FANDOM



Av Max Lundgren


Gramannen 1


   Min farmor var en lång, bister kvinna med ett stort svartgrått hår, oftast bundet i en knut på nacken. Min farfar var rundare och syntes därför kortare. Han hade sin keps på sej när han sov. Kanske var han skallig. Jag såg honom aldrig utan sin keps.
   De var så olika som två människor kan vara. De talade sällan med varandra. Trots sin bistra uppsyn hade min farmor ett svärmiskt drag. Varje kväll gick hon ut vid tiotiden och hade ett samtal med den grå mannen. Ofta talade hon mycket länge med honom. De tycktes trivas bra ihop, hon och den grå mannen.
   Min farfar tyckte inte om den grå mandnen, och den grå mannen tyckte inte om min farfar. En gång försökte min farfar skjuta den grå mannen med ett hagelgevär.
   —Nils! sa min farmor, han är ju redan död.
   —Ett skott i ändan behöver han, döing eller inte, svarade min farfar när han hängde upp geväret innanför dörren.
   De bodde alla tre en bit upp på Hallandsåsen, långt från all bebyggelse. Skogen växte ända inpå stugan, och på vintrarna snöade de inne och fick klara sej bäst de kunde. Den grå mannen snöade inte inne. Han gick ljudlöst och utan skugga och fotdsteg över den meterhöga snön. Min farmor öppnade fönstret på kvällarna och talade med honom.
   —Käringen vill min död, muttrade min farfar. Undras om man kunde gillra en jättelik råttfälla och bli av med honom för gott?
   Den grå mannen störde min farfar. Det var nämligen så att min farfar hade nått den ålder då allt var "färdigt", han hade satt saker och ting på dess rätta plats. Bönder var opålitliga och snåla. Stadsbor var giriga och förstod sej inte på natur. Middag skulle man sova klockan två på dagen. Människor i största allmänhet var inte riktigt kloka. Ett hagelgevär var alltid bra att ha. Och så vidare. Men den grå mannen passade inte in i bilden. Han störde min farfars orubbliga värld.
   — En gång ska han åka dit, mumlade han ofta för sej själv.
   Jag själv hade nått samma stadium som min• farfar. Jag var sexton år och visste allt. Några spöken fanns inte. Grå män var inbillning och ingenting annat.
   Det här året reste jag upp till dem i mars. Det mesta av snön var borta; till och med här uppe i skogstrakterna anade man våren i luften.
   Jag kom in i stugan. Allt var sej likt. Värmen. Doften från vedspisen. Min farmor; lika orubbligt rak i ryggen, håret bakåtkammat. Min farfar: den eviga kepsen; han satt vid radion och nickade förstrött åt mej.
   —Du är hungrig som vanligt, sa min farmor och gick ut i köket och började laga mat.
   Jag satte mej hos farfar.
   —Hur är det?
   —Hm.
   Hans sätt att tala var mycket korthugget.
   —Hur har vintern varit?
   —Hm. En sån till. Slut med mej.
   —Kallt?
   —Nä, tusan. Den grå mannen.
   —Vad är det med honom nu då?
   —Drag. Ont i nacken. Käringen har stått i fönstret hela vintern. Jag tåler inte drag. Han vet det.
   —Vem då?
   —Han som inte finns. Det lät egendomligt.
   —Måste bli av med honom, sa min farfar. Hör på. Jag har en plan. Vi kan tala i vedbon senare.
   Min farmor kom in med mat. Vi åt under tystnad. Det hörde till. Efteråt berättade jag om skolan, om släktingar och om allt annat, som jag trodde kunde intressera de gamla. De nickade då och då. Men det var som om de levde för långt ifrån den vanliga världen. Det var som om de inte riktigt förstod att det fanns tusentals människor på andra ställen, som sprang hit och dit och hade dagarna fyllda av arbete och bestyr.
   —Där ljög du, sa min farmor plötsligt. Den grå mannen sa att Kickan (min storasyster) inte alls bodde i Lund. Hon bor i Göteborg. Tillsammans med en karl!
   —Hon studerar i Lund, farmor.
   —Struntprat! Det vet väl den grå mannen bättre! Min farfar fnyste.
   —Den grå mannen, vad är det för dumheter, sa jag. Den grå mannen!
   —Om jag var död, sa min farfar, skulle jag ha tusan så mycket viktigare saker för mej än att springa och hålla reda på vad Kickan gör. Lund eller Göteborg! Ja, vad då! Fånerier!
   —Nils, sa min farmor, han tycker inte om när du talar så om honom. Han är en vänlig, hygglig människa, själ, menar jag. Du får inte tala om äldre folk på det sättet.
   —Hur gammal är han, frågade jag.
   —Etthundraåttiosju.
   —Ser han ut som det?
   —Max! Du ska inte driva med mej eller den grå mannen!
   Prick klockan två la sej min farfar. Jag tror att det finns mycket få händelser, som skulle fått honom att avstå från tvåsömnen.
   —Du ser blek ut, sa farmor till mej. Du sitter för mycket inne. Ut i skogen med dej. Här har du en säck. Plocka pinnar.
   Jag tog säcken och gick. Himlen hade blivit grå och det småregnade. Jag gick i mina tankar. Jag tänkte på de två i stugan (eller de tre om man så ville). Jag tänkte på hela denna djupa, tysta vinter, som nu höll på att släppa greppet om trakten. Vad hade de talat om? Vad hade de gjort? Hur kunde mänskor leva så?
   Regnet övergick i snö. Himlen blev blytung. Det mörknade utan att jag märkte det. Då och då stannade jag och tog upp en blöt pinne, bröt den i passande längd och la den i säcken. Snön föll allt tätare.
   Plötsligt upptäckte jag att jag bara kunde se några meter framför mej. Jag stannade. Jag undrade var jag var. Jag gick snabbt tillbaka och följde mina spår. En kvart senare var de försvunna, dolda av snön.
   Nu kände jag mörkret. Tallarna hade långa mörkblåa skuggor, som sakta rörde sina kronor på den vita snön. Enebuskarna var hemskare. De var mindre och stod där som soldater framför mej, plötsligt som om de stigit direkt ur marken. Jag började bli rädd.
   Jag fortsatte på måfå ytterligare en halvtimma.
   —Jag är förlorad, tänkte jag. I detsamma hörde jag en röst.
   —Hallå!
   —Det ordnar sej, tänkte jag.
   —Hallå! ropade jag tillbaka.
   Ur dunklet lösgjorde sej en man. Han var kraftigt byggd med bred, skulande rygg, en typisk höglandsbonde, som slitit mycket med sten och skog.
   —Jag har gått vilse, sa jag.
   —Jag ska visa dej, sa han och småskrattade. Det var ett gemytligt och stillsamt skratt.
   —Inte kunde man tro att det skulle bli snö nu, sa han. Det är ju ändå mars.
   —Här är ingenting som det ska, svarade jag.
   —Åjo. Snö i mars, det är inte vanligt det. Vi fortsatte att småprata. Han gick före mej. Jag såg inte hans ansikte längre.
   —Jo, sa han på sitt saktmodiga sätt. Jag har ju levt hela mitt liv här, så jag vet.
   —Jaså, sa jag. Ja, jag är från stan. Från Malmö.
   —Mm. Det hörs. Och syns också för den delen. Det blev allt mörkare.
   —Gå inte så fort, sa jag. Då ser jag inte ryggen.
   —Dom väntar dej, svarade han. Hon ska väl inte oroa sej för mycket? En plötslig känsla av skräck fyllde mej.
   —Vem, frågade jag. Han kluckade.
   —Jo, jo, sa han. Här har jag bott och här tänker jag fortsätta att bo.
   Han stannade. Han vände sej om och log åt mej. Hans ansikte var egendomligt grått. Han var grå i kläderna också. Ögonen var grå.
   —Var, stammade jag.
   —Här, sa han och knackade på dörren.
   Då såg jag stugan. Mina farföräldrars stuga. Allting snurrade runt. Mannen var plötsligt borta.

Gramannen 2


   —Det är inte sant, tänkte jag. Det kan inte vara sant! Det finns inga grå män!
   Dörren öppnades. Min farmor stod lång och bister på tröskeln.
   —Han har ett gott hjärta, sa hon. Nu vet du det, Max. Det var den grå mannen, som hjälpte dej hem!
   —Han är svår att tas med, sa farfar.
   Det var dagen efter mitt möte med den grå mannen, och vi stod i vedbon.
   —Men det måste bli han eller jag, fortsatte farfar bestämt. Jag måste bevisa att han inte finns.
   —För vem ska du bevisa?
   —För honom själv, så klart. Se här. En katt. I buren. Tar alla småfåglar. Hade inte hjärta att slå ihjäl honom.
   Katten stirrade på oss med sina gula ögon.
   —Vi ska ordna ett eget spöke, sa farfar. Såja, lugn nu, kissemiss. Fäster de här små bjällrorna vid baktassarna. Såja. Biss du, din ...
   Farfar arbetade metodiskt och lugnt. Han fäste ett snöre av bjällror på kattens bakfötter. Han tillverkade en lucka, som gick att öppna med ett snöre.
   —Så hänger det ner i köket, sa han. Du smyger ut och drar. Katten promenerar ut på loftet och hon tror att det är ett nytt spöke. Hon berättar för honom. Vad händer då?
   —Jag vet inte, svarade jag osäkert.
   —Inte jag heller, sa farfar och log. Men jag tror inte att han själv tror på spöken! Det du!
   —Men vad då?
   —Då har jag ju bevisat att han inte finns!
   —Men jag förstår inte ...
   —Och då finns han inte! Finns inte! Finns inte! Borta! Han gned sina händer av förtjusning.
   —Du tar med henne ut i skogen. Jag monterar fällan. Klockan nio i kväll går du ut i köket för att dricka vatten. Snöret hänger i taket. Bara en liten tåt. Hon går inte och tittar i taket. Det gör ingen vettig mänska. Sen ska vi se!
   Klockan nio gick jag ut i köket och drog i tåten. Jag tog ett glas vatten och återvände in i rummet. Farfar satt med händerna knäppta och med nerböjt huvud som om han tänkte på något viktigt. Farmor satt och sydde.
   Jag väntade tyst för mej själv.
   Så började bjällrorna höras. Först tyst, försiktigt: katten smög sej ur buren. Efter hand blev ljudet allt högre. Mina farföräldrar satt orörliga som om de inget hörde. Efter en lång stund sa min farmor: Det är bjällror på loftet. Så vackert det låter. Farfar svarade inte. Farmor fortsatte att sy.
   Då förändrades ljudet. Det blev dovare och dovare. Till slut lät det som kyrkklockor. Rädslan började krypa i kroppen på mej som en tusenfoting.
   —Nu ringer klockorna på riktigt, sa farmor stillsamt. Farfar inte ens höjde på huvudet.
   —Det låter hemskt, sa jag.
   —Bara en stackars fattig själ, som blivit instängd på loftet, sa farmor.
   Återigen förändrades ljudet, och nu kändes det som om håret skulle resa sej på mitt huvud, det stack och ilade i kroppen på mej.
   Det var inte längre klockor. Det var tunga kedjor, som asade fram och tillbaka över golvet. Fram och tillbaka. Mödosamt fram och tillbaka.
   —Bäst jag släpper ut honom, sa farmor och reste sej.
   När hon gick bort till vindstrappan såg farfar på mej. Vi reste oss båda och följde försiktigt efter.
   Farmor gick upp för trapporna. Så öppdnade hon dörren och gick ner. Hon drog haspen från ytterdörren och ställde den på vid gavel.
   —Drag igen! muttrade farfar.
   Det som hände sedan höll på att skrämma livet ur mej. Jag hade väntat att få se katten komma som en blixt, men det kom ingen katt. Ljudet kom i stället. Det rassdlade nerför trapporna. Det sa: Bom, bom bom! som om det var stora kulor fästade vid kedjorna. Det gick långsamt. Farmor stod orörlig och rak vid dörren.
   Farfar och jag stirrade med vidöppna ögon på den tomma trappan. Äntligen nådde det hemska ljudet ner på golvet. Det hördes ett hasande och ett flåsande, och så var det utanför dörren.
   Farmor stängde den stillsamt.
   —Såja, sa hon lugnt och gick tillbaka in i rummet för att fortsätta med det hon höll på med.
   Utanför hörde farfar och jag ett tyst, kluckande skratt.
   —Sablar också, han lurade oss! sa farfar.
   —Katten, frågade jag.
   Farfar stegade uppför trappan till vinden. Jag följde efter. Jag kikade bakom hans axel.
   På golvet låg katten med benen i vädret, Bjällrorna hängde tysta längs bakbenen. Kattens ögon var brustna.
   En kvart senare talade farfar med farmor.
   —Hm, sa han. Jag vill språka med den grå mannen.
   —Inte säkert att han vill språka med dej.
   —Det tror jag nog.
   —Vilken tid?
   —När som helst.
   —Jag ska fråga.
   Hon svepte schalen om huvudet och gick ut.
   —Gör det inte, farfar, sa jag.
   —Det måste bli han eller jag.
   —Slut fred med honom.
   —Med en som inte finns? Som bara tror att han finns? Aldrig! Farmor återvände.
   —Ni har varit elaka mot den grå mannen, sa hon. Men han har ett gott hjärta. Han talar gärna med dej i skogsdungen klockan tolv.
   —Utmärkt, sa farfar.
   Jag skallrade tänder, men ingen av dem tycktes märka det. Allt var "som vanligt". Några minuter före tolv gav sej farfar iväg. Ingenting kunde ha hindrat honom; det såg jag i ansiktet på honom.
   Farmor och jag var ensamma kvar. Midnut efter minut gick. Hon satt där lång och bister, men hennes ögon glimmade.
   —Jaha, sa hon eftertänksamt. Nu får vi se.
   Jag satt och svalde. Jag drack mitt vatdten. Jag önskade att jag vore tusen mil från denna hemska plats.
   Tiden gick. Inte ett ljud hördes utifrån. Jag såg den döda katten framför mej. Jag rös till.

Gramannen 3


   Klockan hade hunnit bli ett. Då hörde vi långsamma, stapplande steg. Någon lutade sej mot ytterdörren och andades tungt.
   Farmor reste sej utan att ändra en min. Hon öppnade dörren. Farfar stod därutanför. I lampskenet såg jag hur hans ansikte hade förändrats. Rynkorna hade djupnat, skuggor låg mörka långt ner under ögonen. Pannan var våt av svett som om han slagits.
   —Kom in, sa farmor. Nå, vad sa den grå mannen?
   —Den grå mannen har sagt sitt för sista gången, väste farfar och tog sej mödosamt in.
   —Nils! Vad har du gjort!
   —Ingenting.
   —Som du ser ut!
   —Det kostade.
   Han tystnade och satte sej tungt.
   —Han slog kepsen av mej, sa han sen. Då stirrade farmor nästan skrämt på honom.
   —Måste lägga mej, sa farfar. Den grå mannen finns inte mer. Jag är trött. Men jag lyckades.
   —Med vad då?
   —Bevisa! Jag bevisade att han inte finns. Han finns inte mer!
   Med de orden gick han till sängs. Efterhand la sej farmor och jag också. Jag låg länge vaken.
   Nästa kväll gick farmor sin vanliga runda. När hon kom tillbaka såg hon för en gångs skull mycket ledsen ut.
   —Han var inte där, sa hon. Nils! Vad har du gjort!
   Farfar svarade inte.
   Efter den kvällen sänkte sej tystnaden över huset. Jag stod ut tre dagar till. Sen åkte jag hem till Malmö.
   En vecka senare ringde det på dörren. Min far öppnade.
   —Nej men, kom in, sa han. Det var farfar och farmor. Farfar talade.
   —Det blev för ensamt där uppe. Kan vi få bo här tills vi får en egen lägenhet?
   —Det är klart.
   —Det blev så tyst, sa farfar. Så konstigt tyst. Allting i huset blev tyst. Jag skulle aldrig ha sagt att han inte fanns.
   —Vem då, frågade min far förvånat. Jag visste svaret. Farfar suckade.
   —Jag saknar honom faktiskt. Den grå mannen.
   Så hörde jag min farmors röst. Jag blev förvånad. Hon tröstade farfar!
   —Var inte ledsen, Nils! Det finns fler. Det finns säkert många. Här också. Jag rös till.
   —Men ingen som vår, sa farfar jämrande. Han hade nog ett gott hjärta i alla fall. Hade han bara inte slagit kepsen av mej!

Illustrerad av Fibben Hald

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki