FANDOM


Av Sonja Åkesson

HALLÅ! ÄR DET Kickan? Ja, hej, det är Asta. Hur mår du? Fint?
   Nja, här är det lite si och så, lite knip i magen och så där. Lider av en så kallad bättre baksmälla kort sagt.
   Orsaken? Ja, vad tror du?
   Jorå, vi har festat om! Men inte med vem som helst inte!
   Nä, jag tror inte du kan gissat? Ska jag berättat? Ja, håll i dej då eller sätt dej fall du har en stol i närheten! Vi var nämligen UTBJUDNA AV CHEFEN I GÅR KVÄLL!
   Va? Om jag skojar? Nänämensan, det är så sant som jag sitter här!
   Tror du inte dina öron, säjer du? Nej, det gjorde inte jag heller när Uffe kom hem från kontoret i går kväll. "Ta på dej!" sa han bara - ja du vet ju hurdan han är. "Vi är bjudna på middag av Chefen klockan sju." "Va", sa jag för jag tänkte som du att jag naturligtvis hade hört fel. Men så var det alltså inte! Och du kan ju förstå hur jag kände mej: inte hade jag lagt opp håret och inte hade jag nån Blue Mask hemma, inte lite gurksaft ens, och den enda trasan som jag kan ha sen jag gick opp dom där tre kilona igen var solkig ochsåvidare ochsåvidare. Och ungarna som skulle i säng ochsåvidare. Och ungarna som skulle i säng och
   Ja, inte sant! Vad skulle du ha gjort i mina kläder?
   Men ser du Uffes karriär framför allt, det har alltid varit mitt valspråk. Så iväg måste vi ju, och iväg kom vi hur det nu gick till, fick tag på en bil och hamnade på Toscas bar ett par minuter i efter att ha hejat på chaffisen ordentligt.
   Javisst, det var där vi skulle träffas!
   Vasaru? Spännande ja! Klart som korvspad att det var spännande! Jorå, en annan klev in på darrande pumps, och Uffe ä ju inte heller särskilt van på såna där flottare ställen.
   Chefen? Nej, han hade inte kommit ännu, men kom väl så där efter drygt en kvart skulle jag tro, hade varit tvungen att ta en drink med en amerikanare sa han, du vet en sån där typ som det tydligen dräller av kring en kille som han, och som han visst överhuvudtaget hade mackel med att bli av med.
   Hur han såg ut — nja, inte riktigt så där som vi har snackat och tänkt kanske, det där silverhåret och långa skägget och allt det där som du vet att jag har prackat på honom ibland, det saknades. Inte fullt så vördig, om jag säjer så.
   Nej, det är Hart, sånt sitter inte i utseendet. Och visst var han stilig och så där, kraftigt byggd och så och med en sån där liten tjusig snorbroms på överläppen du vet!
   Hårfärg? Hör du jag vet inte så noga. Han var nog mest flintis måste jag erkänna.
   Va?
   Det är gulligt det också ja, det har jag också börjat tycka. Verkar intellektuellt på nåt sätt.
   Jorå, det började alltså med att han frågade om vi ville ha ett glas sherry och vi tackade förstås, men rätt som det var så ändrade han sej och beställde en Dry Martini åt mej i stället. "Det blir roligare så", minns jag att han sa. Vad han nu kunde mena med det.
   Vasadu? Ytterkläderna? Nä, dom hade vi tagit av. Som väl var höll jag på att säja för Uffes rock är ju fransig både på ärmarna och ficklocken vid det här laget och min gamla rutiga har då också sett sina bästa dagar som du vet. Men det var faktiskt ett litet äventyr för sej som jag måste berätta, för först när vi kom in så — ja, att vi skulle ta utav oss det begrep vi ju för när vi kikade framåt bardisken så hängde det ena fruntimret där mera avklätt än det andra och nån kurre i ytterrock — med undantag för Uffe alltså — kunde man inte heller få korn på. Problemet var alltså var fasen dom hade gjort av sina pinaler, för hur vi än spanade och trampade så var det lögn i Japan att — Nå, det hela löstes ju liksom av sej själv bara Chefen kom. Utan minsta tanke eller svårighet helt enkelt! Han ropade bara på "senjorita" och knäppte ett tag med fingrarna och strax kom där en liten tillilande tjänsteande.
   Jo, det är säkert, han ropade "senjorita"! Mej kallade han för "madame"! "Skål, madame!" sa han och liksom såg mej rakt i ögona bakom dom där härligt tjocka glasögonlinserna, förstår du! Han talade en förfärlig massa språk, om vartannat, och jag med mina stackars nybörjarkurser på ABF och TBV och så begrep ju knappt ett dyft men nickade i alla fall och stog i förstås och svamlade så gott jag kunde.
   Jo Uffe ja, han spikar ju flytande både engelska och franska!
   Ja, du har så rätt: när det faller honom in! När det är nånting som intresserar honom. Annars svarar han inte annat än ja och nej till gud fader själv om så skulle vara, det är jag säker på.
   Om ens det som sagt. Och så då en annan som väl egentligen lätt blir överdriven på det andra hållet!
   Ja, inte vet jag om det gick vägen precis, men hur som helst så när då drinkarna var urdruckna, så skulle vi sätta oss till bords och — jo, och då, det var så sant, då vart det nån slags vajsing till att börja med. Jag blev inte riktigt klar på vad saken gällde men jag såg att hovmästarn halsstarrigt skakade på huvet medan Chefen gestikulerade som en semafor — på ett sånt där nästan sydländskt charmigt sätt du vet — och ropade nånting som "Not at all, senjor, not at all". Jag var nästan ett ögonblick skraj att han på allvar höll på att bli förbannad och att vi skulle bli tvungna att sticka, men det hela slutade med att han fiskade opp nåt slags visitkort eller vad det kunde vara, och strax därefter kom det in en sillcocktail, du vet sån där kryddsill som låg i nån slags gul sås, såg ut som vaniljsås ungefär.
   Ja, till den tog vi snapsen naturligtvis.
   Sen blev det mera sill, vanlig spickesill så vitt jag kunde se, precis sån där som man tiggde av morsan när hon höll på att lägga in — hemma i källarköket förr i världen du vet — och eftersom jag hade mera sås kvar och tyckte den var god så tänkte jag lägga ner dom här bitarna också, men då blev det fart på Chefen må du tro. Han reste sej halvt opp och lutade sej framåt mej och skrek: "Nej nej nej, inte där, inte där! Det är en delikatess, människa!" Jag kände mej förskräckligt skamsen förstås, tyckte faktiskt ett tag att jag hade fördärvat hela kvällen. Man begriper ju att det måtte va så måttligt kul för en sån där verkligt fin och bildad person att sitta där tillsammans med oss vanliga dödliga va!
   Husch ja, men harens vägar äro icke Herrens vägar, för några sekunder efteråt igen så var hans dåliga humör som bortblåst och — hör du, du sitter väl? — han la bort titlarna med mej! Uffe skulle stå fadder åt oss, sa han. Har du hört det uttrycket förr?
   Jasså du, ja det hade i vart fall inte jag och jag blev ju väldigt spänd på vad som skulle komma att hända. Och när det sen gick opp för mej, vart jag ju stum både länge och väl. Och så där vansinnigt kräftröd du vet. Ända till dom halvdruckna Ölglasen åkte ut, då måste jag — ja du känner ju mej — ändå protestera!
   Jo, så var det varmrätten ja, och till den kom det vin må du tro, och Chefen kände på vinflaskan en bra stund innan han nickade åt senjor att hälla opp, och sen smakade han och rynkade pannan och grunnade. Uffe och jag satt fulla av spänning, åtminstone jag visste ju inte heller riktigt vad det hela gick ut på.
   Visst, det är klart, jag anade nånting ditåt. Men sen förstår du, sen var det i alla fall dags för min andra stora talte! För jag min tomte trodde ju att när den där proceduren var överstånden så hade man bara att klunka i sej som om det varit vilket Tinto som helst, tyckte förresten att det smakade nånting ditåt fast en aning kärvt, ungefär som när man glömt att lägga i sockerbiten du vet. — Ååhh, Chefen såg ut som om han skulle slitit sitt hår om han bara haft nåt! Och det kan man ju förstå: för det var ett urfint vin, berättade han, som man skulle lukta på. Det hade till och med en egen historia, förståru, nånting om Italien och Frankrike och — ja jag minns inte så noga, men jag luktade i alla fall ordentligt sen innan jag drack och försökte hålla klunken i munnen så länge som det bara gick.
   Vad vi pratade om annars? Tja, det var lite av varje, jag gick ju på i vanlig stil om ungarna du vet, och om hur dyrt allting är och så där, höll fram som ursäkt för att vi inte var så eleganta, att när man är tvungen att klä och sko fyra slitvargar... Snackade för mycke kan jag förstå, eftersom Uffe då och då gav mej en spark på smalbenet. Och att sånt där dösnack inte kan intressera Chefen, det begriper man ju själv också, så här efteråt, på nykter kaluv. Men att som Uffe påstod när vi kom hem att jag satt och tiggde, det var väl ändå rätt magstarkt va? Men han ska få äta opp det, det ska han, var så säker!
   Jo hör du, det var en annan sak som var rätt förarglig, jag råkade faktiskt tappa mitt svarta örhänge, det där som jag fått av Lisa du vet och som jag alltid brukar ha på mej när vi träffar henne för att hon är så känslig och så där, ja hon har ju gjort dom själv vet du ju.
   Vadå? Jo, visst gjorde dom det. Visst klädde dom mej. Det gjorde dom också. Men det var ändå mest för Usas skull som
   Nej förståru, jag började ju leta i stolen och på golvet nedanför och Uffe hjälpte mej också, men det var nog inte riktigt up to date att hålla på att böka efter en pryl så där, för Chefen såg väldigt uttråkad ut och muttrade nånting om att man inte ska låta struntsaker förstöra trevnaden. "Bara inte Lisa kommer att bli lessen", sa jag, men då sa Chefen att skulle man bry sej om alla människor som kunde tänkas bli lessna här i världen då
   Nej, men det är ju riktigt va? Jag tycker det är ganska djupt egentligen, jag har tänkt på det nu efteråt, faktiskt.
   Visstja, maten! Jo du förstår: inte hör dä jag till dom som vill förneka att spriten ibland är till välsignelse. För tror du inte att den där filt vaddennuhette som Chefen nödvändigtvis ville beställa in, visade sej vara en sån där bloddrypande grej, du vet en sån där som jag i vanliga fall inte för pengar kan få ner. Du förstår! Vilken skandal om man inte skulle ha kunnat — Men med nubbens och vinets och så vidares hjälp så lyckades jag peta i mej över halva förståru! Så på NTO hejar i varje fall inte jag på ett tag!
   Mm, som sagt, vi var väl rätt i gasen allihop vid det här laget. För om du tror mej eller inte men det här är dagsens sanning: Chefen sa plötsligt att han ville öppna sitt hjärta för oss.
   Vasaru? Neej, det var nog under efterrätten tror jag. Likörglassen alltså, en sån där med grädde och bär och tomtebloss och allt möjligt jox förstår du!
   Jorå: "You are my friends" sa han och verkade ruskigt rörd, "my friends, mina vänner, miei buon amid", eller nånting ditåt. Och nu ska du få höra: han är olyckligt gift! Vad ger du mej för det? Och inte nog med den saken, ja det verkade förresten nästan som han inte tog det för stort mer än en bagatell, för vet du vad han sa: "Vem fan skiter inte i fruntimmer", sa han!
   Vadå? Ja det är klart, en kille som han har naturligtvis så mycket annat och viktigare att tänka på! Men du förstår, vet du vad han sa mer? Jo, han påstod faktiskt att hela hans liv var förfelat! Han hade aldrig fått följa sin kallelse, sa han.
   Vad det var för en kallelse? Ja, det vet jag faktiskt inte om han nämnde hördu, men det kan väl också kvitta va? Huvudsaken var ju att han var olycklig! Kan du tänka dej det: Chefen olycklig! Hade inte Uffe varit med så vet man rakt inte hur det kunde ha slutat. Ja jag skvalade och grät naturligtvis, du vet ju hur lättrörd och dann jag är. Men sen efter kaffet och ett par groggar så ångade vi ju opp oss igen förstår du, ja, det var egentligen först då som Chefen riktigt tycktes komma i form, när jag nu tänker efter.
   Visst serru, precis som att han först måste få klämma fram med dom där bekännelserna innan han riktigt kunde kasta loss eller hur jag ska säja. Och att en sån där kille hade att snacka om, om han bara var upplagd förstår, det fick man höra. Inte bara affärer och fräckisar och sånt utan om Rembrandt och Kongo och skolbespisningen och mannekängerna i Paris och — Och hela tiden på olika languages! En annan bara gapade förstår du!
   Notan sa du? Ja, jag vet inte precis, men nog gick den på schabrar! Och efteråt ville han bjuda på vickning också förståru, frugan var nere i Grekland sa han, och han hade lite rostbiff och ost och en flaska renat på kylen som han gärna ville se oss på, och visst var det frestande men — ja bortsett från rostbiffen alltså! — Men Putte vaknar ju varenda natt vid ettiden vetduju, och det är möjligt att jag är barnslig som Uffe säjer men —
   Vadå? Påökt? Nä, det hörde jag ingenting om. Neejdu, så lätt går det nog inte.
   Men du! Kickan! Jag kanske träffar honom igen. För när Uffe var ute och vattnade blommorna eller hur det är dom säjer så sa han att han skulle ringa mej nån dag!
   Vad säjer du om det va!
   Mmm, skulle nästan tro det ja. Men hälsa Olle hörrudu. Vi hörs!

Ur En tid att avliva: prosa 1960-1970, Raben & Sjögren 1978.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki