Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mademoiselle Claude

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Henry Miller

Förra gången jag började på den här historien inledde jag med att säga att Mademoiselle Claude var en hora. Det är hon naturligtvis, och jag har inte för avsikt att förneka det, men vad jag nu skulle vilja säga är: om Mlle Claude är en hora, vad ska jag då kalla alla andra kvinnor jag känner? På något vis känns ordet hora inte stort nog. Mlle Claude är mer än en hora. Jag vet inte vad jag ska kalla henne. Kanske rätt och slätt Mlle Claude. Soit.
   Där var den där fastern som satt uppe och väntade på henne varenda kväll. Den historien kunde jag uppriktigt sagt inte förmå mig att sälja. Faster i helvete! Snarare var det väl hennes maquereau. Men i så fall var det hennes ensak ...
   Ändå retade det mig — den här hallicken som satt och väntade på henne och kanske samlade sig till att ge henne en omgång om hon kom tomhänt tillbaka. Och hur kärleksfull hon än var (för Claude kunde verkligen konsten att älska) lyckades jag aldrig helt göra mig fri från bilden av den där lågbrynta blodsugartypen som satt och slickade i sig all grädden. Man ska aldrig göra sig illusioner om en hora — de må vara hur tillgivna och givmilda som helst, och man kan ha gett dem ända upp till tusen franc (fast vem skulle göra det?) — alltid sitter där en snubbe och väntar någonstans i bakgrunden, och vad man har fått är bara en smakbit. Det är han som skummar grädden, var lugn för det!
   Men i fråga om allt det där hade jag som jag senare upptäckte hetsat upp mig i onödan. Det fanns ingen maquereau — inte i fallet Claude. Jag är den förste maquereau Claude någonsin har haft. Och jag var för resten ingen riktig maquereau. Hallick är rätta ordet. Jag har blivit hennes hallick. OK.
   Jag minns tydligt första gången jag tog upp henne på mitt rum hur totalt jag gjorde bort mig. När det gäller kvinnor gör jag alltid bort mig. Felet är att jag dyrkar dem och kvinnor inte vill bli dyrkade. De vill ... nåja, för att återgå till den där första kvällen så tro mig eller ej men då betedde jag mig som om jag aldrig förut hade legat med en kvinna. Än i dag kan jag inte begripa varför. Men så var det.
   Innan hon ens gjorde en ansats till att klä av sig minns jag att hon stod bredvid sängen och tittade upp på mig, antagligen väntade hon att jag skulle göra något. Jag darrade. Jag hade darrat hela vägen från kaféet. Jag gav henne en tryckare — på läpparna, tror jag. Jag vet inte, kanske kysste jag henne på pannan — det vore likt mig ... med en helt främmande kvinna. På något vis fick jag en känsla av att hon gjorde mig en obetalbar tjänst. Även en hora kan få en att känna sig så ibland. Fast, som jag sa, Claude är inte bara en hora.
   Innan hon ens hade tagit av sig hatten gick hon bort till fönstret, stängde det och drog för gardinerna. Sedan gav hon mig ett slags sneglande sidoblick, log och mumlade något om att klä av sig. Medan hon sysslade vid bidén utförde jag en hastig avklädningsakt. Sanningen att säga var jag nervös. Jag tänkte att hon kanske skulle känna sig besvärad om jag tittade på henne, så jag ställde mig att prassla med papperen på mitt skrivbord, gjorde ett par meningslösa anteckningar och drog huven över skrivmaskinen. När jag vände mig om stod hon i underkjolen vid vasken och torkade sig om benen.
   "Fort i säng!" sa hon. "Värm upp den!" Varmed hon gav sig själv några extra klatschar med handduken.
   Alltihop var så förbannat naturligt att jag redan började känna mig mindre nervös och besvärad. Jag såg att hennes strumpor var omsorgsfullt nerrullade, och från midjan dinglade ett slags harnesk som hon nu kastade över en stolrygg.
   Det var verkligen ganska kallt i rummet. Vi rullade ihop oss och låg tysta en stund, en lång stund, och bara värmde varandra. Jag hade ena armen runt hennes hals och med den andra tryckte jag henne intill mig. Hela tiden såg hon mig rakt i ögonen med samma förväntansfulla uttryck som jag lagt märke till när vi steg in. Jag började darra igen. Min franska bleknade bort.
   Jag minns inte nu om jag redan då talade om för henne att jag älskade henne. Det gjorde jag antagligen. I vilket fall som helst glömde hon det förmodligen omedelbart. När hon gick gav jag henne (Pierre Lotuys) "Aphrodite" och ett par silkesstrumpor som jag hade köpt åt någon annan. Jag märkte att hon gillade strumporna.
   När jag träffade henne igen hade jag bytt hotell. Hon såg sig omkring på sitt snabba, ivriga sätt och uppfattade genast att jag hade det knackigt. Hon frågade helt oskyldigt om jag fick tillräckligt med mat.
   "Här ska du inte bo kvar", sa hon. "Det här är ett vemodigt ställe." Kanske sa hon inte vemodigt, men jag är säker på att det var vad hon menade.
   Vemodigt var det förvisso. Möblerna höll på att falla samman, fönsterrutorna var sönder, mattan var trasig och smutsig och det fanns inget rinnande vatten. Ljuset var matt, ett matt, gulaktigt sken som kom sängöverkastet att se ut som grå mögel.
   Den kvällen låtsades hon av någon anledning vara svartsjuk. "Det finns någon annan som du älskar", sa hon.
   "Nej, det finns ingen annan'", svarade jag.
   "Kyss mig då", sa hon och tryckte sin varma skälvande kropp emot mig. Jag kände det som om jag simmade i värmen från hennes kropp ... eller simmade gjorde jag egentligen inte, jag sjönk, drunknade i extas.
   Efteråt talade vi om Pierre Loti och Istambul. Hon sa att hon gärna skulle vilja resa till Istambul någon gång. Jag sa att det skulle jag också. Och sedan sa hon plötsligt — jag tror det var det hon sa: "Du är en människa med själ." Jag försökte inte förneka det antagligen var jag alldeles för lycklig. När en hora säger att man har en själ betyder det på något vis mer. Horor brukar inte tala om själen.
   Sedan hände en annan egendomlig sak. Hon vägrade att ta emot några pengar.
   "Du får inte tänka på pengar", sa hon. "Nu är vi kamrater. Och du är mycket fattig ..."
   Hon tillät inte att jag steg upp ur sängen för att följa henne ut. Hon skakade fram ett par cigarretter ur sin handväska och la dem på bordet bredvid sängen; en stack hon i munnen på mig och tände med den lilla bronständaren som någon hade gett henne i present. Hon lutade sig över mig för att kyssa mig godnatt.
   Jag höll fast hennes arm. "Claude", sa jag, "vous etes presque un ange."
   "Ah non!", svarade hon hastigt, och det kom ett uttryck i hennes ögon som nästan liknade smärta, eller skräck.
   Det där "presque" var nog det som fick Claude på fall, tror jag. Jag märkte det nästan genast. Och så brevet som jag gav henne strax efteråt — det bästa brev jag har skrivit i hela mitt liv, fast franskan var urusel. Vi läste det tillsammans på kaféet där vi brukade träffas. Franskan var som sagt förfärlig, sånär som på ett par ställen som jag lånade från Paul Valéry. Hon blev tyst en stund när hon kom till ställena ifråga. "Mycket välfunnet!" utbrast hon. "Verkligen mycket bra!" Varefter hon såg en smula spörjande på mig och gick vidare i texten. Ånej, det var inte Valéry som gjorde det. Inte alls. Jag kunde ha klarat mig utan honom. Nej, det som avgjorde saken var det där pratet om änglar. Jag hade lagt på det igen — och den här gången broderade jag dessutom ut det, så elegant och förföriskt jag kunde. När vi äntligen hade kommit till slutet kändes det plötsligt pinsamt. Det var dock lite tarvligt att spela på henne på det viset. Inte för att det inte var uppriktigt menat, vad jag skrev, men efter det första spontana utbrottet — jag vet inte varför, men resten var bara litteratur. Tarvligare än någonsin verkade det när vi en stund senare satt tillsammans på sängen och hon envisades med att läsa det ytterligare en gång, varvid hon fäste min uppmärksamhet på de grammatiske felen. Jag blev lite otålig på henne och hon blev stött. Men hon var överlycklig i alla fall. Hon sa att hon alltid skulle spara brevet.
   Framemot gryningen smet hon iväg. Fastern igen. Jag började försona mig med historien med fastern. Om hon inte fanns skulle jag för övrigt snart få veta det. Claude var inte särskilt fin på att luras — och så allt änglapratet ... det hade gått in ordentligt.
   Jag låg vaken och tänkte på henne. Hon hade verkligen varit storartad mot mig. Hennes maquereau! Honom tänkte jag också på, men inte länge, jag oroade mig inte längre för honom. Claude — jag tänkte bara på henne och hur jag skulle kunna göra henne lycklig. Spanien ... Capri ... Istambul ... Jag såg henne vandra lättjefullt i solen, kasta brödsmulor åt duvorna eller titta på när de badade, eller också ligga bekvämt tillbakalutad i en hammock med en bok i handen, en bok som jag hade rekommenderat henne. Stackars liten, hon hade förmodligen aldrig varit längre bort än Versailles i hela sitt liv. Jag såg för mig hennes ansiktsuttryck när vi steg på tåget, och senare, när hon stod bredvid en springbrunn någonstans ... Madrid eller Sevilla. Jag kände hur hon gick bredvid mig, nära, alltid tätt intill mig därför att hon inte visste vad hon skulle ta sig till på egen hand, och även om det kanske hade blivit ganska tyst mellan oss tyckte jag om tanken. Fan så mycket bättre än att resa omkring med någon liten flappertyp, ett lättsinnigt stycke som inte tänker på annat än hur hon ska kunna skinna en, inte ens när man ligger med henne. Nej, Claude kunde jag lita på. Så småningom skulle det förstås kunna bli lite enformigt — så småningom ... längre fram. Jag lyckönskade mig till att ha sprungit på en hora. En trogen hora! Ja jisses, jag vet folk som skulle skratta sig fördärvad om jag talade om det.
   Jag tänkte ut allt i detalj: ställena där vi skulle bo, kläderna hon skulle ha på sig, vad vi skulle prata om ... allt ... allt. Hon var förstås katolik, men det gjorde mig inte ett dugg. Tvärtom, jag tyckte snarare det var bra. Det var oändligt mycket bättre att gå i kyrkan för att höra mässan än för att studera arkitektur och allt det där skitpratet. Om hon så önskade kunde jag också bli katolik ... ja för helvete! Jag skulle göra allt hon bad mig om — om det bara kunde glädja henne. Jag började undra om hon inte hade ett barn någonstans, som horor ofta har. Tänka sig, Claudes barn! Jag skulle älska det barnet högre än om det hade varit mitt eget. Ja, hon måste ha ett barn, Claude — det ska jag se till. Tider skulle komma, det visste jag, när vi skulle ha ett stort rum med balkong, ett rum med utsikt över floden och blommor på fönsterbrädet och fågelkvitter. (Jag såg mig själv komma hem med en fågelbur på armen. OK. Så länge det gjorde henne lycklig!) Men floden — floder måste vi ha. Jag är galen i floder. Jag minns en gång i Rotterdam ... Men själva tanken alltså, att vakna på morgonen med solen flödande in genom fönstren, tillsammans med en snäll och trofast hora som älskar en, som älskar en halvt fördärvad, med fåglar som sjunger och bordet färdigdukat, och medan hon diskar eller kammar sig vet man att alla män hon har legat med och nu mig, bara mig, och pråmar som glider förbi, master och skrov, hela denna jävla ström av liv som flyter genom mig, genom henne, genom alla hennes män före mig och kanske efter mig, blommorna och fåglarna och solen som flödar in och doften av allt detta som nästan spränger en, utplånar en. 0 Gud! Tacka vet jag en hora, alla gånger!
   Jag har bett Claude flytta ihop med mig och hon har sagt nej. Det gör mig fullkomligt handfallen. Jag vet att det inte är för att jag är fattig — Claude vet allt om min ekonomi, om boken jag håller på att skriva osv. Nej, det måste finnas någon annan, djupare orsak. Men hon vägrar att avslöja den.
   Och sen är det en annan sak: jag har börjat bete mig som ett helgon. Jag går långa promenader för mig själv, och vad jag nu skriver har ingenting att göra med min bok. Det känns som om jag vore ensam i universum, jag känner mig färdiggjuten och avsöndrad som en staty. Jag har till och med glömt namnet på min skapare. Och det känns som om alla mina minsta handlingar vore gudaingivna, som om jag inte kunde göra annat än gott här i världen. Jag behöver inte längre någons sanktion.
   Jag vägrar numera att ta emot någon välgörenhet från Claudes sida. Jag håller noga räkning på allt jag är skyldig henne. Hon har börjat se vemodig ut på sistone, Claude. Ibland när jag går förbi henne på hennes terrasse skulle jag kunna svära på att hon har tårar i ögonen. Hon älskar mig nu, det vet jag. Hon älskar mig till förtvivlan. Timme efter timme sitter hon där på sin terrasse. Ibland gör jag henne sällskap därför att jag inte står ut med att se henne olycklig, att se henne sitta där och vänta och vänta och vänta ... Jag har till och med talat med ett par av mina vänner om henne, gett dem en vink så att säga. Ja, vad som helst är bättre än att se Claude sitta där och vänta, bara vänta. Vad tänker hon på när hon sitter där alldeles ensam?
   Jag undrar vad hon skulle säga om jag gick fram till henne en dag och stack till henne en tusenfrancsedel. Bara gå fram till henne när hon ser som mest melankolisk ut i ögonen och säga: "Voici quelque chose que j'ai oublié l'autre jour." Ibland när vi ligger tillsammans och en av de där långa, bräddfulla tystnaderna uppstår frågar hon mig: "Que pensez-vous maintenant?" Och jag svarar alltid: "Rien!" Men vad jag tänker för mig själv är alltid: "Voici quelque chose que ..." Det är det fina med l'amour á credit.
   När hon lämnar mig på morgonen klämtar klockorna för fullt. Hon lägger allting tillrätta inom mig. Jag lägger huvudet tillbaka på kudden och röker långsamt och vällustigt den svaga cigarrett som hon har lämnat kvar åt mig. Jag behöver inte röra ett finger. Om jag hade haft lösgom är jag säker på att hon inte skulle ha glömt att stoppa den i ett glas på nattduksbordet, tillsammans med tändstickor och väckarklockan och hela apparaten. Mina byxor är omsorgsfullt hängda över en stol, och min hatt och rock hänger på en krok vid dörren. Var sak på sin plats. Underbart! Den som gifter sig med en hora har kammat in en pärla.
   Och det bästa med alltihop är att den härliga känslan håller i sig. Det är en mystisk känsla, och att bli mystisk är att uppleva tillvarons enhet och sammanhang. Jag frågar inte längre så mycket efter om jag är ett helgon eller inte. Helgon kämpar för mycket. Det pågår inte längre någon kamp inom mig. Jag har blivit en mystiker. Jag sprider godhet, frid, stillhet. Jag skaffar allt fler kunder åt Claude och hon har inte längre det där vemodiga uttrycket i ögonen när jag går förbi. Vi äter tillsammans nästan varje dag. Hon envisas med att bjuda mig på dyra ställen, och jag tackar inte längre nej. Jag njuter av allt vad livet har att bjuda — de dyra ställena såväl som de billiga. Om det bereder Claude en glädje Pourtant je pense á quelque chose. En bagatell förvisso, men på sista tiden har den antagit allt större proportioner i min föreställning. Första gången sa jag ingenting om det. Ett utslag av en för mig ovanlig finkänslighet, tänkte jag för mig själv. Förtjusande egentligen. Andra gången — var det finkänslighet eller bara ansvarslöshet? Hur som helst, rien á dire. Mellan andra och tredje gången var jag otrogen, så att säga. Ja, jag var uppe kring de stora boulevarderna en kväll, lite full var jag också. När jag hade fullbordat hela gatloppet från Place de la République till Le Matin blev jag prejad och bortsläpad av ett stort skabbigt skåp som jag i vanliga fall inte ens skulle ha velat pissa på. En bisarr historia. Andra kunder knackande på dörren var femte minut. Små fördettingar från Folies Bergres som bad den snälle herrn om en liten slant — tretti franc eller så. För vad då, om jag får be? Pour rien ...pour le plaisir. En mycket egendomlig och långtifrån tråkig natt. Någon dag senare sveda. Ängslan och oro. Fort iväg till amerikanska sjukhuset. Visioner av Ehrlich och hans svarta cigarrer. Allt väl, dock. Bara inbillning.
   När jag för saken på tal med Claude stirrar hon förundrad på mig. "Jag vet att du litar helt på mig, Claude, men ..." Claude vägrar att spilla tid på diskussioner om sådant. En man som medvetet, oavsiktligt smittar ner en kvinna är en förbrytare. Det är Claudes syn på saken. "C'est vrai, n'est-ce pas?" säger hon. Och visst är det vrai. Det är bara ... Men diskussionen är redan avslutad. Den som gör något sådant är en förbrytare.
   När jag nu sväljer min paraffinolja om morgnarna — jag tar den alltid tillsammans med en apelsin — tänker jag ovillkorligen på dessa förbrytare som smittar ner kvinnor. Skeden blir klibbig av paraffinoljan. Man måste diska den noga. Jag diskar kniven och skeden med största omsorg. Jag gör allting omsorgsfullt — det ligger i min natur. När jag har tvättat mig i ansiktet tittar jag på handduken. Värden hänger aldrig in mer än tre handdukar i veckan. Redan på tisdagen är de solkiga allihop. Jag torkar kniven och skeden på en handduk; till ansiktet använder jag sängöverkastet. Jag gnuggar mig inte i ansiktet — jag klappar det helt lätt med en bit av sängöverkastet, närmast fotändan.
   Rue Hippolyte Mandron gör på mig ett fördärvat intryck. Jag avskyr alla de smala, skitiga, krokiga gatorna med romantiska namn häromkring. Paris ter sig för mig som en enda stor vidrig schanker. Gatorna är inflammerade. Alla är smittobärande — är det inte drypare så är det syfilis. Hela Europa är nersmittat, och det är Frankrike som har smittat ner det. Det är följden av att dyrka Voltaire och Rabelais! Jag borde ha rest till Moskva som jag hade tänkt. Även om det inte finns några söndagar i Ryssland, så vad gör det? Söndagar är numera likadana som alla andra dagar, utom att det är mer folk på gatorna, fler sjuklingar som går omkring och smittar ner varandra.
   Tro nu inte att det är Claude jag klankar på. Claude är en pärla, un ange, och det utan något som helst presque. Fågelburen hänger på sin plats utanför fönstret, och blommor saknas inte — fast det inte är Madrid eller Sevilla, inga springbrunnar, inga duvor. Nej, det är detta med kliniken varenda dag. Hon till den ena dörren och jag till den andra. Slut med guldkrogarna. På biografen kväll efter kväll och försöka låta bli att skruva sig i bänken. Dôme och Coupole står jag inte längre ut med att se. Alla dessa fähundar som sitter på trottoarkaféerna och ser så friska och hygieniska ut med sina masker av solbränna, sina nystärkta skjortor och sin doft av eau-de-cologne. Det var inte helt och hållet Claudes fel. Jag försökte varna henne för dessa välborstade knölar. Hon var så förbannat säker på sig själv — sprutorna och allt det där. Och en man som medvetet ... Ja, det var just så det gick till. Att bo ihop med en hora — även om det är världens bästa hora — är inte någon dans på rosor. Jag tänker nu inte på alla bukbröderna, vilket också kan pina en ibland, utan på den ständiga hygienen, försiktighetsmåtten, spolningarna, undersökningarna, oron och skräcken. Och så trots allt detta ... Jag varnade Claude ... Jag varnade henne upprepade gånger: "Se upp för de fina herrarna!"
   Nej, jag skyller allt som har hänt på mig själv. Inte nöjd med att bara vara ett helgon måste jag också bevisa att jag var det. Den som väl har insett att han är ett helgon bör låta insikten vara nog. Att stoltsera med helgonglorian inför en stackars liten hora är som att försöka ta sig bakvägen upp i himlen. När hon kommer och kryper ner hos mig — hon älskar mig nu mer än någonsin — känner jag mig precis som någon liten satans mikrob som har ätit sig in i hennes liv. Jag känner att även om jag lever tillsammans med en ängel borde jag försöka göra en människa av mig själv. Vi borde ta oss ur den här sumpen och slå oss ner någonstans i solen, i ett rum med en balkong ut över en flod, fåglar, blommor, strömmande liv, bara hon och jag och ingenting annat.

   Ur "Amerikansk berättarkonst", 1963. Översättning Lars Bjurman.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki