Fandom

Svenskanoveller Wiki

Matchbollen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Hans Erik Engqvist

Jag är en sladd.
   I början var det roligt. När jag lärt mig att jag var en sladd, och sa det, skrattade de stora åt mig.
  — Hej, farmor, brukade jag säga i telefon. Det är sladden! Då skrattade farmor så att hon trodde att hon skulle dö. Så sa hon alltid. Jag tror jag dör, sa hon.
   Hon hade fläckar på händerna. Bruna.

I ettan förstod jag att mina föräldrar var väldigt gamla.
   Fröken blev arg på mig för att jag pratade för mycket, men det var dom andra som pratade med mig, jag svarade bara. Sedan blev hon arg för att jag gjorde miner, men det gjorde jag bara för att dom andra tyckte att det var så roligt.
   Jag fick gå ut i korridoren. Hon tog mig hårt i armen och ledde mig till dörren. Innan hon öppnade den, sa hon:
  — Du är precis så odrägligt bortskämd som sladdungar brukar vara! Nästa dag hade Börje tagit reda på vad en sladdunge är.
  — Det är en sån som har gamla föräldrar, sa han. Hur gammal är din pappa? Jag visste att pappa var så där en fyrtiosju, men jag ljög lite och sa att han var fyrtio snart, för Annas pappa var också fyrtio snart och det var inte så värst gammalt.

När jag kom hem från skolan, hämtade jag posten från brevlådan ute vid grinden för mamma var inte hemma.
   Det var en tidning och ett brev. Olle Mathias Karlsson stod det på brevet. Jag heter Mathias. Pappa heter Olle Mathias. Då var väl brevet till oss båda så jag öppnade det.
   Det var från tidningen. Dom skrev, att pappa fyllde femtio år den 10 april och att dom gärna ville skriva om det.
   Jag ville inte att någon skulle a reda på att pappa var femtio. Jag knycklade ihop brevet och stoppade ner det i soppåsen.

När jag fyllde år fick jag ett bordtennisbord av mamma och pappa och Eva. Dom sa att det var mitt, men att det var till familjen också.
   Jag blev så glad att jag började grina. För jag var inte bra på fotboll men en gång när vi fick spela på bordet som står i idrottshallen, bordtennis alltså, slog jag bollen över nätet många gånger. Ledaren sa att jag hade bollkänsla. Det sa han inte till någon av de andra.
   På mitt kalas gjorde vi inget annat än spelade bordtennis. Pappa hade ledigt från jobbet och lärde oss forehand och backhand och serve. Ibland skruvade han bollen så att man inte visste åt vilket håll den for iväg. Och ibland klippte han till så hårt att det bara sa pang.
   Han spelade en match mot Börje, och då slog hjärtat i bröstet på mig så att det gjorde ont, för jag var så rädd att Börje skulle vinna. Men det gjorde han inte, pappa vann med 21-15 och det kändes som om det var jag som vann.

Nästan varje eftermiddag följde Börje och några andra med mig hem och sedan spelade vi. Jag var bäst och vann alla mina matcher. Ibland slutade pappa tidigare och då lärde han oss lite finesser. Han sa så. Att ibland slå en hård och ibland en lös serve, var en finess.
   Den bästa skruven var underskruven. Om man underskruvade, skar med racketen neråt, slog den som spelade på andra sidan alltid bollen i nät.
   Pappa brukade ta på sig sin blå träningsoverall innan han kom ner. Jag tyckte om att bara sitta och titta när han lärde oss, för då kunde minsann ingen se att han fyllt femtio och var gammal.
   Börjes pappa kom en gång och spelade ett set mot honom som pappa vann med 21-9.

På kvällarna spelade pappa och jag. I början fick jag nästan bara plocka upp bollar som jag missat. Pappa vann alla. Men jag tränade upp mig. Snart kunde jag ta hans servar. Pappa sa att det var bra, men att jag måste försöka slå lägre bollar, annars var det så lätt för honom att smasha in dom. Jag försökte och försökte, men nästan alltid gick bollen i nät. Det var fel på mina servar också, sa pappa. Och på min backhand. Jag måste lära mig att använda handleden, sa han. Min forehand var också fel. Jag måste använda mig av hela armen, sa pappa.
   En kväll slängde jag racketen i golvet och skrek att pappa kunde spela sin skit själv. Då kom mamma ner och sa till pappa att han måste tänka på att jag var nybörjare och sedan spelade vi en ensetare som jag vann med 21-19. Pappa ledde med 19-16, men då fick jag serven. Först slog jag tre stenhårda som pappa inte hade en chans på och sedan stod det nitton lika. Då gjorde jag som pappa lärt mig, jag slog en fjuttserve. Pappa slängde sig fram och klippte till en forehand med hela armen...i nät! 20-19 till mig! Matchboll!
  — Jävlar, sa pappa. Men kom igen!
   Jag slog en mellanhård serve, mitt i spelbanan och jag var så nervös att jag nästan tappade mitt racket.
   Det blev en värdelös serve, en halv meter hög. Pappa skrattade och skrek att nu kommer hammaren och jag sänkte armarna och gav upp. Pappa drog till med sin hammare-forehand och jag böjde mig lite undan, för får man en stenhård forehand i ansiktet gör det ont.
   Men bollen kom inte i ansiktet, den kom inte alls. Pappa slog världens rundpall och missade bollen!
  — Jävlar, skrek han, och då kom mamma ner och sa att han skulle lugna sig och inte lära pojken att svära.
  — Det är ju bara lek, sa hon.

Efter den kvällen spelade vi inga matcher, vi tränade bara. Jag fick slå femtio forehand på raken, sedan lika många backhand. Sedan femtio hårda servar på pappa. Sedan slog pappa på mig och jag underskruvade och överskruvade...
   Så höll vi på en hel vecka.
   På lördagen, efter tipsextra, sa pappa att han skulle känna på mig, så vi spelade en match. En tresetare.
   Jag ledde första set med 20-10, men då sa pappa att han kommit igång och så tog han tolv bollar på raken och vann med 22-20.
   Andra set ledde jag också med 20-10, men sedan sa pappa att han skulle köra sina specialare och så vann han med 22-20 igen.
   Tredje set ledde jag också med 20-10, men då sa pappa att han fått igång sin hammare och så vann han med 22-20.
   När pappa gick runt bordet för att tacka för god match, det skulle man alltid göra sa han, började jag grina och så slängde jag racketen i väggen och skrek kuk.
   Då kom mamma ner och frågade vad i all världens dar vi höll på med.
  — Det är ju bara en lek, sa hon.
   Då spelade vi ett set till och det blev ett stenhårt set, sa pappa efteråt, som jag vann med 21-19 och pappa sa att han kände sig knäckt. Den kvällen började jag att skriva upp matcherna i en anteckningsbok.
   "Ronny—pappa 21-19."

Det hade lossnat för mig, sa pappa. Efter den kvällen vann jag alla matcher som vi spelade, fast vi spelade inte varje dag längre. Jag ville, men inte pappa. Jag fick spela mycket ändå, för det var bara jag som hade bord av mina kompisar. När det var dåligt väder eller när vi inte hade något annat att göra, gick vi hem till mig och spelade. Jag var bäst. Börje sa, att det var för att jag fick träna mer än någon annan.

Annandag jul ordnade pappa med en julturnering. Vi ringde till Börjes och till Åkes och till Uffes och dom ville gärna komma. Mamma dukade till julfest i gillestugan och pappa tände en brasa. Jag gjorde en spelordning. Börje och hans pappa och Uffe och min pappa skulle spela i en grupp. Jag och Uffes pappa och
   Åke och hans pappa i den andra. Gruppsegrarna skulle gå till final.
   Jag fuskade inte när jag gjorde upp spelordningen.
   Det blev som det blivit av sig självt. Jag vann min grupp utan att ha förlorat ett enda set och pappa vann sin. Till finalen tog alla med sig sin stol och satte sig utmed väggarna och pappa sa att de fick skylla sig själva när han fick igång hammaren.
   Jag har aldrig varit så nervös. Det blev alldeles torrt i munnen och jag kunde inte förstå hur de andra kunde prata och skratta som om det inte gällde något alls.
   Det var ju final!

Vi spelade om serven och den vann pappa för jag var så stirrig att jag knappt kunde hålla racketen. Pappa tog ledningen med 3-0, men så hade jag tur och fick 1-3 på en kantboll och sedan 2-3 på en nätrullare.
  — Jävla bonntur, sa pappa och mamma sa:
  — Men vad säger du?
   Sedan följdes vi åt till 16 lika, sedan gick jag upp till 19-16 i egen serv. Då gick serven över till pappa. Han slog en ganska lös, men lång, på min backhandsida som jag mötte med underskruv och då drog han till med sin forehand. I nät! 20-16 till mig. Sedan hade jag tur igen, för också setbollen slog han i nät. Då sa han jävlar bara med läpparna och tittade på mamma.
   Andra set vann han med 21-15. Det gick till ett avgörande set...
   Alla hejade på mig och det var inte längre någon som pratade, nu var det final. Det kändes så overkligt. Ibland var det som om det inte var jag som spelade utan någon annan. Svetten dröp om mig. Vid 10 bytte vi sida och då ledde jag med 10-8. På den andra sidan var det annat ljus och det tog en stund innan jag vande mig. Det räckte för att pappa skulle utjämna och sedan hamnade jag i en svacka, inget gick min väg, och jag tyckte det var så orättvist. Jag hade vunnit många matcher mot pappa, men just den här matchen, när alla tittade på, skulle jag förlora!
   Servebyte vid 19-16 till pappa. 16-19.
   Jag darrade i hela kroppen. Om jag bara kunde få 17-19 var det bara två bollar till 19 lika...
   Jag fintade kort serve på hans backhand och slog sedan en hård sidskruvad på forehand. Pappa gick på finten och kom alldeles snett, hans retur for i väggen. Sedan vet jag inte vad som hände, för det var som om jag inte var med, jag såg inte dom andra och jag såg inte bollen. Men det måste jag ändå ha gjort, för plötsligt stod det 20-19.
   Till mig! Setboll! Och matchboll!
  — Kom igen, sa pappa. Hammaren är lyftad!
   Kort eller lång serve? Under, över eller sidoskruv? Hårt eller löst skruvad?
   Jag slog en serve som jag aldrig slagit förr. Jo, kanske när jag var nybörjare. En sådan där som mamma fick till när hon ibland ville vara med. Kort. Och hög. Och lös. Mitt på. Helt ren, utan skruv...
   Kanske blev pappa så överraskad att det låste sig i huvudet på honom, för istället för att klippa till, puttade han en lika hög tillbaka och det blev jag som kunde slå rakt ner och det gjorde jag. 21-19. Seger!
   Jag blev alldeles varm under.
   Det blev prisutdelning efteråt. Alla fick ett pris men det var bara jag som fick en medalj och jag var så glad som jag aldrig varit.
   Börje, Uffe, Åke och jag fortsatte att spela. Dom vuxna satt och pratade i gillestugan framför brasan. En gång gick jag på toa. Där inifrån hördes pratet. Jag hörde att dom pratade om matchen. Finalen.
  — Snart slår han far sin på riktigt, hörde jag pappa säga.
   Vadå på riktigt?

Jag förstod inte förrän mitt i natten. Jag vaknade av att jag var pissnödig och det var inte att undra på för Börje, Åke, Uffe och jag hade hävt i oss fyra julmust. Var. Precis när jag lagt mig igen blev jag klarvaken och jag hörde pappa säga det där om att "snart slår han far sin på riktigt".
   Han hade gjort sig till!
   Matchbollen exempelvis. Inte missade han en sådan om han inte ville. Han hade lekt med mig! Hämtat hem ett set för att det skulle se ut som om matchen var jämn. Lekt med mig...
   Kanske somnade jag om, jag vet inte.

Jag berättade aldrig vad jag hört, men så länge jag tänkte på det, tyckte jag illa om pappa. Det kändes som om han svikit mig.
   Vi fortsatte att spela, men inte så ofta. För det mesta slog vi bara på varandra, bara ibland tog vi en match. Ibland vann jag, men det var aldrig roligt att vinna, för jag kunde aldrig veta om...

Att vi bjudit hem Börjes och dom andra på annandagen blev en tradition. Nästa jul var vi bjudna till Åkes, nästa till Uffes och nästa till Börjes. Varje gång gick pappa och jag till final och varje gång vann jag. Men ingen gång kändes det riktigt.
   Så blev det vår tur igen och pappa sa att jag skulle göra upp en spelordning.
  — Jag måste a revansch, sa han.
   Jag behövde inte göra någon ny. Den gamla satt i min pärm, så jag skrev bara av den.
   Som jag satt och skrev av den, hörde jag pappa smyga ner i källaren. Sedan hörde jag hur han ensamtränade på servar...

Det blev precis som vanligt, pappa och jag gick till final och dom andra satte sig utmed väggarna för att titta på och pappa sa att de fick skylla sig själva om han fick igång hammaren.
   Vi spelade om serven och den vann pappa. Men jag tog ändå ledningen med 0-3. Sedan hade pappa tur, han reducerade till 2-3 på en kantboll och en nätrullare.
   Så följdes vi åt till 16 lika, men sedan gick pappa upp till 19-16 i egen serve. Då gick serven över till mig. Jag slog en ganska lös, men lång, på hans backhand, som han mötte med underskruv och då drog jag till med en forehand. I nät! 16-20. Sedan hade han tur igen. Jag slog setbollen i nät och sa jävlar med läpparna och tittade samtidigt på mamma.
   Andra set vann jag lätt med 21-15. Det gick till avgörande set...
   När vi bytte sida ledde pappa med 10-8. På den andra sidan var det annat ljus. Det tog en stund för pappa att vänja sig. Det räckte för att jag skulle komma upp till lika, och sedan åkte pappa på en pangsvacka, ingen boll gick hans väg. Plötslig stod det 19-16 till mig, och någonstans visste jag att jag varit med om samma situation tidigare. Nästan samma.
   Pappas serve. 16-19.19-16 till mig. Två bollar från seger. Dom som tittade på hade blivit alldeles tysta.
   Pappa gjorde sig redo för serve. Jag böjde lätt på knäna och fixerade bollen i hans hand. Det gällde att inte titta på något annat. När hans racket träffade bollen, skulle jag se vilken skruv han tog och då skulle jag veta hur jag skulle möta.
   Han slog en sidskruv med underskruv, hård, på min backhand. På min backhand, min svaga sida. Jag returnerade i nät. Men det gjorde ingenting, för i samma ögonblick som jag slog bollen i nät visste jag.
   Jag skulle vinna finalen. På riktigt den här gången. Jag skulle vinna därför att jag var den bäste av oss. Jag hade gått förbi pappa och det var längesedan jag gjorde det.
   Inte ens när han fick 20-19 tvekade jag, trots att han hade en serve kvar och matchboll. Jag var helt säker, jag skulle vinna! Av egen kraft. Inte för att pappa gjorde sig till.
  — Än kan gubben, sa pappa.
   Svetten dröp om honom. Håret låg klistrat och det syntes att han blivit nästan kal upptill. Han var alldeles skrynklig runt halsgropen. Skjortan hade åkt upp framtill, en bit av magen hängde liksom ut över byxlinningen. De bruna fläckarna på händerna syntes tydligt.
  — Än kan gubben, sa han och skrattade.
   Det var när han sa så och skrattade och när jag såg de bruna fläckarna som det gick upp för mig att det var en annorlunda seger jag skulle vinna.
   Han slog sin serve och svor till i samma ögonblick för den blev totalt misslyckad. Kort. Och hög. Och lös. Mitt på. Helt ren, utan skruv...
   Bara för mig att klippa till. Rakt ner.
   Jag puttade bollen tillbaka.
   Jag puttade den helt ren tillbaka.
   Jag la upp den för honom på hans forehand.
   Och jag kände när han slog in matchbollen att något var slut och att något annat börjat.

Ur "Litet offside", Bonniers 1997.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki