sig själv hade skillnaden blivit uppenbar, för åtskillnaden bestod nu av rum snarare än tid, och han råkade vara utrustad på det sättet att han kunde se ett rumsutrymme medan han bara kunde minnas ett tidsutrymme. När han tänkte tillbaka kunde han minnas ett stort antal olika Bob Wilson, spädbarnet, det lilla barnet, tonåringen, den unge mannen. De var alla olika - så mycket visste han. Det enda som band dem samman till en känsla av identitet var minnets kontinuitet.
   Och det var samma sak som band samman de tre - nej, fyra, Bob Wilson som existerat en viss överfull eftermiddag: ett minnesspår som löpte genom dem alla. Det enda i alltihop som fortfarande var märkligt var tidsresandet självt.
   Och några andra småsaker - den "fria viljans" natur, entropiproblemet, lagen om massans och energins bevarande. De bägge sista, insåg han nu, måste utvidgas eller generaliseras så att de kunde omfatta sådana fall då Porten, eller något liknande, tillät massa, energi eller entropi att läcka från en del av rumtiden till en annan. I övrigt förblev de oföränderliga och giltiga. Fri vilja var en annan sak. Den gick inte bara att skratta bort, eftersom den var möjlig att uppleva direkt - men trots det hade hans egen fria vilja lett till att han skapat samma skeende om och om igen. Tydligen måste mänsklig vilja betraktas som en av de faktorer som bidrar till att forma tumtidens skeenden - "fri" för jaget, mekanistisk utifrån sedd.
   Men ändå tycktes hans sista handling, hans flykt undan Diktor, ha förändrat händelsernas förlopp. Han var här och styrde landet, hade styrt det i flera år, men Diktor hade inte dykt upp. Var det möjligt att varje handling som var resultatet av "äkta" fri vilja skapade en ny och annorlunda framtid? Det hade många filosofer trott.
   Den här framtiden verkade inte innehålla någon sådan person som Diktor - hans Diktor - någonstans, eller vid något tillfälle.
   När slutet på hans första tio år i framtiden närmade sig blev han allt mer nervös, allt mindre säker på sin övertygelse. Fördömt också, tänkte han, ska Diktor dyka upp alls är det hög tid att han gör det nu. Han ville gärna stå öga mot öga med honom, få fastslaget vem av dem som skulle bestämma.
   Runt om ide Övergivnas land hade han vaktposter med instruktion att gripa alla de stötte på med hår i ansiktet och genast föra dem till Palatset. Porthallen bevakade han själv.
   Han försökte spana efter Diktor i framtiden, men hade ingen större tur. Tre gånger fann han en skugga och följde upp den; varje gång var det han själv. Av leda och delvis av nyfikenhet försökte han se andra änden av processen; han försökte lokalisera sitt ursprungliga hem, trettio tusen år i det förflutna.
   Det var ett tidskrävande arbete. Ju längre tidkulan flyt tades från centrum, desto mer osäker blev kontrollen. Det tog tålmodig övning att ens lyckas hejda bilden inom något århundrade från den tidpunkt han ville nå. Det var under de experimenten han fann det han en gång sökt efter, en fininställning - faktiskt en ratt. Den var lika enkel som huvudkontrollen, men i stället för att flytta kulan direkt fick man vrida den.
   Han lokaliserade nittonhundratalet, gissade sig till året utifrån bilmodellerna, arkitekturen och andra ledtrådar av det grövre slaget, och stannade vid vad han trodde var 1952. Omsorgsfulla justeringar av rumkontrollerna förde honom till den universitetsstad han startat från - efter flera misslyckade försök; bildens storlek tillät honom inte att läsa vägskyltarna.
   Han fann sitt hyreshus och förde in Porten i sitt eget rum. Det var obebott, omöblerat.
   Han planade bort från rummet och försökte igen, ett år tidigare. Den här gången hade han lyckats - det var hans eget rum, med hans egna möbler, men tomt. Snabbt for han bakåt, på jakt efter skuggor.
   Där! Han fick bilden att sakta in. Det fanns tre gestalter i rummet, men bilden var för liten och belysningen för svag för att han skulle vara säker på om någon av dem var han själv. Han lutade sig fram och studerade bilden.
   Det hördes en dov duns utanför kontrollbåset. Han rätade på sig och tittade över sidan.
   Utsträckt på golvet låg en medvetslös gestalt. Bredvid den låg en hopknycklad och misshandlad hatt.
   En obestämt lång stund stod han fullständigt orörlig och stirrande på de bägge främmande föremålen, hatt och man, medan oförnuftets vindar svepte genom hans förnuft och ruskade om det. Han behövde inte titta närmare på den medvetslösa gestalten för att identifiera den. Han visste... han visste att det var hans yngre jag, ofrivilligt slagen rätt genom Tidsporten.
   Det var inte detta faktum i sig som skakade honom. Han hade inte direkt väntat sig att det skulle hända, eftersom han nått fram till den preliminära slutsatsen att han levde i en annan, alternativ framtid än den i vilken han ursprungligen stigit igenom Tidsporten. Ändå hade han varit medveten om att det trots det skulle kunna hända, och att det nu hände förvånade honom inte.
   Men när det nu hände var han själv den ende iakttagaren!
   Han var Diktor. Han var sin Diktor. Han var den ende Diktor!
   Han skulle aldrig finna Diktor, eller göra upp med honom. Han behövde aldrig frukta hans ankomst. Det hade aldrig funnits, skulle aldrig finnas, någon annan person vid namn Diktor, eftersom Diktor aldrig hade varit och aldrig skulle vara någon annan än han själv.
   När han såg tillbaka föreföll det uppenbart att han måste vara Diktor; så många ledtrådar pekade på det. Men ändå hade det inte varit uppenbart. Varje likhet mellan honom själv och den Diktor han mindes hade följt av rimliga orsaker - för det mesta av hans önskan att efterlikna den "andres" egenskaper i stort och därmed konsolidera sin egen makt och myndighet innan den "andre" Diktor dök upp. Av den orsaken hade han valt att bo i just de rum som "hans" Diktor hade använt - så att de "först" skulle vara hans.
   Visst kallade hans folk honom Diktor, men det hade han inte fäst något avseende vid - de använde samma titel på alla som bestämde, till och med till de obetydliga underhövdingar som var hans lokala administratörer.
   Han hade odlat skägg, likadant som det Diktor burit, delvis för att imitera den "andre" men i högre grad för att skilja sig från de Övergivnas hårlösa män. Det gav honom prestige, ökade hans tabu. Han fingrade på sin skäggprydda haka. Ändå tycktes det honom egendomligt att han inte kommit ihåg att hans eget nuvarande utseende stämde med "Diktors"; utseende. "Diktor" hade varit en äldre man. Själv var han bara trettiotvå, tio här, tjugotvå där.
   Han hade uppskattat Diktor till omkring fyrtiofem. Kanske skulle en utomstående betraktare bedöma hans egen ålder till det. Hans hår och skägg var gråsprängda - hade varit det ända sedan det år då han lyckats alltför väl med att spionera på de Höga. Hans ansikte var fårat. Förgäves söker den hjässa och så vidare. Att styra ett land, till och med ett fridfullt Arkadien, tar på en människa och håller henne vaken om nätterna.
   Inte för att han ville klaga - det hade varit ett gott liv , ett storartat liv, och det slog avgjort allt som urtiden skulle kunnat erbjuda.
   Hur som helst hade han väntat att möta en man på lite över fyrtio, vars ansikte han mindes bara oklart efter tio år och vars porträtt han inte ägde. Det hade aldrig fallit honom in att sätta det oskarpt ihågkomna ansiktet i samband med hans eget nuvarande. Självklart inte.
   Men det fanns andra småsaker. Till exempel Arma. För ungefär tre år sedan hade han valt ut en tilldragande tös och inlemmat henne med inomhusstaben. I sentimentalt minne av flickan han en gång känt sig dragen till hade han döpt om henne till Arma. Det var logiskt nödvändigt att de var samma flicka, inte två olika Arma, utan en.
   Men som han mindes henne hade den "första" Arma varit mycket sötare.
   Mm - det måste vara hans egen synvinkel som hade förändrats. Han medgav att han haft avsevärt större möjligheter att bli uttråkad av kvinnlig skönhet än hans unge vän där borta på golvet. Med ett skratt mindes han hur han funnit det nödvändigt att omge sig själv med ett omständligt tabusystem för att över huvud taget få ro från sina undersåtars döttrar - åtminstone för det mesta. Han hade låtit ett speciellt stycke av floden intill Palatset helgas åt honom för att kunna bada utan att bli insnärjd i sjöjungfrur.
   Mannen på golvet stönade, men öppnade inte ögonen.
   Wilson, Diktor, böjde sig över honom men gjorde inget försök att återuppliva honom. Han hade skäl att veta att mannen inte var allvarligt skadad. Och han ville inte att han skulle kvickna till förrän han hunnit samla sina egna tankar ordentligt.
   För han hade arbete att göra, arbete som måste göras in i minsta detalj rätt, utan några misstag. Alla människor, tänkte han med ett snett leende, måste planera för att trygga sin framtid.
   Själv skulle han trygga sitt förflutna. Han måste till exempel ställa in Tidsporten innan han sände sitt tidigare jag tillbaka genom tiden. När han ställt in den på scenen i hans rum för några minuter sedan, hade han kommit in i händelserna just innan hans tidigare jag slagits igenom. När han sände honom tillbaka måste han göra en anings omställning i tidsplaceringen, tillbaka till något ögonblick vid tvåtiden samma eftermiddag. Det skulle vara enkelt nog; allt han behövde göra var att söka igenom en kort sektor tills han fann sitt tidigaste jag ensam och fullt upptagen vid skrivbordet.
   Men Tidsporten hade dykt upp i rummet vid en senare tidpunkt. Han hade just själv fått den att göra det. Han kände sig förvirrad.
   Men vänta ett tag - om han ändrade tidkontrollens inställning, skulle Porten dyka upp i hans rum vid den tidigare tidpunkten, stanna kvar där och helt enkelt smälta samman med sin "senare" ankomst någon timme senare. Jo, det stämde. För en betraktare i rummet skulle det helt enkelt se ut som om Tidsporten funnits där hela tiden, från ungefär klockan två framåt.
   Vilket den också hade gjort. Det skulle han se till.
   Trots hans erfarenhet av de fenomen som Tidsporten gav upphov till fordrades det en stor och koncentrerad intellektuell ansträngning att tänka i andra än lineära termer, att se saker ur ett evigt perspektiv.
   Och där låg hatten. Han plockade upp den och provade den. Den passade inte särskilt väl, säkert därför att han hade längre hår nu. Han måste lägga hatten där den skulle bli upphittad - Just det, ja, i kontrollbåset. Och anteckningsboken också.
   Anteckningsboken, anteckningsboken - Mmm - Där hade han någonting besynnerligt. När anteckningsboken han stulit blivit nött och sliten nästan intill oläslighet för ungefär fyra år sedan, hade han omsorgsfullt skrivit av dess innehåll i en ny anteckningsbok - för att friska upp minnet av engelskan snarare än för att han längre hade något behov av den. Den utnötta anteckningsboken hade han för stört; det var den nya han tänkte hämta och lämna kvar så att den kunde bli upphittad.
   Men följaktligen hade det aldrig funnits två anteckningsböcker. Den han nu hade skulle sedan den tagits genom Porten till en punkt för tio år sedan bli den anteckningsbok ur vilken han kopierat den. De var bara olika segment av samma fysiska process, via Porten manipulerade så att de löpte parallellt, sida vid sida, under en viss tid.
   Liksom han själv gjort - den där eftermiddagen.
   Han önskade att han inte kastat bort den utnötta anteckningsboken. Hade han haft den till hands skulle han kunnat jämföra dem och övertyga sig själv om att de var identiska, så när som på den ökande entropins nötning.
   Men när hade han lärt sig språket så att han alls kunnat åstadkomma ordlistan? För när han kopierat boken hade han redan kunnat språket - det hade egentligen inte alls varit nödvändigt för honom att skriva av boken.
   Men han hade skrivit av den.
   De fysiska skeendena såg han klart framför sig, men sammanhanget bakom dem var en sluten cirkel. Hans äldre jag hade lärt hans yngre jag ett språk som hans äldre jag kunde därför att hans yngre jag, efter att ha lärt det, växte upp till att bli det äldre jaget och följaktligen kunde lära ut det.
   Men var hade det börjat?
   Vilket kommer först, hönan eller ägget?
   Man matar katterna med råttorna, flår katterna och matar råttorna med katterna så att man kan mata katterna med råttorna. Evighetsuppfödning.
   Om Gud skapade världen, vem skapade då Gud?
   Vem skrev anteckningsboken? Vem satte igång kedjan?
   Han kände varje hederlig filosofs intellektuella desperation. Han insåg att hans möjligheter att förstå problem av det här slaget var ungefär lika stora som en collies möjligheter att räkna ut hur hundmaten kommer in i burkarna. Tillämpad psykologi låg bättre till för honom - och det påminde honom om att det fanns några böcker som hans tidigare jag skulle finna mycket användbara när det gällde att lära sig hantera mellanmänskliga problem i det land han skulle styra. Han påminde sig om att skriva en lista.
   Mannen på golvet rörde sig åter och satte sig upp. Wilson visste att tiden var inne för honom att trygga sitt förflutna. Han kände sig inte orolig; han kände samma totala tillförsikt som en spelare som i är "i slag", som vet vad hans nästa tärningskast kommer att ge för utslag.
   Han böjde sig över sitt andra jag. "Hur är det med dig?" frågade han.
   "Bra, antar jag", mumlade den yngre mannen. Han förde handen till sitt blodiga ansikte. "Jag har ont i huvudet."
   "Det förvånar mig inte", instämde Wilson. "Du kom igenom med skallen först. Jag tror du slog i huvudet när du landade."
   Hans yngre jag tycktes till att börja med inte riktigt för- stå vad han sagt. Han såg sig bedövat omkring, som för att lokalisera sig. Efter en stund sade han: "Kom igenom? Kom igenom vad?"
   "Porten, förstås", sade Wilson till honom. Han nickade mot Porten och hoppades att åsynen av den skulle hjälpa den fortfarande vimmelkantige yngre Bob att orientera sig.
   Den unge Wilson tittade över axeln i den utpekade riktningen, satte sig upp med ett ryck, ryste till och slöt ögonen. Efter vad som tycktes vara en kort stunds bedjande öppnade han dem igen, såg sig om på nytt och sade: "Kom jag igenom den där?"
   "Ja", försäkrade honom Wilson.
   "Var är jag?"
   "I Portens Hall i Norkaals Höga Palats. Men viktigare är när du är", tillade Wilson. "Du har färdats lite över trettio tusen år framåt."
   Vetskapen tycktes inte lugna honom. Han reste sig upp och snubblade mot Porten. Wilson lade en hindrande hand på hans axel. "Vart tänker du ta vägen?"
   "Tillbaka!"
   "Ha inte så bråttom." Han vågade inte låta honom åter vända ännu, inte förrän Porten blivit omställd. Förresten var han fortfarande berusad — hans andedräkt kunde få en att ragla. "Visst kommer du att återvända — det har du mitt hedersord på. Men låt mig plåstra om dig lite först. Och du borde vila. Jag har en del saker att förklara för dig, och när du sedan återvänder är det ett ärende du kan uträtta åt mig — till din fördel lika väl som min. Vi har en storslagen framtid att se fram emot, min unge vän — en storslagen framtid!"
   En storslagen framtid!


   Originalets titel: "By His Bootstraps". Ursprungligen publicerad i Astounding Science Fiction, oktober 1941. Översatt av John-Henri Holmberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki