Fandom

Svenskanoveller Wiki

Min debut hos fotografen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Frans G. Bengtsson

SANNOLIKT FINNS FOTOGRAFIET alltjämt kvar i något gömsle; för få år sedan har jag haft det i handen och minns gott hur det ser ut. Det är ingenting märkvärdigt man ser där. En pojke, mellan fyra och fem år gammal skulle jag tro, iförd sina bästa kläder, står på golvet och håller på ett ej alldeles otvunget sätt armen om halsen på en yngre syster, som placerats på en för denna hans attityd något väl hög pall. Den lilla flickan, påfallande nykammad, sitter i tanklös lycka, väl till freds med sin nätta klänning, och leker med sina fingrar. I pojkens ansikte, där ingen tanklös lycka fanns att spegla, har fotografen inte lyckats framlocka något leende; men uttrycket är, för den invigde, förvånansvärt lugnt; ögonen te sig en smula vittuppspärrade, det är allt. Spår av själsliga komplikationer, i form av svullna ögonlock eller glåmighet, ser man ingenting av; sådant kan kanske ha bortskrapats under fotograferingskonstnärligt försköningsarbete.
   Hur som helst därmed. jag kan nog säga, att det ögonblick, då detta fotografi åstadkoms, är det av fasa mest fyllda ögonblick jag någonsin varit med om. Naturligtvis skulle jag ingenting kommit ihåg av det hela, om det inte varit för denna skräck utan like. Som det är, minns jag bitar av sammanhanget ganska bra.
   Vi voro på besök hos mormor i Kristianstad, föräldrarna, system och jag, i ett hus med sladderspegel. Denna spegel var en otrolig sak; jag satt vid den så ofta jag fick vara i fred och såg Östra Storgatans procession av aldrig sinande märkvärdigheter nalkas och passera förbi. Att komma ut på gatan och se pojkar som jag inte kände, var hemskt och förödmjukande, men att sitta vid sladderspegeln var bra. Friden bröts när det en vacker dag kungjordes att jag och system skulle klädas fina och fotograferas. Detta kändes oroande från början, och värre sedan jag fått veta att föräldrarna inte skulle fotograferas utan endast vi barn. Obehagliga ting voro alltid reserverade för barn - att ta ricinolja, att förtära ölost, att skickas tidigt i säng - aldrig för föräldrar. Vad fotografering innebar visste jag inte närmare; man blev en bild på papper, och mycket tydde på att detta skedde under ohyggliga former. Gamla gubbar, som inte längre voro till någon nytta, brukade man fotografera och hänga på en vägg: vi hade några sådana därhemma.
   Jag kände att jag hade det illa ställt; särskilt som jag här var som en ört ryckt ur sin groningsgrund och varken hade köksa eller stalldräng att lita till. Av dem kunde man alltid få veta sanningen, under det att föräldrarnas förklaringar ofta voro otillfredsställande och stundom direkt felaktiga, när de skulle trösta en inför något farligt eller varna en för något roligt eller förbjuda en något gott. Med min far var jag förhindrad att tala på allvar, han var alltför mycket skräckomvärvd; men i brist på bättre frågade jag min mor, medan hon putsade och klädde mig, om det gjorde mycket ont att fotograferas.
  — Prat, göra ont! sade hon på sitt glättiga sätt det är inte alls något som gör ont Fotografen har en stor apparat som han fotograferar med. Man ställer sig framför den, och så står han bakom apparaten med huvudet i ett skynke; och så ett, tu, tre är det färdigt.
   Så sade hon i sin oskuld; och därmed blommade den stora fasan upp inom mig i sin vildaste glans. Jag gav hals genast av alla krafter, och klamrade mig fast vid henne och tiggde och bad att få slippa. Jag skulle vara snäll och lydig alltid, om jag bara slapp detta. Jag visste att jag ofta varit stygg, men det var väl ändå för mycket att jag skulle fotograferas: det kunde väl räcka med stryk
   Om jag verkligen sade, eller tjöt, detta, vet jag inte; i varje fall var det min tankegång. Min mor var förvånad och förstod ingenting och upprepade bara att det gick på ett ögonblick och inte gjorde ont; men jag vrålade vidare, tills min far stack in huvudet och med åsklik röst befallde mig att hålla mun.
   Numera begriper jag att föräldrar inte alltid ha det så lätt med sina barn. Min mor hade ju inte sagt något som kunde göra mig hysterisk, skulle man tycka. Dessutom borde jag ha varit i stånd att närmare utfråga henne om det som skrämde mig. Men fast jag inte var rädd för henne, kunde jag inte detta. Varför? Förmodligen därför att en av de starkaste instinkterna hos barn tycks vara rädslan för att göra sig löjlig. Skratta gärna åt mig, när jag säger något roligt som jag själv tycker är roligt: sådant skratt är rätt och bör uppmuntras; men för allt i världen, skratta inte åt mig när jag säger något på allvar som är dumt, ty sådant känns helt och hållet olidligt. Så känner barnet, eller åtminstone somliga barn; och det är tur att denna starka känslighet för egna skrattretande fanerier efter hand avtrubbas hos den vuxne, varigenom denne mer än en gång lyckas avhålla sig från ett eljest tämligen upplagt självmord.
   Jag undvek alltså inte bara att komma med vidare frågor utan också att ge någon förklaring till mitt tjutande; detta visar att en gnista av tvivel rörande min teori om fotografering måste ha funnits hos mig. Men denna gnista var förvisso inte stor i jämförelse med den skräck jag kände; ty efter min mors hemska upplysningar förelåg nämnda teori i klart, logiskt och ur rent abstrakt synpunkt oklanderligt tillfredsställande skick. Hennes ord sutto ingrävda i mitt medvetande. Han har en stor apparat som han fotograferar med... Nu råkade jag veta vad en apparat var för något. Detta var före min bekantskap med telefonapparater och åtskilligt annat i apparatväg; men i ett lek- och skräprum hemma stod vid ena väggen en hög gammal mangel, en sällsam tingest som jag sedan aldrig sett maken till, med två eller tre par rullar över varandra. Denna mangel, som kanske var från 1700-talet och som stundom inte ville fungera på önskvärt sätt, hade jag nyligen hört min far med eftertryck kalla ungefär "en välsignad apparat som bara duger till ved". Det var lätt att begripa, när man tänkte efter, att fotografering bland annat måste innebära att man drogs genom någon sorts mangel. Han staller sig bakom apparaten med ett skynke över huvudet... Det är klart varför han gör så: det är för att han inte skall stänkas av blodet.
   Tanken på salig morfar, som i fotograferat tillstånd hängde på väggen därhemma, gav mig all nödig bekräftelse på att det verkligen måste vara fråga om mangling. Jag kom ihåg honom sådan han varit innan han fotograferats: en över måttan stor och tjock och röd herre. Han hade varit styckjunkare i denna stad och fört ett avundsvärt liv: kört omkring med en kanon och skjutit; men nu var han alltså fotograferad och satt bakom en glasskiva, alldeles utplattad. Likväl kunde man mycket väl se att det verkligen var han, fast allt blod klämts ur honom och han därefter krympts på något sätt som jag inte närmare kunde bli klok på. Han hade "fått slaget", hade jag hört; och det var lätt att förstå att sådant hade behövts innan han drogs genom apparaten, så stark och väldig som han varit.
   I detta min fantasis martyrium ter det sig förskräckligt att jag kunde tilltro mina föräldrar att vilja ha mig manglad och uppklistrad på papper. Ty visserligen hyste jag en naturlig skräck för min fader, såsom väl var det vanliga på den tiden; men han var alls inte något odjur, endast en smula hårdhänt då och då. I själva verket torde emellertid denna min hemska tankegång ha fötts ur ett väl utvecklat etiskt medvetande: jag insåg att jag var så elak och besvärlig att ett sådant straff i och för sig kunde vara rimligt nog. Det är möjligt (fast jag här är osäker i kronologien) att det var en tid före denna fotografering som jag krossat ett finger på min syster med en stor sten, under en tävlan i envishet mellan oss båda; varpå hon vid första tillfälle haft sin replik genom att med ett trasigt dörrvred av mässing träffa mig i nackgropen och sträcka mig blödande och sanslös till golvet. Det kan, enligt min dåvarande uppfattning, ha varit därför som också hon ansågs lämplig att fotograferas; men hon hade det lättare än jag, emedan hon ännu var för liten och dum för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som förestod.
   Om vandringen till fotografen, i båda föräldrarnas sällskap, minns jag ingenting; i det längsta hyste jag kanske ett hopp att alltsammans endast var ett hot och att vi skulle få vända vid dörren. Fotografen bodde två trappor upp: man gick in i en portgång och därpå upp till vänster. I portgången hängde på båda sidor skåp fulla med fotograferade människor. Vid denna syn brast allting för mig. På en person med länga mustascher, som stod bredvid ett vitklätt fruntimmer, såg det ut som om tänderna tryckts fram ur munnen vid fotograferandet. Jag satte mig till förtvivlat motvärn när jag skulle upp i trappan, säkert under gälla tjut; hur jag transporterades upp, om i nackskinnet eller på annat sätt, vet jag inte, ty mitt minne är tomt tills jag står framför apparaten. Fotografen var en tunn och blek man, som hade mycket att peta med och som bar sig åt på olika sätt för att få mig glad. Vad sådant skulle tjäna till kunde jag inte förstå; - alla fotografers trägna bemödanden i den vägen är för övrigt ett av de många ting i denna tillvaro som jag aldrig lyckats begripa ett smack av.
   Han stack huvudet i skynket, och jag visste att stunden var inne. Men huvudet kom, ytterst oväntat, åter fram. "Stilla nu!", sade han, och jag tar för givet att till och med mitt hjärta lydde och stod stilla. Han tog av ett litet lock på apparaten och satte strax dit det igen. "Så där ja, nu är det färdigt", sade han.
   Jag kände mig tillintetgjord av skam. Jag skämdes så outsägligt, även efter återkomsten till mormors, att inte ens den underbara sladderspegein den dagen kunde skänka mig något verkligt nöje. Och fast min mor ofta försökte få reda på anledningen till mitt märkvärdiga beteende inför denna fotografering, fick hon ingenting veta om den saken förrän vid pass tjugo år senare.
   Så förlöpte min första fotografering, ett av mina tidigaste någorlunda klara minnen. Kanske detta rent av är en lärorik historia på sitt sätt: ej olämplig för stackars föräldrar vilkas barn kunna ställa till gåtfulla uppträden av våldsam trilska, endast emedan de äro utrustade med en ostyrig fantasi och ha snärjt sig i någon skräckvision som inte går att förklara för de vuxna.

Ur För nöjes skull, Norstedts 1947/1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki