FANDOM



Av Roald Dahl

Klockan började närma sig sex, så jag tyckte att jag skulle köpa mig en öl och gå ut och sätta mig i en vilstol vid simbassängen för att njuta lite av kvällssolen.
   Jag gick till baren, fick en flaska öl och promenerade med den i handen ut i trädgården och bort mot simbassängen.
   Det var en vacker trädgård med gräsmattor och rabatter med azaleor och höga kokospalmer. Vinden ven genom palmkronorna och det knastrade och fräste om bladen som om det hade fattat eld. Jag såg klasar av stora, bruna kokosnötter som hängde nedanför bladen.
   Det stod en massa vilstolar runt simbassängen, och det fanns vita bord och stora, färggranna parasoller och överallt satt solbrända män och kvinnor i baddräkter. I bassängen stojade en tre, fyra flickor och ett dussintal pojkar. De plaskade och stimmade och kastade en stor badboll på varandra.
   Jag stod och tittade på dem. Flickorna var engelskor och bodde på hotellet. Pojkarna kände jag inte igen, men det lät som om de var amerikaner och jag gissade att det var sjökadetter som hade gått i land från ett amerikanskt skolfartyg som kommit i hamn samma morgon.
   Jag gick fram och satte mig under ett gult parasoll där det stod fyra tomma stolar. Så hällde jag upp ölet och satte mig bekvämt till rätta med en cigarrett.
   Det var mycket behagligt att sitta där i solen och röka och dricka öl. Det var roligt att titta på de badande som plaskade omkring i det gröna vattnet.
   De amerikanska kadetterna hade tydligen trevligt tillsammans med de engelska flickorna. De hade kommit fram till det stadium då de dök ner under vattnet, tog flickorna i benen och välte dem runt.
   Just då lade jag märke till en liten, äldre man som raskt promenerade runt simbassängen. Han var klädd i en oklanderlig vit kostym och gick mycket fort med trippande gång och hävde sig högt upp på tå för varje steg. Han hade en stor, gräddgul panamahatt på sig och han tittade på folket och stolarna medan han studsade i väg längs ena sidan av bassängen.
   Han stannade bredvid mig och log, varvid han blottade två rader mycket små, ojämna tänder som var lätt anfrätta. Jag log tillbaka.
   "Förlåt, men jag kynna sitta här?"
   "Javisst", svarade jag. "Var så god."
   Han trippade runt till baksidan av stolen och tittade efter att den var rätt uppsatt. Sedan satte han sig och lade benen i kors. Hans vita buckskinsskor var helt perforerade.
   "En förtjysande kväll", sade han. "Det alltid vara vackra kvällar här på Jamaica." Jag kunde inte avgöra om han bröt på. italienska eller spanska, men jag var tämligen övertygad om att han var någonstans från Sydamerika. Han var gammal också, det såg man när man tittade närmare efter. Förmodligen sextiåtta eller sjutti.
   "Ja", sade jag. "Det är verkligen underbart här."
   "Och vilka vara alla dessa, om jag får fråga? De inte bo på hotell."
   Han pekade på dem som badade i simbassängen.
   "Jag tror det är amerikanska sjömän", sade jag till honom. "Det är amerikaner som håller på att utbilda sig till sjömän."
   "Natyrligtvis det vara amerikaner. Vilka andra människor i hela världen kunna göra så mycket oväsen? Ni inte vara amerikan, nej?"
   "Nej, det är jag inte", svarade jag.
   Plötsligt stod en av de amerikanska kadetterna framför oss. Han hade just kommit upp ur bassängen och var dyblöt och han hade en av de engelska flickorna med sig.
   "Är stolarna upptagna?" frågade han.
   "Nej", svarade jag.
   "Får jag slå mig ner?"
   "Visst, var så god."
   "Tack", sade han. Han hade en handduk i handen, och när han hade satt sig vecklade han upp den och tog fram ett paket cigarretter och en cigarrettändare. Han bjöd flickan på en cigarrett, men hon tackade nej. Sedan bjöd han mig också och jag tog en. Den lille mannen sade: "Tack, nej, men jag tro jag ta en cigarr." Han drog fram ett fodral av krokodilskinn och tog en cigarr. Sedan tog han fram en kniv som var försedd med en liten sax och med den snoppade han cigarren.
   "Jag kan tända den åt er." Den amerikanske pojken höll upp sin tändare.
   "Den inte fyngera i så mycket blåst."
   "Visst fungerar den. Den fungerar alltid."
   Den lille mannen tog den otända cigarren ur munnen, lade huvudet på sned och tittade på. pojken.
   "All-tid?" sade han långsamt.
   "Jadå, den klickar aldrig. Inte för mig i alla fall."
   Mannen höll fortfarande huvudet på sned och iakttog pojken. "Så, så. Ni säga denna ytmärkta tändare aldrig klicka. Det ni säga?"
   "Visst", sade pojken. "Det stämmer." Han var väl nitton eller tjugu år och hade långt, fräknigt ansikte och ganska skarp, fågelnäbbsliknande näsa. Han var inte särskilt solbränd på bröstet, som också var fräknigt och täckt av några få, ljusröda hårtussar. Han höll tändaren i höger hand, färdig att snärta till trissan. "Den klickar aldrig", sade han och nu log han därför att han avsiktligt överdrev sitt lilla skryt. "Jag lovar att den aldrig klickar."
   "En ögonblick." Handen som höll cigarren åkte upp i luften med handflatan utåt, som om den hejdade trafik. "En ögonblick bara." Han hade en egendomligt dämpad, tonlös röst och han höll hela tiden blicken riktad mot pojken.
   "Ska vi inte kanske slå en liten vad?" Han log mot pojken. "Ska vi inte slå en liten vad om er cigarrettändare? Om den tända eller inte?"
   "Gärna det", sade pojken. "Varför inte?"
   "Ni tycka om att slå vad?" "Visst, jag vill alltid slå vad."
   Mannen satt tyst en stund och granskade cigarren. Jag måste säga att jag var inte särskilt förtjust i hans sätt att bete sig. Det verkade som om han redan försökte göra något av detta och ville sätta pojken i förlägenhet, och samtidigt hade jag en känsla av att han njöt av någon liten hemlighet som han hade för sig själv.
   Han tittade åter upp på pojken och sade långsamt: "Jag också tycka om att slå vad. Varför vi inte slå en fin vad om detta? En fin, stor vad?"
   "Vänta lite", sade pojken. "Det kan jag inte göra. Men jag kan slå vad om tjugufem cent. Jag kan till och med slå vad om en dollar eller vad det nu är här — några shilling, tror jag." Mannen viftade med handen igen. "Hör på mig. Nu vi ha roligt. Vi slå vad. Sen vi gå upp till min rum på hotell. Där inte blåsa och jag slå vad med er att ni inte kynna tända er ytmärkta tändare tio gånger i rad ytan att den klicka någon gång."
   "Det slår jag vad om att jag kan", sade pojken.
   "All right. Bra. Vi slå vad, ja?"
   "Gärna. Jag slår vad om en dollar."
   "Nej, nej. Jag slå mycket fin vad med er. Jag vara rik man och jag tycka om god sport. Lyssna på mig. Ytanför hotell stå min bil. Mycket fin bil. Amerikansk bil från er land. Cadillac ..."
   "Nä, stopp nu. Vänta lite." Pojken lutade sig bakåt i vilstolen och skrattade. "Jag har ju ingenting motsvarande att satsa. Det är rena vansinnet."
   "Inte vansinne alls. Ni lyckas tända er tändare tio gånger i rad och min Cadillac vara er. Ni vilja ha en Cadillac, ja?"
   "Det är klart jag skulle vilja ha en Cadillac." Pojken log fortfarande.
   "All right. Bra. Vi slå vad och jag satsa min Cadillac."
   "Och vad ska jag satsa då?"
   Den lille mannen tog med långsamma rörelser bort den röda maggördeln från den alltjämt otända cigarren. "Min vän, jag aldrig vilja be er slå vad om något ni inte ha råd. Ni förstå?"
   "Men vad ska jag satsa då?"
   "Jag göra det mycket lätt för er, ja?"
   "Okay. Vi säger väl det."
   "Någon liten ting ni ha råd att ge bort, och om ni råka förlora den, det inte göra er så mycket. Bra?"
   "Vad då till exempel?"
   "Kanske till exempel den lilla finger på er vänstra hand." "Min vad?" Pojken slutade le.
   "Ja. Varför inte? Ni vinna, ni ta bil. Ni förlora, jag ta finger." "Jag begriper inte riktigt. Vad menar ni med att ni tar mitt finger?"
   "Jag hugga den av."
   "Nä, far och flyg! Det är ju rena nippran! Jag tror jag håller mig till en dollar i stället."
   Mannen lutade sig bakåt, vände handflatorna uppåt och ryckte lätt föraktfullt på axlarna. "Nå, nå, nå", sade han. "Jag inte förstå. Ni säga den tända men ni inte vilja slå vad. Då vi låta det vara, ja?"
   Pojken satt alldeles stilla och stirrade på de badande. Så kom han plötsligt ihåg att han inte hade tänt sin cigarrett. Han stack in den mellan läpparna, kupade händerna runt tändaren och smällde till trissan. Veken tog eld och brann med en liten jämn, gul låga och han höll händerna så att vinden inte kom åt den.
   "Skulle ni vilja ge mig lite eld också?" sade jag.
   "Å, förlåt. Jag har ju alldeles glömt bort att ni inte har fått eld."
   Jag sträckte ut handen efter tändaren, men han reste sig och gick fram till mig i stället.
   "Tack", sade jag och han gick och satte sig igen.
   "Trivs ni här?" frågade jag honom.
   "Ja, mycket bra", svarade han. "Det är vackert här."
   Sedan blev det tyst och jag kunde se att den lille mannen hade lyckats oroa pojken med sitt befängda förslag. Han satt alldeles stilla och en viss, inre spänning började göra sig märkbar hos honom. Så började han skruva på sig i stolen, gnida sig på bröstet och dra med handen över nacken. Slutligen lade han båda händerna på knäna och satte i gång att trumma med fingrarna mot knäskålarna. Snart trummade han också med ena foten.
   "Får jag bara kontrollera det här med vadet", sade han till slut. "Ni säger att vi går upp till ert hotellrum och om jag kan få den här tändaren att fungera tio gånger i rad, så vinner jag en Cadillac. Om den klickar en enda gång mister jag vänstra lillfingret. Stämmer det?"
   "Absolyt. Det vara en vad. Men jag tro ni vara rädd."
   "Hur blir det om jag förlorar då? Måste jag hålla fram fingret medan ni hugger av det?"
   "Nej, nej! Det inte vara bra. Ni kynna ångra er — inte vilja sträcka fram den. Vad jag göra — jag binda er hand vid en bord innan vi börja, och jag stå där färdig med en kniv och hygga — vips! — så fort er tändare klicka."
   "Vilket år är Cadillacen från?" frågade pojken.
   "Å! Hur gammal? Ja. Förra år. Alldeles ny bil. Men jag se ni inte tycka om att slå vad. Amerikaner aldrig göra det."
   Pojken tvekade ett ögonblick bara medan han kastade en blick först på den engelska flickan och sedan på mig. "Jodå", sade han häftigt. "Jag ska slå vad med er."
   "Bra!" Den lille mannen slog långsamt ihop händerna en gång. "Ytmärkt", sade han. "Vi göra det nu. Och ni, sir", fortsatte han vänd till mig, "ni kanske vilja vara vänlig att — vad heta det — att — att vara domare." Han hade bleka, nästan färglösa ögon med små lysande, svarta pupiller.
   "Tja", sade jag. "Jag tycker det är ett idiotiskt vad. Jag tycker verkligen inte om det."
   "Det gör inte jag heller", sade den engelska flickan. Det var första gången hon sade något på hela tiden. "Jag tycker det är ett fånigt och urdumt vad."
   "Är det ert allvar det där med att hugga av fingret på pojken om han förlorar?" frågade jag.
   "Absolyt. Också detta att ge honom min Cadillac om han vinna. Ny vi gå till min rum."
   Han reste sig. "Ni vilja ta på några kläder först?" frågade han.
   "Nej", svarade pojken. "Jag går som jag är." Sedan vände han sig till mig. "Ni skulle göra mig en tjänst om ni kom med och var domare."
   "All right", sade jag. "Jag följer med, men jag gillar inte det här."
   "Följ med ni också", sade han till flickan. "Följ med och titta på."
   Den lille mannen gick före genom trädgården till hotellet. Han var upplivad nu, nästan exalterad, och det gjorde att han tycktes studsa ännu högre upp på tå än förut när han gick.
   "Jag bo i annex", sade han. "Kanske ni vilja se bil först? Den stå jyst här."
   Han ledde oss fram till en plats där vi kunde se stora inkörsvägen till hotellet. Så stannade han och pekade på en blänkande, ljusgrön Cadillac som stod parkerad i närheten.
   "Där. Den gröna. Ni tycka om den?"
   "Oj, det var en tjusig bil", sade pojken.
   "All right. Nu vi gå upp och se om ni kynna vinna den."
   Vi följde honom in i annexet och uppför en trappa. Han låste upp en dörr och vi gick i samlad trupp in i ett stort, trivsamt dubbelrum. Över den ena sängändan låg en kimono.
   "Först vi ha en liten martini", sade han.
   Ingredienserna stod på ett litet bord i andra ändan av rummet, klara att blandas, och det fanns också en shaker och is och en massa glas. Han började blanda till drinkarna, men dessförinnan hade han ringt på städerskan och nu knackade det på dörren och en färgad flicka kom in.
   "Ah!" sade han och ställde ifrån sig ginflaskan. Sedan tog han upp en plånbok ur fickan och drog fram en pundsedel. "Ni göra något för mig, tack." Han gav städerskan pundsedeln.
   "Ni behålla den", sade han. "Och ny vi ska leka lite här och jag vilja ni gå och finna två — nej, tre ting åt mig. Jag vilja ha några spikar, jag vilja ha en hammar och jag vilja ha en liten yxa, en köttyxa som ni låna från kök. Det gå bra, ja?"
   "En köttyxa!" Städerskan spärrade upp ögonen och knäppte ihop händerna. "Menar ni en riktig köttyxa?"
   "Ja, ja, natyrligtvis. Och med detsamma, tack. Ni säkert kynna göra detta för mig."
   "Ja, sir. Jag ska försöka, sir. Visst ska jag försöka skaffa det där." Och så försvann hon.
   Mannen delade ut drinkarna. Vi stod där och smuttade på dem, pojken med det långa, fräkniga ansiktet och den spetsiga näsan och med bara ett par urblekta, bruna badbyxor på sig; engelskan, en kraftigt byggd, ljushårig flicka som hade en ljusblå baddräkt på sig och hela tiden iakttog pojken över kanten på sitt glas; den lille mannen med de färglösa ögonen som stod där i sin oklanderliga vita kostym och läppjade på drinken medan han tittade på flickan i den ljusblå baddräkten. Jag visste inte vad jag skulle tro om alltihop. Mannen tycktes mena allvar med vadet och han tycktes också mena allvar med sin avsikt att hugga av fingret. Men, för tusan, tänk om pojken förlorade då? Då skulle vi bli tvungna att köra honom till sjukhuset i den Cadillac som han inte hade vunnit. Det skulle just vara snyggt. Skulle det inte vara ganska osmakligt egentligen? Såvitt jag kunde se var det hela en förbannat dum och onödig historia.
   "Tycker ni inte att det här är ett ganska dumt vad?" frågade jag.
   "Jag tycker det är ett fint vad", svarade pojken. Han hade redan stjälpt i sig en stor martini.
   "Jag tycker det är ett fånigt, urdumt vad", sade flickan. "Vad händer om ni förlorar?"
   "Det gör detsamma. När jag tänker närmare efter kan jag inte komma ihåg att jag någonsin har haft någon användning för det vänstra lillfingret. Här är det." Pojken tog tag i fingret. "Här sitter det och ännu har jag inte haft den minsta glädje av det. Så varför skulle jag inte satsa det? Det är ett fint vad, tycker jag."
   Den lille mannen log och tog shakern och fyllde på våra glas.
   "Innan vi börja", sade han, "jag vilja lämna bilnyckel till — till domare." Han tog fram en nyckel ur fickan och lämnade den till mig. "Alla papper", sade han, "registreringsbevis och försäkringspapper ligga i fack i bil."
   Så kom städerskan tillbaka. I ena handen hade hon en liten yxa av det slag som slaktarna använder att hugga sönder köttben med, och i den andra en hammare och en påse spik.
   "Bra! Ni ha alltihop. Tack, tack. Ni kynna gå." Han väntade tills städerskan hade stängt dörren och sedan lade han verktygen på den ena sängen och sade: "Ny vi göra oss klara, ja?" Och till pojken: "Var snäll hjälpa mig med denna bord. Vi skjyta den lite yt."
   Det var ett sådant skrivbord som finns på de flesta hotell, ett enkelt, rektangulärt bord, ungefär en och en halv gånger en meter och försett med läskpapper, bläck, pennor och papper. De drog ut det en bit från väggen och tog bort allt som låg på det.
   "Och ny en stol", sade han. Han tog en stol och ställde den bredvid bordet. Han var mycket snabb i rörelserna och mycket animerad, precis som en person som ordnar lekar på ett barnkalas. "Och så spikar. Jag måste slå i dessa spikar." Han hämtade spikarna och började slå ner dem i bordsskivan.
   Vi stod där, pojken, flickan och jag, och höll i våra glas medan vi tittade på hur mannen pysslade. Vi såg hur han slog ner två spikar i bordet med ungefär femton centimeters mellanrum. Han slog dem inte ända ner i bordet, utan lät dem sticka upp en bit ovanför bordsskivan. Sedan kände han efter med fingrarna att de satt ordentligt fast.
   Man skulle absolut kunna tro att fanskapet hade gjort det där förut, tänkte jag. Han tvekade inte ett ögonblick. Bord, spikar, hammare, köttyxa. Han visste precis vad han behövde och hur han skulle bära sig åt.
   "Allt vi behöva ny vara lite snöre", sade han. Han hittade ett snöre. "All right, så vi vara färdiga. Vill ni vara vänlig sätta er vid den bord?" sade han till pojken.
   Pojken ställde ifrån sig glaset och satte sig.
   "Ni lägga den vänstra hand mellan dessa två spikar. De bara vara så att jag kunna binda fast er hand. Så, bra. Ny jag binda er hand fast vid den bord — så."
   Han virade snaret runt pojkens handled och sedan flera varv runt själva handen. Därefter band han fast det ordentligt vid spikarna. Han gjorde det mycket skickligt och när han hade slutat stod det alldeles klart att pojken inte skulle kunna dra undan handen. Men han kunde röra fingrarna.
   "Ni ny vara snäll knyta hand, alla fingrar ytom den lilla. Den lilla finger måste sticka yt, måste ligga på den bord."
   "Bravo! Ytmärkt! Ny vi vara klara. Med er högra hand ni sköta tändare. Men en ögonblick bara."
   Han trippade fram till sängen och tog upp köttyxan. Så kom han tillbaka och ställde sig bredvid bordet med yxan i handen.
   "Vi vara klara alla?" sade han. "Herr domare, ni säga när vi börja."
   Den engelska flickan stod där i sin ljusblå baddräkt strax bakom pojkens stol. Hon stod stilla utan att säga något. Pojken satt orörlig med tändaren i höger hand och tittade på köttyxan. Den lille mannen tittade på mig.
   "Är ni klar?" frågade jag pojken.
   "Ja, jag är klar."
   "Och ni?"
   "Alldeles klar", sade han och lyfte samtidigt yxan upp i luften och höll den ungefär en halv meter ovanför pojkens finger, färdig att hugga till. Pojken riktade blicken mot den, men han ryckte inte till och han gjorde inte den minsta rörelse med munnen. Han höjde bara ögonbrynen och rynkade pannan.
   "All right", sade jag. "Sätt i gång."
   Pojken sade: "Vill ni vara vänlig och räkna högt varje gång jag tänder den."
   "Ja, det ska jag göra", svarade jag.
   Med tummen petade han upp huven på tändaren och sedan gav han trissan en hård snärt, också med tummen. Stiftet gnistrade till och veken tog eld och brann med en liten, gul låga.
   "En!" sade jag.
   Han blåste inte ut lågan, utan fällde ner huven över den och väntade ungefär fem sekunder innan han lyfte upp den igen.
   Han slog till trissan mycket hårt och åter brann veken med en liten, gul låga.
   "Två!"
   Ingen av de andra sade något. Pojken höll blicken riktad på cigarrettändaren. Den lille mannen höll köttyxan i luften och han stirrade också på tändaren.
   "Tre!" "Fyra!"
   "Fem!"
   "Sex!"
   "Sju!" Det var tydligen en sådan där tändare som fungerade. Stiftet gav ifrån sig en kraftig gnista och veken var lagom lång. Jag såg tummen fälla ner huven över lågan. Så en paus. Därefter lyfte tummen upp huven igen. Det var tummen som utförde allting. Jag tog ett andetag, beredd att säga åtta. Tummen snärtade till trissan. Stiftet gnistrade. Den lilla lågan började brinna.
   "Åtta!" sade jag och i samma ögonblick öppnades dörren. Vi vände oss allihop och fick se en kvinna stå i dörröppningen, en liten svarthårig och tämligen gammal kvinna. Hon stod där ett par sekunder och sedan rusade hon fram och skrek: "Carlos! Carlos!" Hon grep honom om handleden, tog ifrån honom köttyxan och kastade den på sängen. Sedan fattade hon tag i kavajuppslagen på hans vita kostym och började ruska honom av alla krafter medan hon hela tiden högljutt och häftigt vräkte ur sig en massa ord på ett språk som påminde om spanska. Hon ruskade honom fram och tillbaka så snabbt att man inte längre kunde se honom. Han blev en svag, suddig, snabbt undanglidande kontur, precis som ekrarna på ett hjul som går runt.
   Så slog hon av på takten och den lille mannen blev synlig igen, och sedan släpade hon honom genom rummet och knuffade ner honom på den ena sängen. Han satt på sängkanten och klippte med ögonen medan han kände efter om han fortfarande kunde vrida på huvudet.
   "Jag är verkligen ledsen", sade kvinnan. "Det var rysligt tråkigt att det här skulle hända." Hon talade nästan utan någon brytning.
   "Det var för galet det här", fortsatte hon. "Det är väl egentligen mitt fel, antar jag. Bara jag lämnar honom tio minuter för att gå och tvätta håret, så är han där igen när jag kommer tillbaka." Hon såg beklagande och djupt bekymrad ut.
   Pojken höll på att befria handen från snöret. Flickan och jag stod där utan att säga något.
   "Han är en riktig fara", sade kvinnan. "Hemma där vi bor har han tagit sammanlagt fyrtisju fingrar från olika människor och han har förlorat elva bilar. Till slut hotade man med att spärra in honom någonstans. Det var därför jag tog honom med mig hit."
   "Vi bara slå en liten vad", mumlade mannen bortifrån sängen. "Han slog vad om en bil, kan jag förstå", sade kvinnan. "Ja", svarade pojken. "En Cadillac."
   "Han har ingen bil. Det är min. Och det gör det hela så mycket värre att han slår vad med er när han inte har något att satsa. Jag skäms verkligen. Det var mycket tråkigt det här." Hon verkade vara mycket sympatisk.
   "Ja, då så", sade jag, "här är nyckeln till bilen." Jag lade den på bordet. "Vi bara slå en liten vad", mumlade den lille mannen.
   "Han kan inte slå vad när han inte har något att satsa", sade kvinnan. "Han äger inte en enda sak i världen. Inte ett dugg. Det är nämligen så att jag själv vann alltihop av honom för länge sen. Det tog sin tid, mycket lång tid, och det var inte lätt men jag vann alltsamman till slut." Hon tittade upp på pojken och log, ett litet sorgset leende, och sedan gick hon fram och sträckte ut handen för att ta nyckeln som låg på bordet.
   Jag kan se den för mig ännu, den där handen som hon sträckte fram. Det var bara ett finger på den och det var tummen.


Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Man from the South", ursprungligen publicerad i Collier's Magazine 1948.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki