Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mannen som bytte betoning

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Cecilia Prada

Att han hette Jesus. Med betoning på e:t. Modern hade velat kalla honom för Jesus, med en annan tonvikt, men prästen hade vägrat att döpa honom till det; Jesus fanns bara en.
   Doktor Jésus de Carvalho, tandläkare 45 år boende i Leblon, gift, tre barn, log ett halvt leende med utstående tänder och whiskydoft på andra sidan bordet hos Alvaros. I leendet låg en tvekan hos en man som inte var särskilt övertygad om att av Jesus fanns bara en: även om hans namn uttalades med annan betoning än vad som var brukligt i hans land, så var han Jesus, det var inget att dividera om.
   Klockan var halv sju när jag gick ut från analytikern och jag kände mig utmärkt väl till mods. Efter en längre tid. Jag bar en sari, av den där långa javanesiska sorten som hänger så löst på kroppen att den får dig att sväva omkring. Det duggregnade, ingen taxi syntes till, jag beslöt att gå in på Alvaros och äta middag.
   När jag sköt upp dörren såg jag att det inte fanns en enda kvinna i lokalen. Coraggio e avanti. Vid två av borden satt stamgäster, sådana som alltid kommer in för att ta sig en whisky, svepa några öl, berätta en vits eller dunka varandra i ryggen före middagen hemma: grabbarna ... Vid andra bord satt enstöringar, en med ansikte som en misslyckad mäklare, en annan bra på lyran. Vända? Aldrig. Skulle jag som hade korsat hav, rest kors och tvärs världen över inte våga mig in på en bar i Leblon i skymningen?
   Min kontakt med nasarén skedde till att börja med hörleden, därefter synledes. Den var mäktig, doktor Jésus de Carvalhos röst, tandläkare i Leblon, en och sextio lång med utstående tänder:
  — Jag ska säga er en sak, grabbar. Den som är något till karl, drar över en kvinna minst en gång i veckan.
   Jag beställde en torr martini och en paprikaschnitzel.
   Jag kan inte riktigt säga, hur doktor Jesus-tandläkaren hamnade vid mitt bord. Men det var innan maten kom in, vid aperitifen. Kanske hade han upptäckt skuggan av mitt leende när han dundrade ut sitt budskap, ett leende som jag hade svårt att dölja bakom menyn. Eller hade han kanske — personer som doktor Jesus brukar tro på tankeöverföring — telepatiskt tolkat min tanke: "Skräp till karl. En gång bara?"
  — Ensam? Får jag slå mig ner? Han besparade mig mödan att svara.
  — Väntar ni någon? — Nej.
  — Vägarna förbi?
  — Jag ska äta.
   Efter sin originella inledning tillade han något som "jag tänkte väl det" eller liknande. Jag vet inte på vilket subtilt och sofistikerat språk han förelade mig två hypoteser, i vilka jag kunde inordnas (Leblon, Rio de Janeiro, 1975): ett, jag skulle vara ett proffs på jakt efter man, två, en olycklig, djupt deprimerad kvinna.
  — Jo, jag ska bekänna en sak, du är en tilldragande kvinna som genast väcker mannen i mig, och vem skulle inte vilja ha en sådan. Men om du är deprimerad är det en annan sak, då är du en mänsklig varelse, och i så fall vill jag gärna hjälpa dig.
   Jag tackade doktor Jesus — i det ögonblicket hade han nästan det milda uttrycket hos mannen från Nasaret. Huvudet var vänt åt ena sidan och han höll fram sitt kärleksfulla hjärta i handen, alldeles som på färgtrycket på pianot i min barndom. Det var bara hårlockarna som fattades. Inom kort skulle jag få höra storslagna ord från hans läppar, att mina synder var förlåtna och att ingen skulle döma mig, inte ens för att jag kom in och åt ensam hos Alvaros.
   Ja. Jag tackade i all uppriktighet nasarén från Leblon för hans generösa hypoteser, i vilka jag passade in, för vänligheten att få välja mellan fnask eller deprimerad, och jag försäkrade honom, att jag var inget annat än en kvinna vid sunda vätskor som hade fått för sig, låt vara lite sent, att pröva paprikaschnitzeln på whiskybaren.
   Efter en lång klunk och med en blick som sade "mig lurar du inte" gav nasarén till ett litet skratt, i vilket det fanns förslagenhet och en lätt doft av — svavel. Eller av whisky?
  — Du bryter lite grand. Jag förstår nog (avgjorde han triumferande), du är utlänning. Jo, mig lurar ingen.
  — Jag är brasilianska. Om jag bryter, så är det på sãopauloaccent.
   Jag ropade på kyparen, bad om cigarretter, tände en och kom att tänka på ett uttryck av megäran Mademoiselle Jacquier, när hon lärde ut vad orden pour se dovner une contenance innefattade.
  — Arbetar du? Har du något yrke?
  — Jag är journalist.
   Nasaréns lättnad var omedelbar.
  — Ja, jag tänkte väl det. Du håller på med en enkät?
   Jag drog ett halsbloss och spände blicken i honom:
  — Just det. Nu har jag börjat med min enkät.
   (åh, en bandspelare, den som hade en, mitt kungarike för en bandspelare ...)
  — Det var en annan sak. Jag visste väl att du var här av någon särskild anledning. Vilken tidning arbetar du för?
  — För närvarande är jag arbetslös.
   Ivrigt lutade sig nasaréns medlidsamma hjärta fram åt mitt håll balanserande kropp och glas. Hans huvud närmade sig mitt över bordet förhoppningsfullt:
  — Behöver du pengar? Säg precis som det är. Jag är din vän.
  — Nej, tack. Jag har pengar.
  — Om du vill kan jag presentera dig för poeten Paulo Mendes Campos.
  — Tack, det tror jag inte behövs.
  — Paulo är min bror, min vän, han har skrivit en krönika om mig till och med. Han kan hjälpa dig. Bestäm en dag bara, så tittar vi in.
  — Tack, det var mycket vänligt. Men jag är inte intresserad. — Men du är ju arbetslös.
  — Men jag sa ju, att jag har pengar, för ögonblicket.
  — Men om du har pengar, så är det inte säkert att du kan sköta dom. Du behöver stöd. En kvinna är bara känslor, inget förnuft.
   Jag grabbade häftigt tag i servetten men kom av mig. Skulle det vara ett nidingsdåd att skicka både hand och servett rakt i ansiktet på nasarén?
   Fast, en sak: att slå någon rakt i ansiktet har jag aldrig gjort. Och kommer inte att kunna göra så länge jag lever. Har jag inte sedan jag var fjorton år svalt långt värre aggressioner i gathörnen, på danser, i livet, i mina olika arbeten, i mogen ålder? Örfilar hör väl hemma i amerikansk film från 4o-talet, tänkte jag nedslagen.
   Men ... från det ena till det andra, schnitzsel och efterrätt och framför allt min fasta övertygelse att inte slå till reträtt kom doktor Jesus att i sinom tid upptäcka min svaga punkt: ensam, oberoende kvinna utan behov att lära känna Paulo Mendes Campos, utan behov av penningförsträckning — jag var inte vad man kallar bilburen. Och han övergick till att insistera på att få köra mig hem. Jag gick inte med på det.
  — Men hur ska du komma hem? Ska du ta en taxi? — Nej, jag går till fots och tittar i skyltfönstren.
  — Det duggregnar.
   Det gjorde det. I en förnyad offensiv började doktor Jésus de Carvalho att spela ut sin trumf på nytt, Paulo Mendes Campos. Att de skulle komma förbi en sväng bara för att prata i fem minuter ...
  — Nej. Nej, det går inte så bra.
   O himmel, då blixtrade det till i nasaréns huvud, där kastades ljus över gåtan ensam kvinna på andra sidan bordet.
  — Aha, jag förstår hur du menar. Du är gift eller är sambo och därför kan du inte visa dig ute, och om jag kommer hem till dig med Paulo Mendes Campos skulle det ställa till problem ...
   Av pur trötthet beslöt jag att instämma.
   Efter detta samförstånd beslöt doktor Jesus att ge mig hela kartan över gruvan, eftersom jag trots allt visade ett så utomordentligt intresse för hans framstående person: hur jag skulle göra, vilken krigslist jag skulle kunna använda mig av för att komma i kontakt med honom på nytt.
   Men först presenterade han en saftig post i form av ett mellanspel: hans utomordentliga nasarénbiografi: han var född i Divinópolis av välbärgad familj — sade han — han hade blivit mycket bortskämd i unga år och naturligtvis hade alla flickor i delstaten Minas Gerais velat gifta sig med honom för att göra ett gott parti, och ännu fler sedan han hade gått ut Tandläkarhögskolan. Men han ville inte gifta sig, du vet hur det är, mannen har behov som kvinnan inte har ...
  — Och hur vet du det? Har du varit kvinna?
   ...Nasarénen från Divinópolis spärrade upp ögonen, tog tre klunkar whisky och gick på oförtrutet:
  — Mina föräldrar var redan till åren komna och mor bad att jag skulle gifta mig, innan hon dog, för hon ville inte se mig lämnad vind för våg. Så då beslöt jag att gifta mig: jag valde en Jungfru Marias flicka; hon kunde ju inte gärna beskyllas för att vara ute efter ett rikt parti. Religionen behövs och för kvinnan är den ett måste. Och nu har jag levt lycklig i tjugo år. Jag har det bra, jag har egen våning här i Leblon, min tandläkarmottagning är snart betald, mina döttrar ... Någon gång emellanåt hoppar jag väl över skaklarna, jag är inget helgon ska alla veta, men hemma ställer jag upp ... Varje dag tar jag mig en whisky här men det blir inte lång stund, för sen måste jag hem till middagen.
   Han var helt rusig, i evangeliets salighets höjder.
  — Men en sak ska jag säga dig. Kvinna för mig det är min hustru och inget annat. Ett helgon. Alla andra är andra klassens. Med hen ne uppfyller jag mina äktenskapliga plikter minst en gång i veckan, det är inte fråga om annat. Inte med andra, om jag tar en kvinna och det går snett, spelar det ingen roll. Annat är det med helgonet där hemma. Det kan kosta på, det kan ta sin tid, det sätter jag en ära i. Så ligger det till.
   Så kom vi över till kartan över gruvan:
  — Jo, om du vill tala med mig är det inga problem. Jag är alltid här med grabbarna vid den här tiden. Eller också kan du ringa hem. Men du måste vara försiktig, du får inte fråga om Jesus är hemma, då kan hon ana ugglor i mossen. Fråga efter doktor Jesus, tala om vem du är, säg så här, "jo, doktorn, jag skulle vilja att doktorn tittade på plomberingen i den där oxeltanden för den bara värker och värker"... Du kommer upp, jag presenterar dig som min patient, du slår dig ner och tar en kopp kaffe, lär känna mina döttrar ...
   Det framgick inte klart, om jag i det ögonblicket också — o salighets höjder! — skulle få trycka handen på Paulo Mendes Campos eller bjudas ta ett skjut på schäslongen med nasarénen, medan fru Assunção såg på tvåloperan i kanal 4.
   Men så ser kartan till guldgruvan ut för var och en som är intresserad.
   Vad mig beträffar, kallade jag på kyparen, betalade notan — doktorn gjorde en vag obligatorisk gest mot plånboken — och började bryta upp. När jag reste mig upp, ombads jag av evangeliegestalten att inte göra så där. Göra vad då? undrade jag häpen. Att inte störta iväg så där huvudstupa utan att åtminstone låta honom få skjutsa mig hem.
   Hur skulle det se ut annars inför alla grabbarna, han skulle ju bli totalt utskämd?

Ur Från urskog till megastad, 1994. Översättning Arne Lundgren.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki