FANDOM


Blindtarm 2


   Av Erich Kästner
   
   ANTON kom för sent till kontoret. Direktör Brausewetter stod som vanligt i korridoren och såg ut som om han aldrig hade varit sjuk. Han drog upp guldklockan ur västfickan när han fick syn på sin underordnade och sade med en ironi som han tyckte lät fin:
   —Er klocka går antagligen fel?
   —Det får vi väl hoppas att den inte gör, direktörn, svarade Anton, böjde sig intresserad fram över chefens klocka, tog upp sin egen ur fickan, jämförde dem samvetsgrant och förklarade:
   —Er förebråelse ser ut att vara obefogad. Min klocka går rätt!
   —Jag ville bara hjälpa er att hitta på en godtagbar ursäkt. Brausewetters röst darrade.
   —Det är verkligen alldeles för mycket, påpekade Anton hövligt men bestämt. Hur ska det gå i längden om ni hjälper varenda en som kommer för sent att hitta på en ursäkt? Han skakade bekymrad på huvudet.
   —Jag tror ni är oförskämd! skrek direktören.
   —Varför ska man alltid tro det värsta, herr Brausewetter, sa Anton, lät den tjocke mannen stå kvar och gick genom den långa korridoren, förbi flera dörrar och in i sitt rum.
   Körner, den ängslige kollegan, hade redan hunnit till sitt andra frukostmål.
   —Fick gamlingen tag i er? frågade han nyfiket.
   —Det kan man säga.
   —Vad beror det på att ni aldrig kommer i tid?
   —Man kan uppdela mänskligheten, docerade Anton, i två hälfter.
   —I män och kvinnor.
   —Ert oanständiga sätt att uppdela den är ur min synpunkt en bisak. Mänskligheten uppdelas i morgonpigga och sjusovare. Jag tillhör de senares skara. God morgon, herr Körner!
   —God morgon.
   —En modern barnläkare har tagit fasta på min teori utan att förut känna till den och kräver följaktligen att skolorna ska börja klockan nio. Sjusovarna är odugliga till arbete tidigt på mornarna trots flit och äregirighet. Det har blivit konstaterat genom testning.
   Körner flyttade sig oroligt på stolen.
   —Innan jag glömmer att tala om det, så har herr Kunze tecknat en annonsserie som vi ska göra, rim på två rader till. Det passar säkert bra för er.
   —Jag känner mig mycket hedrad av ert förtroende, sa Anton, men jag har fortfarande jobb med texten till affischen. Sätt ni igång med skaldandet så länge. Annars är det väl ingen rim och reson för er att stiga upp så tidigt?
   Han tittade ut genom fönstret bort mot cigarrettfabriken tvärsöver gatan och gäspade. Himlen var grå som asfalten på cykelbanan. Körner gick fram och tillbaka, den rynkade pannan vittnade om hans livliga förargelse, och så började han hitta på rimord.
   Anton rullade upp en affisch, fäste den vid väggen med häftstift, ställde sig i bortersta hörnet av rummet och stirrade på affischen, där man såg ett fotografi av Kölnerdomen och bredvid domen en cigarrett som en reklamtecknare ritat dit och som inte stod domen efter i storlek. Han antecknade: »Inget övergår... Så stor är... Skyhögt över allt ... Fullständigt ouppnåeligt ...»
   Så visade sig direktör Brausewetter i dörröppningen, nickade vänligt och sade till Anton, som outtröttligt fixerade Kölnerdomen:
   —Varför ska vi egentligen bråka, käre vän?
   —Inte är det mitt fel, direktörn.
   —Strunt i det! Ert prospekt till detaljhandlarna har gjort utomordentlig lycka. Jag har hört det av flera medlemmar i direktionen. Ni har fantasi och smak, påstår man. Er förmåga att väcka intresse genom texten är inte ringa.
   Anton ställde sig framför chefen.
   —Vill ni tvinga på mig en löneförhöjning?
   —Skämta inte. Läkaren har förbjudit mig att skratta därför att såret i så fall kan gå upp.
   Körner förstod att tillfället var lämpligt. Han kom närmare och frågade hur det stod till.
   —Den här historien har svårt att läkas, anmärkte direktören högtidligt. Det är bukens fel, käre Körner. Var ni glad att ni inte har lika stor buk som jag. Ni med er kroppsbyggnad kan möta en blindtarmsinflammation utan att blinka.
   Körner skrattade smickrad. Brausewetter blev livlig. Såret hade inte läkts ännu. Han måste dagligen till läkaren. Det räckte härifrån och dit.. Han visade avståndet på västen. Och sedan frågade han dem båda:
   —Kanske ni har lust att titta på det ett slag?

Blindtarm 1


   Körner bockade sig. Anton gjorde en inbjudande rörelse. Brausewetter gick bort till dörren och reglade den. Så tog han av sig rock och väst, kastade dem på soffan, drog ned hängslena, lät byxorna falla ned och knäppte upp kalsongerna.
   —Ni vet ju någotsånär hur en karl ser ut, sa han, lyfte upp skjortan och höll den fast under hakan.
   —Använder direktörn korsett! utropade kollegan Körner.
   —Den använder jag bara för att hålla ihop magen med. Annars hänger den ned och då blir läkningen ännu svårare än nu. Knäpp upp hakarna nu! Men var försiktig!
   Körner skötte sin plikt. Korsetten lossnade. Brausewetter tog av den, kastade den bort till rocken och västen och kommenderade:
   —Titta nu på eländet!
   Beteckningen hade sin riktighet. Tvärs över Brausewetters mage, den sydliga delen, som inte var synlig för ägaren själv, fanns vaddtussar fasthäftade och ett gulaktigt stycke gastyg. Direktören tog bort dem och blottade det breda, med stygn hopfästa, inflammerade ärret.
   —Titta nu ordentligt, sa han.
   De lade sig på knä framför den håriga nakna människan, som fortfarande var deras direktör.
   —Tusan! utropade Körner.
   Han uppträdde som om han stod framför piken vid Teneriffa eller det åttonde underverket. Brausewetter höjde stolt huvudet i den mån det nu gick när han samtidigt skulle hålla skjortan fast under hakan.
   —Det är vansinnigt! försäkrade Körner. Och ni ligger inte till sängs. Det är ju ansvarslöst.
   —Man måste sköta sina plikter, menade chefen.
   —Kan ni egentligen se ärret där uppifrån? undrade Anton. Han satt fortfarande nedhukad.
   Brausewetter skakade på huvudet och sade:
   —Bara i spegeln. Jag kan ju inte se över min kalaskula.
   Körner skrattade eftersom det tydligen var väntat att han skulle göra det, förlorade jämvikten och föll fnissande omkull på golvet. Någon tryckte på dörrhandtaget.
   —Slutet sällskap! ropade Körner. Det hördes steg som avlägsnade sig i korridoren.
   —Ja, nu är det slut på föreställningen! sa Anton. Direktören vände honom ryggen och lade gasduken och vadden försiktigt över magen. De underlydande hämtade korsetten från soffan och spände den runt den gamla grodan.
   —Var försiktiga, sa han, upp i tredje hålet, ner i andra!
   Anton kände ett trängande behov av att ge herr Brausewetter en klatsch på de väl tilltagna skinkorna. Men så enkelt är inte livet att man obetänksamt kan ge fritt utlopp åt sina impulser! Självbehärskning är av nöden. Vart skulle det bära hän om vi ville daska till varje naken bakdel som tränger sig på oss! Medan Anton stod och funderade på vad världshistorien skulle kunna ha tagit för vändning, om Josephine Beauharnais velat smälla sin Bonaparte, sedermera Napoleon I, i stjärten då och då om också inte ihållande och med regelbundna mellanrum, klädde direktören åter på sig. Körner höll fram väst och rock åt honom.
   Brausewetter tog dem på sig, mumlade fram ett tack och fann sig långsamt åter tillrätta i sitt tillknäppta tillstånd. Han inväntade reaktionerna.
   —Det var mycket intressant, menade Körner.
   —Det var till och med lärorikt, sa Anton och log mitt i ansiktet på den tjocke mannen.
   —Vi får hoppas att er blindtarm inte ska vålla er några besvär längre, tillfogade Körner i gratulerande ton.
   —Men den är ju redan borta, sa Anton, eller skulle man ha sprättat
   upp magen på er och sytt igen såret utan att ha tagit bort blindtarmen? I såna här sammanhang förekommer förskräckliga saker. Jag känner till fall, när kirurgen har glömt kvar en pincett och, en annan gång, en sax mellan tarmarna. Det skedde till och med två gånger med en bekant till portvaktsfamiljen i mitt hus. Han skrev då en inlaga till sjukhusstyrelsen: för bekvämlighetens skull borde man göra en sådan inrättning att man kunde knäppa upp och knäppa igen magen. Man beslöt att avslå denna ansökan.
   —Gör er inte lustig över den stackars direktören! ropade Körner.
   Brausewetter såg strängt på Anton:
   —Låt oss tala om något annat.
   —Det är rätt, ni var för en stund sen vänlig nog och nämnde något om löneförhöjning. När kan jag räkna med det?
   —Den som talade om löneförhöjning var ni. Visserligen talade jag om för er att firman är nöjd med era tävlingsutkast. Men det är inte tillräcklig anledning till höjd lön. Så mycket mindre som ni ofta kommer för sent till kontoret. Ni förtjänar samtidigt både ros och ris. Med andra ord ni förtjänar inte mer än ni förtjänar.
   —Jag förtjänar för lite! Hur tror ni jag ska kunna reda mig med de tvåhundratio mark som jag har i månadslön?
   —Jag är inte nyfiken, svarade herr Brausewetter retligt. Våra anställdas privatangelägenheter har jag inte något att göra med. Varför kommer ni för resten för sent så ofta? Har ni kanske något arbete vid sidan om? I så fall måste ni ha vårt uttryckliga tillstånd.
   —Ja, jag har sannerligen ett.
   —Vasa? Har ni en bisyssla? Var det inte det jag tänkte mig! Vad gör ni då?
   —Jag lever, sa Anton.
   —Det kallar ni att leva? skrek direktören. Ränna omkring på danssalonger! Är det det som ni kallar att leva? Ni har ju ingen respekt för livet!
   —Det är bara för mitt eget liv som jag inte har någon respekt, herr Brausewetter! ropade Anton och slog näven i bordet. Men det förstår ni inte, och det angår er inte heller! Det är inte var och en som är så smaklös att han lägger upp kontorsflickorna på skrivbordet. Förstår ni det?
   Körner, som hade sjunkit ner på stolen, blev blek och låtsades som om han skrev. Brausewetter höll om västen med båda händerna; han var tydligen rädd att såret skulle gå upp av pur sinnesrörelse.
   —Vi ska talas vid, stötte han fram, vände sig om och skulle rycka upp dörren. Den gick inte upp. Han skakade i den. Så blev han röd i ansiktet. Reträtten hade misslyckats.
   —Den är låst, sa Anton. Det var ni själv som reglade den för det där med blindtarmen.
   Direktören nickade, blev ännu rödare, reglade upp, ryckte upp dörren, gick ut och smällde igen den efter sig.
   —Nu slår åskan ner, anmärkte Anton och ägnade sig ånyo åt att betrakta Kölnerdomen och den därbredvid uppställda cigarretten. Körner slog ihop händerna och ropade alldeles utom sig:
   —Människa, det gränsar ju till majestätsbrott. För sånt åkte man in med detsamma förr i världen.
   —För sånt åker man ut nu för tiden, sa Anton.
   —Ja, ni har varit förutseende. Han är säkert dödsförskräckt för att ni, om han ger er sparken, ska gå omkring och berätta att han förför kontorsflickorna. Jag trodde att han skulle få slag. Ni var mig en fräck baddare. Men vad ska ni ta er till om han skickar iväg er i alla fall?
   —Tror ni verkligen att jag har tänkt tillbringa resten av mitt liv från konfirmationen räknat, med att göra god reklam för dåliga cigarretter? När jag åker ut härifrån söker jag mig ett nytt jobb. Om jag får mer eller mindre betalt, det fäster jag mig inte stort vid.
   Berätta lite om er själv, bad Körner.
   —Nåja. Alltså, under inflationen förvaltade jag börspapper för ett aktiebolag. Två gånger om dagen måste jag räkna ut värdet på papperen. För att folk skulle få veta hur stort deras kapital var.
   —Och sen?
   —Sen köpte jag mig en grönsaksaffär för en del valuta.
   —Varför just en grönsaksaffär?
   —Därför att vi var hungriga! På
   skylten stod det: »Doktor Gerbers hälsokost». Tidigt på morgnarna medan det ännu var mörkt drog vi iväg med en skraltig skottkärra till torget.
   Körner reste sig upp.
   Vad för något? Är ni doktor också?
   —Nåja. Jag tog min examen samma år som jag var anställd som adresskrivare på marknadsbyrån.
   —Vad handlade er avhandling om?
   —Den hette: »Stammade Heinrich von Kleist?» Först hade jag tänkt bevisa, med tillhjälp av handskriftsprov, att Hans Sachs hade varit plattfotad. Men det tog för lång tid med förarbetet. Nu får det vara nog. Fortsätt ni med er diktning!
   Anton teg och gick fram och tillbaka framför affischen.
   Körner kikade nyfiket bort mot honom. Men han vågade inte ta upp samtalsämnet igen. Med en suck vände han sig i stolen och granskade sina rimanteckningar Han beslöt sig för rimmen röka och öka, slätade till papperet som låg framför honom och slöt ögonen, helt förlitande sig på inspirationen.

   Övers.: Brita Edfelt Ill.: Nils Möller
   Källa: All världens berättare nummer 5 1949

Blindtarm 3

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki