FANDOM


Av Stephen King

BURT VRED UPP radion för högt och skruvade inte ner den därför att de var på vippen att påbörja ännu ett gräl, och han ville inte att det skulle ske. Det fick absolut inte ske.
   Vicky sa något.
  — Vad? skrek han.
  — Sänk den där! Tänker du spräcka trumhinnorna på mig? Han bet till hårt om det som ville tränga fram över hans läppar och vred ner ljudet.
   Vicky fläktade sig med sjalen trots att det fanns luftkonditionering i T-birden.
  — Var befinner vi oss egentligen?
  — Nebraska.
   Hon gav honom en kall, intetsägande blick.
  — Ja, Burt. Jag vet att vi är i Nebraska, Burt. Men var tusan är vi någonstans?
  — Du har kartboken där. Titta efter. Eller kan du inte läsa.
  — Så lustig man kan vara då. Så det var därför som vi körde av från motorvägen? För att glo på majsfält under en femtio mil lång bilfärd. Och njuta av Burt Robesons kvickheter och visdom.
   Han kramade ratten så hårt att knogarna vitnade. Och gjorde han inte det, så visste han att en av hans händer skulle fara genom luften och träffa den före detta Skoldrottningen, som satt här bredvid honom, rätt i det fläskiga ansiktet. Vi håller på med att rädda vårt äktenskap, intalade han sig. Ja. Vi gör det på precis samma sätt som vi soldater gjorde när vi räddade byar under kriget.
  — Vicky, sa han försiktigt. Jag har kört tvåhundratrettio motorvägsmil sedan vi lämnade Boston. Jag har kört själv hela tiden eftersom du vägrade att köra. Sedan ...
  — Jag har inte vägrat! avbröt Vicky hett. Det är bara så att jag får migrän när jag kör en längre sträcka ...
  — Sedan, när jag frågade om du kunde läsa kartan åt mig på några av de mindre vägarna, sa du "Visst, Burt." Exakt så föll dina ord: "Visst, Burt." Sedan ...
  — Ibland undrar jag över hur jag någonsin kunde bli gift med dig.
  — Genom att yttra två små ord.
   Hon knep ihop läpparna så att de vitnade och stirrade på honom ett ögonblick innan hon tog upp kartboken. Hon bläddrade obehärskat i den.
   Det var ett misstag att lämna motorvägen, tänkte Burt surmulet. Så förargligt också, för ända tills nu hade det gått riktigt bra för dem, och de hade nästan behandlat varann som människor. Det hade nästan sett ut som om den här resan till kusten — skenbart för att hälsa på Vickys bror och hans fru, men i verkligheten ett sista försök att lappa ihop deras eget äktenskap, skulle fungera.
   Men ända sedan de lämnat motorvägen gick det snett igen. Hur snett? Tja, fruktansvärt, faktiskt.
  — Vi lämnade motorvägen vid Hamburg, inte sant?
  — Stämmer.
  — Det finns ingenting före Gatlin, sa hon. Tre mil. Stort ställe invid vägen. Skulle vi inte kunna stanna till där och få oss något att äta? Eller bestämmer ditt allsmäktiga tidsschema att vi, precis som i går, måste åka ända till klockan två?
   Han tog ögonen från vägen och såg på henne.
  — Nu har jag fått nog, Vicky. Vad mig anbelangar, skulle vi kunna vända precis här och åka hem och gå till den där advokaten som du ville tala med. För det här funkar inte al...
   Hon hade vänt ansiktet framåt igen, och det var som hugget i sten. Plötsligt speglade det överraskning och skräck.
  — Se upp, Burt, du håller på att ...
   Han riktade uppmärksamheten på vägen igen lagom för att hinna se något försvinna in under T-birdens stötfångare. Han hade knappt hunnit sätta foten på bromspedalen förrän han kände en otäck duns först under framhjulet och sedan under bakhjulet. De vräktes framåt när bilen tvärbromsade utmed den vita mittlinjen och efterlämnade svarta spår.
  — En hund, sa han. Säg att det var en hund, Vicky. Hon var vit som ett lakan i ansiktet.
  — En pojke. En liten pojke. Han bara hoppade fram ur majsen och ... grattis.
   Hon fumlade för att få upp bildörren, böjde sig ut och kräktes.
   Burt satt rak i ryggen i T-birden och med händerna slappt på ratten. Under en lång stund var han inte medveten om någonting annat än den starka lukten av gödsel.
   Sedan såg han att Vicky var borta, och när han tittade i backspegeln såg han hur hon klumpigt sprang tillbaka mot någonting som mest liknade en hög med trasor. Hon var vanligen en elegant kvinna, men nu var hennes elegans borta.
   Det är dråp. Det är vad man brukar rubricera det. Jag höll inte uppsikt över vägen.
   Han slog av tändningen och steg ur. Vinden rasslade mjukt genom den manshöga majsen och åstadkom ett kusligt ljud, som när någon andas. Vicky stod över trashögen nu och han kunde höra henne snyfta.
   Han befann sig halvvägs mellan bilen och där hon stod, när hans blick fastnade på någonting till vänster om honom. En lysande röd fläck mitt i allt det gröna, lika rött som en ladugårdsvägg.
   Han stannade till och såg rakt in bland majsen. Han kom på sig själv med att tänka (vad som helst för att avleda uppmärksamheten från den där högen med trasor som inte var några trasor) att det måste ha varit ett fantastiskt bra växtår för majs. Den växte tätt och var nästan mogen. Man kunde kasta sig in mellan de där prydliga, skuggiga raderna och tillbringa en hel dag med att försöka hitta ut igen. Men här bröts det prydliga. Ett flertal långa majsstänglar var avbrutna och hängde åt sidan. Och vad var det där längre in bland skuggorna?
  — Burt! skrek Vicky åt honom. Ska du inte komma hit och titta, så att du kan berätta för alla dina pokerkompisar vad du lyckades fälla i Nebraska? Ska du inte ...
   Men resten uppslukades av nya snyftningar. Hennes skugga avtecknade sig skarpt som en pöl kring fötterna. Det var nästan middagstid.
   Skuggan slöt sig över honom när han gick in i majsen. Den röda ladugårdsfärgen var blod. Det hördes ett dovt, sövande surr av flugor som slog sig ner, smakade och flög i väg igen ... kanske för att berätta för andra flugor. Det fanns mera blod på bladen längre in. Det kunde väl ändå inte ha stänkt så här långt? Och sedan stod han över föremålet han sett från vägen. Han lyfte upp det.
   De prydliga raderna var i oordning här. Flera av stänglarna hängde som berusade, och två av dem var helt avbrutna. Marken var full av hål. Det fanns blod överallt. Majsen rasslade. Han ryste till och gick tillbaka ut till vägen.
   Vicky var alldeles hysterisk och skrek obegripliga ord till honom, grät och skrattade. Vem hade trott att det skulle sluta på det här melodramatiska sättet? När han såg på henne förstod han att han inte befann sig i någon identitetskris, någon svår övergångsperiod i sitt liv eller någon annan av de där trendiga sakerna. Han insåg att han hatade henne. Han gav henne en rungande örfil.
   Hon tystnade tvärt.
  — Du kommer att hamna i fängelse, sa hon sedan allvarligt.
  — Det tror jag inte, svarade han och ställde ner resväskan, som han funnit inne bland majsen, vid hennes fötter.
  — Vad ...?
  — Inte vet jag. Jag antar att den måste ha tillhört honom.
   Han pekade mot kroppen som låg med nedåtvänt ansikte på vägen. Pojken var inte äldre än tretton år av utseendet att döma. Resväskan var gammal. Det gamla lädret var skamfilat och nött.
   Någon hade bundit två klädstreck kring den och knutit ihop dem med stora, klumpiga käringknutar. Vicky böjde sig ner för att knyta upp en av dem, när hon fick syn på blodet som satt fastsmetat på knuten. Hon drog sig bakåt.
   Burt böjde sig ner och vände försiktigt på kroppen.
  — Jag vill inte titta, sa Vicky och stirrade hjälplöst ner i alla fall.
   Och när ansiktet med de stirrande, tomma ögonen vändes upp mot dem, gav hon till ett nytt skrik. Pojkens ansikte var smutsigt och hade stelnat i en fasansfull grimas. Halsen var avskuren.
   Burt reste sig upp och lade armarna om Vicky när hon vacklade till.
  — Svimma inte, sa han mycket lugnt. Hör du mig, Vicky? Svimma inte.
   Han sa det om och om igen och till slut började hon hämta sig. Hon tryckte sig hårt mot honom. Det såg nästan ut som om de var ett dansande par på den solbelysta vägen med pojkens lik vid sina fötter.
  — Vicky?
  — Ja?
   Hennes röst lät dämpad mot hans skjorta.
  — Gå tillbaka till bilen och stoppa nycklarna i fickan. Ta filten och mitt gevär ur baksätet och kom hit med dem.
  — Geväret?
  — Någon har skurit halsen av honom. Denne någon kanske iakttar oss just nu.
   Hon ryckte till med huvudet och blicken svepte över majsen. Majsfältet sträckte sig så långt ögat kunde nå.
  — I och för sig så tror jag att han är borta nu, men varför ta några risker? Seså, gör som jag säger nu.
   Hon gick stelt tillbaka till bilen. Skuggan följde henne som en mörk maskot tätt i hälarna eftersom solen stod högt på himlen den här tiden på dagen. Medan hon stack in huvudet i bilen, hukade sig Burt ner vid pojken. Vit mansperson, inga speciella kännetecken. Överkörd, ja, men det var inte T-birden som hade skurit halsen av grabben. Den hade blivit på ett eländigt sätt avskuren — det var ingen armésergeant som hade undervisat mördaren i konsten att döda för hand — men slutresultatet hade ändå blivit döden för pojken. Han hade antingen sprungit eller knuffats fram genom de sista tio metrarna av majs, död eller dödligt skadad. Och sedan hade Burt Robeson kört över honom. Om pojken över huvud taget fortfarande levde när T-birden träffade honom, förkortade bilen hans liv med på sin höjd trettio sekunder.
   Vicky knackade honom på axeln och han ryckte till.
   Hon stod med den bruna arméfilten över vänster arm och med jaktgeväret i sitt fodral i höger hand. Hon vände bort ansiktet. Han tog emot filten och bredde ut den på vägen. Han rullade över kroppen på den. Vicky utstötte ett förtvivlat litet stönande.
  — Mår du inte bra? frågade han och såg upp på henne. Vicky? — Jag mår bra, svarade hon med kvävd röst.
   Han vek upp kanterna på filten över kroppen och lyfte upp byltet. Det kändes otäckt med den kompakta, döda vikten inuti. Kroppen ville vika sig i hans armar och glida ur. Han tog ett fastare tag om byltet och de gick tillbaka till T-birden.
  — Öppna bagageluckan, grymtade han.
   Bagageluckan var full med resväskor och souvenirer. Vicky flyttade över det mesta till bilens baksäte och Burt lade ner kroppen i luckan. Han slog igen den. En suck av lättnad undslapp honom.
   Vicky stod vid dörren på förarsidan och höll fortfarande geväret i handen.
  — Lägg det där bak bara och sätt dig i bilen.
   Burt kastade en blick på sin klocka och såg att bara femton minuter förflutit. Det kändes som flera timmar.
  — Resväskan då? frågade hon.
   Han småsprang tillbaka längs vägen där resväskan stod mitt på den vita linjen, som blickpunkten i någon impressionistisk målning. Han lyfte upp den i det illa medfarna handtaget och hejdade sig för ett ögonblick. Han hade en stark känsla av att någon iakttog honom. Det var en känsla som han hade läst om i böcker, oftast i billiga romaner, och han hade alltid tvivlat på att man kunde uppleva något sådant. Nu tvivlade han inte på det. Det kändes som om det fanns människor där inne i majsen, kanske många dessutom, som kallt bedömde ifall kvinnan skulle hinna få upp geväret ur fodralet och använda det innan de fångade och släpade in honom i skuggan av majsraderna och sedan skar halsen av honom ...
   Han sprang tillbaka till bilen med vilt bultande hjärta, slet nycklarna ur bakluckans lås och satte sig på förarplatsen.
   Vicky grät igen. Burt satte fart på bilen och när han tittade i backspegeln efter en knapp minut gick det inte längre att urskilja platsen där det hade hänt.
  — Vad sa du att nästa stad hette? frågade han.
  — Vänta.
   Hon böjde sig ner över kartan igen.
  — Gatlin. Vi borde vara där om tio minuter.
  — Ser stan tillräckligt stor ut för att kunna ha en polisstation?
  — Nej, det är bara en prick på kartan.
  — Det kanske finns en polisman där.
   De körde vidare under tystnad en stund. En silo gled förbi till vänster om dem. För övrigt bara majsfält. De mötte ingen som var på väg åt motsatt håll, inte ens en lastbil från någon bondgård.
  — Har vi kört om någon sedan vi åkte av från motorvägen, Vicky? Hon funderade en stund.
  — En bil och en traktor, sa hon sedan. Vid den där korsningen.
  — Nej, sedan vi kom in på den här vägen, menar jag. Väg 17.
  — Nej, det tror jag inte.
   Tidigare skulle det här ha lett till en bitande kommentar. Nu satt hon bara och stirrade rakt fram på vägen och dess ändlösa streckade mittlinje.
  — Vicky! Skulle du vilja öppna resväskan?
  — Tror du att det kan ha någon betydelse?
  — Jag vet inte. Kanske.
   Medan hon plockade med knutarna (hennes ansikte hade ett underligt uttryck — samma uttryck som Burt mindes att hans mor kunde ha när hon rensade inälvorna ur söndagskycklingen), vred
   Burt på radion igen. Stationen med popmusik som de hade lyssnat på dränktes nästan av statiskt brus, och Burt skruvade på stationsväljarknappen. Den röda markören löpte sakta utmed skalan. Lantbruksrapporter. Buck Owens. Tammy Wynette. Alla avlägsna, nästan förvrängda till ett sorl. Sedan, precis i slutet av skalan, dånade plötsligt ett enda ord ut ur högtalaren så högt och tydligt att man kunde tro att munnen som yttrade det befann sig precis under instrumentbrädan.
  — FÖRSONING! dånade rösten.
   Burt utstötte en grymtning. Vicky hoppade till.
  — ENDAST GENOM LAMMETS BLOD KAN VI BLI FRÄLSTA! vrålade rösten och Burt vred genast ner ljudet.
   Den här stationen låg nära, det var ett som var säkert. Så nära att ... ja, där låg den. Som en spindel mot den blå horisonten reste sig ur majsfältet en röd trefotad radiomast.
  — Försoning är ordet, bröder och systrar, upplyste rösten dem och sjönk till ett mera samtalsvänligt tonfall, medan man i bakgrunden hörde röster som mumlade amen. Det finns de som tror, att man kan bege sig ut i världen, och arbeta och vandra omkring i den utan att bli besudlad. Är det vad Guds ord lär oss?
   På avstånd men fortfarande högt:
  — Nej!
  — JESUS, DU ÄR VÄLSIGNAD! skrek evangelisten.
   Och nu kom orden rytmiskt, nästan lika betvingande som takt-slagen i en hårdrockslåt: När ska det uppdagas att detta leder mot döden? När ska det uppdagas att världens lön väntar på andra sidan? Hm? Hm? Herren har sagt att det finns många boningar i Hans hus. Men det finns ingen plats för den otuktige. Det finns ingen plats för den girige. Det finns ingen plats för den som besudlar majsen. Ingen plats för den homosexuelle. Ingen plats för ...
   Vicky knäppte av radion.
  — Det där dravlet får mig att må illa.
  — Vad var det han sa? frågade Burt henne. Vad var det han sa om majsen?
  — Det hörde jag inte.
   Hon höll på med knuten till det andra klädstrecket.
  — Han sa något om majs. Jag vet att han gjorde det.
  — Äntligen! sa Vicky och resväskan öppnade sig i hennes knä. De passerade just en skylt med texten: GATLIN 8 KM KÖR SAKTA TANK PÅ BARNEN. Den var full av 22-kalibers kulhål.
  — Strumpor, sa Vicky. Två par byxor ... en skjorta ... en livrem, en bandrosett med ett ...
   Hon höll upp ett flagnande förgyllt halsspänne.
  — Vem kan det här tillhöra?
   Burt kastade en blick på det.
  — Hopalong Cassidy, skulle jag tro.
  — Jaha.
   Hon lade tillbaka det igen och började gråta på nytt.
   Efter en stund sa Burt:
  — Tyckte du inte att det var något konstigt med den där radiogudstjänsten?
  — Nej. Jag hörde tillräckligt av sådant där när jag var barn. Det har jag ju berättat för dig.
  — Tyckte du inte att han lät väldigt ung, den där predikanten? Hon gav till ett glädjelöst skratt.
  — En tonåring kanske. Än sen då? Det är just det som är så hemskt med alltihop. De vill fånga in dem medan deras personligheter fortfarande är formbara. De vet precis hur man ska gå till väga för att manipulera deras känslor. Du skulle ha varit med på några av tältmötena som mina föräldrar släpade i väg mig på ... några av de där som jag blev "frälst" på.
   Låt mig se nu. Baby Hortense, Det Sjungande Underbarnet, var där. Hon var åtta år. Hon ställde sig upp och sjöng "Jag lutar mig i Herrens famn" medan hennes pappa gick runt med brickan och uppmanade alla att "gräva djupt i fickan, vi ska väl inte svika Guds lilla flicka här". Sedan var det Norman Staunton. Han brukade predika om svavel och helveteseldar i den där Little Lord Fauntleroy-kostymen med kortbyxor. Han var bara sju år gammal.
   Hon nickade när han tittade tvivlande på henne.
  — Och det var inte bara de där två. Det fanns gott om dem. De var fina dragplåster. Hon spottade fram ordet.
  — Ruby Stampnell. Tioårig helbrägdagörare. Systrarna Grace. De brukade komma ut med små glorior av aluminiumfolie på sina huvuden och ... åh!
  — Vad är det?
   Han ryckte till och vände sig om för att se på henne och det som hon höll i händerna. Vicky stirrade på föremålet. Hennes långsamt trevande händer hade greppat det längst ner i resväskan och plockat upp det medan hon pratade. Burt körde in till vägkanten för att ta sig en bättre titt. Hon gav honom föremålet utan ett ord.
   Det var ett krucifix tillverkat av bladen från majshylsor. De hade en gång varit gröna men var torra nu. Någon hade med hjälp av hopflätade, fina majstrådar satt fast en liten majskolv på korset. De flesta av majskornen var bortplockade, förmodligen ut-petade ett i taget med hjälp av en fickkniv. De korn som fanns kvar bildade en enkel korsformig figur i gul basrelief. Ett längsgående snitt i vardera majskornsögat antydde pupillerna. Utsträckta majskornsarmar. Benen satt tillsammans och avslutades i en enkel antydan till nakna fötter. Dessutom höjde sig fyra bokstäver ovanför figuren mot bakgrunden av den benvita kolven: INRI.
  — Ett fantastiskt fint handarbete, sa han.
  — Det är hemskt, sa hon med ansträngd röst. Kasta ut det.
  — Men, Vicky, polisen vill kanske titta på det.
  — Varför det?
  — Tja, inte vet jag. Kanske för att ...
  — Kasta ut det. Kan du inte göra det för min skull? Jag vill inte ha det inne i bilen.
  — Jag ska lägga den där bak. Och så snart vi har pratat med snutarna gör vi oss av med det på ett eller annat sätt. Det är ett löfte. Okay?
  — Gör vad du vill med det då! skrek hon åt honom. Du gör ju i alla fall bara som du vill!
   Han kastade det med en bekymrad min i baksätet, där det hamnade på en hög med kläder. Majskornsögonen stirrade stumt upp mot T-birdens taklampa. Burt svängde ut på vägen igen medan gruset sprutade om bakhjulen.
  — Vi ska överlämna kroppen och allt som fanns i resväskan till snutarna, lovade han. Sedan behöver vi inte bekymra oss mer om det.
   Vicky svarade inte. Hon satt och studerade sina händer.
   Efter ett par kilometer upphörde de ändlösa majsfälten och bondgårdar med uthus dök upp vid vägen. På en gård såg de hur några smutsiga kycklingar håglöst pickade i marken. På taket till ladorna kunde de se urblekta reklamskyltar för Coca-Cola och tuggtobak. De passerade en hög anslagstavla med texten: BARA JESUS KAN FRÄLSA. De åkte förbi ett kafé med en Conoco bensinpump utanför, men Burt beslutade sig för att de skulle fortsätta in till centrum av stan, ifall det fanns något sådant. I annat fall kunde de komma tillbaka till det där kaféet. Det var inte förrän de redan hade åkt förbi kaféet som det slog honom att parkeringsplatsen utanför hade varit tom, förutom en gammal pickup som inte tycktes ha någon luft i däcken.
   Plötsligt började Vicky skratta. Ett gällt, fnittrande skratt som varnade Burt för att hon befann sig farligt nära hysteri.
  — Vad är det som är så roligt?
  — Skyltarna, sa hon och flämtade och hickade. Har du inte läst dem? Det är då verkligen inget skämt att man kallar det här området för Bibelbältet. Ah, Herregud, där är en massa andra skyltar.
   Ännu en hysterisk skrattsalva undslapp henne och hon satte händerna för munnen.
   Det stod endast ett ord på varje skylt. De vilade på vitmålade stolpar och det såg ut att ha förflutit lång tid sedan de stacks ner i den sandiga vägkanten. Den vita färgen hade gulnat och flagnade. Skyltarna dök upp med tjugo meters mellanrum och Burt läste:
   ETT ... MOLN ... OM ... DAGEN ... EN ... ELD ... PELARE ... OM... NATTEN
  — De har bara glömt en sak, sa Vicky som fortfarande fnittrade hejdlöst. — Vadå? frågade Burt och rynkade pannan.
  — Burma Shave.
   Hon pressade en knuten hand för munnen för att hejda skrattet, men de halvhysteriska fnittringarna bubblade ändå ut som sprudlande kolsyrebubblor ur en läskedrycksflaska.
  — Vicky, mår du inte riktigt bra?
  — Jag kommer att göra det. Så snart vi befinner oss ett par hundra mil härifrån i det soliga, sydliga Kalifornien med Klippiga bergen mellan oss och Nebraska.
   En ny samling med skyltar dök upp och de läste dem under tystnad.
   TAG ... DETTA ... BRÖD ... SÄGER ... HERREN ... DIN ... GUD
   Hur kommer det sig, tänkte Burt, att jag genast kopplar ihop det här med majs? Är det inte så man säger när man delar ut nattvarden? Det var så länge sedan han var i kyrkan att han inte kunde komma ihåg riktigt. Det skulle inte förvåna honom ifall de använde majsbröd till oblater i de här delarna av landet. Han skulle just öppna munnen och säga det till Vicky, när han kom på andra tankar.
   De kom till ett backkrön och där bredde Gatlin ut sig framför dem med alla sina tre kvarter. Stan såg ut som en scenuppsättning ur en film om 30-tals depressionen.
  — Det måste finnas en polis här, sa han och undrade hur det kunde komma sig att den här gamla bondhålan framkallade en känsla av bävan inom honom.
   De körde förbi en vägskylt som upplyste om att man nu inte fick köra fortare än femtio kilometer i timmen. Och sedan ännu en rostfläckig skylt som sa: NI KÖR NU IN I GATLIN - DEN TREVLIGASTE STADEN I HELA NEBRASKA - ELLER NÅGONSTANS! FOLKM. 5431.
   Dammiga almar kantade båda sidor av vägen, och de flesta av dem såg sjuka ut. De passerade förbi Gallins brädgård och en bensinmack där skyltarna med priserna svängde sakta för den heta eftermiddagsbrisen: REG 35,9 HÖGOKTAN 38,9, samt en annan skylt som löd: HEJSAN LÅNGTRADARE DIESELBRÄNSLE PÅ BAKSIDAN.
   De korsade först Elm Street, sedan Birch Street och körde fram mot torget. Husen utmed gatorna var byggda i enkelt trä och hade nätförsedda förstukvistar. Fyrkantiga och funktionella. De gulbruna gräsmattorna var en dyster syn. Längre upp kom en byracka gående sakta fram till mitten av Maple Street. Där stannade den för att titta på dem en stund innan den lade sig ner på gatan med nosen vilande på tassarna.
  — Stanna, sa Vicky. Stanna med detsamma. Burt svängde lydigt in mot kanten.
  — Vänd om. Vi kan väl åka med liket till Grand Island i stället. Det är väl inte så långt, va? Kan vi inte göra det?
  — Vicky, vad är det som är galet?
  — Vad menar du med galet? frågade hon och rösten steg till ett tunt pip. Den här stan är öde, Burt. Det är bara vi här. Känner du inte det?
   Han hade känt någonting, och han kände det fortfarande. Men vad ...?
  — Det ser bara så ut, sa han. Men nog är det en liten håla allt. Folk är väl någonstans och spelar bingo, kan tänka.
  — Det finns ingen här.
   Hon uttalade orden med en besynnerlig, ansträngd betoning.
  — Såg du inte den där bensinmacken som vi åkte förbi?
  — Jovisst, den bredvid brädgården. Än sen då?
   Hans tankar var på annat håll, och han lyssnade på det enformiga surret från en cikada som gömde sig i en av de närstående almarna. Han kunde känna doften av majs, dammiga rosor och gödsel — naturligtvis. Det var första gången som de befann sig inne i en stad sedan de kört av från motorvägen. En stad som låg i en delstat han aldrig hade varit i tidigare (fastän han hade flugit över den ett flertal gånger i United Airlines 747:or), och på något sätt kändes det helt fel men ändå rätt på samma gång. Längre upp längs gatan skulle det ligga en drugstore med en läskedrycksbar, en biograf som hette Bijou och en skola uppkallad efter John F. Kennedy.
  — Burt, priserna på de där skyltarna var 35,9 för regular och 38,9 för högoktan. Hur länge sedan är det som någon betalade de priserna för bensin i det här landet?
  — Minst fyra år, medgav han. Men, Vicky
  — Vi befinner oss mitt inne i stan, Burt, och inte en bil syns till! Inte en enda bil!
  — Grand Island ligger elva mil härifrån. Det skulle verka konstigt om vi tog honom dit.
  — Det struntar jag i.
  — Det enda vi behöver göra är att köra till tingshuset och ...
  — Nej!
   Fan också, nu är vi där igen. Alltihop i ett nötskal varför vårt äktenskap håller på att gå i kras. Nej, säger jag. Nej, sir. Och dessutom så tänker jag hålla andan tills jag blir blå om du inte låter mig få som jag vill.
  — Vicky, sa han.
  — Jag vill bort härifrån. Burt.
  — Vicky, hör på mig.
  — Vänd om.
  — Vicky, kan du hejda dig för en sekund?
  — Jag hejdar mig när vi är på väg åt andra hållet. Kör nu.
  — Vi har ett dött barn i bilen! röt han åt henne och njöt av att se henne rycka till och tappa hakan.
   Han fortsatte med ett något lägre tonfall: Någon skar halsen av honom och knuffade sedan ut honom på vägen så att jag körde över honom. Och nu tänker jag köra till tingshuset, eller vad de nu kallar det för här, för att redogöra för det. Men vill du hellre börja gå tillbaka till motorvägen, så gärna för mig. Jag plockar upp dig sedan. Men försök att inte säga åt mig att vända om och köra elva mil till Grand Island, som om vi inte hade någonting annat än en sopsäck i bakluckan. Den här grabben har säkert en moder och jag tänker rapportera det här innan mördaren hinner försvinna bortom bergen.
  — Ditt svin, sa hon och grät. Vad försiggår mellan oss egentligen.
  — Inte vet jag, svarade han. Jag vet ingenting längre. Men det går faktiskt att bättra på vår situation, Vicky.
   Han svängde ut från kanten. Hunden lyfte på huvudet, när den hörde däcken tjuta till, och lät det sedan vila på tassarna igen.
   De körde det sista kvarteret fram till torget. Main Street delade sig i två gator vid hörnet av Main och Pleasant. Det fanns verkligen ett torg som utgjordes av en gräsbevuxen park med en musikestrad i mitten. På andra sidan, där Main Street löpte samman till en gata igen, låg två byggnader som såg officiella ut. Burt kunde läsa texten på den ena av dem: GATLINS STADSHUS.
  — Där har vi det, sa han, men Vicky svarade inte.
   Halvvägs över torget svängde Burt in mot trottoarkanten igen. De stannade utanför ett matställe, Gallins bar och grill.
  — Vart ska du nu? frågade Vicky när han öppnade dörren på sin sida.
  — Jag ska ta reda på var alla människor är någonstans. Enligt skylten i fönstret är stället öppet.
  — Du får inte lämna mig ensam kvar här.
  — Följ med då. Vem hindrar dig?
   Hon öppnade dörren och steg ur bilen medan han rundade fronten. Han såg hur blek hon var och kände ett sting av medömkan. Tröstlös medömkan.
  — Hör du? frågade hon när han kom fram till henne.
  — Hör vadå?
  — Tystnaden. Inga bilar. Inga människor. Inga traktorer. Ingenting.
   Plötsligt hördes det höga och glada skrattet från barn något kvarter längre bort.
  — Jag hör ungar, sa han. Gör inte du det?
   Hon såg oroligt på honom.
   Han öppnade dörren till matstället och de steg in i en torr, steril värme. Golvet var täckt med damm. Kromet glänste matt. Takfläktens träblad stod stilla. Tomma bord. Tomma barstolar. Fast spegeln bakom disken var krossad och sedan var det någonting annat också ... i nästa ögonblick hade han det. Alla ölkranarna var avbrutna och låg på disken.
   Vickys röst lät uppspelt och på gränsen till att brista.
  — Visst. Fråga vem som helst. Ursäkta mig, herrn, men skulle ni kunna tala om för mig ...
  — Äh, håll klaffen.
   Men hans röst lät matt och kraftlös. De stod i en bar där solljuset föll in genom matställets stora, slipade planglasfönster, och återigen hade han den där känslan av att vara iakttagen. Han tänkte på pojken i bagageluckan och skrattet från barnen. Ett ord dök upp i huvudet på honom, och det upprepade sig overkligt om och om igen: Obesedd. Obesedd. Obesedd.
   Hans blick vandrade över de av ålder gulnade korten som satt uppsatta med häftstift bakom disken: OSTBURGARE 35¢ VÄRLDENS BÄSTA JOE 10¢ JORDGUBBSRABARBERPAJ 25¢ DAGENS SPECIAL SKINKA & BRUNSÅS M. POTATISMOS 80¢.
   Hur länge sedan var det som han senast såg sådana här priser på ett matställe?
   Vicky hade svaret.
  — Titta på det här, sa hon gällt och pekade på väggalmanackan. De verkar ha kört med samma matsedel i tolv år.
   Hon gav till ett gnisslande skratt.
   Han gick fram till almanackan. Bilden visade två små pojkar som badade i en damm medan en söt liten hund bar bort deras kläder. Under bilden stod det: GATLINS TRÄ- & JÄRNVARUAFFÄR Ni knixar det, Vi fixar det. Datumet var från augusti 1964.
  — Men jag förstår inte, stammade Burt. Men jag är säker på ...
  — Du är säker, va! skrek hon hysteriskt. Visst, du är säker! Det är bland annat det som är ditt problem, Burt. Du har tillbringat hela ditt liv med att vara säker!
   Han började gå mot dörren igen och hon följde efter honom.
  — Vart ska du gå?
  — Till stadshuset.
  — Burt, varför måste du vara så envis? Du måste fatta att något är galet här. Kan du inte bara medge det?
  — Jag är inte alls envis. Jag vill bara bli av med det där som vi har i bagageluckan.
   De steg ut på trottoaren, och Burt slogs på nytt av tystnaden i stan och lukten av gödsel som låg i luften. På något vis tänkte man aldrig på den där lukten när man smörade majskolven, saltade och högg in på den. Med hälsningar från sol, regn, alla möjliga sorters mänskligt tillverkade fosfater och en god, hälsosam portion koskit. Fast den här lukten var på något sätt annorlunda än den han hade växt upp med på landet i norra delen av delstaten New York. Säga vad man ville om organiska gödningsmedel, men det doftade något speciellt när gödselspridaren spred ut det över åkrarna. Kanske inte den bästa av parfymer, visst inte, men när kvällsbrisen svepte den med sig över de nyplöjda åkrarna var det faktiskt en doft med goda associationer. Det betydde att vintern var över för gott. Det betydde att skolportarna skulle slås upp om sex veckor och släppa ut barnen på sommarlov. Det var en doft som han oåterkalleligen förknippade med andra dofter som verkligen var som parfym: timotej, klöver, färsk jord, stockrosor och skogskornell.
   Men de måste bära sig annorlunda åt här ute, tänkte han. Det fanns en sötsliskig underton i den här lukten. Nästan som av död. Som sjukvårdare i Vietnam hade han blivit väl förtrogen med dödens lukt.
   Vicky satt stilla i bilen och stirrade på majskolvskrucifixet i sitt knä. Burt tyckte inte om uttrycket i hennes ansikte.
  — Lägg bort den där saken, sa han.
  — Nej, svarade hon utan att titta upp. Lek du dina lekar, så leker jag mina.
   Han lade in växeln och körde bilen fram till hörnet. Ett dött stoppljus hängde ovanför dem och svängde lätt för den svaga brisen. Till vänster låg en vit liten kyrka. Gräset var nyklippt. Rader med välskötta blommor växte längs den stensatta gången som förde upp till porten. Burt körde fram dit.
  — Vad håller du på med?
  — Jag tänker gå in och ta mig en titt, svarade Burt. Det är enda stället i stan som inte tycks ha tio års lager av damm över sig. Titta där, på gudstjänsttavlan, tillade han och pekade.
   Hon tittade.
   Prydligt uppsatta vita bokstäver under glas bildade texten: MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN TILLKOMMER HONOM SOM HÄRSKAR I MAJSEN. Datumet var den 24 juli 1976 — förra söndagen.
  — Honom Som Härskar i Majsen, sa Burt och vred av tändningen. Jag antar att det är en av de niotusen benämningar som finns på vår Gud här i Nebraska. Blir du med?
  — Jag tänker inte följa med in dit, sa hon utan att le.
  — Okay. Du gör som du vill.
  — Jag har inte varit i kyrkan sedan jag flyttade hemifrån, och jag vill inte gå in i den här kyrkan och jag vill inte vara i den här stan, Burt. Jag är vettskrämd. Kan vi inte åka härifrån?
  — Det tar bara en minut.
  — Jag har mina egna bilnycklar, Burt. Om du inte är tillbaka om fem minuter, kör jag i väg och lämnar dig kvar här.
  — En minut bara, damen.
  — Som sagt, jag kör ensam i väg. Om du nu inte kastar dig över mig som en simpel rånare och tar ifrån mig nycklarna. Det är du nog i stånd till.
  — Men du tror inte att jag vill göra det.
  — Nej.
   Hennes handväska låg mellan dem på bilsätet. Han snappade åt sig den. Hon skrek och famlade efter axelremmen. Burt höll väskan utom räckhåll för henne. Han brydde sig inte om att gräva i den utan vände den helt enkelt upp och ner och lät allting falla ur den. Nyckelringen glänste bland tunna näsdukar, smink och gamla shoppinglistor. Hon dök efter nycklarna, men han hann före henne igen och stoppade ner dem i sin egen ficka.
  — Du hade inte behövt göra på det viset, sa hon och grät. Ge mig nycklarna.
  — Nej, sa han och gav henne ett hårt, intetsägande grin. Aldrig i livet.
  — Åh, snälla Burt! Jag är livrädd!
   Hon höll bedjande ut handen mot honom.
  — Du skulle inte vänta i mer än två minuter innan du bestämde dig för att det fick vara nog.
  — Det skulle jag inte alls ...
  — Och sedan skulle du köra i väg och skratta åt mig och säga dig själv att "Det där ska väl lära Burt att inte vara dum mot mig när jag vill ha någonting". Har inte det varit ditt motto under hela vårt äktenskap, kanske? Det ska lära Burt att inte vara dum mot mig.
   Han steg ur bilen.
  — Snälla Burt! skrek hon och hasade efter över sätet. Lyssna på mig ... jag vet ... vi kan väl köra ut från stan och ringa från en telefonkiosk, va? Jag har massor med växel. Jag kan ... vi kan ... lämna mig inte ensam, Burt, lämna mig inte ensam här ute!
   Han slängde igen dörren mitt i hennes skrik och lutade sig sedan mot bilen en stund, blundade och gnuggade sig i ögonen. Hon bultade på sidorutan och skrek hans namn. Hon skulle verkligen göra ett fint intryck när han äntligen fick tag i någon myndighetsperson som kunde ta hand om liket. Det skulle hon verkligen.
   Han vände sig om och gick uppför den stenlagda gången mot kyrkporten. Han skulle bara se sig omkring, högst två—tre minuter, och sedan skulle han gå ut igen. Porten var förmodligen låst.
   Men porten svängde lätt inåt på välsmorda gångjärn (pietetsfullt smorda, tänkte han. och han tyckte att det lät lustigt utan att han förstod varför), och han steg in i vapenhuset där det var så svalt att han nästan frös. Det dröjde en stund innan hans ögon vande sig vid dunklet.
   Det första han fick syn på var en hög med bokstäver av trä i bortre hörnet, dammiga och kastade huller om buller. Han gick nyfiken fram till högen. De såg lika gamla och bortglömda ut som almanackan på matstället, till skillnad från resten av vapenhuset som var dammfritt och rent. Bokstäverna var omkring en halv meter höga och hörde uppenbarligen ihop. Han spred ut dem på mattan — de var tjugo till antalet — och flyttade runt dem som anagram. HELGADE BARN PAKT KIST Y. Nej. BRAGDE HEL PANT TYKISKA. Det blev inte heller bra. Förutom K i KISKA. Han satte snabbt ihop ordet KYRKAN och det som blev kvar såg ut som TIGA SADE BLEPTH. Dumheter. Här satt han och lekte idiotlekar med en hög bokstäver medan Vicky höll på att gå upp i limningen ute i bilen. Han skulle just resa sig upp när han såg det. Han formade BAPTIST och lämnade kvar HELDAGE — och genom att låta två av bokstäverna byta plats fick han HELGADE. HELGADE BAPTISTKYRKAN. Bokstäverna måste ha suttit ute på framsidan. Någon hade plockat ner dem och likgiltigt kastat dem i hörnet. Dessutom så hade man målat om kyrkan sedan dess, vilket gjorde det omöjligt att avgöra var bokstäverna hade suttit.
   Varför?
   För att det inte var Helgade Baptistkyrkan längre, helt enkelt. Men vad var det för slags kyrka då? Utan att kunna begripa varför kände han en plötslig ilning av rädsla vid tanken, och han reste sig upp med ett ryck. Han slog dammet av fingrarna. De hade alltså plockat ner en hög med bokstäver, än sen då? Den kanske numera var en Filip Wilsonkyrka i Vad händer nu?
   Men vad var det som hade hänt här?
   Han ruskade otåligt av sig funderingarna och gick in genom de inre dörrarna. Burt stod längst bak i kyrkan nu, och när han tittade bort mot mittskeppet kände han hur skräcken slöt sig kring hjärtat och kramade till. Han drog häftigt in andan och ljudet ekade genom den stilla tystnaden.
   Utrymmet bakom predikstolen dominerades av ett jättelikt porträtt av Kristus, och Burt tänkte genast: Om inget annat i den här stan hade gett Vicky stora skälvan, så skulle det här göra det.
   Kristusfiguren grinade slugt emot honom. Ögonen var stora och stirrade och kom Burt att tänka på Lon Chaney i "Fantomen på Stora Operan". I var och en av de stora pupillerna höll någon (syndare antagligen) på att drunkna i ett hav av eld. Men det besynnerligaste med den här Kristusfiguren var att den hade grönt hår ... hår som vid en närmare granskning visade sig vara en slingrande massa av tidig försommarmajs. Bilden var effektfull trots det enkla utförandet. Den påminde om en seriefigur på en väggmålning utförd av ett begåvat barn — en gammal-testamentlig Kristus, eller en hednisk Kristus som snarare offer-slaktade sina får i stället för att vägleda dem.
   Längst ner vid slutet av den vänstra bänkraden stod en orgel, och först kunde Burt inte avgöra vad det var som var fel med den. Han gick nerför den västra gången och såg med växande skräck hur tangenterna var losslitna, orgelstämmorna urdragna ... och själva piporna fyllda med torra majshylsor. Ovanför orgeln hängde en tavla med textade bokstäver: MÅ INGEN ANNAN SÅNG FRAMFÖRAS ÄN DEN AV MÄNNISKANS EGEN TUNGA SÄGER HERREN DIN GUD.
   Vicky hade rätt. Något var förskräckligt galet här. Skulle han forska vidare? Eller skulle han gå ut och sätta sig i bilen och köra bort från den här stan så snabbt som möjligt, utan att bry sig om stadshuset. Men det kändes inte rätt. Fram med sanningen nu, sa han sig själv. Du vill att hon ska få lida ordentligt innan du går tillbaka och medger att hon faktiskt hade rätt från början.
   Han skulle bara dröja sig kvar några minuter till innan han gick ut igen.
   Medan han gick fram mot predikstolen tänkte han: Folk måste ju färdas genom Gatlin då och då. Det måste finnas folk i grannstäderna som har vänner och släktingar här. Nebraskas statspolis måste väl ha vägarna förbi här ibland. Och elverket? Stoppljuset hade inte fungerat. Säkert måste de väl känna till att det inte har funnits någon ström här på tolv år? Slutsats: Det som tyckts ha inträffat i Gatlin var en omöjlighet.
   Ändå kände han hur det kröp i honom.
   Han tog sig uppför de fyra mattbeklädda trappstegen till predikstolen och såg ut över de öde kyrkbänkarna som blänkte i halvdunklet. Han riktigt kände hur de där kusliga och definitivt okristliga ögonen borrade sig in i ryggen på honom.
   En stor bibel låg på pulpeten. Den var uppslagen och han kunde läsa i Job, 38 Kapitlet: "Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade: Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det du talar så utan insikt? ... Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd." Herren. Han som Härskar I Majsen. Säg det, om du har ett så stort förstånd. Och var vänlig och räck mig majsen.
   Han bläddrade i bibeln och sidorna viskade torrt i tystnaden spöklika ljud, ifall det verkligen fanns något sådant som spöken. Och på ett sådant här ställe kunde man nästan tro det. Delar av bibeln var bortrivna. Mestadels ur Nya testamentet. Någon hade tydligen bestämt sig för att med hjälp av en sax ge den gode konung Jakob upprättelse.
   Men Gamla testamentet var intakt.
   Han skulle just stiga ner från predikstolen när han fick syn på en annan bok på en hylla längre ner. Han plockade upp den och tänkte att det kanske kunde vara kyrkboken med alla bröllop, konfirmationer och begravningar i.
   Han gjorde en grimas när han fick se orden på omslaget, textade med bladguld, fast på ett klumpigt sätt: MÅ DE ORÄTTFÄRDIGA HUGGAS NER FÖR ATT JORDEN ÅTER SKALL BLIVA FRUKTSAM SÄGER HÄRSKARORNAS GUD.
   Det verkade som om en och samma tanke var den genomgående här i kyrkan, och Burt var inte särskilt förtjust i den.
   Han slog upp boken till den första stora, linjerade sidan. Han såg genast att det var ett barn som hade skrivit texten. På vissa ställen hade någon gjort omsorgsfulla rättelser med hjälp av en bläckkautschuk. Det fanns inga stavfel, men bokstäverna var stora och barnsligt skrivna, snarare tecknade än skrivna. I den första kolumnen kunde han läsa:

Amos Deigan (Richard), f 4 sept 1945 4 sept 1964
   Isak Renfrew (William), f 19 sept 1945 19 sept 1964
   Sefanja Kirk (George), f 14 okt 1945 14 okt 1964
   Maria Wells (Roberta), f 12 nov 1945 12 nov 1964
   Jemen Hollis (Edward), f 5 jan 1946 5 jan 1965

Burt rynkade pannan och fortsatte att bläddra igenom sidorna. Ungefär tre fjärdedelar in i boken upphörde plötsligt dubbelkolumnerna:

Rakel Stigman (Donna), f 21 juni 1957 21 juni 1976
   Moses Richardson (Henry), f 29 juli 1957 Malaki Boardman (Craig), f 15 aug 1957
   Sista anteckningen i boken stod för Rut Clawson (Sandra), f 30 april 1961. Burt tittade efter i hyllan där han hade funnit boken och fann ytterligare två stycken. Den första hade samma logotype med MÅ DE ORÄTTFÄRDIGA HUGGAS NER och den var en fortsättning på uppteckningen över födelsedatum och namn. I början av september 1964 fann han Job Gilman (Clayton), f 6 sep, och nästa notering gällde Eva Tobin, f 16 juni 1965. Inget andranamn inom parentes.
   Den tredje boken var tom.
   Burt funderade på saken där han stod uppe i predikstolen. Någonting måste ha inträffat här 1964. Något som hade med religion att göra, och majs ... och barn.
   Fader vår, vi ber dig välsigna skörden. I Jesu namn, amen.
   Och kniven som höjdes för att offra lammet — men hade det varit ett lamm? Kanske hade en religiös galenskap svept fram över invånarna. Ensamma som de var, avskurna från yttervärlden av hundratals kvadratkilometer tyst, rasslande majs. Ensamma under etthundrasjuttiotre miljoner kvadratkilometer blå himmel. Ensamma under Guds allom övervakande öga, en numera främmande, grön gud, en gud av majs som hade blivit gammal, främmande och utsvulten. Han Som Härskar I Majsen.
   Burt kände hur kylan borrade sig in i honom.
   Jag ska berätta en historia för dig, Vicky. Den handlar om Amos Deigan, tidigare Richard Deigan, född den 4 september 1945. Han antog namnet Amos 1964, Amos är ett fint gammaltestamentligt namn och han var en av de mindre kända profeterna. Nåja, Vicky, vad som hände var — skratta inte nu — att Dick Deigan och hans vänner — Billy Renfrew, George Kirk, Roberta Wells, Eddie Hollis och många andra — blev religiösa och de dödade sina föräldrar. Allihop. Dödsroligt, inte sant? De sköt dem i sina sängar, kniv-högg dem i badkaren, förgiftade maten för dem, hängde dem eller skar upp buken på dem, vad vet jag?
   Varför? Majsen. Majsen kanske höll på att dö. De kanske fick för sig att majsen höll på att dö för att det syndades alltför mycket. Att det inte offrades tillräckligt. De kan ha gjort det ute på fälten, mellan majsraderna.
   Och på något sätt, det här är något som jag är övertygad om Vicky, på något sätt bestämde de att ingen fick bli äldre än nitton år. Richard "Amos" Deigan, hjälten i vår lilla historia, fyllde nitton år den fjärde september 1964 — datumet i boken. Jag tror att de antagligen dödade honom. Offrade honom på majsfältet. Låter inte klokt, eller hur?
   Men låt oss ta en titt på Rakel Stigman som hette Donna Stigman ända fram till 1964. Hon fyllde nitton år den 21 juni, vilket bara är för en månad sedan. Moses Richardson är född den 29 juli — han kommer att fylla nitton om endast tre dagar från i dag räknat. Kan du föreställa dig vad som kommer att hända med vår vän Moses den 29? Det kan jag.
   Burt slickade sig om läpparna som var alldeles torra.
   En sak till, Vicky. Se på det här. Vi har Job Gilman (Clayton) som är född den 6 september 1964. Inga flera födslar förrän den 16 juni 1965. Ett gap på tio månader. Vet du vad jag tror? Jag tror att de mördade alla föräldrar, även de som var gravida. Och sedan blev en av dem själva med barn i oktober 1964 och födde därefter Eva. En flicka som bara var sexton eller sjutton år gammal. Eva. Den första kvinnan.
   Han bläddrade tillbaka i boken och fann notisen om Eva Tobin. Under det: "Adam Greenlaw, f 11 juli 1965."
   De borde vara elva nu, tänkte han och kände hur skinnet knottrade sig. Och de kanske finns där ute just nu. Någonstans.
   Men hur kunde en sådan här sak hållas hemlig? Hur kunde det fortgå?
   Hur, om inte Gud själv hade gått med på det?
  — Herre Jesus, sa Burt till tystnaden, och i samma ögonblick började T-birdens signalhorn att tjuta där ute.
   Ett ihållande tjut.
   Burt kastade sig ner från predikstolen och rusade längs mittgången. Han kastade upp porten och släppte in det heta, bländande solskenet. Vicky satt käpprak bakom ratten med bägge händerna som fastklistrade vid signalhornet. Hon kastade vilt med huvudet. Barnen kom från alla håll. Några av dem skrattade. De var beväpnade med knivar, yxor, rör, stenar och hammare. En liten flicka på kanske åtta år, med långt och ljust, vackert hår, höll i handtaget till en domkraft. Bönders vapen. Inte en enda av dem hade något skjutvapen. Burt kände en stark lust att skrika mot dem: Vilka av er är Adam och Eva? Vilka av er är mödrarna? Vilka är döttrarna? Fäderna? Sönerna?
   Säg det, om du har ett så stort förstånd.
   De kom från sidogatorna, från parken, genom grinden i nätstängslet som omgav skolgårdens lekpark något kvarter västerut. En del av dem såg likgiltigt på Burt som stod som förlamad på kyrktrappen, medan andra petade varandra i sidan och pekade och log ... log som söta små barn brukar göra.
   Flickorna var klädda i långa bruna ylleklänningar och urblekta solhattar. Pojkarna såg ut som kväkarpräster och var klädda helt i svart med flatbrättade rundkullade hattar. De strömmade fram mot bilen över stans torg, över gräsmattor, och några kom över främre kyrkogården till den kyrka som hade hetat Helgade Baptistkyrkan fram till 1964. Ett par av dem stod så nära att de nästan kunde ta på honom.
  — Geväret! skrek Burt. Vicky, ta fram geväret!
   Men han såg att hon var fullständigt panikslagen och paralyserad. Han tvivlade på att hon ens hade hört honom genom de uppvevade fönsterrutorna.
   De närmade sig Thunderbirden från alla håll. Yxorna, klubborna och rörstumparna började höjas och sänkas. Herregud, är jag verkligen med om det här? tänkte han. En förkromad spjutspets föll av bilen. Kylarprydnaden flög genom luften. Knivar borrade sig in i de vita däcksidorna och bilen sjönk ihop. Signalhornet fortsatte att tjuta utan uppehåll. Vindrutan och sidofönstren var genomskinliga nu och började ge efter för de våldsamma angreppen ... och i nästa ögonblick exploderade förardörrens splitterfria ruta inåt och han kunde se in i bilen igen. Vicky drog sig bakåt och höll bara ena handen på signalhornet medan hon skyddade ansiktet med den andra. Ivriga små händer sträckte sig in och famlade efter låsknappen. Hon slog vilt undan dem. Signalhornet tjöt till stötvis ett par gånger och upphörde sedan helt.
   Den misshandlade och tillbucklade förardörren slets upp. De försökte släpa ut henne, men hon höll sig krampaktigt fast i ratten. Sedan lutade sig en av dem in i bilen, med kniven i handen, och ...
   Förlamningen släppte och Burt kastade sig nerför trapporna, snavade nästan och rusade ner mot dem längs den stenbelagda gången. En av dem, en pojke på omkring sexton år med långt, rött hår som hängde ner under hatten, vände sig nästan som i förbigående om, och i nästa ögonblick var det något som ven genom luften. Burts vänsterarm rycktes bakåt, och för en kort sekund fick han den absurda känslan att någon hade slagit till honom på långt avstånd. Sedan kom smärtan, så skarp och så plötslig att allting blev grått för hans ögon.
   Han betraktade med en dum, undrande blick sin arm. En stor fickkniv växte ut ur hans arm som ett slags tumör. Ärmen på hans sportskjorta från J C Penney började färgas röd. Han stirrade på den under en tidsrymd som kändes som en evighet, och försökte begripa hur i all världen en stor fickkniv kunde växa fram ur armen på honom ... var det möjligt?
   När han tittade upp igen var den rödhårige pojken nästan över honom. Han grinade självsäkert mot Burt.
  — Din jävla skitstövel, sa Burt med chockad röst som höll på att brista.
  — Överlämna din själ till Gud, för du ska snart stå inför Hans tron, sa pojken med det röda håret och klöste efter Burts ögon.
   Burt tog ett steg tillbaka, drog fickkniven ur armen och stack den i halsen på den rödhårige pojken. Blodet sprutade fram med plötslig, våldsam kraft. Burt blev alldeles nedstänkt. Den rödhårige pojken gick rosslande runt i cirklar. Han klöste efter kniven för att rycka ut den, men han lyckades inte. Burt stirrade på honom med gapande mun. Det var inte sant. Det var en dröm alltihop. Den rödhårige pojken fortsatte sin rosslande cirkelgång. Det enda ljud som hördes nu i den heta eftermiddagssolen var hans rosslingar. De övriga såg förstummade på.
   Den här delen fanns väl inte med i manuskriptet, tänkte Burt bedövad. Vicky och jag fanns med i manuskriptet. Och pojken på majsfältet, han som försökte fly sin väg. Men inte någon av deras egna. Han stirrade vilt på dem och ville skrika: Nå hur gillar ni det här då?
   Den rödhårige pojken utstötte en sista rossling och sjönk ner på knä. Han såg upp på Burt för ett kort ögonblick, och sedan släppte handen greppet om knivskaftet och han föll framlänges.
   En lång suck steg upp från barnen som hade ställt sig runt omkring Thunderbirden. De glodde på Burt. Burt glodde tillbaka på dem ... och det var då han lade märke till att Vicky var försvunnen.
  — Var är hon? frågade han. Vart har ni fört henne?
   En av pojkarna höjde en blodfläckad jaktkniv mot sin hals och gjorde en svepande rörelse med den. Han grinade brett. Det var svar nog.
   Någonstans längre bak hördes en äldre pojkes låga röst.
  — Ta honom.
   Pojkarna började gå fram emot honom. Burt backade. De gick fortare. Burt backade fortare. Jaktgeväret, det förbannade jaktgeväret! Utom räckhåll. Solen kastade deras mörka skuggor över kyrkogårdens gräsmatta ... och plötsligt befann han sig ute på trottoaren. Burt vände sig om och sprang.
  — Döda honom! vrålade någon och de kom efter honom.
   Han sprang, fast inte helt i blindo. Han sprang förbi stadshuset — ingen hjälp där, de skulle bara tränga in honom som en råtta i ett hörn — och vidare in på Main Street som vidgade sig och övergick i landsvägen igen ett par kvarter längre fram. Han och Vicky skulle ha varit där och på väg bort härifrån vid det här laget, om han bara hade lyssnat på henne.
   Hans skor klapprade mot trottoarbeläggningen. Längre fram låg några affärsbyggnader till, inklusive Gatlins glassbar och — visst hade han rätt — biografen. De dammiga bokstäverna på skylten löd JU T NU FÖR B GRÄNSAD TID ELI ABETH TAYLOR CLEOPA RA. Efter nästa tvärgata låg en bensinmack som markerade stadens utkant. Och bortom det majsfälten. Ett grönt hav av majs.
   Burt sprang. Han flåsade redan ansträngt och knivsåret i överarmen började värka. Och han lämnade ett spår av blod efter sig. Fortfarande medan han sprang lirkade han upp näsduken ur bakfickan och stoppade in den under skjortan.
   Han sprang. Hans skor hamrade mot den spruckna cementen på trottoaren och andhämtningen raspade allt hetare och hetare i halsen på honom. Armen började värka riktigt ordentligt nu. En hånfull del av hans hjärna försökte hela tiden ställa frågan ifall han trodde att han skulle orka springa hela vägen till nästa stad, om han skulle orka springa tre mil på den svartasfalterade vägen.
   Han sprang. Han kunde höra dem bakom sig, femton år yngre, snabbare, och de började ta in på honom. Deras fötter smattrade mot beläggningen. De tjöt och skrek till varandra. Det här är skojigare än en brandkårsutryckning för dem, tänkte Burt förvirrat. De kommer att prata om det här i åratal framåt.
   Burt sprang.
   Han sprang förbi bensinmacken som markerade stadens utkant. Han flåsade vilt och det rev i bröstet på honom. Trottoaren upphörde under hans fötter. Nu fanns det bara en sak att göra. Han hade endast en chans att överlista dem och undfly dem med livet i behåll.
   Majsfältet. De gröna, svärdsliknande bladen rasslade mjukt. Han skulle djupt in, djupt in i de svala och skuggiga raderna av manshög majs.
   Han sprang förbi en skylt: NI LÄMNAR NU GATLIN, DEN TREVLIGASTE LILLA STADEN I NEBRASKA - ELLER NÅGONSTÄDES! KOM GÄRNA TILLBAKA NÄR SOM HELST!
   Det ska jag gärna göra, tänkte Burt dimmigt.
   Han rusade förbi skylten som en löpare på väg mot målsnöret och kastade sig sedan åt vänster tvärs över vägen. Han sparkade av sig skorna. I nästa ögonblick var han inne i majsen som slöt sig bakom och ovanför honom som ett stort grönt hav där han sögs in. Havet gömde honom. Han kände hur en plötslig och oväntad lättnad svepte över honom, och det var i samma ögonblick som han kom in i andra andningen. Hans lungor tycktes plötsligt öppna sig och släppa in mera luft igen.
   Han följde raden han hade kommit in i, hela tiden med huvudet lågt och de breda axlarna strök utmed bladen och fick dem att darra. Efter tjugo meter tog han av till höger och sprang parallellt med vägen. Han var noga med att hålla sig nedhukad så att de inte skulle se hans mörka huvud guppa omkring bland de gula majsvipporna. Sedan rusade han tillbaka i riktning mot vägen under ett par sekunder, korsade ytterligare några rader, vände sedan ryggen åt vägen och dök fram och tillbaka mellan raderna, medan han hela tiden trängde allt djupare och djupare in i majsfältet.
   Till slut föll han ner på knä och lade pannan mot marken. Han kunde bara höra sin egen ansträngda andhämtning och hela tiden malde samma tanke om och om igen i hans huvud: Tack gode Gud för att jag slutade röka, tack gode Gud för att jag slutade röka, tack gode Gud ...
   Då hörde han dem igen. De skrek till varandra och stötte emellanåt ihop i raderna ("Se upp, det här är min rad!"), och ljudet livade upp honom. De befann sig långt till vänster om honom och de var tydligen mycket dåligt organiserade.
   Han drog ut näsduken ur skjortan, vek ihop den och stoppade tillbaka den efter att ha synat såret. Det tycktes inte blöda längre trots den ansträngning han utsatt skadan för.
   Han vilade ännu en stund och kom plötsligt på att han mådde fint, fysiskt sett bättre än på många år ... med undantag av dunket i armen förstås. Han kände sig vältränad och hade nu plötsligt ett konkret problem att tampas med (oavsett hur vansinnigt det än var) efter att i två år ha försökt att tampas med de växande orosandar som sög ut hans äktenskap ända tills det inte fanns något kvar av det.
   Det var inte rätt att han skulle känna på det här sättet, intalade han sig själv. Han svävade i livsfara och hans hustru var försvunnen. Hon kanske till och med var död vid det hår laget. Han försökte föreställa sig bilden av Vickys ansikte, men lyckades inte riktigt. En besynnerligt behaglig känsla ville infinna sig i stället, och han försökte förjaga den. Det var lättare att föreställa sig den rödhårige pojken med kniven stickande fram ur halsen.
   Han blev med ens medveten om doften av majs, som trängde upp i näsborrarna och fanns överallt runt omkring honom. Vinden lekte med majsbladen och framkallade ett ljud som av lugnande röster. Vad man än hade gjort i denna majs namn, så var den hans beskyddare nu.
   Men de kom närmare.
   Han började springa nedhukad igen, först snabbt utmed raden han befann sig i, sedan tvärt åt sidan, tillbaka en bit och sedan tvärs över ytterligare några rader. Han bemödade sig hela tiden om att hålla rösterna till vänster om sig, men det blev allt svårare allteftersom eftermiddagen fortskred. Rösterna hade mattats av och ibland dränkte rasslet från majsen dem helt och hållet. Han sprang, lyssnade och sprang igen. Jorden var hårt tillpackad och han lämnade föga eller inga spår alls efter sig där han sprang i strumplästen.
   När han långt senare stannade till, stod solen lågt och glödande röd över fälten till höger om honom. Han tittade på klockan och såg att den var en kvart över sju. Solen färgade topparna på majsplantorna röda, och skuggorna längre ner var mörka och djupa. Burt lade huvudet på sned och lyssnade. Vinden hade mojnat och lagt sig helt i och med solnedgången, och majsen var alldeles stilla. Dess doft fyllde den varma kvällsluften. Ifall de över huvud taget fortfarande fanns kvar inne bland majsen, var de antingen långt borta eller också satt de nedhukade och lyssnade efter honom.
   Fast Burt kunde inte tänka sig att ett gäng med ungar, trots att de var tokiga, skulle kunna sitta stilla alltför länge. Han tänkte att de nog hade gjort det som var mest typiskt för ungar oavsett konsekvenserna för dem: de hade gett upp jakten och gått hem.
   Han vände sig i riktning mot den nedgående solen mellan molntrasorna vid horisonten och började gå åt det hållet. Om han bara höll kursen mot den nedgående solen och skar diagonalt över fältet, måste han ju förr eller senare komma upp på väg nummer 17 igen.
   Värken i armen var nu bara ett stilla dunk som nästan kändes skönt, och den behagliga känslan av välbefinnande dröjde sig fortfarande kvar hos honom. Han bestämde sig för, att så länge han befann sig här skulle han njuta utan att låta det dåliga samvetet besvära honom. Skuldkänslorna skulle dyka upp igen när han väl blev tvungen att möta myndigheterna och redogöra för vad som hade inträffat i Gatlin. Men det kunde anstå så länge.
   Han trängde vidare genom majsfältet och tänkte att aldrig förr hade hans sinnen varit så helskärpta. Femton minuter senare var solen endast en halvcirkel som stack upp över horisonten, och han stannade upp igen. Hans nya medvetenhet övergick i något annat som han inte tyckte om. Det var nästan ... Ja, nästan skrämmande på något vagt sätt.
   Han lade huvudet på sned. Det rasslade i majsen.
   Burt hade varit medveten om rasslet en längre stund, men han hade kopplat ihop det med något annat. Det var vindstilla. Var kom då rasslet ifrån?
   Han såg sig försiktigt omkring och väntade sig halvt om halvt att få se de leende pojkarna i sina kväkarrockar komma smygande genom majsen med knivarna redo i händerna. Men han såg ingenting. Ändå hördes det där rasslande ljudet. Något till vänster om honom.
   Han började gå åt det hållet och han behövde inte tränga sig fram genom majsen, eftersom det fanns en naturlig gång. Gången upphörde längre fram. Upphörde? Nej, den öppnade sig i en glänta av något slag. Det var därifrån det rasslande ljudet kom.
   Plötsligt stannade han och kände sig rädd.
   En stark, sliskigt söt doft steg upp från majsen. Solvärmen hölls kvar av växtligheten och han blev med ens medveten om att han var alldeles svettig och täckt med skräp och tunna majstrådar. Det borde vara en massa kryp som krälade omkring över honom ... men det fanns inga.
   Burt stod helt stilla, och han stirrade mot det ställe där majsen vidgade sig till något som såg ut som en stor cirkelrund plats av naken jord.
   Det fanns varken mygg, knott eller några sandloppor här — det som han och Vicky hade kallat för "drive-in kryp" när de var fästfolk, tänkte han med en plötslig känsla av sorg. Och han hade inte sett till en enda kråka heller. Vad var det här för en underlig plats egentligen? Ett majsfält utan kråkor?
   Dagsljuset var nästan helt borta nu. Burt studerade noggrant majsraden till vänster om sig. Varje blad och varje stängel var perfekt formad. Men det var ju en omöjlighet. Ingen mjöldagg, inga fransiga blad, inga larvägg eller kaninhål, inga ...
   Han spärrade upp ögonen.
   Herregud, det finns ju inget ogräs!
   Inte ett enda. Majsplantorna sköt upp mot skyn med fyra och en halv decimeters mellanrum. Men det fanns ingen kvickrot, hagtorn eller kermesbår. Inga tistlar, ingenting.
   Burt böjde på huvudet och stirrade med stora ögon. Ljuset i väster blev allt svagare. Molnen hade nu flutit samman och det guldgula ljuset hade ändrat ton till rosa och gult. Det skulle bli mörkt snart.
   Det var dags att fortsätta framåt genom majsen till den öppna gläntan för att se vad som fanns där — hade det kanske ingått i planen hela tiden? Medan han trodde att han sneddade tillbaka mot vägen, hade han kanske i stället blivit ledd dit de ville att han skulle gå? Till den här platsen?
   Med skräcken ilande uppför ryggraden började han ta sig framåt igen tills han nådde fram till gläntans utkant. Det var fortfarande tillräckligt ljust för att hans ögon skulle registrera den syn som uppenbarade sig framför honom. Skriket fastnade i halsen. Det kändes som om all luft hade försvunnit ur lungorna. Han stapplade in i gläntan på ben som kändes som spruckna, gamla vedpinnar. Ögonen hotade att tränga ut ur hålorna i hans svettiga ansikte.
  — Vicky, viskade han. Åh, Vicky, käre Gud ...
   De hade satt fast henne på en tvärslå som om hon vore något slags ohygglig trofé. Hennes hand- och fotleder hade bundits fast med snoddar av vanlig taggtråd, sådan som man kunde köpa för sjuttio cent per meter i vilken järnhandel som helst i Nebraska. Ögonen var utslitna ur sina hålor, vilka i stället var fyllda med gröna majsblad. Munnen gapade i ett stumt skrik och de hade stoppat den full med majshylsor.
   Till vänster om henne fanns ett skelett iklätt en möglig mässskjorta. Den nakna käken grinade brett, ögonhålorna tycktes stirra muntert mot Burt, som om den före detta prästen i Heliga Baptistkyrkan ville säga: Det är inte så illa, att bli offrad av hedniska djävulsbarn ute på majsfältet är inte så illa, att få sina ögon utslitna ur hålorna i enlighet med Mose lagar är inte så illa ...
   Till vänster om skelettet i mässkjortan fanns ännu ett skelett som var ifört en ruttnande blå uniform. En hatt hängde på skallen och skuggade ögonen, och framtill på hatten satt ett grönskiftande märke som det stod POLISCHEF på.
   I samma ögonblick hörde Burt hur någonting var på väg emot honom: inte barnen, utan någonting mycket större som rörde sig genom majsen fram mot gläntan. Inte barnen, nej. Barnen skulle aldrig bege sig ut i majsfältet om kvällen. Det här var den heliga platsen, den plats som tillhörde Honom Som Härskar I Majsen.
   Burt vände sig om med ett ryck för att fly därifrån. Gången längs vilken han hade kommit ut i gläntan var borta. Försvunnen. Majsen slöt sig tätt ihop vart han än såg. Det där något närmade sig nu, och Burt hörde hur det trängde fram genom majsen. Han kunde höra hur det andades.
   En våldsam, vidskeplig skräck grep honom. Det var på väg. Majsen på andra sidan gläntan hade plötsligt blivit mörk, som om en jättelik skugga skymde den.
   Närmade sig.
   Han Som Härskar I Majsen.
   Det var på väg in i gläntan. Burt såg någonting jättelikt som tornade upp sig mot skyn ... någonting grönt med fruktansvärda ögon stora som fotbollar.
   Någonting som stank likt torra majshylsor vilka legat i flera år inne i någon lada.
   Burt började skrika. Men skriket upphörde snart.
   Någon stund senare dök en uppsvälld, brandgul skördemåne upp på natthimlen.

Majsens barn stod vid middagstid i gläntan och betraktade de två korsfästa skeletten och de bägge kropparna ... kropparna som ännu inte var några skelett, men snart skulle bli det. I sinom tid. Och här, mitt i hjärtat av Nebraskas majsbälte, var det endast tiden som existerade.
  — Skåden I, jag hade en dröm förra natten, och Herren visade detta för mig.
   Alla, även Malaki, vände sig om med skräck och undran för att se på Isak. Isak var inte mer än nio är gammal, men det var han som haft förmågan att se ända sedan majsen tog David för ett år sedan. David hade varit nitton år och på sin födelsedag vandrade han in bland majsen, just som skymningen sänkte sig mellan raderna av sommarmajs.
   Med allvarlig uppsyn i det lilla ansiktet under den kulliga hatten fortsatte nu Isak:
  — Och i min dröm var Herren en skugga som vandrade bortom raderna, och han talade till mig med de ord som han brukade tilltala våra äldre bröder med för många år sedan. Han är mycket missnöjd med detta offer.
   De utstötte ett suckande, snyftande läte och såg på de omgivande gröna väggarna.
  — Och Herren sade: Har jag icke givit eder en plats att döda på, för att ni ska offra där? Och har jag icke visat eder min nåd? Men denne man hädade mig, och jag tog detta offer själv. Precis som med den Blå mannen och den falske prästen som rymde för många år sedan.
  — Blå mannen ... den falske prästen, viskade de och såg oroligt på varandra.
  — Så nu minskas Nådens år av sådd och skörd från nitton till arton år, fortsatte Isak obevekligt. Ni ska vara mig fruktsamma och föröka eder såsom majsen förökar sig, och jag kommer att visa eder min nåd såsom ni ock skall bruka den.
   Isak tystnade. Blickarna vändes mot Malaki och Josef, de enda två i sällskapet som var arton år gamla. Det fanns flera i deras ålder i stan, kanske tjugo allt som allt.
   De väntade på vad Malaki skulle säga. Det var Malaki som hade lett jakten efter Jafet, som hädanefter skulle omnämnas som Ahaz, den av Gud förbannade. Det var Malaki som hade skurit halsen av Ahaz och sedan kastat ut hans kropp ur majsen för att hans orena själsboning inte skulle förpesta eller fördärva grödan.
  — Jag gör som Herren befaller, viskade Malaki.
   En suck av bifall tycktes stiga upp ur majsen.
   Under de veckor som följde skulle flickorna komma att göra många majskolvskrucifix för att hålla ytterligare ondska borta.
   Och den natten gick alla de som nu var äldre än Nådens år under tystnad in i majsfältet och fram till gläntan, för att erhålla fortsatt nåd av Honom Som Härskar I Majsen.
  — Adjö, Malaki, ropade Rut.
   Hon vinkade bedrövad. Hennes mage svällde av Malakis barn och tårarna rann tyst nerför kinderna på henne. Malaki vände sig inte om. Han gick med rak rygg. Majsen svalde honom.
   Rut vände sig om och fortsatte att gråta. Hon hade fattat ett hemligt hat till majsen, och ibland drömde hon om att få vandra ut i den med en fackla under den torra perioden i september, då stänglarna var döda och fruktansvärt lättantändliga. Men hon var också rädd för majsen. För där ute i mörkret fanns det någonting som kunde se allt ... även hemligheterna i människornas hjärtan.
   Skymningen övergick i nattmörker. Runt omkring Gatlin rasslade och viskade majsen tyst. Den var mycket tillfredsställd.

Ur novellsamlingen "Majsens barn och andra noveller", B. Wahlströms Bokförlag AB 1985.
Novellen publicerades förta gången i Penthouse, mars 1977. Originalets titel "Children of the Corn".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki