FANDOM


Manniskojakten-0.png

Av Frank M. Robinson

DAVID BLACK var rädd.
   Han hade försökt behärska sig, men han visste att det syntes i hans bleka ansikte. Det ryckte i kindmusklerna, och han gick rastlöst fram och tillbaka på den blekta mattan mellan den obäddade sängen och det gamla skrivbordet. Då och då hejdade han sig vid det strimmiga fönstret för att se hur långt kvar det var till solnedgången.
   Om en timme eller så skulle jakttiden börja.
   Han gick bort till sängen och satte sig. Han var rädd, tänkte han, liksom så många andra måste ha varit. Så rädd att händerna var som förlamade och svetten trängde fram och bildade stora fläckar på kläderna.
   Men staten hade lovat att granska hans fall på nytt, tänkte han. Och när den gjorde det, skulle han utan tvivel beviljas nåd. Staten skulle i sin godhet kalla honom tillbaka och återge honom hans rättigheter som medborgare. Kanske skulle han få en uppsträckning för att han hade yttrat sådana tankar, men längs skulle man inte gå.
   Denna tanke lugnade honom något. Staten skulle rätta till sitt misstag och så skulle allt bli bra igen. Men de måste skynda på . . .
   Han tvingade sig till att inte tänka på det. Ljuden från gatan trängde in genom fönstret som stod på glänt, och han lyssnade spänt och försökte identifiera dem. Han hörde taxibilarnas tutningar, tidningsförsäljarnas rop och mumlet från människorna som var på väg till nöjen i stadens ångande heta centrum.
   Människodjungelns ljud och rop — den djungel som han snart måste söka gömma sig i.
   Han lade sig på ryggen på sängen med huvudet mot kudden och betraktade rummet. Det var inrett i neoamerikansk stil och var ganska tarvligt även efter nittonhundratalsstandard — försett med en enkel säng med knirkande fjädrar och grå, tunnslitna lakan, ett skrivbord med djupa skåror i skivan och den vanliga blommiga tapeten, fläckig och söndrig. Det fanns ingen ventilation och rummet var fyllt med sommarens kvava hetta, som inte mildrades av någon bris — gardinerna hängde fullständigt stilla framför det öppna fönstret. Utanför fönstret blinkade gottisbutikens röda neonskylt.
   Rummet skilde sig inte mycket från en medeltida klostercell, tänkte han. Men han kunde inte ha väntat att få något bättre för det pris han hade haft råd att betala.
   Han stack handen i byxfickan och tog upp en plånbok. Det fanns kort i den som gav honom en falsk identitet, och några gröna sedlar av låga valörer, knappt tillräckligt att leva på under de tre dagar jakttiden varade. Han fuktade tummen och började räkna sedlarna och räknade sedan också silvermynten.
   Just när han var klar med det, knackade det på dörren.

HAN STELNADE TILL och kastade en blick mot fönstret. Det höll på att skymma och gatubelysningen var tänd, men i väster var himlen ännu röd. En halv timme återstod. Det måste vara Reed som kom på besök innan jakten började — vilket inte var någonting ovanligt. Han hade själv gjort det flera gånger.
   Han reste sig från sängen, förde undan det fuktiga håret från pannan och öppnade sedan dörren.
   Reed hälsade honom med ett leende. Han var klädd i den vanliga jaktuniformen, en svart kostym från just den period i vilken jakten hölls, med en tunn röd tråd invävd kring kragen och ärmuppslagen. Den svarta kostymen symboliserade jägarnas nät, den röda tråden den jagades spår. Reed var en lång och ganska mager man med smala, hopknipna läppar.
  — Du har en halvtimme kvar, David, sa han. Jag antog att du inte hade nånting emot att träffa mig innan jakten börjar.
   Hans röst var djup och välljudande och utsökt artig.
   Black log lite tveksamt. — Jag tror inte jag har något val, sa han och steg åt sidan.
   Reed gick in och satte sig på stolen framför skrivbordet.
  — Du har så rätt för dig, sa han.
   Han satte sig tillrätta i stolen, drog upp byxorna för att inte fördärva de fina pressvecken och såg sig omkring i rummet. Hans blick fastnade på den obäddade sängen och det välfyllda askfatet på nattduksbordet.
  — Rädd, David? sa han en aning hånfullt.
   Black kände sig allt mera nervös. Han visste inte riktigt vad han hade väntat, kanske en attityd av "du och jag vet att allt det här är ett misstag" eller ett löfte om att jakten skulle uppskjutas tills staten hade reviderat domen. Men Reed behandlade honom precis som vilket annat byte som helst, som om han var fast besluten att föra jakten till dess logiska slut.
  — Bara lite nervös, ljög Black och bleknade ännu mer. Jag har för stor erfarenhet av jakterna för att vara rädd.
   Reed log bistert. — Utmärkt, sa han. Det är rätta andan, jakten blir så mycket mer underhållande då. Men glöm inte att all din erfarenhet härrör från andra sidan.
   Han satt tyst några ögonblick, sedan frågade han i likgiltig ton: — Vet du hur många medborgare som har anmält sig som jägare?
   Black sa ingenting — Reed skulle säkert själv besvara frågan.
  —  Nästan fem hundra! Tänk dig det, fem hundra. — Reed skrockade förtjust. — Det var möjligheten att få jaga ett erfaret byte som lockade dem.
   Black stirrade ut genom fönstret utan att se någonting. Han brydde sig inte om att svara.
  — Om man tänker på att du är en förrädare mot staten, har du inte blivit behandlad särskilt illa, fortsatte Reed. Du har det mycket bättre än om vi hade hållit jakten i 1500-talets Spanien under inkvisitionen eller i det gamla Rom under Caligula. Du kommer kanske rent av att trivas här under den korta jakttiden. Det är en ganska civiliserad kultur — åtminstone i materiellt hänseende.
  — Har min ansökan till staten om uppskov och nytt förhör inte lett till något resultat? frågade Black och försökte göra sin röst så likgiltig som möjligt.
   Reed ryckte på axlarna. — Jag skulle inte vänta mig det, om jag var i ditt ställe. För min del tycker jag det är ganska fräckt av en förrädare att lämna in en sådan ansökan.
  — Jag anser mig inte vara någon förrädare, Reed.
  — -- Du ifrågasatte riktigheten av statens läror och du gjorde det offentligt, påpekade Reed och tillade med ett leende: Du borde lära dig att hålla tungan rätt i mun.
   Det klarnade mer och mer, tänkte Black förtvivlat. Han hade flera gånger gjort invändningar mot jakterna, men han hade aldrig sagt sin mening i större sällskap utan bara till några få vänner. Men det fanns belöningar för dem som anmälde förrädare, och någon hade tydligen slått mynt av hans yttranden. Angivarens namn hade inte nämnts under rättegången, men mycket talade för att det var Joseph Reed.
   Han försökte hålla fast vid tron att staten skulle anordna en ny rättegång och frikänna honom. Den kunde inte göra något annat! Han hade ju i allt annat varit en mycket framstående medborgare . . .
   Efter en kort tystnad frågade han plötsligt Reed: — Du har väl läst en del om den här civilisationen?
  — Du vet att en erfaren jägare alltid gör det, David.
   Black gick bort till fönstret och såg ut.
  — Jag har bara en kort stund kvar, sa han efter några ögonblick. Jag vill helst tillbringa den ensam. Reed reste sig.
  — Du känner reglerna?
  — Det vet du.
   Reed öppnade dörren men hejdade sig på tröskeln.
  — Du får själv välja på vilket sätt du vill att jakten ska sluta.
   Bytet fick alltid göra det, tänkte Black.
  — Framifrån. En stråle. Rakt mellan ögonen. Reed förstod vad han menade och skrattade.
  — Inbilla dig inte att jag kommer att tveka, David, sa han och smällde igen dörren efter sig.

DET VAR fortfarande tjugo minuter kvar till solnedgången. Black låste dörren till rummet och gick sedan in i det inte särskilt rena badrummet. Han klädde av sig och stoppade ner kläderna i en papperspåse. Han höll på att skålla sig innan han listade ut hur kranarna till duschen fungerade. Sedan duschade han sig grundligt och tvålade in hela kroppen med en billig, starkt parfymerad tvål.
   Det fanns en lång spegel på insidan av skåpdörren, och han granskade sig ett slag innan han övergick till nästa procedur. Han var av medellängd och ganska muskulös. Hans ansikte var brett och inte särskilt vackert.
   Det fanns inte mycket han kunde göra åt sin kroppsbyggnad, tänkte han, eller de små egenheter i tal och uppträdande som var särskilt karakteristiska för honom. Men det fanns en del som kunde ändras. Han drog ihop axlarna och lät dem slutta framåt en aning och övade sig sedan i att gå med korta, snabba steg. Han var inte riktigt nöjd med effekten och han skulle antagligen glömma sig då och då, men det skilde sig åtminstone från hans vanliga sätt att gå.
   Han vände sig från spegeln till en av byrålådorna, tog upp en liten burk och smorde in hela kroppen från ansiktet till fötterna med innehållet. Efter några ögonblick var huden en aning ljusare. Med hjälp av lite vax ändrade han ansiktsdragen och klippte sedan håret så att han fick en slarvig, snaggad frisyr.
   Ur skåpet tog han fram nya kläder, skjorta, kalsonger, strumpor och en omsorgsfullt skrynklad, billig kostym. Han klädde sig och satte slutligen på sig ett par glasögon med tjocka linser. När han granskade resultatet i spegeln, fann han att det inte var så tokigt. Studenttypen — en typ som var vanlig i denna tidsålder.
   Sedan började hans känsla av hopplöshet återvända. Genom att han hade duschat och tvålat in sig väl hade han utsikt att klara sig undan de mekaniska "spårhundar" som Reed troligen hade — men bara några timmar. Sedan skulle det inte finnas mer kvar av tvålens parfym och den svettiga lukten från hans kropp skulle åter framträda. Och bytet av kläder och maskeringen skulle inte lura erfarna jägare.
   Men även om han bara lyckades lura en, skulle det vara värt besväret.
   Han satte papperspåsen med sina gamla kläder i papperskorgen, som var av metall, och brände upp den med sin Williams. Det kom en rökpuff ur korgen och en svag lukt av svedd målning.
   Han hade åtminstone varit klok nog att göra upp planer, tänkte han, ifall staten skulle dröja med att bevilja uppskov.
   Fem minuter kvar . . .
   Han kände hur svetten trängde fram i pannan igen. Därute var djungeln av fyra miljoner människor, som skulle fortsätta sitt vanliga liv under de närmaste tre dagarna fullständigt okunniga om de fem hundra jägarna bland dem. De fem hundra ivriga medborgarna från hans egen tid, alla experter på jakten, alla med god kännedom om detta århundrades kultur, alla spänt väntande på det ögonblick då de skulle börja kamma igenom staden för att få tag i honom.
   Och Reed själv var en skicklig jägare av den typen som tyckte om att leka med bytet, som lät bytet tro att han hade en chans ända in i det sista.
   Black ryste när han tänkte på de jakter som han och Reed hade deltagit i tillsammans. Men det var länge sedan, på den tiden då han ännu hade en privilegierad ställning som medborgare, innan han hade blivit angiven och dömd som förrädare och följaktligen blivit tillåtet jaktbyte.
   Det måste bara vara en tidsfråga innan hans begäran om uppskov och ny rättegång beviljades!
   Han tittade ut på de smutsiga stenhusen, som ångade i sommarhettan, och kände plötsligt hemlängtan, en intensiv längtan efter det bekväma och välordnade liv han hade levt ända till för kort tid sedan, efter den ungdomliga sorglöshet som aldrig hade ifrågasatt statens auktoritet, efter det väldisciplinerade tänkande som aldrig hade tillåtit olycksbringande tvivel på jakternas berättigande.
   Sextio sekunder . . .
   Han hade mycket små utsikter att klara sig. Inget byte hade någonsin överlevt en jakt. Han skulle bli dödad, om inte första dagen, så antagligen den andra, och alldeles bestämt den tredje. Och i motsats till Reed visste han mycket lite om den civilisation han hade hamnat i, och det minskade naturligtvis ytterligare hans chanser att undkomma. Han var en främling, han hade aldrig jagat här förut.
   Men staten skulle säkert . . .
   Han hörde ett surrande ljud bakom sig. Han snurrade runt. Ljudet kom från en liten apparat som var fäst under sängen. Från denna apparat ljöd Joseph Reeds röst med en svagt metallisk klang: — Solen har gått ner, David. Vi väntar på dig.
   Jakttiden hade börjat.

HON VAR LITEN och blond och tydligen kände hon sig ensam. Hon hade slagit sig ner vid hans bord ett par minuter tidigare utan att be om lov.
  — Vad anser ni om minoritetsproblemet? frågade hon.
   Han gav henne en förvånad blick. — Varför tror ni att jag har någon bestämd åsikt om den saken? frågade han långsamt.
   Hon tittade hastigt på hans billiga kostym och hans bleka ansikte. — Ni ser ut som om ni borde ha det, sa hon. Ni ser ut som om ni tillhörde en minoritet.
  — Kanske jag gör det, sa han försiktigt.
   Hon nickade. — Jag tyckte nog det. Jag kan se det på folk på långt håll.
   Orden var nya för honom, men tonen kände han igen. Det var den ton som medborgarna använde då de talade om gemene man på hans egen tid. Han rodnade en aning.
   Hans bordskamrat såg plötsligt ledsen ut. — Bry er inte om mig, sa hon. Jag är lite irriterad i kväll. Får jag bjuda på en drink?
   Han nickade och vände sin uppmärksamhet mot gästerna i den lilla lokalen. På en estrad stod en sångerska och sjöng med hes röst i en mikrofon, försökte överrösta det hamrande pianot.
   Flickan vinkade på en vaktmästare och vände sig sedan åter mot David Black. — Hur kom det sig att ni valde just det här stället? Det är mitt favoritställe.
   Hon kunde inte vara någon jägare, tänkte han. Hon var för vek, fysiskt och psykiskt. Och hon hade inte den kalla blick som medborgarna brukade ha. Han behövde inte vara rädd för henne.
  — Jag tyckte det här verkade som ett bra ställe att komma ifrån alltihop, sa han.
   Men han hade fortfarande lång väg kvar, tänkte han. Han hade lämnat sitt sjaskiga hotellrum vid solnedgången, gett sig ut i den neonbelysta stadsdjungeln, där allting var fullständigt främmande för honom. Trängseln och de blinkande ljusen och de gälla ljuden hade till en början gjort honom förvirrad, men han hade styrt stegen mot den livligaste delen av staden i hopp om att kunna försvinna i folkmassan och hålla sig dold för de fem hundra ivriga medborgare som sökte efter honom.
   Han hade hamnat i nöjeskvarteren, där trafiken och trängseln på trottoarerna var intensivast. Han hade valt en av barerna på måfå och funnit ett tomt bås längst bak, där han kunde iaktta människorna som gick in och ut.
   Vaktmästaren kom tillbaka med två glas, ett åt honom och ett åt flickan. Black såg en skymt av en grön sedelbunt när hon betalade, och han iakttog henne spänt då hon satte ifrån sig väskan på den skinnklädda bänken vid sidan om sig. Den stod så långt ute att remmen hängde ner över kanten.
  — Skål, sa hon och höjde glaset. Hon tvekade just som hon skulle föra det till munnen och gav honom en skygg blick. — Om jag ska skåla med er, så måste jag veta vad ni heter.
  — David, sa han frånvarande.
  — Jag tycker om enkla namn, sa hon. De säger så lite om den som bär namnet.
   Han kände sig obehaglig till mods. Kvinnorna på hans egen tid hade alltid uppträtt mera tillbakadraget, mera i enlighet med vad staten ansåg passande för medborgarklassen. Men han glömde sig — den klassen fanns ju inte här.
  — Ni är lite blyg av er, inte sant? sa flickan och log mot honom.
   Han hörde inte på. Två bord därifrån satt ett medelålders par och iakttog honom spänt. Han stirrade tillbaka och lät sedan sin blick glida bort, men inte förrän han hade sett hur det kom ett roat uttryck i deras ansikten.
   Hans handflator kändes klibbiga. Kanske det bara var inbillning, kanske han tog fel.
   Tremannaorkestern på estraden började spela och det lilla dansgolvet var snart fullt av knuffande par.
  — Det bästa sättet att övervinna blygheten är att dansa, sa flickan. Har ni lust?
  — Jag dansar inte särskilt bra, sa han och bevisade det genom att dansa ett par varv med henne. Det medelålders paret var tätt bakom honom, och han märkte att de hela tiden iakttog honom.
   Han hade rätt, tänkte han förskräckt. Han var fast i jägarnas nät. Det hade antagligen inte varit särskilt svårt att leta reda på honom. Det låg nära till hands att han skulle försöka gömma sig i nöjeskvarteren, och Reed hade väl skickat dit ett par hundra jägare. De var antagligen utplacerade i de olika lokalerna och satt bara och väntade på att han skulle dyka upp.
   När de kom tillbaka till bordet sa flickan: — Vad är det med er? Ni ser ut som om ni hade sett ett spöke.
  — Det är ingenting, sa han hastigt. Det är bara lite varmt här inne.
  — Ni vill kanske att vi ska gå, sa hon. Jag vet ett ställe . . .
  — Nej tack.
  — Jag har gjort mig besvär i onödan, eller hur? sa hon med ett kallt leende.
   Han log. — Kanske det.
   Det medelålders paret två bord därifrån fångade hans blick och nickade nästan omärkligt. De hade talat med vaktmästaren strax förut och höjde nu var sitt glas med samma vin som han hade druckit. Black förstod — de lekte med honom som katten med råttan. Dricker ni vin, så dricker vi vin. Tar ni in något annat, så tar vi in något annat. Bara för att visa att vi vet vem ni är.
   Det rådde inte längre något tvivel. De hade det där härdade utseendet som alla medborgare fick genom hård träning. Och de njöt av situationen. De skulle inte underrätta Reed eller tillkalla hjälp förrän han lämnade lokalen. De ville så länge som möjligt se hur han svettades och plågades.
   Han satte fingret på menyn och gick igenom hela listan av drinkar, men namnen sa honom inte vad han ville veta. Han riktade en noggrant formulerad fråga till flickan.
   Hon gav honom en forskande blick. — Man träffar på de underligaste människor i den här stan, sa hon till hälften för sig själv. Sedan: Ta en öl.
   Han övergick till öl. Det medelålders paret följde hans exempel. Flera flaskor senare reste sig den medelålders mannen och gick mot en dörr längst in i lokalen. Black log bistert och reste sig för att följa efter.
  — Dröj inte länge, David, fnissade flickan och vände sig sedan mot estraden, där en gammal komiker höll på att rabbla upp sina utnötta kvickheter.
  — Var inte orolig, sa Black lugnade. Jag kommer strax tillbaka.
   När han hade gått, förändrades flickans lite inställsamma uttryck snabbt och hennes ansikte präglades nu i stället av klarögd nykterhet. Hon tittade ner och lade med tillfredsställelse märke till att Black hade stulit hennes sedelspäckade handväska. Sedan riktade hon sin uppmärksamhet mot kvinnan som satt två bord därifrån. Den medelålders mannens hustru stirrade oroligt mot den dörr genom vilken hennes make och Black hade försvunnit. Det verkade som om hon övervägde om hon skulle kalla på ägaren. Hennes fingrar lekte med knäppet på handväskan.
   Hon måste ta risken, tänkte flickan. Hon måste göra det. Hon reste sig och vinglade mot utgången. Hon stötte till ett bord och välte ner en väska på golvet. Innan hon hann hejda sig, hade hon trampat på den. Hon sluddrade fram en ursäkt och tog upp den åt den ilskna ägarinnan. När hon kom ut i den fuktiga hettan, stannade hon ett ögonblick och gratulerade sig själv. Hon hade lyckats lära Black en del och hon hade försett honom med pengar som han säkert skulle ha användning för. Och då hon hade trampat på handväskan, hade hon hört ett ljud som tydde på att hon hade krossat de små rören i en kommunikationsapparat.
   Vilket innebar att Black för tillfället var i säkerhet.

HAN HOPPADE UT genom fönstret och hamnade i en smal gränd där det luktade sopor. Han sprang tills han kom ut på gatan och gick sedan österut mot parken kring sjön.
   Han kände sig illamående. Han och den medelålders mannen hade varit ensamma i den lilla smutsiga toaletten. Han hade bara tänkt binda och sätta munkavel på jägaren, men denne hade gjort motstånd och försökt skrika på hjälp. Därför hade han blivit tvungen att — att . . .
   Att döda honom. Det var enda möjligheten. Det var på sitt sätt jägarens eget fel. Han hade glömt en av jaktens grundregler — att ett fångat byte är desperat och därför farligt.
   Han svor för sig själv. Han hade inte tänkt döda mannen. Och det var mycket troligt att staten skulle vara mindre gynnsamt inställd mot honom efter det här.
   Han var mitt ute på den breda gatan då trafikljusen växlade, och i nästa ögonblick befann han sig i en ström av vilt tutande bilar. Han hoppade hit och dit mellan dem och svor samtidigt över polisen som med en gäll vissling fäste bilförarnas uppmärksamhet på honom. Några sekunder senare var han uppslukad av parkens mörker.
   Han hittade en bänk och satte sig och försökte slappna av. Reed skulle dyka upp, men det dröjde säkert minst tio minuter. Hans situation hade förbättrats men inte mycket. Han hade lyckats undkomma den förste jägaren och hade stulit en massa pengar. De skulle säkert komma till pass.
   Men den förste jägarens död skulle göra alla de andra så mycket mera vaksamma, så mycket ivrigare att finna honom och döda honom . . .
   Han avbröt sin tankegång och lyssnade spänt. Någon kom gående på gången.
   Han drog sig längre in i mörkret som dolde bänken, och höll andan. Han knöt handen kring strålpistolen i fickan. Stegen närmade sig, hejdades ett ögonblick framför bänken och fortsatte sedan.
  — Ursäkta, sa en röst. Jag trodde den var ledig.
   Bara ett ungt par som promenerade i parken. En vana som staten inte såg med blida ögon, men som inte var okänd.
   Han drog en lättnadens suck och fortsatte sin tankegång. Jakten var uppdelad i tre perioder. Den första från solnedgång till solnedgång. Sedan en timmes uppehåll, och så en ny period fram till nästa dags solnedgång. Därefter ett nytt uppehåll på en timme, och sedan fortsatte jakten till slutet. Om Reed kunde, fick han avsluta den under vilken som helst av dessa perioder.
   Men han skulle antagligen inte göra slut på den för tidigt. Reed skulle låta honom fortsätta tills hans omdöme förvirrades genom trötthet och brist på sömn. Det verkade troligt att Reed skulle leka med honom ända fram till den tredje jaktperioden.
   Han vågade emellertid inte lita på det. Det var mycket möjligt att Reed trodde att han skulle tänka just på det sättet, och att han därför slog till tidigare.
   David gäspade. Klockan var över tolv på natten nu. De flesta restaurangerna och teatrarna hade stängt vid det här laget och folk var på väg hem. Staden skulle snart förvandlas till en öken endast befolkad av patrullerande poliser.
   Och när staden började bli folktom, skulle det bli så mycket lättare att finna honom.
   Han reste sig och började gå längs trottoaren utmed parken. Han höll sig hela tiden i trädens skugga. Bakom sig hörde han ett svagt motorbuller från en bil som långsamt körde nerför gatan. Han vände sig om och såg bilen två kvarter längre bort. Den körde med släckta strålkastare. Ett kvarter åt andra hållet dök en annan bil fram ur en tvärgata. Och under en gatlykta ett stycke bort stod en man med en cigarrett i mungipan och stirrade lugnt åt hans håll.
   De väntade på att han skulle göra någonting.
   Han rusade tvärs över en gräsmatta och sprang söderut, den enda riktning där det inte tycktes finnas några förföljare. Plötsligt tog parken slut och framför sig hade han ett stort torg med en järnvägsstation på andra sidan. Torget var kantat av gatlyktor och han kunde inte ta sig över det utan att bli sedd.
   Det var omöjligt att fly åt det hållet.
   En bil — en av dem som han hade sett på andra sidan parken — körde fram och stannade på torget. Ingen steg ut.
   Han kände hur svetten rann utmed ryggen på honom. Det här kunde mycket väl vara slutet. De visste att han var farlig, att han hade dödat en av medborgarna under jakten. Antagligen väntade de bara på att
   Reed skulle anlända. Och bilen hade en rörlig strålkastare på taket. De behövde bara tända den och låta den svepa över buskarna . . .
   Han såg sig förtvivlat omkring. Framför sig hade han torget och bakom sig hörde han fotsteg på en grusgång. Till höger fanns en väl upplyst och troligen avpatrullerad gata, och till vänster . . .
   Till vänster fortsatte parken fram till ett järnstaket, som antagligen avspärrade bangården. Han samlade sig och rusade plötsligt bort mot staketet. Han sträckte ut armarna och svingade sig över det, och då han i samma ögonblick såg att spåren låg på en flera meter lägre nivå, gjorde han en rörelse i luften för att komma ner på alla fyra. Han hamnade på kolstybben längs spåret och kände hur de vassa kolbitarna skar in i händerna. Han reste sig snabbt och dök in bakom några godsvagnar. Sedan beslöt han att följa spåren söderut, tills han kom till ett bostadsområde där han kanske kunde gömma sig igen.
   Han vände sig om och såg vid staketet några ficklampor som lyste på spåret där han hade hoppat ner. Sedan släcktes ficklamporna, och han förstod att männen höll på att klättra ner efter honom.

HUSEN låg tätt packade på båda sidor om den smala gatan. Det fanns små omålade trävillor som var inklämda mellan dystra hyreshus av tegel, där det bodde en familj i varje rum. På en del ställen såg Black folk som sov på madrasser ute på balkongerna. Han tyckte ibland att han till och med kunde höra deras snarkningar.
   Gränderna och bakgårdarna var lika tysta som gatorna men luktade värre. Han smög sig över gårdar som bara bestod av lera och kolstybb och genom gränder där det vimlade av små pälsklädda djur som blinkade misstänksamt mot honom med sina runda ögon och sedan återgick till att rota bland soporna.
   Det var ett område som påminde honom om de stadsdelar där gemene man bodde på hans egen tid. Hundra tusen människor som var levande begravda i förfallna hyreslägenheter. Han stannade under en gatlykta i en korsning och lyssnade spänt. Det syntes inte till någon, men han kunde förnimma människorna som låg och kastade sig av och an på illaluktande madrasser i sina sovrumsceller eller gick fram och tillbaka på golvet för att de inte kunde sova i sommarhettan.
   Eller också hade de brett ut filtarna på bakgårdarna i hopp om att få lite syre från de torra grästovorna eller lite svalka från en vindfläkt som sökte sig fram genom de smala prången mellan husen.
   Det dröjde inte länge förrän han märkte att jägarna hade funnit honom igen. Han fick en känsla av att det försiggick något i omgivningen som inte hade något med de sovande människorna i husen att göra. Han hörde steg i närheten, hörde hur någon slog igen en bildörr i en tvärgata. De fem hundra jägarna sov inte.
   Han höll sig tätt intill husväggarna och trevade sig fram genom gränderna och över bakgårdarna. Några steg framför sig såg han plötsligt något som glödde till och när han kom dit fann han bara en hög aska.
   Det var någon som hade avfyrat en Williams från andra sidan gatan — någon som lekte med honom. Han drog ett djupt andetag och sprang, hoppade över ett staket och smög sig tyst över några gårdar. Månen hjälpte honom någon minut, men sedan försvann den bakom ett moln och det blev åter svart omkring honom.
   Han trampade på något mjukt, snavade och föll omkull. En tändsticka tändes just som han reste sig, och han stirrade in i ett häpet ansikte.
   Mannen sa: — Ni hör inte hemma här. Ge er i väg.
   Det hördes ett klickande ljud från ett stycke plast som mannen höll i handen, och ut flög ett långt knivblad.
  — Med detsamma!
   Black kände hur blodet isades i hans ådror och sedan flydde han.

  — VAD FÅR DET lov att vara?
  — Något att dricka.
  — Vi serverar inte sprit här — bara kaffe.
  — Kaffe då. Det var det jag menade.
  — Något annat?
   Black stirrade på matsedeln med blodsprängda ögon och beställde ägg och bröd. Det var morgon och den lilla restaurangen höll på att fyllas med folk på väg till arbetet. De kastade en blick på hans smutsiga kostym och hans trötta, skäggiga ansikte och återgick sedan till sitt morgonkaffe och sina ägg med en yttre likgiltighet som dolde deras inre nyfikenhet.
   Skönt att det hade dagats, tänkte Black. Efter nattens spänning kändes det härligt att sitta där vid bordet och se solljuset strömma in genom fönstren och höra människorna prata omkring sig.
   Han hällde i sig den sista skvätten kaffe och torkade upp äggulan från tallriken med hjälp av ett stycke grått bröd. Det var inte så länge sedan, tänkte han längtansfullt, som hans morgnar hade varit annorlunda.
   Man väcktes i gryningen samtidigt med några hundra andra. Man duschade och klädde sig med militär precision, och en halv timme senare gick man från barackerna till den oklanderligt rena matsalen, där maten var enkel men tillagad under hygieniska förhållanden och varierad på ett sådant sätt att den innehöll tillräckligt med äggviteämnen, kolhydrater, vitaminer och mineralämnen.
   Ett ögonblick undrade han om hans frukost hade gett honom tillräckligt mycket vitaminer, men sedan log han bistert för sig själv.
   Han beställde ytterligare en kopp kaffe och iakttog med låtsad likgiltighet människorna vid borden runt omkring. Det fanns många olika typer och deras klädsel varierade också mycket. Somliga hade portföljer och var ganska strikt klädda, andra bar lappade och luggslitna kostymer och var tydligen arbetare på väg till fabrikerna.
   Ingen standardisering, tänkte han med en viss avsmak, någonting i stil med gemene man på hans egen tid.
   Han tömde koppen och reste sig för att betala vid kassan. Det var tillräckligt mycket folk på gatorna nu för att han skulle kunna ge sig ut utan större risk.
   Kassören slog in posterna på hans nota, öppnade kassalådan och gav honom några mynt tillbaka. I samma ögonblick spred sig ett slugt leende över hans ansikte och han sa med låg röst: — Ni gör saken lätt för oss, Black. Reed kommer att bli besviken. Ni kanske borde lägga benen på ryggen igen, va?

REED OCH HANS MÄN hade jagat honom mot de södra stadsdelarna, tänkte han bistert, hållit kontakt med honom varenda minut och lekt med honom för att trötta ut honom. De skulle troligen inte dra åt nätet förrän under den sista perioden, då han var utmattad av brist på sömn och hans motståndsvilja var påverkad av medvetandet om att hans fiender var oövervinneliga. Sedan kunde de ta det lugnt och njuta av att se hur han sprattlade i nätet.
   Gatorna var fulla av folk och alla var för sömniga och hade för bråttom för att lägga märke till honom. Han hoppade upp i en av de bullrande spårvagnarna och åkte några kvarter till en livligt trafikerad gatukorsning, bytte sedan till en buss och åkte ett stycke till. Under den närmaste timmen fortsatte han på samma sätt, åkte kors och tvärs genom stan. Han kände sig sedan ganska säker på att ingen hade kunnat följa efter honom.
   Han hade hamnat i ett bostadsområde inte långt från centrum och promenerade långsamt genom det med en känsla av att han för tillfället var i säkerhet. Det var en trevlig stadsdel med snygga, välskötta villor, och vackra små trädgårdar. De var inte standardiserade och inte heller funktionella, men det var ändå någonting ljust och inbjudande över dem — någonting som hans egen tid saknade.
   Husmödrarna höll på att hänga upp tvätt, medan männen just gav sig i väg till sina kontor. Efter dem kom de rödkindade barnen åkande på rullskridskor på trottoaren på väg till skolan — små flickor i blommiga klänningar och pojkar i kortbyxor och öppen skjorta.
   Black betraktade dem nyfiket. Det tycktes inte finnas någon ordning i det hela. Inget marscherande, inga uniformer, ingen troppchef som skrek ut order med gäll röst.
   Det var det som gjorde att allting verkade så underligt, så främmande. Det fanns inte någon ordning i detta samhälle, ingen mening, inget mål. Människorna var alltför —'individualistiska.
   Så småningom kom han in i ett smutsigt område med gamla, förfallna tvåvåningshus, och därefter följde industribältet kring stadens centrum.
   Plötsligt märkte han att han hade kommit till samma ställe där han hade varit föregående kväll. Där borta låg parken och torget och järnvägsstationen. Alltsammans såg lite annorlunda ut nu. Stationen spydde ut en ständig ström av folk som var på väg till sitt arbete eller skulle in och handla i centrum. Det var den tid på dagen då månadsbiljettinnehavarna kom till stan.
   Stationen, tänkte han, skulle bli hans gömställe under de närmaste timmarna.

TJUGONDE århundradets röster.
   En skrovlig röst: — Tidningar! Allt om kriget! Tidning?
  — Nej tack. Jag . . .
   En hurtfrisk röst: — En låda choklad till flickorna på kontoret eller lilla frun därhemma. Vad säger ni, min herre?
   Det dröjde en stund innan han begrep att det räckte med att skaka på huvudet — eller också kunde man strunta i dem alldeles.
   En skorrande röst: — Expresståget till Woodstock, Crystal Lake, Beloit, Minneapolis och S:t Paul avgår om en minut från plattform sex. Tag plats!
   Han köpte en tidning och satte sig på en av de hårda träbänkarna. Hur skulle det vara att köpa en biljett till någon stad — vilken som helst — och resa ifrån Reed och hans jägare? Men alla stationerna var säkert bevakade — det var nog det första Reed hade tänkt på. Järnvägsstationerna och busstationerna och flygfälten. Det fanns utan tvivel ivriga jägare på allihop. Det var nog inte så riskfritt att sitta här på denna station, även om förföljarna antagligen hade sin uppmärksamhet riktad på biljettluckorna.
   Han sänkte tidningen en aning och tittade sig omkring. Fanns det någon som såg ut att tillhöra Reeds följe?
   Den där karlen vid bardisken som satt och iakttog folkströmmen i den stora spegeln bakom de automatiska kaffekannorna?
   Kanske inte. Han såg för trött ut, hans ögon var för röda. Det var antagligen en arbetare som tog sig en kopp kaffe innan han åkte hem från nattskiftet.
   Men den där mannen som stod borta vid pelaren och bläddrade i en tidning? En halv minut senare tog han sin väska och försvann genom en av spärrarna, då avgångstiden för hans tåg ropades ut i högtalarna.
   Black kände hur hans nervositet ökades. Det skulle vara så enkelt att gå bort till någon av luckorna, skjuta in några sedlar och få en biljett till friheten.
   Kanske . . .
   Mannen i brun kostym som satt mitt emot honom!
   Black kunde ha gått ed på att han var jägare, men mannen reste sig plötsligt och gick bort till en spärr, genom vilken en ström av människor vällde ut. Han trängde sig in i hopen, tog en väska från en fetlagd äldre dam och gick ut från stationen arm i arm med henne.
   Black reste sig, kramade plånboken med en svettig hand och gick mot biljettluckan.
   Men plötsligt svek honom modet. Reed hade hittills gjort sig påmint vart han än hade kommit, och det fanns ingen anledning att tro att han inte bevakade den här stationen. Om han köpte en biljett nu, skulle han säkert röja sig.
   Han gick in på toaletten i stället.
   Ett av tvättfaten var ledigt, och han skvätte kallt vatten i ansiktet och granskade sig sedan i spegeln. Hans ögon var blodsprängda av brist på sömn och han var skäggig. Det fanns några butiker ute i väntsalen, och han gick ut och köpte rakgrejor och rakade bort skäggstubben.
   Han kände sig lite renare efter det, men han skulle gärna ha velat bada eller duscha. Han luktade. Hans kläder var svettiga, och han visste att det skulle vara lätt att spåra upp honom med hjälp av de mekaniska "spårhundarna".
   Han letade i fickan och tog upp en liten flaska som hade funnits i den väska han hade stulit på baren. Han drog upp proppen och luktade på innehållet. Den oljiga vätskan hade en ganska behaglig doft, som var stark och antagligen varaktig. Han hällde ut en skvätt i handen och gned in den i ansiktet och håret. Detta skulle troligen vilseleda de mekaniska hjälpmedel Reed hade.
   Han hade just torkat händerna då en man i blå uniform — han visste vid det här laget att det var en polisuniform — kom in. Mannen hejdade sig och betraktade honom med ett lite hånfullt leende.
  — Joe, kom här, ropade han och vände på huvudet.
   I nästa ögonblick dök ännu en poliskonstapel upp. Den ene gick fram och gav Black en örfil.
  — Vilka vårdofter! Men tycker ni inte att de är lite väl starka?
   Black rodnade. Han kunde lätt klara av dem bägge två, men det var nog bäst att inte reta upp dem. Han hade det besvärligt nog redan. Den andre konstapeln gick plötsligt bakom honom, grep tag i hans arm och vred den häftigt.
  — Försök inte ställa till med något här. Ge er i väg! Det slog Black att han på något sätt hade brutit något förbud i den här civilisationen.
  — Men jag har ju inte . . .
   Konstapeln knuffade honom mot dörren. — Ge er i väg bara!
   När Black kom ut greps han plötsligt av en maktlös vrede. Han hade för inte så länge sedan varit en medborgare och åtnjutit en mängd rättigheter och privilegier.
   Det var en ny erfarenhet att bli behandlad som en förbrytare.

SOLEN hade gått ner.
   Han hade haft en känsla av att dagen aldrig skulle ta slut. Han hade drivit omkring på gatorna, åkt hit och dit med buss och spårvagn för att skaka av sig förföljarna, gömt sig på biografer och bibliotek -- var som helst där det fanns folk som han kunde dölja sig bland.
   Nu hade solen gått ner och han hade en timmes vila, innan rädslan skulle gripa tag i honom igen och jakten skulle börja på nytt. Den första jaktperioden var i varje fall slut, och på sitt sätt var det en seger för honom, därför att han fortfarande levde — även om detta bara berodde på att Reed inte hade brytt sig om att slå till ännu.
   Han öppnade dörren till hotellrummet och låste den efter sig.
  — Hade du kommit två minuter tidigare, David, så hade du kommit för tidigt.
   Reed satt på sängen med en Williams i handen. Han såg besviken ut. Black försökte verka så lugn som möjligt. — Men jag kom inte för tidigt, eller hur?
   Reed höjde pistolen och riktade den mot hans bröst.
  — Jag är inte så säker på det . . .
   David var trött, men inte för trött för att rusa bort till fönstret. Han drog en suck av lättnad när han såg att himlen var mörk.
   Reed skrattade och stoppade på sig pistolen. — Lite nervös, inte sant? Men det kommer att gå över förr eller senare. När du blir riktigt trött, kommer du att glömma nervositeten. — Han myste. — Du har haft det trevligt hoppas jag.
   Black ville helst inte säga något, men han måste ställa den fråga som hans tankar ständigt sysslade med.
  — Har staten . . ., började han.
  — Beviljat uppskov? fyllde Reed i. Han lutade sig tillbaka och gapskrattade. — Var inte orolig, David, om de gör det ska jag genast underrätta dig.
   Black sa ingenting.
  — Uppriktigt sagt trodde jag inte att du skulle hoppa över staketet vid stationen, fortsatte Reed, men jag hade redan män utplacerade längs flyktvägen för den händelse du gjorde det. En otrevlig stadsdel som du fick gå igenom där. Som före detta medborgare har du min sympati. Det är inte lätt att beblanda sig med såna där människor.
   Tystnad. De dämpade ljuden från gatan, en kran som droppade i badrummet.
  — Du såg ganska trött ut på den lilla restaurangen där du åt frukost, och jag tror inte att maten och kaffet smakade särskilt bra. — Han drog på smilbandet. — Jag satt tre bord ifrån dig, klädd som en affärsman. Vi tappade bort dig på spårvagnarna och bussarna och hittade dig igen på järnvägsstationen. Det var klokt av dig att du inte försökte resa från stan. Det kunde vi inte ha tillåtit.
   Black stirrade på en fluga som kröp på nattduksbordet, och han hade ett intryck av att Reeds röst kom långt bortifrån.
  — Det var lite tråkigt med det där intermezzot på stationen. Du skulle nog ha lyckats vilseleda "spårhundarna" med den där parfymen eller vad det nu var för något, men du skulle säkert ha väckt en hel del uppseende. Det är alltid bäst att så fort som möjligt lära sig en civilisations seder och bruk, David. Då slipper man en massa tråkigheter.
   Sängen såg mjuk och inbjudande ut. Han önskade inget högre än att få sova.
   Reed gav honom en skarp blick. — Du dödade en av våra män i går kväll, David, men du kommer att bli tvungen att sköta dig bättre än du har gjort hittills. Jag hade uppriktigt sagt väntat mig mer av dig. Du hade ju gott rykte som jägare.
   Han satt försjunken i tankar några ögonblick, sedan sa han: — Om du hade kommit tillbaka för tidigt i kväll, hade jag nog gjort slut på leken.
   Reed väntade på en reaktion men tycktes inte bli besviken då Black inte ändrade en min.
  — Så trött som du är, sa Reed, måste det ha varit mycket frestande att gå hit lite för tidigt.

ELIZABETH SMITH UNDRADE hur länge hon skulle kunna uthärda, hur länge hon skulle kunna sitta här och undervisa dessa outhärdliga barn som satt raka i ryggen i sina bänkar, alla klädda i likadana uniformer och alla med samma spända uttryck i ansiktet. Glupska små svampar som sög i sig kunskaper, därför att staten väntade att varje skolbarn skulle göra sin plikt.
   En vacker dag skulle den ändlösa raden av omsorgsfullt rentvättade ansikten, barnens försiktiga, reserverade lek och deras lillgamla sätt bli för mycket för henne, och hon skulle helt enkelt resa sig och gå sin väg för att aldrig återvända. Inte ens till den roll hon spelade i revolutionen.
   Nej, det menade hon ändå inte, tänkte hon hastigt. Om inte hon och John och de andra fortsatte att arbeta för revolutionen, skulle barnen aldrig ha en chans att bli barn igen.
   Hon suckade och avslutade lektionen. — Vi har tre minuter kvar till frågor, sa hon i hurtfrisk ton. Är det någon som har nånting att fråga om?
   En hand flög upp i andra raden.
  — Vilka är de egentliga skillnaderna mellan medborgarna och gemene man? frågade en allvarlig barnaröst.
   Pojken ville kanske reta henne, tänkte hon, men det kunde också hända att han frågade på fullt allvar.
  — De skillnaderna fick ni lära er i första klass, sa hon i skarp ton.
   Det är bäst att ni inte glömmer bort dem. En medborgare är överlägsen gemene man genom sin börd och sin uppfostran.
   Pojken frågade sedan lite tveksamt: — Hur ska man då förklara att det finns hedersmedborgare, som inte är födda till det?
   Hon måste lägga hans namn på minnet, tänkte hon. Om några år kunde han vara användbar. Han tycktes vara i stånd till att tänka självständigt, och det hände inte ofta att man träffade på barn som kunde det.
   Hon tvekade tillräckligt länge för att så ett frö av tvivel i hans sinne, innan hon svarade: — Staten kan göra vem som helst till medborgare som har visat sin överlägsenhet. Så där ja, nu är frågestunden slut och ni får gå.
   De tågade ut ur klassrummet med militär precision. Hon samlade ihop sina böcker och skyndade genom korridoren bort till den automatiska hissen. Hon måste skynda sig för att utnyttja de femton minuternas rast.
   Hon steg ur hissen på hundrationde våningen och gick fram till en dörr med en stor skylt på. Hon tvekade ett ögonblick och tryckte sedan på en knapp.
  — Får jag be om namnet? ljöd en mekanisk röst.
  — Elizabeth Smith, svarade hon. Jag skulle vilja tala med John Doe.
   Dörren öppnades ljudlöst och hon trädde in. Mannen bakom skrivbordet i rummet hälsade henne hjärtligt. Han var lång och gänglig, hade ett asketiskt ansikte och bar glasögon med tjocka glas.
  — Är rummet avskärmat? frågade hon.
   Mannen nickade. — Ja, naturligtvis.
   De satte sig vid sidan om varandra på den lilla soffan framför det öppna fönstret.
  — Hur går det med revolutionen, John? sa hon.
   Han gjorde en grimas. --- Det går långsamt, som man kunde vänta sig. Det är mera en evolution än en revolution. Jag har förstås ingen ön- skan att det ska komma till öppen revolt.
   Hon skrattade bistert. — Man kan inte göra öppen revolt mot en så militaristisk kultur som den här. Ibland tycker jag nästan att vi borde låta saken ha sin gång, tills medborgarna dör ut om tusen år eller så ge- nom degeneration.
  — Liksom spartanerna i det gamla Grekland?
  — Ja, varför inte?
  — Det är egentligen inget fel på medborgarna som klass betraktad det vet du, Elizabeth. Det är systemet som det är fel på, det är systemet som måste röjas undan.
  — Javisst, det vet jag, sa hon dystert. Men ibland verkar det så hopplöst.
   Han reste sig och ställde sig att titta ut genom fönstret med händerna på ryggen. — Vi skyndar långsamt, sa han. Det är bästa sättet. Men hur är det med Black?
  — Jag tog tidvagnen tillbaka till den barbariska tidsålder som han har hamnat i, och talade med honom på en liten bar. Han visste förstås inte vem jag var. Jag frestade honom med pengarna i min handväska, och han stal den lite senare. Där var två medborgare i baren som iakttog Black. Det var ett gift par. Black lockade bort mannen, och jag hindrade hustrun från att sätta sig i förbindelse med Reed.
   Han nickade. — Vad tror du om honom?
  — Jag vet inte, sa hon tveksamt. Visserligen kom han med invändningar mot jakterna — det var ju det som gjorde att vi fick ögonen på honom — men jag är inte så säker på att han har något emot själva staten och dess politik. Jag tror att han för närvarande hoppas på att regeringen ska revidera domen och ge honom nåd.
  — En ganska dåraktig förhoppning.
  — Kanske han kommer att förändras genom kontakten med olika klasser i den civilisation han befinner sig i.
   Mannen betraktade helikoptrarna och raketerna som kom och gick över stan, och svarade inte.
  — Har du hört något annat om Black, John? frågade hon slutligen. Han vände sig om mot henne och log ett matt leende. — Han är en stilig pojke, eller hur, Elizabeth? Bredaxlad och sportig. Inte en sån där blek och förläst typ som jag.
  — Jag är inte intresserad vare sig av hans breda axlar eller vinnande leende. Vad jag vill veta är om vi kan ha användning för honom.
   Han log mera naturligt. — Staten har hållit på så länge och tutat i oss att vissa människor är överlägsna andra, att inte ens jag alltid för, mår frigöra mig från den myten.
  — Har du hört något om Black? envisades hon.
  — Någon av våra män lyckades hålla sig i närheten av Black hela natten och större delen av dagen. Men det var inte lätt och det var mycket riskabelt. Våra män och jägarna var tätt inpå varandra hela tiden, men lyckligtvis upptäckte inte jägarna det.
  — Vad gjorde Black sedan jag skildes från honom?
  — Detsamma som alla gör i början. Flydde genom olika delar av stan, slösade sin mesta energi på att byta uppehållsort så snart han misstänkte att han hade blivit upptäckt. Och som du vet är det ett tröttsamt och på det hela taget meningslöst tillvägagångssätt. Reed kunde ha dödat honom när som helst under jakten, fast han föredrog tydligen att vänta. Att döma av vår psykologiska analys av Reed förefaller det troligt att Black kommer att sparas till sista jaktperioden. — Han skakade dystert på huvudet. — Det beror huvudsakligen på Black själv om han överlever eller ej.
  — Tror du han kan vara av värde för oss?
  — Black är ju den förste medborgare som har dömts till att bli jagad — för övrigt ett säkert tecken på statens inre förfall — och det är klart att det skulle vara värdefullt om han anslöt sig till oss. Men kom ihåg att han skulle vara värdefull bara om han fullt uppriktigt förklarade sig inte längre tro på statens teorier. Och med tanke på att staten har format honom på alla områden ända från födelsen, så tvivlar jag på att han helt plötsligt kommer att avsvärja sig tron på statens läror.
  — Jag anser i alla fall att vi bör hålla ögonen på honom, sa hon. Det är möjligt att den situation han nu befinner sig i kommer att krossa hans illusioner. Tänk på Reeds brutalitet, och tänk på hur besviken Black kommer att bli när staten inte beviljar honom nåd. Och kontakten med den civilisation han har hamnat i kan också bidra. Han blir ju tvungen att lära sig en hel del om den, om han ska kunna klara sig.
   Han ryckte på axlarna. — Vi ska låta våra män hålla ögonen på honom och se vad vi kan göra för att hjälpa honom. Du kan ta kontakt med honom igen och lista ut vad han har för åsikter om staten. Det är viktigt att vi får en klar uppfattning om den saken, för du får inte glömma att en enda människa kan förråda oss allihop.
  — Det glömmer jag inte. Om någon förrådde oss, skulle jag ju själv också mista livet.
   Hon reste sig och ställde sig bredvid honom vid fönstret och tittade ut över den grå staden, där medborgarnas militärbaracker låg väl skilda från gemene mans ruckel.
  — Det finns en pojke i en av mina klasser, sa hon, som man kanske bör hålla ögonen på. Om vi började lära upp honom nu, tror jag vi skulle ha nytta av honom senare.
  — Vad heter han?
  — Richard Roe, sa hon.
  — Det är ett vanligt medborgarnamn, sa han. Vilken Richard Roe är det?
  — Den där med det runda ansiktet — han som alltid har en hårtest som hänger ner över pannan.
  — Om han har en kritisk läggning, så kommer det förr eller senare att stå honom dyrt.
   Hon vände sig bort från fönstret och sa i bitter ton: — Hur har det gått till att staten har blivit far och mor och älskare och fångvaktare?
  — Det är en lång historia, svarade han långsamt och slätade med tummen ut rynkorna i hennes panna. Det ska jag berätta för dig någon annan gång, Elizabeth.

KVÄLLEN VAR SVAL och det föll ett lätt duggregn. De flesta människor höll sig inomhus, och de som var ute stod hopträngda under markiser och balkonger och väntade på att regnet skulle upphöra.
   Black banade sig fram genom grupp efter grupp och försökte undvika regnet så mycket som möjligt, väl medveten om att de nästan folktomma gatorna gjorde hans situation så mycket farligare.
   Det värkte i hans muskler och han kände sig tung i huvudet. Han var sömnig men vågade inte tänka på att sova. Ju mer han längtade efter att få sova, desto tröttare blev han, vilket betydde att han längtade ännu mer efter sömn. Han hade köpt några koffeintabletter på ett apotek, men de hjälpte inte mycket. Det bästa sättet att hålla sig vaken, tänkte han, var att koncentrera sig på den fara som hotade honom.
   Han hade inte gjort det svårt för Reed, tänkte han. Och om han hade kommit till hotellet några minuter tidigare, skulle jakten redan ha varit slut. Då skulle Reed ha fått en god historia att berätta — hur han bara hade suttit och väntat på att bytet skulle komma till honom.
   Det regnade häftigare nu — det föll stora droppar som hamrade som hagel på de våta markiserna. På körbanorna och trottoarerna rann vattnet i strömmar, och det uppstod små sjöar vid kloakerna i gathörnen.
   Men framför honom på den våta trottoaren uppstod gång på gång små torra fläckar som sände upp puffar av pulveriserad asfalt. Små torra fläckar på den blöta trottoaren som talade om för honom att leken hade börjat på nytt.
   Han skulle inte gripas av panik den här gången, tänkte han bistert. De ville se honom springa, se honom rusa genom staden som en flyende hare. Han skulle då bli ett rörligt mål, ett mål som det kanske var svårt att träffa men som de lätt skulle kunna hålla ögonen på.
   Han sneglade mot ett butiksfönster och såg en skymt av förföljaren ett halvt kvarter bakom sig. Det var en man som föreföll vara ganska ung. Han var klädd i regnrock med uppslagen krage och hade en grå filthatt vars nerdragna brätte skymde ansiktet.
   Den unga, dumdristiga typen, tänkte Black. Den typ som han själv en gång hade tillhört, den typ som nästan alltid gjorde något dåraktigt.
   Han gick ett kvarter och stannade framför en biograf. Han köpte en biljett och hittade två lediga platser mitt i en bänkrad. Trots den utannonserade luftkonditioneringen var salongen fylld av publikens fuktiga utdunstningar, tillräckligt -starka för att vilseleda de mekaniska "spårhundarna". Och det fanns inga lediga ytterplatser varifrån förföljaren kunde iaktta honom och vara säker på att komma ut snabbt, om Black reste sig för att gå.
   Jägaren var tvungen att sätta sig vid sidan om honom, annars riskerade han att tappa bort bytet.
   Under någon sekund betraktade Black figurerna på den vita duken, men när människorna vid sidan om honom reste sig för att släppa in någon, satt han åter på helspänn.
   Han väntade tills mannen hade tagit av sig regnrocken och hatten och hade lagt dem i knäet. I nästa ögonblick gjorde Black en kraftig stöt med armbågen utåt och neråt. Det hördes ett svagt klirr då rören krossades i den lilla kommunikationsapparat som mannen hade spänd kring midjan.
   Jägaren tvekade under bråkdelen av en sekund, för han drog sig för att bruka våld bland så många människor, och Black stack in handen i fickan på hans regnrock och lade beslag på strålpistolen.
  — Ni är en idiot, viskade Black i mörkret.

DEN UNGE JÄGAREN öppnade munnen för att säga något men ändrade sig. Black visste vad som rörde sig inom honom: Först en förlamande känsla av att ha misslyckats i sitt uppdrag. Och sedan . . .
  — Ni kommer inte att slippa undan, viskade den unge mannen tillbaka.
   Det var den andra reaktionen. Även om han hade förlorat hoppet om att själv kunna klara saken, behöll han i alla fall tron på jaktorganisationen och var övertygad om att de andra skulle fullfölja uppgiften.
  — Vi går härifrån, sa Black lugnt. Ni först, jag kommer efter. Och jag tvekar inte att döda er, om jag anser det nödvändigt.
   Hur länge var det sedan han själv hade varit en likadan, alltför ivrig ung man, undrade han. Fyrtioåtta timmar kanske.
   Han kände att han hade blivit betydligt äldre sedan dess.
   Det hade slutat att regna och folk var i rörelse igen på gatorna. Luften kändes sval och behaglig och ljuset från neonskyltarna föreföll varmt och vänligt.
   Han tittade fundersamt på sin fånge. Han var ung och hans ansikte var allvarligt. Det enda som röjde hans nervositet var en svag skälvning i överläppen.
  — Varför lät ni mig veta att ni förföljde mig? frågade Black. Han visste redan svaret: För att få se er springa förstås.
  — Det är förbjudet att lämna bytet några upplysningar, svarade den unge mannen i skarp ton och stirrade rakt fram.
  — Jag märker att ni inte har glömt bort jaktinstruktionerna, sa Black bistert. Mycket berömvärt!
   Han tillade i nästan vänlig ton: — Det är inte så länge sedan jag själv var jägare.
   Mannen svarade inte, drog bara lite föraktfullt på munnen. Black rodnade en aning. Det var antagligen bäst att fråga rakt på sak.
  — Jag har hört att staten skulle revidera min dom, sa han. Jag är intresserad av resultatet.
   Jägaren skulle antagligen köpslå med honom om upplysningen eller kanske till och med ljuga för honom, men den risken måste han ta.
   Hans fånge log men sa ingenting. Av hans reaktion anade Black vad som hade skett, men han var inte riktigt, säker. Han måste få mannen att tala.
  — Tala om för mig vad ni vet om saken, annars dödar jag er genast, sa Black och hans röst skälvde en aning. Han menade vad han sa, och fångens leende bleknade snabbt bort..
  — Ert fall har behandlats på nytt av staten, och man kom till slutsatsen att er begäran om uppskov och nåd var att anse som en fräckhet. Domen står fast.
   Black kände det som om han skulle spy. Hans sista hopp hade krossats. Han hade liksom alla andra byten bara sig själv att lita till, och det rådde ingen tvekan om hur jakten skulle sluta.
  — Det var dumt av er att låta mig veta att ni följde efter mig, sa han och bytte ämne. Staten skulle ha instruerat er bättre på förhand. Men staten begår ju misstag, eller hur?
   I samma ögonblick som han sa det, insåg han att det var barnsligt gjort. En plötslig önskan att tala illa om staten, bara för att den inte hade handlat så som han ville att den skulle handla.
  — Staten kan aldrig begå några misstag, sa hans fånge tvärsäkert.
   Om han själv trodde det, tänkte Black, skulle han bli tvungen att tro på sin egen skuld — att han var en förrädare mot staten.
  —  Är det bara staten som kan avgöra vad som är rätt och orätt?
  — Staten handlar alltid rätt. Black började bli förtvivlad.
  — Gillar ni jakterna?
  — Det är den metod som staten har godtagit för att straffa brottslingar En rättvis metod som har fastställts av en välvillig stat.
   Black sneglade på mannen igen. Det bleka ansiktet vittnade om fullständig övertygelse.
   Vid det här laget hade de gått flera kvarter och kommit in på en nästan folktom gata. Just som de gick över en smal gränd, slängde jägaren ut foten åt sidan. När Black snavade och föll, gav mannen honom ett kraftigt slag i nacken med sidan av handen. Det svartnade för ögonen på Black någon sekund, och när blicken klarnade såg han den unge mannen rusa nerför gränden.
   Han fick inte låta honom undkomma, för då skulle Reed lätt få tag i honom. Han drog sin Williams och tryckte på avtryckaren. Långt nere i gränden hördes ett skrik och en dov duns mot asfalten.
   Black kände sig åter illamående. Det tog aldrig någon ände på jak-tema, tänkte han, aldrig någon ände på dödandet, på skräcken och rädslan som omsorgsfullt underblåstes av staten.
   Han kände plötsligt ett starkt behov av någon som kunde övertyga honom om att staten hade fel och han själv rätt, att staten hade varit orättvis mot honom och att han själv hade rent samvete.

ÄNNU EN NATT hade han lekt kurragömma i stadens slumkvarter. En mera framgångsrik natt, eftersom jägarna bara hade lyckats få kontakt med honom en enda gång — och det hade de fått sota för. Han hade dödat två jägare under nattens lopp. Nu hade han en ny dag framför sig, och han kände lite större förtroende för sin förmåga att överlista förföljarna.
   Dagarna var förstås inte så hemska, betydligt bättre än de skräckfyllda nätterna då varje ljud och varje skugga var ett hot. Och underligt nog var utsikten att bli dödad i dagsljus inte fullt så 'skrämmande.
   Han såg spegelbilden av sitt ansikte i en pöl på trottoaren och ryckte till. Det välvårdade utseende med skarpskurna ansiktsdrag som medborgarna brukade ha var borta. Hans ansikte var pussigt och vanpryddes av en svart skäggstubb. Det syntes tydliga spår av den trötthet, den utmattning som långsamt höll på att undergräva hans motståndsvilja.
   Han insåg med en viss likgiltighet att det var osannolikt att han skulle kunna klara sig tre hela dygn.
   Klockan var nära tolv då han tröttnade på att driva omkring på gatorna och gick in på ett museum. Han fann en ledig soffa i en marmorsal och sjönk ner på den, medan en ström av besökare sakta drog förbi honom. Det var lugnt och tyst bortsett från ett svagt mummel, och han slappnade så småningom av och ägnade större delen av sin uppmärksamhet åt omgivningen.
   Han kände sig en aning förbryllad. Det tycktes inte finnas några utställningsföremål av något slag. Människorna intresserade sig tydligen bara för dekorationerna på väggarna. Men det fanns inga montrar med vetenskapliga och tekniska ting.
   Han borde inte stanna för länge, tänkte han försiktigt, men människorna i museet fångade hans intresse. Han iakttog dem och försökte räkna ut varför de gick dit, och motvilligt drog han slutsatsen att det verkligen var väggdekorationerna som lockade dem.
   Han reste sig och gick fram för att granska en av dem. Det var en målning som visade två män som kämpade i något slags rustning, medan en stor folkmassa ivrigt tittade på. Degenererad konst förstås, någonting som staten fördömde men som han aldrig hade sett. Ganska klumpigt gjort också — fast färgerna var slående — och inte alls så naturtroget som ett fotografi skulle vara.
   Men det var kanske inte meningen heller. Trots det klumpiga utförandet förmedlade tavlan en viss känsla, en viss atmosfär.
   Han gick genom salen och tittade på målningarna med stigande intresse. Längst bort vidgade salen sig till ett stort fyrkantigt rum, som var fyllt med skulpturer. Den som han först stötte på föreställde en man med sandaler och något slags lakansliknande klädnad kring kroppen. På en liten platta på sockeln stod det "Sofokles, grekisk tragediförfattare".
  — En underbar staty, eller hur? sa en röst. Den inger en en känsla av — av majestät.
   Han tappade nästan fattningen och stack hastigt handen i fickan för att dra sin Williams, men drog sig sedan försiktigt undan. Kvinnan som hade tilltalat honom såg emellertid inte ut som någon medborgare, och han lugnade sig. Hennes hår var slätkammat och uppsatt i nacken, och på näsan hade hon ett par enkla, svartbågade glasögon.
  — Jag har aldrig sett någonting liknande, sa han med grumlig röst. Jag trodde först att det måste vara en statsman eller härförare.
   Ögonen bakom glasögonen betraktade honom kallt och roat. — Tycker ni inte att också en diktare bör förevigas i sten?
  — De är ju så — de spelar ju en sån obetydlig roll. Hon skrattade. — Diktarna lever längre än statsmännen.
   De gick till en annan skulptur, som Black stirrade på med beundran.
  — Har ni aldrig varit på ett konstmuseum förut? frågade hon slutligen, då Black dröjde sig kvar framför skulpturen.
  — Det finns inga i mitt land, förklarade han. Han kunde, tänkte han, slösa bort en timme eller så. Och det fanns många utgångar som han kunde fly genom.
  — Jag förstår, sa hon. Ni är en D.P., inte sant?
  — D.P.?
  — Displaced person — en flykting från något av länderna där borta.
   Han drog lite på smilbandet. — Det skulle man kanske kunna säga. Hon tvekade några ögonblick, visste inte riktigt vad hon borde göra.
  — Jag ska gärna visa er omkring, om ni har lust att se mer. Jag tror man har mer glädje av det, om man har en guide.
   Han tog en viss risk, tänkte han beräknande. Men det här var en alltför fängslande kulturfas, någonting som han aldrig hade sett förut. Och det var antagligen inte farligare att spela rollen som besökare på ett museum än att promenera omkring på gatorna.
   Två timmar senare var hans guide tvungen att ge sig iväg.
   Hon drog på sig ett par vita bomullsvantar och sa: — Konsten är, som ni förstår, inte så mycket en bildlig framställning av händelser eller människor som ett fotografi, utan snarare ett sätt att fånga och uttrycka känslor i olja och marmor.
   Hon avbröt sig och gav honom en forskande blick. — Jag antar att ni inte har läst mycket poesi och litteratur heller. Men det är ett område där ni får försöka orientera er på egen hand, för jag har inte tid att visa er runt på något bibliotek.
   Hon sträckte ut handen mot honom på sitt energiska, lärarinneaktiga sätt. — Adjö och lycka till.
   Vid entrén till museet vände Elizabeth Smith på huvudet och tittade på honom ett ögonblick. Han stod fortfarande där hon hade lämnat honom, och granskade sina händer med ett egendomligt intresse.

VARUHUSET var en god idé.
   Det var fullt med folk där — vilket gjorde det till ett utmärkt gömställe — och det fanns antagligen inget bättre ställe att studera den kultur han befann sig i. Man kunde lära en hel del om en kultur av de varor den använde. Och just den här kulturen erbjöd en fantastisk mängd olika varor.
   Han hade trängt sig fram genom första våningen, där huvudsakligen herrkläder och pappersvaror såldes, och åkt upp till andra våningen, där han hade blivit milt chockerad av damunderkläderna, och så vidare till våningar där man sålde böcker och möbler och köksattiraljer. I allra översta våningen fanns det radioapparater och mattor och en leksaksavdelning. Där såg han sådana egendomliga saker som dockor och cowboydräkter vid sidan om de för honom välbekanta tennsoldaterna och leksakstanksen.
   Det var nära stängningstid, och kunderna hade försvunnit. Det var dags att ge sig i väg, tänkte han med en suck, dags att ge sig i väg och möta den sista natten av skräck och fasa.
   Han tryckte på knappen vid sidan om hissdörren som han hade sett andra göra, och rynkade pannan när lampan som visade om hissen var i gång inte tändes.
   Han svor för sig själv och tryckte på knappen igen. Inget resultat. Det slog honom plötsligt att det inte var stängningsdags utan över stängningsdags, att expediterna måste ha förbisett honom när de gav sig av och att hans livliga intresse för leksaksavdelningen hade fått honom att glömma tiden.
   Han var inlåst, alldeles ensam.
   Belysningen dämpades ner och släcktes och det blev halvmörkt i lokalen. Det var ingen idé att vänta på en hiss som ändå inte skulle komma, och därför vände han sig om och gick tillbaka till leksaksavdelningen. Bortsett från tystnaden var allt precis likadant som då han hade lämnat den. Tennsoldaterna och tanksen bevakade fortfarande de krullhåriga dockorna, och de knappögda leksaksbjörnarna stirrade ugglelikt ut i tomma intet.
   Black betraktade dem i den gråaktiga dagern, och deras livlöshet ökade hans ensamhetskänsla.
  — Du kommer inte härifrån levande, David, sa en av de krullhåriga dockorna.
  — Du är en förrädare mot staten och du ska dö för det, läspade en annan.
  — En stråle mitt mellan ögonen, skrek en av björnarna. Black kände hur håret reste sig på honom och hur hjärtat dunkade.
   Han drog blixtsnabbt sin Williams och lät den svepa över hela disken, tills det bara återstod en hög pyrande trä och förkolnade leksaker.
  — Det borde du inte ha gjort, David, sa en stor pepparmyntsfigur vid ingången till leksaksavdelningen bara några meter ifrån honom.
  — Nej, det borde du inte, det kommer att bli svårt för dig nu, sa en mekanisk docka.
  — Du kommer inte härifrån levande, David, upprepade en av de förkolnade klumparna.
  — Du är en förrädare mot staten och du ska dö för det, skrockade en annan klump.
  — En stråle mitt mellan ögonen, sa en svedd björn som fortfarande tittade på honom ugglelikt med små tårar av smält plast till ögon.
  — Nej, det borde du inte, började den mekaniska dockan igen och satte sig i rörelse mot honom med gnisslande steg.
   Black riktade sin strålpistol mot den och flydde sedan utom sig av skräck. Tre våningar längre ner stannade han och såg sig vilt omkring. På denna våning fanns det möbel- och bosättningsavdelning, och i ena ändan låg det högar av linoleumrullar. Han hukade sig ner och rusade bort till den sidan och slank sedan in bakom rullarna.
   Han låg hopkrupen där länge — själv tyckte han att det var timmar — och vågade knappt andas. Han lyssnade spänt efter ljud och kände hela tiden hur svetten rann nerför ryggen. Hans värkande muskler hade just börjat slappna av, då det väntade ljudet hördes.
  — Jag kan bränna de där rullarna så nätt, David, tills du blir tvungen att blotta dig.
   Rösten kom från en grupp fåtöljer. Black brände möblerna och rusade fram och tog betäckning bakom några kylskåp.
   Reeds röst ljöd igen, denna gång hånfullt.
  — Så dum är jag inte, David. Min röst ger ingen antydan om var jag befinner mig.
   Black brydde sig inte om att svara utan kröp i stället lite längre bort från linoleumrullarna.
  — Vill du att jag ska göra slut på det nu, David, eller ska vi fortsätta lite till?
   Inget svar.
   En stark stråle lyste upp rummet och linoleumrullarna började ryka och brinna. Reed använde en vid öppning på sin Williams, och det breda, bländande ljuset gjorde det omöjligt att bedöma varifrån elden kom.
   Black kröp längre bort längs rummets ena vägg, lade sig sedan på magen och började bränna benen på ett bord som det stod massor av porslin på. Han arbetade försiktigt, lät nedre hälften av benen förkolnas utan att det uppstod någon rök. Bordet rasade plötsligt ihop och porslinet for ut på golvet.
   Som väntat riktade Reed automatiskt strålpistolen mot det stället, men skottet var ett sidoskott ur Blacks synvinkel och han kunde se varifrån strålen kom. Han siktade noggrant och gav eld mot den plats där han trodde Reed befann sig. Det hördes ett skrik, men det var — det hörde Black till sin besvikelse — inte Reeds röst. Black passade på tillfället och rusade bort till trappan och nerför den. Bakom sig hörde han ett sprakande ljud — det var mattan som fattade eld.
   I bottenvåningen hejdade han sig och lyssnade spänt. Ett svagt knarrande i trappan en eller två våningar högre upp avslöjade att någon var på väg ner. Reed hade tydligen inte varit ensam. Han hade jägare med sig. Och det var en jägare Black hade träffat i bosättningsavdelningen — Reed skulle aldrig ha gjort sig skyldig till ett sådant misstag.
   Det höll på att mörkna inne i varuhuset. Black tryckte sig mot en vägg och väntade. Jakten skulle inte vara mycket längre, tänkte han bittert, men han skulle göra sitt bästa för att undkomma — mera av vana än någonting annat. Han kände sig matt och illamående, och han hade huvudvärk och håll i sidan.
   Trappan kunde han knappt skymta i mörkret, och det skulle bli svårt att se när någon kom nerför den — det enda sättet var att lyssna spänt och ge eld i riktning mot ljudet.
   Svetten från hans panna rann ner över ögonen. Han blinkade och lyssnade men hörde bara sitt eget hjärtas dunkande, som var så kraftigt att han nästan var rädd att det skulle röja honom.
   Plötsligt tyckte han sig skymta något som rörde sig i trappan och gav ögonblickligen eld. En stråle for förbi hans axel och tände några tygpackor på hyllan bakom honom. Han drog sig snabbt åt sidan och tog betäckning bakom en disk.
   Någonstans ifrån hördes klickandet av en dörr som öppnades. Förstärkningar anlände, tänkte Black. Jägarna kom för att fånga honom.
   Han flyttade sig närmre en utgång med dubbla glasdörrar. Varuhuset hade stängts för mer än en timme sedan, och det var inget tvivel om att detta var hans sista chans att ta sig ut. Han vände kroppen åt sidan, drog upp axeln och kastade sig mot glaset.
   Glasskärvorna yrde omkring honom och i nästa ögonblick var han ute på en sidogata och rusade i väg nerför den mot friheten.
   Men bara en tillfällig frihet, tänkte han, för han hörde snabba steg bakom sig. Det var jägarna som tog upp jakten.

UTE PÅ GATORNA igen, i den neonupplysta djungeln. De blinkande skyltarna stirrade ner på honom, rådde honom att köpa hundratals olika produkter från bilar till munvatten. Vackra kvinnor på affischer frestade honom att köpa en viss sorts cigarretter. Välfödda människor vandrade lättjefullt arm i arm från den ena baren till den andra. Gäll musik dånade ur högtalarna som hängde utanför nöjeslokalerna, djungelns jazziga bakgrundsljud.
   Och vilka av människorna på gatan var äkta och vilka var en skicklig imitation?
   Reeds män hade till sist lyckats med vad de hade satt sig före att göra: att trötta ut honom tills han begick ett misstag och fastnade i der nät. Han var alltför trött för att tänka klart, och hans ansträngningar att undkomma var förmodligen nu hur som helst meningslösa.
   Han gick mot södra delen av affärscentrum, den stadsdel som domi- nerades av stripteasebarer, pantlånerier och små butiker som sålde' amuletter och annat krimskrams. Men sedan slog det honom att han knappast hade några utsikter att undkomma i de kvarteren, att det tvärtom skulle vara ett idealiskt ställe att döda honom. Ytterligare ett mord i ett område där sådana händelser inte alls var ovanliga. Han vände ut mot sjön.
   Några kvarter från affärsdistriktet insåg han att det var hopplöst.
   Bilar körde fram i båda ändar av det kvarter där han befann sig, och små grupper av män hade just vänt kring hörnet och följde långsamt efter honom på trottoaren. Han drog ett djupt andetag och steg in i en byggnad, som av utseendet att döma var något slags hotell.
   Vestibulen var mörk och kvav och inredd med slitna mattor och läderklädda möbler med cigarretthål i lädret. Ett hotell för herrar, tänkte
   Black, det kunde man inte ta miste på.
   Portieren ägnade inte honom något intresse, och han gick nerför en trappa som ledde till källarvåningen. Det fanns gymnastiksalar och rum för olika slags sportgrenar, men det syntes inte till några människor. Black tittade hastigt in i flera rum, trevade sedan efter strömbrytaren i ännu ett mörkt rum men kunde inte hitta den. Han tvekade ett ögonblick, men då han hörde fotsteg i trappan utanför steg han in i mörkret.
   Han hade bara tagit tre steg då han trampade ut i tomma intet med ena foten, vacklade en sekund på kanten och dök ner i vatten som snabbt slöt sig över hans huvud.

ETT RYTMISKT TRYCK över mellangärdet pressade ut vattnet ur hans lungor och fick honom att hostande dra in luft. Han mådde illa men de drog upp honom från golvet och en höll honom i var arm medan den tredje gav honom några lätta slag på kinderna.
   Han blinkade, slog upp ögonen och stirrade rakt in i Reeds magra, leende ansikte. Det fanns en ljuskälla någonstans rakt bakom honom, så han kunde inte se någon annan än Reed — de andra doldes av mörkret i utkanten av hans synfält.
   Han kunde inte ha legat i den där bassängen så många sekunder, tänkte han. De måste ha fiskat upp honom ganska snabbt.
  — Det var nära att du lurade staten på sitt byte, sa Reed i skämtsam ton.
  — Ingen lyckas nånsin lura staten på någonting, sa Black buttert.
   En hand dök fram någonstans ifrån och slog honom över munnen så att blodet rann.
  — Du har inget förtroende för staten, David. Det förvånar mig.
  — Jo, det har jag, sa Black — han pressade fram orden mellan de svullna läpparna.
  — Nej, David, du har inget förtroende för staten. Det har du aldrig haft, annars skulle du inte ha svikit den, du skulle inte ha satt dig upp mot dess påbud.
   Det verkade som om han och Reed var ensamma i ett stort, mörkt rum — han kunde inte ens höra de andras andhämtning. Han såg bara Reeds lugna, kalla ansikte med de på en gång vänliga och förebrående ögonen.
  — Kanske staten begick ett misstag. En del av dess påbud var kanske oriktiga . . .
   En knuten näve slog till honom på hakan, och han kände sig plötsligt illamående igen.
  — Staten har aldrig fel, David. Det vet du.
  — Om du säger det så . . ., sa han matt.
   Någonting träffade honom strax ovanför njurarna, och smärtan fick honom att vika sig dubbel.
  — Inte om jag säger det, David. Det är en självklar sanning, det är nånting som du fick lära redan som barn och som du borde veta vid det här laget.
  — Det är kanske för att jag fick lära det som barn som jag trodde det, men det gör det inte sant!
   Smärtan hade gjort honom utom sig och fått honom att säga detta, trots att han mycket väl visste vilken behandling som väntade honom.
   Reeds ögon glänste av ilska och det ryckte i hans ansikte. — Du skulle inte ha sagt det, David.
   Ännu en stöt i korsryggen och sedan satte de i gång med att misshandla honom på allvar. Han öppnade munnen för att skrika, men någon lade en hand över den.
  — Upprepa efter mig, David: Staten är en fullkomlig stat.
   Någon böjde hans arm bakom honom och pressade den uppåt. — Staten är en fullkomlig stat, sa han utan känsla.
  — Det låter inte som om du menade det, David.
   En skärande smärta då hans arm tvingades högre upp.
  — Staten är en rättvis stat, sa Reed.
  — Staten är en rättvis stat, upprepade han med tårar i ögonen.
  — Det är statens plikt att avgöra vad som är bäst för medborgarna.
   En häftig smärta fick honom att ivrigt upprepa orden.
  — Och eftersom staten är fullkomlig och rättvis, inser du att du har begått ett svårt brott genom att trotsa den, eller hur, David? — Ja, ja, skrek han.
  — Och att staten därför har rätt att frånta dig statens största gåva, livet.
  — Ja, viskade han.
   I den lilla ljuskretsen kunde han se att Reed hade sin Williams riktad, mot hans huvud. De andra slöt sig nu tätare kring Reed. Medborgarnas vackra, friska ansikten, väntande med glänsande ögon på ljusstrålen och den svaga, skvallrande lukten av bränt kött.
  — Det är därför min plikt i egenskap av statens tjänare att verkställa dess dom. Det kommer att bli som du önskade, David. En stråle mitt mellan ögonen.
   Black sänkte huvudet och väntade på slutet på sitt lidande.
   Plötsligt hördes det ett viskande i bakgrunden, och Reed sa med besvikelse i rösten:
  — Det tog för lång tid att få dig att inse ditt brott, David. Solen har gått ner. — Hans röst fylldes med besviken ilska. — Här har du för att du inte ska glömma mig, tills vi ses om en timme.
   Ännu ett kraftigt slag och ljuset slocknade. Han hörde att de gav sig i väg.
   Utmattad sjönk han ner på det våta stengolvet. Han hade förlorat någonting, någonting som hade spelat en viktig roll i hans liv. Staten hade till sist fått hans beundran och vördnad för den att vissna och dö.
   Men det medförde också något gott. Det hade tagit lång tid, men nu var han inte längre blind och behövde ingen till att övertyga honom. Staten hade fel och han hade rätt, staten var moraliskt fördärvad och han var ren, staten hade för länge sedan svikit det förtroende den åtnjöt och han hade varit trogen inte så mycket mot sig själv som mot någonting som var högre än staten.
   Han reste sig långsamt upp. Han hade ännu en timmes frihet.

GRÄSET VAR MJUKT och grönt och doftade klöver. Elizabeth Smith plockade ett klöverblad och stack det mellan tänderna, sedan kröp hon ihop på sidan och stirrade mot den avlägsna horisonten. De kraftiga konturerna av stadens byggnader på avstånd erbjöd en underlig kontrast mot det fina flätverk som bildades av militärraketernas avgasstrimmor.
   Människor föds och människor dör, tänkte hon bistert, men institutionerna består.
   Hon plockade ett nytt blad och fortsatte att dystert stirra mot staden, de glänsande militärbarackerna och förvaltningsbyggnaderna som avtecknade sig mot det vanliga folkets usla hyddor. En standardiserad värld som för evigt var mobiliserad mot ett hot som för länge sedan hade försvunnit.
   John Doe rörde på sig vid sidan om henne. — Har du nånsin hört talas om någon som heter Machacek? frågade han plötsligt.
  — Folk har inte såna namn.
  — Eller Butney eller Glinka eller Rosenberg eller Fanti?
   Hon betraktade honom tankfullt. — Vart vill du komma, John?
  — Det är det som är på tok med världen, sa han bittert. Alla har såna intetsägande namn som Smith och Jones och Black och Johnson. Standardisering även när det gäller namnen. Om man frångår normen även i en sådan sak, blir man misstänkt.
  — Hur började det? frågade hon.
  — Det var för mycket länge sen, sa han. Alla måste ha samma mål, alla måste tänka likadant, om staten skulle kunna överleva. Den individuella säkerheten måste vika för den kollektiva, och på det sättet utrotades det individuella — till och med i fråga om namn. Folk med ovanliga namn misstänktes automatiskt för förräderi mot staten, och därför ändrade de sina namn till något annat — något ofarligt. Jag gjorde lite efterforskningar häromdagen och fann att min familj en gång i tiden hette Steininger.
   Hon skrattade. — Vad säger du om Black då? frågade hon. Vi har ju gjort klart för oss att det bara finns ett sätt att vinna mot staten, och för det behöver vi honom. Vi skulle ha god användning för hans styrka.
  — Jag är fortfarande den bleke forskaren, inte sant, Beth?
   Hon kysste honom lätt på munnen. — Vilken revolution, viskade hon. En skollärarinna och en svartsjuk forskare som försöker störta en stark, militär regering.
   Han log mot henne. — Vi hade vårt eget privata uppror mot staten för länge sen, inte sant, Beth?
   Hon nickade. — Men vad ska vi göra med Black?
   Han rynkade pannan. — Jag vet inte riktigt. Han har blivit hårt ansatt av Reed och de andra jägarna, och han reagerade gynnsamt vid sitt första möte med den för honom helt främmande kulturen. Men vad betyder det? Han hade några av de tendenserna från början, men det innebär inte att han har vänt sig mot allt det som enligt vad han har fått lära är naturligt och rätt. Jag vill inte sätta revolutionen på spel bara för att Black blev intresserad vid sitt första möte med konsten.
  — Vad säger du om det som han fick uppleva i hotellets källarvåning?
  — Jag kan föreställa mig hur han måste ha reagerat. Rent hat, när de lämnade honom. Men skulle han behålla det hatet, om staten erbjöd sig att ta tillbaka honom? Eller skulle han rationalisera det som hade hänt honom, medge att han hade gjort sig förtjänt av ett sådant straff och göra allt för att återvinna statens gunst? Staten har varit hans religion, Beth, och jag vill inte gärna ta några risker.
  — Du kan bli tvungen till det.
   Han tittade förbryllad på henne och försökte räkna ut vad som låg bakom hennes ord.
  — Vad menar du?
  — Ingen revolution lyckas om den står stilla, John. Antingen går man framåt eller också misslyckas man. Ju längre den slutliga framgången uppskjuts, desto större är risken för att komplotten ska bli upptäckt. Och om den här blir upptäckt, kommer staten att vidta sådana säkerhetsåtgärder att ingen ny revolution kan lyckas på många hundra år. Du vet att vi behöver Black. Vi behöver honom så väl att det är värt att ta en risk.
  — Vi behöver någon med ett annat slags mod än det vi har, sa han fundersamt. Vi får försöka. att rädda Black. Du kan söka få tag i honom om du har lust, Beth.
  — Var är han nu?
  — Jag vet inte, sa han lite oroligt. Vi följde efter honom under hela den andra jaktperioden, men strax därefter tappade vi bort honom.
   Hon drog ett djupt andetag. — Det betyder att han har lärt hur han ska gömma sig.
   Han nickade. — Och det här är den sista jaktperioden, Beth. Det gäller för dig att finna Black innan Reed finner honom.

DET VAR en smutsig gata, kantad av smutsiga butiker och vimlande av smutsiga människor, skäggiga karlar med slö blick och trasiga kläder som mållöst drev omkring på trottoarerna eller satt intill väggarna och stirrade ut i tomma intet. De få välklädda personerna gick försiktigt och undvek att stöta mot de mänskliga vraken.
   Black satt på trottoaren tillsammans med två dagdrivare. Hans kläder var smutsiga och trasiga, och hans ansikte var skäggigt. På ena kinden hade han en sårskorpa — det var där Reed hade slagit honom.
   Solen gassade från en molnfri himmel, och Black drog upp en smutsig tygbit ur fickan och torkade svetten ur pannan. Sedan använde han trasan till att vifta bort flugorna.
  — Det är hett i dag, mumlade den ene av karlarna.
   Black brydde sig inte om att svara.
  — Vi behöver en flaska vin, sa mannen. Kostar bara femton cent, kan dela den, vi tre.
   Black trevade i fickan och fick upp ett tjugofemcentsmynt, som han slängde åt mannen. — Skynda på, Harry.
   Harry var tillbaka om en minut. Black torkade flaskan med handen när det blev hans tur, hällde i sig sin tredjedel och räckte sedan buteljen åt den gamle mannen till höger om honom. När han fick tillbaka den, tittade han slött på etiketten och slängde sedan flaskan i rännstenen.
  — Det skulle du inte ha gjort, sa Harry. Man får tillbaka två cent för flaskan.
  — Lägg det till min andel nästa gång.
  — Har du säkert kosing då? — Håll käft.
   Black gjorde slut på samtalet och återgick till att stirra rakt ut i luften
   Konsten att gömma sig, tänkte han, bestod inte i att imitera miljön utan i att bli en del av den, smälta samman med den. Han skulle vara i säkerhet där han var tills solen gick ner. Och sedan skulle han enligt jaktens regler vara berättigad att återfå sina medborgerliga rättigheter.
   Men det var inte det han ville. Han hade blivit alltför djupt sårad. Staten hade krossat sina egna illusioner, och nu hade han ingenting som kunde ersätta dem. Följden var att han var fylld av ett starkt begär att hämnas.
   Den gamle mannen till höger knuffade honom i sidan och sa i likgiltig ton: — Hur länge har du gått på gatorna, Mac?
  — Tillräckligt länge, muttrade Black. Vem håller reda på hur länge han har varit på dekis.
  — Det gör väl ingen, sa den gamle. Jag själv allra minst.
   Han harklade sig och spottade i rännstenen. — Du tror det kanske inte, men det' fanns en tid då jag hade ett ganska bra jobb — bra jobb och ett bra hem. Men så miste jag det alltihop. Har aldrig återvänt, ald- rig gått tillbaka till jobbet och frun och ungarna. De är väl vuxna vid det här laget, kanske gifta och har barn. Men jag har aldrig återvänt till dem sen.
   Han verkade underligt stolt över det men samtidigt skamsen. — Skulle väl inte vilja ha en gammal gubbe där ändå, mumlade han. Han tittade upp på Black. — En flaska till?
   Black hivade upp ett nytt tjugofemcentsmynt.
  — En del gamla killar, de pratar en massa, sa Harry. — Ja, det gör de.
   De delade flaskan igen, och Black flyttade lite på sig så att han fick ryggen mot en lyktstolpe. Han skakade på huvudet för att få det att klarna, men det hjälpte inte. Det bästa sättet att gömma sig, tänkte han dåsigt, var att inte försöka alls. Bara hålla sig stilla på en mänsklig avskrädeshög. Harry och den gamle gubben och han själv, alla tillhörde de en degenererad del av mänskligheten. De bevisade i varje fall statens påstående att det existerade något sådant, fast han aldrig hade sett det förut.
   Harry pekade på några av de välklädda människorna, som höll sig på avstånd från luffarna och drinkarna. — Kommer här för att visa hur mycket bättre de är än vi, sa han föraktfullt. Har haft mer tur än vi, det är alltihop.
  — Jag vet inte det, sa gubben. De har nog arbetat för det de har. Det finns olika slags människor — somliga har ryggrad, andra är gjorda av gelé. — Han ryckte på axlarna och skrattade väsande. — Vi lever inte som de och vi är inte förtjänta av att göra det. Vi lever inte ens från dag till dag, vi lever från flaska till flaska.
   Black instämde tyst med den gamle gubben. Ingen dålig gathörnsfilosofi, tänkte han.
   Men plötsligt blev han klarvaken och kände skräcken på nytt. Den gamle gubben var slö och livlös, en sådan typ som man kunde vänta att finna på gatan. Hans kläder var smutsiga och luggslitna, och det enda han levde för var en flaska vin och lite småprat med vem som helst som råkade dela trottoaren med honom.
   Gubben hörde dit. Men det gjorde inte Harry.
   Harry var lite för aggressiv, lite för bitter. Harry försökte verka hård — han var lite för yrkesmässigt trasig och smutsig och förfallen.
   Blacks hjärna arbetade febrilt. Det var möjligt att Harry hade följt efter honom, men det var troligare att han och andra jägare hade stationerats på den här ökända gatan i den händelse han skulle försöka gömma sig där. Förmodligen hade han' stött på Harry av en slump.
   Han erinrade sig hur det hade gått till då han och gubben och Harry hade träffats på morgonen. Harry hade granskat både honom och gubben mycket noggrant, och allt eftersom timmarna gick hade Harry tyckts lägga sig till med en del av deras slanguttryck och egenheter. Harry försökte som en god jägare förbättra sin förklädnad.
   Harry, tänkte Black med en väldig lättnad, höll på att studera honom.

HAN RESTE SIG och sparkade ner flaskan i rännstenen. — Jag tror jag rör på benen ett slag. Man blir stel av att sitta på ett ställe hela dan.
   Han tittade ner på gubben ett ögonblick. — Ta't lugnt, gamle gosse.
   Gubben mumlade något och hivade upp flaskan ur rännstenen. Han brydde sig inte om att se upp. Man träffade så många människor på gatan under dagens lopp, människor som man antagligen aldrig såg igen.
   Black gick sin väg i sakta mak och undrade om Harry skulle följa efter. Det föreföll troligt att han skulle göra det. Han hade lärt känna någon som han hade nytta av att studera och ville nog inte släppa kontakten så lätt.
   Harry hann upp honom framför Frälsningsarméns ungkarlshotell.
  — Jag följer med ett tag, sa han. Jag har inte gått på gatan så värst länge. Du kan kanske ge mig lite tips.
   Black gav honom en ilsken blick, trots att han i själva verket kände sig belåten. — Det första tips jag kan ge dig är att inte blanda dig i andra affärer. Jag bad inte om sällskap och jag vill inte ha något.
  — Vi lever i en fri värld. Jag gör som jag vill.
   Black ryckte på axlarna. — Gör det då.
   Han vände ner i en smal tvärgata. Harry blev stående vid hörnet, en liten figur som nästan drunknade i de trasiga kläderna. Hans förklädnad var perfekt. Det var bara ett fel. Det var — i hans egna ögon — bara en förklädnad. Han spelade, han levde inte sin roll. — Var ska du hän?
   Black tycktes vekna lite. — Jag tänkte få mig en tallrik soppa här på baksidan och sen sticka in och höra på deras sång som tack.
   Harry tvekade men följde sedan efter honom. Bakom byggnaden sa han: — Jag ser ingen matkö.
  — Man kan inte vänta att de ska ha allting lika välordnat som staten, sa Black.
   Harry verkade oförstående. — Vad har staten med det här att göra? Det begriper jag inte.
   Black log. — Det gör du nog, sa han och körde in två styva fingrar i maggropen på Harry. Harry vek sig framåt och fick i samma ögonblick ett kraftigt slag på näsbenet mitt mellan ögonen. Det hördes ett svagt krasande och Harry sjönk ihop.
   Black kände sig lite darrig. Det hade krävt en stor ansträngning, större än hans krafter egentligen tillät. Och det fanns alltid en möjlighet att han hade misstagit sig.
   Han trevade med handen innanför Harrys skjorta. Han fick tag i en smal rem och följde den till en liten kommunikationsapparat som var fastspänd på ryggen. Han tog av den och spände den på sig under skjortan och stack in den lilla hörseldosan i örat.
   Det fanns ett ännu bättre sätt att klara sig genom jakten än att sitta med händerna i kors på trottoaren, tänkte han bistert. Och det var att byta roll och jaga Reed.

HAN ANVÄNDE de närmaste två timmarna till att lyssna på rapporterna till Reed från jägarna runt omkring i hela staden. Reed hade det måste han medge — organiserat jakten mycket skickligt.
   Utkanterna av staden och de mera glest befolkade bostadsområdena var som väntat mindre väl bevakade. Några män utrustade med spårapparater var stationerade där och hade ett bestämt distrikt att bevaka. Det fanns vidare jägare som höll ögonen på utfartsvägarna från staden.
   Men de flesta jägarna var utposterade i stadens mest trafikerade delar. Några höll till på stadens poliskontor, där de kunde få reda på alla mord som inrapporterades och även sådana brott som han kunde bli inblandad i. Det fanns också några på brandstationerna med samma uppgift. Alla dessa åtgärder byggde på teorin att en man från ett annat århundrade lätt kunde råka ut för allvarliga besvärligheter i en främande civilisation.
   Alla buss- och järnvägsstationer och civila flygfält var bevakade. Och det fanns flera hundra jägare som inte hade något annat att göra än att blanda sig med folket på gatorna, såsom Harry hade gjort. Att sprida sig på detta sätt hade inte varit någon större konst för dem, för de hade fått en grundlig utbildning och dessutom var människorna i den här kulturen kända för att vara lättlurade. Med förfalskade legitimationspapper kunde man komma långt, och rundligt tilltagna mutor kunde lösa andra problem som uppstod.
   Hela det invecklade jaktsystemet byggde på att villebrådet var i rörelse under sina försök att undkomma, tänkte Black. När man greps av skräck ville man fly, och när man gjorde det hade jägarna inte svårt att hålla kontakt med en. Man lämnade ett spår liksom andra djur i andra djungler.
   Han lyssnade på några av samtalen och kände sig allt mera orolig. Det hade utan att han visste något om det varit ett ständigt manfall bland jägarna, vilket inte kunde förklaras med möjligheten att några få kunde falla offer för olyckshändelser. Han hade själv ställt till några sådana, det visste han, men det var inte orsaken.
   Det var andra som hade sin hand med i leken, och dessa undanröjde jägare med samma likgiltighet som man plockar blommor på en äng. Men Reed trodde förstås att det var Black som var den skyldige.
   Det surrade i hans hörselapparat.
  — Harold Jones, tid att lämna rapport.
   Black brydde sig inte om det, och strax därpå surrade det på nytt, denna gång kraftigare.
  — Harold Jones, rapportera genast!
   Harold Jones — "Harry". Reed begärde en rapport, men den skulle han aldrig få. Harry var inte i det tillståndet att han kunde rapportera någonting — någonsin. Vilket betydde att Reed skulle undersöka saken, och när de väl fann Jones' kropp skulle de ha en ny ledtråd.
   Men om han svarade i Jones' ställe och Reed inte märkte något, skulle det kanske dröja tre, fyra timmar innan Jones' kropp påträffades, timmar som han kunde använda till att leta efter Reed. Men om Reed å andra sidan misstänkte något . . .
   Han undrade om hans nerver skulle tåla det. Det skulle vara så lätt att gå tillbaka till luffarnas gata . . .
  — Ingenting att rapportera, sa han med tonlös röst i sin halsmikrofon.
  — Okay, sa Reed och kopplade om till en annan jägare.
   Black gratulerade sig för att han hade tagit risken, fast han nu insåg att den inte hade varit särskilt stor. De här små sändarna hade en under- lig förmåga att beröva rösten alla karakteristiska drag. Men det återstod fortfarande att finna Reed.
   Han gick in i Frälsningsarméns hotell och dök in på en toalett. Han tvättade och rakade sig och hällde sedan lite färg i tvättskålen för att färga håret blont. Han tog av sig glasögonen och ändrade ansiktets form med hjälp av vax. Resultatet blev inte särskilt lyckat, tyckte han, men han var för trött för att anstränga sig.
   De flesta jägarna var stationerade i affärsdistriktet, och Black gav sig i väg åt det hållet i hopp om att få tag i någon som kunde leda honom till Reed. Han tog en väldig risk, för det fanns alltid en möjlighet att han skulle bli upptäckt av någon av jägarna innan han hittade någon av dem. Men han brydde sig inte om det utan försökte intressera sig så mycket som möjligt för människorna runt omkring och för butikerna.
   Den här gången skulle han inte röja sig genom några panikartade försök eller genom att med skräck i blicken leta efter fiender.
   Och inom en halvtimme hade han hittat en jägare.

BLACK LOKALISERADE HONOM genom att lyssna på rapporterna. Han fick reda på att han arbetade som expedit i en herrekiperingsaffär. Svårigheten var att avgöra vilken av expediterna det var. Black drev omkring genom de olika avdelningarna och fann honom slutligen i färd med att sälja skjortor och slipsar. Han var lite för solbränd för att vara en vanlig expedit, och han var lite för intresserad av människorna som kom in i butiken.
   Och hans smak i fråga om kläder, tänkte Black bistert, var lite för konservativ för det här århundradet.
   Han gick fram till disken och började rota bland slipsarna.
  — Kan jag stå till tjänst?
  — Ja, jag tror det, medborgare, sa Black lågmält. Expeditens hand for mot fickan.
  — Låt bli det där, medborgare.
   Mannens ansikte bleknade, och Black förstod att han var fruktad bland jägarna.
  — Vad vill ni?
  — Var är Reed?
  — Det är mot jaktens regler att lämna villebrådet upplysningar. — Jag är för trött för att leka, sa Black. Och jag har inte tid. Om ni inte svarar på min fråga, kostar det er livet.
   Den unge mannen började återvinna fattningen. — Hur kan ni inbilla er att jag är rädd för att dö?
  — Det beror på hur man dör. Jag har en Williams riktad mot er och inställd så att den inte kommer att sätta fyr på kläderna. Ni kommer bara att stekas långsamt.
  — Om jag talade om det för er, skulle jag göra mig skyldig till förräderi mot staten.
   Black började rota bland slipsarna igen. — Ja, man skulle kanske anse det.
   Svetten började tränga fram i mannens ansikte. — Det hjälper er ändå inte, Black. Jag vill hellre dö än bli förrädare.
   Vackra ord, tänkte Black. Han skulle själv ha sagt detsamma en gång i tiden.
  — Snygga slipsar ni har, sa han i nonchalant ton. Jag tycker bäst om de här med skarpa färger och stora figurer på.
   Mannen var röd i ansiktet och skjortan var genomblöt av svett. Black ändrade inställningen på pistolen. Expediten flämtade.
   Black önskade att mannen skulle ge upp. Vid det här laget måste huden under kläderna vara skarpt röd, och snart skulle det börja bildas blåsor. Han undrade hur mycket smärta han själv skulle uthärda innan han bröt samman, om han vore i den andres situation.
  — Ni dödar mig, Black!
   Han gav mannen en iskall blick. — Det är den enda gången en medborgare blir upprörd över mord, eller hur? När det är hans eget liv det gäller.
   Mannen uthärdade det ännu en minut, sedan gav han upp. — Reed är på det hotellet där ni bodde.
  — Vilket rum?
  — Rummet intill ert.
   Det kunde han ha väntat. — Tack ska ni ha. Vill ni nu ge mig er Williams och er kommunikationsapparat?
  — Mannen gjorde någonting bakom disken och räckte några ögonblick senare fram en papperspåse. Black tog emot den och ställde om sin pistol till ännu högre styrka.
   Mannen sjönk ihop. — Vad står på?.
   En annan expedit kom rusande från skoavdelningen.
  — Värmeslag. Ni måste genast få i väg honom till ett sjukhus.
   Expediten slog ett nummer på en telefon, vände sedan ett blekt ansikte mot Black.
  — Ni tror väl inte att han dör?
   Black skakade på huvudet. — Nej, det gör han säkert inte, sa han med trött röst. Han teg ett ögonblick, sedan tillade han nästan för sig själv: — Men det kommer att dröja några timmar innan han återfår medvetandet.
   Och det var tillräckligt lång tid.

EN HALVTIMME stod han och spanade på andra sidan gatan framför hotellet. Han försökte se allt som skedde utan att själv bli observerad, och han ansträngde sig för att hålla ögonen öppna och sökte spara sina krafter till slutuppgörelsen. Han måste vara klarvaken, fick inte göra några misstag.
   Hotellets ingång var omgiven på ena sidan av en cigarraffär och på den andra av en chokladbutik. På hörnet låg en drugstore. Medan han stod där och tittade, kom det en man och köpte en tidning i tidningsståndet på hörnet och fortsatte långsamt längs kvarteret. Några ögonblick efter det att han hade gått förbi hotellingången kom en annan man ut från hotellet och gick in i drugstoren. När han återvände, kom en kvinnlig expedit ut ur chokladbutiken och stod och solade sig ett slag, tills, hon i sin tur blev avlöst.
   Det var en komplicerad, till synes naturlig rörelse av folk, som lyckades hålla ingången till hotellet under ständig bevakning. Och inne i hotellvestibulen fanns det antagligen andra observatörer.
   Huvudingången kunde alltså inte komma i fråga; och därför drog han sig bort till den smala gatan bakom hotellet. Den ingång som fanns där var också bevakad, men inte på långt när så väl. Black väntade tills den ensamme vakten vände ryggen till, drog sedan av sig skorna, smög sig efter honom och gav honom ett slag bakifrån.
   Nu gällde det att skynda på, tänkte han. Ju längre man trängde in i ett bevakningssystem, desto större var risken att bli upptäckt. Han fick sätta sin lit till snabbheten.
   Korridoren i den våning där Reed höll till var underligt nog folktom.
   Reed ansåg tydligen att han hade vidtagit tillräckligt många försiktighetsåtgärder mot en högst otrolig händelse.
   Black smög sig fram till dörren och ryckte upp den — och stirrade in i mynningen på en Williams som var riktad mot hans huvud. Reed stod vid fönstret, vänd mot honom. Ett stycke till vänster om honom fanns en liten kommunikationsapparat och en karta över staden som var full av små röda punkter — jägarnas positioner.
  — Stäng dörren efter dig.
   Black lydde med en fruktansvärd känsla av att ha misslyckats. Han hade klarat sig så länge . . .
   Reed vinkade till honom att han skulle komma fram från dörren.
  — Om jag ska vara uppriktig så måste jag erkänna att du nästan överrumplade mig. Om det inte hade funnits en automatisk larmsignal under mattan i korridoren, hade du nog lyckats.
   Black kände sig så trött att han var rädd han skulle svimma. Han hade löpt linan ut, och naturen krävde sin rätt för tre dygns spänning och fruktan och brist på sömn. Det spelade inte så stor roll vad som skedde med honom nu. Han hade förlorat, och det var ingenting att göra åt den saken. I varje fall var det över nu.
  — Du måste ha vittnen som kan bekräfta att domen verkställdes, sa han.
   Reed nickade. — Jag har redan skickat efter några av de medborgare som du kanske såg där nere. De är här om några ögonblick.
   Black satte sig på en stol och väntade. Han kunde se ett litet stycke av himlen genom fönstret. Han såg små vita moln som drev förbi drev i fullständig frihet och fullständig likgiltighet för de tragedier som utspelades under dem. Black kände en plötslig, barnslig längtan . . .
  — Du vet väl att du hade glidit ur nätet fullständigt den här gången, fortsatte Reed. Jag hade ingen aning om var du höll till förrän du steg in i rummet nyss. Du har visat dig vara ett mycket farligt villebråd, David. Du har undanröjt några av mina bästa jägare.
  — Det måste bli förluster, sa Black likgiltigt.
  — Det är sant, men antalet blev större än jag hade väntat.
   Black sa ingenting, fast han åter kände sig förbryllad. Den mesta tiden hade han varit alldeles för skräckslagen och upptagen med att försöka gömma sig för att ägna någon tanke åt att undanröja jägarna som var efter honom.
   Reed verkade en aning orolig och Black undrade varför, men plötsligt slog det honom.
   Jägarna som Reed hade bett komma upp hade inte kommit ännu, trots att de borde ha hunnit upp vid det här laget. Den logiska slutsatsen var att de inte skulle komma, att de okända personer som tidigare hade dödat så många jägare åter var i verksamhet till hans förmån. Och vid den tanken kastade han sig mot Reed.

REED GAV IFRÅN SIG ett utrop och försökte rikta sin Williams mot Black, men angreppet hade kommit fullständigt överrumplande för honom. Efter några ögonblick hade Black sin pistol riktad mot honom.
  — Du har bara några ögonblick på dig, sa Reed lugnt. När de andra jägarna finner dig här, kommer det inte att bli trevligt.
  — Nej, det blir inte trevligt då, svarade Black. Men det är mycket trevligt nu. Tillräckligt för att uppväga möjligheten av obehag senare.
   Han gick bort till Reeds kommunikationsapparat och sparkade sön-der den. Sedan gick han fram till Reed igen. Minnet av allt han hade genomlidit under de tre senaste dygnen trängde sig plötsligt på. Han höjde armen och slog till Reed i ansiktet. Reed vacklade till och blodet sipprade ner från mungipan.
  — Säg att staten är tyrannisk, Joseph, sa Black. — Jag vill inte svika staten, sa Reed stelt.
   Ett nytt slag mot munnen, så kraftigt att några tänder trycktes in.
  — Säg det!
  — Jag kan inte! — Försök!
  — Staten är tyrannisk! — En gång till!
   Reeds ansikte var stelt. — Staten är tyrannisk.
   Black kände en viss motvilja mot det han gjorde, men han kunde inte låta bli. Han hade betalt alltför mycket för detta ögonblick i form av ångest och fruktan, och detta var det straff som staten hade lärt honom, att utkräva av andra. Han mindes den behandling som han själv hade blivit utsatt för vid sidan om simbassängen.
  — Staten är en ofullkomlig stat, Joseph.Reed teg och slickade bort blodet från läpparna. Hans ögon lyste av skräck.
  — Sätt i gång, Joseph. Säg det jag vill höra. Att staten är ett vidunder som bestämmer över undersåtarnas liv och död. Att staten är grym och orättvis.
   Han var nära att bli hysterisk, det insåg han. Det skulle inte dröja länge förrän han bröt samman fullständigt. Och Reed väntade på att han skulle göra det.
   Han hade, tänkte han, så kort tid på sig att straffa Reed, att få honom att känna det som han hade känt. Han höjde handen igen.
  — Allt det där är alldeles riktigt, sa en röst lugnt bakom honom. Men detta har pågått länge nog. Låt honom vara i fred, Black.
   Han hade inte hört dörren öppnas. En kvinna och en man hade kommit in i rummet, och några andra följde efter dem in. Kvinnan såg ut som en lärarinna, allvarligt ansikte och enkelt klädd. Han hade en känsla av att han hade sett henne tidigare, men han kunde inte minnas var.
   Hon gick fram och tog pistolen ur hans slappa hand.
   Black sjönk ner i en stol, dunkelt medveten om att nykomlingarna inte var jägare. Och i och med det kom trötthetsreaktionen --- han lade händerna för ansiktet och lät tårarna rinna nerför kinderna.

NÄR HAN VAKNADE var tröttheten borta. Han kände sig sval och ren och begrep att någon hade rakat och tvättat honom och lagt honom till sängs mellan vita lakan.
  — Känner ni er bättre nu?
   Han vred på huvudet och tittade på henne. Han hade träffat bar henne två gånger förut under helt andra omständigheter. En gång i en bar och en gång i ett konstmuseum. Och hon var nu klädd i en enkel klänning av det slag som användes bland det vanliga folket. Hennes följeslagare, en mager forskartyp som ändå tycktes utstråla viljestyrka, stod vid fönstret.
   Genom plastfönstret såg Black sitt eget århundrades gråa kullar och dystra torn. Han var hemma, tänkte han men kände inte den vanliga, behagliga hemkomstkänslan. Han var i bästa fall en fredlös, även om hans nuvarande omgivning inte tycktes farlig.
  — Ni råkar bara i tråkigheter genom att hjälpa mig, sa han långsamt. Staten är ganska grundlig när det gäller att leta efter försvunna brottslingar.:
   Elizabeth Smith skrattade. — Vi är rätt vana vid det här, ska ni veta. Ert namn är struket i folkbokföringens arkiv, och er egendom har konfiskerats. Såvitt staten vet blev ni dödad av Joseph Reed i tjugonde år. hundradet. Och det finns ett tillräckligt antal vittnen till att bekräfta det. Jakten är över för er, Black, fast ni måste leva under ett antaget namn nu. Men ni löper ingen risk, eftersom ingen kommer att söka efter er.
  — Vad spelar ni för roll i allt det här? frågade Black tveksamt.
   Mannen vid fönstret gick fram till sängen. — Har ni aldrig tänkt på att en del av villebråden kan ha undkommit?
  — Inga villebråd har nånsin undkommit, svarade Black.
  — Ni har ju gjort det, sa Elizabeth Smith.
  — Tror ni att villebråd som undkommer blir rapporterade, Black? frågade John Doe.
   Blacks första impuls var att hävda att de blev det, men han teg och övervägde saken. Det fanns en möjlighet att en del inkompetenta jägare tog risken att bli avslöjade som lögnare hellre än de erkände att de hade misslyckats.
  — Har ni själva varit villebråd? frågade han.
   De nickade.
   Black var nyfiken. De föreföll inte särskilt sluga och påhittiga och såg inte ut att ha tillräcklig styrka för att uthärda en jakt.
  — Hur lyckades ni undkomma?
  — Vi ser inte ut som om vi skulle kunna göra det, eller hur? sa mannen torrt. Men Beth och jag och några andra av villebråden hade genom utbildning och vunna erfarenheter fått stora möjligheter att undkomma. Som ni vet är förmågan att bli en del av den civilisation där man jagas den viktigaste faktorn när det gäller att gömma sig. Jakten hålls ju i skilda tider — vem tror ni har störst möjligheter att gömma sig under sådana omständigheter?
  — Jag förstår, sa Black. Ni är alltså historiker.
  — Nästan riktigt gissat, sa Elizabeth. Vi är bibliotekarier med historia som specialitet, eller rättare sagt: vi var det. Vi har annat arbete nu. Men som villebråd visste vi mer om den främmande kulturen än någon jägare. — Ni var den tredje parten i jakten, inte sant? frågade Black.
   Mannen nickade. — Vi och de andra.
  — De andra?
  — Vi är inte de enda som har lyckats klara en jakt. Och vi har slutit oss samman.
   Han tvekade men fortsatte efter några ögonblick. — Ni kan lika bra först som sist få veta att vi — och ni, vare sig ni vill det eller ej — är i en revolutionär rörelse mot staten, som vi hoppas kunna störta.

DET DRÖJDE ett tag innan Black fattade innebörden av vad mannen hade sagt, och när han gjorde det blev han förskräckt.
  — Och ni vill att jag ska hjälpa er, inte sant?
  — Skulle ni vilja det?
  — Javisst, sa Black långsamt. Det är klart.
   Hans sätt att säga det visade tydligt vad han tänkte. Han hade klart för sig vad som skulle ske om han vägrade. Men han skulle aldrig göra någon helhjärtad insats för revolutionens sak.
  — Ni har uppfostrats av staten och fått dess läror i er sedan ni var barn, sa John Doe. Det är fullt naturligt att ni drar er för att hjälpa till. Men staten har inte alltid funnits till, Black. Det har funnits andra och bättre styrelseformer.
   Black såg intresserad ut, och mannen fortsatte.
  — För femhundra år sen existerade staten i en mycket dyster värld. Den kämpade för sin existens, och för att klara sig var den tvungen att förvandla sig till en militär nation. Det lyckades, förmodligen bättre än man hade avsett. Konsten dog, litteraturen dog, den individuella friheten dog, och folket delades upp i två klasser: militären och de som sörjde för militärens behov. Det var ur dessa klasser som vår tids medborgare och gemene man utvecklade sig.
   Staten överlevde och därmed försvann behovet av den sortens stat. Men historien visar att även när behovet har försvunnit kvarlever institutioner och seder. Staten har varit mobiliserad mot en obefintlig fiende under de senaste fyrahundra åren, Black, och vi anser det vara tid att ändra på den saken. Vi behöver er hjälp.
  — På vilket sätt kan jag hjälpa er?
   John Doe log. — Hur skulle ni vilja gå till väga för att omstörta en sån här stat, Black? Använda militära medel?
  — Nej, sa Black motvilligt, naturligtvis inte. Det bästa skulle vara att arbeta inifrån, skulle jag tro — att underminera staten moraliskt.
  — Det är riktigt. Det är därför vi behöver er hjälp. Ni känner bättre än vi de flesta medborgare i hög ställning. Er hjälp skulle bestå i att ge oss upplysningar om de ledandes vanor och idéer. Och kanske skulle ni få utföra mycket viktiga och farliga uppdrag. För att vara fullt uppriktig så behöver vi en medborgare som vi kan lita på.
  — Vilken styrelseform skulle ni införa? frågade Black.
  — En styrelseform ganska lik den som ni såg i den civilisation där ni var på besök, insköt Elizabeth Smith. Utan dess uppenbara brister. Vi skulle återställa den individuella friheten och få till stånd ett sunt familjeliv i stället för det nu rådande systemet, där barnen tas från föräldrarna vid födelsen. Det är förresten ett dåligt system även från en annan synpunkt, för om ni fick se nativitetssiffrorna, skulle ni finna att medborgarklassen kommer att vara utdöd om tusen år.
  — Jag är inte så säker på att jag tyckte om allt det jag såg i den civilisationen, sa Black.
  — Ni såg båda sidorna, svarade hon. Människorna som bodde i slumkvarteren gjorde det av ekonomiska skäl och inte för att regeringen tvingade dem till det. Men ni såg inte bara slummen utan också konstmuseerna och de bättre bostadskvarteren. En fri nation lever inte på en oföränderlig nivå. En del människor kommer sig upp i livet, för andra går det utför, men alla har sin fulla frihet att göra som de vill.
   De har räddat mitt liv, tänkte Black, och jag står i stor tacksamhetsskuld till dem. Men likväl hade han svårt att komma till klarhet med sina känslor. Han fuktade läpparna nervöst och försökte formulera nästa fråga så försiktigt som möjligt.
  — Jag förmodar att ni tänker införa en styrelseform där menige man har samma rösträtt som medborgarna?
   Elizabeth Smith såg förvånad ut och gav ifrån sig ett förskräckt utrop.
   John Doe betraktade Black med avsmak och talade sedan som om Black inte fanns där, som om Black inte längre angick honom.
  — Det är inte värt besväret, Beth. Vi borde ha tänkt på att han inte kan frigöra sig från sin bakgrund.
   Hon drog ett djupt andetag, vände sig mot Black och sa med behärskad röst: — Vi är inte riktigt lika mycket människor som medborgarna, eller hur, Black?
  — Det sa jag inte, försvarade han sig.
  — Nej, men det var det ni menade.
   Hon rullade fram en liten apparat till sängen, satte in en film i den och räckte fram ett par hörlurar till honom.
  — Varsågod, sa hon. Ni ska få känna hur det känns att tillhöra folket för omväxlings skull.

HAN KÄNDE skräcken igen, skräcken för att bli fast. Han rusade nerför en stenlagd gata kantad av underliga gamla hus. På båda sidor om gatan fanns rännstenar som var fulla med sopor. Då och då lutade sig någon ut genom ett fönster och tömde en slaskhink ner i rännstenen. Han sprang med hundar i hälarna, medan förtretade husmödrar slog efter honom med kvastar. Han blev till sist klämd mot en stenvägg, och jägarna samlade sig ivrigt för att se rättvisa skipas. Han kände en plötslig smärta i bröstet, och just som han föll insåg han att han aldrig hade haft en chans och att det inte heller var meningen att han, skulle ha någon. Att han hade dömts till att dödas i en civilisation som han inte visste någonting om för ett brott som han aldrig hade begått . . .


HAN VAR en tolvårig pojke i en stor, rökig stad, där byggnaderna reste sig hundratals meter på båda sidor. Black såg att det var samma stad som han just hade lämnat, men sedd genom barnaögon. Han sprang, sprang, sprang så fort de korta benen kunde bära honom. Black, som var medveten om sitt eget jag på samma gång som han var den flyende pojken, undrade hur slutet skulle komma, för pojken var för ung för att få framföra något önskemål. Plötsligt hördes ett gnisslande ljud av bromsar och ett gällt skrik, och han förstod . . .

  — DET SISTA FALLET, sa någon, var intressant därför att jägarna roade sig med att döda villebrådet med en metod som inte var ovanlig i just den kulturen.
   Han dolde ansiktet i händerna och darrade i hela kroppen. Elizabeth Smith lutade sig fram och höll handen framför hans ögon.
  — Den här handen är lika mänsklig som er, Black. Det gör lika ont när jag skär mig i den, och jag måste liksom ni tvätta den för att hålla den ren. Vi är lika mycket människor som ni, Black. Vi lever lika länge, vi blir lika sjuka och vi lämnar dett livet med lika stor motvilja som ni. Det var fullkomligt tyst i rummet ett slag, sedan sa Black med ostadig röst: — Vem var de där människorna?
  — Det var några av dem som vi försökte rädda, Black, men vi kom för sent. Vi såg bara hur det slutade.
   Han drog ett djupt andetag och försökte behärska darrningen i händerna. Han tänkte på att han själv en gång i tiden hade varit jägare.
  — Hur kom det sig att jakterna började?
  — De började för mycket länge sen, sa John Doe lågmält. De är till och med äldre än staten. De började som jakter efter brottslingar och utvecklade sig till jakter efter dem som var mot tjugonde århundradets diktaturstater. I och med att staten i den form vi känner den utvecklades och tidvagnarna kom till, blev jakterna ett slags sport. Men tråkigt nog blev det mer och mer ont om villebråd. Därför blev det så småningom brukligt att anklaga fullständigt oskyldiga människor bland det vanliga folket för brott mot staten för att få dem till villebråd.
  — Det har jag nog misstänkt, sa Black bittert, men det var svårt att vända sig mot staten. Min uppfostran gjorde att staten blev min religion. Den betydde allt för mig, den var mitt liv.
  — Ni måste bygga upp en ny värld åt er, Black, sa Elizabeth Smith. Ni kan inte leva i ruinerna av den gamla. Anslut er till oss. Han nickade och bytte plötsligt ämne.
  — Hur gick det med Reed?
  — Han är tillbaka som en liten kugge i statens maskineri, svarade hon. Han vet ingenting om John och mig och vår organisation, men han vet att ni undkom där borta. Men likväl har han rapporterat till staten att ni är död.
  — Han borde dödas, sa Black med grumlig röst. Han var så grym mot mig att han borde dö.
   Hon rynkade pannan.
  — Att döda — är det det bästa ni kan finna på, Black? sa hon med avsmak.
   Hon och John Doe hade organisationen, tänkte Black långsamt. De kunde ordna att det blev så som han tänkte sig, och även om staten upptäckte det, var staten en orubblig institution som aldrig skulle erkänna sitt misstag. Det enda de behövde göra var att sprida ut vissa rykten
   Och Reed skulle då få uppleva ångesten och skräcken, och han skulle tvingas inse att med de trettio silverpenningar för vilka han en gång hade förrått David Black följde en kraftig ränta.
   Och ingen skulle hjälpa Reed att undkomma.

JOSEPH REED var rädd.
   Han hade försökt behärska sig, men han visste att det syntes i hans bleka ansikte. Det ryckte i kindmusklerna, och han gick rastlöst fram och tillbaka på den blekta mattan mellan den obäddade sängen och det gamla skrivbordet. Då och då hejdade han sig vid det strimmiga fönstret för att se hur långt kvar det var till solnedgången.
   Om en timme eller så skulle jakttiden börja.

Ursprungligen tryckt i "Astounding" november 1951. Originalets titel: The Hunting Season.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki