FANDOM


Av GUY ENGLUND


Melodram 1
   Man skulle tycka kanske att det var vilken åldring som helst, bara att skägget stötte ovanligt starkt i grönt. Och det var tovigt och smutsigt. Han hade också. strävt hår som växte inne i näsan och ett slags primitiv lystnad hängde i ögonbrynens buskar som dagg.


   Hela hans ansikte var för stort, man sökte förgäves vänlighet i de grova dragen. Nu efteråt är jag nästan säker på att han hade vatten i huvudet. Det var alltför likt en melon, tung och havande av saft.
   Vi hade vandrat en bra stund redan. Solen brann någonstans mitt på himlen, middagshettan flöt vit och sövande ur molnlösheten i skyn. Små kors lutade snett runt omkring.
   Jag hade tittat in mera av en händelse, jag började tröttna på gubben. Han skrev ord i luften med samma ljud som en vingpenna. Han skrev och skrev. Helst ville jag ta av mig öronen och vila dom i handen.
   Hans små ådrade ögon vindade fruktansvärt kring näsans köttiga smyrrnaäpple med hår på insidan. Svarta porer trängdes från näsroten utåt. Å gud, jag föraktade honom, denna lilla äckliga man. Något påtagligt elakt fann jag egentligen inte hos honom men min motvilja kändes som en smak i munnen.
   Jag svettades medan han pratade. Han såg aldrig på mig, talade inte till mig, han talade bredvid mig och ovanför mig som om jag varit en schackpjäs. Så dirigerade han mig runt, runt. Det var stillt och hett. Min överrock lät jag falla på en av de små kullarna. På dem grodde gräset grönt och ilsket, inga blommor fanns ännu men gräs som grodde. En vattenkanna av bleck sov intill muren med buckliga sidor. Allt medan vi vandrade runt i en snäv cirkel på den lilla muromgärdade gården.
   Vad var jag? Jag var ett objekt med röda ytteröron, mina trumhinnor var trötta segel med vind på hela tiden. Solen dansade på hans flint, där minst ett par årtusenden speglade sig med rostig glans. Han hade också gropar i flinten och den påminde på något sätt om ett månlandskap.
   Jag frågade om tretåget brukade vara försenat. Det gick fler tåg sa han, och dom var i allmänhet tomma. tillbaka, sa han.
   Murarna som tycktes växa denna dag om våren var ändamålsenliga tegelhögar i rött tegel, de skyddade för insyn. Längs krönet löpte en ännu kal kristikorshäck; om någon månad skulle den vräka sina bisarra blommor över kanten. Jag kunde nästan se dem hänga över mig likt stjärnor i stiltjen. På ena kortsidan låg grindhålets höga, vertikala öga och släppte in en snål remsa av den flandriska slätten. Rik svart mylla• långt borta skälvde av fuktig värme. Enstaka pilar väntade med lyftade armar på lövsprickningen. Just där synlinjen slätades ut låg ett trumpet, blått moln som en maräng. Denna ödslighet av, inga mänskor. Men här inne steg korsens symboler upp ur djupen i tigande och murken odödlighet. Tvärs igenom grindvalvet satt en balk av ek och skar ut en ensam flik av rymden.
   Vi fortsatte att gå och gruset fortsatte att klaga under våra sulor. Nu var de flesta redan behandlade, jag räknade slött och fann inte många. kvar. Han stannade igen, satte sin fot på en kulle under det att han tog med en vårtig hand i skägget. Han sa:
   —Här vilar brigadören, han som dog gammal och otillfredsställd. Han talade alltid med betoning om att han var soldat. Gamla skolan, ni vet, en soldat dör inte i sängen. Men det gjorde han. Han låg hos en köpt kvinna och han var snål och avskyvärd, tyckte kvinnan, och hon kvävde honom i en kudde. Hans anor gick tillbaka till napoleonkrigen, ännu mycket längre. Han levde av att slå ihjäl och så dog han utan byxor. Han hade sett många dö... liksom jag …
   Gubben kastade en skev blick långt bort och sög på tanken: se mänskor dö, nära nog en njutning, som att döda nära nog. Han sa:
   —Dom dör så lika alla. Skräcken har dom gemensamt, skräcken för en lång smärta och detta att inte komma tillbaka. I döden är. själva tapperheten blott ett ord. Jag har studerat detaljer. Deras ögon förstorar sig i fruktan för det okända, vidgar sig stora, fega, fulla av oro. Och urinen som rinner längs benen riktigt symboliskt. I döden är ingen skillnad på råttor och mänskor.
   Långsamt återvände han till verkligheten, han klippte med ögonen. Halsen var senig och torr som en gams. Skägget var grönt.
   Jag var utled på alltsammans. Så försjönk han åter i brigadören:
   —Han var gift många gånger. Han använde sina hustrur som man använder någonting nödvändigt och föraktligt, som nattkärl eller bukgördlar. Så kastade han bort dem, och så dog han obotligt otillfredsställd. Men det allmänna omdömet var att han varit en skicklig strateg.


Melodram 2
   Vi vandrade vidare och solen hade bränt fast i den hetaste timmen. Gubben hade stoppat en flik av sitt skägg i munnen och han sög glupskt på den. Jag betraktade honom med uttråkad fientlighet. Och vad kommer nu? Jag vet, jag vet - Ett nytt öde, en ny livsspillra stoppad i jorden och nu uppstoppad igen och framspottad ur denna liderliga gubbmun. Jag förnam konsekvensen i de korta skisserna han prackade på mig. De var alla förvridna och beklagliga och perversitetsbemängda. Döden hade kommit forcerat. Som en hämnare, inte som en befriare. Det var som om alla dessa sorgliga existenser dragits över gränsen av denna lilla vidriga man i stora, plattfotade sandaler. Han som med osviklig säkerhet frossade i avigsidor. Det var som om dessa irrationella flisor av ofullgånget liv eggade hans smaknerver, ty saliven sågs sippra fram mellan de tandfria gommarna. Jag kände en plötslig lust att gripa honom i skäggtrådarna och trampa på honom.


   —Och här, här ligger en kvinna. Hon blev förförd under bikten. Ty också de biologiska funktionerna och hormonavsöndringen är Guds verk, eller hur ? Ni ser nog sammanhanget, eller hur ? Lystnaden for som en flämtning genom hans ögonlock.
   —Naturligtvis förlorade hon tron på allt, också på Honom. Och hon gick bort för att inte återvända. Syntesen är att mänskor och präster är onda, ingenting att återvända till, eller hur ?
   Eller hur, eller hur ! Jag steg inpå honom:
   —Jag vill inte veta av fler analyser, era kära mänskovrak sitter på tvären i min hals. Vart vill ni komma. egentligen? Åt helvete med er ! Ni är inte klok. Öppna grinden och låt mig gå härifrån och jag ska inte besvära er mera.
   Solen hade dalat lite. Det korta gräset låg mot marken i en knappt förnummen vind. Kristikorshäckens tunna stänglar darrade likt spindelben mot hög, ljus himmel. Han stod där framför mig med händerna dolda i sin smutsiga kaftan. Den slog mot hans magra, bruna vador.
   —Det är bara en kvar, sa han. Det står ni säkert ut med innan det är slut. Förresten är det inte så varmt längre. Han vädrade i luften.
   —Innan det är slut. Just så sa han. Vi befann oss i ett av de nakna tegelhörnen. När jag såg ut över gården började skuggorna att falla fram, korsskuggorna, de växte som naglar. Över oss hängde den mörka mursidan och dess slagskugga refflade en bred sorgkant i den grå jorden. Gubben blev liksom större här inne under den. Det var märkligt att se.
   Jag hade glömt min tobak i rockfickan.
   —Allright då, sa jag.
   Framför oss låg en avlång grop, som för en kropp. Den var tom. Färsk mull jäste i stora kokor på sidorna. En jordig spade satt som ett spjut nedstött i jorden alldeles intill. Gubben talade och hans stämma raspade egendomligt hårt. Jag tror att det gjorde ont när han talade. Gamla speldosor har ofta detta ansträngda, klanglösa anslag.
   —En man i er ålder hade en hustru, en sval skön kvinna med behagfulla lemmar. Hennes hår hade kastanjens blankbruna ton. De bodde i en stor stad i ett stort rikt hus. Mannen målade akvareller, förtjänade bra på dom för han hade ett namn. Efter fem år av värme och harmoni under taket med vindflöjeln dog det äldsta av deras två barn i tvinsot. Det var en son. Hon bar det storartat, gömde sin smärta. Samma stilla, en smula inåtvända leende som alltid lekt på hennes läppar spelade kring den utsökta munnen. Mannens reaktion var mera uppenbar. Han blev introspektiv och började måla klärobskyra gouacher i svart-vitt. Dom var svåra att placera.
   Skymningen drog sitt fina hårnät kring oss ensamma män. Några fåglar flög upp med snabba kast, som ville de fly. Det var inte svalor men nästan, och de förde tanken till flykt. Flykt från något oundvikligt, flykt från denna satans jordplätt där en tidlös dvärg demonstrerade förspillda liv som en frimärkssamling.
   Jag satte mig på kullen närmast graven, offer för en plötslig matthet. Jag såg masken kräla därnere i ett slags vanmakt. Fukten trängde sig genom byxorna upp i ryggen.
   —Strax efter barnets död inträffade i staden en vittberest man. Närmast kom han från Kaschmir. Han hade vilda ögon och skägg och det var mest kvinnor han saknat där borta i de asiatiska stäpplanden. Den hemvändande var en av akvarellmålarens käraste barndomsvänner och han började umgås mycket i huset. Ganska snart fick han också begärelse till vännens hustru. Men han gömde sina sensuella läppar i skägget. Ty han var kamrat.
   —Det gick en tid. Så dog akvarellmålarens andra barn i tuberkulos. Det var en son och fadern bröt samman, slutade måla. Färgerna lämnades att mögla. Han bara satt och satt i sin ateljé med kutig rygg och han talade varma, högtidliga ord med sina söner som inte fanns. Hustrun och vännen satt i rummet utanför och de hörde den svaga rösten äta sig igenom väggen. De kunde inte hjälpa honom. De såg länge på varandra.
   —Målarens ögon sjönk allt djupare in. Hans hår lossnade, hans händer darrade. Han satt tills man kom och hämtade honom och hade inte längre något namn.
   Den gamle lutade sig närmare över mig. Han tvinnade sitt skägg som till en fläta. Jag såg tätt invid mig två gommar som tandlöst slog emot varandra. Jag längtade efter tobak.
   —Alltnog, barndomsvännen handlade. Han tog hustrun till sin en tid, inte så länge, bara tills han tröttnade på hennes behagfulla lemmar och det långa, blanka kastanjehåret. Han reste sin väg när hon väntade sitt tredje barn.
   Det var så mörkt att jag inte kunde urskilja masken kräla. Skymningen sänkte sin bur. Endast himlen förlorade sig mycket ljust gul och högt uppe. Flera moln seglade upp som grå skepp.
   Påföljande vinter gick kvinnan i sjön när isarna var svaga. Det var då hon skulle föda, strax innan.
   Hans arm sköt förbi mitt ansikte.
   —Hon ligger där. Ni sitter på gravkullen hennes.
   Jag reste mig snabbt, vet inte varför. Kanske är det profant att sitta på folks gravar; när man talar om dem, alldeles särskilt. Gubbens ögon lyste i den skumma luften. Mina fingrar var kalla som om vintern.
   —Många år rann undan. Målaren satt på anstalt och var oansvarigförklarad. Han led inte, inte så mycket. Lidandet hade redan frätt sig igenom nervsystemet och försvunnit som rök. Ingen visste vad som rörde sig under hans panna. Hans ansikte var ensamt, slutet, gammalt. Det gick många år. Ingen väntade mera. Hustrun borta. Barnen borta. Vännen borta. Ingen väntade. Ingen, han hade förlorat allt.
   —Man hade sagt honom att hustrun drunknat, ingenting annat. Gud ger, min vän, men han tar också, glöm alltsammans. Hon är borta helt enkelt. Tänk inte på det ... Man behövde inte säga honom sanningen. Han visste. Och han visste hur.
   ---


Melodram 3
   Nu minns jag att... ja, jag minns alldeles tydligt. Jag har sett honom, jag har absolut sett honom förut, denna avskyvärda krympling. I drömmens slingor med den gröna haklappen. Men vem är du då att jag. vill smeka dig hårt med mina hårda händer ? Var hämtar du din makt? Jag minns ju med vämjelse dina våta läppar, monologerna på min sängkant. De ångestfulla bildsviterna du rullade upp på min gryningsbleka tapet. Och med dräglet från din skämda mage kom klyschorna om straffet och om uppgörelsen och också detta — att dö. Ingenting var dig främmande, du och din liderlighet som fradga. Din skamlöshet att relatera sexuella excesser och alls inte förbigå några detaljer. Din ålderdom som saknade varje spår av värdighet ... tror du jag glömmer, nej, jag glömmer inte dina hemsökelser. Drömmen var ditt hemliga vapen och du dröp dess gift i mina innersta kapillärer. Jag hatade dig, å vad jag hatade dig i din osårbara ondska. Och du var den starkare, den starkare


   ---
   —Man släppte ut honom till sist, den menlöse patienten, han som hade självdött inifrån. Och han gick ut och sökte —
   Jag stod med ryggen mot muren, den var fast och kall. Omkring låg tusen skuggor som ätit upp varandra och blivit en enda. Då brast gubben i skratt och det sprack i tystnaden.
   —Han fann sin barndomsvän, akvarellmålaren. Han har funnit honom.
   Han kom intill mig. Ingenting skilde oss åt och jag kände hans andedräkt.
   —Det här är .inte stunden att tala moral, sa han. Men det är mycket i mänskornas liv som borde vara annorlunda. Renlevnaden till exempel.
   Hans omedelbara närhet var som en dunst av orenlighet.

Melodram 4

   —Det händer att vi ackorderar med våra känslor. Vi gör några små omvärderingar här och där när det passar. Solidaritetskravet är ett mycket tänjbart begrepp. Vi suddar ut och vi glömmer. Mycket, mycket snart.


   —Men min stund kommer alltid, när triumfen är min. Nu har målarens vän levat ut. Han kanske ångrar sig, kanske, men det är för sent. Han ska ligga här i hålet vid våra fötter. så nära den kvinna han famnat så många gånger. Kanske har han glömt hela den där affären, för honom var det antagligen bara en episod i en tid när dag och natt var lika långa. Bara ett fragment av ett ändlöst flackande liv, som betydde intet såsom avslutat. Han var ju rätt grön då också, vännen. Som mitt skägg, haha. Han skrattade stillsamt.
   —Här är så vackert lite längre fram. Ni kan inte föreställa er blommornas prunkande hunger. Han gjorde en liten paus. Det börjar våras, tror jag ... Gräset tar fart och sen kommer blommorna, ibland på en enda natt, som ett svall kommer dom. Det växer så utomordentligt här. Ja, ja, det blir en senare fråga.
   Jag tog honom i nacken och släpade honom mot grindhålet. Han sa ingenting och han stretade inte emot. Hade bara ett förvånat uttryck som jag inte iakttagit hos honom tidigare. Skägget rann som ett grönt djur under honom och sandalerna drog två plattfotade ränder efter oss från graven.
   Jag tänkte hänga honom genast. Men så kunde jag inte motstå frestelsen, utan jag ströp honom först. Hans hals var torr och smutsig. Som en pappersrulle. Tungan trängde ut och den var grå och belagd. När han var riktigt död tog jag repet han bar om livet och hängde honom i ekbalken som var murken och svartnad. Den höll för gubben var lätt och vägde inte mycket.
   När jag slog in på vägen mot staden fanns inte mycket dagsljus kvar. Det var mars och vårdagjämning och himlen var milt blågrön med några av de större stjärnorna som redan hade kommit upp. Västeröver var den ännu mässingsfärgad och när jag vände mig om såg jag honom pendla i kvällsbrisen som en egyptisk amulett på gul botten. En sån liten otäck fan. Och förresten kom jag inte från Kaschmir den där gången. Jag kom från Afganistan.
   Jag tog ut stegen. En kvinna väntade mig på hotellet i Maubeuge. Vi skulle gifta oss klockan nio och ta nattåget till Rom.
   



Ill: Gösta Kriland
Källa: All världens berättare 3 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki