Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mannen som älskade katter

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Katter 1.jpg


   Av H. E. Bates
   
   PROFESSORN höll på att rosta bröd framför den öppna spisen.
   Mjölken som Shelley skulle ha, sköt han försiktigt längs spiselkanten, bort från elden. Angoran låg hoprullad i hans knä och sov. Hon såg ut som mjukt pälsverk. Och det lät som en liten dynamo när hon spann. Professorn strök hennes silkeslena öron med ena handen och med den andra skötte han brödrosten. Kära lilla kisse. Vackra lilla Angelica. Det var en dröm att röra vid henne. Medan han rostade lapade Shelley sin mjölk med små näpna smaskande ljud och dansade
   iväg med tefatet så att det efter en stund klirrade mot spismuren igen. Och till slut måste han läxa upp honom och så sköt han fatet ännu längre bort. Glupska kissemiss. Dumma dumma Shelley.
   Klockan var fem ungefär. November. En stilla, redan mörk kväll. Det fanns en svag kattlukt i huset men starkare och fränare var lukten av fisk. Professorn som hade vant sig vid den under en lång följd av år la inte märke till den. Det var husets naturliga lukt, den där milda mjuka kattatmosfären som han älskade. Med ena handen manövrerade han tekoppen och med den andra smekte han
   angoran kärleksfullt. Han satt uppkrupen i stolen, lång och mager, med beniga händer. En långvarig kärlek till katter hade gjort honom själv ganska lik en katt, både mjuk och inställsam. Det var bara kragen som gjorde honom hård. Det var en hög styv krage med snibbarna så djupt nerskurna att det kantiga adamsäpplet var alldeles fritt. Och det var kragen som kom honom att se lite lastbar och förfallen ut.
   Efter ungefär fem minuter ringde det på dörren. Han reste sig för att
   öppna och höll hela tiden den sovande angoran i famnen. Innan han kom fram hade Shelley redan smitit ut i förstugan genom sin egen lilla lucka längst ner. Det var en sinnrik uppfinning. Med sjutton katter sparade den mycket tid. Den fanns på alla dörrar utom ytterdörren. Och när professorn öppnade ytterdörren höll han för säkerhets skull för med foten.
   —Jaså, det är miss Minot. Var så god och stig på.
   Flickan kom in. Hon var omkring sexton år. Hon hade just hunnit ur
   sin klumpiga ålder och började få former, men hon var blyg och professorn gjorde det inte lättare för henne.
   —Var det inte det jag tyckte att, det lät som er ringning, sa han.
   —Min ringning, sa hon. Men jag ringer väl inte så konstigt.
   —Mycket, sa han. Ni ringer kort — kort och trevligt. Mycket. Mycket konstigt. Inte alls som dom andra eleverna.
   —Hur kan professorn skilja på det?
   Han såg ner mot henne och log, ett underligt, nästan skevt leende, lite kattlikt och på sätt och vis fascinerande.
   —Hur vet man nånsin nånting? Man kommer ihåg, sa han. Jag kom ihåg er. Jag kom ihåg er sen förra veckan.
   Hon stod stum av förlägenhet och visste inte vad hon skulle säga.
   —Vilka böcker har ni med er? sa han.
   —Saintsbury och Introduction to Dramatic Art.
   —Det var bra. Ta av er hatt och kappa nu och kom in. Bry er inte om katterna. Shelley, Shelley. Dumma Shelley. Ge dig iväg.
   Shelley smög sig mjukt över hallgolvet och gled in i professorns rum genom den lilla luckan.
   Om en liten stund följde flickan och professorn efter. Professorn gick lätt framåtböjd och sköt rygg som en sårad katt.

Katter 2.jpg


   —Var så god och sitt, sa han. Gör det bekvämt för er. Hon satte sig ner i professorns stol. Han stod demonstrativt. Och plötsligt insåg hon sitt misstag.
   —Men jag sitter ju på professorns plats!
   —För all del, för all del.
   Han log sitt långsamma, kattlika leende som nästan var fascinerande.
   —För all del kära barn. Den är stor nog för två. Jag sitter förresten på armstödet en stund. Jag kan sitta här med Angelica.
   —Angelica? Är det katten?
   —Ja det är katten. Katten med stort k till och med. För det finns katter och katter. Angelica är en drottning. Men vad är det ni heter förresten? Det talade ni inte om för mig förra veckan.
   —Usch, det är ett sånt visset namn, sa flickan. Jag avskyr det. Hon trutade med läpparna.
   —Men tala om för mig vad ni heter. Det skulle jag vilja veta. Jag kan ju inte gå och kalla er miss Minot. Inte under hela tre månader åtminstone.
   —Jag heter Viola. Men det är så dumt och larvigt.
   —Viola.
   Han sa det sakta och spinnande och hans röst låg ett par toner över angorans lilla snarkning och hans röst spann på en gång sömngivande och förföriskt. Och medan han talade såg han ner på flickan. Hennes små bröst under den silkesmjuka klänningen var runda och fina som plommon. Hon såg ner mot sina ben. Hon öppnade Saintbury och boken gled ner mellan hennes knän och stramade åt klänningen. Hennes strumpor såg ut som silver i lampskenet.
   —Viola, fortsatte han.
   —Viola.
   Snygga ben. Verkligt fina flickben.
   —Du tycker förstås vi borde sätta igång nu, sa han.
   —Ja, jag trodde inte vi hade så mycket tid kvar, om jag ska hinna bli färdig till examen.
   —Kära lilla barn, jag kommer att lära dig allt du behöver under dom här tre månaderna. Jag har aldrig misslyckats förut. Stör Angelica kanske?
   —Nej, inte alls. Jag tycker om henne.
   —Jaså gör du det? Men jag kör bort henne i alla fall. Hur som helst kan jag inte undervisa om jag inte har båda händerna fria.
   Och så tog han angoran och la henne på soffan som ett barn och bäddade om henne med små ömma ord.
   —Hur många katter har professorn egentligen? sa flickan.
   —Sjutton allt som allt.
   Han gick tillbaka till hennes stol och böjde sig ner över henne och hans kropp var lite kutig och böjd och leendet var falskt och insmickrande.
   —Men inga kattungar, sa han. Jag vill inte att mina katter ska komma i olycka.
   Han satte sig på armstödet och drog i fingrarna så att det knäppte lite i lederna.
   —Jag kan väl inte ha katter här i huset som bär sig åt hur som helst. Du vet hur katter är. Honkatter också för den delen.
   Flickan som inte visste hur hon skulle ta saken satt alldeles stilla, till hälften blyg till hälften i en lätt extas.
   —När allt kommer omkring så borde jag veta det, sa han. Jag har hållit på med katter så länge. Tretti år åtminstone. Jag har till och med skrivit böcker om dom.
   —Om katter bara?
   Han böjde sig fram och la ena handen på hennes axel. Det var en mjuk rörelse, silkeslätt, och tillräckligt avpassad för att hon fortfarande skulle kunna känna sig lugn.
   —Kära lilla barn, säg inte bara, när det gäller katter. Katter är dom underbaraste varelser som finns — med ett undantag.
   —Och vilket är det?
   —Kvinnor förstås. Kvinnor och katter hör ihop. Dom är till för precis det samma. Att kela med och älska och smeka. Ja, dom är så lika vad det än gäller. Men var det inte litteraturhistoria vi höll på med? Vi får väl fortsätta då.
   Han lutade sig fram över henne för att slå igen boken som hon hade i knät. Men när han gjorde det föll den ner mellan knäna på henne.
   —Förlåt, sa han. Nu ställde jag till dig riktigt ordentligt.
   Hennes silkesmjuka unga knän fascinerade honom.
   —Nej plocka inte upp Saintsbury. Vi kommer inte att behöva honom. Sitt bara stilla.
   Hon satt stilla, stilla som en katt och hennes kropp låg med mjukt naturligt behag tillbakalutad i professorns stora länstol.
   —Hur långt hade vi hunnit egentligen?
   Reformationen, sa hon. Professorn höll just på att skumma över det. För att få nån sorts översikt ...
   —Restaurationen. Congreve och dom där. Och Wycherley. Det var en tid med mycket stor frihet.
   Han höll fortfarande sin hand på hennes axel och precis som om han hade vant sig vid det under en lång tid, började han stryka över den med sina långa beniga fingrar. Och han var som en katt och nästan lika fascinerande som när han log.
   —Jag menar att det var inte bara frihet i konst och drama utan också i livet överhuvudtaget. Engelsk litteratur skulle ha varit bättre utan den där friheten.
   —Vi skulle egentligen ha spelat några av dom där dramerna, sa flickan, men miss Brand hoppade över dom. Hon trodde förstås att vi var alldeles oskyldiga.
   —Är du inte oskyldig då?
   Hon svarade inte.
   Han lät handen glida ner längs skuldran och armen på henne. Han tryckte till lite.
   —Du säger ingenting. Det betyder förstås att du är oskyldig.
   —Det gör det inte alls.
   —Jaså. Men hur oskyldig då?
   —Inte ett dugg. Jag har läst The Way of the World. Varenda en i hela sexan skulle bli förfärligt stötta om professorn sa att dom var oskyldiga.
   —Ja visst, sa han. Du är inte oskyldig. Det är ju bra att vi vet det.
   —Tycker professorn att jag är för fri av mig? sa hon.
   —Nej inte det minsta. Inte fri inte. Riktigt söt.. Lika söt som Angelica. Och du tycker väl inte illa om att jag smeker dig så här. Jag tycker att du är precis som en liten kattunge och jag måste få smeka dig på något sätt.
   —Vad var det som kom efter reformationen, sa flickan.
   —Du menar förstås restaurationen?
   Han smekte henne lite frånvarande och hans fingrar gjorde små kattlika utflykter över hennes klänning.
   —Pope. Han var lärdomen själv han. Och sen har vi förstås romanförfattarna. Dom var också ganska frispråkiga av sig. Sterne och Smollet till exempel. Men dom har du väl inte läst antar jag?
   —Jo, vi läste Sterne för miss Brand. Men hon tog inte med alltihop. Och det mesta av det läste vi själva.
   —Då kan du ju grunderna riktigt bra, sa professorn. Men vad du behöver är djupare kunskaper. För du vill väl gå djupare?
   —Ja, jag vill veta mer i detalj. Jag tror det ska gå bra sen.
   De satt en stund utan att säga nånting. Och professorn behövde inte säga nånting. Han fick uttryck för sin personlighet genom tystnad och genom små mjuka utflykter med händerna och hans fingrar for som känselspröt över flickans klänning. En enda gång darrade hon till.
   När han hade hunnit till kragen körde hon bort hans hand. Men han kom tillbaka liksom i sömn, kattlikt och envist. Hon kunde varken motstå det eller, fly undan. Och till slut vilade hans hand över hennes små bröst.
   —Du ska inte bry dig om mig, sa han. Det här betyder ingenting alls. Jag måste bara smeka nånting.

Katter 3.jpg


   Han smekte henne. Det var rogivande och ändå upphetsande. Det gav henne en underlig känsla, inte där han strök henne utan i benen på henne och längst ner i magen.
   —Det är förstås för att professorn har hållit på med katter så länge.
   —Ja, det är för att jag har hållit på med katter.
   Hon flyttade lite på sig och suckade djupt, så att känslan i benen smälte undan och hon fick en klump i halsen i stället.
   —Var är alla katterna? sa hon: Det är ju bara Angelica och Shelley som är här.
   —Dom är överallt i hela huset. På sina favoritställen. Sover för det mesta. Dom gör som dom vill. Och jag låter dom hållas.
   —Precis som dom vill?
   —Ja, eller som jag säger åt dom. Dom förstår vad jag säger.
   —Är det inte underbart!
   —Titta bara, sa han. Shelley, Shelley. Dumma Shelley. Gå ut ur rummet nu. Ge dig iväg.
   Shelley sträckte på sig där han låg vid härden, reste sig och gick makligt över golvet, puttade upp den lilla dörrluckan och var försvunnen.
   —Skicka iväg Angelica också, sa flickan.
   —Vill du verkligen det? Hon sover fortfarande.
   —Ja gör det. Se, efter om hon kan höra fast hon ligger och sover. Utan att vända sig om sa professorn:
   —Angelica. Angelica lilla. Min kära lilla ängel. Gå ut nu. Ut ur rummet. Gå ut nu lilla Angelica.
   Flickan satt och lyssnade och hörde efter en stund den svaga smällen av dörrluckan och sen blev allt tyst.
   —Är det inte underbart! sa hon.
   —Nu är vi ensamma, sa professorn.
   Han böjde huvudet så han kom tätt intill flickans hår. Det var mjukt och tjockt och silkeslent, precis som angorans päls.
   —Nu kan vi fortsätta. Hur långt hade vi hunnit egentligen?
   
   Övers.: Mårten Edlund Ill.: Maret Kirotar Från All världens berättare nr 5 1949

Katter 4.jpg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki