Fandom

Svenskanoveller Wiki

Marsrekryterna

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


av Harry Harrison

De män som skulle följa med den första raketen till Mars fick genomgå en realistisk utbildning. Felet med övningarna var att de visste att de när som helst kunde bli räddade ...

MARS var ett sandigt, kallt helvete. Snustorrt och blodrött. De traskade efter varandra genom den ankeldjupa sanden och förbannade i monoton duett den okände ingenjör som hade konstruerat de felaktiga utjämnarna i deras tryckdräkter. Felet hade inte visat sig då man testat de nya dräkterna. Det visade sig först sedan de hade använt dem i ett sträck i några veckor. Valtenuppsugarna blev överbelastade och gick sönder. Den marsianska atmosfären var —60 grader. Inne i sina dräkter försökte de blinka bort den icke fördunstade svetten ur ögonen och kokte långsamt i den starka fuktigheten.
   Morley skakade ilsket på huvudet för att få bort en irriterande droppe från näsan. I samma ögonblick kilade något rostfärgat och pälsklätt framför benen på honom. Det var det första liv på Mars de hade sett. Han kände inte vetenskaplig nyfikenhet utan bara ilska. En plötslig spark fick djuret att flyga högt upp i luften.
   Den tvära rörelsen fick honom att mista balansen. Han föll långsamt åt sidan och släpade sin gummiinpregnerade dräkt längs en vass klippkant.
   Tony Bannerman hörde den andre mannens skrik i hörlurarna och vände sig snabbt om. Morley låg i sanden med båda händerna tryckta mot revan i dräktens ben. Immig luft strömmade ut i en ångstråle som ögonblickligen förvandlades till gnistrande iskristaller. Tony skyndade fram till honom och försökte hålla ihop revan med sina egna handskar. Det gick inte. Deras ansiktsskärmar var nära varandra och han kunde se uttrycket av skräck i Morleys ansikte — liksom den begynnande blå färg som visade att Morley hade svårt att andas.
  —Hjälp mig ... hjälp mig!
   Orden skreks så högt att de fick de små hjälmhörlurarna att raspa.
   Men det fanns ingen hjälp. De hade inte tagit några reservlappar med sig. Alla lapparna fanns i skeppet på åtminstone fyrahundra meters avstånd. Innan han hann dit och tillbaka igen skulle Morley vara död.
   Tony rätade sakta på sig och suckade. Det fanns bara de båda i skeppet, ingen på Mars som kunde hjälpa. Morley såg uttrycket i Tonys ögon och slutade kämpa.
  —Inget hopp alls, Tony ... är jag död?
  —Så snart syret har sipprat ut, tretti sekunder till i bästa fall. Jag kan ingenting göra.
   Morley stötte ut det kortaste, fulaste ord han visste och tryckte på den röda NÖD-knappen som fanns i hans handske ovanför handleden. I samma ögonblick öppnades marken bredvid honom och sand rann ner vid öppningens kanter. Tony tog ett steg tillbaka då två män i vita tryckdräkter kom upp ur hålet. De hade röda kors framtill på hjälmarna och bar på en bår. De lade Morley på den och försvann ögonblickligen ner i öppningen igen.
   Tony stod och såg buttert på hålet i någon minut och väntade tills Morleys dräkt föstes tillbaka genom öppningen. Sedan stängdes åter den sandtäckta falluckan och öknen var än en gång obruten.
   Dockan i dräkten vägde lika mycket som Morley och dess plastansikte liknade rentav honom lite, Någon skämtare hade målat svarta X på ögonen. Mycket lustigt, tänkte Tony, medan han ansträngde sig att få upp den klumpiga saken på ryggen. På vägen tillbaka låg det nu orörliga marsianska djuret framför honom. Han sparkade det åt sidan och ur det strömmade en fin skur av fjädrar och kugghjul.
   Den alltför lilla solen rörde vid topparna på de sågtandade röda bergen då han kom fram till skeppet. För sent för en begravning i dag -- det skulle bli nödvändigt att vänta med den tills i morgon. Han lämnade dockan i luftslussen, stampade in i hytten och tog av sig sin drypande våta tryckdräkt.
   Det hade blivit mörkt då, och de varelser som de kallade för nattugglor hade börjat knäppa och skrapa på skeppets ytterhölje. De hade aldrig lyckats få syn på nattugglorna; det gjorde ljudet dubbelt irriterande.
   Tony väsnades högt med pannorna för att dränka ljudet av dem därute medan han lagade till den varma kvällsvarden. Då han hade ätit och diskat, började han för första gången att känna ensamheten. Inte ens tobaksbussen hjälpte; i kväll påminde den bara honom om den låda färska Havannacigarrer som väntade på honom på Jorden.
   Han sparkade ilsket till mässbordets smala ben och fick metallfat, pannor och bestick att fara i alla riktningar. De åstadkom ett tillfredsställande oväsen, och han sög ännu mer njutning ur situationen genom att låta röran vara och gå och lägga sig.
   De hade varit så nära den här gången, om Morley bara hade hållit ögonen öppna! Han tvingade sig att låta bli att tänka på det och somnade.

PÅ MORGONEN begravde han Morley. Sedan stannade han bistert och försiktigt kvar i skeppet de båda återstående dagarna tills det blev tid att starta. De flesta av de geologiska proven hade samlats ihop, och lufttestandet och strålningsregistrerandet gick helt automatiskt.
   Den sista dagen tog han bort registreringsremsorna från instrumenten och bar bort instrumenten en bit från skeppet där de inte skulle kunna skadas av explosionen vid starten. Då han hasade sig genom den rostfärgade sanden för sista gången gjorde han ironiskt honnör för Morleys grav då han passerade den. Det fanns inget att göra i skeppet och inte så mycket som en broschyr kvar att läsa. Tony tillbringade de båda återstående timmarna på sin brits och räknade nitarna i taket. Ett skarpt klickande från kontrollklockan bröt tystnaden, och på andra sidan om den tjocka skiljeväggen kunde han höra hur motorerna började värmas upp. På samma gång gled de. madrasserade armarna över hans brits och höll honom säkert fast där. Han såg panelen i väggen bredvid sig glida tillbaka och narkosarmen glida fram. Den rörde sig slingrande som en orm då dess metallfingrar sökte upp honom. De rörde vid ankeln på honom och ormens nålspets smällde fram. Det sista han såg var hur nålen gled in i hans ben. Sedan sövde drogen honom.
   Så snart han hade sövts öppnades en lucka i det bakre skottet och två ordonanser kom med en bår. De hade inga dräkter eller syremasker på sig och Jordens blå himmel syntes bakom dem.

ATT VAKNA var samma sak som det alltid hade varit. Den behagliga värmen av de stimulantia som väckte honom, den första anblicken av det vita taket i operationsrummet på Jorden.
   Men den här gången var taket inte synligt, det doldes av överste Steghams röda ansikte och åskmolnspanna. Tony försökte komma ihåg om man gjorde honnör då man låg till sängs och kom sedan till den slutsatsen att det bästa var att lugnt ligga där.
  —För sjutton, Bannerman, grymtade översten, välkommen tillbaka till Jorden. Och varför besvärade ni er med att komma tillbaka? Eftersom Morley. är död så måste expeditionen räknas som ett misslyckande ... och det betyder att inte en enda expedition har lyckats helt till dags dato.
  —Laget i nummer två, sir. Hur klarade de ...? Tony försökte låta glättig.
  —Förfärligt. Om möjligt sämre än ert lag. Båda dog den andra dagen efter landningen. En meteorpunktering i svretanken och de var alltför upptagna med att utforska en ny flora för att besvära sig med att titta på några visare.
  —Hur som helst så var det inte därför som jag kom hit. Sätt på er några kläder och följ med mig till mitt kontor.
   Han gick bullersamt ut och Tony kravlade sig ur sängen och struntade i den lätta yrsel som drogerna hade förorsakat. Då översten talar skyndar sig löjtnanter att lyda.
   Överste Stegham stod och såg ut genom fönstret då Tony kom in. Han återgäldade honnören och visade att han hade en gnutta mänsklighet kvar i sin militärsjäl genom att bjuda Tony på en av sina cigarrer.
   Först då de hade tänt rökverken fäste han Tonys uppmärksamhet på fältet utanför fönstret.
  —Ser ni det där? Vet ni vad det är?
  —Ja, sir, Marsraketen.
  —Det ska bli Marsraketen. Just nu är det bara ett halvfärdigt hölje. Motorerna och instrumenten håller på att sättas ihop i fabriker över hela landet. Med den nuvarande arbetstakten kommer skeppet tidigast att bli färdigt om sex månader.
  —Skeppet kommer att bli färdigt ... men vi kommer inte att ha några män. som kan flyga med det. Med den nuvarande fiaskotakten så kommer inte en enda man att kvalificera sig. Ni själv inräknad.
   Tony skiftade förläget fot vid hans blick medan översten fortsatte:
  —Det här utbildningsprogrammet har alltid varit mitt speciella skötebarn. Det var jag som drömde om det och jag som höll efter Pentagon tills det blev använt. Vi visste att vi skulle kunna bygga ett skepp som skulle ta sig till Mars och tillbaka. Det skulle skötas av automatkontroller som_ skulle flyga henne oberoende av gravitation och fritt fall. Men vi behövde män som kunde gå ut på planetens yta och utforska den ... annars skulle alltsammans vara bortkastat.
   Skeppet och automatpiloten skulle kunna provel under simulerad eIlygvillkor, så att eventuella fel avslöjades. Det var mitt förslag — och det antogs — att de män som ska fara med skeppet skulle ruskas om samma sätt. Två tryckrum byggdes och i dem försökte vi efterlikna Mars i varje detalj vi kunde komma på. Vi har nu testat tvåmannalag i de här rummen i arton månader och försökt ruska om dem, träna dem för vad som verkligen kommer att hända sedan.
   Jag tänker inte berätta för er hur många män vi började med eller hur många olycksfall vi har haft på grund av rummens nödvändiga verklighetstrogenhet. Men jag ska berätta så här mycket för er ... vi har inte haft en enda framgångsrik simulerad expedition på hela den här tiden. Och varje man som har brutit samman eller "dött" som er partner Morley har eliminerats. Det finns bara fyra möjliga män kvar, er själv inberäknat. Om vi inte får ett framgångsrikt tvåmannalag av er fyra så blir hela programmet ett fiasko.
   Tony satt alldeles stel med den slocknade cigarren mellan fingrarna. Han visste att påtryckningarna hade utövats i några månader nu, att överste Stegham hade brummat omkring som en skadskjuten björn. Överstens röst kompletterade hans tankar.
  —Psykologiska avdelningen har varit efter mig för vad de anser vara programmets fundamentala svaghet. De anser att därför att det är ett träningsprogram så har männen alltid i baktankarna att det inte är verkligt. De kan alltid bli räddade i någon krånglig situation. Som Morley blev, i sista ögonblicket. Efter de resultat som vi har fått börjar jag hålla med psykologerna. Det är fyra män kvar och jag tänker göra en övning till med vardera tvåmannagruppen. Den här sista övningen kommer att bli en generalrepetition ... den här gången ska vi leka på allvar.
  —Jag fattar inte riktigt, överste ...
  —Det är enkelt. — Stegham betonade sina ord med ett knytnävsslag på skrivbordet. Vi ska inte hjälpa eller dra ut någon oberoende av hur mycket de behöver det. Det här är en batteriövning med skarp ammunition. Allt vi kan komma på ska vi kasta på. er ... och ni kommer att bli tvungna att ta emot det. Om någon den här gången river upp sin dräkt så kommer han att dö i det marsianska vakuumet bara någon meter från all luft i världen.
   Hans röst blev en liten aning mildare då han entledigade Tony.
  —Jag önskar det fanns ett annat sätt att ordna det, men vi har inte något val nu. Vi är tvungna att skaffa en besättning till skeppet och det här är enda sättet att bli säker på sin sak.
   Tony hade tre dagars permission. Han drack sig berusad den första dagen, var bakfull och illamående den andra ----- och kokade över av ilska den tredje. Alla som var med i projektet hade anmält sig frivilligt:, men det här var ändå att gå för långt. Han kunde slippa ifrån det när han ville. Men han visste vad de andra då skulle tänka om honom. Det fanns bara en sak att göra, gå med på den dumma iden. Han skulle göra vad de ville och genomföra det. Och då han hade avslutat övningen så såg han fram emot att få klippa till översten rakt på hans stora nässpets.
   Han träffade sin färdkamrat, Hal. Mendoza, vid läkarundersökningen. De hade träffats flyktigt vid föreläsningarna innan den simulerade träningen börjat. Nu skakade de reserverat hand och granskade varandra noga. Det krävdes två män för ett lag och var och en skulle kunna bli orsaken till den andres död.
   Mendoza var nästan Tonys motsats, lång och mager, medan Tony var kort och bred som en ung tjur. Tonys avslappnade, nästan vårdslösa sätt var nästan raka motsatsen till den andre mannens skenbart spända nerver. Hal kedjerökte och hans blick irrade ständigt omkring.
   Tony övervann med en ansträngning sin ögonblickliga oro. Hal måste vara bra om han hade klarat sig så långt i det här programmet. Han skulle antagligen lugna ner sig när övningen väl var i gång.
   Det blev Tonys tur härnäst och läkaren började med den detaljerade undersökningen.
  —Vad är det här? frågade läkaren Tony då han undersökte hans kind.
  —Inget, sa Tony. Jag skar mig bara då jag rakade mig. Läkaren muttrade något, satte på salva och lite gasbinda.
  —Var försiktig med alla hudöppningar, varnade han. De bildar idealiska ingångar för bakterier. Man vet aldrig vad ni kan hitta på Mars.
   Tony började protestera men struntade sedan i det. Vad var det för mening med att förklara att den verkliga trippen — om och när den skulle äga rum — skulle ta 260 dagar. Alla sår skulle lätt hinna läkas på den tiden, även i nedkyld sömn.
   Som alltid efter läkarundersökningen tog de på sig sina flygdräkter och gick bort till testningsbyggnaden. På vägen dit stannade Tony till på sitt logement och tog fram sitt schackspel och en nött kortlek. Dörren var öppen i den tjocka väggen till Byggnad 2, och de gick in och klev in i det falska Marsskeppet. Sedan läkarna hade spänt fast dem på britsarna, sövdes de av de simulerade injektionerna för nedkyld sömn.

UPPVAKNANDET åtföljdes av det vanliga illamåendet och den vanliga mattheten. Ingen realism sparades. Tony fick en plötslig ingivelse och vacklade till toalettspegeln och blinkade mot sin rödögda, slätrakade spegelbild. Han rev av gasbindan från kinden och hans fingrar rörde vid det öppna såret, som fortfarande hade en droppe stelnat blod. Han suckade av lättnad. Han hade den ständigt återkommande mardrömmen att en dag skulle en av de här träningsturerna verkligen bli en tripp till Mars. Det skulle visserligen inte vara logiskt om armen inte skickade i väg raketen under ett stort uppbåd av journalister. Men som alla ologiska tvivel så gnagde det här ständigt i hans hjärna. Vid början av varje träningsflygning var han tvungen att åter utplåna det.
   Illamåendet kom plötsligt tillbaka och han ansträngde sig att övervinna det. Det här var en övning som inte tillät tidsspillan. Skeppet måste kontrolleras. Hal satt upp på britsen och vinkade slappt med handen. Tony vinkade tillbaka.
   I det ögonblicket vaknade nödhögtalaren till liv med ett kraxande. I början hördes bara det vanliga sorlet på kontrollkontoret men sedan skar träningsofficerens röst genom oväsendet i bakgrunden.
  —Löjtnant Bannerman ... är ni vaken ännu? Tony fumlade fram mikrofonen ur hållaren och sa: — Ja, sir.
  —Ett ögonblick bara, Tony, sa officeren. Han mumlade något till någon bredvid mikrofonen och hördes sedan åter. — Det har blivit något fel på en av tryckventilerna i rummet; trycket är högre än Mars normala. Avbryt övningen tills vi kan sänka det igen.
  —Ja, sir, sa Tony och stängde sedan av mikrofonen så att han och Hal skulle kunna sucka över träningsdetaljens s. k. effektivitet. Det dröjde bara några minuter innan högtalaren åter vaknade till liv.
  —Så ja, trycket normalt. Fortsätt som förut.
   Tony gjorde en ful grimas mot den osynlige man som rösten tillhörde och gick bort till den enda fönstergluggen. Han vevade bort skyddet för den.
  —Tja, det är åtminstone en lugn dag, sa han sedan det röda ljuset hade strömmat in. Hal kom fram och såg över axeln på honom,
  —Stegham vare tackad och lovad för det, sa han. På den förra, där jag förlorade min partner blåste det hela tiden. Att döma av formen på de där dyningarna så ser det ut som om atmosfären aldrig rör sig alls. De stirrade en lång stund trumpet på det välbekanta röda landskapet och den mörka himlen. Sedan började Tony syssla med kontrollerna och Hal tog fram tryckdräkterna.
  —Hit ... fort!
   Han behövde inte kalla två gånger; Hal rusade omedelbart fram till kontrolltavlan. Han följde Tonys finger med blicken.
  —Vattenmätaren ... den visar att tanken bara är omkring halvfull.
   De lyfte av plattan som gav tillträde till tankavdelningen. Då de lade den åt sidan rann en liten ström rostigt vatten över däcket vid deras fötter. Tony kravlade in med en ficklampa och rörde den upp och ner för de rörformiga tankarna. Hans dämpade röst ekade i det lilla rummet.
  —Den där förbaskade Stegham och hans knep ... ännu en "för kraftig stöt" vid landningen. Det förenade röret är sönder och vattnet som läckte ut har sugits ner i det isolerande skiktet; vi kommer aldrig att få ut det utan att plocka sönder skeppet. Räck mig kittet så ska jag täta läckan tills vi hinner reparera den.
  —Det kommer att bli en hemskt torr månad, muttrade Hal medan han kontrollerade resten av visarna.
   De allra första dagarna var som på alla andra resor. De planterade flaggan och packade upp utrustningen. Observations- och registreringsinstrumenten var uppsatta på den tredje dagen, så de lastade av teodoliten och började med sina kartor. På den fjärde dagen var de beredda att börja med att samla ihop provbitar.
   Det var just då som de verkligen började bli medvetna om sanden.
   Tony tuggade på en ovanligt sandig matbit och svor för sig själv över att det bara fanns en munfull vatten att skölja ner den med. Han svalde den mödosamt och såg sig sedan omkring i kontrollrummet.•
  —Har du märkt hur sandigt det är? frågade han.
  —Hur skulle man kunna undgå att märka det? Jag har så mycket sand innanför kläderna att det känns som om jag satt i en myrstack.
   Hal slutade klia sig bara så länge att han hann stoppa mat i munnen.
   De såg sig båda omkring och det slog dem för första gången hur mycket sand det faktiskt fanns i skeppet. En röd beläggning överallt, på deras mat och på deras hår. Det ständiga knastrandet av sand under fötterna.
  —Den måste komma in på våra dräkter, sa Tony. Vi måste vara mer noggranna med att göra dem rena innan vi går in.
   Det var en god ide — det enda tråkiga var att den inte fungerade. Den röda sanden var fin som talkpuder och hur mycket man än slog så kunde man inte avlägsna den; den bara drev runt i ett fint dis. De försökte glömma bort sanden och bara behandla den som ytterligare ett plågoris som Steghams tekniker hade kommit på. Det gick ett tag, tills den åttonde dagen kom och de inte kunde stänga luftslussens yttre dörr. De hade just kommit tillbaka från en utflykt under vilken de hade samlat prover. Luftslussen rymde knappt dem båda plus säckarna med stenbitar. De hjälpte varandra att slå av sanden så gott det gick och sedan drog Hal i spaken. Ytterdörren började stängas men stannade sedan. De kunde känna dörrmotorns stegrade surrande genom skorna, sedan avbröts det och det röda ljus som betydde bekymmer började blinka.
  —Sand! sa Tony. Den där fördömda röda sanden har hakat upp maskineriet.
   Undersökningsplattan var lätt att ta av och de betraktade den blottade gruppen kugghjul. Den röda sanden och oljan hade blandat sig till en förfärlig sörja. Det var lättare att finna felet än att laga det. De hade bara några enkla verktyg i sina dräktfickor. Den stora verktygslådan och alla kemiska lösningsmedel som skulle ha gjort arbetet lätt fanns inuti skeppet. Men den kunde de inte nå förrän dörren var fixad. Och dörren kunde inte. fixas utan verktyg. Det var en paradoxal situation men den verkade inte överdrivet lustig.
   Det tog dem bara en sekund att inse sin belägenhet och nästan två
   timmar att rensa kugghjulen så bra de kunde och tvinga igen dörren.
   När den inre dörren till slut öppnades så visade båda deras syrebehållare på TOM och de hade redan använt en del av nödreserven.
   Så snart Hal hade öppnat hjälmen kastade han sig på britsen. Tony trodde att han var medvetslös tills han såg att den andre mannens ögon var öppna och stirrade i taket. Han öppnade den enda flaskan konjak och tvingade Hal att dricka lite. Sedan tog han själv en stor klunk och försökte låta bli att se att hans följeslagares. händer darrade våldsamt. Han började ta itu med att reparera dörrmekanismen bättre. När han var klar med det så hade Hal stigit upp och höll på att laga deras kvällsmat.
   Bortsett från sanden så var det en rutinövning — till att börja med. Att samla ihop geologiska prover större delen av dagen, sedan lata sig några timmar tills det blev tid att krypa till kojs. Hal var en bra kamrat och den bäste schackspelare som Tony dittills hade bildat lag med. Tony fann snart att det han hade trott vara nervositet var nervös energi. Hal var lycklig bara då han var sysselsatt med något. Han kastade sig över dagens arbete och hade tillräckligt med entusiasm och energi över för att klå den gäspande Tony vid schackbrädet. De båda männen var ganska motsatta typer och bildade ett fint lag.
   Allt verkade bra — bortsett från sanden. Den fanns överallt och höll långsamt på att ta sig in i allting. Den irriterade Tony men han. vägrade A envist att reta sig på den allt för mycket. Det var Hal som led mest av av den. Den gav honom klåda och gjorde honom nervös. Han började få svårt att sova.
   Och den krypande sanden höll långsamt på, att tränga in i varje utrustningsartikel. Maskineriet började nötas ut lika snabbt som deras nerver. Den ständiga närvaron av den irriterande sanden tillsammans med vattenbristen gjorde dem halvt galna. De var alltid törstiga och deras vattenförråd var litet. Även med sträng ransonering så var det knappt det räckte.

DE GRÄLADE om ransoneringen på den trettonde dagen och var nära att råka i slagsmål. I två dagar pratade de inte med varandra. Tony lade märke till att Hal alltid i fickan hade en av de hammare som användes för att bryta stenprov; i sin tur började han gå omkring med en av köksknivarna.
   Något måste brista. Det blev Hal.
   Det måste ha varit bristen på sömn som till slut överväldigade honom. Han hade alltid sovit lätt och nu blev spänningen och sanden för mycket. Tony kunde höra honom klia sig och vända sig varje natt då han försökte somna. Han sov själv heller inte så bra men han sov åtminstone lite grann. Att döma av de svarta hålorna under Hals blodsprängda ögon såg det inte ut som om Hal fick någon sömn alls.
   På den artonde dagen bröt han samman. De höll just på att ta på sig dräkterna då han började skaka. Inte bara hans händer utan hela kroppen. Han bara stod där och skakade tills Tony fick ner honom på britsen och gav honom resten av konjaken. Då anfallet var över vägrade han att gå ut.
  —Jag vill inte ... Jag kan inte! — Han skrek nästan ut orden. -Dräkterna kommer inte att hålla mycket längre, de kommer att gå sön der när vi är där ute ... Jag kommer inte att hålla längre ... vi måste åka tillbaka ...
   Tony försökte prata förnuft med honom. — Du vet ju att vi inte kan göra det, det här är ju en riktig övning. Vi kan inte komma ut förrän de tjugoåtta dagarna är slut. Det är bara tio dagar till ... du kan härda ut till dess. Det är den minimisiffra som armén bestämde för en vistelse på Mars ... Alla planerna är baserade på den. Var du glad över att vi inte behöver vänta ett helt marsianskt år varje gång tills planeterna åter står i konjunktion till varandra. Med den nedkylda sömnen och atomdrivmedlet så är det ett problem som vi inte behöver sysselsätta oss med.
  —Sluta med att prata och försöka lura mig att fortsätta, skrek Hal. Jag struntar blankt i vad som händer med den första expeditionen. Jag tänker dra mig ur det här och låta den här sista övningen bli förstörd. Jag tänker inte bli tokig av brist på sömn bara för att någon tror att superrealism är den rätta lösningen. Om de vägrar stoppa övningen då jag kallar kommer det att bli liktydigt med mord.
   Han hade hoppat upp från britsen innan Tony hann säga något och börjat krafsa på kontrollerna. NÖD-knappen fanns där som alltid men de visste inte om den var ansluten den här gången. Eller om någon skulle svara även om den var ansluten. Hal tryckte på den och fortsatte att trycka på den. De såg båda på högtalaren och vågade knappt andas.
  —De förbannade jäv ... de tänker inte svara på anropet. Hal väste fram orden mellan tänderna.
   Sedan sprakade det i högtalaren och överste Steghams kyliga röst fyllde det lilla rummet.
  —Ni vet villkoren för den här övningen ... så era skäl för anropet måste vara ganska goda. Vilka är de?
   Hal grabbade tag i mikrofonen och ömsom jämrade sig, ömsom bönföll — orden forsade ur munnen på honom. Så snart han hade börjat visste Tony att det inte skulle tjäna något till. Han visste precis hur Stegham skulle reagera inför klagomålen. Medan Hal fortfarande höll på att bönfalla avbröt högtalaren honom.
  —Det är nog. Er förklaring motiverar inte någon förändring av den ursprungliga planen. Ni är ensamma och ni ska fortsätta att vara det. Jag klipper nu för gott av den här förbindelsen; försök inte kontakta mig igen förrän övningen är över.
   Klickandet från högtalaren lät som en dödsdom.
   Hal satt förstummad med tårar i ögonen. Det var inte förrän han reste sig som Tony förstod att det var tårar av ilska. Med ett enda grepp ryckte Hal av mikrofonen och slängde den mot högtalaren.
  —Vänta tills det här är över, överste, och jag kan få er knubbiga hals mellan händerna. — Han vände sig häftigt mot Tony. — Hämta medicinlådan, jag ska visa den där idioten att han inte är den ende som kan leka scout med sina förbannade övningar.
   Det fanns fyra morfinsprutor i medicinlådan; han tog upp en, bröt sigillet och körde in den i armen på sig. Tony försökte inte hindra honom; tvärtom, han höll fullständigt med honom. Efter några minuter hängde Hal över bordet och snarkade högt. Tony lyfte upp honom och lade honom på hans brits.
   Hal sov i nästan tjugo timmar och då han vaknade var en del av vansinnet och utmattningen borta ur hans ögon. Ingen av dem nämnde vad som hade inträffat. Hal markerade de återstående dagarna på skottet och ransonerade omsorgsfullt den återstående morfinen. Han fick en natts sömn var tredje natt men det tycktes vara tillräckligt.

DET VAR fyra dagar kvar tills de skulle starta då Tony fann det första livet på Mars. Det var något djur av en katts storlek som kurade ihop sig intill skeppet. Han ropade till Hal som kom dit och tittade på det.
  —Vilken skönhet, sa han, men inte på långa håll så fin som den jag råkade ut för på andra turen. Jag hittade en klibbig sak som avsöndrarade ett slags klister. Mot alla föreskrifter ... uppriktigt sagt var jag mycket nyfiken ... så dissekerade jag saken. Det var en skönhet, bara hjul och fjädrar och kugghjul. Steghams tekniker gör verkligen ett fint arbete. Jag fick faktiskt en utskällning för att jag hade sprättat upp den. Varför låter vi inte bara den här vara där den är?
   För ett ögonblick instämde nästan Tony — sedan ändrade han sig..
  —Det är antagligen just vad de vill... så låt oss avsluta leken på deras sätt. Jag ska iaktta den medan du går och hämtar en av de tomma mataskarna.
   Hal instämde motvilligt och klättrade in i skeppet. Ytterdörren svängde långsamt och gnisslade igen. Störd av vibrationen kilade varelsen mot Tony. Han flämtade och tog ett steg tillbaka innan han kom ihåg att det bara var en robot.
   Varelsen, började springa förbi honom och han satte sin fot på några av dess ben för att hålla kvar den. Det fanns många ben; det var en spindel med en liten kropp omgiven av ett tusental oledade ben. Den rörde sig i böljande vågor som en tusenfoting och släpade den vanskapta kroppen över sanden. Tonys fot knastrade mot benen och rev av några. Resten höll.
   Försiktigt så att han höll handen borta från de sprattlande benen böjde han sig fram och tog upp en avsliten lem. Den var hård och täckt med taggar längst ner. En mjölkvit vätska rann från den avslitna ändan.
  —Realistiskt, sa han för sig själv, de där teknikerna tror verkligen på realism.
   Och sedan slog en tanke honom. En fruktansvärd, omöjlig tanke som fick honom att flämta efter andan. Tankarna snurrade runt och runt och han förstod att de måste vara felaktiga, eftersom de var så otroliga.
   Men han var ändå tvungen att ta reda på hur det låg till, även om det medförde att han förstörde deras mekaniska leksak.
   Medan han försiktigt höll foten på varelsens ben tog han upp den
   vassa kökskniven ur fickan och böjde sig ner. Med ett enda, snabbt hugg dödade han den.
  —Vad gör du? frågade Hal och kom fram bakom honom.
   Tony kunde inte svara och han kunde inte röra sig. Hal gick runt honom och såg ner på varelsen på marken.
   Det tog honom en sekund att förstå. Sedan skrek han gällt:
  —Den är levande! Den blöder och det finns inte några kugghjul inne i den. Den kan inte vara levande ... om vi var kvar på Jorden ... så . vi är på Mars!
   Han började springa. Sedan ramlade han och skrek till.
   Tony tänkte och handlade samtidigt. Han visste att han bara hade en chans. Om han missade den så skulle de dö båda två. Hal skulle döda dem båda två i sitt vanvett. Han knöt näven och slog den så hårt han kunde mot fläcken just nedanför den andre mannens bröstplatta. Där fanns det bara dräktens tunna material och den fläcken var rakt över solar plexus stora nervknut. Han slog så hårt att det gjorde ont i handen
  —men Hal sjönk sakta till marken. Han satte händerna under den andres armar och drog in honom i skeppet.
   Hal började vakna till liv då han hade klätt av honom och lagt honom på britsen. Det var omöjligt att hålla ner honom med ena handen och samtidigt trycka på frysknappen. Han koncentrerade sig på att hålla Hals ena ben stilla och tryckte på knappen. Den vansinnige mannen hann slå Tony tre gånger innan nålen träffade prick. Han föll med en suck och Tony reste sig vimmelkantig. Den manuella igångsättaren av den nedkylda sömnen hade byggts in för medicinska katastroffall, så patienten skulle kunna överleva tills läkaren kunde börja behandla honom. Den hade visat sig vara värdefull.
   Sedan grep honom samma vanvettiga skräck. Om djuret var verkligt — då var Mars verkligt.
   Det här var inte någon "övningsexpedition" — det var en riktig expedition. Himlen utanför var inte målad, det var Mars egen. Han var ensam på ett sätt som ingen människa någonsin förut hade varit. På en planet miljoner kilometer från hans egen.
   Han skrek då han smällde igen luftslussens ytterdörr, ett vilsegånget djurs skrik. Han hade då bara så mycket självbehärskning kvar att han kunde ta sig till sin brits och trycka på knappen ovanför den. Nålen var gjord av prima stål så den gick rakt genom hans tryckdräkts hölje. Han höll just på att sträcka sig efter nålens arm för att föra den åt sidan då han föll ner i ett svart djup.

DEN HÄR GÅNGEN dröjde det innan han öppnade ögonen. Han var rädd att han skulle se skeppets nitade tak ovanför huvudet. Men det var sjukhusets vita tak och han andades häftigt ut. Då han vände på huvudet såg han överste Stegharv sitta bredvid sängen.
  —Klarade vi det? frågade Tony. Det var mer ett påstående än en
   fråga.
  —Ni klarade det, Tony. Ni klarade det båda två. Hal ligger vaken här i andra sängen.
   Överstens röst lät lite annorlunda och det tog Tony ett ögonblick att känna igen vad det var. Det var första gången han någonsin hade hört översten tala med någon annan sinnesrörelse än ilska.
  —Den första turen till Mars. Ni kan väl föreställa er vad tidningarna säger om det. Och viktigare är att Tekniska avdelningen säger att de prover och avläsningar ni förde tillbaka är ovärderliga. När fann ni att det inte var en övning?
  —Den tjugofjärde dagen. Vi hittade något slags marsianskt djur. Jag antar att vi var ganska dumma som inte märkte det innan.
   Tonys röst lät lite bitter.
  —Egentligen inte. Hela er utbildning gick ut på att ni inte skulle märka det. Vi var aldrig säkra på om vi skulle bli tvungna att skicka männen utan att de visste om det, men det fanns alltid den möjligheten. Psykologerna var säkra på att desorienteringen och skilsmässan från Jorden skulle orsaka ett nervöst sammanbrott. Jag kunde aldrig hålla med dem om det.
  —De hade rätt, sa Tony och försökte hålla minnet av skräcken borta från rösten.
  —Vi vet att de hade rätt, fastän jag då bekämpade dem. Psykologerna vann kampen och vi ändrade om hela programmet. jag tvivlar på att ni uppskattar det, men vi fick det ganska så snärjigt för att kunna övertyga er om att ni fortfarande höll på med träningsprogrammet.
  —Förlåt att vi skaffade er så mycket besvär på halsen, sa Hal.
   Översten rodnade lite. Inte på grund av orden utan på grund av den dåligt tillbakahållna bitterheten. Han fortsatte som om han inte hade hört:
  —De där båda samtalen som ni fick till svar på anropen i nödtelefonen var naturligtvis inspelade på band och bandinspelaren var dold i skeppet. Psykologerna satte ihop dem så att de skulle passa med allt ni kunde säga, och tydligen gjorde de sin verkan. Det andra skulle vara den sista realistiska touchen ifall ni hade börjat bli tveksamma. Sedan använde vi en djupfrysningsvariant som avbryter ungefär nittinio procent, av kroppsprocesserna; den har ännu inte avslöjats eller publicerats. Detta tillsammans med anti-koaguleringsmedlet i raksåret på Tonys kind dolde det faktum att så lång tid hade förflutit.
  —Men skeppet? sa Hal. Vi såg det ... det var bara halvfärdigt.
  —Ett falskt skepp, sa översten. Placerat där för allmänheten och det utländska spionväsendets skull. Det riktiga var färdigt och hade testats flera veckor innan. Det svåra var att skaffa en besättning. Det jag sa om att inget lag hade klarat övningen var sant. Ni båda hade de bästa meriterna och var vår största chans. Men vi behöver aldrig göra det på det här sättet igen. Psykologerna säger att nästa besättning inte kommer att vara utsatt för samma svårigheter. De kommer att stärkas av det psykologiska faktum att någon annan har varit där före dem. De kommer inte att stå ansikte mot ansikte med det fullständigt okända.
   Översten satt och bet sig i läppen ett ögonblick. Sedan tvingade han fram de ord som han hade försökt säga ända sedan Tony och Hal hade återfått medvetandet.
  —Jag vill att ni ska veta ... båda två ... att jag hellre hade velat resa själv än lura er på det sättet. Jag förstår hur ni känner er. Som om vi hade spelat er ...
  —Ett interplanetariskt spratt, sa Tony. Han log inte då han sa det.
  —Ja, något sådant, fortsatte översten brådskande. Jag antar att det var ett fult trick ... men förstår ni inte, vi var tvungna till det? Ni båda var de enda som var kvar, alla andra hade blivit utgallrade. Det måste bli ni båda, och vi var tvungna att göra det på det säkraste sättet.
  —Och bara jag och tre andra män vet vad som gjordes, vad som verkligen hände på resan. Ingen annan kommer någonsin att få reda på det; det kan jag garantera er.
   Hals röst var lugn men skar genom rummet som en vass kniv.
  —Ni kan vara säker på att vi inte kommer att berätta det för någon, överste.
   Då överste Stegham gick höll han huvudet nerböjt, för han kunde inte förmå sig att se de båda första forskningsresandena på Mars i ögonen.

Källa: Häpna nummer 10 1959.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki