FANDOM



Av Ray Bradbury

Kapten Hart stod i dörren till raketen. »Varför kommer de inte?» sade han.
   »Vem vet?» sade Martin, hans löjtnant. »Hur ska jag veta det, kapten?»
   »Vad är det här för slags plats för resten?» Kaptenen tände en cigarr. Han slängde ut tändstickan på den glittrande ängen. Gräset började brinna.
   Martin tog ett steg för att trampa ner lågan med sin sko. »Nej», befallde kapten Hart, »låt det brinna. Då kommer de kanske för att se efter vad som händer, de idioterna.»
   Martin ryckte på axlarna och drog tillbaka skon från lågorna som höll på att sprida sig.
   Kapten Hart tittade på sin klocka. »För en timme sen landade vi här och kommer välkomstkommittén rusande med en mässingsorkester för att skaka hand med oss? Visst inte! Här färdas vi miljoner kilometer genom rymden och de förnäma invånarna i en eller annan löjlig stad på en eller annan okänd planet struntar i oss!» Han fnös och knackade på sin klocka. »Jag ska ge dem ytterligare fem minuters frist, och sen ...»
   »Och sen?» frågade Martin mycket artigt och såg kaptenens kinder darra.
   »Sen flyger vi över deras förbaskade stad igen och skrämmer livet ur dem.» Hans röst blev lugnare. »Martin, tror du att de kanske inte såg oss landa?»
   »De såg oss. De tittade upp när vi flög över.»
   »Varför kommer de då inte springande över fältet? Gömmer de sig? Är de rädda?»
   Martin skakade på huvudet. »Nej. Ta den här kikaren, kapten. Se själv. Alla går omkring. De är inte rädda. De — ja, de tycks helt enkelt inte vara intresserade.»
   Kapten Hart satte kikaren till sina trötta ögon. Martin tittade upp och hann lägga märke till linjerna och vecken av irritation, trötthet och nervositet där. Hart såg en miljon år gammal ut, han sov aldrig, han åt mycket litet och drev bara på sig själv. Nu rörde sig hans mun, åldrad och dyster men skarp, under kikaren som han höll.
   »Jag begriper faktiskt inte varför vi gör oss så mycket besvär, Martin. Vi bygger raketer, vi gör oss all mödan att korsa rymden och leta efter dem och det här är den tack vi får. Likgiltighet. Titta på idioterna som vankar runt därinne. Fattar de inte hur betydelsefullt det här är? Den första rymdturen till deras kråkvinkel. Hur många gånger händer sådant? Är de så blaserade?»
   Martin visste inte.
   Kapten Hart räckte trött tillbaka kikaren. »Varför gör vi den, Martin? Den här rymdfärden, menar jag. Alltid på väg nånstans. Alltid på spaning. Vårt inre är alltid i spänning, aldrig nån vila.»
   »Kanske söker vi efter frid och ro. Det finns då ingen på Jorden», sade Martin.
   »Nej, inte sant?» Kapten Hart blev tankfull, hans iver hade svalnat. »Inte sen Darwin, eller hur? Inte sen allt gick överbord, allt som vi trodde på förr, eller hur? En gudomlig makt och allt det övriga. Och därför tror du att det kanske är orsaken till att vi flyger ut till stjärnorna, Martin? På spaning efter våra förlora de själar — är det så du menar? Ett försök att komma bort från vår onda planet till en som är god?»
   »Kanske det, kapten. I varje fall letar vi efter nånting.»
   Kapten Hart harsklade sig, stramade upp sig och återfick sin skärpa. »Jaha, för tillfället letar vi efter borgmästarn i den där staden. Spring dit in, tala om vilka vi är, den första raketexpeditionen till Planet Fyrtiotre i Stjärnsystem Tre. Kapten Hart ber om sin hälsning och önskar träffa borgmästarn. Språngmarsch !»
   »Ja, kapten.» Martin gick långsamt bort över ängen.
   »Kvicka på!» fräste kaptenen.
   »Ja, kapten!» Martin halvsprang. Sedan gick han igen, småleende för sig själv.
   Kaptenen hade rökt två cigarrer innan Martin kom tillbaka.
   Martin stannade och tittade upp mot raketdörren. Han vacklade av och an och det verkade som om han inte kunde se eller tänka klart.
   »Nåå?» fräste Hart. »Hur gick det? Kommer de ut och tar emot oss?»
   »Nej.» Martin var så omtumlad att han måste luta sig mot skeppet.
   »Varför inte?»
   »Det betyder ingenting», sade Martin. »Kan jag få en cigarrett, kapten?» Hans fingrar trevade blint efter det framräckta paketet, för han tittade hela tiden på den gyllene staden och blinkade med ögonen. Han tände en och rökte lugnt en lång stund.
   »Säg något då!» utbrast kaptenen. »Är de inte intresserade av vår raket?»
   »Vad då?» sade Martin. »Jaså, raketen?» Han granskade sin cigarrett. »Nej, de är inte intresserade. Vi tycks ha kommit vid en olämplig tidpunkt.»
   »Olämplig tidpunkt!»
   Martin var tålmodig. »Hör på, kapten. Det hände nånting enastående inne i staden i går. Det är något så stort, så viktigt att vi är en andra klassens nyhet — spelar andra fiolen. Jag måste sätta mig.» Han tappade balansen och satte sig tungt ner, kippande efter luft.
   Kaptenen tuggade ilsket på sin cigarr. »Vad var det som hände?»
   Martin lyfte på huvudet och röken från den brinnande cigarretten ringlade fram mellan fingrarna och blåste bort för vinden. »Kapten, i går visade sig inne i den där staden en märklig man god, intelligent, medlidsam och oändligt vis!»
   Kaptenen blängde på honom. »Vad har det med oss att göra?»
   »Det är svårt att förklara. Men det var en man som de hade väntat på länge — kanske en miljon år. Och i går vandrade han in i deras stad. Det är därför som vår raketlandning i dag inte betyder nånting alls, kapten.»
   Kaptenen satte sig häftigt ner. »Vem var det? Inte Ashley väl? Han har väl inte hunnit före oss i sin raket och snappat åt sig min berömmelse?» Han fattade Martin i armen. Hans ansikte var blekt och bestört.
   »Nej, det var inte Ashley, kapten.»
   »Då var det Burton! Jag visste väl det. Burton smet före oss och förstörde min landning! Nu för tiden kan man inte lita på någon.» rl »Det var inte Burton heller, kapten», sade Martin lugnt. Kaptenen var misstrogen. »Det fanns bara tre raketer. Vi hade försprång. Karlen som hann hit före oss — vad hette han?»
   »Han hade inget namn. Han behöver inget. Det skulle vara olika på varje planet, kapten.»
   Kaptenen stirrade på sin löjtnant med hårda cyniska ögon. »Nåå, vad gjorde han då som var så märkligt att ingen ens tittar åt vår raket?»
   »Jaa», sade Martin lugnt, »han botade till exempel de sjuka och tröstade de fattiga. Han bekämpade hyckleri och skumraskpolitik och satt bland folket och pratade dagen lång.»
   »Är det så märkligt?»
   »Ja, kapten.»
   »Jag fattar inte det här.» Kaptenen ställde sig framför Martin och stirrade in i hans ansikte och ögon. »Har du druckit?» Han var misstänksam. Han tog några steg tillbaka. »Jag fattar inte det här.»
   Martin tittade på staden. »Om ni inte fattar det, kapten, så finns det ingen möjlighet att förklara det för er.»
   Kaptenen följde hans blick. Staden var stilla och vacker och en stor frid vilade över den. Kaptenen steg fram igen och tog cigarren ur munnen. Han kisade först på Martin och sedan på byggnadernas förgyllda spiror.
   »Du menar väl inte — du kan inte mena ... Den där mannen, ' som du talar om, kan inte vara ...»
   Martin nickade. »Det är vad jag menar, kapten.»
   Kaptenen stod tyst, orörlig. Han rätade på sig.
   »Jag tror det inte», sade han till sist.

Mitt på dagen marscherade kapten Hart raskt in i staden, följd I av löjtnant Martin och en medhjälpare som bar en del elektrisk utrustning. Emellanåt skrattade kaptenen högt, satte händerna i sidorna och skakade på huvudet.
   Stadens borgmästare kom emot honom. Martin ställde upp ett trefotat stativ, skruvade fast en låda på det och kopplade på batterierna.
   »Är ni borgmästarn?» Kaptenen körde fram pekfingret. »Ja, det är jag», sade borgmästaren.
   Den känsliga apparaten stod mellan dem, kontrollerad och justerad av Martin och medhjälparen. Blixtsnabba översättningar från alla språk gjordes av lådan. Orden ljöd korta och rappa i stadens milda luft.
   »I fråga om den här händelsen i går», sade kaptenen. »Inträffade den verkligen?»
   »Det gjorde den.»
   »Har ni vittnen?»
   »Det har vi.»
   »Kan vi få prata med dem?»
   »Prata med vem som helst av oss», sade borgmästaren. »Vi är vittnen allihopa.»
   I en avsidesreplik till Martin sade kaptenen: »Masshallucination.» Till borgmästaren : »Hur såg den här mannen — den här främlingen — ut?»
   »Det skulle vara svårt att säga», svarade borgmästaren och log lite grann.
   »Varför skulle det vara det?»
   »Åsikterna skulle kunna skilja sig åt en smula.»
   »Jag skulle i alla fall vilja höra er åsikt, sir», sade kaptenen. »Spela in det här», fräste han till Martin över axeln. Löjtnanten tryckte ner knappen på en portabel bandspelare.
   »Jaa», sade stadens borgmästare, »det var en mycket mild och vänlig man. Det var en mycket erfaren och intelligent man.»
   »Ja, ja — jag vet, jag vet.» Kaptenen viftade med fingrarna. »Generaliseringar. Jag vill ha detaljerade upplysningar. Hur såg han ut?»
   »Det har knappast nån betydelse», svarade borgmästaren.
   »Det har stor betydelse», sade kaptenen barskt. »Jag vill ha ett signalement på karlen. Om jag inte kan få det av er, ska jag få det av de andra.» Till Martin : »Jag är säker på att det måste h varit Burton som hade sina upptåg för sig.»
   Martin ville inte se honom i ansiktet. Martin bibehöll en kalt,,' tystnad.
   Kaptenen knäppte med fingrarna. »Det förekom visst nånting, vad det nu var — ett helbrägdagörande?»
   »Många helbrägdagöranden», sade borgmästaren.
   »Kan jag få se ett?»
   »Gärna», sade borgmästaren. »Min son.» Han nickade åt en liten pojke som steg fram. »Han hade en förtvinad arm. Titta på, den nu.»
   Kaptenen skrattade överseende. »Ja, ja. Det där är ju inte ens, indirekt bevisning. Jag har inte sett pojkens förtvinade arm. Jag ser bara hans arm hel och frisk. Det är inget bevis. Vad har ni för bevis på att pojkens arm var förtvinad i går och är frisk i dag?»,,
   »Mitt ord är beviset», sade borgmästaren enkelt.
   »Min gode man!» utbrast kaptenen. »Ni väntar er väl inte att jag ska rätta mig efter hörsägen? Visst inte!»
   »Jag beklagar», sade borgmästaren och betraktade kapten med vad som föreföll vara undran och medlidande.
   »Har ni några bilder av pojken sådan han var tidigare?» frågade kaptenen.
   Efter en liten stund bar man fram ett stort porträtt i olja, sorti» föreställde sonen med en förtvinad arm.
   »Min gode man!» Kaptenen vinkade bort det. »Vem som helst kan måla en tavla. Målningar ljuger. Jag vill ha ett fotografi a pojken.»
   Det fanns inget fotografi. Fotografering var en okänd konst i deras civilisation.
   »Tja», suckade kaptenen, och det ryckte i hans ansikte, »får jag; då tala med några andra medborgare. Vi kommer ju ingenstans.»' Han pekade på en kvinna. »Ni.» Hon tvekade. »Ja, ni där — kom, hit», befallde kaptenen. »Berätta om den här märklige mannen som ni såg i går.»
   Kvinnan betraktade kaptenen stadigt. »Han vandrade bland oss,, och han var mycket ädel och god.»
   »Vad hade han för färg på ögonen?»
   »Solens färg, havets färg, en blommas färg, bergens färg, nattens färg.»
   »Det räcker.» Kaptenen höjde händerna. »Hörde du, Martin? Absolut ingenting. En charlatan passerar här och viskar vackra tomma ord i deras öron och —»
   »Var snäll och tig», sade Martin.
   Kaptenen tog ett steg tillbaka. »Vad för något?»
   »Ni hörde vad jag sa», sade Martin. »Jag tycker om de här människorna. Jag tror på vad de berättar. Ni har rätt att hysa er åsikt, men behåll den för er själv, kapten.»
   »Du kan inte tala till mig på det sättet», röt kaptenen.
   »Jag har fått nog av er överlägsenhet», svarade Martin. »Lämna de här människorna i fred. De har något gott och fint, men ni kommer och smutsar ner i deras bo och hånler åt det. Men jag har också talat med dem. Jag har gått genom staden och sett deras ansikten, och de har nånting som ni aldrig kommer att få en smula enkel tro, och den kan de förflytta berg med. Ni — ni är uppretad därför att någon har stulit er stora scen, kom hit före er och förvandlade er till en nolla!»
   »Du får fem sekunder på dig för att prata färdigt», sade kaptenen. »Jag förstår. Du har utsatts för en stor påfrestning, Martin. Flera månaders färd genom rymden, hemlängtan, ensamhet. Och när nu det här inträffar, så sympatiserar jag med dig, Martin. Jag överser med din lilla uppstudsighet.»
   »Jag överser inte med er lilla despotism», svarade Martin. »Jag slutar. Jag stannar här.»
   »Det kan du inte göra!»
   »Kan jag inte? Försök att hindra mig. Det är det här som jag kom för att söka. Jag visste det inte, men det är det här. Det här är avsett för mig. Ta med er smuts nån annanstans; och söla ner andra bon med ert tvivel och er — vetenskapliga metod!» Han såg sig hastigt omkring. »De här människorna har haft en upplevelse och ni tycks inte kunna få in i ert huvud att det verkligen har hänt och att vi hade turen att komma fram nästan i tid för att få vara med om det.
   Människorna på Jorden har talat om den här mannen i tjugo sekler sedan han vandrade genom den gamla världen. Alla har vi velat se honom och höra honom men aldrig fått den möjligheten.' Och nu, i dag, kom vi bara ett par timmar för sent för att få i träffa honom.»
   Kapten Hart tittade på Martins kinder. »Du gråter som en;; barnunge. Behärska dig.»
   »Det bryr jag mig inte om.»
   »Men det gör jag. Vi ska bevara vår prestige inför de här infödingarna. Du är överansträngd. Som sagt, jag förlåter dig.»
   »Jag vill inte ha er förlåtelse.»

»Din idiot. Kan du inte fatta att det här är ett av Burtons knep att lura de här människorna, att dra dem vid näsan, att grunda sina olje- och mineralkoncerner under en religiös täckmantel! Du är en idiot, Martin. En komplett idiot! Du borde känna Jordmänniskorna vid det här laget. De gör vad som helst — hädar, ljuger» bedrar, stjäl, dödar för att vinna sitt mål. Vad som helst är bara det är effektivt; Burton är den sanne pragmatikern. Du känner honom!»
   Kaptenen hånskrattade eftertryckligt. »Lugna dig nu, Martin, och erkänn det — det här är just den sortens lömska trick som Burton skulle kunna klara; han matar medborgarna fulla och plockar dem när de är mogna.»
   »Nej», sade Martin men tänkte efter.
   Kaptenen höjde handen. »Det är Burton. Det är han. Det är hans fula knep, det är hans kriminella metoder. Jag måste beundra den gamla räven. Kommer flygande hit med blixt och dunder, med en gloria och vänliga ord och kärleksfulla handpåläggningar, med hälsosalvor hit och hälsostrålar dit. Det är typiskt för Burton!»
   »Nej.» Martins röst var förvirrad. Han lade handen för ögonen. »Nej, jag vägrar att tro det.»
   »Du vill inte tro det.» Kapten Hart gav sig inte. »Erkänn det nu. Erkänn det! Det är precis vad Burton skulle göra. Sluta upp+ med att bygga luftslott, Martin. Vakna! Det är morgon. Det hån är en verklig värld och vi är verkliga, gemena människor — och Burton är den allra gemenaste!»
   Martin vände sig bort.
   »Såja, såja, Martin», sade Hart och klappade honom mekanisk i ryggen. »Jag förstår. Det är en riktig chock för dig. Jag vet. Det är både synd och skam och så vidare. Burton är en skurk. Ta det lugnt nu. Låt mig sköta det här.»
   Martin gick långsamt bort mot raketen.
   Kapten Hart följde honom med blicken. Sedan tog han ett djupt andetag och vände sig till kvinnan som han hade hållit på att utfråga. »Jaha, berätta nu lite mer om den där mannen. Hur var det ni sa?»

Senare åt raketskeppets officerare middag vid spelbord utanför. Kaptenen berättade vad han fått veta för en tyst Martin, som satt och ruvade över sin mat med röda ögon.
   »Jag talade med en tretti, fyrti människor; allihop fulla av samma smörja», sade kaptenen. »Det är Burtons verk, det är jag alldeles säker på. Han kommer tillbaka hit i morron eller nästa vecka för att konsolidera sina mirakler och konkurrera ut oss om kontrakten. Jag tror jag ska stanna kvar och korsa hans planer.»
   Martin tittade vresigt upp. »Jag ska döda honom», sade han.
   »Lugn nu, lugn, Martin! Såja, såja, min pojke.»
   »Jag ska döda honom — så sant mig Gud hjälpe, det ska jag göra.»
   »Vi ska sätta en käpp i hjulet för honom. Man måste medge att han är slug. Samvetslös men slug.»
   »Han är gemen.»
   »Du måste lova mig att inte bli våldsam.» Kapten Hart kontrollerade sina siffror. »Enligt mina data förekom det tretti helbrägdagöranden, en blind fick sin syn tillbaka, en spetälsk blev botad. Jo då, Burton är effektiv, det erkännandet måste man ge honom.»
   En gonggong ljöd. Strax efter kom en man springande. »Kapten! En rapport! Burtons skepp kommer ner. Och Ashleys skepp också, kapten!»
   »Ser du!» Kapten Hart slog näven i bordet. »Här kommer schakalerna till bytet! De kan inte behärska sin matlust. Vänta tills de möter mig. Jag ska tvinga dem att låta mig bli med om festen — det ska jag!»
   Martin såg förkrossad ut. Han stirrade på kaptenen.
   »Affärer, min gosse, affärer», sade kaptenen.
   Alla tittade upp. Två raketer girade ner ur rymden.
   När raketerna tog mark kraschlandade de nästan.
   »Vad tar det åt de idioterna?» utbrast kaptenen och rusade upp. Männen sprang tvärsöver ängen till de ångande skeppen. Kaptenen kom fram. Den lufttäta dörren på Burtons raket gick upp med ett sugande ljud.
   En man föll ut rakt i armarna på dem. »Vad har hänt?» ropade kapten Hart.
   Mannen låg på marken. De lutade sig ner över honom och han var bränd, illa bränd. Kroppen var täckt av sår och ärr och vävnader som var inflammerade och rykte. Han tittade upp med svullna ögon och hans tjocka tunga rörde sig mellan spruckna; läppar.
   »Vad har hänt?» frågade kaptenen och föll på knä och skakade mannen i armen.
   »Kapten, kapten», viskade den döende. »För fyrtioåtta timmar sen, borta i Rymdsektor Sjuttionio DFS, utanför Planet Ett i det'; här systemet, kom vårt skepp och Ashleys skepp in i en kosmisk storm.» En grå vätska rann ut ur mannens näsborrar. Blod sipprade fram ur munnen. »Bortsopade. Hela besättningen. Burton död. Ashley dog för en timme sen. Bara tre överlevande.»
   »Hör på!» skrek Hart, nedlutad över den blödande mannen. »Har ni inte kommit till den här planeten förrän just nu?»
   Tystnad.
   »Svara mig!» ropade Hart.
   »Nej», sade den döende. »Storm. Burton dog för två dar sen. Första landningen i nån värld på ett halvår.»
   »Är ni säker på det?» skrek Hart och skakade mannen häftigt, grep fatt i honom med båda händerna. »Är ni säker?»
   »Säker, säker», formade den döende mannen med läpparna. »Burton dog för två dar sen? Är ni absolut säker på det?»
   »Ja, ja», viskade mannen. Hans huvud föll framåt. Mannen var död.
   Kaptenen låg på knä vid den tysta kroppen. Det ryckte i kaptenens ansikte, musklerna knöt sig ofrivilligt samman. De andra medlemmarna av besättningen stod en bit ifrån och tittade på honom. Martin väntade. Till sist bad kaptenen att de skulle hjälpa honom upp på benen och det skedde. De stod och stirrade på staden. »Det betyder ...»
   »Det betyder?» sade Martin.
   »Vi är de enda som har varit här», viskade kapten Hart. »Och den där mannen ...»
   »Hur är det med den där mannen, kapten?» frågade Martin.
   Kaptenens ansikte ryckte fånigt. Han såg mycket gammal och grå ut. Ögonen var glasartade. Han gick framåt över det torra gräset.
   »Kom, Martin. Kom. Stöd mig — för min skull, stöd mig. Jag är rädd att jag faller omkull. Och skynda dig. Vi kan inte förspilla nån tid ...»
   De gick snubblande in mot staden, genom det höga torra gräset, i den susande vinden.

Flera timmar senare satt de i borgmästarens ämbetssal. Tusen människor hade kommit och talat och gått. Kaptenen hade suttit stilla med infallet ansikte och lyssnat, lyssnat. Det fanns ett sådant ljus i ansiktena på dem som kom och vittnade och talade, att han inte förmådde betrakta dem. Och hela tiden rörde sig hans händer på knäna eller på bältet och ryckte och darrade.
   När det var över, vände sig kapten Hart till borgmästaren och sade med en underlig blick :
   »Men ni måste ju veta vart han tog vägen?»
   »Han sa inte vart han skulle ge sig i väg», svarade borgmästaren. »Till någon av världarna här i närheten?» frågade kaptenen. »Jag vet inte.»
   »Ni måste veta det.»
   »Ser ni honom?» frågade borgmästaren och pekade på folkmassan.
   Kaptenen tittade. »Nej.»
   »Då har han antagligen gett sig i väg», sade borgmästaren.
   »Antagligen, antagligen!» utbrast kaptenen matt. »Jag har begått ett fruktansvärt misstag och jag vill träffa honom nu. Det slog mig just att det här är den sällsammaste händelsen i historien. Att få vara med om något sånt här. Chansen för ad vi skulle komma till en viss planet bland miljoner planeter dagen efter det att han kom, är ju en på miljarder! Ni måste veta vart han har ' gett sig i väg!»
   »Var och en finner honom på sitt eget sätt», svarade borgmästaren milt.
   »Ni gömmer honom.» Kaptenens ansikte blev långsamt fult. Något av den forna hårdheten återvände gradvis. Han började resa sig upp.
   »Nej», sade borgmästaren.
   »Ni vet alltså var han är?» Kaptenens fingrar ryckte i läderhölstret på hans högra sida.
   »Jag skulle inte kunna säga precis var han är», sade borgmästaren.
   »Jag råder er att börja tala», och kaptenen drog upp en liten pistol av stål.
   »Det finns ingen möjlighet att tala om någonting för er», sade borgmästaren.
   »Lögnare!»
   Borgmästaren fick en medlidsam min då han betraktade Hart. '
   »Ni är mycket trött», sade han. »Ni har färdats lång väg och ni tillhör ett trött folk som har varit utan tro en lång tid, och nu längtar ni så mycket efter att tro att ni hindrar er själv. Ni kommer bara att göra det svårare, om ni dödar. På det viset kommer ni aldrig att finna honom.»
   »Vart tog han vägen? Han talade om det för er; ni vet det. Seså, fram med det!» Kaptenen viftade med pistolen. Borgmästaren skakade på huvudet.
   »Tala om det! Tala om det!»
   Pistolen smällde en gång, två gånger. Borgmästaren föll med ett sår i armen.
   Martin rusade fram. »Kapten!»
   Pistolen blixtrade mot Martin. »Lägg dig inte i det här.»
   Med handen om sin sårade arm tittade borgmästaren upp från golvet. »Stoppa ner ert vapen. Ni skadar er själv. Ni har aldrig trott och nu, när ni inbillar er att ni tror, medför det att ni gör människor illa.»
   »Jag behöver inte er», sade Hart där han stod lutad över honom. »Om jag kom en dag för sent för att träffa honom här, så ska jag resa till en annan värld. Och ännu en och ännu en. Kanske kommer jag en halv dag för sent på nästa planet och en kvarts dag för sent på den tredje planeten och två timmar på nästa och en timme på nästa och en halvtimme på nästa och en minut för sent på nästa. Men sedan, en dag, ska jag hinna fatt honom! Hör ni det?» Nu skrek han, trött nedlutad över mannen på golvet. Han vacklade av utmattning. »Kom, Martin.» Han lät pistolen hänga i handen.
   »Nej», sade Martin. »Jag stannar här.»
   »Du är en idiot. Stanna, om du vill. Men jag fortsätter med de andra så långt jag kan komma.»
   Borgmästaren tittade upp på Martin. »Det är ingen fara med mig. Gå bara. De andra kommer att förbinda mina sår.»
   »Jag kommer tillbaka», sade Martin. »Jag ska bara följa honom till raketen.»
   De gick genom staden i snabb, ursinnig takt. Det syntes vilken ansträngning det kostade kaptenen att visa all den forna hårdheten, att hålla sig uppe på benen. Då han kom fram till raketen, slog han till den på sidan med en darrande hand. Han stoppade pistolen i hölstret. Han tittade på Martin.
   »Nåå, Martin?»
   Martin tittade på honom. »Nåå, kapten?»
   Kaptenens ögon var riktade upp mot himlen. »Är det säkert att du inte — följer — följer med mig?»
   »Ja, kapten.»
   »Det blir ett stort äventyr, ja, sannerligen! Jag vet att jag kommer att finna honom.»
   »Ni är fast besluten att göra det, kapten?» frågade Martin. Kaptenens ansikte skälvde och han slöt ögonen. »Ja.»
   »Det är en sak som jag skulle vilja veta.»
   »Vad då?»
   »Kapten, när ni finner honom — om ni nu gör det», frågade Martin, »vad ska ni då be honom om?»
   »Jaa ...» Kaptenen tvekade och slog upp ögonen. Hans händer knöts och öppnades. Han grubblade några sekunder och log sedan ett underligt leende. »jo, jag ska be honom om lite — lite frid och ro.» Han rörde vid raketen. »Det är länge, länge, länge sen — sen,'
   jag kopplade av.»
   »Har ni nånsin försökt göra det, kapten?»
   »Jag förstår inte», sade Hart.
   »Det gör detsamma. So Long, kapten.»
   »Adjö, mr Martin.»
   Besättningen stod vid dörren. Av dem skulle endast tre fortsätta tillsammans med Hart. Sju andra stannade kvar med Martin, sade de.
   Kapten Hart mönstrade dem och fällde sitt utslag : »Idioter!» ,t Sist av alla steg han in genom den lufttäta dörren, gjorde en rapp honnör, skrattade skarpt. Dörren smällde igen.
   Raketen lyfte sig upp mot himlen på en pelare av eld.
   Martin såg den flyga långt bort och försvinna.
   Vid ängskanten stod borgmästaren, stödd av flera män, och, vinkade.
   »Han är borta», sade Martin när han kom fram till honom.
   »Ja, stackars man, han är borta», sade borgmästaren. »Och han kommer att fortsätta till planet efter planet och söka och söka och alltid kommer han en timme för sent eller en halvtimme för sent eller tio minuter för sent eller en minut för sent. Och till sist blir , han bara ett par sekunder försenad. Och när han har besökt tre- ' hundra världar och är sjutti eller åtti år gammal kommer han " bara bråkdelen av en sekund för sent och sen en mindre bråkdel av en sekund. Och han kommer att fortsätta vidare och vidare , i tro att han ska finna just det som han lämnade kvar här, på den här planeten, i den här staden ...»
   Martin betraktade borgmästaren stadigt.
   Borgmästaren sträckte fram handen. »Rådde det nånsin minst. tvivel om det?» Han vinkade på de andra och vände sig om. »Kom nu. Vi får inte låta honom vänta.»
   De gick in i staden.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Man" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki