FANDOM


Av Arthur C. Clarke


Baksida 5 1


Detta är den femte novellen i en serie som berättar om livet i en rymdstation.

   DET ÄR kanske bäst att genast tala om att detta är en historia utan slut. Men den har en bestämd början, för det var medan vi båda studerade vid Astroteknis som jag träffade Julie. Hon höll på med sista årets kurs i solfysik när jag läste på min slutexamen, och under vårt sista år vid högskolan träffades vi rätt mycket. Jag har fortfarande kvar den yllebarett som hon stickade för att jag inte skulle stöta huvudet för hårt mot rymdhjälmen. (Nej, jag hade aldrig mod nog att ha den på mig.;
   När jag skickades upp till Satellit Två, for Julie tråkigt nog till solobservatoriet —på samma avstånd från Jorden, men några grader österut längs omloppsbanan. Där satt vi alltså på 33 000 kilometers höjd ovanför Afrikas mitt — men med fjorton hundra kilometer av tom, fientlig rymd emellan oss.
   I början hade vi bägge så mycket att göra att det inte kändes så svårt att vara skilda åt. Men när livet i rymden hade mist en del av nyhetens behag, började vår tankar att överbrygga den klyfta som skilde oss. Och inte bara våra tankar, för jag gjorde mig god vän med radio- och TV-männen och vi brukade ha små pratstunder via rymdstationernas privata TV-kanal. På sätt och vis förvärrade det saken att se varandra ansikte mot ansikte och aldrig veta hur många andra människor som tittade på samtidigt. Det finns inte mycket privatliv i en rymdstation ...
   Ibland riktade jag i ett teleskop på den avlägsna, starkt lysande stjärna som observatoriet utgjorde. I rymdens kristallklara sikt kunde jag använda oerhört kraftiga förstoringar och kunde se varenda detalj i vår grannes utrustning — solteleskopen, de klot i vilka personalen bodde, de smala, pennliknande färjraketerna som var på besök. Ofta såg jag figurer i rymddräkt som rörde sig i virrvarret av apparatur, och jag ansträngde ögonen i ett hopplöst försök att identifiera dem. Det är svårt nog att känna igen en person i rymddräkt när man bara är på ett par meters avstånd — men det hindrade inte att jag försökte.
   Vi hade ställt in oss på att vänta med så stort tålamod vi kunde mobilisera till vår semester på Jorden om sex månader, då det hände något oväntat och för oss tursamt. Mindre än hälften av vår tjänstgöringsperiod hade förflutit då chefen för transportsektionen plötsligt tillkännagav att han tänkte ge sig ut och fånga meteorer med en fjärilshåv. Han blev inte våldsam men måste i all hast skickas tillbaka till Jorden. Jag övertog hans jobb tills vidare och fick nu  —åtminstone teoretiskt möjlighet att färdas fritt i rymden.
   Jag hade under mitt stolta befäl tio små raketskoter med svag motorstyrka samt fyra stycken större färjraketer som användes till att forsla förråd och personal mellan rymdstationerna. Jag kunde inte räkna med att kunna låna en av dessa, men efter flera veckors omsorgsfullt planeringsarbete kunde jag sätta i verket den plan som hade dykt upp i min hjärna två mikrosekunder efter det att jag hade fått veta att jag nu var chef för transportsektionen.
   Det är onödigt att redogöra för hur jag mixtrade med tjänstgöringslistor, loggböcker och bränslejournaler och övertalade mina kolleger att skydda mig. Det enda som spelar någon roll är att jag ungefär en gång i veckan klev i min privata rymddräkt, spände fast mig i skotern Mark III:s bräckliga stomme och drev bort från stationen med minsta möjliga kraftutveckling. När jag hade kommit ett gott stycke bort, gav jag den lilla raketmotorn full gas och susade i väg till observatoriet.

   FÄRDEN tog cirka trettio minuter, och kraven på navigering var elementära. Jag kunde se vart jag var på väg och var jag hade kommit ifrån, men jag skäms inte för att erkänna att jag ofta kände mig en aning ensam och övergiven när jag var ungefär halvvägs. Det fanns ingen annan fast materia inom sjuhundra kilometers avstånd
   —och det verkade fruktansvärt långt ner till Jorden. Det var i sådana stunder en god tröst att koppla in dräktradion på det allmänna tjänstebandet och lyssna på pratet mellan skepp och stationer.
   När jag hade avverkat halva sträckan, måste jag vända skotern och börja' bromsa och tio minuter senare var observatoriet så pass nära att jag kunde urskilja alla detaljer med blotta ögat. Strax därpå gled jag fram till en liten klotformig tryckkabin av plast som höll på att utrustas till spektroskopiskt laboratorium  — och där stod Julie och väntade på andra sidan luftslussen
   Jag vill inte påstå att vi begränsade våra diskussioner till de senaste rönen inom astrofysiken eller satellitbyggnadsprogrammets framsteg. Få ting var i själva verket mera fjärran från våra tankar — och färden hem tycktes alltid gå med alldeles häpnadsväckande hastighet.
   Det var på en av dessa hemfärder som radarn på mitt lilla kontrollbord började ge utslag. Det var någonting stort på mycket långt avstånd, och det rörde sig med mycket hög fart. En meteor, tänkte jag —kanske rent av en liten asteroid. Ett föremål som gav ett sådant utslag borde kunna ses med blotta ögat. Jag avläste bäringarna och lät blicken svepa över stjärnhimlen åt det håll där föremålet borde befinna sig. Risken för kollision tänkte jag inte ens ett ögonblick på -- rymden är så ofattbart stor att jag var tusen gånger säkrare här än en människa som går över en starkt trafikerad gata på Jorden.
   Där var den — en ljusstark och oavlåtligt växande stjärna nära Orions fot. Den lyste redan starkare än Rigel, och inom några sekunder var den inte blott och bart en stjärna, utan började visa upp en tydlig skiva. Nu rörde den sig lika snabbt som jag hann vrida huvudet. Den växte till en liten missbildad måne och förminskades sedan med samma tysta, obevekliga fart.
   Jag skulle tro att jag såg föremålet tydligt ungefär en halv sekund, och denna halva sekund har jag aldrig i hela mitt liv kunnat glömma. Vid det laget då jag kom att tänka på att kontrollera radarn igen, hade föremålet redan 'försvunnit. Därför hade jag ingen möjlighet att beräkna hur nära det kom och hur stort det verkligen var. Det kunde ha varit ett litet föremål på femtio meters avstånd —eller ett mycket stort på tjugo kilometers håll. Man har ingen känsla för perspektiv i rymden, och om man inte vet vad det är man betraktar så kan man inte bedöma dess avstånd.
   Det kunde naturligtvis ha varit en mycket stor meteor med egendomlig form. Jag kan aldrig vara säker på att mina ögon, som jag ansträngde för att uppfatta detaljerna hos ett föremål med så hög fart, inte blev hopplöst bedragna. Jag kan ha inbillat mig att jag såg den där illa tilltygade fören och de mörka luckorna som påminde om tomma ögonhålor i en skalle. En sak var jag säker på —om det verkligen var ett skepp, så var det inte något av våra. Dess form var helt annorlunda, och det var mycket, mycket gammalt.
   Det är möjligt att alla tiders största upptäckt gled mig ur händerna medan jag kämpade med mina tankar mitt emellan de två rymdstationerna. Men jag hade inga mätningar av fart och kurs. Vad det nu än var jag hade sett en skymt av, så var det nu ohjälpligt förlorat i solsystemets ödemarker.
   Vad skulle jag ha gjort? Ingen skulle nånsin ha trott mig, för jag hade inte haft något bevis. Om jag hade lämnat rapport om saken, skulle det ha blivit en massa obehag. Hela Rymdtjänsten skulle ha skrattat åt mig, och jag skulle ha fått en uppsträckning för att jag hade använt en tjänsteraket för privat bruk —och skulle med all säkerhet inte ha fått tillfälle att besöka Julie igen. Och i den åldern var ingenting annat av lika stor vikt för mig. Om ni själv har varit förälskad så förstår ni det nog; i motsatt fall lönar det sig inte att söka förklara det.
   Jag sa följaktligen ingenting. Äran av att ha bevisat att vi inte är de förstfödda av solens barn kommer att gå till någon annan (efter hur många sekler?). Vad det nu är som kretsar där ute i sin eviga bana, så kan det vänta — såsom det redan har väntat i årtusenden.
   Men ändå frågar jag mig ibland: Skulle jag i alla fall ha avgett rapport, om jag hade vetat att Julie skulle gifta sig med någon annan?

Originalets titel: The Other Side of the Sky
   —Passer by. Copyright 1957

Källa: Häpna nr 3 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki