Fandom

Svenskanoveller Wiki

Mellan minuten och timmen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av A. M. Burrage
Timme.png
I hela Storbritannien finns det ingen vardagligare genomfartsväg än Londonvägen i Nesthall mellan Station Road och Beryl Avenue. En rad sjabbiga små villor och en rad nya, mycket små butiker ligger på varsin sida av vägen, som går från Hammersmith till en avlägsen förstad som en gång varit en landsortsstad. Nästan alla butikerna säljer sötsaker, tobak och tidningar, så det är lite svårt att förstå hur innehavarna kan försörja sig på dem.
   Charles Trimmer ägde den femte butiken i ordningen, om man räknade dem med ryggen mot London. Hans vardagliga namn stod att läsa ovanför hans vardagliga fönster, omgivet av ordet "Tidningar" på ena sidan och "Tobak" på den andra. I fönstret fanns diverse billiga sötsaker i flaskor och öppna askar, vykort i tvivelaktig smak, flugor när det var rätt årstid samt modeller av tobaks- och cigarrettpaket.
   Trimmer själv var så vardaglig till själ och utseende att han fullständigt passade ihop med sin omgivning och sitt yrke. Jag betonar saken så eftertryckligt därför att det gör denna egendomliga historia ännu egendomligare. Han var kortväxt, över fyrtio, lätt flintskallig och hade en smal mustasch. Hans fritidsintressen kan sägas ha varit att titta på professionell fotboll — han var en ivrig påhejare av Brentford närhelst han fick tid att gå på en match — och att satsa en och annan shilling på hästar som sällan vann. Eftersom han bara hade sin egen mun att mätta höll butiken honom med lätthet vid liv. Han levde ensam, men en äldre kvinna kom dagligen för att laga middag åt honom och utföra det grövre hushållsarbetet. I övrigt måste ni föreställa er honom som en färglös individ, nästan utan personlighet och naturligtvis med en ohygglig accent, en blandning av cockney och det språk som är säreget för förorterna åt Middlesexhållet. Och ändå råkade denne färglöse lille man ut för ett äventyr vars make man tidigare inte hade kunnat drömma om.
   Klockan var åtta på kvällen en onsdag i mars. Det var slutet på en blåsig, småregnig dag utan den minsta antydan om vår i luften. Trimmers arbete var nästan slut för dagen. Hans kalla kvällsmat stod framdukad och väntade på honom, och om en halvtimme skulle han kunna ströva ner till Stationshotellet och dricka sina sedvanliga två sejdlar beskt öl. Med en cigarrett hängande från underläppen var han på väg mot butiksdörren för att stänga den när två trasklädda figurer kom in.
   Den första var en kvinna. Hon var kort, svartmuskig, gråhårig och obeskrivligt smutsig. Hon skelade fruktansvärt på vänster öga, som tycktes ägna sig åt ständig begrundan av näsryggen. Efter henne kom en lång, skranglig yngling i paltor. Han kunde ha varit hennes son eller sonson. Trimmer, som av erfarenhet visste att sådana människor antagligen inte var kunder, fick genast en fientlig uppsyn.
   "Ge oss en slant eller lite mat, snälle herrn!" gnällde kvinnan." Jag har två rara små barn som svälter —"
   Trimmer gjorde en gest mot dörren.
   "Ut härifrån!" sade han. "Jag har knappt så det räcker åt mig, för att inte tala om er."
   "Jag ska önska något åt söte herrn i gengäld — något fint, en förtrollad önskan åt er. Inte missunnar väl söte herrn mina kära barn en bit bröd? Herrn — "
   Trimmer gick nästan hotfullt fram till henne.
   "Ge er i väg!" skrek han. "Hörde du inte vad jag sa? Försvinn!"
   Den trasklädda kvinnan rätade på sig så att hon tycktes bli mycket längre. Hon stirrade så intensivt på honom att han tog ett steg tillbaka, som om hennes blick rent fysiskt hade knuffat till honom. Hon lyfte sina öppna händer ovanför axlarna.
   "I så fall må den värsta förbannelse — "
   I nästa ögonblick hade pojken huggit tag i hennes ena hand och försökte lägga sin egen över hennes mun.
   "Mor, mor", ropade han, "för Guds skull — "
   Trimmer stirrade på paret med något som liknade fruktan. Han trodde inte på förbannelser. Han ägde hela den sanne cockneyns materialism. Men kvinnans uppträdande var så lidelsefullt, hennes ögon hade plötsligt blivit så underliga — mer än som kunde förklaras med skelningen och pojkens rädsla var så tydlig att till och med hans outvecklade fantasi lät sig påverkas.
   "Såja, jag hittar väl nåt", sade han och blev lite förvånad när han hörde hur blidkande hans röst lät. "Inte ska man ta vid sig så där."
   Kvinnan blev lite lugnare.
   "En matsmula åt mig och min svältande familj. Det var allt jag bad om."
   Trimmer intalade sig att han tyckte synd om henne. Han var inte illvillig av naturen. Han funderade på vad han kunde ge henne utan att bli fattigare och kom att tänka på några kex som hade blivit mjuka och mosiga av att ligga för länge i lager. Han gick bort till burken, tömde dess innehåll i en stor påse och räckte påsen till kvinnan.
   Hon tog den utan att säga tack, plockade fram ett kex och tuggade prövande på det. Han såg hur hennes ögon blev underliga igen.
   "En konstig gåva har ni gett mig, mäster" , sade hon, "och en konstig gåva ger jag i gengäld. När natten blir morgon, mellan minuten och timmen, då kommer er stund."
   Pojken tycktes bli uppskärrad igen.
   "Mor!" ropade han förebrående.
   "Det jag har sagt det har jag sagt", svarade hon. "Slutet blir det som han själv har sökt. Mellan minuten och timmen!"
   Med de orden gick de långsamt ut ur butiken. När Trimmer låste dörren efter dem märkte han att hans hand darrade när han vred om nyckeln.

Av någon anledning som han inte kunde formulera i egna ord förföljdes Trimmer av vad kvinnan hade sagt. Han förnekade för sig själv att han var det minsta rädd; han var bara nyfiken på vad hennes ord kunde innebära. Hade hon verkligen tänkt på något särskilt, eller hade hon försökt skrämma honom med meningslöst struntprat?
   Flera dagar gick, och på lediga stunder grubblade Trimmer fortfarande på saken. Han fann ett svar på gåtan som till hälften tillfredsställde honom. Officiellt blev natten morgon klockan tolv, vid midnatt. Sedan hette den f.m. , något som saknade innebörd för honom. Mellan minuten och timmen! Det måste betyda den sista minuten före midnatt. Men varför var det hans stund? Vad hade hon menat med det där dunkla hotet, om hon nu hade menat något alls?
   Trimmer gick för det mesta till sängs före elva och sov mycket snart efteråt, men ungefär tio dagar senare satt han uppe sent i den stängda butiken och gick igenom räkenskaperna. Han var nästan färdig när han tittade på det lilla slaguret som stod på hyllan bakom disken. Det visade precis två minuter före midnatt.
   Trimmer var inte nervöst lagd, men om man sitter uppe ensam och arbetar tills det har blivit sent är det ursäktligt ifall man faller offer för sällsamma fantasier. Om en minut skulle det som gumman kallade hans stund vara inne, och på nytt undrade han vad hon hade menat med det. Hade hon menat att han skulle dö då?
   Han steg upp och gick fram till butiksdörren, fortfarande med blicken på klockan. Upptill på dörren fanns det glasrutor som täcktes av en rullgardin av grönt linnetyg. Han hörde hur en buss utanför suckande körde till garaget. Han kände sig tacksam över detta vänliga ljud från den välbekanta vardagen.
   Han drog upp rullgardinen ett stycke och tittade ut genom glaset, och då, innan hans ögon hade vant sig vid mörkret utanför och han kunde se något annat än sin egen bleka spegelbild, hände något som gjorde att blodet rusade till hans hjärta. Ljudet från bussen hade tystnat, och tystnat på ett sådant sätt att ett pistolskott skulle ha varit mindre överraskande än denna plötsliga stillhet. Det var inte så att bussen mitt i allt hade stannat. När han senare letade efter ord beslöt han sig för att ljudet "försvann" . Det är en självmotsägelse, men uttrycket är tillräckligt målande för att återge det han ville beskriva.
   Ett ögonblick senare såg han ut på en förändrad värld. Där fanns ingen gata, ingen trottoar, inga hus mittemot. Han såg strävt, gråaktigt gräs röra sig för en vind som inte lät som den brukade. Häftigt darrande låste han upp dörren och tittade ut.
   En smal månskära och några stjärnor lyste svagt upp ett landskap utan hus, en plats som plötsligt hade blivit obekant och skrämmande. Där villorna mittemot borde ha stått syntes utkanten av en skog: tät och svart och hotfull. Han steg ut, och hans fot försvann ner i det blöta gräset tills han stod upp till vristen i lera och dy. Han såg sig ängsligt om, och där stod hans butik med öppen dörr, utan grannhus. De andra hopsmäckta butikerna som var sammanbyggda med den hade försvunnit. Den verkade övergiven och löjlig och malplacerad: en lekstuga i vildmarken.
   Något kallt föll på hans hand och fick honom att rycka till. Han förstod genast att det var en vattendroppe. Hans hår var genomdränkt av svett och det dröp från hans ansikte. Sedan sade han sig att det var en mardröm, att om han lyckades skrika så skulle han vakna. Han skrek och hörde hur hans röst ljöd hest i ödemarken. Från skogen kom svarstjutet från något vilt djur.
   Nej, det här var ingen dröm, om det inte var en dröm av ett slag som låg helt utanför hans erfarenhet. Var var han? Och hur kunde han ha gått ut genom dörren och hamnat på någon underlig plats tusentals kilometer från Nesthall?
   Men var det tusentals kilometer eller — tusentals år? Mer kvicktänkt än annars ställde han sig den frågan. Landskapet omkring honom var flackt och påminde om den trista terrängen i Middlesex. Framför honom, några kilometer längre bort, syntes just den kulle han hade sett varenda dag i sitt liv. Han kunde omöjligt missta sig på dess konturer. Men den var inte Harrow Hill längre. En tät skog klättrade uppför sluttningen. Och över alltsammans vilade en tryckande tystnad genomsyrad av fruktan.
   Inom honom övervann nyfikenheten i någon mån rädslan. Försiktigt gick han lite längre bort från butiken, men kastade ideligen blickar på den för att vara säker på att den fanns kvar medan han varsamt klev fram över den vattensjuka marken. Borta till vänster fanns det trädlös träskmark, och han kunde se horisontens vida båge. Han såg ingen flod, men urskilde svagt konturerna av något som han visste var Themsendalen. Och inte ett hus eller en levande varelse inom synhåll!
   Han vände sig åter om för att se på sin butik. Den stod fortfarande kvar, och genom den öppna dörren föll ljuset på starrgräset som växte ända fram till dörren. Och när han vände sig om såg han en låg kulle snett till vänster — en kulle som han inte kände igen. Han hade redan tagit ett dussintal steg mot den när hans hjärta slog en frivolt och han hörde sig själv skrika högt av fasa.
   Kullen rörde på sig!
   Det var ingen långsam rörelse. Det var något våldsamt och vildsint över kullens sätt att plötsligt häva sig uppåt. När den väldiga massan rörde sig fick den också form. Han såg hur ett par trubbiga öron avtecknade sig mot den mörka himlen, och under dem ett platt, hjärnlöst reptilhuvud. Formlösa fötter med simhud mellan tårna slet upp marken när den ofantliga och vedervärdiga kroppen otympligt lyfte sig. Två matta röda ljus lyste plötsligt mot Trimmer och han förstod att odjuret tittade på honom.
   Medan han stod där och stirrade såg han hur munnens långa springa öppnade sig, och en stor smutsvit tunga gled med dräglande förväntan över de grönaktiga läpparna.
   Något i rörelsen fick Trimmer att känna sig sjuk inombords.
   Hans nya fruktan bröt den trollmakt som den gamla hade kastat över honom. Han återfick rörelseförmågan. Vilt skrikande svängde han runt och sprang med utsträckta armar mot den öppna butiksdörren.
   Bakom sig hörde han hur vidundret klumpigt upptog förföljelsen. Marken genljöd plötsligt av dess väldiga, simhudsförsedda fötter. Han hörde hur den långa ödlekroppen tungt dunsade fram efter honom, hörde hur det ur djurets öppna gap trängde fram underliga, rosslande skrik fulla av hätsk lystnad.
   Den rörde sig fort också. Ljuden bakom honom närmade sig med ohygglig snabbhet. Han kände lukten av varelsens heta, stinkande andedräkt. Med en sista förtvivlad ansträngning kom han fram till butiksdörren och kastade sig över tröskeln in i vad som verkade vara en ynklig liten möjlighet till räddning. Besinningslöst sparkade han bakåt mot dörren så att den slog igen med ett brak, varpå han flämtande föll över disken.
   Nästan i samma ögonblick började den lilla klockan på hyllan slå. Och precis vid första slaget hörde han ett plötsligt rosslande utanför. Hans överansträngda hjärta tog ett nytt skutt, men på bråkdelen av en sekund kände han sedan igen ljudet. Det var bussen som återupptog den färd den enligt hans sinnen hade avbrutit.
   Uret fortsatte att slå. Han såg på det med oförstående häpnad. Det slog tolv slag, för midnatt.
   Han hade visserligen inte tänkt mycket på tiden, men antog att han hade tillbringat ungefär en halvtimme i den sällsamma och hemska världen utanför butiken. Ändå hade hon varit en minut i tolv när förändringen skedde. Och nu slog det här uret timslagen.
   Han vacklade fram till dörren, och när han gjorde det körde bussen förbi och en rad blinkande ljus passerade överst i hans fönster. Rullgardinen på dörren var fortfarande uppdragen lite grann sedan han hade stått och kikat ut.
   Han tittade ut där och såg den välbekanta brevlådan i hörnet och grinden till Villa Holmecroft mittemot. Var han än hade varit så befann han sig nu — vilket han tackade Gud för — åter i nuet.
   Trimmer makade sig bort från dörren. Han svettades fortfarande ymnigt och hans hjärta slog fortfarande som besatt. Han såg ner på sina fötter. Hans billiga, slitna skor var alldeles torra.
   "Gud!" utbrast han. "Vilken dröm!"
   Han började rysa obehärskat.
   "Det där odjuret! Usch! Det drömde jag inte! Det skulle jag inte ha kunnat! Jag skulle inte ha kunnat springa så där och skrika som jag gjorde, inte i en dröm. Jag skulle inte ha kunnat bli så häpen och tänkt ut saker och ting så tydligt! Förresten, hur skulle jag ha kunnat somna på en sekund? Nej, det var ingen dröm! Men vad — vad i himlens namn var det då?"
   Nästa dag märkte Trimmers fåtaliga fasta kunder att han såg sjuk och tankspridd ut. Han räckte över fel vara och fel växel. Hans läppar rörde sig som om han talade för sig själv.
   I själva verket försökte han övertyga sig själv om att hans upplevelse natten innan var en dröm — försökte utan framgång. Det som han till hälften trodde var sant var något som hans cockneyförnuft protesterade mot. I trots mot naturlagarna hade han kunnat ströva omkring i en annan epok medan tiden som vi räknar den stod stilla och väntade på honom. Antingen det eller också var han galen.
   Han beslöt att ställa klockan exakt på Greenwichtid och vara på sin vakt samma natt just före tolvslaget för att se om samma sak hände igen. Men den här gången tänkte han inte lämna nuet, tänkte inte ge sig av från butiken och utsätta sig för de namnlösa faror som väntade honom i en annan tidsålder.
   Ivrig och på samma gång rädd inväntade han nattens ankomst. Klockan nio gick han till Stationshotellet och drack konjak där tills det var stängningsdags. Sedan återvände han till sin butik och gick av och an i vardagsrummet bakom affärslokalen tills klockan blev tio i tolv. Då tog han ett ljus med sig ut i butiken och ställde sig att vänta.
   Ängsligt stirrade han ut under den uppdragna rullgardinen på gathörnet och den andra sidan av gatan. Det regnade sakta och han såg hur dropparna dansade på ytan av en pöl. Han såg på dem tills de nästan hypnotiserade honom, ända tills
   Han kände hur han häftigt ryckte till. Det var som om vägen och huset mittemot hade genomfarits av en krampaktig darrning. Plötsligt och häpnadsväckande var det inte längre mörkt, utan skymning. På andra sidan vägen fanns det inte längre en rad med hus, utan en häck med en bred lantlig grind av trä. Han upptäckte att han stod och tittade ut över öppna fält. Han såg en samling kor, en höstack, bakom nästa häck de uppåtvända handtagen på en uttjänt plog.
   Vägen var fortfarande kvar, men till oigenkännlighet förändrad. Den var smalare, gropig och gräskantad. Medan han stod där och tittade hörde han bjällerklang, och förbi honom for en faeton som hade stora gula hjul och drogs av en häst som lyfte hovarna högt.
   Han kände snarare förundran än rädsla. De musikaliska tonerna från ett horn ljöd överraskande i hans öron, och han hörde klappret från travande hästar och mullret från tunga hjul.
   En diligens blev synlig, med passagerare som satt både inuti och på taket, en kusk inbyltad i många kappor och bakpå en postiljon vars horn pekade mot Harrow Hill. Han kände genast igen kläderna, han hade sett liknande på omslagen till pojkberättelser om stråtrövare som han läste och sålde.
   "Det här är inte farligt" , tänkte han med en besynnerlig känsla av jubel. "Det är ju inte för mer än hundrafemti år sen!"
   Han slet upp dörren till butiken och trädde ut i skymningen en julikväll på 1700-talet. När han såg sig om märkte han att butiken saknade grannhus precis som förra gången, men den här gången stod den mitt i en hagtornshäck på vilken det hängde vissna röda och vita blommor. Doften från häcken blandades i hans näsborrar med lukten av nyslaget hö.
   Nu kände han sig ivrig och självsäker och inte det minsta rädd. Han gick trygg för den förhistoriska skräcködlan som hade angripit honom natten innan. Nu befann han sig ju i en tid när det fanns öl och poliskonstaplar och kricket-matcher.
   Med lätta steg började han gå på vägen mot London. Nu åtnjöt han förmånen att helt riskfritt vandra omkring i en annan tid och se saker som ingen annan levande människa hade sett. En gammal bondlurk som stod och lutade ryggen mot en grind stirrade på honom, fortsatte att stirra och klättrade när Trimmer kom närmare över grinden och försvann skyndsamt över en slåtteräng. Det fick honom att tänka på att han såg lika underlig ut i ögonen på den här tidens människor som de gjorde i hans. Han önskade att han hade vetat på förhand vad som skulle hända, så att han kunde ha hyrt en gammal kostym och gått omkring obemärkt bland dem.
   Han måste ha gått nästan en kilometer utan att se något som han kände igen. Han kom till en vägvisare i form av en hand med pekande finger. Den upplyste honom om något som han redan kände till, nämligen att han var sex kilometer från Ealings by. Han stannade framför ett värdshus och läste ett anslag som meddelade att postdiligensen Highflier, som gick mellan London och Oxford, skulle anlända till Sankt Göran och Draken i Ealing (om Gud vill) klockan 10.45 f.m. på måndagar, onsdagar och fredagar. Han vände sig bort från anslaget efter att ha läst det, och det var då han fick syn på fröken Marjory.
   Jag får be att tala om att hon var hela sjutton år gammal och giftasmogen enligt tidens sätt att se. Hon hade på sig en prydlig liten bahytt och kungsblå dräkt och höll ett sidenparasoll som måste ha sett löjligt litet ut när det var uppspänt. Han fick en skymt av hela hennes pikanta, söta ansikte och såg under bråkdelen av en sekund hur hennes stora blå ögon stirrade på honom med ohöljd förvåning. När hon såg att han hade lagt märke till henne sänkte hon hastigt blicken och tog på sig en sedesam min.
   Till dess hade Trimmer känt sig fullständigt som vanligt, i den mån de ovanliga omständigheterna tillät det. Med andra ord var hans känslor och inställning vad man kunde vänta sig med tanke på hans ålder, samhällsställning, utbildning och tänkesätt. Men nu skedde en förändring: plötslig, omtumlande, nästan överväldigande.
   En gång hade han varit i ett tillstånd som han i brist på ett bättre ord hade kallat för "förälskelse". Han hade "sällskapat" med en ung dam som stod i en manufakturaffär. Efter en tid hade hon övergett honom på grund av den större dragningskraften hos en ung expedit på ett varuhus. Han hade blivit sårad, men inte särskilt djupt. Ett äktenskap var inte nödvändigt för en man med hans skaplynne, eller som han själv uttryckte det: han klarade sig utan fruntimmer. Han hade inte ägnat kärleken en tanke på sexton år när han som vilsekommen från ett annat århundrade fick skåda fröken Marjory.
   Det var som om en sällsam hemlighet avslöjades för honom i det ögonblicket. Den extatiska kärlek som uppslukade honom som en våg talade om för honom att detta var hans sanna livsledsagerska, hans av naturen utsedda bättre hälft, som hade fötts till världen — ack och ve! — halvtannat århundrade för tidigt för honom. Och ändå, genom ett under, genom trolleri, genom något upphävande av naturlagarna hade klyftan överbryggats och de stod nu ansikte mot ansikte. Han gick fram till henne och sökte efter något att säga, någon galant fras som inledning till en gatuflört av det slag som han såg omkring sig varje dag.
   "God afton, fröken", sade han.
   Han såg hur rodnaden på hennes kinder steg, och hon svarade utan att se på honom:
   "0, käre herre, jag ber er att inte ofreda mig. Jag är en ärbar ungmö, ensam och utan beskyddare."
   "Jag ofredar er inte, fröken. Och ni behöver inte vara ensam och utan beskyddare om ni inte vill."
   Flickans ögonlock höjdes fladdrande och sänktes sedan igen.
   "Fy, skam, min herre!" sade hon. "Fy på er som är så framfusig! Ni ska veta att min far är en högt ansedd tyghandlare och han far varje dag in till London i egen schäs. Jag har blivit uppfostrad till att uppträda kultiverat. Det vore inte passande om jag spatserade och talade med främlingar."
   "Ingen regel utan undantag, fröken."
   På nytt gav hon honom en hastig, sedesam blick.
   "Förvisso besitter min herre espri. Man brukar säga att nyfikenhet är en svaghet som tillåts oss kvinnor. Jag tar på min ed att ni är utlänning. Er brytning och era märkliga kläder förråder er. Likväl är jag inte klok nog att gissa varifrån ni kommer, ej heller tillräckligt djärv för att fråga därom."
   "Jag är lika engelsk som ni, fröken" , protesterade Trimmer en aning sårad.
   Den beredvilliga rodnaden återkom på hennes kinder. "Jag får be om ert undseende, min herre, om jag tog er för en av de där flepiga fransmännen. Jag ber er, bli inte misslynt däröver. Jag har hört sägas att det är något mycket intagande över en fransos, så om jag gjorde det misstaget, så — o, varför kränker min tunga min ärbarhet!"
   "Det vet jag inte, fröken. Men vad sägs om en liten promenad?"
   Hon brast ut i ett förtjusande skratt.
   "Min herre, ni talar sällsamt och bär kuriösa kläder. Likväl erkänner jag att båda sakerna faller mig i smaken. Utan tvivel undrar ni hur det kommer sig att ni finner en ung dam som jag på spatsertur i aftonstunden. Ve mig, jag fruktar att den onde har tagit sin hemvist i mitt hjärta! Jag uppträder på detta vis för att straffa käre far."
   Trimmer sade något som inte gick att tyda.
   "Han lovade att resa med mig till Bath, och så bröt han sitt löfte", fortsatte hon. "0, bäste herre, vilka förbrytelser begås inte mot de unga i kommersens namn! Han har inte tid, kantänka! Så det går honom efter förtjänst när han får höra att hans dotter har vandrat omkring ensam om aftonen, som vilken vulgär Poll eller Moll som helst. Ni får vandra med mig några meter om det behagar er, min herre — men bara några meter. Jag vill inte att käre far ska bli alltför ond på sin Marjory."
   Efter det förlorade han all känsla för tidens gång. Han gick bredvid henne i ett slags drömlik extas medan slöja efter slöja av mörker föll över betesmarkerna och fälten med halvmoget vete. När hon till slut insisterade på att det var dags för dem att skiljas stal han en kyss från henne, en stöld som hon mer än till hälften medverkade i. Med låg röst bekände hon för honom att hon inte var lika säker på att själv äga sitt hjärta som hon hade varit när solen gick ner.
   Trimmer gick på moln tillbaka till den plats där hans butik stod utan grannar och stack av mot omgivningen. Han hade upptäckt vad kärlek verkligen ville säga och var berusad av en känsla som han tidigare nätt och jämnt hade läppjat på. De hade avtalat att träffas följande kväll; för han var säker på att ödet hade bestämt att han skulle träffa henne, och att butiksdörren på nytt skulle öppna sig mot 1700-talet.
   När han återvände till sin butik upptäckte han något egendomligt -- att den var synlig för honom samtidigt som den var osynlig för andra i den värld den gav tillträde till. Han hade väntat sig att finna en hel hop runt den när han återvände, så underlig och avvikande som den måste te sig i sjuttonhundratalsögon. Men de enda människor som syntes till var ett lantligt par som vandrade i månskenet på andra sidan vägen, och när han steg över tröskeln måste det i deras ögon ha sett ut som om han upplöstes i tomma intet, för han hörde ett gällt skrik som upphörde i samma stund som klockan slog det första midnattsslaget.
   Han hade återvänt till 1900-talet, med hjärtat fullt av en flicka som befann sig 150 år ifrån honom. Han var som en pojke efter sin första kyss under en månbelyst häck. Han lovade sig själv att om han kunde komma tillbaka till 1700-talet så skulle han stanna kvar där, gifta sig med Marjory och leva sitt liv till slutet, trygg i medvetandet om att tiden stod stilla i väntan på hans återkomst.

Nästa morgon var den förändring som Charles Trimmer hade genomgått ännu större. Han hade ett fjärrskådande uttryck i ögonen och ett underligt leende på läpparna.
   "Om jag inte kände gamle Charlie så väl", sade mr Bunch, slaktaren, till en god vän över middagsglaset, "så skulle jag tro att han var kär. "
   Trimmer fäste sig inte vid vad hans grannar tänkte om honom, och inte heller brydde han sig längre om hur det gick med affärerna. Alla hans tankar sysslade med den kommande midnattsstunden, när han kanske kunde kliva rakt genom tiden och ta Marjory i sina armar. Han tänkte inte på något annat. Eftersom han inte hade hört talas om La Beile Dame Sans Merci såg han inget farligt i sin besatthet. Även om han hade känt till dikten så hade det inte ändrat något.
   Underligt nog funderade han inte särskilt mycket på hur han hade fått denna sällsamma gåva. Han tänkte föga på den gamla skelögda kvinnan som hade gett honom den, och inte heller spekulerade han i någon högre grad över vilka sällsamma krafter hon besatt. Det räckte med att gåvan var hans.
   Det var en bländande vit värld som Trimmer såg när han kikade ut under rullgardinen den natten. Det gjorde honom en aning häpen, för han hade inte tänkt sig att få se snö. Nu var det omöjligt att veta vilken tidsålder han skulle stiga ut i när han lämnade butiken. Snön var som en mask som täckte naturens anlete.
   Under en stund av eftertanke tvekade han att våga sig ut, men rädslan för att gå miste om ett tillfälle att träffa Marjory drev på honom. Hans tänder skallrade när han steg in i en driva som nådde upp till knäna på honom, men han lyckades ta sig upp på en liten upphöjning där snön bara gick till vristerna, och under honom fanns något hårt som kanske var en väg. Han vände ansiktet mot London och funderade om snön dolde 1700-talets vänliga ängar eller vildmarken i någon tidsålder som det inte gick att gissa sig till.
   Borta till vänster, precis mittemellan Harrow Hill och London, såg han en skog som bar upp en baldakin av snö. Han kom inte ihåg om det hade funnits någon skog där när han mötte Marjory. Han rådbråkade sin hjärna för att minnas när han pulsade fram med sina darrande händer långt nere i fickorna.
   Han gick kanske åttahundra meter på vad som absolut verkade vara något slags stig utan att träffa på något hus eller någon levande varelse. Sedan nåddes hans öron av ett ljud som han förknippade med mänsklig bebyggelse. Det var det låga, klagande tjutet från en hund.
   Andra hundar stämde in i tjutet. Han kunde inte avgöra hur många de var, men ljudet gjorde ett kusligt och oerhört sorgset intryck. Efter vad han kunde bedöma kom tjuten från det håll där skogen låg.
   Han undrade obestämt vad det var för folk som ägde hundarna och varför de tjöt. Kanske frös de stackars kräken. Människor i mindre högt utvecklade tidsåldrar kunde mycket väl tänkas vara grymma mot sina hundar. De lät dem vara utomhus till och med en sådan här natt.
   Han pulsade vidare och lyssnade på det emellanåt återkommande tjutandet och ylandet, som hördes allt oftare och tycktes komma närmare. Han började ansättas av obestämda farhågor. Han var inte rädd för hundar som hade gjorts till sällskapsdjur — det lyckliga 1900-talets hundar med namn som Fido och Rover och Peter. Men tänk om dessa var otämda — vilda?
   Han stannade tvekande, och när han gjorde det såg han för första gången några av dem. De var sex stycken och kom rusande över snön från det håll där skogen låg. En av dem var ett litet stycke framför de andra. De skällde och ylade, likt hundar som följer ett spår. Deras anförare, en mager grå best, lyfte på huvudet och lät höra ett högt gläfs, och då såg Trimmer att hans ögon lyste och glödde som två röda kol.
   Till svar på djurets gläfs började hela skogsbrynet myllra av hans stamfränder. Mörkret var fullt av ondskefullt lysande ögon. Flocken kom farande över snön som ett svart moln drar fram över himlen. Trimmer gav till ett skarpt litet skrik av rädsla.
   "Vargar!" flämtade han. 'Vargar!"
   När han rusade runt och sprang uppenbarade sig i hans medvetande en hågkomst av något som han hade hört på en historielektion för många år sedan. Han mindes att för många hundra år sedan hade Englands skogar hemsökts av vargar, som under vintern blev galna av hunger och anföll och dödade alla som vågade sig hemifrån. Han sprang som förblindad, snubblande och halkande, och kände hur fasa och hopplöshet fyllde hans hjärta.
   På avstånd syntes hans butik. Det trygga, varma ljuset glimmade som en fyr, men han visste att han inte skulle hinna fram till det. Gläfsandet från hans förföljare kom närmare för varje ögonblick. Han kunde redan höra ljudet av deras tassar i snön bakom sig. En minut senare sköt en mager kropp förbi hans lår och missade honom precis. Han hörde hur odjurets käkar smällde samman när det rullade runt i snön. Sedan högg vassa tänder tag i hans ena vad och slet upp den, och mitt i all skräcken hörde han ett ursinnigt morrande när han sparkade för att komma loss.
   Andra tänder högg tag i hans axel. Han kände en tyngd på ryggen — tyngden ökade — och en skräck som minskade den fysiska smärtan. Nu hade han dem över hela sig: nafsande, morrande, slitande och bitande. De drog ner honom — ner i snön — ner . . .

När polisen gick förbi Charles Trimmers butik klockan nio på förmiddagen blev han förvånad över att den inte hade öppnat än. Tidningarna hade lagts i en hög på yttertrappan av budet, som tydligen hade gett upp hoppet om att få någon att reagera. Konstapeln blev misstänksam och undersökte dörren, varvid han upptäckte att den gröna rullgardinen var uppdragen ett litet stycke. Genom springan såg han ett öga som kikade ut, men det verkade oseende.
   Sedan han hade ropat flera gånger och knackat på rutan utan att få svar bröt konstapeln sig in genom bakdörren. Han upptäckte att Charles Trimmer stod på knä vid butiksdörren och kikade ut under den gröna rullgardinen. Mannen var stendöd.
   Det fanns inga tecken till våld på hans kropp, men läkaren som vittnade på likbesiktningsförhöret förklarade att hans hjärta var i dåligt skick — det vägde mycket mer än en människas hjärta borde väga — och att han sedan en längre tid tillbaka hade löpt risk att dö plötsligt. En mardröm eller oväntad chock kunde när som helst ha fått ett sådant resultat.
   Juryns utslag följde de vittnesmål som hade avgetts.

Ursprunglig titel: Between the Minute and the Hour. Publicerad i novellsamlingen Stories of the Unseen, Herbert Jenkins (London), 1967. Publicerad efter hans död 1956.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki