FANDOM


Av: Ray Bradbury

   Han mindes hur försiktigt och skickligt mormor brukade hantera hönans kalla uppskurna kropp och dra fram undren därinne: de våta, blänkande, köttluktande tarmslingorna, hjärtats muskelklump, krävan med dess samling av sädeskorn. Hur nätt och prydligt mormor slitsade upp hönan och stack in sin lilla feta hand för att beröva den dess medaljer. Sedan sorterades de upp, några i kastruller med vatten, andra i papper för att senare kanske slängas till hunden. Och därpå uppstoppningens ritual, då hönan fylldes med vattenlagt kryddat bröd, och det kirurgiska hopsyendet med en snabb blank nål, styng efter styng, alla stadigt åtdragna.
   Detta var bland det mest spännande i Douglas elvaåriga liv.
   Sammanlagt räknade han till tjugo olika knivar i de olika gnisslande lådorna i det förtrollade köksbordet, varifrån mormor, en snäll vithårig gammal häxa med milt ansikte, hämtade tillbehören till sina midrakler.
   Douglas måste vara tyst. Han fick stå mittemot mormor vid bordet och titta på, med sin fräkniga näsa uppstickande över kanten, men allt ovidkommande barnprat kunde inverka på förtrollningen. Det var ett under när mormor svängde silverströaren över hönan så att hon såg ut att pudra över den med mumiestoft och pulvriserade indianben medan hon muttrade mystiska verser med sin tandlösa mun.
   —Mormor, sade Douglas till slut och bröt tystnaden, är jag sån där inuti?
   Han pekade på hönan.
   —Ja, sade mormor. Lite ordentligare och snyggare, men ungefär likadan ...
   —Och så finns det mycket mer, tillade Douglas, stolt över sina inälvor.
   —Ja, sade mormor, det finns mer.
   —Morfar har mycket mer än mej. Han putar ut framtill så att han kan stödja armbågarna mot det.
   Mormor skrattade och skakade på huvudet.
   —Och Lucie Williams nere på gatan, sade Douglas, hon ...
   —Tyst, barn! utbrast mormor.
   —Men hon har fått ...
   Bry dig inte om vad hon har fått! Det är en helt annan sak.
   —Men varför då?
   —En vacker dag kommer en trollslända flygande och syr ihop munnen på dig med en stoppnål, sade mormor strängt.
   Douglas väntade och frågade sedan:
   —Hur vet du att jag ser sån där ut inuti, mormor?
   —Asch, spring och lek nu!
   Det ringde på ytterdörren.
   När Douglas rusade genom hallen såg han en halmhatt genom rutan i dörren. Klockan ringde gång på gång. Douglas öppnade dörren.
   —God morgon, pojke, är värdinnan hemma?
   Kalla grå ögon i ett långt, slätrakat, valnötsbrunt ansikte stirrade på Douglas. Mannen var lång och mager och hade en väska, en portfölj och en paraply under den ena krökta armen, blanka och tjocka och grå handskar på de smala fingrarna och en fruktansvärt ful ny halmhatt.
   Douglas tog några steg tillbaka.
   —Hon är upptagen.
   —Jag vill hyra rummet en trappa upp som hon har annonserat om.
   —Vi har tie inackorderingar och det är redan uthyrt, gå er väg!
   —Douglas! Mormor stod plötsligt bakom honom. Goddag, sade hon till främlingen. Bry er inte om pojken.
   Utan minsta leende steg mannen stelt in. Douglas såg dem försvinna ur synhåll uppför trappan och hörde mormor beskriva hur bekvämt rummet däruppe var. Snart skyndade hon ner för att trava upp lakan och handdukar i Douglas armar och skicka upp honom med dem.
   Douglas stannade på rummets tröskel. Rummet var underligt förändrat bara därför att främlingen hade varit inne i det en stund. Bräcklig och fruktansvärd vilade halmhatten på sängen, paraplyn lutade sig stelt mot ena väggen som en död flädermus med hopfällda svarta, våta vingar.
   Douglas betraktade blinkande paraplyn. Främlingen stod mitt inne i det förändrade rummet, lång, lång.
   —Var så god! Douglas placerade ut sin börda på sängen. Vi äter precis klockan tolv och om ni kommer för sent får ni kall soppa. Mormor ser till att den blir det, varenda gång!
   Den långe främmande mannen räknade upp tio nya pennies av koppar och lät dem klirrande falla ner i Douglas bröstficka.
   —Vi två ska bli goda vänner, sade han bistert.
   Det var lustigt att han bara hade kopparpennies. Inget silver alls, inga tio- eller tjugofemcentmynt. Bara kopparpennies.
   Douglas tackade honom buttert.
   —Jag ska stoppa dom här i min sparbössa när jag har växlat dom till silver. Jag har redan sex dollarar och femti cent sparade tills jag ska åka bort på ett läger i augusti.
   —Nu måste jag tvätta mig, sade den långe främmande mannen.
   En gång hade Douglas vaknat vid midnatt av att han hörde ett oväder rasa utanför — den kalla hårda vinden riste huset, regnet piskade mot fönstret. Och sedan slog en blixt ner utanför fönstret med en väldig ljudlös stöt. Han mindes hur rädd han hade blivit när han tittade sig omkring i rummet, som verkade så okänt och skrämmande i blixtskenet.
   Likadant var det nu med det här rummet. Han stod och tittade upp på främlingen. Det här rummet var sig inte längre likt utan obestämbart förändrat därför att den här mannen, lika snabbt som en blixt, hade kastat sitt ljus över det. Douglas drog sig långsamt bakåt när främlingen kom närmare. Dörren stängdes mitt framför näsan på honom.

Mannen 1


   Trägaffeln lyftes med potatismos och sänktes tom. Mr. Koberman, för så hette han, hade haft med sig trägaffeln och träkniven och träskeden när mormor ropade att lunchen var klar.
   —Mrs Spaulding, hade han lugnt sagt, här är mitt eget bestick, var vänlig och duka med det. Jag äter lunch idag, men från och med i morgon bara frukost och kvällsmat.
   Mormor skyndade fram och tillbaka med ångande soppskålar och fat med bönor och potatismos för att imponera på sin nya inackordering, medan Douglas satt och slamrade med sitt silverbestick mot tallriken därför att han hade upptäckt att det irriterade mr Koberman.
   —Jag kan en konst, sade Douglas. Titta. Han knäppte på en gaffelklo med nageln. Han pekade på olika delar av bordet som en trollkarl. Vart han än pekade hördes ljudet av den vibrerande gaffelklon som en tunn metallisk röst. En enkel sak, förstås. I hemlighet pressade han gaffelns handtag mot bordsskivan. Vibrationen kom från bordet som tjänstgjorde som resonansbotten. Det verkade som ett trolleri.
   —Där, där och där! ropade Douglas och knäppte belåtet på gaffeln igen. Han pekade på mr Kobermans soppa och ljudet hördes från den.
   Mr Kobermans valnötsbruna ansikte blev hårt och beslutsamt och skrämmande. Han sköt häftigt undan sopptallriken med ryckande läppar. Han lutade sig tillbaka på stolen.
   Mormor visade sig.
   —Vad står på, mr Koberman?
   —Jag kan inte äta den här soppan.
   —Varför då?
   —Därför att jag är mätt och inte orkar äta mer. Tack.
   Mr Koberman lämnade rummet med en ilsken blick.
   —Vad har du nu hittat på? sade mormor skarpt till Douglas.
   —Ingenting. Mormor, varför äter han med träsked?
   —Det angår dig inte! När ska du förresten åka tillbaka till skolan?
   —Om sju veckor.
   —Gud bevare mig! sade mormor.

   Mr Koberman arbetade om nätterna. Klockan åtta varje morgon kom han mystiskt hem, åt en mycket lätt frukost och sov sedan ljudlöst uppe i sitt rum under hela den drömmande heta, dagen ända till den stadiga kvällsmaten tillsammans med alla de andra inackorderingarna.
   Mr Kobermans sovvanor medförde att Douglas måste hålla sig tyst. Det var outhärdligt. Var gång mormor var ute klampade Douglas därför upp och ner i trappan, slog på trumma, studsade golfbollar i golvet eller bara skrek och hojtade i tre minuter utanför mr Kobermans dörr eller spolade på toaletten sju gånger i sträck.
   Mr Koberman reagerade aldrig. Hans rum var tyst och mörkt. Han beklagade sig inte. Det hördes inte ett ljud. Han bara fortsatte att sova. Det var mycket underligt.
   Douglas kände en ren vit låga av hat brinna inom sig med lugn stadig skönhet. Nu var det där rummet Mr. Kobermans land. En gång hade det varit ljust av blommor när miss Sadlowe bodde där. Nu var det kalt och naket och kallt och rent med allt på sin plats, främmande och stelt.
   Douglas gick uppför trappan den fjärde morgonen.
   Halvvägs upp till andra våningen fanns ett stort soligt fönster med rutor av brandgult, purpurfärgat, blått, rött och brunrött glas. Under de förtrollade morgontimmarna då solen föll in på avsatsen och gled nerför trappräcket stod Douglas hänförd vid det fönstret och betraktade världen genom de mångfärgade rutorna.
   Nu en blå värld, en blå himmel, blå människor, blå spårvagnar och blå lufsande hundar.
   Han bytte ruta. Nu — en ambrafärgad värld! Två citrongula kvinnor gled förbi och liknade två döttrar till Fu Manchu! Douglas fnissade. Den här rutan gjorde till och med solskenet mer rent guldgult.
   Klockan var åtta på morgonen. Mr Koberman gick förbi på trottoaren nedanför på hemväg från nattens arbete. Paraplyn hängde över armen, halmhatten satt fastlimmad på huvudet med hårolja.
   Douglas bytte ruta igen. Mr. Koberman var en röd man som vandrade genom en röd värld med röda träd och röda blommor och — någonting annat.
   Någonting särskilt hos — mr Koberman. Douglas kisade.
   Det röda glaset gjorde något med mr Koberman. Ansiktet, kostymen, händerna. Kläderna tycktes smälta bort. Under ett enda hemskt ögonblick tyckte Douglas nästan att han kunde se in i mr Koberman. Och det han såg fick honom att vilt luta sig närmare den lilla röda rutan och blinka.
   Just då tittade mr Koberman upp, fick syn på Douglas och lyfte ilsket sin paraply som för att slå till. Han sprang snabbt över den röda gräsplanen fram till ytterdörren.
   —Unge man! ropade han och kom springande uppför trappan. Vad hade du för dig?
   —Jag tittade bara, sade Douglas förlamad.
   —Är det allt? ropade mr Koberman.
   —Ja, sir. Jag tittar genom alla rutorna. Alla möjliga slags världar. Blåa och röda och gula. Allihop olika.
   —Jaså, alla möjliga slags världar! Mr Koberman tittade på de små glasrutorna alldeles blek i ansiktet. Han samlade sig. Han torkade sig i ansiktet med näsduken och låtsades skratta.
   —Ja. Alla möjliga slags världar. Allihop olika. Han gick bort till dörren till sitt rum. Fortsätt bara och lek, sade han.
   Dörren stängdes. Hallen var tom. Mr. Koberman hade gått in.
   Douglas ryckte på axlarna och övergick till en ny ruta.
   —Å, allting är violett! En halvtimme senare när Douglas lekte i sin sandlåda bakom huset hörde han braket och klirrandet. Han rusade upp.
   Strax efteråt visade sig mormor på köksverandan med den gamla rakstroppen darrande i handen.
   —Douglas! Gång på gång har jag sagt att du aldrig får kasta boll mot huset! Det är så man får lust att gråta högt!
   —Jag har suttit här hela tiden, protesterade han.
   —Kom med och se vad du har ställt till, elaka pojke!
   De stora färgade fönsterrutorna låg spridda som en kaotisk regnbåge på avsatsen däruppe. Mitt i förödelsen låg hans boll.
   Innan Douglas ens hann börja bedyra sin oskuld, fick han ett dussin svidande rapp över baken. Vart han än skrikande vände sig föll rakstroppen ner på nytt.
   Senare gömde han sina förorättade känslor i sandhögen som en struts och ruvade på sina fruktansvärda smärtor. Han visste vem som hade kastat bollen. En man med halmhatt och stel paraply och ett kallt grått rum. Ja, ja, ja. Tårarna rann. Vänta bara. Vänta bara.
   Han hörde mormor sopa upp det krossade glaset. Hon kom ut med det och slängde det i soptunnan. Blå, skära, gula meteorer av glas föll blänkande ner i den.
   När hon hade gått släpade sig Douglas snyftande dit bort för att rädda tre bitar av det undergörande glaset. Mr Koberman tyckte inte om färgade glasfönster. De här — han lät dem klirra mot varandra i handen — var värda att rädda.
   Morfar kom hem från sin redaktion klockan fem varje eftermiddag, strax före inackorderingarna. När långsamma tunga steg hördes i hallen och en bastant mahognykäpp dansade ner i käppstället kom Douglas springande för att omfamna den stora magen och sitta i morfars knä medan han läste kvällstidningen.
   —Hej, morfar!
   —Hej du där nere!
   —Mormor har tatt ur höns i dag igen. Det är skoj att titta på, sade Douglas.
   Morfar fortsatte att läsa.
   —Det blir andra gången den här veckan vi får höns. Hon är tokig med sina höns. Och du tycker om att titta på när hon tar ur dem? En kallblodig liten rackare! Hm!
   —Jag är bara nyfiken.
   —Ja, du är det, mullrade morfar och rynkade pannan. Jag minns hur det var när den unga flickan blev överkörd på järnvägsstationen. Du gick bara dit och tittade på henne, blodig och tillstökad som hon var. Han skrattade. — Du är en lustig en. Fortsätt bara på samma sätt. Var alddrig rädd för nånting i hela ditt liv. Det har du väl ärvt efter din pappa som var militär. Ni två hängde alltid ihop innan du kom hit för att bo hos oss i fjol. Morfar återgick till tidningen.
   En lång paus.
   —Morfar?
   —Ja?
   —Tänk om en karl inte hade hjärta eller lungor eller mage men ändå gick omkring alldeles levande?
   —Det, mullrade morfar, skulle vara ett underverk.
   —Jag menar inte ett — ett underverk. Jag menar, tänk om han var alldeles olik inuti. Inte lik mej.
   —Tja, då skulle han väl inte vara riktigt mänsklig, eller hur?
   —Han skulle väl inte det, morfar. Morfar, har du hjärta och lungor?
   Morfar skrockade. — Ja, sanningen att säga så vet jag inte. Jag har aldrig sett dem. Aldrig blivit röntgad, aldrig varit hos doktorn. Inte annat jag vet kan jag vara lika massiv rätt igenom som en potatis.
   —Har jag en mage?
   —Ja, det har du då absolut! utbrast mormor från dörren till vardagsrummet. För jag fyller den med mat! Och du har lungor, för du väsnas så du kan väcka de döda. Och du har smutsiga händer, gå och tvätta dem! Middan är klar. Kom, morfar. Skynda dig, Douglas!
   Om morfar hade tänkt fråga ut Douglas mer om deras underliga samtalsämne så gick han miste om tillfället då inackorderingarna myllrade nerför trappan. Blev middagen bara ännu en sekund försenad skulle mormor bli lika missnöjd som potatismoset blev kallt.
   Inackorderingarnas skratt och prat vid bordet — med Mr. Koberman som en tyst och vresig figur mitt ibland dem — tystnade när morfar harsklade sig. Efter att ha pratat politik några minuter övergick han till ett intressant ämne — de många säregna dödsfallen i staden på sista tiden.
   —Det är nog för att få en gammal tiddningsredaktör att spetsa öronen, sade han och mönstrade dem allihop. Till exempel den unga miss Larsson som bodde på andra sidan om ravinen. Hittades död för tre dar sen utan synlig orsak, bara ett slags konstiga märken över hela kroppen och ett uttryck i ansiktet som skulle ha fått Dante att hoppa högt. Och den andra unga flickan — vad hette hon nu igen? Whitely? Hon försvann och har aldrig kommit tillbaka.
   —Såna där saker händer ständigt och jämt, sade mr Britz, mekanikern, och tuggade ivrigt. Har ni nånsin tittat på fördteckningen över försvunna personer? Den är så här lång. Han demonstrerade. Ingen vet vad som har hänt de flesta.
   —Är det nån som vill ha mer fyllning? Mormor delade ut frikostiga portioner ur hönans inre. Douglas tittade på och tänkte på att den där hönan hade två slags inälvor — såna som var skapade av Gud och såna som var skapade av en människa.

Mannen 2


   Men tänk om det fanns tre slags inälvor? Hm?
   Varför inte?
   Samtalet fortsatte att kretsa om hur den-och-den mystiskt hade avlidit och, jo visst, minns ni för en vecka sen, Marion Barsumian dog av hjärtfel men det hör kanske inte hit? eller gör det det? du är tokig! nej, nu tänker vi på annat, varför ska man prata om sånt här när man sitter och äter middag?
   —Man kan aldrig veta, sade mr Britz. Kanske det har kommit en vampyr till stan. Mr Koberman slutade äta.
   —År 1927? sade mormor. En vampyr? Struntprat.
   —Jovisst, sade mr. Britz. Man dödar dem med silverkulor. Vad som helst, bara det är silver, för resten. Vampyrer tål inte silver. Det läste jag i en bok en gång. Jodå, det är rena sanningen.
   Douglas tittade på mr Koberman som åt med träkniv och trägaffel och bara hade nya kopparslantar i fickan.
   —Det visar dåligt omdöme att ge ett sånt namn åt nånting, sade morfar. Vi vet inte vad en gast eller en vampyr eller ett troll är. Det kan vara allt möjligt. Man kan inte samla ihop dem i kategorier med etiketter och säga att de kommer att uppföra sig på ena eller andra sättet. Det är löjligt. De är människor. Människor som gör saker och ting. Ja, det är rätta uttrycket: människor som gör saker och ting.
   —Ursäkta mig, sade Mr. Koberman och steg upp och gick ut för att ta sin kvällspromenad till arbetet.
   Stjärnorna, månen, vinden, klockorna som tickade, timslagen fram till gryningen och solen som steg upp, och här kom en ny morgon, en ny dag, och mr Koberman kom promenerande på trottoaren från sitt nattarbete. Douglas stod i skymundan som ett litet surrande urverk som stirrade med noggrant mikroskopiska ögon.
   Klockan tolv gick mormor till speceristen för att handla.
   Enligt sin dagliga vana när mormor var ute skrek och väsnades Douglas utanför mr Kobermans dörr i fulla tre minuter. Som vanligt hade det inget resultat. Tystnaden var skrämmande.
   Han sprang ner, hämtade huvudnyckeln, en silvergaffel och de tre färgade glasbitarna som han hade räddat från det krossade fönstret. Han stack nyckeln i låset och svängde långsamt upp dörren.
   Rummet låg i halvdunkel med fördragna gardiner. Mr Koberman vilade ovanpå sängöverkastet i nattdräkt och andades sakta upp och ner. Han rörde sig inte. Ansiktet var stilla.
   —Hallå, Mr. Koberman!
   Mellan de färglösa väggarna ekade mannens regelbundna andetag.
   —Mr Koberman, hallå!
   Douglas närmade sig, studsande en golfboll mot golvet. Han skrek. Fortfarande inget svar. — Mr Koberman!
   Douglas lutade sig ner över mr Koberman och pressade silvergaffelns klor mot den sovande mannens ansikte.
   Mr Koberman spratt till. Han vred på sig. Han stönade tungt.
   Han reagerade. Fint. Utmärkt.
   Douglas tog upp en blå glasbit ur fickan. När han tittade genom den blå glasskärvan befann han sig i ett blått rum i en blå värld som var olik den värld han kände till. Lika olik som den röda världen. Blå möbler, blå säng, blått tak och blå väggar, blått matbestick på den blå byrån och Mr. Kobermans vresiga mörkblå ansikte och mörkblå armar och blå bröst som steg och sjönk. Dessutom .. .
   Mr. Kobermans ögon var vidöppna och stirrade på honom med ett hungrigt mörker.
   Douglas ryggade tillbaka och sänkte det blå glaset från ögonen.
   Mr. Kobermans ögon var slutna.
   Blått glas igen — öppna. Blått glas borta — slutna. Blått glas igen — öppna. Bort slutna. Lustigt. Douglas experimenterade darrande. Genom glaset tycktes ögonen stirra hungrigt lystet genom mr Kobermans slutna ögonlock. Utan det blå glaset tycktes de vara hårt slutna.
   Men det var resten av Mr. Kobermans kropp ...
   Mr Kobermans sängkläder löstes upp från honom. Det blå glaset hade någonting med det att göra. Eller kanske det var kläderna själva, bara därför att de satt på Mr. Koberman. Douglas ropade till.
   Han såg rätt genom Mr. Kobermans magvägg, rätt in i honom!
   Mr. Koberman var massiv.
   Eller i varje fall så gott som massiv.
   Det syntes underliga former och konturer inuti honom.
   Douglas måste häpen ha stått stilla i fem minuter och tänkt på de blå världarna, de röda världarna, de gula världarna som fanns bredvid varandra, som existerade ihop alldeles som glasrutorna runt det stora vita trappfönstret. Sida vid sida satt de färgade rutorna, de olika världarna; mr Koberman hade själv sagt så.
   Jaså, det var därför som det färgade fönstret hade blivit sönderslaget!
   —Vakna, Mr. Koberman! Inget svar.
   —Mr. Koberman, var arbetar ni om nätterna? Mr. Koberman, var arbetar ni?
   En lätt vindfläkt kom den blå gardinen att röra sig.
   —I en röd värld eller en grön värld eller en gul värld, Mr. Koberman? Över allting vilade en blå glastystnad.
   —Vänta här, sade Douglas.
   Han gick ner i köket, drog upp den största, gnisslande lådan och valde ut den största, vassaste kniven.
   Mormor höll på med att placera ett pajdegslock på en form när Douglas kom in i köket och lade någonting på bordet.
   —Vad är det här mormor?
   Hon kisade upp över glasögonen.
   —Jag vet inte.
   Det var fyrkantigt som en låda och elastiskt. Det var ljust orangerött till färgen. Fyra fyrkantiga blå rör var fästade vid det. Det luktade underligt.
   —Har du sett nåt likadant, mormor?
   —Nej.
   —Jag tänkte väl det.
   Douglas sade ingenting mer utan gick sin väg. Fem minuter senare kom han tillbaka med någonting annat.
   —Vad säjer du om det här?
   Han lade ner en ljusröd kedja med en purpurfärgad triangel i vardera änden.
   —Stör mig inte, sade mormor. Det är bara en kedja.
   Nästa gång kom han med båda händerna fulla. En ring, en kvadrat, en triangel, en pyramid, en rektangel och — andra former. Allihop var böjliga, elastiska och såg ut att vara gjorda av gelatin.
   —De här är inte alltihop, sade Douglas och lade ner dem. Det finns ännu mer kvar.
   —Ja ja, sade mormor i tankspridd ton, mycket upptagen.
   —Du hade fel, mormor.
   —Om vad då?
   —Om att människor är likadana inuti.
   —Sluta upp med att prata en massa dumheter.
   —Var är min sparbössa?
   —På spiselkransen där du har ställt den.
   —Tack.
   Han travade in i vardagsrummet och sträckte sig upp efter sin sparbössa.
   Klockan fem kom morfar hem från redaktionen.
   —Morfar, följ med upp.
   —För all del. Varför då?
   —Jag har nånting att visa dej. Det är inte trevligt, men det är intressant.
   Morfar småskrattade och följde efter till Mr. Kobermans rum.
   —Mormor får inte veta nåt om det här, hon skulle inte tycka om det, sade Douglas. Han sköt upp dörren helt. Därinne.
   Morfar flämtade till.
   Douglas mindes de närmaste timmarna under resten av sitt liv. Polisläkaren och hans medhjälpare stod lutade över mr Kobermans kropp. Mormor, som var därnere, frågade någon:
   —Vad har ni för er däruppe? och morfar sade med darrande röst:
   —Jag skall resa bort med Douglas på en lång semester så att han kan glömma hela den här hemska historien. Den här hemska hemska historien!
   —Varför skulle det här vara farligt? sade Douglas. Jag ser ingenting farligt. Det känns inte farligt.
   Polisläkaren ryste till och sade:
   —Mr. Koberman är död, den saken är då säker.
   Hans medhjälpare svettades.
   —Såg du de där sakerna i kastrullen och omslagspapperet?
   —Ja, herregud, jag såg dem.
   —Gud bevare mig.
   Polisläkaren lutade sig åter ner över Mr. Kobermans kropp.
   —Det är bäst att det här hålls hemligt. Det var inte mord utan det var rena välgärningen att pojken ingrep. Gud vet vad som kunde ha hänt om han inte hade gjort det.
   —Vad var Mr. Koberman? En vampyr? Ett monstrum?
   —Kanske. Jag vet inte. Någonting — inte mänskligt. Polisläkarens händer rörde sig flinkt över suturen.
   Douglas var stolt över sitt verk. Han hade gjort sig mycket besvär. Han hade noga iakttagit mormor och lagt allt på minnet. Nål och tråd och annat. Allt som allt var Mr. Koberman ett lika snyggt arbete som den finaste höna som mormor någonsin stoppat in i ugnen.
   —Jag hörde pojken säga att Mr. Koberman levde till och med efter det att alla de där sakerna hade plockats ur honom. Polisläkaren tittade på trianglarna och kedjorna och pyramiderna som flöt omkring i de vattenfyllda kastrullerna. Fortsatte leva. Herregud.
   —Sa pojken det?
   —Ja, det gjorde han.
   —Men vad var det då som dödade mr Koberman?
   Polisläkaren drog loss några stumpar sytråd ur suturen.
   —De här ..., sade han.
   Solljuset blänkte kallt i ett halvt blottat skattfynd: sex dollar och femtio cent i silver som vilade inne i mr Kobermans bröstkorg.
   —Jag tror att Douglas har gjort en klok investering, sade polisläkaren och sydde snabbt ihop huden över "fyllningen".

Mannen 3


Av Ray Bradbury. Ur The Harper's Magazine Reader, Bantam Books, New York, 1953. Oversatt av Torsten Blomqvist. Illustrerad av Per Ahlin.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki