Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mörker

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Ursula K. LeGuin

På den mjuka sanden kom en liten pojke gående längs havsbrynet utan att lämna spår. Måsar skrek under den klara himlen som saknade sol, foreller sprätte i havet som saknade salt. Långt borta vid horisonten höjde sig sjöormen ett ögonblick i sju enorma bågar, bölade högt och sjönk tillbaka. Barnet visslade, men sjöormen, som var fullt upptagen av att jaga valar, kom inte upp till ytan igen. Barnet gick vidare utan skugga och utan spår i sanden mellan klipporna och havet. Framför fihonom höjde sig en gräsklädd klippudde, och på den stod en fyrbent koja. När han klättrade uppför stigen till krönet skuttade huset omkring och gned frambenen mot varandra som en lagvrängare eller en fluga, men visarna på klockan därinne, som stod på tio minuter i tio, rörde sig inte.
   "Var är det du har där, Dicky" frågade hans mor medan hon strödde persilja och peppar i kaninstuvningen som puttrade i hennes magiska gryta.
   "En ask, mamma."
   "Var hittade du den?"
   Moderns husande hoppade ner ur takspärrarnas lökflätor lindade sig som en boa kring hennes hals och sade: "Vid havet."
   Dicky nickade. "Just det. Havet har kastat upp den.
   "Och vad är det i den?"
   Husanden sade ingenting, den spann. Häxan svängde runt och såg in i sin sons runda ansikte. "Vad är det i den?" frågade hon på nytt.
   "Mörker."
   "Jaså. Får jag se?"
   När hon böjde sig fram för att se, blundade husanden, men fortsatte att spinna. Med asken stödd mot bröstet lyfte den lille pojken försiktigt på locket. "Ja, det är det," sade hans mor. "Ställ undan den nu, så att den inte kommer till skada. Jag undrar vart nyckeln har tagit vägen. Skynda dig ut och tvätta händerna. Bord, duka dig!" Och medan barnet stretade med den tunga pumpstången på gården och plaskade vatten över ansikte och händer genljöd kojan av skramlet från porslin och bestick i färd med att materialisera sig.
   Efter maten, medan hans mor tog sin morgonlur, lyfte Dicky ner den vattenblekta och sandskrovliga asken från sin skatthylla och gav sig iväg över dynerna bort från havet. Den svarta husanden följde honom i hälarna, tåligt tassande genom det styva gräset ; den enda skugga han hade.

   På krönet av passet vände sig prins Rikard i sadeln och såg tillbaka över härens plymer och standar, över den långa vägen som sluttade ner mot de tornprydda murarna kring hans faders stad. Under himlen utan sol glimmade den där som en pärla, spröd och skugglös. När hans såg den härupp-ifrån visste han att den var ointaglig och hans hjärta sjöng av stolthet. Han gav sina kaptener tecken till forcerad marsch och satte sporrarna i sin häst. Den stegrade sig och föll in i galopp, medan gripen skrek och slog med vingarna ovanför dem. Hon gäckades med den vita hästen, dök rakt mot den, smällde med näbben och väjde undan i sista ögonblicket, när den obetslade hästen ursinnigt högg efter hennes ormlika svans eller reste sig på bakbenen och slog efter henne med silverhovarna. Gripen fnittrade och tjöt, gjorde en vid sväng över dynerna och kom så med ett skrän tillbaka för att dyka ner och spela hästen samma spratt på nytt. Till sist kopplade Rikard henne för att hon inte skulle trötta ut sig före striden, och sedan flög hon fridsamt bredvid honom, spinnande och kvittrande.
   Havet låg framför honom; någonstans bortom klipporna gömde sig den fientliga hären som hans broder anförde. Vägen blev sandigare allteftersom den slingrade sig neråt, och havet kom allt närmare var gång det skymtade fram, än åt höger, än åt vänster. Plötsligt var vägen slut, den vita hästen tog stupet i ett språng och galopperade ut över stranden. När den kom fram mellan dynerna såg Rikard en lång linje av män utspridda på sanden, och bakom dem de tre svarta skeppen. Hans eget folk tumlade nerför branten, kom springande över dynerna med blå flaggor som smällde i blåsten och röster som dränktes i dånet från havet. Utan varning eller ordväxling drabbade de båda styrkorna samman, svärd mot svärd och man mot man. Med ett högt, gällt skri slet gripen kopplet ur Rikards hand, sköt uppåt och föll som en falk med näbben som en spjutspets och utspända klor ner på en storväxt man i grått, fiendens anförare. Men den storväxte mannen hade dragit sitt svärd. När stålnäbben klippte mot hans axel för att komma åt strupen svängde svärdet utåt och uppåt och skar upp monstrets buk. Hon lyfte och vek sig i luften, föll och slog omkull mannen med ett svep av den väldiga vingen och skrek igen medan sanden färgades svart av hennes blod. Den storväxte mannen vacklade fram och högg av henne huvud och vingar och vände sig inte, förblindad av sand och blod, förrän Rikard nästan var över honom. Tigande höll han upp det ångande svärdet för att parera Rikards hugg. Han försökte komma åt hästens ben men djuret ryggade, reste sig och anföll på nytt medan Rikards svärd måttade uppifrån. Den storväxte mannens armar blev tunga och hans andhämtning flämtande. Ännu en gång lyfte han vapnet, kastade sig framåt och tog emot broderns egg tvärs över ansiktet. Han föll utan ett ljud. Brun sand sprutade över liket från hästens hovar när Rikard sporrade den tillbaka in i striden.
   Angriparna kämpade envist, trots att de blev allt färre och trots att dessa få steg för steg tvingades retirera mot havet. När bara en kärntrupp på ett tjugotal man återstod gav de upp, störtade i panik till skeppen, sköt ut dem i bränningarna tills vattnet stod dem till bröstet och klättrade ombord. Rikard ropade en order till sina män. De kom emot honom över stranden, väjande för de sönderhuggna liken. De som var svårt sårade försökte krypa fram på händer och knän. Alla som kunde gå samlades i en sänka under dynen där Rikard tagit plats. Bakom honom på djupt vatten låg de svarta skeppen stilla, vilande på årorna.
   Rikard satte sig ner, ensam i det sträva gräset. Han sänkte huvudet och dolde ansiktet i händerna. Nedanför stod hans män tysta. Bredvid stod hästen orörlig som en stenstaty. Bakom honom på stranden låg den storväxte mannen med ansiktet översköljt av blod intill liket av gripen, och de andra som stupat stirrade med öppna ögon mot himlen där ingen sol lyste.
   En vindpust drog förbi. Rikard lyfte ansiktet som trots hans ungdom redan hade hårdnat i dragen. Han tecknade åt kaptenerna, svängde sig upp i sadeln och travade runt dynerna tillbaka in mot staden, utan att stanna och se de svarta skeppen komma in till stranden så att soldaterna kunde gå ombord eller sina egna män fylla luckorna i leden som marscherade efter honom. När gripen skriande dök ner mot honom lyfte han armen men log försmädligt mot henne när hon försökte slå ner på hans läderklädda handled, slående med vingarna och tjutande som en marskatt. "Du var inte mycket till grip," sade han. "Din höna — ge dig av hem till dina kycklingar."
   Monstret lyfte med ett förolämpat ylande och seglade iväg ner mot staden. Efter honom slingrade sig hären upp över kullarna utan att lämna spår. Nedanför dem låg den bruna sanden sidenslät och obefläckad. De svarta skeppen hade satt segel och låg redan långt ut till havs. I fören på det främsta stod en storväxt, gråklädd man med bistra drag.
   Rikard red hemåt längs en lättare väg som strök nära intill den fyrbenta kojan på klippudden. Häxan stod i dörröppningen och kallade på honom. Han galopperade fram till grinden till den lilla gårdsplanen, höll in hästen och såg ner på den unga häxan. Hon var mörk och glänsande som kol och hennes svarta hår slog i havsvinden. Hon såg upp på honom där han satt i sin vita rustning på sin vita häst.
   "Min prins," sade hon, "du kommer att dra i strid en gång för mycket."
   Han skrattade. "Och vad skulle jag annars göra — låta min bror belägra staden?"
   "Låt honom göra det. Ingen kan inta staden."
   "Jag vet. Men min fader konungen har förvisat honom, han får inte sätta en fot på våra stränder. Jag är min faders soldat. Jag kämpar som han befaller."
   Häxan såg ut över havet och sedan på nytt på den unge mannen. Hennes ansikte rnörknade än mer, näsan och hakan blev käringvassa och ögonen sköt blixtar.
   "Lyda eller bli åtlydd," sade hon, "befalla eller bli befalld. Din bror valde att varken lyda eller befalla. Hör på, min prins — var på din vakt." Hennes ansikte blev åter varmt och vackert. "Havet sänder gåvor denna morgon, vinden blåser, kristallerna brister. Var på din vakt."
   Han bugade allvarligt till tack, vände hästen och var borta, vit som en mås över dynernas långa böljor.
   Häxan gick tillbaka in i kojan, kontrollerade med en blick att allt fanns på plats fladdermöss, lökar, trollgrytor, mattor, kvast, paddstenar, kristallkulor (spruckna rakt igenom), den tunna månskäran som hängde på skorstenen, böckerna, hu-sanden ... Hon tittade en gång till, skyndade sedan ut och ropade: "Dicky!"
   Nu blåste västan kallt och böjde det styva gräset mot marken.
   "Dicky!" "Kitty, kitty, kitty ..."
   Vinden slet orden från hennes läppar, rev sönder dem och blåste bort dem. Hon knäppte med fingrarna. Kvasten kom susande ut genom dörren, vågrätt och i knähöjd, medan huset darrade och hoppade av upphetsning. Häxan befallde det att sluta, och dörren slog lydigt igen. Hon satte sig på kvasten och for i en lång glidflykt neråt stranden medan hon då och då ropade: "Dicky! Kitty, kitty, kitty ..."
   Den unge prinsen hade förenat sig med sina .män och steg av hästen för att fortsatta till fots tillsammans med dem. När de nådde passet och såg staden på slätten nedanför, kände han ett ryck i sin kappa.
   "Min prins ..."
   En liten pojke, så liten att han fortfarande var knubbig och rundkindad stod där med skrämd blick och höll upp en medfaren, sandig ask. En svart katt satt bredvid honom, brett leende. "Den här kommer från havet — den är menad åt rikets prins, det vet jag — var snäll och tag den."
   "Vad är det i den?"
   "Mörker, min prins. "
   Rikard tog asken och tvekade litet innan han öppnade den en aning. "Den är svartmålad inuti," sade han med ett bistert, misstroget leende.
   "Nej, min prins, det är den inte, på hedersord. Öppna den litet mer."
   Försiktigt lyfte Rikard locket någon centimeter till och kikade in. Sedan slog han snabbt igen det just som barnet sade: "Låt inte vinden blåsa bort det, min prins."
   "Jag skall ta den med mig till konungen."
   "Men den är menad åt dig ... "
   "Alla gåvor från havet tillhör konungen. Men tack skall du ha, min gosse."
   De såg på varandra ett ögonblick, den lille knubbige pojken och den hårde, ståtlige unge mannen. Sedan vände Rikard och gick vidare, medan Dicky släntrade tillbaka nedför kullarna, tyst och bedrövad. Han hörde sin mors röst långt borta i söder och försökte svara, men vinden kastade hans rop inåt land och husanden hade försvunnit.
   Stadens bronsportar slogs upp när truppen närmade sig. Hundar skällde, soldater stod i givakt, stadsbor bugade till marken när Rikard lät sin häst i full galopp klappra uppför marmorgatorna till palatset. När han red in såg han upp mot den stora bronsklockan på det högsta av palatsets nio vita torn. De orörliga visarna stod på tio minuter i tio.
   I audienssalen väntade hans far, en ondsint gammal man med järnkrona på det grå håret och händerna knutna kring huvudena på de kimeiror av järn som var tronens armstöd. Rikard knäböjde med sänkt huvud och rapporterade segern utan att höja blicken: "Den landsförviste stupade tillsammans med större delen av sin här. De övriga flydde på sina skepp."
   Den röst som svarade påminde om ljudet av en knarrande järndörr:
   "Du har tjänat oss väl, min prins."
   "Havet sänder en gåva, min härskare." Fortfarande med sänkt huvud lyfte Rikard träasken.
   Ett dovt morrande kom från strupen på en av tronens gjutna fabeldjur. "Det där är min," sade kungen så hätskt att Rikard ofrivilligt tittade upp och såg att kimeirorna visade tänderna och att kungens ögon glimmade hotfullt.
   "Det var därför jag förde den till er, min härskare."
   "Den är min. Jag har själv givit den åt havet. Och havet har spottat ut min gåva." Det var tyst en lång stund, sedan sade kungen i mildare ton: "Du kan behålla den, min prins. Havet tycks inte vilja ha den, och inte jag heller. Nu är den i dina händer. Håll den — stängd. Håll den stängd, min prins."
   Rikard böjde sig än djupare som tecken på tacksamhet och lydnad, där han låg på knä. Sedan reste han sig och gick
   baklänges ut ur den väldiga salen utan att se upp. När han kom ut i det praktfulla förrummet, samlades officerare och adelsmän omkring honom för att som vanligt fråga ut honom om striden, skratta, dricka och pladdra. Han banade sig väg mellan dem utan ett ord eller en blick och gick till sin egen våning, ensam, medan han varsamt höll asken sluten i båda händerna.
   Väggarna i hans skugglösa, klart upplysta och fönsterlösa rum glänste av guld och topaser, opaler, kristaller och, mest levande av alla juveler, lågorna som reste sig orörliga ur gyllene ljushållare. Han satte ner asken på ett bord av glas, kastade av sig kappan, häktade upp bältet med svärdet och satte sig ner med en suck. Gripen kom inhoppande från sovrummet med klorna raspande mot mosaikgolvet, lade sitt stora huvud i hans knä och väntade på att bli kliad i fjädermanen. En katt strök också omkring i rummet, en katt med blank svart päls, men Rikard tog ingen notis om den. Palatset var fullt av djur, katter, hundar, apor, ekorrar, unga vindhästar, vita möss, tigrar. Varje dam hade sin enhörning, var kavaljer ett halvt dussin sällskapsdjur. Prinsen hade bara ett, gripen som alltid stred vid hans sida, hans enda villkorslösa vän. Han kliade gripen i manen, såg ner i hennes hängivna, runda ögon och kastade då och då en blick mot asken på bordet. Det fanns ingen nyckel att låsa den med.
   Dämpad musik flöt in från ett rum långt borta, ett nätverk av toner utan slut, som porlandet från en springbrunn.

   Han vände sig om och såg på klockan på spiselkransen, en kvadratisk, rikt dekorerad pjäs i guld och blå emalj. Den visade tio minuter i tio; det var tid att stiga upp och spänna på sig svärdet, kalla på männen och dra ut i strid. Den landsflyktige hade återvänt, besluten att intaga staden och kräva sin arvsrätt till tronen. Hans svarta skepp måste drivas tillbaka ut till havs. Bröderna måste kämpa och den ene måste dö och staden bli räddad. Rikard reste sig, och gripen hoppade genast upp med piskande svans, full av stridslust. "Ja ja kom du bara", sade Rikard, men hans röst var kylig. Han tog upp svärdet i den pärlbesatta slidan och spände det på sig och gripen ylade av iver och gned näbben mot hans hand. Han reagerade inte på smekningen. Han var trött och sorgsen, han längtade efter någonting — vad'? Att höra musik som tystnade, tala med sin bror en gång innan de skiftade hugg — han visste inte själv. Han vände sig för att ta kappan som låg kastad över en stol. Den pärlprydda skidan svängde ut och slog ljudligt mot någonting bakom honom. Han såg sig om och upptäckte att asken låg öppen på golvet. Medan han stod där och betraktade den med samma kalla, frånvarande uttryck, samlade sig ett mörker, tjockt som rök, omkring den på golvet. Han böjde sig och tog upp den, och mörker rann ner över hans händer.
   Gripen drog sig baklänges med ett klagande läte.
   Ståtlig i den vita rustningen och silverhjälmen över det ljusa håret stod Rikard i det glittrande skugglösa rummet med asken i hand och såg den täta skymningen långsamt sippra ut ur den. Runt omkring honom, från golvet och upp till hans händer rådde mörker. Han stod alldeles stilla. Sedan lyfte han dröjande asken över huvudet och vände den upp och ner.
   Mörker flöt ner över hans ansikte. Han såg hastigt upp, ty den avlägsna musiken hade upphört och allting var mycket tyst. Lågorna brann och strödde stänk av guld och violett över väggar och tak. Men alla hörn var mörka och bakom alla stolarna låg mörker, och när Rikard lyfte huvudet flydde hans skugga längs väggarna. Då rörde han sig, snabbt, och släppte asken, ty i ett av de svarta hörnen hade han sett ett rött skimmer från två stora ögon —. Gripen, naturligtvis. Han höll ut handen och talade till henne. Hon rörde sig inte men gav ifrån sig ett egendomligt, metalliskt skrik.
   "Men kom då. Är du rädd för mörker?" frågade han, och i samma ögonblick blev han själv rädd. Han drog svärdet. Ingenting hände. Han började gå baklänges mot dörren, och monstret tog språnget. Han såg de svarta vingarna breda ut sig under taket, stålnäbben, klorna, hon var över honom innan han kunde parera med svärdet. Medan stålnäbben måttade mot hans hals och klorna klöste honom på axlar och bröst bände han ena armen fri och kunde hugga med svärdet, dra det tillbaka och hugga igen. Det andra slaget skar nästan helt igenom gripens hals. Hon släppte taget, kroppen vred sig i vånda över splittrat glas och låg sedan stilla.
   Rikards svärd föll skramlande till golvet. Hans händer var klibbiga av hans eget blod, han kunde knappast se, gripens vingslag hade blåst ut eller vält omkring alla ljusen utom ett. Han vacklade fram till en stol och sjönk ned. Fast han fortfarande kippade efter luft gjorde han samma rörelse som efter striden på dynerna, han sänkte huvudet och gömde ansiktet i händerna. Det var fullständigt tyst. Det enda ljuset fladdrade i sin hållare och speglade sig svagt i en klase topaser på väggen bakom. Rikard såg upp.
   Gripen låg stilla. Blodet hade flutit ut i en pöl som var svart som den första rännilen av mörker ur träasken. Stålnäbben gapade slappt, ögonen stod vidöppna och liknade röda stenar.
   "Den är död," sade en svag, mild röst medan katten försiktigt trippade fram mellan skärvorna av det krossade bordet. "En gång för alla. Hör på, min prins." Katten satte sig och lade prudentligt svansen i ring omkring sig. Rikard stod orörlig med uttryckslöst ansikte tills ett plötsligt ljud kom honom att rycka till — ett mycket obetydligt ljud, alldeles i närheten. Sedan hördes från tornet ovanför honom en tung, dov klang som kom stengolvet, hans öron och hans blod att dallra. Klockorna slog tio.
   Det dunkade på hans dörr, rop ekade genom palatsets korridorer, blandade med de sista dånande klockslagen, med skrik av skrämda djur, skrammel och kommandon.
   "Du kommer för sent till striden, min prins," sade katten. Rikard trevade bland blod och skuggor efter svärdet, stack det i skidan, slängde kappan över sig och gick mot dörren.
   "Det blir en afton i dag," sade katten," och en skymning och en kväll. När mörkret faller kommer en av er hem till staden, du eller din bror. Men bara en av er, min prins."
   Rikard stod stilla ett ögonblick. "Skiner solen därute nu?"
   "Ja det gör den — nu."
   "Gott — då är det värt det," sade den unge mannen och öppnade dörren och gick ut i de soliga salarnas oreda och förfäran, och hans skugga låg svart bakom honom.

Originalets titel"the darkness box" publicerad 1963, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki