FANDOM


Av Patrick Quentin

DE SATT RUNT frukostbordet, deras svarta kappor hängde ärmlösa över axlarna enligt mexikanskt turistmode. De såg exakt ut för vad de var — tre medelålders damer från Philadelphias respektablaste förstäder.
  — Mas cafe, beställde miss Ellen Yarnell av en ovillig uppasserska. Miss Ellen hade rest förr och visste hur man skulle bära sig åt utomlands för att bli uppassad.
  — Och mas hett... c a l i en t e, tillade mrs Vera Truegood, som var den äldsta av de tre och tyckte att mornarna i Mexico City var lite kyliga.
   Miss Lucy Bram sade ingenting. Hon såg på sitt armbandsur för att se om inte Mario skulle komma snart.
   Flickan ställde ner en bleckkanna med ljummet kaffe på bordet med en duns.
  — Tycker inte du också, Lucy, att det vore bra ifall Mario kom tidigare om mornarna? insköt Ellen. Då kunde han köra oss någonstans, där man kunde få en ordentlig varm frukost.
  — Mario gör mer än nog för oss i alla fall. Miss Lucy rodnade svagt när hon talade om den unge mexikanske guiden. Hon rodnade därför att väninnorna retade henne för hans skull och därför att hon nyss hade suttit och tänkt på hans kraftiga och rätt djuriska mexikanska ben som de såg ut i går, när han rodde dem genom Xochimilchos flytande trädgårdar.
   Miss Lucy hade förmodligen aldrig tänkt på en mans ben (och allra minst vid frukostdags) under alla sina femtiotvå väluppfostrade frökenår. Detta var ännu ett oroande symptom för den förändring som hon hade genomgått sedan hon med största försiktighet hade anlänt till Mexiko för en månad sedan. Förändringen hade kanske egentligen skett tidigare, när hennes skröplige faders frånfälle helt plötsligt och förbryllande gjorde henne rik, såväl på räntabla obligationer som på frihet från obligationer i mänsklig mening. Men miss Lucy hade inte blivit medveten om förändringen förrän senare, här i Mexiko samma dag som hon hade råkat Mario i Taxco. Det hade varit en händelserik dag för miss Lucy. Kanske den mest händelserika av alla dessa nya mexikanska dagar. En frihetskänsla, som fortfarande lätt chockerade hennes stillsamma jag, hade vaknat inom henne i det soliga sovrummet på hotellet. Den hade fladdrat över hennes frukost i pation med de båda väninnorna (vilkas resekostnader hon diskret betalade). Den hade inte låtit sig dämpa vare sig av Veras klagan över den kyliga bergsluften eller Ellens turistsnobbiga påpekande att visst var Taxco sött, men inte på långa vägar så pittoreskt som bergsstäderna i Toscana.
   För miss Lucy, med bara Philadelphia och Bar Harbor bakom sig, blev Taxcos skära söndervittrade tak och skära fjäderlika kyrkspiror uppfyllelsen av den orimligaste bland drömmar. "En rosenröd stad, gammal som halva historien..."
   Den enkla förtjusningen i det "främmande och konstiga", att vara sin egen herre, hade nått sin höjdpunkt när hon fick syn på Ringen.
   Hon såg den i en av de små silversmedsbutikerna nedanför det lummiga torget. Hon fick ögonen på den medan Vera och Ellen som bäst höll på och prutade med ägaren om en brosch. Det var inte någon värdefull ring. I hennes kväkarögon, strängt uppfostrade om allt iögonenfallande, tedde den sig närmast tarvlig. En stor grann vit safir på ett smalt band av silver. Men det låg något frestande i dess oblyga glitter. Hon lät den glida ner över fingret och den kastade tillbaka solljuset på henne. Den kom hennes mors pryda förlovningsring, som säkert var värd femtio gånger så mycket att totalt blekna. Miss Lucy kände sig oförklarligt glad och sedan förlägen. Med en skyndsam blick på Veras och Ellens trumpna svarta ryggtavlor försökte hon få den av fingret.
   Den ville inte. Och medan hon fortfarande kämpade med den kom Vera och Ellen fram till henne, och synade den med små utrop av beundran.
  — Nejmen, Lucy, den är bedårande!
  — Stilig som en förlovningsring. Miss Lucy rodnade.
  — Var inte dumma nu. Den är alldeles för ungdomlig för mig. Jag ville bara prova den. Men det ser inte ut som om jag skulle kunna...
   Om igen slet och ryckte hon i ringen. Den mexikanske innehavaren kretsade omkring henne och spann komplimanger.
  — Köp den vet jag, sa Ellen djärvt.
  — Det är verkligen retfullt. Men eftersom jag inte tycks få den av mig, blir jag väl tvungen...
   Miss Lucy köpte den vita safirringen alldeles för dyrt, summan spelade ändå ingen roll för henne. Ellen hade hand om alla finansiella transaktioner under resan, eftersom hon var så duktig med sådana ting och medan hon gjorde upp med butiksägaren, sa miss Lucy till Vera:
  — Jag får den nog av mig med såpa och vatten när jag kommer tillbaka till hotellet.
   Men hon tog den inte av sig. På något sätt hade den kommit att symbolisera hennes nya oroande lyckokänsla.
   I Taxco tycktes miss Lucys energi utan alla gränser. På kvällen, före middagen, medan Vera och Ellen vilade sina värkande fötter på sina rum, beslöt hon sig för att göra ännu en tur till Santa Priscas kyrka, som skuggade torget. Hennes första besök hade blivit förstört av väninnornas resehandbokstjatter. Hon ville vara ensam i dess svala skuggiga inre, försöka smälta in i dess atmosfär, som var så olik den hemvävda gudligheten i hennes eget kväkarkapell hemma.

När hon steg in genom de sirade träportarna strålade det fantastiska Churrigueresque-altaret av guldbladsblommor och keruber henne överdådigt till mötes. En gammal svartklädd bondkvinna offrade ett drypande vaxljus till en bild av den heliga jungfrun. En byracka sprang förbi henne inne i kyrkan, såg sig omkring och sprang sedan ut igen. Prakten och de små mänskliga inslagen i scenen hade en besynnerlig inverkan på miss Lucy. Detta betydde allt som var "påviskt" och främmande men ändå tycktes det dra henne till sig. Av en impuls som hon bara till hälften förstod föll hon på knä, liksom bondkvinnan, och gjorde korstecknet; safirringen skimrade med något av samma exotiska glans som själva kyrkan.
   Miss Lucy stod på knä bara en kort stund, men innan hon reste sig upp blev hon medveten om någon nära henne på höger sida. Hon kastade en hastig blick åt sidan och fick se att en ung mexikanare i oklanderligt vit kostym hade kommit in i kyrkan och fallit på knä några meter ifrån henne. Det tjocka svarta håret glänste på det vördnadsfullt böjda huvudet. När hon kommit på fötter mötte hon hans blick. Bara ett kort ögonkast, men hans utseende brände sig in i hennes medvetande. Honungsbrun hy och ögonen — i all synnerhet ögonen — mörka och tåliga med en mild, passiv skönhet. På något sätt gav henne denna korta kontakt en känsla av att få en liten glimt av själen i denna underliga stad av underliga människor. När hon mindes honom tycktes hennes spontana knäfall på något sätt som det enda riktiga. Men naturligtvis skulle hon aldrig kunna tala om saken för Vera och Ellen.
   Hon gick ut ur kyrkan, lycklig och redo för middagen. Kvällsljuset hade bleknat bort och när hon lämnade trängseln på Xocalo och vek in på den folktomma gatan som ledde till hotellet, hade natten i det närmaste hunnit falla. Hennes fotsteg ekade underligt mot de grova gatstenarna. Ljudet tycktes understryka hennes ensamhet. En ensam manlig individ, som raglade lätt, kom uppför backen rätt mot henne. Miss Lucy var inte feg, men med en svag känsla av oro insåg hon att mannen som närmade sig var berusad. Hon såg sig om. Det fanns ingen annan människa inom synhåll. En svag impuls rådde henne att vända tillbaka till Xocalo, men hon undertryckte den. Hon var ju i alla fall amerikan och ingen vågade göra henne något ont. Hon promenerade lugnt på.

Men en svag fruktan fanns kvar och när hon mötte mannen, sneglade han på henne och girade ner mot henne. Han var skäggig och snuskig och andedräkten luktade Tequila. Han började häva ur sig en ström av spanska som hon inte förstod. Hon begrep att han tiggde, och van som hon var vid välorganiserad välgörenhet hade hon ingen medkänsla med folk som tiggde på gatorna. Hon skakade eftertryckligt på huvudet och försökte fortsätta. Men en smutsig hand högg tag i armen på henne och de gnälliga orden fortsatte. Hon gjorde sig fri litet häftigare än hon hade haft för avsikt. Det kom en ilsken glimt i mannens ögon. Han höjde armen i vredesmod.
   Fast det var tydligt att han inte tänkte slå henne, ryggade hon instinktivt tillbaka och därvid fastnade hennes höga klackar i de ojämna gatstenarna och hon föll omkull ganska ograciöst. Där låg hon med den vrickade foten under sig medan hon tyckte att mannen hotande stod böjd över henne.
   Ett ögonblick kände sig miss Lucy gripen av panik — blind överväldigande skräck, fullständigt oberättigad genom det nästan komiska obehaget i situationen.
   Just då dök en annan man fram ur skuggorna. En smärt man i vit kostym. Miss Lucy kunde inte se hans ansikte men hon förstod att det var pojken från kyrkan. Hon var medveten om hans vitklädda arm som sköt fram mot tiggaren och knuffade undan honom.
   Hon såg hur tiggaren ryggade baklänges och muttrande hasade sig iväg. Sedan märkte hon ett ungt ansikte tätt inpå sig och en stark arm som hjälpte henne på fötter. Hon kunde inte förstå allt hennes räddare sade, men rösten var mild och deltagande.
  — Qué malo, sade han och flinade efter den försvinnande tiggaren. Malo Mexicano. Tänderna lyste vita i månljuset. Mig Mario från kyrkan, ja? Mig hjälpa señora, inte? Han så gott som bar miss Lucy, som hade vrickat vristen ganska illa, tillbaka till hotellet och raka vägen upp på rummet, där hon överlämnades till Veras och Ellens bestörta omsorger.
   Eftersom Mario fortsatte att oroligt stryka omkring, tog Ellen fram sin plånbok och viskade: — Lucy, hur mycket tycker du?
   Men härvidlag visade miss Lucy en egen vilja: — Nej. Pengar vore en förolämpning.
   Och Mario som tycktes förstå, sa: — Gracias, Señora. Och efter många meningar, av vilka miss Lucy endast uppfattade orden "mad-re" lyfte han hennes vänstra hand — den med den nya safirringen — kysste den och drog sig sedan leende och under många bugningar mot dörren.

Så gick det till att Mario kom in i deras liv. Och när han väl hade kommit in, var det tydligt att han ämnade stanna. Följande morgon infann han sig på hotellet för att göra sig underrättad om miss Lucys tillstånd och för första gången såg hon honom ordentligt. Han var egentligen inte vacker. De långfransade ögonen satt egentligen litet för tätt. Den smala mustaschen ovanför hans fylliga läppar var kanske en aning för lång. Men kroppen var kraftig fast smärt och han hade något visst som ingav både sympati och förtroende.
   Han berättade att han var studerande och gärna ville tjäna litet pengar under ferierna. Han erbjöd sig att vara guide åt señoras, och eftersom miss Lucy inte kunde gå på sin vrickade fot, föreslog han att han skulle hyra en bil med honom som chaufför. Den lön han begärde var förvånansvärt låg och han vägrade envist att ta emot mer.
   Följande dag hyrde han en bil till lågt pris, något som mer än behagade till och med den sparsamma miss Ellen, och från och med nu körde han omkring damerna till sevärdheter med samma omtanke och hänsyn som om de hade varit hans tre "madres".
   Hans dagliga uppdykande, alltid klädd i oklanderligt vitt, blev en ständig källa till glädje för miss Lucy — ja, för dem alla tre. Han var mycket uppslagsrik när det gällde deras trevnad. En dag körde han dem runt foten av Popocatepetl-berget så att de i timtal kunde utbreda sig angående vad som utan tvivel är ett av världens vackraste och mest hemlighetsfulla berg.
   Och när de vid ett tillfälle råkade stå ensamma tillsammans och såg upp mot den bländande vitheten på den storslagna bergstoppen kände miss Lucy att Mario tog hennes hand i sin fasta bruna och försiktigt tryckte den.
   Det var naturligtvis hans sätt att tala om för henne, trots språksvårigheterna, att de delade en stor mexikansk upplevelse och att han var glad åt att de upplevde den tillsammans. Den stora safiren i ringen pressades emot hennes fingrar så att det gjorde ont, men det var en annan känsla, och alls ingen smärta, som starkast rörde sig i henne.
   Efter färden till Popocatepetl beslöt miss Lucy att det var på tiden att de lämnade Taxco och slog sig ner i Mexico City. Hon gav Ellen i uppdrag att säga upp Mario — ge honom hundra pesos extra och på ett hövligt men bestämt sätt låta honom förstå att hans tjänster inte längre var behövliga. Men Ellen kunde lika gärna ha försökt avskeda Popocatepetl eller bett berget vandra ut i havet. Mario bara skrattade åt henne, viftade bort de hundra pesosen och vände sig direkt till miss Lucy. Det fanns dåliga mexicanare i Mexico City. Han slog ut med de starka honungsfärgade händerna. Han skulle beskydda dem. Nej, pengarna från Señora Ellen spelade ingen roll (de bägge andra kvinnorna var alltid Señora för honom, miss Lucy ensam var Señorita). Det viktigaste var att han kunde visa dem allting. Här fäktade han med de kraftiga armarna rätt upp i luften liksom för att omfamna solen, himlen, bergen, hela Mexico. Och de mörka ögonen med de alltför täta ögonfransarna omfamnade också miss Lucy.
   Och miss Lucy gav efter, trots djupt rotade instinkter.
   Mario följde dem till Mexico City.

De hade nu hunnit till andra veckan av sin vistelse i Mexico City och de hade bestämt sig för en utfärd till Pyramiderna vid Teotihuacan. Som vanligt satt miss Lucy framtill med Mario. Han var en ypperlig chaufför och hon tyckte om att titta på hans profil, medan han koncentrerade sig på vägen, tyckte om att då och då höra honom mumla för sig själv, när något behagade eller misshagade honom. Hon tyckte mindre om när han vände sig mot henne, lät sina mörka ögon smekande glida över hennes ansikte eller sänka sig ner mot hennes barm.
   Hans blick gjorde henne förlägen och nu fick hon av någon anledning lust att skrattande säga till honom på engelska:
  — Mario, du är vad vi i Amerika brukar kalla en flirt. Du är nog mycket populär bland flickorna här i Mexico.
   Till att börja med tycktes han inte förstå hennes anmärkning. Men sedan utbrast han:
  — Flickor — muchachas. Para me, no. Handen försvann ner i bröstfickan och han drog fram ett litet illa medfaret fotografi. — Mi muchacha. Min flicka, mi unica muchacha... Una sola...
   Miss Lucy tog fotografiet. Det föreställde en kvinna som var äldre än hon, med grått hår och stora sorgsna ögon. Ansiktet var fårat av ängslan och sjukdom.
  — Din mor? sa miss Lucy milt. Berätta litet om henne.
   Mario pladdrade på, inte på den långsamma, omsorgsfulla spanska, som han i vanliga fall brukade reservera för damerna, utan i en blixtsnabb monolog av vilken miss Lucy endast uppfattade spridda stycken. Hon förstod att Marios mor var fruktansvärt fattig, att hon bodde i en liten by i Guerreros och ägnat hela sitt liv åt att uppfostra föräldralösa barn och att hon var ett helgon på jorden. Det var tydligt att Mario hyste den nästan avgudande kärlek till sin mor som är så vanlig bland unga mexikanare.
   Medan han ivrigt pladdrade på fattade miss Lucy ett beslut. Innan semestern var över, skulle hon på något sätt skaffa sig moderns adress av Mario och skriva till henne och skicka lite pengar, nog för att säkra Marios skolgång vid ett college. En mor skulle säkert ta emot pengarna även om sonen kanske var för stolt för att låta övertala sig.
  — Är det där en av pyramiderna? Det var Ellens missnöjda röst som bröt miss Lucys tankekedja. — Äsch, det var väl ingenting mot pyramiderna i Egypten.
   Men miss Lucy kände en ilning, när hon fick se Månens och Solens pyramider. Och medan hon stirrade på deras dystra uråldriga storslagenhet, kände hon samma underliga inre glädje som hon känt på morgonen när hon böjde knä och gjorde korstecknet i kyrkan i Taxco.
  — Jag tänker inte klättra upp för alla de där söndervittrade trappstegen, sa Ellen retligt. Jag är för gammal och det är för hett.
   Och Vera var för gammal hon med, fast det aldrig kunde bli nog hett för henne. Hon stod vid pyramidens fot med den ärmlösa kappan löst hängande från axlarna, med den oundvikliga cigarretten i den kloliknande handen. — Gå du, Lucy... du som är ung och spänstig.
   Lucy gick.

Med Marios hjälp klättrade hon ända upp till toppen på Solens pyramid och var knappast ens andfådd när hon nådde upp, så starkt gripen var hon av en mystisk upphetsning.
   De satt ensamma och tätt bredvid varann på toppen, denna bildade dam på över femtio med examen från Bryn Mawr och denna pojke från en koja av soltorkad lera på Guerreros landsbygd. De såg ut över torgets stora rektangel där den uråldriga byn en gång hade legat med sitt tempel helgat åt Quetzacoatl av den befjädrade ormen, stirrade ner på Dödens väg som ledde från Templet till Månens pyramid.
   Miss Lucy märkte knappast när Marios arm gled runt henne och hans mörka huvud föll ned mot hennes bröst. Det var först när hon blev medveten om lukten som påminde om varmt brunt socker, och kom från hans hud, och lukten av blomoljan som han använde i håret, som hela Philadelphia kom till hennes undsättning. Hon reste sig hastigt upp — reste sig genom århundradena upp till det praktiska nuet, där två väninnor väntade vid pyramidens fot, längtande efter sin lunch — och där det var en oändlig mängd steg på vägen ner.
   På vägen hem beslöt miss Lucy att hon och Vera skulle sitta i baksätet, så Ellen satte sig framtill och diskuterade med den tjuriga Mario.
   När de kom tillbaka till pensionatet sa miss Lucy hastigt:
  — Det är söndag i morron, Mario. Det är nog bäst att du tar ledigt.
   Han började protestera. När miss Lucy upprepade sitt: — Nej, inte i morron, Mario, såg han lika modstulen ut som ett besviket barn. Sedan ändrades uttrycket i hans ansikte och de mörka ögonen såg utmanande rätt in i hennes.

När de gick in i huset bultade hjärtat hårt på miss Lucy. Intimiteten i den blicken hade gjort klart för henne ett förhållande som hon hittills inte hade vågat närmare grubbla över. Nu kände hon sig däremot alldeles övertygad.
   På något sätt — av någon anledning som hon inte kunde förstå och som hennes oskyldiga sinne aldrig hade drömt om — åtrådde Mario henne.
   Han åtrådde henne fysiskt.
   Den kvällen gjorde miss Lucy något som hon aldrig förr hade gjort. Innan hon gick och lade sig, stod hon i sitt enkla bomullsnattlinne i flera minuter framför den långa venetianska spegeln i det praktfulla rummet och granskade sig själv som kvinna.
   Hon såg ingenting nytt eller överraskande, inget utvärtes som svarade mot de förbryllande förändringar som pågick inom henne. Ansiktet var inte vackert. Hade aldrig varit vackert, inte ens när hon var ung, och nu var hon ofrånkomligen medelålders. Håret var nästan vitt men hårfästet i pannan var ganska vackert. Ögonen var klara och behagliga men omgivna av fåror och skuggor som följde med åren. Hennes bröst var fasta under bomullsnattlinnet men figuren var på intet sätt märkvärdig. Det fanns i själva verket ingenting i yttre hänseende åtråvärt vare sig med hennes ansikte eller med hennes kropp. Och likväl var hon åtrådd. Det visste hon. Av något skäl fann en vacker ung mexikanare henne åtråvärd. Det visste miss Lucy alldeles säkert.
   Miss Lucy var inte dum och hon visste mycket väl att unga män ofta gör rika gamla kvinnor sin kur i hopp om att med tiden komma över deras pengar. Men Mario visste inte ens om att miss Lucy var den utan tvivel förmögnaste av de tre damerna, bortsett från det faktum att han hade tackat nej till alla ekonomiska anbud.

Det fanns ingenting hos miss Lucy, tråkiga svartklädda miss Lucy, som tydde på förmögenhet. Det är sant att moderns förlovningsring hade en ganska värdefull diamant. Men bara en kunnig juvelerare kunde avgöra den saken. Vad den granna vita safirringen beträffar, som inte var värd att någon människa slösade vare sig tid eller energi på den, skulle miss Lucy med glädje ha skänkt den till Mario av tacksamhet, om hon bara hade kunnat få den av sitt finger.
   Nej, det fanns tusentals andra kvinnor i Mexico City med betydligt mer påfallande tecken på förmögenhet. Det fanns unga, vackra kvinnor och vem som helst av dem skulle ha blivit glad och stolt över att få Mario till eskort och — ja, miss Lucy såg sanningen i ögonen, också som något annat.
   Och eftersom miss Lucy inte var dum, beslöt hon att äntligen få ett slut på saken. Där hon låg lugnt mellan lakan fattade hon sitt stora beslut.

Miss Lucy och Vera väntade vid busstationen. Bägge svepte kapporna tätare omkring sig som om de frös. Vera frös förstås alltid. Men i dag frös miss Lucy också, trots vårsolens överflödande värme. Hennes ögon och näsa var röda.
   De stod och väntade på Ellen som hade fått i uppdrag att stanna kvar och ge den slutliga coup de grace åt Mario. Bussen till Patzcuaro skulle gå om tjugo minuter.
   Slutligen kom Ellen. Också hon var röd om näsan.
  — Du borde inte ha gjort det, Lucy, fräste hon. Det var grymt. Hon slängde de bägge hundrapesossedlarna i händerna på miss Lucy. Jag trodde att han skulle slå mig, när jag försökte ge honom det här. Hon nös. Och han grät som ett barn när han läste ditt brev. Miss Lucy sade ingenting. I själva verket sade hon ytterst litet under hela den långsamma och tröttsamma bussresan till Patzcuaro.
   Efter middagen hade de tre damerna suttit runt sitt bord på verandan med utsikt över Patzcuarosjöns fridfulla yta. Ellen pratade nervöst om eventuella planer för morgondagen. Miss Lucy brydde sig uppenbarligen inte om att lyssna. Hennes ögon betraktade sjöns kvällsgrågröna vatten med dess spridda småöar och dess vidriga skalliga gamar som skriade och slogs efter kadaverbitar på sjöstranden.
   Efter en kort stund reste hon sig och sa:
  — Det börjar bli kallt. Jag tror jag går upp på mitt rum. God natt.
   Miss Lucys rum med dess lilla balkong erbjöd en utsikt mot sjön från en annan vinkel. Under henne, i det tätnande mörkret, knåpade fiskare med sina båtar, pratade med låga väsande röster eller sjöng stumpar ur Michoacanska sånger.

Vid något obestämt stadium i sina drömmerier blev hon medveten om en vitklädd figur som rörde sig bland fiskarna därnere. Miss Lucys blick vilade på honom och plötsligt gjorde hjärtat en volt i bröstet på henne. Hon lutade sig fram och stirrade ut i mörkret. Visst, jovisst! Det var något välbekant med de lätta smidiga rörelserna — den korta smidiga gestalten.
   Men inte kunde det vara Mario! Hon hade lämnat honom kvar hundratals mil borta i Mexico City, och Ellen hade fått stränga tillsägelser att inte tala om för honom vart de reste.
   Figuren i vitt avlägsnade sig från sjöstranden i riktning mot hennes fönster. Han passerade genom en ljusstrimma från en öppen dörr. Nu fanns det inte något tvivel om saken längre.
   Det var Mario.
   Hon böjde sig över balkongräcket, hjärtat fladdrade som en skrämd fågel. Han var bara fem meter under henne.
  — Å, miss Lucy. Jag har funnit er. Han talade med den långsamma omsorgsfulla spanska som han reserverade för henne. Jag visste att jag skulle finna er.
  — Men hur Mario, hur...
  — På bussbolaget fick jag reda på att ni hade rest hit. Jag fick åka med en bil, och jag har väntat här.
   Hon såg hans tänder lysa när han log mot henne. — Miss Lucy, varför reste ni er väg utan att säga adios?
   Hon svarade inte.
  — Men nu har jag kommit tillbaka och ska ta hand om er. Och i morgon ska ni och jag — vi ska ge oss ut på sjön. Innan de bägge andra damerna är uppe. Ni och jag ensamma, tillsammans. Först blir det måne och sen soluppgång.
  — Ja...
  — Klockan fem i morron bitti kommer jag. Jag har en båt som väntar. Innan fåglarna ännu vaknat väntar jag här nere...
  — Ja, ja...
  — Godnatt, carissima.
   Miss Lucy gick in på sitt rum igen. Händerna skälvde, när hon knäppte upp klänningen och gled ner i sängen.
   Och hon skälvde fortfarande när... mitt i natten tyckte hon — en låg vissling under hennes fönster sade henne att Mario kommit för att hämta henne.

Miss Lucy lade sig i botten på båten på sin kappa. Det var kallt, men det verkade inte som om hon märkte det. Hon låg och såg på Mario som stod upprätt i båten och skickligt styrde förbi de andra farkosterna och ut på sjöns djupa vatten. Han hade rullat upp byxorna ovanför knäna och hans ben såg starka och på något sätt grymma ut i månskenet. Han sjöng.
   Miss Lucy hade inte förr lagt märke till vilken vacker röst han hade. Sången lät vacker och outsägligt sorgsen. Marios ögon smekte henne, när hans blick vandrade från hennes ansikte och ner till händerna som overksamma låg i hennes knä. Den granna safiren gnistrade i månskenet.
   Miss Lucy var inte medveten vare sig om tid eller rum, medan båten långsamt gled bort mot sjöns hemlighetsfulla inre med dess myriader av småöar.
   Mario vilade på årorna och plockade fram ett paket. Det innehöll t o r t a s, smör och getost. Han tog också fram en flaska rött mexikanskt vin.
   Och så frukosterade de som smekmånadsälskande, medan soluppgången stänkte rött guld över sjön, nu miltals borta från alla människor, med bara de osynliga gamarna och de osynliga sångfåglarna som vittnen.
   När den sista tortan var uppäten och buteljen tömd, tog Mario sin paddel igen och drev båten allt längre och längre mot sjöns hjärta, längre och längre utan att säga något.

Genast miss Lucy såg ön förstod hon att det var den som Mario hade valt. Den såg mer ödslig, mer avskild ut än de övriga, och runt stränderna växte en krans av hög vass.
   Han styrde försiktigt båten genom vassen som var så hög att de var fullständigt gömda i en värld som endast tillhörde dem. När båten stötte mot land tog han henne i handen och hjälpte henne försiktigt upp med det enda ordet:
  — Kom.
   Hon följde honom som ett barn. Han letade rätt på en torr fläck och bredde ut kappan åt henne. När hon sedan lade sig ner, satt han med hennes huvud i sitt knä. Hon kunde se hans ansikte strax ovanför sitt, kunde se de mörka ögonen som satt en aning för tätt, kunde känna den varma andedräkten med lukt av vin, som kom från hans läppar.
   Hon slöt ögonen och visste att detta var den stund som allt hade lett fram emot — ända sen den dagen i Santa Priscas kyrka när hon först hade råkat Mario. Hon kunde känna hur hans händer milt, milt strök över hennes hår. Hon kände att han tog hennes hand, kände att han rörde vid safirringen.
   I samma stund som han rörde vid ringen förstod hon. Hon kunde känna det i hans fingrar, de utströmmade ett besatt begär. Hela mönstret som hade förefallit så komplicerat var nu så enkelt.
   Hans händer flyttade sig uppåt. Hans fingrar fattade, fortfarande ömt, om hennes strupe. Hon skrek inte. Hon blev inte ens rädd.
   Medan trycket från hans händer hårdnade pressade han sin fylliga mun mot hennes, och deras läppar möttes i deras första och sista kyss.

Mario slängde den blodiga kniven från sig. Han tyckte inte om att se blod, och det var med avsmak som han hade sett sig tvungen att skära av fingret för att komma åt ringen.
   Han brydde sig inte ens om förlovningsringen som hade tillhört Lucys mor. Det var en enkel anspråkslös sak och i veckor hade nu safirens utomordentliga skönhet gjort honom blind för allt annat.
   Han bredde försiktigt kappan över miss Lucys lik. Ett ögonblick övervägde han att kasta det i vassen, men det kunde flyta ut och bli upptäckt. Hit till ön kunde det gå många år innan någon kom, och vid det laget — han kastade en blick upp på gamarna som evigt kretsade ovanför hans huvud...
   Utan att se sig om steg Mario i båten och rodde mot det ödsliga fastlandet. Där gick han i land, vände båten och sköt sedan ut den igen så att den skulle driva ut på djupt vatten.
   En amerikansk dam hade gett sig ut i en båt med en okunnig roddare. De hade båda drunknat. Myndigheterna skulle aldrig bry sig om att dragga i en så stor sjö efter liken.
   Mario gick upp mot järnvägslinjen. Han kunde ta sig upp i en godsvagn och redan i morgon var han kanske framme i Guerreros. Han var säker på att hans mor skulle tycka om ringen.

Originalets titel: "Love Comes to Miss Lucy", ur novellsamlingen <i<The Ordeal of Mrs. Snow and Other Stories, Random House 1962.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki