FANDOM


Av Simo Hämäläinen

DET ÄR INTE många som minns hela namnet på husbonden på Markanmaa. Markkas Jyrkkä brukar han kallas och hela socknen känner till den mannens rykte: han vet mycket väl sin egen betydelse, han tål inte slarv och lurendrejeri och han högaktar sparsamhet och sedlighet. "Jyrkkä lämnar inte sin mark och inte en mark lämnar Jyrkkä", plitade de flesta av andraklassarna i kyrkbyns lågstadium ner i sina häften när läraren bad dem skriva ned ett ordspråk från hembygden under hembygdsveckan. De elakaste skämtade att andra bönder har juverskydd på mjölkkorna i rädsla för bristningar, Jyrkkä för sedlighetens skull.
   Markanmaa har gått i släkten från far till son sedan lilla ofreden, och det är man noga med att berätta för alla som kommer på besök till gården. Socknens tidning skriver om det varje sommar. Och raden av husbönder ska inte brytas nu heller. En pojke har avlats och fostrats, gjort sin plikt i armén och utbildats till agrolog i den händelse det skulle bli nödvändigt med en titel för förtroendeuppdrag i Andelsbanken eller olika lantbruksorganisationer.
   Emellanåt känner sig Jyrkkä frestad att lasta över ansvaret på den yngre generationen och själv sätta sig i gungstolen och hosta — det går ju fort att komma på fötter ifall det skulle visa sig att det behövs råd. Särskilt husmor börjar bli trött och längta efter att få ta det lite lugnare. Hon har alla möjliga krämpor, och piller både blå och röda. Hon stoppar i sig en handfull av dem på morgonen och en till på kvällen. Man kunde gott gå och få pappren i ordning hos en lagkunnig, som farsgubben gjorde på sin tid innan han tog sin pipa och sina läsglasögon och flyttade från husbondskammaren till farfars sida, om pojken bara kunde ta sig i kragen.
   Det är inte bara åkrarna som går i arv på gården, utan boskapen också, så det måste finnas en husmor. Och här i huset bryr man sig inte om några flicksnärtor, det har Jyrkkä sagt till sin son så många gånger och så tydligt att han säkert förstått. Nuvarande husmor kommer från en välbärgad gård med en bra släkt precis som de tidigare husmödrarna, hon är väl förtrogen med kvinnfolksgöra ända sedan barnsben, får mycket ur händerna och är lugn och stabil. Som hemgift förde hon med sig närapå hundra hektar välskött gammal skogsmark.
   En lika bra och duktig kvinna borde sonen också hitta.
   Ibland har Jyrkkä legat vaken om nätterna och ängslats över att det skulle kunna gå som på en annan gård: Först tog man dit en fin och välutbildad svärdotter, sedan en lädersoffa, heltäckningsmatta och elorgel, man köpte en stor och dyr bil så att den nya husmodern skulle hinna utöva sina hobbyer. På morgnarna var frun så ofantligt trött att hon inte förmådde mjölka, men framemot kvällen piggnade hon till, hon var duktig på att titta på tv och minst två gånger i veckan åkte hon till stan och skuttade omkring halvnaken på aerobics för att få sitt behov av motion tillfredsställt.
   När husbonden försökte tala med henne slängde frun väskan i baksätet på den nya bilen och tog kurvorna så gruset sprutade. Det dröjde inte länge förrän en jurist hörde av sig, och huset och lösöret såldes på exekutiv auktion i bråket kring skilsmässan.
   Ännu värre vore det om sonen i ren galenskap beblandade sig med de där utländska kvinnorna som det stod om i tidningarna. De nöjer sig inte med att skinna folk på pengar. De dödar gårdsfolket och sätter eld under husknuten i samma veva.
   Jyrkkä har oförtröttligt försökt råda sin son och allvarligt varna honom genom att framhålla att det inte är husmor som behöver spackel, utan liderväggen, och att det är viktigare att djuren har bra papper än att mjölkerskan har det, men pojken bara fnyser. Han pratar inte om sina angelägenheter och hans sökande efter en fru har inte varit särskilt andtrutet. En stövare som jagar hare lika håglöst skulle snabbt få en svärm hagel i baken för att få fart på intresset.
   Varje sommar rustas det till bröllop för de bästa döttrarna, friska arbetsmänniskor som inte sitter och fingrar på kjolfållen och som för med sig något mer än bara sin egen stora sked i boet. Den där långa pinglan från Hirsimäki togs till Meltola, trots att Markku satts i samma folkdansgrupp som hon enkom för att vänjas vid henne, och dansläraren instruerats att ha dem att dansa ihop, även om flickan var två huvuden längre.
   Inte blev det något av med friandet till dottern på Harju heller, fast det redan skålats på det med pappa Heikki på travet i Seinäjoki. Pojken lyckades återigen släppa en mer enträgen typ emellan, en grävmaskinist, trots att Harjus Heikki galopperade efter den svansande främlingen längs gårdar och vägrenar nätterna igenom, och hotade skjuta och knivhugga och skära honom med lövskära till passande munsbitar åt rävarna på farmerna. Markku hade han däremot gärna själv hämtat till nattfrieri, med egen bil om så behövts, och dessutom bäddat ner honom bredvid sin dotter... Och så klarar inte den drummeln av att ens ta för sig och hålla till godo när det bjuds.
   En hel sommar orkade Harjus Heikki jaga den ivrige friaren, men på hösten började pumpen ge sig, och under julen annonserades om förlovning i tidningen. På två spalter, stiligt som fattigt folks dödsannonser.
   För Markkas Jyrkkä var det en bitter nyhet. Han vek noggrant ihop tidningen och lade den bredvid värmepannan där den kunde användas till att få fart på elden.
  —  Vad skulle hända om vi tog hit en frisk flicka från en stor gård och ställde henne där på tröskeln med skjortfållen i munnen, skulle månne då våran slöfock komma sig för med att göra nåt?
   Hustrun bredde senap på skinkan.
  —  Du borde prata med honom.
  —  Pratat har jag gjort så käkarna gått ur led. Jag har kommit med hälsningar och gett adresser och lovordat gårdar och döttrar, men han lyssnar inte på det örat.
  —  Nej, jag menar om sex och sånt. Har du nånsin förklarat dom där sakerna för Markku?
   Jyrkkä stannade mitt i ett kliv.
  —  Vad finns det att förklara... Finns det nåt enklare, inte behöver man gå i skola för det. Jag sa till farsgubben, att nu har jag sett ut en flicka, och jag menade dej, så ringde gubben till Santapakka och beställde tid. Han sa åt mej att lyssna ordentligt, så jag inte skulle behöva slösa bort arbetstid en gång till. En kvart satt jag i lära hos Santapakka, och bra har jag klarat mej med den skolningen.
  —  Men det har kanske utvecklats sen dess, har jag hört sägas. Det skulle säkert inte skada att Markku gick dit och fick höra lite. Som du gjorde på din tid.
   Jyrkkä ställde sig vid fönstret, tittade ut över de snöiga fälten. Det var ståtliga åkrar.
  —  Vi säger väl det, då. Han är ju en förnuftig karl den där Mäkinen också.
   Nästa dag stegade Markkas Jyrkkä till vagnslidret för att titta på då Markku plockade isär generatorn på den äldre traktorn.
  —  Var var du i går kväll då du inte hann hem till tio-nyheterna?
  —  Ute och körde.
  —  Nu får det vara slut med sånt där ute-och-körande. I eftermiddag går du till läkarn, din mor har bokat tid. Säg som så till Mäkinen, att han talar om vad en man behöver veta nuförtiden när han ska ta sej en käring.
   Pojken skramlade på som om han lyssnat på melodiradio.
  —  Jag tror nog att jag kan det där i stort sett.
  —  Skryt inte nu, pojk. Nu går du och lyssnar på dom råd en yrkesman kan ge. Säg att han reder ut vad som kommit fram den senaste tiden. Grunderna är väl som förr, och dom kan du fråga far din om, så ingen tror att du är dum.
   Markkas Markku bytte kläder, pratade en stund i enrum med sin mor, vad de nu kan ha pratat om, och gav sig iväg. Jyrkkä vankade omkring, började syssla med något onödigt, tog sig en kopp kaffe, stampade snart återigen fram och tillbaka vid ytterdörren och smällde med handskarna. Hundarna blev rastlösa och började svansa omkring i hälarna på husse så att klorna smattrade mot golvet
  —  Finns det inget arbete att göra ute, undrade husmor irriterat. Varken golvet eller mattorna klarar det där travandet fram och tillbaka. Och låt bli att dra i gardinerna. Markku känner nog igen sitt hem även om du inte står som en fyr i fönstret.
   Jyrkkä klättrade upp i hytten på den fyrhjulsdrivna Valmettraktorn och körde en sväng med snöslungan på stugvägarna, trots att han visste att arbetet var helt i onödan, väderleksrapporten hade lovat yrväder redan innan julfirarna skulle komma. När han återvände var pojken redan i vagnslidret och fortsatte med arbetet.
  —  Vilken tid det tog.
  —  Jag träffade bekanta. Vi var och åt.
  —  Åt! Det finns ingen bättre mat än den din mor lagar, det är onödigt att slösa pengar på den där fodermaten som finns på matställena. Nå, förklarade Mäkinen allt?
  —  Det var en vikarie. Men vi pratade ett bra tag.
  —  Nån ung pojkglop?
  —  Nä, en riktigt söt flicka. Hon gav mej hemläxor också, hon förhör mej sen nån gång. Morsan har dom ifall du är intresserad.
   Pojken dök snabbt in under traktorn.
   Jyrkkä hittade husmor vid bordet i storstugan.
  —  Det är tydligt illustrerat, berömde husmor. - Nu behöver inte Markku gissa längre.
  —  Vänta, jag måste ta på mig glasögonen så jag ser...
   Jyrkkä satte sig på bänken, tog boken och tittade, rättade till glasögonen, tittade lite närmare, stönade som om han hade väldigt ont och slog igen boken med en smäll.
  —  Fy fanken, och du vet att jag inte svär i onödan. Sånt här! Med skattepengar!
   Markkas Jyrkkä försökte hålla ett strängt förhör med sin son - ville veta vad som sagts, om han faktiskt blivit uppmanad att göra något och i så fall vad - men Markku svarade att det läkaren säger är sagt i förtroende och det ska man inte avslöja för utomstående.
  —  Utomstående!
   Jyrkkä beställde genast en taxi, han var alltför upprörd för att köra, och snart knarrade hans nya stövlar mot den nybonade korridoren i vårdcentralen. Bakom glasluckan städade en mottagningssköterska sitt skrivbord innan hon skulle gå för dagen.
  —  Var är flickläkarn? Den där vikarien.
   Sköterskan sparkade av sig de fotriktiga skorna och knep ihop tårna.
  —  Har ni bokat tid?
  —  Jag är inte sjuk.
  —  År ni säker på det?
   Markkas Jyrkkä slängde elegant handskarna på disken och drog efter andan så att rösten säkert skulle höras.
  —  Vet du inte vem jag är!
  —  Först trodde jag att ni var Esko Salminen, den där snygge skådespelaren, men på nära håll ser ni mer ut som Aku Korhonen, ni vet han som brukar spela skojiga gamla gubbar på film.
  —  Hördu, jag betalar mer skatt i den här kommunen än nån annan, och jag utnyttjar ingen annan service än spritbutiken till midsommar. Så om jag nu en enda gång i mitt liv kommer hit till er, så skulle det vara rimligt att bli hövligt bemött.
  —  Var det doktor Räsänen ni hade ärende till?
  —  Om det är vikarien.
  —  Ja, det är det.
  —  Då är det hon.
   Sköterskan nappade åt sig skorna och klampade ut i korridoren.
  —  Sitt ner och vänta så går jag och hör efter.
  —  Nej, jag kommer med.
  —  Håll er åtminstone här i korridoren. Trängs inte!
   En dam i trettioårsåldern, klädd i vit rock, dikterade dagens patientjournaler när Markkas Jyrkkä knuffade sig förbi sköterskan och slängde sig ner i stolen.
  —  Jag försökte verkligen säga till, men den här gubben låter sig inte hindras av någonting. Ska jag ringa polisen? Min man jobbar nu, han kommer nog om jag ber honom.
   Läkaren sköt arbetet åt sidan.
  —  Det behövs nog inte, men tack ändå.
   Sköterskan dröjde vid dörren.
  — Jag stannar en stund till ifall något skulle hända...
  — Vi klarar oss nog.
   Dörren gled långsamt igen.
  — Ta av er jackan för allt i världen, ni är ju alldeles varm.
  — Jag tar inte av mej nånting! Och jag är inte här för min egen skull, utan för dom här! Markkas Jyrkkä slet upp rocken med båda händerna.
  — Jag kom för att fråga om dom här...
  — Om det är prover ni har med er så kom på nytt i morgon och ta dem till laboratoriet. Jag undersöker dem inte här.
  — Nej, det här, vad är det här för nåt!
  — Böcker, antar jag.
  — Flicka lilla, försök inte med mej! sade Jyrkkä ilsket. — Kommer dom härifrån?
   Läkaren rättade till några småsaker som hamnat fel och tittade sedan den storvuxne mannen stadigt i ögonen.
  — Ni får gärna nia mig, och om ni kallar mig för flicka, så kallar jag er för gubbe. Eller skulle farfar låta bättre?
  — Du är en flicka jämfört med mej.
  — Och ni gubbe jämfört med mig.
  — Ska jag kalla er fru, då?
  — Fröken räcker. Men i det här rummet och den här rocken är jag läkare. Kvinnan reste sig för att skaka hand.
  — Nu när vi bekantat oss kan ni väl berätta vad det är fråga om.
  — Dom här!
   Jyrkkä dängde några broschyrer tryckta på kvalitetspapper och ett par bastanta böcker på bordet
  — Vad är det här?
  — Böcker.
   Jyrkkä slog upp den översta.
  — Men bilderna är ju som dom i kioskfönstren, förutom att det på dom här inte ens finns nåt läder som döljer.
  — Som döljer vad?
  — Ja, det som kvinnor har. Det har ju många namn, men jag börjar inte räkna opp dom här.
  — Ni accepterar alltså inte riktigt sådant här?
  — Absolut inte! Bilderna är som en bruksanvisning för slaktare, människan är huggen mitt itu med yxa så att allt säkert ska synas.
  — Det här är helt sakliga medicinska läroböcker. De tenteras till och med på universitetet
  — På universitetet, ja. Men för vanligt anständigt folk är sånt här alltför grovt.
  — Jag tycker inte alls det är något fel med att människan känner sin egen kropp.
  — Om det var ens egen, ja. Men här är ju den andra också.
  — Förresten, hur har ni fått tag på de här böckerna? Jag tycker mig minnas att jag gav dem till en helt annan person.
  — Det var min son. Jag trodde att Mäkinen var här, så allt skulle avhandlas män emellan, som förr i tiden. Det var så, ser du, att när jag skulle ta mej en gumma, då gick jag till den kommunala läkarn för att få veta det jag behövde veta. Några bilder behövdes inte. Santapakka sa, att tvätta dej före och efter och väsnas inte för mycket.
  — Det där är bra råd som fortfarande gäller.
  — Jag vet att det man pratar med läkarn om sägs i förtroende, men som pojkens far kräver jag ändå att få reda på vad som satts i huvudet på honom. Vad har ni egentligen sagt till honom?
   Läkaren tog en bok från hyllan, bläddrade och började läsa.
  — Mannen bör inte glömma att visa takt och uppmärksamhet. För att samlaget ska bli till glädje bör kvinnan förberedas för det med hjälp av ett sexuellt förspel. Ett dylikt förspel är både psykiskt och fysiskt. Huvudsaken är att samlaget håller på tillräckligt länge, så att också kvinnan uppnår orgasm. Eftersom det tar längre tid för kvinnan att nå orgasm, får inte mannen, genast efter att han fått sin orgasm, vända ryggen åt kvinnan och börja snarka. Då kvinnan känner välbehag länge efter samlaget, måste mannen anstränga sig för att visa ömhetsbetygelser som hör till det så kallade efterspelet. När det gäller förspelet, liksom samlagsteknik överhuvudtaget, ligger de eldiga sydlänningarna långt före oss finska män. Finska män kan i många fall jämföras med en klumpig egoistisk björn när det gäller hur de beter sig under samlaget.
   Markkas Jyrkkä lyssnade utan att andas, han blev alldeles röd i ansiktet och munnen kippade efter luft. Sedan blev det helt enkelt för mycket.
  — Man borde skjuta den som skrivit det där! Definitivt! Förr i tiden hade man gjort det. Och sen slängt honom på dynghögen. I min ungdom läste man inte sån smörja.
  — Den här boken är tryckt fyrtiosex. Den heter "Var mans bok". Den sägs ha varit mycket populär och behövlig.
   Dum var han inte, Markkas Jyrkkä. Han förstod nog när han hade förlorat.
  — Så doktorn är fortfarande fröken?
  — Ja, det är jag.
  — Och dom här sakerna känner ni till för att ni studerat?
  — Jag borde kunna ännu mera. Jag håller på att specialisera mig till gynekolog.
  — Vad är en sån där gynekolog?
  — En läkare som undersöker kvinnor och behandlar deras besvär.
  — Och vad är det för besvär som kvinnor har?
  — De vanligaste är män, sedan finns det andra som är betydligt lindrigare.
   MMarkkas Jyrkkä gav ifrån sig ett underligt stånkande ljud en stund, sedan bröt ett dånande skratt ut, det första på trettio år, och skakade den store mannen så att stolsbenen skallrade. Till slut torkade sig Jyrkkä i ögonvrårna med en näsduk och lade tillbaka den i rockfickan.
  — Är ni förlovad?
  — På sätt och vis.
  — Hur då på sätt och vis?
  — För två somrar sedan träffade jag en riktigt bra man i Kaustby. Han spelar fiol och jag skulle kunna leva med honom resten av livet.
  — Fiol. Det gnider våran Markku också, men han lär vara ganska dålig på det också. Men är det så att det inte riktigt lyckas för doktorn med den där stråkgnidaren? Jag menar eftersom ni fortfarande är fröken.
  — Med honom går det bra, men han har ju en far också.
  — Det har väl dom flesta.
  — Den här accepterar mig bara inte.
  — Accepterar inte! En läkare! Vem tjänar bättre än en läkare!
  — Läkare tjänar inte särskilt bra längre.
  — Men ändå... Vad är det för en kräsen gubbe som tror att en läkare inte duger till svärdotter?
  — En sorts företagare.
  — Har han en stor firma?
  — En av de största i sin trakt.
   Jyrkkä hade blick för när det gavs tillfälle att skaffa sig fördelar åt gården. Utan den förmågan hade han aldrig klarat av att bibehålla och dessutom öka Markanmaas förmögenhet.
  — Lämna du, doktorn, den där fiolgnidaren som inte vågar säga till farsgubben sin att den här flickan ska jag ha och ingen annan. Hördu, vi gör en god affär som är bra för oss båda! Jag har en stor gård och ett stort konto, en son har jag, men ingen svärdotter. Du har förstört min son... Nej, säg inte emot. Förstörd är han, man kan inte erbjuda honom åt nån vanlig jänta längre, när han hört om all världens förspel och efterspel. Nu hjälper inget annat än att doktorn reparerar skadan och tar våran pojkvasker. Hur låter det?
  — Borde jag inte få tänka på saken åtminstone?
  — Vad blir bättre av det, det här är ju klart som korvspad. Skadan är skedd och då måste man reparera spåren. Så brukas det. Doktorn kommer till oss nästa helg. Markanmaa heter gården, och alla vet var den ligger. Det går bra att komma när som helst och jag säger åt den där motsträviga slöfocken att han friar så fort ni blir på tumanhand. Är vi överens?
  — Jag lämnar inte läkaryrket.
  — Det behövs inte. Man kan ha användning för pengar på en stor gård också.
  — Vem sköter korna?
  — Å, det finns tusen arbetslösa käringar här i socknen, nog räcker dom till att se efter mjölkningsmaskinen.
  — Jag behöver nog bo i stan om jag blir specialistläkare.
  — Det går utmärkt. Markku köper en ny bil, två eller tre om det behövs. Några hundra mil är ju ingenting nuförtiden. Flygplanen viner fram och tillbaka, vi tar ett eget om inte turerna passar. Doktorn borde allvarligt överväga den här möjligheten, anser jag, ni har inte heller hur många år som helst att slösa bort.
  — Ja, om jag då...
  — Så ska det låta! sade Jyrkkä glatt. — Jag såg ju genast att den här flickan inte är den som sölar i onödan. Den stilen tycker jag om.
  — Jag kommer och hälsar på på söndag.
  — Ni kommer och ni stannar.
  — Vi får se sen...
   Följande midsommar hölls det bröllop för det unga paret. MMarkkas Jyrkkä var visst lite berusad, men husmor bara skrattade. Jyrkkä gick omkring bland gästerna på gårdsplanen, bjöd dem att ta för sig av laxen och det hembryggda ölet på långbordet, det fanns så det räckte, och skröt för läkare Mäkinen vilken bra husmor han lyckats skaffa till sin pojkvasker.
  — Vad yrar han om nu igen, din gubbe, viskade Mäkinen till Markanmaas husmor i tårtkön. — Jag har förstått att de två varit förlovade i ett par år.
  — Det har dom. Men det behöver ju inte husbonn veta.

Ur Konstiga saker de skrattar åt, En bok för alla 1999. Översättning: Alice Sundman.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki