Fandom

Svenskanoveller Wiki

Min flicka och staden

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Samuel Selvon

Alla dessa ord jag hoppas skriva, jag har skrivit dem många gånger i huvudet redan. Jag har gjort många inledningar, alla lika bra eller lika dåliga. Rusande i tunnelbanan mellan perrongerna, se upp för dörrarna, missade det!, det finns ingen synonym till ylle: i väntan på en buss på Picadilly Circus: promenerande över Waterloo Bridge: betraktande Themsen flodbädd när det är lågvatten — välj något, välj en tidpunkt, en plats, vilken tid eller plats som helst och sätt igång, som om det här var ett återupptaget samtal, som om du och jag var bästa vänner och det inte finns något behov av inledande fraser.
   En dag eller vilken dag som helst är det så här. Jag väntar på min flicka på Waterloo Bridge och när hon kommer blåser det en stark vind över floden och vi kan luta oss emot den och skratta, hennes kjol fladdrar, hennes hår flyger i hennes ansikte.
   Jag uppvaktade oftast min flicka när hon var på väg hem från arbetet och jag pratade en hel del. Ofta var det som om jag aldrig hade sagt något, jag hörde mina ord eka i djupa tankegrottor, som om de hängde kvar som cigarrettrök i ett stilla rum, utan uppgift, eller också försvann de för alltid i stadens ljud.
   Vi brukade vänta på 196:an under järnvägsbron på andra sidan Waterloo Road. Det var alltid långa köer och det såg ut som om vi aldrig skulle komma med en buss. Medan vi stod och trampade i den där raden av otålig mänsklighet lyckades jag skjuta in ett och annat viktigt ord, och ett tåg brukade komma mullrande och dränka mina ord i dånande stål. Ändå var det viktigt att prata. På den överfulla bussen, som om jag uppvaktade tre eller fyra istället för en, kastade jag ord över axeln, tvärs över säten; en gång förbi en glasögonprydd man som läste Evening News och som sänkte tidningen och mönstrade mig som om jag inte var riktigt klok. Mina ord studsade mot folks ansikten, mot bussens glasrutor; de hittade en fri passage mellan ett par "får jag be om biljetten" och en gång började jag skriva saker på papperslappar och sträckte mig förbi två säten.
   Resan tog slut, det fanns ett trängande behov av att prata innan vi skildes.
   Allt jag säger, sa jag och for med handen i luften som för att fånga orden som svävade kring mig och ge dem en uppgift, säger jag för att jag vill att du ska veta, jag vill inte ångra mig för att jag inte sa tillräckligt, jag säger hellre för mycket.
   Ta den där lördagskvällen, jag står och väntar på henne på Victoria Station. När hon kommer tar vi Northern Line till Belsize Park (jag vet en väg till heden därifrån, sa jag). Når vi stiger ur hissen och kommer ut på gatan börjar det plötsligt hällregna och alla skyndar tillbaka in på stationen. Vi väntar en stund, sedan går vi ut i regnet. Vi kommer vilse. Jag säger: Vi frågar den där figuren om vägen. Men hon säger Nej, inte kan man fråga någon om vägen till heden en sådan här regnig kväll, räkna ut hur vi ska komma tillbaka till tunnelbanestationen istället.
   Vi går tillbaka, jag lyckas orientera mig på nytt och vi ger oss iväg. Hon är hungrig. Vänta här, säger jag under ett träd vid sidan av trottoaren, och så går jag till en pub och köper några smörgåsar. Vattnet rinner om mig och bildar små pölar på disken när jag beställer. Mannen tar god tid på sig och jag går fram till dörren och vinkar åt henne på andra sidan gatan för att visa att jag snart är tillbaka.
   När jag kommer ut har hon korsat gatan och står i en port och surar. Du lämnar mig ute i regnet och är borta så länge, säger hon. Jag måste vänta på smörgåsarna, vad trodde du, att jag passade på att ta ett glas? Ja, säger hon.
   Vi går vidare i regnet och vi kommer till heden och regnet faller diagonalt, bekymmerslöst och bedrövligt. Vi går obeslutsamt omkring under någon minut som om vi letar efter ett speciellt ställe. Sedan får vi syn på ett träd som kan ge lite skydd och vi går dit och sätter oss våta och nersmutsade på en bänk.
   Jag är ledsen för att det regnar så, säger jag, som om det var mitt fel. Jag tar av henne regnkappan och får henne att ta på sig min täckjacka. Hon tar av sig sina genomvåta skor och drar in fötterna under kjolen på bänken. Hon försöker torka håret med en näsduk. Jag räcker henne smörgåsarna och tänder en cigarrett för egen del. Men ta en, säger hon. Jag tar en halv och tuggar på den och röker. Det är kallt där. Blåsten sliter i trädkronorna och regnet vräker ner. Men plötsligt upphör det, molnen på himlen spricker upp och månen lyser. När månen lyser, lyser den på hennes ansikte och jag ser på henne, hennes skönhet som har tvättats av regnet, och jag tänker en mängd saker.
   Plötsligt sitter vi och kysser vi varandra och jag önskar att jag fick dö där och då och det blev ett slut på allt, på alla Herregud-tankar som utgör varje ögonblick av min tillvaro.
   Nu när jag skriver det här — och det har gått några veckor sedan jag började — blir det livlöst och banalt och oanvändbart. Bara när det skedde fanns det något, en tanke som drev mig. När jag ser tillbaka fanns det alltid något, och när det sker är jag medveten om det, och skapandet pågår oupphörligt i huvudet på mig medan jag betraktar alla ansikten som omger mig på tunnelbanan, det rastlösa tidningsprasslet, luftpyset när dörrarna stängs, en mängd liv som utspelas.
   En gång berättade jag det för henne och hon sa att eftersom hon var stenograf kunde hon åka med mig på Inner Circle så behövde jag bara säga vad jag tänkte och så kunde hon anteckna det, och på så sätt kunde vi göra någonting av det. En gång var tåget proppfullt och hon satt mitt emot mig och efter en stund tittade jag på henne och hon log och tittade bort. Vad är allt detta, vad är meningen med allt detta, alla dessa saker som händer människor, förflyttningen från ett ställe till ett annat, tända en cigarrett, stoppa ett mynt i en springa och dra ut en låda med en chokladbit, köpa en returbiljett, vänta på en buss, lösa korsordet i Evening Standard?
   Ibland står man på tunnelbanan och har inte en aning om vad det är för väder, så skjuter tåget ut ur en tunnel och solskenet flödar över en, faller över ens tidning, får passagerarna att kisa och titta upp.
   Man har ett ansikte när man sitter hemma och pratar, man har ett ansikte när man arbetar på kontoret, det finns ett ansikte, en hållning, ett uppförande för varje tillfälle och plats. Det finns framför allt ett ansikte för resor och när man har sett ett har man sett alla. I rusningstid, när vi flåsar varandra i nacken, sneglar vi på varandra och tittar hastigt bort. Det finns inte särskilt mycket annat än människor och människors ansikten att titta på i en tunnelbanevagns begränsade utrymme, och ingen förtjänar ett glas Hall's vin mer än man själv. Vi trängs i tunnelbanan från tåg till hiss, vi väntar, byter fot. När vi har samlats innanför dörrarna hör vi stegen från en eftersläntrare som hisskötaren väntar på och vi försöker räkna ut vad för slags fotsteg det är, om han har på känn att hissen kommer att vänta på honom; vi blir nöjda om han får stå kvar och vänta medan vi far uppåt. Ut ur hissen, ner längs gatan, upp längs trottoaren: på tio sekunder är det över och vi måste börja om igen.
   En morgon kommer jag in i staden med nattbuss 287 från Streatham. Klockan är över ett; jag har blivit akterseglad igen efter att ha följt min flicka hem. När vi kommer till Westminster Bridge är himlen underbart klar med några få spridda vackra moln bland vilka stjärnorna gnistrar. Månen hänger över Waterloo Bridge, ovanför parlamentshusets vassa siluett och den strör guld över Themsens vatten. På Victoria Embankment råder lugn, bara ett fåtal människor kring bekvämlighetsinrättningen i närheten av Charing Cross tunnelbanestation som är öppen hela natten. En man sover på en bänk. Hans huvud vilar under tidningsrubriker: Dödläge i Suez.
   När jag kom tillbaka till samma plats vid femtiden på kvällen fanns det absolut ingenting som påminde om stämningen under de tidiga morgontimmarna. Livet hade tagit över helt och det var människor överallt. Människor som väntade på bussar, människor som jäktade för att hinna med tåg.
   Jag åker till Waterloo Bridge och de strömmar ut ur kontoren och de studsar upp och ner när de går över bron. Från stationen kommer och går gröna tåg oupphörligt. Rörelser hypnotiserar mig till orörlighet. Det finns linjer av rörelser på andra sidan floden, på floden.
   Ibland satt vi på en bänk vid floden och om det var ebb kunde man se den dyiga flodbädden och svanarna som bökade. När man hittar sådana ställen är de trevliga att fördriva tiden på. På ett sådant ställe — välj ett och välj en tidpunkt — där det under ett kort ögonblick är möjligt att fly från Kristus och tedags, har jag känt stor frustrering och trötthet. Alla dessa saker som sägs här har redan sagts, floden setts, kjolen pressad mot det svällande låret noterats, lunchen på äpplen mellan lejonets tassar under Kleopatras nål observerats och vederbörligen registrerats: till och med talet om frustrering är en upprepning. Hur ska jag bära mig åt, ska jag ta varje omständighet, varje sak som setts, noterats, och mala samman dem i huvudet och spotta ut något helt annat än verkligheten?
   Min flicka är mycket verklig. Hon avskydde staden, jag vet inte varför. Det är så där ibland, man måste inte ha en orsak. Många människor ogillar London på det sättet, man frågar dem varför och de rycker på axlarna, och en axelryckning är ibland ett uttömmande svar på en fråga.
   Hon ryckte på axlarna när jag frågade varför, och när hon frågade varför jag älskade London ryckte jag också på axlarna. Men efter en liten stund tyckte jag att jag skulle försöka förklara, därför att en axelryckning dessutom är ett enkelt sätt att komma undan en fråga.
   Trevande berättade jag för henne om när det var sent en kväll och jag hittade en fish and chips-kiosk som var öppen i East End och jag handlade och åt medan jag gick längs den mörka gatan; och mängder av te på ett nattöppet kafé i Kensington en bister vintermorgon; och om allra första gången jag köade i det här landet, 1950, för att se Svansjön och den vän jag hade med mig gav en gatumusikant två och en halv shilling för att han spelade "Sentimental Journey" på munspel. Men varför älskar du London, sa hon.
   Man kan inte prata om en sådan sak, egentligen inte. Jag kunde kanske ha sagt till henne att det var för att jag väntade på henne en sommarkväll, fast den var inte alls sommarlik. Det hade regnat hela dagen och det hängde ett dis kring broarna över floden, och vattnet var lerigt och brunt, och det var något längtande och sorgset över kvällen. Hur St. Paul's tog sig ut, halvt dold i regnet, de orörliga träden längs Victoria Embankment. Men man nämner en sådan där sak och folk förstår inte alls. Hur ibland en våg av storhet kan skölja över en när man ser en viss sak.
   Men även om jag hade sagt allt det där och mycket mer skulle det inte ha varit det jag menade. Man kan vara ensam som fan i staden och så ser man sig omkring en dag och man inser att alla andra också är ensamma, tillbakadragna, avstängda och har bråttom hem från kaoset; tomma ansikten, oseende ögon, miljontals, uppför Strand, nerför Strand, trängandes på Charing Cross för att hinna med fem och tjugo-tåget: på Victoria Station står en söt flicka från kontinenten som har ett klädsamt läppstift i en ljus nyans ett stycke från tavlan med tågens avgångstider och lägger huvudet på sned, har händerna nerkörda i fickorna på en ljus, gulbrun regnkappa.
   Jag fångar den här flickans ögon med mina: vi utväxlar en blick, uppskattning: vi tittar bort, våra ögon noterar tillfälliga stationssysslor: hon går fram till en serveringsautomat, dröjande, osäker på om hon förstår hur den fungerar.
   Saker och ting sker och avslutas för alltid: jag pratade inte med henne. Jag såg inte åt hennes håll igen eller ens tänkte på henne.
   Jag tittar på klockan på stationsväggen, den är över halv åtta och min flicka skulle ha mött mig redan klockan sex. Jag letar i fickorna efter pennyslantar för att kunna ringa. Jag har bara två. Jag ber en försäljare om växel med den vanliga förlägenheten: när jag ringer är det upptaget. Jag växlar mellan att stå på det ställe där vi hade bestämt träff och att ringa, men varje gång är det upptaget. Jag ringer växeln: de konstaterar att det är något fel på linjen.
   Klockan är tio minuter i nio och jag äter en smörgås med corned beef när hon kommer. Nu spelar plötsligt ingenting någon roll annat än att hon är här. Hon trodde aldrig att jag skulle stå kvar och vänta, men hon kom för alla eventualiteter. Jag trodde aldrig att hon skulle komma, men jag väntade för alla eventualiteter.
   Nu har jag ett nytt ord för det som har hänt — en eventualitet, men det förklarar inte varför det händer och vad det är som egentligen händer. Vi åker till St. James Park, vi sätter oss under ett träd, vi kysser varandra, månen skymtar genom lövverket.
   Under min uppvaktning närmade vi oss ibland i vår lediga konversation stora, grundläggande sanningar, och det var lite skrämmande.
   Det var inte alls som att uppvakta någon, det var mer en diskussion kring när kommer det att ta slut, och måste det ta slut någon gång, och hur började det, och hur gå vidare? Vi strödde ord över det gröna sommargräset, under träden, på torra löv i en skog av darrande aspar och ibland var det som om jag drabbats av stumhet av att ha för mycket att säga och teg mellan tankar som var rädda för att komma till uttryck.
   Återigen sitter jag på ett grönt tåg på väg tillbaka till hjärtat från förorterna och ser ut genom fönstret in genom fönster till privata liv som blänker till i min hjärna. Bröd som skivas, en man tar av sig kavajen, en gammal kvinna som stickar. Och alla dessa saker som jag ser — linjerna hos en kvinnas arm när hon klär av sig, filtarna som viks upp, och en gång en ensam figur som stirrade på tåg på samma sätt som jag stirrade på fönster. Hela vägen in till London Bridge faller ner. faller ner. hjulen säger: man måste ha en tanke — där hus och deras skuggor inkräktar på järnvägsspåren. Nu kryper tåget över broarna, mörkt stål i mörkret: den tankfulla dysterheten över
   Waterloo: Charing Cross Bridge, Themsens ljusreflexer och citybyggnadernas siluetter mot natthimlen.
   När jag var i New York åkte jag många gånger in i staden sent på kvällen efter en utflykt till ytterområdena, den lystes upp av miljontals ljus, men det var aldrig samma känsla som när man kommer in i London. Varje återkomst till staden är så fylld med tankar, att när jag väl tar Inner Circle är jag lätt som ett dun.
   Äntligen tror jag att jag vet vad alltsammans handlar om. Jag rör mig i en värld av ord. Allt som händer är ord. Men framställningen som sådan är ingenting. Man måste bygga ut de saker som händer: det räcker inte med att säga att jag satt på tunnelbanan och tåget rusade genom mörkret och någon inte använde amplex. Än sen? Så nu diktar jag, jag säger att det var en gammal man vars ansikte genomflöte av rynkor, vars händer var vanställda av reumatism, men när han talade var hans röst märkligt nog ung och glad.
   Men det fanns ingen gammal man, det fanns ingenting och det finns aldrig någonting.
   Min flicka, hon är vacker att se på. Jag har sett henne i solsken och i månsken, och hennes ansikte tar en utsökt form i mörker.
   Dessa saker vi pratar om, utbrast jag, varför får jag inte nämna dem? Om jag älskar dig, varför skulle jag inte säga det till dig?
   Jag älskar London, sa hon.

Originalets titel: My Girl and the City. Först publicerad 1957 i novellsamlingen Ways of sunlight. https://en.wikipedia.org/wiki/Ways_of_Sunlight Originaltext på engelska: http://srs-pr.com/caribbean-lit/selvon-my-girl.pdf

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki